Wednesday, February 29, 2012

Dags igen

Igår var det dags för den första hemmamatchen i årets bandyslutspel, Bollnäs stoltheter har för andra gången på tre år hamnat med Broberg på andra sidan i kvartsfinalspelet. Eftersom giffarna vann den första matchen, på bortaplan, hade man igår chansen att verkligen ta ett fast grepp om en semifinalplats. Det blev inte någon större match vi fick bevittna, det var ganska låst spel och giffarna kunde, med hjälp av ett tidigt mål, bevaka händelserna på planen utan några större problem. Matchen avgjordes i princip redan i den första halvlekens slutskede, då en brobergare lyckades dra på sig ett matchstraff efter att ha gestikulerat vilt mot publiken efter en utvisning. Det blev till slut 6-2 och Bollnäs har 2-0 i matcher i bäst av fem, så det ser onekligen ljust ut hittills i alla fall. Förhoppningsvis är giffarna klara för semi redan på fredagkväll, då tredje matchen går av stapeln. Det är givetvis roligt att slutspelet är igång, samtidigt som det väcker en del jobbiga känslor till liv. Avslutningen av slutspelet förra året var, milt uttryckt, vidrigt och det slipper jag gärna uppleva igen. Nu är det långt kvar till finalen och giffarnas väg dit känns inte alls lika självklar som under förra säsongen, men visst hoppas man, trots fjolårets händelse, på en resa till Uppsala även det här året.

Dagens låt: Wilco - Born alone

Monday, February 27, 2012

Seger

Straffläggning är ett intressant sätt att avgöra matcher, när man ser en sådan som opartisk åskådare är det absolut ett underhållande sätt att skilja lag åt. När man däremot ser en straffläggning och har laget i sitt hjärta som en av parterna i uppgörelsen är det långt ifrån underhållande, det är snarare plågsamt, jobbigt och mentalt påfrestande. När man dessutom varit två minuter från att ta hem en titel och slippa straffarna blir det inte mindre påfrestande. Precis så var det igår när vi mötte Cardiff i ligacupsfinalen. Vi gjorde en dålig match, vanligtvis ska vi springa över ett lag av Cardiffs kaliber, men så enkelt var det inte igår. De gjorde 1-0 tidigt och vi såg inte ut att ha den bästa av dagar, det kändes inte riktigt bra. En bit in i andra halvlek kom i alla fall kvitteringen, genom vår numera omutbare slovak Martin Skrtel. Inget mer hände under ordinarie speltid. I den andra halvan av förlängningen tog vi ledningen, det var Dirk Kuyt som, mycket välförtjänt, satte 2-1. I det läget var jag övertygad om att vi skulle ta hem det, jag kunde till och med slappna av en stund. Med två minuter kvar kom dock en redig kalldusch, Cardiff kvitterade till 2-2 på en tilltrasslad hörnsituation. Straffar fick således avgöra matchen och det ledde givetvis till alla de där jobbiga känslorna som jag nämnde i början. Inte blev det bättre av att Gerrards straff räddades när vi inledde straffskyttet. Som tur var missade även de sin första straff. Sedan klev Charlie Adam fram och jag kan inte minnas när jag senast skrek så högt som jag gjorde när han slog straff högt över, all frustration som funnits under matchen kom ut i ett skrik, som lyckligtvis bara hördes av medsupporter Thomas, som kände precis som jag gjorde. När Cardiff satte sin straff började jag känna mig uppgiven, men det skulle vända en gång till. Kuyt, Downing och Johnson satte våra följande straffar och eftersom Cardiffs tredje straff gick i stolpen var deras femte och sista straffskytt, Steven Gerrards kusin Anthony, tvingad att göra mål på Reina för att vi inte skulle ta hem titeln. Man behövde inte vara psykolog för att se att det var nervös straffskytt som stegade fram och straffen han slog smet utanför Reinas högra stolpe. Det är svårt att beskriva glädjen man känner när alla nerver släpper och ens lag står där som segrare, men jag kan säga att segerskriket som ljöd från vår soffa antagligen hördes i hela huset. För första gången på sex år fick vi ta hem en titel och det var så oerhört skönt. Även om ligacupen är den minsta cupen sänder det bra signaler till resten av fotbollsvärlden, vi är ett lag som ska vara med och kriga om segern på alla fronter. Vägen fram till titeln har varit imponerande, med bortasegrar mot Stoke och Chelskij, för att sedan slå ut Man City i ett dubbelmöte i semin. På fredag beger jag mig tillsammans med pappa till Liverpool och det känns härligt att få komma till staden med den här matchen i bagaget. Matchen mot Arsenal på lördag kommer nog att få en fantastisk inramning och vi kommer att få ta del av den på allra bästa sätt. Magiskt.

