Utpumpad

I lördags var jag med om riktig pärs, den var dock helt självvald. Vi hade i korplaget bestämt att vi skulle ställa upp i Vildmarksmilen här i Gävle, ett terränglopp som går i Hemlingby. Det fanns två lopp att välja mellan, ett på 10, 7 km och ett på 15, 7 km. Eftersom jag ska springa Lidingöloppet tillsammans med Ronnie i september kände jag att jag var tvungen att springa det långa loppet, för att få träning till kommande uppgifter. För några veckor sedan var jag uppe i Hemlingby för att prova banan, men så fort jag kom in på 15 km-slingan vände jag, det var så blött att det inte fanns en chans att det var där vi skulle springa. Det skulle dock visa sig att det var precis där vi skulle springa, det visade sig också att det som jag trodde var för blött bara var en enkel inledning på en mil av bäckar, gyttja, myrar, rötter, stenar, högt gräs och bitvis tendenser till stigar. De första tre kilometerna var det fast mark, när vi sedan vek av in på den långa slingan var det inget ovanligt med gyttja upp till knäna och den milen som följde är nog det jobbigaste jag varit med om. Det var inte förrän det var två kilometer kvar som man fick fast mark under fötterna och då var man så trött att det inte fanns någon kraft kvar att springa med. Avslutningen av loppet var inte mindre jobbig, då det sista som väntade var löpning uppför en slalombacke, innan man fick slänga sig på marken och försöka samla lite energi igen. Det kändes otroligt bra att gå i mål och även om det var fruktansvärt jobbigt var det roligt att prova på loppet.
På kvällen blev det en mer njutbar prövning. Jag och Malin var i Växbo och åt en trerättersmiddag på Växbo Krog, det var tveklöst en av de godaste middagar jag någonsin ätit. Inte nog med att det var fantastiskt gott, man fick dessutom stora portioner och det passade mig bra efter löpningen. Om jag suckade av trötthet och utmattning efter loppet, suckade jag av mätthet och nöjdhet efter middagen. Man kan lugnt säga att jag somnade ovaggad på kvällen när vi kom hem.

Dagens låt: The Libertines - Time for heroes

Dark Knight Rises

Christopher Nolans Batman-filmer har varit bland det bästa som visats på bio de senaste 7-8 åren och igår var det dags för mig, Malin, Den Gamle Franken och Pokervinstförstöraren att se den sista delen i trilogin. Det var med blandade känslor jag satte mig i biosalongen, föväntansfull över filmen, men samtidigt en aning vemodigt att veta att det är sista gången man får se Batman i den här formen. Innan Christian Bale tog över över masken fick man ju bl.a plåga sig igenom filmer med George Clooney som Batman och skurkar som var töntigare än de som fanns i serien på 60-talet. Nolan har gjort en mörk Batman-serie som har en allvarlig känsla över sig, något som saknas i de flesta andra superhjältefilmer, och Christian Bale är utmärkt i rollen som Bruce Wayne/Batman. I den tredje, och tyvärr sista, filmen har återigen packat rollistan full med starka biroller, Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman, Marion Cotillard, Liam Neeson, Tom Hardy, Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt, Matthew Modine, ja det vimlar verkligen av starka namn i filmen och alla bidrar till en mycket stark filmupplevelse. Tom Hardy som Bane är en utomordentlig skurk, han tar inte samma plats som Heath Ledgers Joker, men han har en närvaro i scenerna som jag gillar. Jag hade gärna sett mer av Bane. Jag ska inte säga så mycket om filmen, då jag räknar med att alla kommer vilja se den utan spoilers, men jag kan säga att ingen kommer bli besviken. The Dark Knight Rises är kanske inte riktigt lika bra som den förra filmen i serien, men den är fortfarande en otroligt bra film. Christopher Nolan har med de här filmerna och sina insatser i Memento och Inception nästan tagit sig upp i samma nivå som Tarantino och Wes Anderson på mina favoritregissörslista och jag ser redan fram emot hans nästa verk.

Dagens låt: Radiohead - Fake plastic trees

Svedja i bilder

Som sagt, vi är nu hemma efter vår vistelse i Svedja och här kommer en liten sammanfattning av veckan, i bildform.

