2014

Året är snart slut, även om jag mest skriver om fotboll här nu ska jag inte frångå min tradition med två årslistor, så här kommer den första:

Årets skiva: Weeping Willows - The time has come

Årets prestation: Jag genomförde Stockholm Maraton, igen

Årets konsert: Deafheaven, Way out West

Årets dryck: Ginger Joe

Årets upptäckt, musik: Lana del Rey

Årets film: 1. Grand Budapest hotel 2. X-men

Årets mest saknade: Luis Suarez...

Årets mest spelade: Hurula - 22

Årets kaffe: Intensivo

Årets roligaste: Klungan på Gävle teater

Årets händelse i Gävle: Weeping Willows med Gävle symfoniorkester

Årets skivsläppsfest: Weeping Willows och Morrissey, samma år.

Årets gåshud: YNWA på Anfield, som vanligt.

Årets serie: True Detective

Årets program: Jills veranda, eller var det i fjol?

Årets upptäckt: Lykke Li

Årets godaste: Flapjacks

Årets rookie: Gerda

Årets maffigaste: Valarna i Andenes

Årets jag-var-där: Derbykrossen, 4-0.

Årets expert: Erik Niva

Årets spel: OSM i mobilen.

Årets mest frustrerande: Liverpools försvarsspel.

Årets bomb: Hellmyrs och Berlin till Bollnäs GIF

Årets souvenir: Gräs från Anfield

Årets tidning: Offside

Årets läsning: På häst genom Västerbotten

Årets comeback: Weeping Willows första fullängdare på sju år.

Årets allsång: Fader Vår, Coca Carola

Årets rundtur: Anfield med Phil Thompson

Årets Värvet-intervjuer: Christian Kjellvander och Dennis Lyxzen

Årets mest inkompetenta: Bandydomarna, alltid.

Årets sportprestation, ej fotboll: Kallas stafettavslutning.

Årets restaurang: White Trash, Berlin

Årets dyraste: Maten i Norge

Årets deppigaste: Gerrards halkning...

Årets sportpod: Offsides podcast

Årets nostalgitripp: Beat Butchers 30 år

Årets mysigaste musikstund: Hem till tjärn

Årets vidrigaste: Bakgrundsfilmen till Meat is Murder, Morrissey på Hovet

Årets benrangel: Dinosaurieskelettet i Berlin

Årets mörker: Extraval

Årets ljus: Inget extraval

Årets publikbesök: The National spelade en låt med sin sångare i publiken.

Årets finbesök: Billy Bragg i Gävle

Årets skandal: Publikmängden när Hurula spelade på Gasklockorna.

Årets tänk positivt: "Vi kan ersätta Suarez"

Årets skämt: Vi kan ersätta Suarez

Årets varmaste: Berlinmursmuseet

Årets resmål: Liverpool, två gånger på ett år.

Årets tröttaste: Bussresan från Krakow till Warzsawa

Årets fetaste: Fiskmåsarna i Andenes

Årets äntligen: Besöket i Berlin, den staden har jag länge önskat se.

Årets hackkyckling: Glen Johnson

Årets gratisdryck: Oatlys drickyoghurt på Way out West

Årets konstigaste: Ice bucket challenge, innan jag förstod varför alla kastade is över sig.

