Tuesday, July 31, 2007

Ovanlig händelse

I morgon ska jag göra något som jag inte gjort på mycket länge, närmare bestämt 18 månader, nämligen tvätta. Nu låter det rätt äckligt när jag skriver i att jag inte tvättat på ett och ett halvt år, men med det menar jag att jag inte tvättat på egen hand på den tiden. Eftersom jag vanligtvis bor hos mina föräldrar under veckorna brukar jag se till att få tvätten gjord där och slippa ta tag i det de få dagar i veckan jag är här hemma i Gävle. Förra sommaren skulle jag ha tvättat själv, men då gjorde jag en liten miss. Jag vet inte om det var mitt undermedvetna som låg bakom det hela, men det var i alla fall så att jag råkade lämna bort nyckeln som man använder för att boka tvättid med. Det var när jag slutade för terminen på jobbet. Jag skulle då lämna in mina nycklar till skolan eftersom det inte var helt klart att jag skulle få fortsätta. Jag gav ifrån mig alla nycklar som jag trodde hörde till skolans lokaler och skåp, då råkade min tvättnyckel komma med, jag trodde nämligen att den gick till ett skåp i mitt klassrum. Den nyckeln kom sedan bort och jag har sedan dess inte kunnat boka tvättid, det har jag sommartid löst med att tvätta hos min syster. Ett av mina sommarprojekt har nu varit att se till att få en ny nyckel och på så sätt kunna tvätta själv, nu är det fixat och i morgon mellan 10.30 och 14.00 ska jag bege mig till tvättstugan för att se om jag kommer ihåg hur man gör. Egentligen skulle jag ha bjudit hit mina elever i morgon för att bevisa att jag faktiskt klarar av att tvätta på egen hand, men med tanke på att jag inte gjort det på länge och inte är helt säker på att det kommer att gå smärtfritt så är det nog lika bra att jag tvättar utan publik. Det var mycket enklare när jag bodde på Sätra, då behövde man varken dosera tvättmedel eller bry sig om inställningar, det var i princip bara att trycka på play och vänta. Här är det en klart större utmaning och det ska bli spännande att se hur det går i morgon.

Dagens låt: Editors - Push your head towards the air
If I lay face down on the ground
Would you walk all over me?

Monday, July 30, 2007

Sätra

Semestern börjar närma sig slutet nu, bara två veckor kvar innan jobbet sätter igång igen. På de här två veckorna är det en del saker som ska göras, på fredag åker jag till Norrköping för att hälsa på Dino och Minela och veckan efter är det dags för cityfesten. Igår hjälpte jag Den Gamle Franken och Pokervinstförstöraren att flytta, de ska lämna sin lägenhet och flytta in i ett radhus på Sätra. Sätra var det första området jag bodde på här i Gävle och det är ganska precis sex år sedan jag var där och tittade på min lilla etta på glaciärvägen, gångavstånd från Gavlerinken. I början av tiden på Sätra arbetade man fortfarande med våra hus och jag kommer aldrig glömma den morgonen då jag vaknade av att det satt en man på en ställning utanför mitt fönster och borrade i min vägg, det var rätt svårt att sova då. Syrran blev lite paff första gången hon hälsade på hos mig och satt i köket och åt frukost, det stod helt plötligt en man utanför fönstret. För mig var det vardagsmat med arbetare till frukostbordet, men för henne var det en överraskning. Den Gamle Franken, som bodde i samma hus som mig, hade sin lägenhet längst ner, därför blev hans balkong ett perfekt ställe för arbetarna att äta frukost på. Det ska han nog slippa nu när han har hus och trädgård. På tal om trärdgård så är mina tomater fortfarande gröna, trots att jag vårdat dem ömt de senaste veckorna. De får vatten och de får omsorg, nu är det upp till dem att betala tillbaka genom att bli röda, så att jag kan äta upp dem innan lovet är över.

Dagens låt: Modest Mouse - The world at large
I know that starting over is not what life's about.
But my thoughts were so loud I couldn't hear my mouth.
My thoughts were so loud I couldn't hear my mouth.
My thoughts were so loud.

Saturday, July 28, 2007

Simpsons och Pez

Idag var jag på bio och såg Simpsonsfilmen tillsammans med kompisar. Innan filmen fick jag en Bart-pez av syrran, för att det skulle bli lite extra simpsonsstämning. Pez är en rolig men idiotisk uppfinning. Till min pez fick jag tre uppsättningar godis att stoppa i, redan den första gav mig problem. Jag stod utanför biografen och försökte lista ut vilket som var det bästa sättet att fylla den på, trots att jag fick hjälp av syrran var det bästa vi kom fram till att man tog dem en och en och lade ner i pezen. När vi kom in i biosalongen var jag givetvis tvungen att göra som Seinfeld gjorde med sin pez när de är på pianokonsert. Elaine håller på att dö av skratt när Jerry sätter sin pez på hennes knä, så jag testade på Kusen om det verkligen var så roligt som det verkar vara. Riktigt så roligt var det inte, men nu har jag testat i alla fall. En sak jag reagerade över var att Jerry måste vara väldigt duktig som fick pezen att stå stilla på Elaines knä, det var nämligen rätt svårt att balansera den. Precis när det blev mörkt och filmen skulle till att börja märkte jag att min pez var tom. Nu skulle jag alltså försöka fylla på den i mörkret, det gick mindre bra. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp en av de två godisuppsättningar jag hade kvar, tyvärr råkade jag tappa ner en av dem på golvet och det var rätt svårt att hitta den. Den tredje och sista fick jag fram utan några misslyckanden, sedan väntade den stora utmaningen, nämligen att fylla på pezen. Jag försökte först lägga i alla samtidigt, det gick givetvis dåligt. Sedan försökte jag lägga i några åt gången, det gick ganska bra tills det att jag märkte att två av dem hamnat på fel ledd och tog upp en jäkla plats där i hållaren. Att få ordning på allt det där i mörkret, utan att tappa fokus på filmen var omöjligt. Därför gjorde jag det enda rätta, jag lade alla godisbitar i handen och slukade dem, sedan stoppade jag ner pezen i fickan och koncentrerade mig på filmen.
Filmen var bra, mycket underhållande. Homer är alltid rolig och hans relation till grisen är det allra bästa i den här filmen. Spiderpigskämtet är underbart, men det finns även fler skämt av den kalibern med. I mitten var det inte riktigt lika roligt som i början och slutet, men det blev inte långtråkigt en enda gång. Gillar man serien kommer man utan tvekan att gilla filmen. Se den!

Dagens låt: Bright Eyes - Make a plan to love me
Some things you lose
You don't get back
So just know what you have

Veckans lista v.30

1. Conor Oberst - Den här veckan har jag plockat fram Cassadaga igen, Bright Eyes senaste skiva, den är fortfarande mycket bra. Ju mer jag lyssnar på denna artist, desto mer imponerad blir jag av det han gjort. Hans musik är grym och hans texter är högklassiga, han bygger dessutom upp låtarna på ett väldigt bra sätt som gör att de alltid har bra avslutningar. Det är många av hans låtar som har partier som man ser fram emot när man lyssnar. Han är dessutom mästare på att skriksjunga sina refränger, som han gör i Perfect sonnet. Conor Oberst är en stor artist och han kommer att bli ännu större.

2. Richard Dean Anderson - När jag skrev om nostalgi härom dagen glömde jag bort att ta med en tv-serie, för introt till MacGyver är i allra högsta grad nostalgiskt. Femman visar den här serien strax efter lunch varje dag och det har äntligen givit mig en chans att se Richard Dean Anderson i rollen som MacGyver än en gång. MacGyver är en hjälte för hela min generation, alla såg serien när den gick på tv, och alla älskade den. Det fanns inga problem som inte MacGyver kunde lösa, även om han ibland bara hade ett tuggummi eller en chokladbit som hjälpmedel. Han behövde inte använda vapen, han klarade sig från skurkarna ändå. Serien var spännande, trots att man innerst inne visste att han skulle lösa problemen. Jag har bara två veckor kvar av min semester nu, under de veckorna tänker jag inte missa många avsnitt av den här underbara serien.

3. Michael J Fox - När jag var yngre var Tillbaka till framtiden en väldigt populär filmserie, huvudrollen spelades av Michael J Fox. Han gjorde bra insatser i de filmerna och blev ett stort namn. Det var under tiden han var med i SpinCity som han fick diagnosen Parkinson, något som gjorde att senare lämnade serien. Jag såg honom på actors studio för någon månad sedan, den intervjun var något år gammal och redan då kunde man se att habn sjukdom verkligen var svår, trots att han tog massvis med mediciner var man tvungen att avbryta vid några tillfällen. Härom dagen såg jag den här intervjun och där ser man ännu tydligare hur pass illa däran han är just nu och det är verkligen tragiskt. Tydligen är det så illa att han inte kan prata om han inte får sin medicin. Michael J Fox var en skicklig skådis och som jag har förstått det gör han nu ett stort arbete för att dra in pengar till forskningen kring hans sjukdom. Respekt till Michael J Fox.

4. Dustin Hoffman - Det här är en skådespelare som jag inte riktigt själv förstått hur bra jag egentligen tycker att han är förrän nyligen. Han var med på actorsstudio och efter ett tag insåg jag att i princip alla filmer han gjort har varit bra och i alla filmer är han själv otroligt bra. I Rain Man är han otroligt bra och alldeles nyligen såg jag honom i Parfymen och i Stranger than fiction, där var han också bra. Jag har tyvärr sett alldeles för lite av hans tidiga filmer, där ska jag se till att skärpa mig. Hoffman är en stor skådespelare.

5. Andrei Voronin - Det här är ett nyförvärv som jag inte haft speciellt höga förväntningar på, han kom gratis och kommer säkerligen att få inleda de flesta matcherna på bänken eller på läktaren. Under försäsongen har han ändå imponerat på mig, han sliter som ett djur och skapar chanser genom sitt slit, han har bra blick för spelet och är bra på att hitta utrymme. Voronin kommer nog att bli en större tillgång än jag först trodde.

Dagens låt: Tindersticks - Buried bones
Take a look at me
You think it really could be that easy?

Thursday, July 26, 2007

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Sportkommentator är ett jobb som många drömmer om, att få betalt för att titta på sport är en lyx. Ett jobb på eurosport skulle nog tas emot med öppna armar av alla som är det minsta sportintresserad, även om de kanske inte visar den allra bästa sporten så har de en hel del bra idrott på kanalen. Igår fick jag dock lyssna till en kommentator som var märkbart missnöjd med sitt jobb. Det var ganska sent på kvällen och medan jag låg och väntade på att reklamen i Scrubs skulle ta slut tittade jag på eurosport, där visade de wrestling. Jag tyckte wrestling var roligt att titta på när jag var liten, med profiler som Bret Hitman Hart och Tatanka och med Hoa Hoa Dahlgren som programledare. Att det nu visades på tv igen var en aning överraskande, speciellt att det visades på eurosport som är tänkt som en sportkanal. Wrestling är inte direkt en idrott, det är mer uppgjort än Serie A. Eftersom man nu visade wrestling var man tvungen att ha någon som kommenterade händelserna i ringen, han verkade inte jättenöjd med sitt jobb. Det var ganska roligt att sitta och bara lyssna på hans kommentarer, speciellt under en av de specialmatcher som var. Den gick ut på att de som brottades fick börja var som helst i arenan och de fick använda alla tillhyggen som de kunde hitta. Kommentatorn började med att tycka synd om publiken som köpt dyra biljetter utan att få se inledningen av matchen på annat än en tv-skärm, detta nämnde han säkert tre gånger innan brottarna kom in till ringen. När sedan en av brottarna började leta tillhyggen under ringen suckade han bara: "Jaha och vad ska han leta fram nu då...". Det var inte bara en gång man kunde höra hans bitterhet över att ha blivit placerad som kommentator på wrestling, det var nog inte riktigt det han hoppades på när han fick jobb på eurosport. Allra roligast var det när en av brottarna lade en hög av stolar och en skylt på sin motståndare, sedan ställde han sig och bankade på motståndaren med en stol, kommentatorn suckade och sade: "Det där skulle göra mycket ondare om han inte hade an massa bråte liggandes över sig". När man ser wrestling med amerikanska kommentatorer har de en överdriven inlevelse och skriker som om varenda slag vore äkta, det gör det hela lite mer underhållande. Den här svenske kommentatorn kommenterade händelserna som om det var det sista han gjorde innan han somnade. En wrestlingkommentator som inte låtsas som om det är äkta och i stället fäller sarkastiska kommentarer om tjockskalliga brottarehar hamnat lite fel och den bittre mannen jag lyssnade på igår kände sig nog väldigt felplacerad. Att jobba som sportkommentator kanske inte alltid är en lyx ändå.

