Vila i frid käre vän!

Det är en sorgens dag idag, en av mina allra käraste vänner har somnat in och det känns så overkligt. Det är Plummer, min familjs hund som kommit att bli något av en lillebror till mig, som lämnat oss och det gör ont. För nio och ett halvt år sedan kom han in i vår familj och det gjorde han med besked, det var en mycket speciell sommar. Pappa hade fått diskbråck, så under Plummers första tid hade jag otroligt mycket kontakt med honom, eftersom jag var hemma på sommarlov. Han var ingen lugn och lydig valp direkt, raka motsatsen, och jag kommer aldrig att glömma den stunden då jag fick springa ut efter honom i ösregn när han smet iväg för att nalla på hönsmaten vid ena utgången. Det tog inte lång tid innan Plummer blev en naturlig del av familjen, en konstant glädjekälla som alltid hälsade en välkommen hem. Den senaste tiden har han varit krasslig och jag hade på känn när jag åkte hem efter bandymatchen i fredags att det kanske skulle vara den sista gången jag träffade honom, därför kändes det mycket speciellt att en sista gång lägga huvudet mot hans och känna hans andetag. Just hans andetag är något som jag aldrig kommer att glömma, under den period då jag veckopendlade och bodde hemma under veckorna var det ofta dem som kunde få mig att varva ner på kvällarna. Att ligga på köksgolvet, med honom tätt intill var en sådan trygghet och all eventuell stress kunde bara blåsa bort. När man låg där med honom spelade det ingen roll om man hade haft en dålig lektion eller något strul på jobbet, han andades lugnt, puffade lite på en med nosen och plötsligt var det skit samma hur arbetsdagen varit. Få saker kunde få mig på så gott humör som en lekstund med honom på köksgolvet och det är en av alla de enormt många saker jag kommer att sakna. Det är inte bara hemma hos mina föräldrar som jag och Plummer haft minnesvärda stunder, han har även bott hos mig här i Gävle vid några tillfällen. Det var sällan helt okomplicerat då han var ganska kräsen när det gällde platser att kissa på, jag har vandrat runt med honom i timmar för att hitta en lämplig plats. Hur drygt jag än kunde tycka det var kompenserades det med råge av den närhet man kände av att honom runt sig, när han hoppade upp i soffan och tryckte sig fram för att få en bra plats. Det är fruktansvärt svårt att sätta ord på vad Plummer har betytt för mig och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förklara det fullt ut, men jag tror också att han kände hur mycket han betydde och det känns som det allra viktigaste. Jag kommer aldrig att glömma honom och jag kommer alltid att vara tacksam för de åren han var en del av vår familj.
Vila i frid Plummer och tack för allt!

Värvet

Det var fel dag att välja gympaskor idag, för nu har snön kommit och med den kom blöta strumpor för mig, som alltså gjorde ett oerhört korkat skoval under morgonen. Jag blir alltid lite irriterad när den första snön kommer, vilket är lite konstigt eftersom jag vet att den ska komma, men det blir inte direkt bättre av att facebook massuppdateras av alla som upptäckt snöfallet och därför lägger ut bilder. Det är lättare att acceptera snöfallet om man får växa in i det lite och det är onekligen svårt. Framåt kvällen har i alla fall snön nästan försvunnit och ersatts av slask, inte mycket trevligare. På jobbet är det hur som helst lov den här veckan, för eleverna i alla fall, för egen del blir det nog jobb under de flesta dagarna och det känns skönt att äntligen få lite tid till att göra allt sånt som inte hinns med under de vanliga veckorna. Jag har förresten upptäckt en ny podcast också, efter många underbara timmar med TSKNAS har jag hittat en annan, lite mer allvarlig, pod som verkligen är svår att slita sig ifrån. Podden heter Värvet och drivs av Kristoffer Triumf, det är en pod där flera olika intressanta människor intervjuas och till skillnad från alla shower i tv så får de prata klart, i stället för att avbrytas av att nästa gäst ska in. Den senaste veckan har jag hört intervjuer med David Batra, Johan Glans, Henrik Rydström, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Magnus Betnér, Soran Ismail och jag har precis börjat lyssna på intervjun med Petra Mede. Jag kan verkligen rekommendera Värvet och att varva det med TSKNAS ger en perfekt variation. Så, in och lyssna!