Årets podrookie: Historiepodden

Årets hatobjekt: Jose Mourinho

Årets fågel: Måsen som sket i munnen på Ashley Young

Årets brödrapar: Niclas och Johan Orrenius

Årets utmaning: Lidingöloppet och sex timmar punkspelningar, samma dag

Årets expert 2: Jamie Carragher

Årets hemsida: totaalliverpool.com

Mot 2015 med hopp

Liverpool avslutade 2014 på ett väldigt bra sätt, från gårdagens match fanns det väldigt mycket att ta med in i 2015 och det verkar som om Rodgers hittat ett system som passar våra spelare bra. Jag vill börja med att säga att jag inte såg matchen mot Burnley, men har förstått att den insatsen var ganska långt ifrån gårdagens. Många spelare gjorde fina insatser igår, men den klarast lysande var Coutinho. Sedan Rodgers flyttade upp Sterling i anfallet har det varit tydligt att det var ett drag i Coutinhos smak, helt plötsligt har han en rörlig anfallare framför sig, som springer både för sig själv och för andra. Lambert och Balotelli har inte alls passat som partners till vår lille brasse och hans inledning av säsongen var oroväckande blek, men nu har han vaknat rejält. Hans självförtroende ser ut att vara på topp och han känns giftig med bollen, att jämföra med tidigare då han mest stannade upp anfallen. Det finns väldigt mycket fotboll i honom, men för att hans passningar ska bli ett vapen krävs det såklart att spelarna runt honom rör sig bekvämt och just det här blivit en stor skillnad med det nya systemet. Lallana, Sterling och Coutinho har klickat bra på sistone och det ska bli intressant att se vad som händer när Sturridge är i speldugligt skick igen. Tredje målet var ett fantastiskt exemplar på anfallstrions samspel, där Coutinho klackade fram Lallana, Sterling drog bort försvarare med sin löpning och Lallana kallt drog sig in i avslutningsläge och avgjorde matchen.
På mittfältet visade Jordan Henderson att han ska vara en central spelare, han gör inte bort sig på kanten, men han kommer mest till sin rätt i mitten och det var tydligt igen igår. Han driver på laget, tar ansvar både offensivt och defensivt, lägg till det ett passningsspel som bara blir bättre och bättre. Igår hade han en assist, var delaktig i vårt tredje mål och slog dessutom passningen till Sterlings stolpskott. Henderson är framtiden på vårt mittfält och det börjar bli dags att spela honom i den roll han gör sig bäst, i stället för att utnyttja hans mångsidighet genom att flytta runt honom på olika platser. Vem som ska vara hans partner centralt är en svårare fråga, men att gårdagens kapten ska ha en av de centrala platserna på mitten känns givet.
Vår backlinje har varit ett ständigt diskussionsämne den här säsongen och inte heller gårdagen var fri från misstag, Sakhos felpassning direkt efter deras reducering hade kunnat sluta illa. Nu gick det dock vägen och som helhet såg trion där bak rätt bekväma ut. Emre Can imponerade mest, han är bekväm och trygg med bollen, har ett bra passningsspel och löste situationerna han hamnade i på ett bra sätt. Viss tveksamhet vid målet, där han inte kommer rätt i den första luftduellen. Mamadou Sakho känner jag mig inte helt lugn med än, hans ingripande vid målet kändes lite tveksamt och felpassningen hade kunnat stå oss dyrt. Hans förkärlek för att klacka sig ur lägen är inte heller något jag uppskattar, men han löser oftast situationerna på ett bra sätt och med tanke på att han varit borta ett tag kommer han säkert bara att bli bättre och bättre.
Segern igår var ett perfekt avstamp in mot 2015 och matchen mot Leicester, spelarna börjar hitta sina roller och den som bör ha den sista hyllningen för det är Brendan Rodgers. Hans höst har antagligen inte varit den roligaste och kritiken har varit hård, men återigen har han hittat en taktik där vi får ut det mesta av spelarna. Jag tror inte på 3-4-3 på sikt, men här och nu är den taktiken det bästa för Liverpool. Spelarna hyllas när det går bra, tränaren sågas när det går dåligt, så ser det oftast ut inom toppfotbollen, så i det här får vi inte glömma bort Brendan Rodgers.

Två förlorade poäng

Jag hade svårt att känna den där riktiga euforin när Skrtel nickade in vår sena kvittering igår, vi skulle absolut ha vunnit matchen, vi behövde vinna matchen. Nu blev det en poäng och vår slovak, som stått för en dålig insats i 97 minuter, fick bli något av en hjälte. Spelmässigt gjorde vi en mycket bra match igår, för första gången den här säsongen kunde man ana det spel vi hade under vår starka svit i början av 2014. Vi hade flyt i anfallen och kom till bra avslutslägen, det var just i avsluten man kunde se skillnaden mellan årets trupp och fjolårets, för precisionen fanns inte där på samma sätt. Rodgers sade efter matchen att han tyckte vi gjorde en bättre match den här gången än vid samma match senast, då vi vann med 5-1, riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, men hade vi varit lite mer effektiva hade vi vunnit matchen ganska behagligt. Äntligen börjar Coutinho komma igång och det är knappast en slump att hans formtopp sammanfaller med flytten av Sterling upp i anfallet, nu när han har en löpande anfallare framför sig får han helt andra ytor, både för sig själv och för sina passningar. Målet han gjorde var vackert, men med lite kvalitet i avsluten hade det kunnat bli fler mål från vår lille brasse. Sterling gör sig fortfarande bättre lite längre ner i planen, men det bästa för laget nu är att ha honom där framme tills dess att Sturridge kommer tillbaka. En annan spelare som börjar komma igång är Markovic, återigen bidrog han i offensiven, med vassa löpningar och bra blick. Det börjar mer och mer kännas som om vårt nyförvärv från Benfica ska ha en gjuten plats i startelvan under andra halvan av säsongen. När Sturridge spelar igen kan vår offensiv bli riktigt intressant, förutom ovan nämnda spelare finns dessutom en Lallana, som börjar bli mer varm i kläderna. Framåt finns det all anledning att känna hopp.

