Spelarbetyg, anfallet:

Då var det dags för den sista delen i säsongsutvärderingen och det som är kvar att bedöma är årets anfallsuppsättning. Betygen är fortfarande i skalan 1-6, där en etta är Ngog-klass och en sexa är Fowler-klass. Då kör vi:

Luis Suarez: Det är ingen tvekan om att Suarez är årets spelare i vår klubb, men det är med blandade känslor som jag ser på vår stjärna när säsongen är över. Suarez har gjort mängder av viktiga mål, han har på egen hand plockat poäng åt oss i matcher där vi annars antagligen kammat noll. Han har dragit ner på filmandet och visar en bättre attityd på planen än han gjort tidigare, men så har vi det där bettet. Agerandet mot Chelsea är oförsvarbart, främst för att han drar på sig en lång och onödig avstängning. Själva aktionen har fått för stora proportioner och det är för att det är just Suarez som är inblandad, i mina ögon är inte ett bett värre än, säg, en ful tvåfotstackling eller ett avsiktligt slag, som t.ex Zlatan delar ut ibland. Fotbollsmässigt står Suarez i en klass för sig själv den här säsongen, han har varit ligans bästa spelare, och betyget hade varit det högsta om det inte vore för den dumma aktionen mot Ivanovic.
Betyg: 5

Daniel Sturridge: Han kom till laget från Chelsea i januari och visst hoppades jag att han skulle kunna avlasta Suarez en aning och även ge honom en lekkamrat i anfallet, men den unge britten överträffade mina förväntningar och passerade tio ligamål snabbare än jag någonsin kunnat tänka mig. Det är en nackdel med Sturridge att han, milt uttryckt, är egoistisk i straffområdet, men samtidigt är det skönt att ha en spelare som inte tar några omvägar till målet. Tekniken är bra, skottet bättre och han har en snabbhet som lovar gott, i mina ögon är det otroligt konstigt att Chelsea släppte honom till oss, speciellt med tanke på att deras egen anfallsuppsättning inte direkt imponerat, men det är bara att tacka och ta emot. Jag vill inte hylla honom för mycket än, det har trots allt bara gått en halv säsong, men fortsätter han så här är han en given landslagsman och en viktig spelare för oss i år framöver.
Betyg: 5

Fabio Borini: Han har inte haft en lätt säsong vår unge italienare. Prislappen som sattes på honom vid värvningen var hög och han hade press på sig att leverera redan från början, efter en knackig inledning drog han på sig en skada och fick aldrig chansen att verkligen etablera sig i laget. När han kom tillbaka i slutet av säsongen fick han i alla fall göra sitt första ligamål, i krossen av Newcastle för några veckor sedan. Jag är tveksam till Borini, han har många bra egenskaper, men hittills har han känts otroligt trubbig framför mål och jag saknar riktiga spetsegenskaper. Borini är, som sagt, fortfarande ung och kan fortfarande visa sig vara en bra värvning, men jag tror han kommer få svårt att ta en ordinarie plats nästa säsong och med tanke på vad vi betalade för honom är det inte tillräckligt.
Betyg: 2

Phillipe Coutinho: Jag ska försöka hålla igen med överorden, för även här har vi en spelare som är ganska ny både i laget och i ligan, men satan vilken inledning Coutinho har stått för. Fantastiska assist, ett par fina mål och dessutom en arbetskapacitet om imponerar. Bitvis känns det verkligen som om vår brasse kan bli precis hur bra som helst, men jag vill se honom en novemberkväll borta mot Stoke eller i en mittfältskamp med spelare som Cattermole, eller annan valfri slugger, innan jag fullt ut klassar honom som en succé. Det råder dock ingen tvekan om att han har det mesta som krävs för att lyfta vårt lag, det ska bli otroligt spännande att se hur Rodgers formerar anfallet nästa säsong, hittar han rätt plats för våra spelare där framme kan det bli väldigt roligt. Coutinho kanske inte kan klassas som en ren anfallare, men han kommer betyda väldigt mycket för vår offensiv nästa säsong och det ska bli väldigt spännande.
Betyg: 5

Tack för allt Carragher!