Dagens låt: Bright Eyes - Middleman
So I have become the Middleman
The gray areas are mine

Nostalgi

Jag lyssnar väldigt sällan på radio, men härom dagen när jag och Kusen åkte och tränade hörde jag en ganska intressant diskussion på ett radioprogram. Det hela handlade om nostalgi, lyssnarna fick ringa in och berätta om vad som var nostalgi för dem. Jag och Kusen diskuterade ämnet en stund innan vi kom fram till träningen, vi kom fram till att det finns väldigt många saker som gör att man känner sig nostalgisk. Det kan vara filmer(Terminator, Willow, Rovdjuret, Trolltyg i Tomteskogen osv.), musik(Guns N Roses, Dia Psalma, Scorpions(mellanstadiediscon) osv), tv-program(Trasdockorna, Joelbitar, Varuhuset, Alf, Thundercats) och mycket annat, men jag kom fram till att det finns en speciell händelse som gör att jag känner mig extra nostalgisk, det är fotbolls-VM 1994. Det var en otroligt speciell sommar, vädret var suveränt och det fotbolls-VM som utspelade sig i USA innehöll verkligen allt. Det innehöll tragedier(Maradonas doping, mordet på Escobar), skrällar(Sverige, Bulgarien), profiler(Stoichkov, Hagi, Romario, Baggio) och i allra högsta grad även underhållande fotboll. En till anledning till att det här VM:et var så speciellt var matchtiderna, det går inte att se klipp från mästerskapet utan att tänka tillbaka på när man satt där hemma i soffan på natten och svettades eller på hur jag och Larsson satt i deras husvagn ute på gården och försökte hålla oss vakna med hjälp av Dia Psalma, så att vi inte skulle missa de sena matcherna. På dagarna, när det inte var fotboll på tv, roade vi oss med att spela fotboll, antingen utomhus eller på tv-spel, eller köpa klisterbilder till våra fotbollsalbum. Det var verkligen något speciellt med VM94, hela Sverige var insatta i vad som hände där borta och det var nästan det enda man pratade om. Nu går det inte att se klipp från VM utan att tänka tillbaka på var man såg matchen, hur matchen slutade eller vilka spelare i just de där lagen som man hade som favoriter, för jag var i den åldern då att jag höll koll på precis varenda lags spelare. Det är fortfarande väldigt roligt med fotbolls-VM, men eftersom jag håller på Liverpool mer än jag håller på Sverige så är det många gånger på ett år jag är mer nervös än när Sverige spelar. VM94 var så mycket mer än bara Sverige och deras framfart, det var helt enkelt en suverän månad och ett av mina starkaste barndomsminnen. Fotbolls-VM 1994 i USA, det gör mig nostalgisk.

Dagens låt: Magic Numbers - I see you, you see me
I never wanted to love you, but that's okay
I always knew that you'd leave me anyway

Wednesday, July 25, 2007

Utmaningen

Idag var det dags för matchen om det pratats om i månader, det var dags för några av mina elever att få chansen att slå mitt korplag, CSKA Gorbatjov, i en fotbollsmatch över 2 gånger 40 minuter. Det som var tänkt att bli en sjumannamatch blev en sexmannamatch efter diverse avhopp. Lagen som ställde upp såg ut så här:

Utmanarna, översta raden från vänster: Jens, Adde, Thomas. Sittande på knä: Edvin, Ante. Liggande: Magnus, målvakt.

CSKA Gorbatjov, översta raden från vänster: Kusen, Hasse Holmqvist, Gorbatjov
Sittande på knä: Halvbonden, Den Gamle Franken
Liggande: Liv, oftast målvakt.
Matchen började ganska avvaktande innan Utmanarna satte matchens första mål, ett välplacerat skott från Thomas. Sedan visade vi i CSKA att gammal är äldst, vi kvitterade ganska omgående och började sedan pumpa på med den ena anfallsvågen efter den andra. När vi spelat i 40 minuter och min klocka ringde för halvtid var ställningen 6-1 till oss och vi kände då att vi hade ett visst grepp om spelet. Vårat kontringsspel fungerade optimalt, även om våra avslutningar hamnade i skogen lika ofta som de hamnade på målet. Eftersom vi inte hade någon fast målvakt bytte vi då och då, den som spenderade mest tid mellan stolparna var Liv. Utmanarnas målvakt, Magnus, stod för matchens parad när han räddade ett närskott från Den Gamle Franken.
Den andra halvleken inleddes med att vi utökade vår ledning, innan Edvin reducerade efter en tilltrasslad situation på en hörna. Därefter bytte vi chanser en stund innan vi satte 8-2 och punkterade matchen definitivt. Till slut blev det 10-2, eller nåt sånt, och vi i CSKA kunde fira.
Vi spelade matchen utan både domare och linjer, men det fungerade bra ändå. Planen var inte riktigt i toppform och det gynnade nog oss mest, vi är trots allt van vid den. Det här blev en lagom hämnd för att jag fick min bil inlindad i toalettpapper under den sista veckan på skolan.

Dagens låt: REM - At my most beautiful
You always say your name,
Like I wouldn't know it's you

Kaffe

I sommar har jag testat nya kaffesorter. Det senaste året har jag mest växlat mellan Inferno och Espresso Habanero, men eftersom jag inte orkat beställa Habanero och eftersom jag druckit så mycket Inferno i mina dagar har jag i sommar köpt nya sorter varenda gång mina bönor tagit slut. Det har varit Rättvisemärkt kaffe, det har varit kaffe från Honduras, Brasilien, Italien, Frankrike och Dominikanska republiken. Det som alla sorter haft gemensamt är det de varit goda, men om jag ska plocka fram en favorit av de jag testat hittills så är det nog det Rättvisemärkta kaffet, det hade en väldigt angenäm smak. Jag får köpa kaffe klart oftare nu när jag är hemma under veckorna än när jag jobbar, då brukar det bara bli ett köp varannan månad, men nu blir det mer. På mitt jobb får man hålla till godo med svagt automatkaffe, därför känns det onekligen som en lyx att lägga sig i soffan och dricka starkt, högkvalitativt kaffe efter frukosten. Igår hade mina föräldrar köpt ett kilo med italienska bönor åt mig, det ska jag börja på i slutet av veckan, kommer bli intressant.

Dagens låt: Jeff Buckley - Forget her, en av de absolut bästa låtar som gjorts.
But don't fool yourself,
she was heartache from the moment that you met her.
My heart is frozen still as I try to find the will to forget her, somehow.
She's out there somewhere now.

Monday, July 23, 2007

Lite gnäll

Jag stör mig rätt mycket på sportsidorna i skvallerpressen just nu, det är två saker som stör mig mest:
1. Svennis
2. David Beckham
Jag har full förståelse för att man tycker det är en stor grej att Svennis tagit över ett lag i PL, men någon måtta får det väl ändå vara. Det är fyra, fem nya artiklar varje dag om vilka spelare som ska komma, vilka som ska sköta sysslorna i klubben, vilka lag man ska träningsspela mot, hur Svennis klär sig under matcherna osv. Om den här hypen håller i sig hela säsongen kommer jag att be för Svennis avgång innan november. Risken är dessutom stor att City kommer ta upp en jäkla plats när Canal+ visar PL också. City är ett lag som väldigt få brytt sig om tidigare, men nu kommer de säkert ta upp mest tv-plats av alla lag i ligan. Irriterande.
Beckhams övergång till Los Angeles har fått på tok för mycket poblicitet. Det var till och med så att man visade hans debut på sporten härom dagen, det skrivs om honom i tidningarna varje dag. Man blir lite orolig när sportsidorna börjar skriva om att Beckhams ska bo granne med Tom Cruise, det har ju inte skitmycket med sport att göra direkt. Jag kan ta att man skriver om Beckham på nöjessidorna, han är en vandrande cirkus så jag ser inget konstigt med att han är på samma sidor som Linda Rosing och Per Gessle. Fotbollen i USA har man aldrig, aldrig, aldrig skrivit om på sportsidorna tidigare och det behöver man inte börja med bara för att Beckham varvar ner där heller. Utöver Beckham är spelare som Juan Pablo Angel och Abel Xavier dragplåster, det säger det mesta om klassen på ligan. Visst, skriv att Beckham gjort debut, men man behöver väl inte lägga ner flera sidor om dagen till att berätta om det. Och vem fan bryr sig om att Eva Longoria och Jennifer Love Hewitt tittar på när Beckham spelar?
Nu är det färdiggnällt för idag, bara att invänta morgondagens Svennisrykten och Beckhamgrannar, för det är ju så fruktansvärt intressant att läsa om.

Dagens låt: Editors - Well worn hand
I don't want to go out on my own anymore
I cant face the night like I used to before

Sunday, July 22, 2007

Veckans lista v.29

1. Magnus Carlson - Inte första gången Magnus toppar listan, säkerligen inte sista gången heller. Weeping Willows gjorde en bra spelning igår, trots att de förtjänade mycket mer folk vid scenen. Det kommer nog att dröja ett tag innan jag får se bandet live, turnén är snart slut och det är nog inte förrän till nästa skiva som de beger sig ut på vägarna igen. Jag har i alla fall sett dem tre gånger under den här turnén, och det utan att behöva åka längre än 13 mil någon av gångerna, det är lätt att gilla WW när man bor i Gävle.

2. Ryan Adams - Det var så oerhört skönt att lyssna igenom den nya skivan och märka att Ryan äntligen kommit tillbaka till den högklassiga musik som han ska göra. Nu känns det genomarbetat, det känns äkta och det känns verkligen Ryan Adams. Jag har lyssnat på skivan väldigt mycket sedan den kom med posten i veckan, jag hittar nya favoriter hela tiden och det är så det ska vara när man lyssnar på en ny skiva. Ryan Adams bör finnas i allas skivsamlingar, så enkelt är det.

3. Conan O´Brien - Den här veckan har Conan varit tillbaka i studion och genast blir programmet en klass bättre, trots att det inte varit de roligaste gästerna de senaste avsnitten(mest Harry Potter-skådisar) så har de varit väldigt underhållande. Jag läste för övrigt ett uttalande Conan gjort angående Simpsonsfilmen(Spiderpigskämtet i trailern är förresten underbart). Conan har tidigare skrivit avsnitt till serien, men blev inte ens tillfrågad att arbeta med filmen, det hade han full förståelse för. Han kommenterade det hela så här: – Ärligt talat så är jag orolig att den ”Simpsons”-skrivande delen av min hjärna har förstörts av att prata med Lindsay Lohan och den där killen i ”One tree hill” i 14 år. Så det kanske var lika bra.