Defensivt däremot, där har vi fortfarande enorma problem. Det kändes visserligen ganska stabilt under stora delar av matchen igår, men det kan hänga samman med att Arsenal inte hotade oss speciellt mycket. Martin Skrtel gjorde två rejäla misstag, först den misslyckade nickduellen vid 1-1 och sedan markeringsmissen vid 1-2. Vid Arsenals ledningsmål ger vi Giroud ett utrymme som är oförklarligt stort, att vi inte täcker av den enda farliga passningsvägen i det läget är precis lika oförklarligt. Gör vi sådana enkla misstag kommer vi givetvis att straffas av lag med den individuella kvalitet som Arsenal besitter, att Bournemouth inte gjorde fler mål i onsdags var mest på grund av bristande kvalitet från dem. De individuella misstagen fortsätter att komma i försvaret och det är såklart ett stort problem, när vi efter 44 minuters total dominans tar ledningen ska vi klara av att hålla den halvleken ut, men så fort vi hamnar under press blir det farligt. Vi var inte långt ifrån att tappa den sena poängen heller, när Arsenal satte fart under sista minuten. Brad Jones står på fem insläppta ligamål, efter att ha fått åtta skott på sig. Inget av de mål vi släppt in har varit tavlor, men det är inte heller någon av räddningarna som imponerat, experimentet med honom borde vara över med den här matchen. Vi gör det inte lätt för Jones, han sätts i svåra lägen, men i mina ögon är han ingen förstemålvakt. Mignolet har klara brister, men han kan också göra matchavgörande räddningar. Mamadou Sakho var tillbaka i startelvan och han kändes klart säkrare än Lovren, ingen större bragd kanske, trots ett par småmissar. Sakhos passningsspel var tryggt matchen igenom, förhoppningsvis får han spela några matcher nu och försöka visa varför vi värvade honom. Jag känner mig inte säker på någon av våra mittbackar, trots att vi har tre av dem på planen kan vi inte få bort en enkel frispark från målet i 45:e minuten, men om Rodgers anser att Mignolet behöver sitta vid sidan och fundera borde han sätta Lovren på samma uppgift också.

Nu väntar tre matcher under en kort period, ska vi en liten chans på fjärdeplatsen måste vi vinna alla tre. Vi måste bygga vidare på offensiven vi visat den senaste veckan, när det gäller defensiven antar jag att vi får fortsätta bita på naglarna varje gång bollen närmar sig straffområdet. Vi måste börja vinna matcher och det med start mot Burnley på annandagen.