Hempa fick vara med om del spännande saker under veckan, en av höjdarna var antagligen sopbilsresan med David. Hempa satt knäpptyst och bara tittade, förutom när vi mötte andra bilar, då sa han kort: "Liten bil".

Här visar Hempa mig tåget som åkte förbi, bakom gården.

Här hälsar vi på Erin, Malins häst, som också följde med oss på den här resan och bodde på en gård alldeles brevid min gamla skola.

Vi hann med en tur med kyrkbåten också, första gången på många år, men fortfarande roligt.

Här sitter min far, Malins mamma och min mor i Freluga och inväntar veckans stora höjdare.

Här sitter mer publik och väntar på samma sak.

Höjdaren var Weeping Willows, som för första gången uppträdde på Freluga Trädgårdsscen, och det var helt otroligt bra. Jag har sett bandet väldigt många gånger och det här var nog en av de bästa spelningarna, omgivningen kombinerat med den lättsamma stämningen och önskestunden gjorde att man bara satt och njöt. Hoppas verkligen att det kommer nytt material från Weeping Willows snart, jag längtar.

Dagens låt: Weeping Willows - Fake plastic trees, underbar cover.

Hemma

Nu är jag och Malin hemkomna från en mycket skön och trevlig vecka i Svedja. Vi har bott hemma i Svedja och verkligen tagit igen oss, även om Malin varit lite förkyld har vi haft det mycket bra och hunnit med massor. Vi har lekt med lille Hempa, sett Weeping Willows i Freluga, handlat på loppisar, kollat in min kamrat Bolinders nya hem, grillat, ätit gott, druckit gott, spelat kort och umgåtts. Jag kommer lägga in lite bilder från vistelsen i morgon, idag blir det bara en bekräftelse av att vi är hemma och att vi haft det väldigt bra.

Dagens låt: Laleh - Some die young

Pokercomeback

Igår roade vi oss med att spela Texas Hold em Poker, något som jag verkligen inte gjort många gånger de senaste åren. Tidigare gick det perioder då vi spelade i princip varenda kväll, men sedan dog intresset ut en aning. Nu var det dock dags att damma av pokerväskan och köra ett par rundor, förutom jag var det Den Gamle Franken, Pokervinstförstöraren(som återigen levde upp till sitt namn), Gorbatjov, Liv och Gorbatjovs bror. Det var roligt att spela igen, trots att det inte riktigt gick som jag ville i de viktiga potterna. Fem timmars poker, ackompanjerade av ratpackmusik var en lagom lördagkvällssyssla, i väntan på nästa veckas semesterresa. Nu blir det ingen exotisk semester, men den är ändå mycket efterlängtad. Jag och Malin ska bege oss till Svedja och stanna där i en vecka, då kommer man få mycket tid till att umgås och kanske, kanske, kanske få en chans att bada åtminstone en gång under semestern, än så länge har jag inte haft en tanke på att ta mig ner i något vatten. Vi åker i morgon vid lunch och det är något jag ser fram emot. I slutet av vår vistelse ska vi se Weeping Willows spela live i Freluga, bara en sån sak gör att nästa vecka är något att längta efter.

Dagens låt: Weeping Willows - Touch me

TSKNAS

Nu har jag lyssnat igenom alla avsnitt av Till slut kommer någon att skratta, vilket är närmare hundra stycken. Den här serien har gjort att jag fått upp ögonen för flera svenska komiker, som jag inte hade någon som helst koll på tidigare. Aron Flam och Petter Bristav var de som fick mig att börja lyssna, efter deras framträdanden på Gasta tidigare i år, men även gäster som David Druid, Hanna Hellquist och Jesper Rönndahl har väckt mitt intresse. Ibland är det kända gäster i programmet, som Henrik Schyffert, David Batra, Petra Mede och Magnus Betnér, men ibland kan det vara någon jag aldrig hört talas om, vilka man än har där lyckas man få till roliga och intressanta diskussioner, om allt från moräner till Al-Qaida. Skämten pendlar mellan förolämpningar, ordvitsar och standup, men det blir mycket sällan tråkigt. Det har varit intressant att lyssna av serien i efterhand, en del av de avsnitt jag hört är två år gamla och man blir då påmind om vilka nyheter som varit stora de senaste åren, då de faktiskt tar upp stora händelser i många av programmen. Jag kommer absolut att fortsätta lyssna till TSKNAS och hoppas få se mer av de här skickliga komikerna i tv-program framöver.