4. Sylvester Stallone - Jag såg den senaste Rockyfilmen i fredags och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Stallone gjorde en Rocky som påminde mycket om den Rocky som är i första filmen och han gjorde det på ett sätt som fick mig att tänka på rollen han gjorde i Copland. Jag var enormt skeptisk till att man gjorde en till Rocky-film, det kändes verkligen som ett försök av Stallone att tjäna lite extra pengar, men det blev inte så tokigt. Det var en må-bra-film, man blev på gott humör av den. Efter att ha sett Terminator 3 och Die Hard 4.0 var det skönt att se en gammal actionhjälte som gör en film som kommer undan med hedern i behåll.

5. Stefan Thordarsson - Peking är på god väg att ta sig upp i allsvenskan igen och det är något som Thordarsson har stor del i. Han har en tuff och lite ful spelstil, men han är mycket nyttig för laget. När Peking i veckan vann med 3-2 mot Degerfors var det en av Degerfors modiga spelare som sänkt Thordarsson med en armbåge och sedan tyckte att han kunde vara lite cool och skryta om det på lagets hemsida, när det kom ut till pressen svarade klubbens chef att det är sådant som Thordarsson får ta eftersom han spela fult själv. Lite oroväckande är det när klubbchefen inte ens kan gå ut och säga att en spelare som med oschyssta medel sänker en motståndare och sedan skryter om det har begått ett stort fel. Avstängning på spelaren känns given och någon borde också ta sig ett snack med klubbchefen i Degerfors. Det är en sak att spela fult, det gör många, men att skryta om det på en sida där ungdomar som gilla klubben läser är fruktansvärt dumt. Man ska jobba för en schysst fotboll, då kan inte spelare skryta om att de inte gör det.

Dagens låt: Patrick Wolf - Overture
If it was can you take me back to where it begins
Come and take me back to where it begins

En dag i Bollnäs

Igår var jag, Den Gamle Franken, Kusen, Hasse Holmqvist och Gorbatjov i det vackra Hälsingland och lyssnade på musik. Jag har aldrig missat en Bollnäsfestival och nu när festivalen gjorde comeback efter tio års frånvaro var det givet att göra ett besök, speciellt med tanke på att Weeping Willows skulle spela. På vägen till festivalen stannade vi till hos mina föräldrar i Svedja och åt mat, vi stannade även till hos David i Kilafors, där fick vi bl.a se en av de klantigaste glassbilschaufförer som någon av oss sett. Glassbilschauffören bevisade i alla fall att lyktstolpar är mer hållbara än de ser ut att vara.
Vi kom upp till Bollnäs precis i tid till WW:s spelning och det var nästan pinsamt att se den fåtaliga publik som radat upp sig för att se världens bästa band spela.

Jag vet inte riktigt varför mina bilder på WW blev så suddiga, men ajg har skarpa bilder på bandet sedan tidigare så det gör inte så mycket. Set-listen var ungefär lika som i Borlänge, men den här gången spelade man Somewhere också. Perfect day-covern fanns med den här gången också, den gör WW väldigt bra. Weeping Willows är alltid bra och trots den fåtaliga publiken och den tidiga tiden gjorde man en högklassig spelning.

Kusen, Hasse Holmqvist och Gorbatjov(som av någon anledning bestämt sig för att gå runt och citera Djungelboken hela kvällen) var inte lika imponerade som jag, men de applådera och stod trofast kvar i publiken under hela spelningen.

Sedan blev det en vända till öltältet, där Den Gamle Franken köpte sitt livs dyraste Sofiero. Öltältet var trevligt även för mig som körde, vi blev sittande där ett bra tag, men jag gick ifrån en stund...

...för att se Nikola Sarcevic. Jag såg honom i Gävle förra året, det var en bra spelning. Precis som Weeping Willows så fick Sarcevic klara sig utan stort publikstöd, men han gjorde det bra ändå. Jag gillar hans solomaterial mycket bättre än det han gjort med MillenColin och jag tror han kommer jobba hårdare med det än med bandet de närmaste åren. Det kändes tråkigt att inte fler stod och njöt av den musik Sarcevic spelade, för bra var det utan tvekan.

Musikmässigt var det roliga slut för mig sen. Jag och Den Gamle Franken hann se c:a 30 sekunder av Hooters(det räckte) och en minut av Overload, hårdrockare från Bollnäs, innan det var dags för Pain. Pain är inte alls min musiksmak, men minamedresenärer njöt i fulla drag av spelningen och det är ingen överdrift att påstå att det här var dagens mest populära spelning, det var till och med relativt trångt vid scenen.
Kvällens stora besvikelse kom när vi intog nöjesfältet, det fanns nämligen inga Radiobilar. Det borde vara lag på Radiobilar när man har ett tivoli, men så länge inte lagen finns kan man råka ut för sådana chocker som igår. Mina vänner riskared sina liv i någon karussel som såg farlig ut, åtminstone från marken där jag stod och tittade på. Lyckligtvis överlevde de. Paul Dianno och Bloodbound avslutade kvällen, inte heller det var något för mig. Det är inte mycket i Maiden-hårdrocken som tilltalar mig och det här var sådan musik till 100%. Det blev lite komiskt när sångaren hela tiden pratade engelska trots att han är svensk. De skulle tydligen släppa konserten på en live-dvd och ville att det skulle fungera utomlands, problemet blev nu i stället att det inte fungerade på scenen.
Det är väldigt roligt att det äntligen händer något i Bollnäs, arrangörerna ska ha en stor eloge för att de ger sig på att väcka den döda staden. Jag hoppas man gick ihop ekonomiskt så man kan fortsätta nästa år och försöka göra det här till en tradition. Det finns mycket att slipa på, men man hade tveklöst gjort sig förtjänta av en större publik. Festivalen gav mig dessutom chansen att träffa elever och det är alltid trevligt. Vi var nöjda alla fem när vi satte oss i bilen strax efter två på natten och började färdas tillbaka till Gästrikland och jag hoppas vi får chansen att göra samma färd igen nästa år.

Dagens låt: Weeping Willows - Somewhere
I long for us to meet
But I, I don’t know when
I don’t know where to seek
All I know is what I need

Saturday, July 21, 2007

Underbar scen

Det här är min favoritscen ur den underbara filmen Office Space. Min dröm är att en gång få göra samma sak med kopiatorn på mitt jobb.

Friday, July 20, 2007

Festival i Bollnäs

I morgon ska jag åka på en festival jag aldrig trodde att jag skulle åka på igen, nämligen Bollnäsfestivalen. Den var ett stående inslag i sommaren när jag var yngre, jag och David har besökt alla Bollnäsfestivaler som varit, men nu var det många år sedan sist. Jag hade först inte tänkt åka, de bokningar som man började med att presentera var ganska långt ifrån imponerande. När det sedan blev klart att Weeping Willows skulle spela var det bara att tänka om, gör de en spelning i min hemstad måste jag givetvis vara där.
Vi blir ett helt gäng som sätter oss i bilen i morgon för att ta oss till Sävstaås och festivalen, det är jag, Kusen, Hasse Holmqvist, Gorbatjov och kanske även Den Gamle Franken, dessutom ska David haka på också. Det får räcka med en dag den här gången, hela festivalen är tre dagar, men det är inga band jag vill se de andra dagarna. Ett band jag gärna hade sett igen, som spelar ikväll och som jag därmed missar, är Delacroix. Senast jag såg dem var på min födelsedagsfest och då var jag för chockad för att verkligen ta in deras välgjorda musik. Hoppas de får en rejäl mängd med lyssnare ändå, det förtjänar de.
Förutom Weeping Willows ser jag fram emot att få se Nikola Sarcevic, han gjorde en kanonspelning här i Gävle före jul och han kommer säkert inte att göra mig besviken i morgon heller.
Personligen tycker jag att man tagit i lite väl när man lägger festivalen under tre dagar, det har man inte riktigt banden för att klara av, två dagar hade räckt. Det är dock roligt att det äntligen händer något i Bollnäs, annat än bandyn och Karlslundsrocken. Hoppas festivalen går bra så att man kan göra det till tradition i staden, hur det än blir kommer jag efter helgen att ha sett min trettonde(kan vara fjortonde, tappat räkningen) Weeping Willows-konsert och det kan jag tacka Bollnäs för.

Dagens låt: Interpol - Heinrich maneuver
Oh I'd move heaven behind those eyes

Thursday, July 19, 2007

Tidspassning

I mitt jobb är det väldigt viktigt att hålla koll på klockan. Man ska komma i tid till lektionerna och man ska hålla reda på när lektionerna är slut, även om det är något man ofta kan få hjälp med av eleverna. För att jag ska komma i tid till lektionerna har jag satt min klockan så att den går lite drygt tio minuter före, även om jag vet om att den går före fungerar det för mig att göra så, jag är aldrig sen. Nu har jag lov och tisdpassning står inte direkt högt upp på min lista över sådant som är viktigt, den enda tid jag har att passa är klockan tolv, då börjar Conan. Det är tur att tiden inte är så viktig, för två av mina klockor går nämligen fel och en tredje går fem minuter efter. Klockan på datorn går i alla fall rätt, det gör väckarklockan också, men den ser man i princip bara från sängen och där ligger jag inte på dagarna. Det är väldigt skönt att inte behöva hålla så noga koll på tiden, det gör det lätt att koppla av. Jag har dock märkt att jag under lovet blivit något av en tidsoptimist, det blir tydligt när det vankas fotbollsträning med korplaget. Jag är chaufför åt Gorbatjov, Hasse Holmqvist och Den Gamle Franken. Vi tränar alltid klockan sex, därför brukar jag säga åt Gorbatjov, som bor närmast mig, att han ska vara ute kvart i och åt Hasse Holmqvist och Den Gamle Franken säger jag ungefär tio i sex. Tydligen har jag fått för mig att det man åker mellan mig och Gorbatjov på noll minuter, för klockan hinner alltid bli kvart i innan jag kommer iväg. Detta resulterar i att jag oftast kommer till Hasse Holmqvist vid fem i och till Den Gamle Franken vid sex. Ibland är jag i tid, men det är mer vanligt att jag blir sen och de senaste gångerna har jag inte ens varit nära. Den Gamle Franken känner mig ganska väl vid det här laget, han har lärt sig att jag oft blir sen. Idag skulle vi träna fotboll och jag sade att han fick åka med mig. Jag sade att jag skulle plocka upp honom vid tio i, han svarade: Bra, då går jag ut vid prick. Mitt mål nästa vecka är att vara i tid när jag ska hämta dem, för att det ska lyckas har jag två punkter jag bestämt mig för att följa.
1. Jag måste åka hemifrån åtminstone fem minuter innan jag ska plocka upp Gorbatjov.
2. Eftersom det tar fem minuter att åka mellan Hasse Holmqvist och Den Gamle Franken bör jag inte ge dem samma tid.
Sköter jag bara det här borde det inte vara några problem, det är bara 2-3 ggr i veckan som jag behöver passa tider, det borde jag kunna klara.