Dagens låt: Wilco - You and I

Sunday, February 26, 2012

Jakob Hellman

Idag gör jag mitt bästa för att få tiden att gå, anledningen till det är såklart att jag så fort som möjligt vill ha igång finalen i ligacupen. Ett sätt att få tiden att gå snabbare är att lyssna på bra musik och idag är det en gammal klassiker som gått varm här hemma, nämligen Jakob Hellmans skiva. Ju mer jag lyssnar på den, desto mer benägen bli jag att hålla med i hyllningarna den fått genom åren. På omslaget till min skiva finns det ett urklipp där den blivit framröstad till tidernas bästa svenska popskiva. Jag började själv fundera över om det är den bästa svenskspråkiga skiva som gjorts, tidigt kom jag fram till att jag gillar Magnus Carlsons första soloskiva mer, men jag vet att jag i det fallet är ganska färgad. Paus skiva är en favorit, mer än höstskiva än en vårskiva, men en skiva man kan lyssna på hur mycket som helst. Håkan Hellströms senaste skiva är en favorit, jag håller den som bättre än debuten, främst tack vare den starka första halvan. Thåström har en drös med skivor som skulle kunna platsa, svårt att välja en av dem. Annars tror jag inte att jag kan komma på någon skiva som kommer upp i nivå med Hellmans mästerverk. Anledningen till jag lyssnar på Hellman mycket nu i dagarna är att jag i födelsedagspresent fick en biljett till hans spelning i Uppsala och även om det är ett tag kvar har jag redan börjat ladda. Nu är det förresten bara tre timmar till avspark, så tack vare det här inlägget lyckades jag få bort lite mer tid i min väntan på cupfinalen.

Dagens låt: Jakob Hellman - Du är allt jag vill ha

Saturday, February 25, 2012

Besök i Svedja

Idag har jag varit hemma i Svedja och hälsat på, där varvar man numera full fart med avkoppling. Full fart är när Hempa är vaken och avkopplingen är när han sover, för han är inte stilla långa stunder när han väl fått upp farten. Han påminner lite om Craig Bellamy, när han spelar slutar han aldrig att springa, men han måste vila ibland för att orka. Hempa är hur som helst mycket rolig att leka med, han pratar konstant och även om det inte är helt enkelt att förstå vad han vill säga lyckas han oftast visa vad det är han vill. En sak som är mycket positiv är att han börjar lära sig vilka affischer i mitt rum som är på Liverpool. När jag ber honom visa var Liverpool är pekar han rätt och även om oddsen i ärlighetens namn är på hans sida, då de flesta affischerna i rummet är på just Liverpool, tror jag att han nu lärt sig hur de ser ut. Han har dock inte full koll på Maradona än, när jag bad honom ta med mormor och visa henne Maradona sprang han in i mitt rum och pekade på en affisch av Del Piero. Han är allstå inte fullärd än, men en bra bit på väg. Eftersom Hempa är liten och min mamma är duktig på att spara saker får jag nu en chans att leka med mina barndomsleksaker en gång till och det är roligt, idag blev jag påmind om ett bilpussel som jag lade många gånger i barndomen. Jag mindes inte att det var så svårt som det var idag, men med lite hjälp av min syster kunde jag till slut få ihop det. Han är lite för liten för He-Man-gubbarna än, men den dagen det är dags kommer jag att vara redo.
I morgon är det cupfinal, det är härligt att få vara nervös inför titelmatcher igen, det var alldeles för länge sedan sist.