Dagens låt: Inspiral Carpets - This is how it feels

TSOOL

Från ingenstans fick jag igår möjlighet att köpa en biljett till Soundtrack of our Lives spelning på Konserthuset här i Gävle, en möjlighet som jag tog till vara på. Jag har sett bandet ett gäng gånger genom åren, om jag räknat rätt är det sex gånger, och det har nästan alltid varit mycket bra. En av de mest minnesvärda spelningar jag sett med dem var i Gävle, på Kåren av alla ställen. Jag var då 19 år och var där tillsammans med Den Gamle Franken, Kus och Adam, som fyllde 20 år samma dag. Bandet var inte lika stora då som nu, men det kändes ändå som en stor grej att de skulle spela på Kåren, men när det väl drog igång var det ingen jätteträngsel vid scenen. Jag hade placerat mig allra längst fram, något jag hade för vana att göra under en period av mitt konsertbesökande, innan jag blev lite mer bekväm och flyttade snett bakåt en bit. Avståndet mellan scen och publik var nästintill obefintligt och det medförde att jag hamnade ungefär en decimeter ifrån Ebbot. Under låtarna passade Ebbot på att skaka hand med de som stod närmast och eftersom jag dels stod mycket nära och dels är 190 cm lång var det min hand han oftast kom till först, jag överdriver inte om jag säger att jag skakade hans hand 5-6 gånger under den spelningen. Det blev en svettig och minnesvärd spelning, 20-årskalaset innan var även det en minnesvärd tillställning. Gårdagens spelning var även den bra och det känns tråkigt att TSOOL är ute på sin avskedsturné, låtar som Jehovah Sunrise är alldeles för bra för ett pensioneras och bandet som helhet känns fortfarande fräscht på scenen. Förhoppningsvis ändrar man sig och inser att man behövs i det svenska musiklivet, för det gör man verkligen.

Dagens låt: The Soundtrck of our Lives - Jehovah Sunrise

Bandypremiär

Igår var det äntligen dags för bandypremiär på Sävstaås, Bollnäs mötte Motala i elitseriens andra omgång. Jag och pappa var givetvis på plats för att se hur årets upplaga av Giffarna skulle se ut. Efter tre riktigt starka säsonger har Bollnäs tappat sin storstjärna Per Hellmyrs och det kommer givetvis att märkas, det vore mycket konstigt annars med tanke på att han är världens bäste spelare. Spelarna som kommit in i laget är inga stjärnnamn, utan mer spelare som breddar truppen. Känslan är att Bollnäs är på ungefär samma nivå som innan man värvade Hellmyrs, alltså i ett läge att man kommer att få kämpa för en plats i slutspelet. Gårdagens match vann man enkelt, Motala var otroligt bleka och det skulle förvåna mig oerhört om dom inte tar jumboplatsen i årets serie. Några glädjeämnen i Giffarna gock dock att hitta, speciellt i den första halvleken, då man avgjorde. Markus Ståhl tog för sig mycket och var matchens store spelare, försvaret såg som väntat också bra ut. Framåt var det tyvärr lika tunt som man fruktat på förhand och om det ska bli något slutspel i år krävs det bättre insatser offensivt än mot Motala igår. Samtidigt, det är poängen som räknas och nu har Bollnäs tagit sin första seger. Det kommer säkert även vara en fördel för laget att kunna spela utan press, inga, förutom vi kräsna fans såklart, förväntar sig några stordåd från årets lag och med ett stabilt försvar finns det alltid en chans att skrälla. Hur det än går är det i alla fall härligt att bandyn är igång, det är två sköna timmar man spenderar där på läktaren under en match. Att få glädjeskrika efter ett mål, ilsket skrika på domaren, engagerad applådera för att stötta laget eller att stå besviket med armarna i kors, känslorna finns alltid med på Sävstaås och hur det än går för Bollnäs kommer jag se till att åka mina 20 mil tur och retur så ofta jag kan under säsongen.