Dagens låt: Editors - Racing rats
Let's pretend we never met
Let's pretend we're on our own

Tomas och tomatplantan

Mina besökare för alltid samma förvånade min när de kommer ut på min balkong och ser att jag har en tomatplanta ståendes där, jag antar att de inte ser på mig som den typen som odlar. Trots att min pappa är bonde och därför odlar en hel del, så stämmer det nog att sådant inte riktigt är min grej. Min första tid i Gävle dödade jag rätt många blommor genom att helt enkelt glömma bort dem bakom gardinerna, sedan jag flyttade till ny lägenhet har i alla fall de flesta överlevt, så lite har jag lärt mig. Tomatplantan blir lite som ett examensprov i min odlingsförmåga. Redan förra sommaren hade jag en planta på balkongen, men den blev infekterad på något sätt, så tomaterna fick svarta prickar på sig och smakade riktigt, riktigt illa. I år har jag verkligen bestämt mig för att jag ska få till det, tomaterna ska bli goda. Det är mina föräldrar som ger mig plantorna, de har massvis hemma, så de behöver inte fler. De har hjälpt mig med att ha lite växtnäring, nu är resten upp till mig. Jag vattnar plantan varje dag, om jag kommer ihåg(något jag gjort förvånande många gånger hittills). Så fort den blir torr ser jag till att den får vad den behöver och det verkar fungera bra hittills. Det sägs ju att man ska prata med sina växter för att de ska må bra, där går gränsen för mig. Dels för att mina grannar troligtvis skulle tro att jag var galen om de märkte att jag satt ute på balkongen och pratade med en tomatplanta och dels för att jag plantan inte har så mycket att prata om, jag har ju växt färdigt och blir hellre brun än röd av solen. Dessutom är det inte att rekommendera att bli kompis med någon som man ska äta upp när denne vuxit färdigt. I stället för att prata med plantan låter jag den ta del av den underbara musik som kommer från mina högtalare, de senaste dagarna har det varit Ryan Adams. Om plantan inte växer av den musiken finns det inget som kan rädda den, den saken är säker. Nu står den i alla fall ute i solen på balkongen och tar in tonerna från Ryans nya skiva, snart ska den få vatten. Blir inte tomaterna bra i sommar är det inte för att jag inte gjort mitt bästa.

Dagens låt: Ryan Adams - O my god, whatever, etc.
If i could i'd fold myself away like a card table

Wednesday, July 18, 2007

Jag och JD

På sistone har jag sett en hel del Scrubs, en mycket underhållande serie. Det finns flera anledningar till att jag uppskattar serien, en anledning är givetvis den sjuka humor man använder sig av, an annan anledning är igenkänningsfaktorn i serien. Många gånger när jag sett serien han jag känt igen mig i det som händer, JD och de andra i serien är i början av sin sjukhuskarriär och har precis avslutat sin utbildningstid, precis som jag inom läraryrket, och det finns en del likheter mellan de problem man ställs inför inom jobben. Jag började titta på den fjärde säsongen igår och där märkte jag att jag och JD har mer gemensamt. Den första saken jag reagerade över var när Dr. Cox stod och rabblade upp saker som man inte brydde sig om, han avslutade med att säga Hugh Jackman. JD:s reaktion var ungefär samma som jag tror jag skulle fått i samma läge, han tänkte nämligen: "Wolverine, hur vågar han?". Hugh Jackman är Wolverine även för mig och en sådan karaktär pratar man inte ont om.
Den andra gången jag lade märke till en likhet mellan mig och JD var när han tvingades bära möbler för att komma till jobbet. När han stod och berättade det för Turk nämnde han att det i alla fall fanns en positiv sak med att han tvingades bära, man fick sedan se ett klipp där han stod och hoppade i knäpplast. Jag har faktiskt sådan plast, fast med lite större bubblor att knäppa, under mitt skrivbord på jobbet, när jag får tråkigt eller känner mig rastlös brukar jag ta fram ett ark och smälla lite. Det är kanske inte så uppskattat bland mina arbetskamrater, men det får de ta.
Det här är inte de enda gångerna jag känt igen mig i det som händer i Scrubs, men som tur är känner jag inte igen mig i allt. Vaktmästaren på mitt jobb är inte alls lika lömsk den på sjukhuset och jag har ingen uppstoppad hund som husdjur.

Dagens låt: Ryan Adams - Everybody knows
And everything's changing so how i am to know
How i'm going to hold on to you when i'm spinning out of control
You an i together
But only one of us in love

Tuesday, July 17, 2007

Så ska det låta Ryan

Igår inledde jag mitt sommarlovslöfte, jag var nämligen iväg till gymmet tillsammans med Ronnie. Vi var på ett fint ställe inne i stan där man hade massvis med maskiner som såg nya ut, vissa av dem såg väldigt avancerade ut, så jag höll mig till de som jag kände igen från tiden då jag tränade i Kilafors. Det blev en timmes relativt hård träning innan vi avslutade med att pusta ut i bastun. I morse när jag skulle duscha hade jag sån träningsvärk i armarna att jag knappt kunde shamponera in håret, jag hade glömt hur det kändes att ha riktig träningsvärk i armarna, det var onekligen ett tag sedan. Nu handlar det bara om att försöka hålla igång med det här, då kommer jag att kunna bära ännu fler böcker på jobbet nästa termin.
Träningsvärken och det sega vädret har gjort att jag hållit mig inne idag, men det har bara givit mig eftra tid att lyssna igenom Ryan Adams nya skiva, som jag fick på posten idag. Jag har lyssnat igenom den ordentligt tre gånger nu och jag är väldigt nöjd, det här är utan tvekan det bästa han gjort sedan Gold, precis så här ska Ryan Adams låta. Några av spåren, som I taught myself how to grow old och Two, håller samma klass som många av låtarna på hans gamla mästerverk och han är verkligen tillbaka i den där alternativa countrypopen som är omöjlig att inte tycka om. Jag har läst igenom texthäftet ordentligt också(jag kan inte riktigt förstå de som inte köper skivor och går miste om häftet) och där får man ytterligare ett bevis på Ryans storhet. Han formulerar sig bra och vet precis när han behöver upprepa sig eller rimma, inga onödiga nödrim här inte. Det är egentligen bara en låt som jag inte gillade på en gång, det var Halloweenhead(även om den här versionen var bättre än den på skivan, den var lite för mycket Springsteenrock för att den skulle falla mig i smaken. Den absolut bästa låten från skivan har jag valt som dagens låt, den skulle absolut kunnat platsa på Gold, suverän. Nu hoppas jag bara få se Ryan live snart, det är en sak jag har kvar att uppleva.

Dagens låt: Ryan Adams - The sun also sets
I wanna show you what i've got inside
But you know those parts of me died
Just like that, they faded out
They faded out so fast

Utvilad

Under de första veckorna av min ledighet sov jag ganska länge på morgnarna, en anledning till det var att jag låg lite efter med sömnen efter Mallorcaveckan. Nu börjar jag komma tillbaka till mitt gamla jag, som vaknar strax före åtta på morgonen trots att jag kan sova precis hur länge jag vill. Det finns inte så mycket att göra vid den tiden på dygnet, mina kompisar sover och det är mest tv-shop på alla kanaler på tv:n. I morse möttes jag dock av en positiv överraskning när jag skulle försöka fördriva lite tid vid tv:n i väntan på att det skulle sluta regna, så jag kunde ta min morgonpromenad. På ettan visade man ett långt avsnitt av Tintin. Tintin var en favorit hos mig när jag var liten och jag hade ett gäng med kassettband och böcker med honom som jag plöjde igenom otaliga gånger. De tecknade filmer som finns med honom har jag inte sett så många av, därför var det roligt att få se det nu. Det är lite speciellt att se gamla favoriter från barndomen nu när man uppnått vuxen ålder, vissa serier håller fortafarande medan vissa har tappat allt. Serier som jag fortfarande kan se och uppskatta är Thundercats och Starzinger, jag dyrkade dem när jag var liten och vi nyss skaffat video. När det skulle hyras film var det ofta någon av de två serierna blev mitt val. De senaste åren har jag köpt på mig dessa serier på dvd och de är fortfarande riktigt underhållande. Mina elever i skolan verkade inte känna till Starzinger, jag likande nämligen min pekpinne vid astrolansen en gång och de tittade de på väldigt frågande på mig.
En serie som jag såg och gillade när jag var liten, som helt tappat sin charm nu är Raj - Grottpojken. Inledningsmusiken är fortfarande bra, men det är också det enda. Dinosaurien som var så obehaglig när man var liten är bara töntig nu, dialogen är hemskt dålig och de gör inget annat än att springa. Dessutom är vissa av rösterna så irriterande att man måste sänka ljudet när de karaktärerna pratar, jag kan inte riktigt fatta att jag tyckte att serien var bra när jag var mindre.
Tintin var i alla fall helt okej, men jag kommer inte att ställa klockan på morgonen för att vara säker på att få se det.

Dagens låt: Elvis Costello & Emmylou Harris - Love hurts
I'm young I know but even so
I know a thing or two I learned from you
I really learned a lot, really learned a lot

Monday, July 16, 2007

Arvikafestivalen

I helgen pågick Arvikafestivalen, det är en festival som jag besökt massvis av gånger. De två senaste åren har det inte blivit någon Arvikaresa, men innan det har jag varit på festivalen fem gånger och har mängder av minnen därifrån. Jag har aldrig varit på festivalen som besökare, jag har alltid jobbat när jag varit där. Min gode vän Bolinder är den som legat bakom jobbet och vi har alltid varit ett helt gäng som åkt ner. Första året hade vi ett ganska risigt jobb, men de sista fyra åren hade vi säkerligen ett av festivalens allra bästa jobb. Vi satt i presstältet vid en dator med internetuppkoppling och vaktade kameror åt pressen, vi jobbade i fyratimmarspass, men eftersom vi var ett kompisgäng som jobbade ihop kunde man byuta tider med varandra om det var något speciellt band man ville se. Jobbet blev inte sämre av att vi hade fri tillgång till kaffe, godis och ett år hade vi även en sjuk mängd ostbollar som skulle ätas upp under festivalen, de var i första hand tänkta att vara till pressen, men de åt så dåligt att vi var tvungna att hjälpa till. Vi brukade alltid åka bil till Arvika, oftast Delacroix-Freddes volvo, och ett stående inslag i bilfärden var ett stopp i Torsby. Väl inne i Torsby brukade vi alltid äta något, oftast på en sibyllakiosk som stod på torget. Där har vi stött på en hel del intressanta människor, bl.a ett par raggare som ville bjuda på folköl och pratade med så bred dialekt att det inte gick att förstå vad de sa. Det var aldrig någon diskussion om var vi skulle stanna och äta på vägen till Arvika, det var alltid Torsby.
Tack vare festivalen i Arvika har jag fått se massvis med stora band, t.ex Bright Eyes, The Cure, Kraftwerk, Björk, Moby, New Order, Keane, Echo & the Bunnymen och Swan Lee. Just Swan Lees spelning är nog mitt starkaste konsertminne från åren i Arvika. De började spela en halvtimme innan The Cure, så vi gick och såg deras spelning på vägen till Cure. När det väl var dags för Cure att börja spela kunde vi inte slita oss från Swan Lee, det var en magisk konsert. Trots att vi var väldigt få i publiken visade bandets sångerska, Pernille Rosendahl, upp en enorm scennärvaro och sjöng underbart bra. Jag hade bara hört en låt med bandet innan den här spelningen, men det första jag gjorde när de slutat spela var att köpa mig deras skiva, som jag dessutom fick signerad av mina nya favoriter. Vi hann se slutet på Cure ändå och med tanke på hur tråkig deras spelning var gjorde vi rätt som stannade med Pernille och Swan Lee.
Årets Arvikafestival såg rätt trist ut bandmässigt, det var egentligen bara Magic Numbers som jag var sugen på att se, åtminstone av de band som jag inte sett tidigare. Det är ändå roligt att läsa i tidningen att festivalen gått bra, edt förtjänar den.