Dagens låt: Jakob Hellman - Vackert väder

Friday, February 24, 2012

Fredagkväll

På spåret är slut, så tv-underhållningen på fredagarna är inte längre samma kvalitetsgaranti. Det är klart, vill man se Carola och Magnus Uggla sjunga duett kanske det där idolliknande programmet på fyran kan vara något, men eftersom jag gärna behåller maten jag ätit i magen är det inget för mig. Lyckligtvis har Modern Family kommer igång igen, men plockar man bort reklamen är det bara 20 minuters underhållning och hur bra det än är så är det lite knapert för en fredagkväll. Tur då att jag och Malin är igång med The Wire på allvar, för där kan man verkligen snacka om kvalitet. Långsam underhållning där karaktärerna får växa fram och utvecklas för varje avsnitt som går, vi har snart sett den första säsongen och jag inser redan att det höga betyg serien fått på imdb är fullt befogat. Några av skådespelarna känner jag igen från Oz, men annars är det okända ansikten som fyller rollerna. Fyra säsonger är kvar efter den här och jag har en känsla av det kommer vara en svår separation den dagen vi avslutar serien. En annan höjdare under kvällen var för övrigt min födelsedagswhisky, en tolvårig Caol Ila, mycket god.

Dagens låt: The Black Keys - Everlasting light

Thursday, February 23, 2012

Lovtider

Sportlovet närmar sig med stormsteg och i morgon är det sista dagen innan det är dags för en veckas vila, eller åtminstone en vecka då jag kommer att jobba hemifrån och kanske träna på tider då det inte är lika trångt på gymmet. Efter sportlovet är det fem veckor till påsk och det man inte hinner innan påsk brukar man få svårt att hinna med över huvud taget. Så jag börjar inse att tiden jag har kvar tillsammans med med mina två klasser inte är speciellt lång. Jag har haft de här två klasserna sedan de gick i sexan, nu ska de alltså gå ut nian och just den delen är jag inte speciellt förtjust i. Jag har släppt iväg två klasser tidigare och ingen av de dagarna var speciellt enkla, det kommer det garanterat inte bli nu heller. Innan dess är det dock en hel del som ska göras, till att börja med ska jag se till att rätta alla uppsatserna till de nationella proven under lovet, eftersom jag vet att lovet avslutas med resan till Liverpool så är det dock ganska enkelt att motivera sig till att jobba under några dagar. Förutom att jobba under lovet planerar jag att åka hem och se Bollnäs slå Broberg, jag hoppas även få inleda min ledighet med att fira en seger i ligacupen, då vi möter Cardiff i finalen redan på söndag. Hade det inte varit för att vi haft stora problem med lag som backar hem tidigare under säsongen hade jag känt mig säker på seger, men som det sett ut i år är jag långt ifrån segersäker. Hur som helst ska det bli skönt med lite ledighet och slippa vakna av klockan tjugo i sju varenda morgon.

Dagens låt: Blur - Tender

Wednesday, February 22, 2012

Blur+WOW

Way Out West fortsätter att fylla på sin lineup och idag blev ännu en kanonbokning bekräftad, det är de gamla popgiganterna i Blur som på sin återföreningsturné gör ett stopp i Slottsskogen. Blur var tillsammans med Oasis det bandet som drog igång britpopen igen under 90-talet och även om jag inte förstod riktigt hur bra de var när jag gick i högstadiet så uppskattade jag deras musik även under den perioden, då jag annars enbart lyssnade på svensk punk. Parklife, Song 2, Tender, Girls & Boys, Country house, ja listan över deras hits kan göras hur lång som helst, då har sångaren Damon Albarn dessutom hunnit med att göra succe även med sitt band Gorillaz. För två år sedan var det Pavement, förra året Pulp och i år är det alltså Blur som garanterar högklassig britpop i Slottsskogen och redan nu i februari är det en imponerande lista med band som man säkrat till Sveriges bästa festival. Bon Iver, Feist, Black Keys, War on Drugs, Deportees, First Aid Kit, Refused och så nu alltså Blur, det är tur att man ska ha en dag extra i år, annars skulle jag redan nu börja oroa mig för alla krockar som kan komma att inträffa. På tal om krockar förresten, på söndag spelar Liverpool cupfinal samtidigt som Bollnäs går in i bandyslutspelet, att kalla dagen ångestladdad är en underdrift. Ligacupfinalen mot Cardiff är vår första cupfinal sedan den oförtjänta förlusten mot Milan 2007 och en chans att plocka vår första titel sedan 2006, det är alltså en match som måste vinnas.