Dagens låt: Damien Jurado - Museum of flight

The Artist

Jag och Malin såg The Artist i helgen, filmen som fick Oscar för bästa film när det var gala senast. Det som gör den här filmen speciell är att det till största del är en stumfilm och dessutom är filmad som om den var gjord för längesen, just det att filmen inte innehöll någon dialog var otroligt ovant och det tog en stund innan man började komma in i det. När man väl hade börjat acceptera filmens form var det lättare att uppskatta handlingen, som kretsade kring en stumfilmsskådis och dennes karriär då filmvärlden går över till talfilm. Det är ingen tvekan om att The Artist besatt en hel del kvalitet, men jag blev nog ändå lite besviken, jag hade bara läst positiva recensioner och det var höga betyg på filmen var man än läste. I mina ögon var både Drive och Shame bättre filmer och hade gjort sig mer förtjänta av den Oscar som The Artist plockade hem och det är ingen tvekan om att Fassbender skulle haft sin skådespelaroscar för insatsen i Shame, den Oscar som i stället gick till huvudrollsinnehavaren i The Artist. Det var absolut ingen dålig film, men jag tror att mina högt ställda förväntningar låg den i fatet en aning.

Dagens låt: Magnus Ekelund & Stålet - Utan er

Torka aldrig tårar utan handskar

Ikväll är det sista avsnittet av den bästa svenska tv-serie jag sett på många år, nämligen Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardells serie om aids-spridandet i Stockholm på 80-talet är utan tvekan ett mästerverk, som dessutom uppmärksammat många, inklusive mig, om hur det var under den här perioden av Sveriges historia. Det är ju trots allt inte så otroligt många år sedan, men många av åsikterna som framförs mot de homosexuella känns stenåldersmässiga. Sjukdomen skildras på ett väldigt obehagligt sätt och man dras verkligen med i berättelsen, det är omöjligt att inte bli berörd. Jonas Gardell är otroligt duktig, jag har alltid uppskattat hans standup, alltid gillat hans böcker och när han legat bakom tv-produktioner har det alltid varit bra. Torka inga tårar är en serie som jag verkligen hoppas att man många har sett, de som inte sett bör göra det genast. Om trekvart startar det sista avsnittet i SVT och jag har en känsla av att man kommer få en riktig deppig timme, men samtidigt en timme som är ett stycke svensk tv-historia.

Dagens låt: Al Green - Love and happiness

Being Liverpool

Jag har idag tittat på det femte avsnittet av Being Liverpool, serien där man får följa världens vackraste klubb under säsongsinledningen. En sådan serie är verkligen en dröm för mig som supporter, man får se hur spelarna bor, träffa deras familjer, träffa alla andra personer med viktiga roller i föreningen och kanske allra främst se träningar, höra Brendan Rodgers diskussioner med spelarna och höra hur han får dem laddad till matcherna. Jag är väldigt positiv till det som Rodgers gjort med vårt lag sedan han kom och det intryck han ger i serien befäster min åsikt om att han är rätt tränare för oss. Resultaten har inte riktigt varit så bra som jag hoppats, men spelet har sett bättre ut än på länge och man kan se hur vi vill att anfallen ska ske och det känns skönt. Nu är det visserligen så att det är resultaten som i slutänden avgör hur lyckad Rodgers är, men om vi får en ett par offensiva alternativ i januari tror jag det kan komma att bli en riktigt bra andra halva av säsongen. I dagsläget är vi tunna framåt och det har gjort att vi tappat en del poäng i onödan. Det finns, trots poängtappen, många spelare som överraskat positivt på mig, Raheem Sterling är ett givet namn att nämna. Han har hotat motståndarnas backlinjer i varje match och trots sin ringa ålder spelar han redan klokt. Jonjo Shelvey är en annan spelare som börjar visa varför han var så uppskriven när han kom till oss. Han är fortfarande klumpig i närkampsspelet och överarbetar ibland onödigt mycket, men mistagen blir färre och färre, samtidigt som hans offensiva aktioner håller högre och högre kvalitet. Nästa säsong tror jag han på allvar kommer kunna strida om en helt ordinarie plats, trots konkurrens från Allen, Lucas och Gerrard. Lägg till det här att Suarez, Skrtel och Agger skrivit på nya kontrakt och att ungdomar som Suso och Wisdom tar för sig mer och mer, så finns det all anledning att se positivt på framtiden.