Vanligtvis har jag gåshud när You´ll never walk alone spelas på Anfield, jag hade det visserligen även i söndags, men för första gången kändes sången under vår hymn lite som en väntan. Väntan var givetvis på Carraghers intåg, för i slutskedet av fansens sång klev han in på planen, med sina två barn vid sin sida. De andra spelarna stod på en rad och hyllade vår legend, som i ligans sista omgång tog avsked av toppfotbollen. Jag sjunger inte, aldrig. Jag sjunger inte på födelsedagar, bröllop, skolavslutningar, i kyrkan eller på landskamper, men när The Kop sjöng Team of Carraghers var jag med från första ton och jag tog i på ett sätt som gjort min gamla mellanstadiefröken häpen. Det var aldrig någon tvekan, jag kände att jag var skyldig Carragher det efter allt han gjort för den klubb som jag håller närmast hjärtat. 737 matcher i klubben och en äkta scouser, för mig symboliserar Carragher allt som är vackert med fotbollen. Jag har tidigare förklarat varför han alltid varit min stora favorit, så jag tänker inte gå in på det igen, men när jag var på plats för att avtacka honom i söndags kändes det i hela kroppen hur stor han är. Att få ta del av det tifo som förberetts till hans ära var stort, hur mäktigt det var kunde jag inte uppfatta när jag stod mitt i det, men att döma av de bilder jag sett i efterhand var det värdigt Carras avskedsmatch. Spelet och resultatet kändes på något sätt sekundärt i den här matchen, även om det givetvis var viktigt att låta Carragher avsluta sin karriär med en vinst. Precis som vanligt den här säsongen gjorde han själv en felfri insats, han styrde backlinjen på ett sätt som vi kommer att sakna nästa säsong. Trots ett farligt skott och en del försök i samband med hörnor fick inte Carra avsluta sin karriär som målskytt, men det har heller aldrig varit något som varit viktigt för honom. Den bilden man alltid fått av honom är laget före jaget, han kastar in sin kropp i alla situationer för att förhindra baklängesmål och så länge vi vinner spelar det ingen roll vem som gör målen. Då fem minuter återstod kom nummer 23 upp på bytesskylten och Carra joggade bort mot bänken, de applåder som öste ner från Anfield mot honom var massiva och jag tror inte han behövde känna någon tvekan om att fansen kommer att sakna honom. När han klivit av planen kände jag en enorm tomhet, det var då det gick upp för mig att jag aldrig mer skulle få se honom spela fotboll. Min stora favorit hade gjort sin sista match, någonsin. Jag hade hela tiden varit så uppspelt över att vara på plats under hans sista match att jag inte riktigt tagit in att det innebar att det aldrig mer skulle finnas en chans att se honom spela fotboll igen. Tillsammans med den tomhet jag kände var jag såklart också glad, glad åt att ha fått chansen att avtacka Carragher. Det är få förunnat att få den möjlighet jag fick och jag är övertygad om att mina två medresenärer kände likadant. När matchen var slut satt vi kvar på läktaren tills en vakt kom och sade åt oss att det var dags att gå ut. Det kommer att komma nya spelare in i Liverpool, det kommer säkert att komma in spelare som har större fotbollsegenskaper än Carra haft de senaste åren, men jag är övertygad om att det aldrig mer kommer att komma en spelare som honom. 737 matcher i samma klubb, den klubb som han dessutom fostrats i sedan unga år. Han fick aldrig vara med och vinna någon ligatitel, men det var också det enda han inte vann. Något han i allra högsta grad vann var fansens uppskattning och beundran, det rådde det ingen tvekan om i söndags, från det att sången inledde matchen, tills dess att Carra vandrade ner i spelargången, hyllades han och det har han gjort sig förtjänt av Jamie Carragher och att jag fick vara där för att visa min uppskattning är något jag alltid kommer vara glad för.