Dagens låt: Blur - Girls & boys

Saturday, February 18, 2012

Mikael Wiehe

Flickan & kråkan, Titanic, Keops pyramid, ja Mikael Wiehe har gjort en hel del kanonlåtar genom tiderna, men den låt han avslutade med under gårdagens spelning var en E-type-cover, det hade man inte kunnat tro för ett år sedan. Det var på Konserthuset här i Gävle som gårdagens spelning gick av stapeln och jag var där med min mor och far. Jag har sett Wiehe med dem en gång tidigare, eller sett kanske är fel ord eftersom vi satt uppe på läktaren i Bollnäs kyrka och därifrån såg vi inte annat än väggen bakom Wiehe. Musikmässigt var det dock mycket bra den gången, så även igår. Klockan var sju när Wiehe kom ut på scenen med sina två medmusikanter och startade en show späckad av hits, där en känslosam Den jag kunde va var den första halvans höjdpunkt, innan de stora kanonerna plockades fram under den andra. Det blev givetvis en hel del prat mellan sångerna, Wiehe har mycket att säga och han är mycket duktig på att väva in mellansnacket på ett sätt som gör att det passar med låtarna. Som sista låt innan extranumret körde alltså Wiehe Ropar ditt namn, hans cover på E-types Calling your name, och den gör han mycket bra. Taktfast dragspelande från hans medmusikant bidrar till en styrka i låten som onekligen ger den en dimension som orginalet saknar. Han kanske inte bjuder på så många överraskningar Wiehe, men det behövs å andra sidan inte när man har en sådan låtskatt som han har. Två timmar med riktigt bra musik och jag hoppas att Wiehe fortsätter att turnera i många år framöver, han behövs.

Dagens låt: Hoola Bandoola Band - Den jag kunde va

Frankrike

Lördag idag och mitt försök att sova ut och ta igen de timmar jag fortfarande saknar från förra helgen slutade med att jag vaknade och klev upp klockan sju, hoppas på bättre lycka i morgon. Vad gör man då när man kliver upp så tidigt? Inte ens nyhetsmorgon med Jesper Börjesson hade börjat när jag satt i soffan, därför klickade jag fram det senaste avsnittet av EuroTalks EM-special. Det som eurotalk visar brukar vara en garanterad underhållningsstund och så var det även denna gång. Laget man avhandlade var Frankrike, vars match mot Sverige jag ska se på plats tillsammans med Gamle Franken, Kus och Gorbatjov. Jag har aldrig haft någon speciell relation till Frankrikes landslag, de har aldrig varit någon av mina favoriter i tidigare turneringar jag sett, men det har varit en del spelare i deras trupper som jag gillat. Första gången jag såg Frankrike var under EM92, då de var i Sveriges grupp. Stjärnan då var en målgörare som jag verkligen gillade, nämligen Jean-Pierre Papin. Målet som han gjorde mot Sverige i premiären var ett riktigt klassavslut och hans egenskapet som målgörare imponerade stort på mig. Zidane är såklart också svår att inte ta upp när det gäller fransk fotboll, han är troligtvis den bästa fotbollsspelare jag sett de senaste tjugo åren. När han var som bäst höll han på med en annan sport än de andra spelarna på planen, han kunde allt och hade en teknik som var briljant. Ju större matcherna blev, desto bättre blev Zidane, något hans insatser i VM-finaler och CL-finaler visar tydligt. David Ginola är en annan spelare som är svår att inte gilla, trots att hans spela i Spurs sabbade lite för oss. Även han hade en bländande teknik och gjorde ofta det oväntade på planen, en riktig artist.
När det gäller franska spelare jag ogillar kan jag främst göra en ganska lång lista med misslyckade franska värvningar till Liverpool. Bruno Cheyrou, Djimi Traore, Carl Medjani, Damien Plessis, Anthony Le Tallec, Florent Sinama Pongolle, Bernard Diomede, Djibril Cissé, Patrick Luzi, Alou Diarra, lägg därtill att både Salif Diao och El Hadji Diouf värvades från franska klubbar, så blir det tydligt varför jag inte gärna ser värvningar från franska ligan. Det här är främst spelare jag ogillar för att de gjorde oss dåliga, det finns andra fransmän som jag ogillat av andra anledningar. Patrice Evra är en jag ogillar, hans många år i United är såklart orsaken till det, med den senaste tidens Suarez-konflikt som kulmen. Det senaste året har jag fått en väldig avsmak för Samir Nasri, sättet han lämnade Arsenal på var vidrigt. Nicolas Anelka är inte heller någon av mina favoriter, hans ego var lite för stort när han slog igenom. Jag hatade Patrick Vieira när han spelade i Arsenal, samma sak med Thierry Henry, men i båda fallen var anledningen till mitt hat att de var så bra att de sabbade för Liverpool.
Frankrikes landslag idag ser spännande ut och jag skule bli mycket förvånad om Sverige lyckas få med sig poäng från mötet med laget. Det ska bli intressant att se Yann M´vila, som ett tag ryktades vara på väg till oss, men eftersom han uppenbarligen är på väg att bli en riktigt bra spelare kommer han säkert att hamna någon annanstans. Nästa vecka är det antagligen Ukraina som avhandlas i programmet, det är ett land jag inte alls har lika mycket fotbollsåsikter om, mer än att Voronin var en bedrövlig värvning, med en frisyr som gör att man förlåter Carrolls hästsvans, och att Schevchenko under en period var en otroligt bra anfallare.