Dagens låt: The Vaccines - Teenage icon

Anagrammiss

Igår var det Den Gamle Frankens 30-årskalas, en mycket trevlig tillställning med god mat, god dricka och trevligt sällskap. Det var dock en del av festen som lämnade en lite bitter eftersmak, festen innehöll nämligen en tävling. Tävlingen var en liten quiz, de första delarna handlade om filmer som Den Gamle Franken gillar och ogillar, de delarna gick bra, men den sista delen var det som gjorde mig lite frustrerad. Den sista delen var anagram, olika länder hade fått sina bokstäver omkastade. Det var åtta länder, har jag för mig, och vi hann lösa tre av dem. Precis när jag lämnade ifrån mig lappen med våra svar kom det upp för mig, Afghanistan! Det sista landet bland anagrammen var såklart Afghanistan och jag fattar inte hur jag kunde missa det och att jag kom på det precis i den sekund då det var försent var otroligt irriterande. Än mer irriterande blev det när det visade sig att vi blev delade ettor i grundomgången och därför tvingades till ett sudden death-avgörande, som vi förlorade eftersom vi inte kände igen introt till Pantertanter. Hade jag bara kommit på Afghanistan tio sekunder tidigare hade det varit mitt lag som tagit hem den ärofyllda vinsten och fått smaka på segerchampagnen. I övrigt var det, som sagt, en bra fest och jag tror Den Gamle Franken var nöjd med sin sista dag som tjugoplussare.

Dagens låt: Al Green - Let´s stay together

Kalasdag

I morgon är det dags för kalas här i stan, det är Den Gamle Franken som ska få göra skäl för sitt namn, han ska nämligen lämna tjugoårsåldern och gå in i trettioårsåldern. Det kommer säkerligen att bli en trevlig tillställning, med god dryck och kanske en eller annan Erasure-dänga. Innan själva festligheterna är det dags för säsongens andra match för CSKA i innebandykorpens andradivision, en division som vi inte riktigt visade oss behärska i den första omgången, laget vi möter i morgon mosade dessutom sitt motstånd i första matchen, så det är ingen enkel resa vi har att vänta. Vi börjar bli ett riktigt veteranlag i korpen, dels för att vi varit med länge i seriespelet och dels för att de flesta av våra spelare passerat 30-årsstrecket, något många av motståndarlag har ett halvt decennium kvar till. Om det skulle vara så att vi lyckas förnya kontraktet i division två är det en bragd i samma stil som om Gefle skulle vinna allsvenskan. Hur som helst, hur det än det går i matchen kommer vi garanterat att vara på glatt humör framåt kvällen, när vår kapten ska bli vuxen på riktigt.

Dagens låt: Al Green - How can you mend a broken heart

Pingisminne

Jag såg på facebook idag att en av mina gamla dubbelpartners i pingis fyllde år, när han och jag spelade tillsammans var vi nog det lynnigaste dubbelparet i hela Sverige. Att jag hade ett hett temprament har jag tagit upp här tidigare och min dubbelpartner var även han otroligt hetlevrad. Vi var dock het på olika sätt, jag svor vid varje missad boll, medan han mer lagrade sin ilska för att sedan explodera när man minst anade. Trots vårt temprament var vi ett svårslaget dubbelpar, vi var båda defensivspecialister, men spelade med olika sorters deffplattor, vilket gjorde det svårt för motståndarna att hålla längd och höjd på bollarna. En egenskap som min partner hade som inte jag hade var att han var ganska impulsiv, något som kunde vara både bra och dåligt när man spelade pingis. Jag minns otroligt väl en gång när vi spelade en avgörande dubbelmatch i seriespel, det stod 19-19 och våra motståndare skulle serva. Jag och min partner backade lite från bordet och snackade ihop oss innan det var dags att returnera, min partner vände sig mot mig och viskade: "Nu tar vi det lugnt", jag nickade och sedan gick vi bort till bordet. Det var min partner som returnerade och eftersom vi kommit överens om att ta det lugnt väntade jag mig en kort, underskruvad retur från honom, men när serven kom var det som om vår deal var som bortblåst. Min partner drog tillbaka armen och vevade till med en stenhård forehandloop, otagbart för motståndaren och väldigt överraskande för mig då vi pratat om att spela försiktigt. Min partner vände sig mot mig och bad om ursäkt för slaget, men att han inte kunde motstå, jag hade å andra sidan inget att anmärka på, då slaget var perfekt och poänggivande. Nu hade vi matchboll och än en gång bestämde vi oss för att spela försiktigt. Vi ställde upp oss och inväntade motståndarnas serve. Jag hann knappt märka att spelet var igång förrän min partner än en gång drog till med en stenhård loop direkt på serven, än en gång poänggivande och matchen var vunnen. Vår deal att spela försiktigt blev till de två mest aggresiva returerna i hela matchen och jag var lika nöjd som förvånad över hur det hela avslutades. Den gången hade vi en stor nytta av min dubbelpartners impulsiva sida.