Spelarbetyg, mittfält:

Då var det dags att betygsätta mittfältarna som representerat oss den här säsongen, betygen sätt, precis som senast från 1-6, där en etta är Diao-klass och en sexa är Gerrard-klass. Några spelare är gränsfall till anfallare, men de får klassas som mittfältare här. Då kör vi:

Steven Gerrard: Vår kapten inledde säsongen mycket knackigt och led verkligen av Lucas frånvaro, han kom inte in i spelet och slarvade betänkligt med sina passningar. I takt med att Lucas kom tillbaka började dock Gerrard att tugga igång och han har visat att han fortfarande besitter kvaliteter som ingen kan slå honom i. Han skott är inte lika välriktat längre och hans tacklingsspel är inte lika intensivt, men han har fortfarande ett passningsspel som är makalöst och det betyder så otroligt mycket för klubben att ha honom i startelvan. Han har gjort en bra säsong, men jag har en känsla av att nästa säsong kommer att bli ännu bättre.
Betyg: 4

Jonjo Shelvey: Shelvey är en svår spelare, han blandar bra skott med idiotiska tacklingar och har ibland en teknik som inte håller för spel på den här nivån. När Shelvey är bra ser han ut som blivande storspelare, men det är tyvärr allt för sällan och jag tror att nästa säsong är sista chansen för honom att visa att han är en spelare för de stora lagen. Han har fått en del chanser i år och jag tycker inte han tagit dem i den utsträckning man kan önska.
Betyg: 2

Lucas Leiva: I mina ögon en av våra absolut viktigaste spelare, vi har otroligt svårt att hitta en balans i vårt lag när inte brassen finns med på planen. Lucas märks inte speciellt mycket, men det märks tydligt när han inte är med. Han ser till att våra kreativa spelare kan få fritt spelrum, samtidigt som han ser till att våra motståndare inte kan vandra fritt över mittfältet i sina kontringar. Förra säsongens skada följdes upp av en tidig skada under den här säsongen, men när han blev frisk och började komma in i tempot lyftes vårt lag. En bra säsong, men han kommer att vara ännu bättre nästa år.
Betyg: 4

Joe Allen: Under de första omgångarna såg han ut som en spelare i absolut världsklass, men han dalade mer och mer ju längre säsongen gick och var innan sin operation rent dålig. Det kan givetvis vara så att axelskadan påverkade hans närkampsspel, men även hans passningsspel tappade i klass. På sikt tror jag dock på walesaren, det är inte så konstigt att han inte orkar hela vägen när det är hans första säsong i en klubb av vår storlek. Det finns kvalite i honom, frågan är väl kanske vems plats han ska kunna ta om han ska starta, men samtidigt krävs många spelare av klass för att vi ska ta oss till CL igen.
Betyg: 2,5

Suso: Har kanske inte spelat så många matcher, men det har blivit fler än jag trodde när säsongen startade. Här har vi en spelare som med rätt matchning kan bli en riktig tillgång, han har en bra blick för spelet och en mycket bra teknik. Skyndar vi långsamt med Suso tror jag han kommeratt gå långt.
Betyg: 3

Stewart Downing: En spelare jag gärna sett i en annan klubb än vår för ett år sedan, men Downing har kämpat och visat att han vill vara en del av Liverpool FC. Han spelar vänsterback när det behövs och har givit en bra stabilitet i offensiven. Tyvärr skapar han fortfarande för få chanser, målen och assisten är inte riktigt på den nivå som jag hoppades på när han värvades. Han kommer aldrig att visa sig värd de pengar vi betalade för honom, men han gör ett gediget jobb när han spelar, utan att varken glänsa eller göra bort sig. Ett steg framåt jämfört med förra säsongen, men producerar han inte mer under nästa säsong tror jag att den blir hans sista hos oss, för konkurrensen om platserna kommer förhoppningsvis att hårdna.
Betyg: 2,5