Dagens låt: Ryan Adams - Bartering lines
I cant stand
Shadow of a shadowy man
Hold me up hold my hand

Sunday, July 15, 2007

Ryan, inte Bryan

Jag är rätt van vid att få förklara att jag inte lyssnar på Barbados, många som inte känner mig väl tänker fel när jag säger att jag gillar Magnus Carlson. Det problemet har jag tagit upp här tidigare, nu har vi kommit till nästa missuppfattningsproblem. Härom veckan släppte Ryan Adams en ny skiva och i helgen beställde jag den, jag har lyssnat på honom i många år och det har inte heller varit helt problemfritt. Vid ett flertal tillfällen har jag pratat om hur otroligt bra Ryan är, vilka grymma låtar han gör och vilka starka texter han skriver, men den jag pratat med har trott att jag menat Bryan Adams. Inget kunde vara mer fel. Visst, på mellanstadiet brukade vi ofta spela Please forgive me och Heaven på dansgolvet, men det är också där min uppskattning för Bryan Adams tar slut. Han är mil ifrån att vara det musikaliska geni som Ryan Adams är och det är lite jobbigt när folk tror att jag sitter och höjer en smörsjungade föredetting till skyarna. Har man inte hört talas om Ryan är det kanske inte så konstigt att man hör fel, deras namn är onekligen ganska lika. Man behöver dock inte lyssna länge för att inse klasskillnaden, Bryan skulle aldrig kunna göra låtar som Sylvia Plath eller La cienga just smiled. Så om jag någon gång pratar gott om någon Adams så är det inte Bryan, inte Tony heller för den delen, det är Ryan.

Dagens låt: Ryan Adams - To be the one
Damn don't the streets look empty though
Just wandering round here without you

Veckans lista v.28

1. Arnold Schwarzenegger - Jag börjar förstå att jag hade det bra när jag var liten, jag fick vara med under den tiden när actionhjältarna stod på toppen av sina karriärer och störst av dem alla var givetvis Arnold. Jag minns när jag såg Terminator 2 för första gången, det var tillsammans med David. Vi var båda helt tagna efter filmen, vi hade aldrig sett något liknande. Storyn, introt effekterna, actionscenerna, musiken, allt var perfekt. Mitt favoritband just då var Guns N Roses och de hade med min favoritlåt, You could be mine, i filmen. Det allra coolaste med hela filmen var ändå Arnold. Han går runt i skinnjacka och solglasögon ser tuff ut, han är klockren i rollen. Ikväll ska jag se Terminator 2 tillsammans med några kompisar och den kommer garanterat att vara underhållande den här gången också, trots att det är den film som jag sett flest gånger.

2. Kristoffer Åström - Spelningen i Sandviken i fredags var en höjdare, skön musik framförd på ett högklassigt sätt. Jag har nu börjat förstå att jag har alldeles för få skivor med denne man, min samling består endast av Northern blues och det är lite för tunt. I fredags spelade han bara två låtar från den skivan och eftersom jag gillade de andra låtarna han spelade också vore jag dum om jag inte skaffade mig resten av det han gjort också. Kristoffer Åström förtjänar en publik större än den som såg honom på det där flaket i Sandviken i fredags, så nästa gång vi hrä i trakten får chansen att se honom hoppas jag verkligen att det blir bättre uppslutning.

3. Ryan Babel - I veckan gjorde vi klart med två till nyförvärv, Ryan Babel och Yossi Benayoun. Jag tycker att båda köpen är bra för oss. Benayoun kom relativt billigt från West Ham och blir en bra ersättare till Luis Garcia, han har spelat i PL i några säsonger och behöver ingen anpassningstid till ligan. Ryan Babel är en värvning som jag är mycket positiv till, jag såg honom spela i U-21-EM och det jag såg då var imponerande. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att spela i U-21 och att spela i världens bästa liga, men jag tror att Babel kommer att fixa det bra. Rafa har verkligen värvat bra i sommar, sedan tidigare har vi ju fått in Torres och även en gratis Andrei Voronin. Det är bra att Rafa bygger ett lag som håller länge, spelare som Agger, Reina, Alonso, Torres, Kuyt, Pennant, Babel och Mascherano har sina bästa fotbollsår kvar. Vi kommer att vara ett bättre lag nästa säsong, det är jag övertygad om.

4. Laleh - Jag brukar oftast lyssna på musik genom datorn, där har jag alla skivor inlagda och kan blanda och plocka lite som jag vill. De senaste dagarna har jag dock använt mig av stereon, jag har donat lite i tv-rummet och då är det bättre att använda den. En av skivorna som jag plockat fram och lyssnat på är Lalehs senaste skivan, den är fortfarande riktigt bra. Låtar som Mamma och Det är vi som bestämmer håller hög klass, precis som November. Laleh är dessutom duktig på att komma till Gävle när det är dags för turné, mycket sympatiskt. För att göra Djävulsankan nöjd lägger jag till den här länken också, mycket bra låt.

5. Magnus Carlson - Nästa helg ska jag se Weeping Willows i Bollnäs, skulle misstänka att denne man kommer ligga längre upp på listan efter det. Är ni i Bollnäs nästa lördag hoppas jag verkligen att ni tar er till Sävstaås och njuter av världens bästa band.

Dagens låt: Laleh - Hide away
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
It's what I’ve been, what I’ve become

Saturday, July 14, 2007

Ta livet i egna händer

Igår var jag i Sandviken på festival, festivalen hette "Ta livet i egna händer" och arrangerades av Backbeatbolaget. Tyvärr var det inte speciellt mycket folk på plats, men de som var på plats fick se en hel del bra musik.

Det första band vi såg var Last days of april, de gjorde en bra spelning. jag hade inte hört bandet tidigare, men jag hade läst en del om dem och förstod att det här skulle vara musik för mig. De spelade riktigt bra pop, ibland blev det en aning enformigt, men större delen av tiden var var de bra. Det här är ett band som jag tänker kolla upp lite närmare nu när jag vet att de är bra, Last days of april var en trevlig bekantskap.

Massgrav var nästa band att uppträda och det var en rolig spelning. Musiken var inte direkt något som jag brukar lyssna på, den närmaste jämförelsen jag kan komma på är att de lät lite som det gamla punkbandet Rövsvett, fast ännu snabbare. Man bjöd på låtar som "Ursäkta röran, vi suger kuk" och "Kuken står" och dessa levererade man i ett enormt tempo, de flesta låtarna var slut på mindre än en minut. De var i alla fall tillräckligt långa för att de som ville skulle hinna hoppa runt och knuffas framför scenen. Det var roligt att se energin på scenen, de två sångarna visade upp pondus och slet verkligen, de verkade ha väldigt roligt. Musiken som Massgrav spelade är inte min grej, men de var ett okej liveband och jag tyckte aldrig att spelningen var tråkig, trots att allt lät ganska lika i mina ovana mangelöron. Jag tror att texterna var politiska, men det var rätt svårt att höra.

Så var det då dags för kvällens höjpunkt och anledningen till att vi åkte på festivalen, nämligen Kristoffer Åström. Jag har bara en av hans skivor, men den har jag lyssnat på en hel del. Musiken han spelar är, till skillnad från Massgrav, precis i min smak och i sina bästa stunder påminner han om Bonnie Prince Billy. Texterna är dystra och de sjungs till countryinfluerad pop i samma anda som t.ex Nikola Sarcevic. Det var inte så många av låtarna som jag kände igen, därför blev det lite enformigt ibland även under den här spelningen, men ibland kom det låtar som var suveräna. När Åström körde "All lovers hell" var det riktigt, riktigt bra, det är högklassig låt som man inte kan ogilla. Om ni tar er in på hans myspace-sida kan ni se videon till denna förträffliga låt, det borde ni se till att göra. Det var några lugna låtar han spelade som jag gillade skarpt, men eftersom jag inte hört dem tidigare vet jag inte vad de heter, extranumret var en av dem.
Det var tråkigt att se att itne det var fler som letat sig till festivalen, 100 kr för att se bra musik är verkligen inte dyrt. Idag spelar Per Gessle bara någon mil från Kungens, där festivalen igår var, att se honom kommer säkert kosta 6-7 gånger mer och då kommer säkert halva Gävleborgs län att vara där, det är inget annat än sorgligt.

Dagens låt: Kristoffer Åström - A matter of seconds
It's not possible to be what you are
You're my real scar

Friday, July 13, 2007

Actionfilmer

Att inte det finns några riktiga actionskådisar längre har jag konstaterat på den här sidan tidigare, försök som The Rock och Vin Diesel håller inte. Hollywoods lösning på problemet har i stället blivit återvinning av gamla stjärnor, först kom en ny Termintor med Arnold, sedan kom en ny Rocky med Stallone, nu har det kommit en ny Die Hard med Bruce Willis och det ska tydligen vara en fjärde Indian Jones-film med Harrison Ford på gång också. Terminator var så hemskt dålig att den inte förtjänar en kommentar, Rocky Balboa har jag inte sett så den kan jag inte kommentera, igår såg jag Die Hard 4.0 och jag blev inte speciellt imponerad. Storyn var ingen höjdare och actionscenerna var överdrivna, det som fungerade var Bruce Willis. Han var fortfarande bra i rollen som John McClane, trots att det gått några år sedan de förra filmerna kom ut.
Det problem jag tycker finns med dagens actionfilmer är de möjligheter som finns till effekter. De allra bästa actionfilmerna kom precis i början av nittiotalet, alldeles innan all dataanimation började ta över. Den absolut bästa actionfilm som gjorts, Terminator 2, lyckas kombinera det gamla stuket med de nya effekterna, men det är den ganska ensam om. Det fungerar när man ska göra filmer om superhjältar, då krävs det effekter för att det ska bli bra, men om man bortser från de filmerna har det inte gjorts en bra actionfilm på väldigt många år. Den första Matrixfilmen var okej, men den filmserien sabbade man med alla effekter och sitt försök att göra filmen smartare än den behövde. En annan sak som gör filmer som Die Hard och Terminator speciella är att det inte är några kärlekshistorier som hamnar i fokus, det är något som t.ex Matrix faller på. Den hade klarat sig ypperligt utan kärleken mellan Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss, man hade i stället kunnat låta Moss vara en hårding, som Linda Hamilton i T2. Visst, det är känslor inblandade T2 också, men det är mer naturliga känslor som inte känns så konstlade som det ofta gör i dagens filmer, det är inte det där de-får-varandra-i-slutet-stuket som finns med i alla dagens actionfilmer. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal, men jag tycker att actionfilmerna var mycket bättre förr. Innan alla slowmotion-akta-sig-för-något-som-kommer-flygande-scener, innan alla biljakt-i-otroligt-dyra-bilar-till-överdrivet-högt-motorljud-scener, innan alla den-här-scenen-tar-vi-med-bara-för-att-vi-har-tekniken-till-att-göra-den-scener och innan alla vi-skiter-i-storyn-så-länge-det-smäller-filmer. Die Hard 4.0 var det närmaste en riktig actionfilm man kommit på länge, men den föll på de överdrivna scenerna under filmens andra halva.
Utöver filmtittandet var jag ute på after work med Den Gamle Franken och Gorbatjov igår. Det är väl tveksamt om jag får kalla det after work, med tanke på att jag haft semester i snart en månad, men jag hade i alla fall lackat min bordsskiva under dagen så lite jobb hade jag utfört. Vi satt nere på en restaurang i stan och tog en varsin öl och pratade. En sak jag reagerade över var att stället vi besökte inte hade Carlsberg, eftersom det är Liverpools sponsor brukar jag alltid beställa det, när det inte fanns fick jag problem att bestämma mig.
Ikväll ska jag till Sandviken för att se Kristoffer Åström, jag har inte sett honom live tidigare, så det ska bli roligt.