Dagens låt: Feist - Brandy Alexander

Tyrannosaur

Det har blivit en del film på sistone, det blir lätt så när sommarvädret mer påminner om höstväder, och igår såg vi ännu en väldigt bra film, den hette Tyrannosaur. En stor anledning till att jag ville se den här filmen var att Paddy Considine regisserade och honom har jag gillat skarpt sedan Dead man´s shoes, där han spelar huvudrollen. Shane Meadows regisserade Considine i den filmen och jag tycker man kan hitta tydliga kopplingar mellan dem, det är samma känsla i filmerna, även om de är väldigt olika i handlingarna. Miljöerna påminner om varandra, karaktärerna är trasiga och stämningarna är väldigt lika. Tyrannosaur kretsar i alla fall kring Joseph, en lätt alkoholiserad, ensamstående man i en brittisk förort, som av en händelse kommer i kontakt med, till synes lycklige, Hannah. Det ska dock visa sig att hennes liv inte är lika enkelt som man först tror. Peter Mullan gör en stark insats i huvudrollen och samma sak kan sägas om Olivia Colman i rollen som Hannah. Filmen är känslostark, på något sätt både tung och ledsam samtidigt som den är fin. Jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen och de infriades, med råge. Om jag var filmrecensent skulle jag nog satt högsta betyg på den här filmen, det förtjänar både Considine och skådespelarna. Man bör se Tyrannosaur och bereda sig på en mycket stark filmupplevelse.

Dagens låt: The Leisure Society - We were wasted, från filmens soundtrack.

Carnage

Jodie Foster, John C Reilly, Kate Winslet och Christopher Waltz, det är en skaplig uppsättning när man rollsätter en film, om man dessutom låter dem vara filmens enda skådespelare och låter deras agerande äga filmen är förutsättningarna mycket goda. Carnage, om vi såg igår, var uppbyggd precis på det sättet och det var en otroligt underhållande film. Handlingen kretsade kring ett bråk mellan två barn, de ovannämnda skådespelarna är barnens föräldrar och träffas för att reda ut händelsen, något som inte går som man hoppats. Kate Winslet är briljant i sin roll som en av pojkarnas mamma, jag trodde verkligen inte att hon skulle vara en kvalitetsgaranti för film när jag såg henne i Titanic, men hon är numera alltid jättebra i de filmer hon gör. Som den andra mamman är det roligt att se Jodie Foster, hon gör inte speciellt mycket film nuförtiden, men att hon fortfarande är duktig bevisar hon här. Hennes tillbakahållet hysteriska ansikte, där ådrorna håller på att sprängas är imponerande. Waltz, som bevisade sin briljans i Inglorious Basterds, är både självupptagen och osympatisk, hans minspel och kommentarer lyfter även de filmen. John C Reilly är den av skådespelarna som är minst briljant, men samtidigt fyller han sin roll i handlingen bra och hans omvändning från sansad medlare till känslokall förolämpare är lika oväntad som rolig. Carnage är, som det kanske märks, en mycket bra film. Rolig, hysterisk och tragisk på samma gång. Med andra skådespelare hade den här filmen kanske inte hamnat på samma nivå, för det är verkligen imponerande insatser som de här fyra står för.