Jordan Henderson: En av årets överraskningar. Förra säsongen såg han ut att vilja vara någon annanstans än på planen och tog alltid den enkla vägen ut ur situationer, närkamperna deltog han inte alls i. Den här säsongen, speciellt efter jul, har han visat varför vi värvade honom, han tar löpningar i djupet och hotar motståndarna, han pressar och stressar försvararna och, kanske främst, han gör mål. Henderson är fortfarande ung och det gör att jag ser väldigt positivt på hans framtid i klubben, fortsätter han att utvecklas kommer han snart vara given i den engelska landslaget och jag hoppas verkligen han utnyttjar chansen att lära av den bästa mittfältare England har, Steven Gerrard.
Betyg: 4

Oussama Assaidi: Suck. Helt okänd när han kom, helt okänd efter en säsong i klubben. En lika ologisk som onödig värvning. De gånger han har spelat har han överarbetet och försökt för mycket. Jag tror inte vi kommer att se Assaidi i en Liverpool-tröja fler gånger.
Betyg: 1

Raheem Sterling: En frisk fläkt när han slog igenom under säsongens inledning. Han har en snabbhet som är en enorm tillgång och han har en blick för spelet som man inte kunde se hos t.ex Theo Walcott i samma ålder. Precis som med Suso handlar det om att skynda långsamt, att inte pressa honom för mycket, så att han börjar åka på skador. En spelare som Sterling, med snabbhet som sitt starkaste vapen, kan ha en tendens att dra på sig många skador om de inte får ta igen sig ordentligt. Sterling kan bli en stor spelare, hoppas verkligen vi tar tillvara på den råtalang han besitter. Målskyttet är dock något han måste slipa på, där har han sett lite blek ut och hans målfacit är inte på den nivå det borde vara sett till antalet skapade chanser.
Betyg: 3

Spelarbetyg, defensiven

En omgång kvar, dags för lite spelarkritik. De får betyg i skalan 1-6, där en etta är Traore-klass och en sexa är Carra-klass. Jag börjar med defensiven idag:

Målvakter:

Pepe Reina: Inledde säsongen otroligt svajigt, vilket delvis kan förklaras av skador och en backlinje som inte riktigt ville sätta sig. Det ska dock sägas att Reina måste kunna vara en mer stadig hjälp för en ostrukturerad backlinje och tabbarna är något för många för att det ska vara okej. Under avslutningen av säsongen har Reina kommit igång och de sista tio omgångarna har han börjat stå för en hel del fina räddningar. Hans spel med fötterna känns dock mer osäkert än de gjort tidigare och det är synd med tanke på att vi spelar med mycket bollrullande mellan målvakt och backlinje. Jag hade hoppats att Reinas utveckling av svagheterna gått framåt efter alla år i England, men svagheterna i luftspelet finns kvar och det har lett till problem även den här säsongen. Reinas avslutning drar up betyget en aning, men som helhet kan han inte vara nöjd med det här spelåret. Finns han kvar i vår trupp nästa säsong vill jag ha honom med och presterande från omgång ett.
Betyg: 2,5

Brad Jones: Jag trodde inte man skulle få se honom i annat än någon cupmatch, men med Reinas skadeproblem blev det fler matcher än väntat. Jones gjorde vad man kunde kräva av honom, varken mer eller mindre. Han känns ändå som en mer stabil andremålvakt än vi haft på många år. Han har kanske inte pondusen som krävs för att konkurrera om platsen som förstemålvakt och hade jag fått välja hade jag hellre haft en lite äldre andremålvakt, typ Friedel, Schwarzer, men efter sina förutsättningar och mina förväntningar har Jones gjort en godkänd säsong.
Betyg: 3

Backar:

Glen Johnson: En spelare som jag inte blir riktigt klok på, han blandar fantastiska offensiva insatser, med att helt tappa bort spelare på fasta situationer. Johnson har i år varit lidande av att vårt mittlås inte riktigt klickat, för det krävs en stavil defensiv för att vi ska ha råd med hans bristfälliga försvarsspel. Offensivt är han en av ligans klart bästa högerbackar och han är en spelare vi borde kunna unna oss i startelvan, men jag hade önskat se fler poäng av honom för att den offensiva delen ska vara mer än godkänd under det året också.
Betyg: 3

Andre Wisdom: Jag blev förvånad första gången jag såg honom i startelvan, men han har visat sig vara en ganska stabil försvarsbackup. Han är fortfarande väldigt ung och gör den del misstag, men han är stark och ganska skicklig på att stå rätt i försvaret. Frågetecken för hans offensiv, hans inlägg från ytterbacksplatsen har inte direkt varit något man jublat över. Wisdom är ingen startspelare, inte än, men med rätt utveckling kan han säkert bli för oss vad spelare som O´Shea och Brown varit för United i många år.
Betyg: 3

Martin Skrtel: Det började med en blindpass till Tevez i hemmamötet med City, därefter har vår tidigare så stabile slovak fortsatt att bjuda på osäkra insatser. Han har dragit på sig alldeles för många frisparkar, visat stor osäkerhet i passningsspelet och kommit på mellanhand för många gånger. Det passar inte Skrtel att vara bollförande och därför känns det mycket tveksamt om han någon gång kommer att vara en spelare för Brendan Rodgers startelva. Den här säsongen har inte ens Skrtels styrkor fungerat och då kan det inte bli annat än underkänt.
Betyg: 1,5

Jamie Carragher: Jag trodde inte jag skulle få se Kung Carra ordinarie igen, utan mer som en spelare som kom in och avlastade vid skador och avstängningar. När vår backlinje inte synkade satte dock Rodgers in Carra från start igen och där har han blivit kvar. Spelmässigt tycker jag Carra varit bättre än på ett par år och förutom misstaget mot Zenit har han i stort sett varit klockren i sitt agerande på planen. Laget har känts stabilare, målen bakåt har blivit färre och prestationerna har blivit bättre. Att Carra slutar efter den här säsongen känns tråkigt, men att han får avsluta med en sån här kanonsäsong känns fantastiskt.
Betyg: 5

Daniel Agger: Dansken har äntligen fått vara skadefri under en längre period och det har verkligen varit på tiden, precis som resten av våra försvarsspelare har han dock varit svajig i sitt spel. Många gånger har han kommit fel, speciellt på fasta situationer, men även i spelet, och det känns inte som om han är en spelare som kan leda vår backlinje nu när Carra försvinner. Han är duktig med bollen och passar därför in i Rodgers spelsystem, men han borde kunna göra bättre ifrån sig i luftspelet. Det är inte ofta han nockar bort hörnor eller inlägg och det är alldeles för sällan han prickar mål med sina offensiva nickar. Jag kräver mer av Agger än det han visat upp i år, nästa säsong får han en ny mittbackskollega och då är det verkligen upp till bevis, om han ska vara den världsback han haft potential att bli är det dags då.
Betyg: 2,5

Jose Enrique: Ytterligare än ojämn spelare, utanför laget under början av säsongen, sedan yttermittfältare i några matcher och under andra halvan av säsongen given som vänsterback. Enrique är stark, väldigt duktig på att återerövra boll, men med boll kan han ibland vara seg och omständig. Jag tycker dock att Enrique visat under avslutningen av säsongen att han håller som vänsterback i laget, men han behöver utmanas och inte känna sig given. Jag önskar mer av honom i offensiven, det har blivit för lite av hans utflykter i motståndarna straffområde i år och det måste det bli ändring på nästa år.
Betyg: 2,5