Dagens låt: Bright Eyes - Middleman
So I have become the Middleman
The gray areas are mine
The in-between, the absentee
Is a beautiful disguise

Thursday, July 12, 2007

Kom hit i stället

Igår läste jag en nyhet som gjorde mig både förvånad och lite irriterad, nyheten handlade om turnén Parksommar. I morgon skulle de ha spelat i Säter, jag funderade länge på att skaffa biljett men eftersom Kristoffer Åström ska spela i Sandviken samtidigt kändes det som ett lämpligare alternativ. Parksommar består av Moneybrother, Säkert! och Salem Al-Fakir, dessutom är spoken word-artisten Kalle Haglund med på ett hörn, alltså ett riktigt höjdargäng. Al-fakir är kanske inget jag skulle betala för att se, men Moneybrother är alltid mycket bra live och Säkert! är en av de mest intressanta artisterna som turnerar i Sverige just nu, hennes skiva är väldigt bra och de spelningar hon gjort hittills verkar lyckade. Till spelningen i Säter hade man i måndags sålt 100 biljetter och har tvingats ställa in. 100 biljetter är fruktansvärt lite för att vara en sådan uppställning och det är inget annat än en skam att det inte är fler som vill titta. När Moneybrother spelade här i Gävle innan jul var det fullsatt inne på Skottes, det är visserligen ingen enorm konsertlokal, men den tar garanterat mer än 100 personer i alla fall. Jag vågar nästan lova att om Parksommar kommit hit till Gävle i stället för att spela i Säter hade de inte behövt ställa in, samtidigt hade vi gävlebor fått ta del av mycket bra musik. Nu har visserligen arrangörerna till Cityfesten skärpt sig till i år och bokat in både DiLeva och Bo Kaspers Orkester, men annars har det inte varit mycket till musik här i sommar och Parksommar hade varit perfekt. Jag vet inte om man klassar Estraden som en folkpark, men det borde man göra och i sådana fall hade det varit bra ställe att förlägga det hela. Nästa gång hoppas jag att Parksommar kommer hit i stället. I stället får man väl hålla till godo med att lyssna på Moneybrothers nya singel på hans hemsida, klicka här, lyssna och njut.

Dagens låt: Moneybrother - Bara ett fån gör så mot sig själv
se alla timmar, se alla mina dar
gå till den tanke, vad jag inte längre har

Wednesday, July 11, 2007

Träningslöftet och nya länkar

När mitt lov inleddes lovade jag mig själv att jag skulle börja träna, jag var dålig med det under jobbtiden och nu när det blev sommar tänkte jag börja springa och kanske till och med börja gå på gym, det har inte blivit så mycket av det. Nästan direkt när jag fick lov åkte jag till Magaluf tillsammans med Kusen, där blev det givetvis varken löpning eller styrketränande, min fysiska form var snarare sämre när jag kom hem. Dagen efter vi kommit hem orkade jag i alla fall iväg på lite fotbollsspelande med mitt korplag, resultatet av det blev att jag dagen efter hade ont i ryggen. Sedan var det dags för Peace & Love och även om det blev en hel del vandrande där så kan jag inte klassa det som träning. Veckan efter Borlänge hade jag känning av en förkylning, brukar bli så efter festivalbesök. Nu har jag kommit in en bra bit på lovet och jag har ännu inte kommit igång med mitt lovlöfte. En början är i alla fall att jag börjat ta en promenad på förmiddagen när jag klivit upp, nästa steg är att springa i stället. Problemet(eller snarare min bortförklaring till att inte springa) är att där jag bor nu finns det nästan bara asfalt, inga trevliga skogsspår, som det fanns på Sätra där jag bodde tidigare. Springer jag på asfalt brukar jag få ont i benen, åtminstone i början. Gymningen har jag inte ens varit nära att börja med, det måste jag ta tag i. Min tanke är att jag ska komma igång med det nu i sommar så att jag kan fortsätta med det vid mitt jobb när det drar igång igen, så det är snart dags att ta tag i det också.
Men jag har ju ändå lov och då ska man koppla av också, det har jag i allra högsta grad gjort den senaste veckan. Det har blivit mycket kaffe på stan, slappande i lägenheten och umgänge med kompisarna, dessutom har jag faktiskt kommit iväg och spelat fotboll ett par gånger till.
Jag lade till två länkar här till höger härom dagen, det är två band som ni i allra högsta grad bör kolla upp. Det första bandet heter Delacroix, jag känner några av medlemmerna sedan min tid som Arvikafestivalsarbetare, dessutom har jag en gammal dubelpartner från pingisen i bandet. De spelade på min födelsedagsfest tidigare i år och jag måste säga att jag blev imponerade av hur bra de var. Snart ska de spela på Bollnäsfestivalen, tyvärr missar jag det men ni som får chansen att se dem där bör ta den. Klicka på länken och lyssna på låten Good night så kommer ni att förstå varför ni inte bör missa dem, den påminner lite om Magic Numbers och är riktigt, riktigt bra. Hur de inte kunde vinna Musik direkt är en gåta för mig, men jurytävlingar är aldrig rättvisa.
Den andra nya länken är till The Bonds, även de spelade på min födelsedagsfest. Då gjorde de sin första spelning på åtta år och klipp från den går att se om ni klickar på länken, bland annat kan ni se och höra när de spelar min gamla favorit Pippi Birds. Det var enormt roligt att se dem live igen när de spelade för mig på festen och jag hoppas verkligen att det inte var sista gången. Förresten, om ni lyssnar noga i slutet av Pippi Birds-videon kan ni höra både David och Hep Stars gapskratta, bara en sådan sak gör videon värd att klicka in till. Lyssna på texten till låten också, svåranalyserad. The Bonds är klass.

Dagens låt: Ryan Adams - Touch, feel, lose
I thought maybe I could be some kind of shelter
But oh, your storm how it raged

Tuesday, July 10, 2007

Ingen hjälte än

Tv-spelen har onekligen utvecklats en del sedan man satt där med sin kantiga kontroll och försökte få Super Mario att undvika elden från Bowser, idag fick jag försöka mig på en av utvecklingens senaste skapelser, jag har nämligen spelat Guitar Hero. Det är syster och Ronnie som införskaffat detta spel, de har haft det i ett par dagar nu, men det har inte blivit av att jag spelat förrän idag. Jag har faktiskt en liten karriär i band, men inte som guitar hero utan som bashjälte. Hjälte kanske är att ta i det också, men det blev tre scenframträdanden i alla fall. Första gången spelade vi fyra låtar(tre versioner av tiosekunderslåten Farmarjävlar och Köttgrottornas tresekundersepos Grusgrop), andra gången spelade vi en låt som specialskrevs åt vårat band och den tredje gången spelade vi av någon anledning East 17:s Stay another day. Det här var på högstadiet och efter det har mitt musikspelande begränsats till ett dragspelsförsök på en förfest på Sätra för några år sedan. Idag var det alltså dags att återuppliva basfingarna, det gick väl sådär. Ronnie och Lars spelade innan mig, de klarade givetvis sina låtar. Sedan greppade jag låtsasgitarren för att spela Nirvanas Heartshaped box. Det började bra, de första tonerna var inga problem och även om det blev svårare längre fram i låten så skötte jag mig helt okej. Sedan hände det som inte fick hända, jag började komma fel med fingarna på knapparna och genast började publiken på spelet att bua åt mig. Mitt självfötroende sjönk och snart bröts låten pga mitt svaga spelande. Andra gången jag försökte kom jag längre och trodde att jag skulle fixa det, men låten tog aldrig slut. Om bara Kurt Cobain lärt sig att begränsa låttiden hade jag aldrig kört fast på de där tonerna i slutet och i stället fixat låten, men så blev det inte. Jag misslyckades andra gången också, nu gav jag upp och gick hem och lagade mat i stället. Än är jag ingen gitarrhjälte, men med lite träning ska jag nog klara den där jäkla Nirvanalåten i alla fall. Kan jag varva Super Mario borde jag kunna spela som Kurt Cobain också. Om några veckor kommer det se ut så här när jag spelar.

Dagens låt: Arctic Monkeys - 505 Bästa låten på senaste skivan.
Not shy of a spark,
A knife twists at the thought that I should fall short of the mark,
Frightened by the bite though its no harsher than the bark,
Middle of adventure, such a perfect place to start

Måndagsunderhållning

Igår var jag och Den Gamle Franken på fotboll, det var Gefle mot Brommapojkarna som vi såg. Syrran hade fixat bra sittplatser åt oss så vi såg riktigt bra, förutom de gånger då spelet var bakom de pelare som, opraktiskt nog, håller upp taket på läktaren. Nu blev det inte mycket till spel i matchen, båda lagen var bleka och visade upp ett passningsspel som inte hör hemma i allsvenskan. Ett stiligt mål av Makondele fick vi se i alla fall. Det dåliga spelet på planen gjorde att jag och DGF hade chansen att diskutera en av de roligaste sidor jag sett på mycket länge. Det var Djävulsankan som skickade över sidan med katastrofala omslag till mig härom dagen och den är verkligen underhållande. Klicka in på sidan och njut av skivomslag så osmakliga att man knappt tror att det är sant, bl.a finns det omslag från skivor med The Gayes och Trivs me´ Brogrens. Sidan blir ännu roligare när man läser det som står under omslagen, så se till att göra det också.
Gårdagens Conan O´Brien var inte ett av de bättre avsnitt jag sett i sommar, jag har lite svårt för de där avsnitten när han ska åka ut till städer och sända från nån anläggning där. Nu var han i San Fransisco och publikens envisa skrikande och kommenterande gjorde att det tog en evighet innan showen kom igång, det är en sak att de skriker och jublar när det är befogat, men nu var det så många som ville höras i tv att det inte var tyst en sekund. Programmets avslutning var i alla fall en höjdare, det var nämligen Arctic Monkeys som stod för musiken och det var inte helt fel.

Dagens låt: Bright Eyes - No one would riot for less
Could you do it now?
Hell is here

Monday, July 09, 2007

Vi fixade Agne

Jag har aldrig varit speciellt bra på att jobba med trä, när vi valde slöjd i högstadiet brukade jag välja syslöjd och det var inte för att jag var bra på att sy. Därför har jag alltid undvikit att komma i kontakt med arbeten där man måste skruva, spika, såga och hamra i trä. Idag blev jag dock tvungen att ta tjuren vid hornen och skruva skruvar i trä, det var nämligen dags att sätta upp mitt nyinköpta barbord. Lyckligtvis var jag inte ensam, David var nämligen här och hjälpte till och det var nog tur. Innan vi tog oss an bordet skulle stolarna skruvas ihop, de var köpta på IKEA och hette Agne. Det första jag reagerade över när vi skulle sätta ihop stolarna var att IKEA verkligen inte snålar på tejpen, förpackningen var ihoptejpad på flera ställen och allt i förpackningen satt ihop med en massa tejp, mycket irriterande. När vi väl fått ut alla delar och kastat bort kartonger, tejp och plast gick det faktiskt ganska lätt att få ihop stolarna, för mig var det en stor framgång. Sedan var det dags för bordet, jag var helt inställd på att möta strul. Det första vi gjorde var att göra plats för bordet, t.ex fick mitt X flytta från tv-rummet till sovrummet(med X menar jag inte någon gammal tjej utan en rätt stor X-men-souvenir som syrran fixade åt mig för några år sedan). Vi skruvade sedan fast benet i bordet, efter det att David talat om för mig att det var mycket lättare att göra det om bordsskivan låg på golvet i stället för att den stod lutad mot väggen. Därefter var det bara att mäta ut den bästa placeringen och skruva fast bordet i väggen, inga problem. Nu har jag bara kvar att kleta in det med nån olja så att det håller bra, sedan har jag ett otroligt stiligt barbord. Som ni ser nedan är det redan nu rätt stiligt, men det är en del saker kvar att fixa innan min hörna är färdiginredd, bland annat har en lampa som ska upp. Nu har jag en utmärkt whisky- och pokerhörna, den ska jag utnyttja.