Tankar från en stukad stad

När jag var över till Liverpool och såg derbyt under fjolårssäsongen var hyllningarna till Brendan Rodgers enorma, överkörningen av vår lokale rival var bara en höjdpunkterna under en säsong som överträffade alla förväntningar. Nyss hemkommen från samma stad ett knappt år senare kan jag konstatera att tongångarna kring Anfield är, minst sagt, annorlunda. Förväntningarna är högre och hyllningarna till vår tränare lyser med sin frånvaro. I stället märker man att folket runt arenan börjar bygga upp ett missnöje med både lag och tränare. Under de dagar jag var i staden pratade jag med några mycket missnöjda fans, som inte skulle ha något emot att vi bytte tränare omgående. "He talks the talk, but can´t walk the walk", så beskrev en av våra taxichaufförer Rodgers, han hade under en tid stört sig mycket på att vår tränare hela tiden pratade om vilken massiv klubb vi var och vilka grymma fans vi har. Enligt denne inbitne supporter var det dags för Rodgers att visa att han hörde hemma på den här nivån, "Vi vet att vi är en stor klubb, det behöver han inte berätta". Han trodde att matchen mot United i helgen skulle bli helt avgörande för det stöd Rodgers kommer att ha på läktaren framöver, många av fansen hade, enligt honom, börjat hoppas på en återkomst från Rafa Benitez redan nu och vid en dålig insats mot våra stora rivaler på söndag skulle nog de rösterna börja låta ännu högre. Även inne på The Albert mötte vi lokala supportrar som inte kände någon som helst tilltro till att nordirländaren skulle kunna leda oss på rätt väg. Givetvis var det många med motsatt åsikt. Phil Thompson, som var nedslagen efter tisdagens uttåg ur Champions League, tyckte det var viktigt att ge Brendan tid och inte bryta upp och börja om från början igen. En sak man kan slå fast är att diskussionerna kommer att gå heta under december och om det är så att vi förlorar på söndag kommer de säkerligen intensifieras.

En av de vanligaste sakerna det anmärktes på kring tisdagens match var laguttagningen i Champions League, en kommentar som ofta kom var att elvan saknade kreativitet och ingen som såg första halvlek skulle nog säga emot. Phil Thompson tyckte inte det var rätt att försöka kriga ner Basel, på hemmaplan ska vi kunna spela bort Basel och där har han en klar poäng. Samtidigt bör man ha matchen mot Sunderland i minnet, där vi hade både Lallana och Coutinho från start, utan att för den delen skapa någon målchans att tala om. Offensiven knakar verkligen nu och det är något som blev otroligt tydligt under de två senaste matcherna. Rickie Lambert och Coutinho klickade inte alls under matchen mot Sunderland, vår brasse letar djupledspassningar medan vår ende anfallare gärna möter bollen. Det blev mycket bolltrampande och sidledspassande mot ett samlat försvar. Mot Basel var det under den första halvleken en plåga att se våra tafatta försök till anfallsspel, kommunikationen fungerade inte alls och det finns många saker att peka på som orsak till detta. En orsak var, än en gång, en alldeles för stillastående anfallare, en annan orsak var ett långsamt och trögt mittfältsspel. Personligen tycker jag dessutom att både Henderson och, framför allt, Raheem Sterling används på fel positioner. Sterling var egentligen det enda hot vi hade offensivt innan Gerrard vaknade till liv och att då ha honom långt ute på kanten kändes konstigt, han har gjort sina bästa matcher centralt och eftersom han är vårt starkaste offensiva kort borde han också spelas på sin starkaste position.

Steven Gerrard är på väg ner i karriären, det är det ingen tvekan om, men när det väl började likna en kraftansamling från oss mot Basel var det han som ledde den. Först en hård tackling som verkade väcka laget en aning, sedan löpningen som sånär gav honom en straff och avslutningsvis den magnifika frisparken som gav oss en gnutta hopp om avancemang. Gerrard klarar inte av att spela många matcher i veckan längre, det "problemet"minskade visserligen med uttåget ur Champions League, men innan det ska pratas om att han ska petas från en ordinarie elva måste de andra spelarna börja visa att de förtjänar hans plats mer än honom. När det kniper är det fortfarande han som tar tag i saker, inte lika bra som förut, men fortfarande mer än de flesta av sina lagkamrater. Han kan få igång publiken som ingen annan, något som märktes tydligt när han byttes in mot Sunderland, och jag tror det skulle vara en väldigt hård smäll för klubben om man inte lyckades få till en förlängning för vår kapten. På samma gång är det såklart oroväckande att det är just Gerrard som måste få igång oss, de andra spelarna måste kunna kliva fram i matcher på den här nivån, vi kan inte fortsätta lita till Gerrard när det tar emot. Vi behöver fler ledare på planen, Jordan Henderson kan bli en sådan, men han är inte där än. Bakom honom ställer jag mig frågande till vilka som man verkligen kan hålla i när det blåser, för blåser gör det nu och för Brendan Rodgers börjar det bli ganska kalla vindar. Jag hoppas vi ger honom tid att reda ut problemen, men efter min vecka i Liverpool måste jag erkänna att känner mig mer tveksam till att han kommer att få den tiden.