Dagens låt: Band of Horses - Knock knock

Spiderman igen

I väntan på Batman besökte jag och Malin SF häromdagen, för att se om den nya Spiderman-filmen var någonting att ha. Filmen tar om allting från början, från det att Peter Parker blir Spiderman till det att han börjar kämpa mot olika skurkar. Det är inte länge sedan den här idén filmatiserades senast, då med Tobey Maguire som Parker, nu är det Andrew Garfield som får ta på sig spindelmasken och hans insats i filmen kan man inte klaga på. Det fanns en del bra saker med filmen, bland annat att den komiska delen fick stå tillbaka en del jämfört med de tidigare, det var inte heller samma amerikaälskande känsla i den här som i Sam Raimis versioner. Specialeffekter och fightingscener höll även de en hög nivå, men det fanns givetvis en del saker som inte var bra. Lizard var rätt fult gjord, en tunnelbanescen när Parker precis blivit Spiderman var mycket larvig(dock inte i samma klass som jazzklubbsscenen i förra filmen) och en scen med lyftkranar i slutat var även den mycket larvig. Sammantaget höll filmen ungefär samma nivå som de tidigare filmerna, några saker bättre och några sämre. Det ska bli intressant att se åt vilket håll uppföljaren går, man får gärna fortsätta avstå från skämten i största möjliga mån och fokusera på Spidermans dilemman, då kan den här omgången av Spiderman bli bättre än sina förlagor.

Dagens låt: Mattias Alkberg - Allting är drömt

Getaway

Då var min fjärde rena hårdrocksfestival avverkad och den här gången har det varit en ganska behaglig tillställning. Eftersom vi har ganska nära hem har vi inte spenderat överdrivet många timmar framför musik vi ogillar, i stället har vi gått hem när vi känt att det inte varit något speciellt att titta på. En del bra spelningar har det i alla fall varit. Raised Fist var det andra gången jag såg och även den här gången var det en energirik och bra konsert, någon gång ska jag se till se dem på klubb, gissningsvis är det en ännu häftigare upplevelse. Ghost, Meshuggah, Graveyard, Nationalteatern och Suicidal Tendencies var andra band som övertygad, precis som de lokala Farsight. Inte lika övertygande var de stora bokningarna. Vi orkade med två låtar av Manowar innan vi gick hem, vi lyssnade i en halv låt på Yngwie Malmsteen innan vi tröttnade och Nightwish hörde vi på väg ifrån området. Varje gång jag besöker de här rockfestivalerna blir det tydligt för mig att de grupper som levererar är i majoritet de grupper som fortfarande är aktiva, det kanske inte stämmer med Nationalteatern, men i de flesta andra fallen. Behemoth, ett polskt blackmetalband, var förresten också en ganska rolig spelning. Annars kunde man ofta mäta spelningarnas kvalitet i hur länge man orkade titta, för det var inte ovanligt att vi gick ifrån spelningar efter några låtar. Om man ska sammanfatta festivalen är jag ändå väldigt nöjd, de band jag ville se gjorde väldigt bra ifrån sig och de band jag på förhand visste att jag inte skulle gilla kunde jag skippa utan att få långtråkigt. Det enda stora bakslaget var att Cult of Luna ställde in, annars var Getaway en bra festival, trots att det bara spelades rock.

Dagens låt: Feist - Graveyard

Hårdrock

Idag börjar hårdrocksfestivalen Getaway Rock här i Gävle och jag ska faktiskt göra mitt bästa för att beblanda mig med hårdrockarna under de här tre dagarna. Trots att större delen av min musiksamling består av pop har jag faktiskt en del band ur den hårdare genren som jag uppskattar och flera av dem spelar här i Gävle. Raised Fist och Meshuggah är två av de fyra banden inom hårdrocken som jag verkligen gillar, dessutom kommer Nationalteatern och det är ju ett band man kan se hur många gånger som helst, Barn av vår tid är en av de allra bästa låtarna som skrivits på svenska och att höra den live är alltid trevligt. Nackdelen för mig är att jag inte förstår eller uppskattar de stora banden på festivalen. Manowar är för mig helt okända, Yngwie Malmsteen otroligt tråkig och Nightwish långt ifrån den musik som jag gillar, däremot ganska nära den musik jag ogillar. En rolig sak med hårdrocksfestivaler, det här blir trots allt min fjärde rena hårdrocksfestival, är att se de sminkade banden som ska vara lite farliga, även om de blir tröttsamma efter några låtar. Det ska bli väldigt roligt med festival, sommarens första, och redan ikväll spelar intressanta band som Graveyard, Ghost, Kvelertak och det lokala bandet Planet Rain, så nu är det bara att börja ladda.