Dagens låt: Black Keys - Never gonna give you up

Friday, February 17, 2012

Bollnäs på spåret

Har precis sett finalen av På spåret, precis som väntat var det makarna Haag som vann, men det var inte det roligaste i programmet. Som andra resmål hade programmakarna nämligen valt ut Bollnäs, en resa som för övrigt startade från Gävle, så det var en tågresa som var, milt uttryckt, bekant. Om jag inte minns helt fel var det här andra gången som Bollnäs var resmål i en final, samtidigt är ju ordet final något man förknippar med staden numera. Frågorna på staden var lite trista, har man en så rik stad att avhandla är det onödigt att kasta bort frågor på fiskedrag, det var nästan lika störande som att man klippte bort både Svedja och Kilafors i resan. Frågorna som man valt att ha som extrafrågor på nätet var mycket mer intressanta, de handlade nämligen om Hårgasägnen och hambodansen och speciellt den sistnämnda behöver verkligen all reklam den kan få, nu när den är på väg att läggas ner. Det hade varit väldigt intressant att höra musikfrågor till Bollnäs, Salem al Fakir hade kunnat plocka ut sin favorit med Ola & Potatisarna eller MID och försöka få deltagarna att gissa vilka som skrivit text och musik. Det hade väl antagligen blivit Snoddas och Rosen om det blivit musikfrågor, men det är lite roligt att tänka sig in hur det skulle låtit om jag fått välja vilka låtar med anknytning till Bollnäs som skulle spelas. Perssons Pack hade man visserligen kunnat plocka in på ett hörn också. Avslutningsvis saknade jag givetvis frågor om bandy, eftersom det är det stora i Bollnäs, men det får man spara till nästa års final.

Dagens låt: Black Keys - Lonely boy

Sunday, February 12, 2012

30-årskalas

Igår var det en mycket bra dag, bortsett från förlusten mot svinen från Manchester såklart. Jag hade nämligen min 30-årsfest under gårdagskvällen, lokalen var den myckter trevliga Sjömanskyrkan här i stan och en hel del folk var på plats. Det blev en mycket lyckad tillställning med god mat, trevliga diskussioner och sist men inte minst, bra livemusik från mina gamla elever i Krita. Jag hade mycket god hjälp i festarrangemanget av Malin, min mor och far och Malins mor och far. Innan jag hann komma på att maten skulle börja värmas var den redan färdigvärmd, innan jag kom på att grädden skulle vispas och efterrätten ställas fram var det fixat och innan jag hann börja planera städningen var den klar. Festen hade inte blivit alls lika lyckad utan den hjälp jag fick. Bland presenterna fanns två biljetter till Way out West, alltså den absolut bästa present jag kunde tänka mig, nu kan jag alltså börja se fram emot spelningarna i Slottsskogen på allvar. Kritas musik var perfekt för tillställningen och att stå och se sina gamla elever spela rockmusik på sina 30-årsfest var minst sagt en stor upplevelse och något jag alltid kommer att minnas. Det är svårt att med några ord sammanfatta gårdagskvällen, en jag kan inte säga annat än att jag är mycket lyckligt lottad som har så många oerhört bra personer i min omgivning.