Dagens låt: Madness - It must be love

Två år av TSKNAS

Min favoritpodcast Till slut kommer någon att skratta firade nyligen två år och gjorde det med en lista över de tio mest populära programmen. Det var en otroligt underhållande lista, med många av mina favoritgäster som deltagare. TSKNAS, som podden kallas, startades av tre komiker, Soran Ismail, Petter Bristav och Aron Flam, alla tre är väldigt roliga och skapar en bra blandning av humorstilar. På sistone har tyvärr Aron Flam hållit sig borta från podden, men Soran och Petter hänger i fortfarande och bidrar till att jag ofta kommer in skrattande på jobbet på morgonen. Upplägget i podden är enkelt, det finns inget, det är bara några bekanta som träffas och snackar och det blir i princip alltid jätteroligt. I varje avsnitt finns med det med en gäst, bland mina favoriter finns David Druid, Bobo Krull, Jesper Rönndahl och David Fjäll, Druid är med i flera avsnitt och är alltid briljant. Det är svårt att förklara storheten i TSKNAS, men om man vill, och det borde man vilja, sätta sig in i podden är det ett bra tips att ladda ner jubileumsavsnittet från itunes. Där kan man höra Bobo Krull ge relationstips, Soran Ismail prata om hajsex, David Druid intervjua Per Lernström och många andra godbitar. TSKNAS har skrattgaranti, det är en sak som är säker.

Dagens låt: Jens Lekman - I know what love isn´t

Ted

Jag och Malin gjorde ett biobesök i helgen, filmen vi såg var Ted. Storyn i filmen kretsar kring en leksaksteddybjörn som vaknar till liv efter ett litet barns önskan, men får sedan se hur de har det tillsammans när den lille pojken blivit vuxen och teddybjörnen gått ifrån att vara kändis till neddekad soffpotatis. Bitvis var det en riktigt rolig film, men det var samtidigt några perioder som det var långt mellan skratten. Den roligaste scenen var när huvudpersonen i filmen träffade sin barndomsidol, Sam Jones som spelade Blixt Gordon i den klassiska 80-talsfilmen. Seth MacFarlane låg bakom filmen och visst fanns det en del drag av Family Guy, även om det inte var lika roligt. Mark Wahlberg gjorde en okej insats i huvudrollen, precis som Mila Kunis gjorde som hans flickvän. Jag hoppas dock att Kunis inte tänker fastna i flickvän-i-komedi-roller, hon var väldigt bra i Black Swan och borde kunna ta mer avancerade roller. Bäst i filmen var Giovani Ribisi, som galen pappa till ett lika galet barn. Jag har alltid gillat honom, det är konstigt att han inte får större roller än de han dyker upp i nuförtiden. Hur som helst, Ted var en helt okej film, inte extremt rolig, men inte heller tråkig.

Dagens låt: Bright Eyes - First day of my life

Lidingölöpt

Nu är det avklarat, jag har sprungit Lidingöloppet och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med min insats. Jag höll mig under tre timmar med god marginal och även om jag kroknade lite under den sista milen orkade jag faktiskt springa, eller åtminstone lunka, uppför de allra värsta backarna. Jag tror aldrig jag haft så pass slitna ben som jag hade när jag kom i mål, vaderna smärtade och i baksidan av mina lår var det ungefär samma känsla som infann sig. Bortsett från smärtan när jag kom i mål var det faktiskt en väldigt rolig upplevelse, under den första milen var det mycket att titta på och även under den andra var det perioder med häftiga hus och fin natur. Den sista milen hade dock inga mysiga inslag, det var uppför eller nerför och varje kilometerpassering kändes som en skänk från ovan. På tal om ovan, vid slutet av den allra värsta backen, den beryktade Aborrbacken, hade man av någon anledning placerat en gospelkör och det kändes onekligen som om man var i himlen när man var färdig med den. Jag kommer hur som helst utan tvekan att anmäla mig till Lidingöloppet igen, antagligen redan till nästa år, trots att det både gjort ont och var jobbigt var det väldigt roligt och den där kicken man får när det är tävling är något jag saknat.

Dagens låt: The Vaccines - No hope