Dagens låt: The Jam - The bitterest pill
When the wheel of fortune broke, you fell to me
Out of grey skies to change my misery
The vacant spot, your beating heart took its place
But now I watch smoke leave my lips and fill an empty room

Robert Cray - Twenty

När jag och mamma såg Eric Clapton var det Robert Cray som agerade förband, det gjorde han mycket bra. Det här är hans låt om kriget i Irak, grym låt.

Sunday, July 08, 2007

Veckans lista v.27

1. Fernando Torres - I veckan blev övergången helt klar och Torres presenterades som Liverpool-spelare. Det känns väldigt bra att Rafa äntligen kan värva spelare av allra högsta kvalitet, Torres är det största namn vi värvat på otroligt länge. De nya ägarna visar också att de är beredda att satsa pengar för att ta oss tillbaka till toppen av PL, det behövs för att vi ska komma ikapp och förbi Chelski och United. Torres är en väldigt skicklig fotbollsspelare och det är bara att hålla tummarna för att han får en bra start, om han kommer igång med målskyttet tidigt på säsongen kan det här vara en otroligt bra värvning. Han kommer att spela under press, men om man varit lagkapten för sitt klubblag och flera år och dessutom representerat Spanien i fotbolls-VM borde man vara van vid att spela under press.
De senaste somrarna har vi värvat anfallare som Bellamy och Crouch, inget ont om dem men det här känns som en mycket mer intressant värvning.

2. Conor Oberst - Den senaste veckan är det två artister som dominerat musiken i min lägenhet, det är dels Jeff Buckley och dels Bright Eyes. Bright Eyes har gjort så otroligt mycket bra, trots att Oberst fortfarande är ung, och man får hela tiden nya favoritlåtar när man lyssnar igenom skivorna. Jag har haft fyra stora favoriter med honom under min tid som lyssnare, det är Perfect Sonnet, Poison oak, Lover I don´t have to love och Haligh, haligh, a lie, haligh, men det är tydligt att det finns många låtar kvar att fastna för. Bright Eyes nyaste skiva, Cassadaga, är väldigt bra och den bör finnas i de flesta skivsamlingarna. Jag tror jag skrivit det här förut, men om ni inte upptäckt Bright Eyes än börjar det bli dags snart.

3. Ryan Adams - Det här är egentligen en chansning, jag har inte hört hans nya skiva än. Jag har dock läst om den och de flesta verkar vara överens om att han äntligen fått till en bra skiva igen. Efter Gold(som är en av de absolut bästa skivor som gjorts) har han varit mycket ojämn, skivorna har kommit alldeles för ofta och inte varit lika genomarbetade och kompletta. Adams har en enorm potential, han är en väldigt skicklig låtskivare och texterna han skriver är även de kanon, så jag hoppas innerligt att den nya skivan är så bra som den borde vara.

4. Ellen Page - Härom dagen såg jag den otroligt bra filmen Hard Candy för andra gången, en av huvudrollerna i den görs av Ellen Page. Hon spelar en ung tjej som tar en man som gisslan i sitt eget hem eftersom han är en misstänkt pedofil. Trots att filmen bara har i princip två skådespelare och utspelas i några få rum i mannens hus är den aldrig tråkig. Om ni inte sett filmen bör ni verkligen göra det. Nu är det inte den enda filmroll Page gjort, hon var även med i den senaste X-men-filmen. I den spelade hon Kitty Pryde och gjorde det bra, även om hon, precis som många andra i filmen, inte fick ta den plats som krävts för att verkligen rota karaktären. I Hard Candy får hon mer chans att visa vad hon går för som skådespelerska och det gör hon bra. Det ska bli intressant att se vad hon tar för sig framöver.

5. Roger Federer - Tennis är inte en sport jag vanligtvis följer, men den senaste veckan har jag hållit koll på utvecklingen i Wimbledon. Roger Federer är en imponerande idrottsman och i år visade han än en gång att han är den kanske bästa tennisspelare som funnits. Jag såg delar av finalen idag och även om jag sett Federer spela bättre så slår han ibland slag som inte är av denna värld, han kan slå passerslag från alla möjliga vinklar på planen och han tar ofta fram dem när det som mest behövs. Det är roligt att han fått en utmanare i Nadal, de kommer nog att stöta på varandra i många finaler de kommande åren.

Dagens låt: Moneybrother - Nobody´s lonely
Girl you’re right, I can’t keep my hands from you
Tonight, I know that you don’t want me to

Irritationsobjekt

Igår läste jag en intressant lista i min morgontidning, man hade nämligen listat de tio mest irriterande låtarna som gjorts. Eftersom jag ofta stör mig på dålig musik kände jag att jag också borde göra en sådan lista. Min lista ser lite annorlunda ut än den som var med i min tidning, men jag skulle t.ex inte kalla I´d do anything for love för irriterande, det är en riktig mellanstadiediscoklassiker. Hur som helst, här kommer min lista och ni är välkomna att lägga in era egna listor under kommentarer.

1. Per Gessle - Här kommer alla känslorna på en och samma gång - Gessles sätt att sjunga "eeeen" i stället för "enn" gör mig illamående. Jag är verkligen inget fan av Gessle och det här är det absolut mest irriterande han gjort.
2. Mange Schmidt - Glassigt - En så otroligt dålig text, kombinerat med en refräng som skulle kunna krossa glas.
3. Martin Stenmarck - Sjumilakliv - "Jag vill kasta loss och lära mig slåss, raka av mig mitt hår och bäras ut på bår", hur tänker man innan man skriver en sådan usel textrad?
4. Tomas Ledin - Gilla läget - Det blir många låtar på svenska på den här listan, men jag kan inte undvika att ta med Ledins plåga. Refrängen är så fruktansvärd att det gör ont i kroppen när man hör den.
5. Da Buzz - Alla låtar låter ju exakt lika, så varför plocka ut en? - Det måste vara den absolut mest enformiga musik som någonsin spelats in, enda skillnaden på låtarna är den där stackars sångerskan de har får bräka ur sig olika ord under refrängen. Det här är urtypen för RixFM-musik för mig.
6. Jimmy Jansson - Vi kan gunga - Också en nästan overkligt dålig text, refrängen är så usel att det på något sätt borde gå att bötfälla den som skrev den.
7. Madonna - Music - Jag har egentligen inget emot Madonna, jag har stor respekt för det hon gjort under sin karriär, men sådan här skit får man bara inte spela in och absolut inte ge ut som singel.
8. Günther - Hette den Ding dong song? - Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att han fick släppa den här låten eller att folk lyssnade på skiten?
9. U2 - Beautiful day - U2 har några låtar som är rätt bra, bl.a One, men den här låten är hemsk. Precis som med Madonna tycker jag att ett band som varit med så länge borde ha vett nog att inte släppa vad som helst.
10. White Stripes - Seven nation army - Jag tyckte inte illa om den i början, men nu när den spelats sönder och jag dessutom hört ett gäng fulla fransman sitta och yla den en hel natt kan jag inte låta bli att bli irriterad av låten.
Här är de tio mest irriterande låtarna jag kan komma på, då har jag ändå låtit bli att ta med låtar som Boten Anna, Crazy Frog och Hej, hej Monika då jag snarare blir rädd än irriterad av att höra dem.

Dagens låt: Bright Eyes - Lover I don´t have to love
You write such pretty words
But life's no story book
Love's an excuse to get hurt
And to hurt

Saturday, July 07, 2007

När jag var liten fanns det tre leksaker som dominerade, det var He-Man, det var Action Force och det var Transformers. En av de leksaker som jag var mest stolt över var en tre decimeter hög Optimus Prime som kunde göras om till en lastbil med vagn, den var jag väldigt rädd om. Det var ungefär hit som mitt bilintresse kom, efter Transformers har jag aldrig varit intresserad av att leka eller meka med bilar. Optimus Prime är ledaren för autobots i Transformers och nu finns det möjlighet att se honom och de andra robotarna på bio. Jag har givetvis sett filmen, men jag var inställd på att bli väldigt besviken. Anledningen till mina låga förväntningar är Michael Bay, har man gjort Armageddon och dessutom lyckats göra en dravlig skitfilm av händelserna vid Pearl Harbour så förtjänar man egentligen inte att få göra fler filmer.
Transformers blev ändå en positiv överraskning, även om det fanns saker jag störde mig på även i den här filmen. Några saker jag ogillade:
1. Människorna - Okej, inte alla människorna var störande, men de tog alldeles för mycket tid från det som är intressant, dvs. Transformers.
2. Terminatorkomplexet - Jag tycker det kändes som om Michael Bay sett T2 och sedan försökt anpassa Transformers till en slags barnverion av dem filmen. Vid ett flertal tillfällen påminde musiken om den som spelas i T2:s inledning, själva inledningen med berättarrösten och Transformers-texten som kom upp kändes väldigt T2, inledningsstriden där en deceptacon röjer ner en bas i Qatar påminde väldigt mycket om striderna man får se från framtiden i T2, Bumblebee har skickats till Jorden för att skydda Sam(precis som Arnold i T2), man har en jakt som pågår i ett schakt som på pricken liknar det som Arnold och John Connor blir jagade av T-1000 i en lastbil i.
3. Transformers munnar - Det blir inte snyggt när Optimus pratar, de skulle låtit honom ha skyddet för munnen hela tiden. Megatron har fått tänder, man kan ju undra vad han ska tugga med dem, å andra sidan kan han inte sköta dem så bra eftersom de är gula och gör att han ser ut som ett monster från Sagan om Ringen i plåtdräkt.
Det här var de tre saker som jag störde mig mest på, eftersom det är en sommarfilm från Hollywood så får man bortse från alla stereotyper och motorcykelglidningar. Nu låter det kanske som om jag inte gillade filmen, men det är fel. Tranformers är(förutom munnarna) otroligt snyggt gjorda och de transformeras på ett coolt sätt, fighterna mellan autobots och deceptcaons är väldigt maffiga. Jag hoppas att man gör en uppföljare där man låter robotarna ha huvudrollerna och inte de där amerikanska tonåringarna som man sett i en halv miljon filmer tidigare, Transformers ska kretsa kring robotarna, då kommer det att bli ännu bättre.