Dagens låt: Thurston Moore - Benediction

Thursday, February 09, 2012

9 februari

Nionde februari idag och det betyder, som det gör varje år, att det är min fars födelsedag. Den här gången har jag tyvärr inte haft möjlighet att åka hem för att fira honom, jag får spara det till lördag, då han kommer hit till stan. Pappa är mitt sällskap när vi i början av mars åker till fotbollens Mecka, nämligen Liverpool. Det var två år sedan jag var där sist och nu är det äntligen dags igen, matchen vi ska se är hemmakampen mot Arsenal och som tabellen ser ut kommer det antagligen att bli en hyperviktig match. Till skillnad från mina tidigare besök ska vi nu ta plats på The Kop och bara en sådan sak gör att min längtan efter den här resan börjar närma sig bristningsgränsen. Det är tur att det händer en del mycket roliga saker på vägen, en sådan sak är festen jag ska ha på lördag, då jag ska fira att jag blir trettioåring. Förberedelserna till kalaset börjar bli färdiga och nu är det bara det allra sista kvar att göra. I morgon får jag nyckeln och sedan är det bara att börja duka och ordna i lokalen. Mitt sista uppdrag till festen är att få till en bra spellista, med låtar som jag både kan stå för och som uppskattas av gästerna, det blir inte helt enkelt. Jag är dock en bit på väg och som det känns nu är det inte omöjligt att de flesta blir rätt nöjda. Men idag är det alltså pappa som ska firas och eftersom jag inte gör det på plats får jag göra det genom att ge honom dagens låt.

Dagens låt: Eddie Vedder - Forever young

Wednesday, February 08, 2012

Henry Rollins

Jag har varit riktigt slapp här den senaste tiden, jag har tänkt att det skabli ändring på det nu när jag inom kort ska byta tiotal på min ålderssiffra. Ju äldre man blir desto bättre är det ju att skriva ner det man gör, så jag har planerat att skriva mer än 1-2 inlägg i veckan från och med min födelsedag, som är om sex dagar. Kanske klarar jag till och med av att bli mer aktiv redan innan dess.
Igår var vi alla fall iväg på en riktig höjdare. Jag, Malin, syster och Ronnie var på Hotell Rival och lyssnade till Henry Rollins. Han är på många olika sätt en mycket fascinerande man, otroligt påläst, väldigt duktig på att uttrycka sig och uppenbarligen helt outtröttlig. Han pratade nonstop i tre timmar, om allt ifrån amerikanska presidentkanditater och Nordkoreas politik till sin hemska kollega och Costco. Inte ett glas vatten, ingen stol att vila sig på, han stod i stället på samma plats och matade klokheter som om han vore en verbal kulspruta. Bitvis skrattar man så att man nästan ramlar av stolen, men det dyker också upp kloka åsikter som man verkligen har med sig ut ur lokalen efter de 180 minuterna är till ända. Henry Rollins är en man som alla borde lyssna till, om alla resonerade och tänkte som han verkar göra skulle konflikterna i världen vara väldigt få och om alla mötte människor som honom, i stället för att bygga sina åsikter på okunskaper och fördomar, skulle främlingsfientlighet inte existera.

Dagens låt: Twilight Sad - Cold days from the birdhouse

Wednesday, February 01, 2012

Arbetsskada igen

Yrkesskador är inget jättevanligt i min bransch, de gånger jag själv råkat illa ut på arbetstid har det alltid varit pga min egen klantighet. När jag i förra veckan återigen råkade illa ut var det ännu en gång mitt eget fel. Det hela skedde på morgonlektionen i fredags, jag har då lektion i ett klassrum jag inte annars använder. I klassrummet har man två pelare i mitten, precis som man hade i det klassrum min klass hade förr. Då var jag van vid pelarna, det är jag inte nu. Jag pratade med en av mina elever, samtidigt som jag var på väg tillbaka till katedern. Eftersom vi var mitt inne i diskussionen hade jag blicken på min elev när jag backade, då vi pratat färdigt vände jag mig om för plocka fram en uppgift på katedern. Näe jag vände mig om blev jag påmind om pelaren, den var nämligen precis i min vändningsradie och min kind hamnade i kanten på den. Som tur var hann jag med att dra tillbaka ansiktet i skaplig tid, så det blev bara en liten smäll, men mina elever tyckte dock att det hela var mycket underhållande. Nu har jag lärt mig att vara mer uppmärksam i klassrummet, speciellt om det finns ondskefulla pelare som är ute efter mig.

Dagens låt: Jens Lekman - Tram #7 to heaven