Dagens låt: Nationalteatern - Barn av vår tid

EM slut

EM tog slut igår och det avslutades med en solklar seger för Spanien, absolut inte oväntat. Jag hade egentligen inga större åsikter kring hur jag ville att matchen skulle sluta, men mina sympatier för Pepe Reina och även ex-liverpoolarna Xabi Alonso och Alvaro Arbeloa gjorde att jag höll på Spanien. En sak som blivit tydlig för mig när jag tittat på EM är att det börjar bli väldigt många spelare som jag ogillar, det är svårt att veta vilka jag ska hålla på i matcherna eftersom det är så pass många som jag inte unnar framgång. Portugal får inte vinna, eftersom de har Ronaldo, Italien får inte vinna, eftersom det smöras så mycket för dem i tv, Spanien får inte vinna, eftersom jag ogillar Torres. Vanligtvis brukar jag ha svårt för England också, då Unitedspelare dominerat deras elva tillsammans med Chelskijspelare, den här gången var det dock Liverpool som hade flest spelare och när dessutom Gerrard var kapten fick det bli England som jag höll på i slutspelet. Det gick ganska snabbt illa för England och därefter har jag alltså haft svårt för att känna sympatier för något av länderna, dock, som jag skrev tidigare, har det funnits enskilda spelare som jag unnat framgång. Igår spelade i alla fall Spanien rolig fotboll, något jag inte tycker de gjort tidigare i turneringen och är det något som stört mig kring det laget är det att flera av experterna under EM klagat på att Spanien kallats just tråkiga. Spaniens spel är effektivt och vägvinnande, men det behöver absolut inte innebära att det är roligt att se. Kortpassningsspel, bollhållande och dessutom motståndare som inte är kapabla att bemöta taktiken gör att deras matcher sällan varit underhållande, sedan får det vara hur vägvinnande som helst, det är inte roligt att titta på. Jag hoppas det kommer ett bra motmedel till den här handbollsrullartaktiken snart, gärna ett mer underhållande motmedel än Chelseas bussförsvar mot Barcelona, för det börjar bli tröttsamt att se alla det här spelet gå hem. Man måste väl ändå säga att Spanien är värdiga vinnare av EM. Nu börjar i alla fall Silly Season på allvar och man kan börja ladda inför mitten av augusti och inledningen av Premier League, där den riktiga fotbollen spelas.

Dagens låt: Morrissey - Tomorrow

Äggmackor

Igår åt jag mackor med stekt ägg till lunch, det kanske inte låter så väldigt spännande, det är det väl egentligen inte heller, om det inte vore för att just den måltiden är en måltid som jag har väldigt många minnen med. När jag var mindre och vi skulle iväg på tävlingar eller skolresor var det ofta som mamma såg till att jag fick med mig just mackor med stekta ägg, därför kan jag numera inte äta denna måltid utan att tänka tillbaka till någon buss någonstans på hälsingevägarna, där man med resten av klassen runt sig satt och tryckte i sig matsäcken innan man kom fram till något spännande, eller ospännande, ställe. Jag kan också enkelt föreställa mig att jag sitter på någon obekväm läktare, i typ Bergvik, Sundsvall eller Söderhamn, och väntar på att bli uppropad till nästa omgång i någon pingistävling. Mackor med stekt ägg väcker således väldigt många minnen till liv hos mig, samtidigt som det påminner mig om hur bra jag hade det under min uppväxt. Jag hade alltid en ordentlig matsäck med mig när jag skulle iväg på saker, jag hade alltid någon som skjutsade mig när det behövdes, jag hade alltid kompisar kring mig som jag trivdes med och jag vet att det är en lyx att enbart ha goda minnen att ta upp när man pratar om uppväxten och barndomen. När man fick se misären som många levde i runt Kiev, och kanske främst den misär vi själva bodde i, blev man lätt påmind om hur lyckligt lottad man själv varit och det tror jag är väldigt nyttigt, jag vet att jag haft det väldigt bra, men det blev extra påtagligt där nere. Den hemlängtan jag kände under hemresan är ett bevis för att jag har det väldigt bra nu också, även det är något man lätt glömmer när man är mitt i vardagen och ibland tar saker för givna. Kievresan är ett minne för livet, på många sätt, en väldigt berikande resa.

Dagens låt: Beach House - Master of none