Dagens låt: Ediors - Smokers outside the hospital doors
We've all been changed from what we were
Our broken hearts left smashed on the floor
I can't believe you if I can't hear you
I can't believe you if I can't hear you

Friday, July 06, 2007

Garcia och Grace

I samband med att vi värvade Fernando Torres så lämnade Luis Garcia klubben. Garcia är en spelare som diskuterats friskt bland oss Liverpool-fans och meningarna om honom var verkligen delade, personligen har jag alltid gilalt denne spanjor. Han må ha gjort en hel del missar och hans dribblingar var inte alltid lyckade, men han gjorde väldigt många viktiga mål för oss. Som jag skrev härom dagen kommer jag minnas honom bäst för målet han gjorde mot Chelski i semin i CL 2005, men han gjorde mål även i kvarten och i åttondelen, han gjorde även mål mot Chelski i semifinalen av FA-cupen säsongen efter. Han var en spelare som klev fram när det verkligen gällde, ofta när spelet var låst och vi inte kom någonstans. Luis Garcia är lite för ojämn för att hålla en ordinarie plats hos oss, men när han var på topp var han underbar att se spela fotboll och jag hade gärna sett honom kvar i klubben i en inhopparroll. Ser man till truppen vi hade förra säsongen så skulle jag vilja påstå att han var den mest målfarliga spelaren vi hade, han var dessutom väldigt skiclig på huvudet, trots sin ringa längd. Tyvärr kunde han göra riktiga plattmatcher, oftast när han fick en ren kantroll på mitten. Han kunde tappa bollen i väldigt farliga lägen och spelade lite väl svårt ibland. De mål han gjorde var i alla fall starkt bidragande till vår största titel under min långa tid som fan. Jag kommer att sakna Garcia.
När jag köpte Jeff Buckleys underbara skiva Grace härom veckan fick jag med en dvd, den innehöll en halvtimmes dokumentär om hur inspelningen av skivan gick till. Igår såg jag den. Det var intressant att få veta lite mer om Buckley och om skivans tillkomst, det är utan tvekan en av de bästa skivor jag hört. Buckley har en röst som man inte kan låta bli att lyssna på, hans texter är otroligt bra skrivna och melodierna är mycket starka. Buckley själv verkade ha haft samma favorit som mig på skivan, nämligen So real. Jag har lyssnat på den väldigt mycket sedan jag upptäckte Buckley, tillsammans med Lover you should´ve come over är det den låten som jag lyssnat på allra mest. Min absoluta favorit kom dock inte med på Grace, den finns i stället med på den extraskiva som fanns med i utgåvan som jag köpte. Klicka på dagens låt och njut.

Dagens låt: Jeff Buckley - Forget her
Don't fool yourself, she was heartache from the moment that you met her.
And my heart is frozen still as I try to find the will to forget her, somehow.
She's somewhere out there now

Thursday, July 05, 2007

Bekant ansikte

Igår såg jag Transformers tillsammans med Gorbatjov, Kusen, Hasse H, Olis och Karin. Mina åsikter om filmen återkommer jag till framåt helgen, men en av mina reaktioner när jag såg filmen tänker jag ta upp idag. Det var nämligen en skådespelare med i filmen som jag kände igen oerhört väl, det kändes som om jag sett honom hundra gånger, men jag kunde inte placera honom. Personen jag menar spelade pappan till Sam, han som köper den bil som visar sig vara Bumblebee. Jag fick för mig att jag sett honom med någon typ av militärkläder. Först tänkte jag att han kanske var med i Armageddon, det är samma regissör i Transformers och det är inte ovanligt att de återanvänder gamla favoriter, men det kändes inte helt rätt. På något sätt kändes det som om jag skrattat åt den här skådespelaren och även om Armageddon var riktigt dålig så var den inte så dålig att man skrattade åt replikerna. Det fanns bara en sak att göra, direkt när jag kom hem till Kusen efter bion satte jag mig vid hans dator och gick in på imdb.com. Jag klickade mig fram till Transformers och såg att mannen jag grubblade över hette Kevin Dunn, namnet sade mig absolut ingenting. Jag klickade på hans namn och började gå igenom hans karriär, där fanns inte mycket som jag sett. Det var inhopp i serier som Lost, Law & order, Boston Public och Prison break, sedan kom en hel hög med tv-filmer innan jag kom till anledningen att han var ett ansikte som jag tyckte mig ha sett hundra gånger, han hade varit med i Hot Shots! Genast förstod jag varför jag sett honom i militärkläder, han spelade James Block, mannen som stred tillsammans med Topper Harleys pappa, mannen som i slutet av filmen får så mycket blod av en man på en bår bredvid honom att denne sjunker ihop. Jag har sett Hot Shots tillsammans med Den Gamle Franken massvis av gånger, därför kändes Dunn så bekant. Jag skäms lite över att jag inte kunde koppla honom till rätt film på en gång, men den skammen får jag leva med. Om ni ser Transformers och tycker att ni känner igen Ron Witwicky så vet ni nu varför, han spelare James Block och det är en merit.

Dagens låt: Bright Eyes - Don't Know When But A Day Is Gonna Come
Could you please start explaining? You know, I need some understanding.
I could do good with some explaining. You know. I want to understand.

Wednesday, July 04, 2007

Sopbilsfärd

Jag hade ännu en trevlig semesterdag igår och fick testa på något som jag aldrig gjort tidigare, nämligen åka sopbil. Min gamla kamrat David har börjat jobba här i stan, han hämtar sopor på olika företag. Igår åkte jag med honom runt ett tag, det var rätt intressant. En sak som överraskande mig var den lilla tv-skärmen som fanns inne i hytten, där kunde man se hur det såg ut bakom bilen, som en slags digital backspegel. Vi stannade till i Valbo för att äta lunch också, även det var en ganska intressant upplevelse. Jag har nämligen alltid trott att buffé betyder att man får äta hur mycket man vill, åtminstone att man får ta mer, det betyder det inte om man äter i Köpcentret i Valbo. Där fick man fylla en tallrik, utan att ta mer. Detta är inget bra system när det finns flera olika maträtter att välja mellan, man kan ju inte blanda hejvilt utan att förstöra smakerna som är tänkt höra ihop. Mätt blev vi alla fall, men vi kunde blivit ännu mer mätta om vi ta mer.
På kvällen fick jag besök av en annan gammal kamrat, nämligen Plummer. Han spenderade kvällen i min lägenhet eftersom mina föräldrar hälsade på syster och Ronnie, de har katter och då kan inte Plummer följa med. Han fick dock vara ensam ett tag, jag skulle ner på stan med Gorbatjov och Bollnäs-Per och kunde han inte heller hänga med. Det är rätt skönt att kunna sitta en tisdagkväll på ett fik och snacka till sent utan att behöva bekymra sig över att man ska upp tidigt dagen efter, semester är skönt. För min del blev det en dubbel espresso, waynes gör väldigt goda espresso, de gör för övrigt otroligt gott kaffe också. Jag gjorde dock en liten miss, jag satte mig nämligen vid det enda bordet i hela fiket där solen fortfarande låg på, det blev alltså väldigt varmt för mig. När jag skulle resa mig från skinnstolarna som finns inne på waynes(ni vet de där som ser otroligt mjuka ut, men när man sätter sig märker man att det bara är en träplanka med lite foder över) fick jag nästan slita mig loss, byxorna kände för att sitta kvar i skinnet på stolen. Det var precis som med pappas fotölj sommaren 94.
Fernando Torres är tydligen klar för oss nu, till en ruggig summa pengar. Tyvärr är det så i dagens fotboll att man måste punga ut dessa summor för att få en klasspelare till anfallet, nu är det bara att hålla tummarna för att han lyckas. Han är bara 23 år och har sina bästa år framför sig, tillsammans med Kuyt borde han kunna bilda ett vasst anfall i flera år framöver. Samtidigt känns det lite tråkigt att Luis Garcia lämnar, han har gjort mycket bra för klubben under sina år hos oss. Mina starkaste minnen av honom kommer givetvis från CL-spelet där han bl.a avgjorde i semin mot ryssarna. Tack för allt Luis Garcia! Välkommen till världens bästa klubb Fernando Torres!
Tänkte avsluta med att skriva något kryptiskt om en lite halvjobbig grej från gårdagen, men eftersom det ändå inte vore någon som skulle fatta kan jag lika gärna hålla gnället för mig själv idag.
Ikväll väntar Transformers.
Förresten har syster vågat sig på att göra den lista jag inte vågade igår, därför ska jag försöka lägga in min jag också, under kommentarerna till gårdagens inlägg. Fler som vågar?

Dagens låt: Jeff Buckley - Mojo pin
Don't wanna weep for you, I don't wanna know
I'm blind and tortured, the white horses flow

Tuesday, July 03, 2007

Omöjlig lista

Vilka har du på topp fem då? Den frågan ställde Papa G till mig när vi diskuterade skivor i Borlänge i helgen, det var den svåraste frågan jag fått på mycket länge. Jag är väldigt intresserad av musik och har en ganska redig skivsamling, att ur den plocka fram de fem bästa skivorna är i princip omöjligt. Det finns två regler för listan:
1. Bara en skiva per artist. Detta gör att jag måste välja en skiva av WW/Magnus Carlson och en skiva av Smiths/Morrissey, bara det är snudd på omöjligt.
2. Inga samlingsskivor. Det gör att Walker Brothers Portrait inte är aktuell för listan.
Ettan på min lista är ändå rätt given, även om WW gjort mycket bra så är deras första skiva, Broken Promise Land, den skivan som betytt mest för mig av alla. Magnus första soloskiva hade mycket väl kunnat ta en plats på topp fem om reglerna tillåtit, samma sak med Endless night.
Tvåa på min lista blir antingen The Smiths The Queen is dead eller Morrisseys Vauxhall and I, det beror helt på vilket humör jag är på. Att plocka bort en av dessa skivor går inte, och enligt reglerna får inte båda vara med.
När de här två platserna är avklarade börjar det riktigt svåra, tre skivor till ska in på listan. Det finns säkert 50 skivor som jag skulle kunna motivera en plats för på topp fem. Många skivor for igenom mitt huvud när jag satt där i Borlänge och försökte klura på det här. Först tänkte jag på Guns N´Roses Appetite för destruction, även om jag inte lyssnar på bandet längre så dyrkade jag den skivan när jag var yngre och kanske skulle det motivera en plats på listan, men ändå inte. Sedan funderade jag över de skivor jag lyssnat på den senaste tiden, Sam´s town med Killers, Grace med Jeff Buckley och Favourite worst nightmare med Arctic Monkeys, skulle någon av de skivorna kunna ta en plats? Det är tre otroligt bra skivor som i princip inte innehåller en enda dålig låt, men för att en skiva ska kunna ta plats måste det vara en som håller länge, jag vet ju inte nu om jag kommer slå på Arctic Monkeys om ett par år. Den som ligger närmast en plats av de här tre är Buckleys, den är jag rätt säker på att jag kommer gilla länge.
Till slut kom jag i alla fall fram till en tredje skiva som måste ha en plats på listan, Ryan Adams Gold. Jag lyssnade otroligt mycket på den under mina första år här i Gävle och slår fortfarande på den då och då. Skivan innehåller många låtar, men alla är så pass bra att man minns dem efteråt. Gold skulle nog hamna på tredje plats på min lista.
Sedan började jag fundera över grupper som The Jam, Mercury Rev, The Streets, Bright Eyes, Bonnie Prince Billy, Tindersticks, Tom McRae, Red House Painters, alla har de gjort skivor som jag lyssnat otroligt mycket på. Att lista skivor utan att ta med I see a darkness, Curtains, Fevers & mirrors osv. känns helt omöjligt. Efter det kom jag på att jag faktiskt lyssnat otroligt mycket på Paus skiva också, den borde utan tvekan ha en plats på listan. Moneybrothers To die alone är även det en skiva som jag kan ta fram och lyssna på då och då och fortfarande uppskatta väldigt mycket. Som ni märker är det omöjligt att göra en lista över bara fem skivor, hade det varit femtio utan inbördes ordning så kanske jag hade fixat det.

Dagens låt: Tindersticks - Tiny tears
How can you hurt someone so much your supposed to care for