Martin Kelly: Som vanligt åkte Kelly på en skada när han var på väg att ta plats i startelvan, under långa perioder höll han högerbacksplatsen och tvingade över Johnson till vänster. Skadan han åkte på var oturlig ovh olycklig. Jag tror på Kelly, men nästa säsong måste han vara frisk och han måste prestera, för jag är övertygad om att det komma in nya spelare som konkurrerar om hans plats. Från början skulle Kelly vara en mittback och att döma av hans spel tror jag att det är där han passar bäst, men frågan är om han någon gång kommer att ta hem en ordinarie position centralt i backlinjen.
Betyg: 3

Rodgers första säsong

Två omgångar kvar av Premier League och det börjar bli dags att sammanfatta Brendan Rodgers första säsong vid rodret. Det har varit en svår säsong, speciellt med tanke på att den första halvan präglades av både missade värvningar och skador. När vi inte fick loss Dempsey från Fulham och dessutom råkade ut för en skada på Borini tidigt under säsongen gjorde det att Raheem Sterling fick kliva in i startelvan, diverse skador i backlinjen gjorde att Andre Wisdom plötsligt var ett regelbundet inslag i den delen av laget. Både Sterling och Wisdom gjorde bra ifrån sig, men de fick ta ett för stort ansvar och fick spela lite för mycket för att det ska vara bra. För Sterlings del bidrog det här till  att den andra halvan av säsongen varit präglad av skador och återhämtning, Wisdom har inte heller han deltagit i a-laget speciellt mycket efter nyår. De båda har dock visat att det finns potential i dem och Rodgers visade att han inte är rädd att ge unga spelare chansen, även om det i de här fallen även spelade in att alternativen till de två ynglingarna var ganska få. Suso är en annan ungdom som fått chansen, han imponerade inte lika mycket som Sterling, men han visade vid ett par tillfällen upp en teknik och en blick för spelet som lovar gott. Jonjo Shelvey är den fjärde ungdomen som fått chansen att visa upp sig under säsongen och han har verkligen blandat och gett, fina skott varvas med galna satsningar och att hans statistik inte innehåller både fler mål och fler röda kort får nog ses som en överraskning, sett till hans insatser. Det jag gillar med Brendan Rodgers hantering av de yngre spelarna är att han hela tiden givit dem fler matcher i rad, inte bara kastat in dem i en match, för att sedan bänka dem i några matcher. Alla ovan nämnda spelare har fått spela in sig och det tror jag är viktigt för att de ska lyfta.

Matchcoachningen från Rodgers är något som jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om. Han är inte feg med byten, till skillnad från flera av våra tidigare tränare kan han göra byten innan minut 75 och det är något jag verkligen uppskattar. Vad jag inte uppskattar är att han har en väldig förmåga att lämna över mittfältsdominansen med sina byten, flera gånger när vi tryckt på har han bytt ut en av våra tre centrala spelare, för att kasta in en mer offensiv kraft. Många gånger när det inträffat har vi tappat greppet om spelet, i stället för att fortsätta mata på mot mål. Balansen i laget har blivit fel i samband med flera byten under säsongen och det hoppas jag att han tar lärdom av till nästa säsong.

Nyförvärven kan delas in i två kategorier, de misslyckade sommarvärvningarna och de lyckade januarivärvningarna. Nu kanske det är hårt att döma både Joe Allen och Fabio Borini som misslyckanden, i de långa loppet kan de kanske bli bra köp, men den här säsongen har ingen av dem bidragit till att göra laget speciellt mycket bättre. Allen inledde magnifikt, fick sedan en formdipp och avslutade säsongen på skadelistan. Borini spelade inte speciellt många matcher innan han hamnade på den skadelista där han befunnit sig under större delen av säsongen. Det återstår att se om han kommer att vara värd den ganska stora summa pengar vi lade ut för honom i somras, jag är tveksam. Oussama Assaidi var okänd för mig innan han kom till oss, jag kan inte påstå att jag vet speciellt mycket mer om honom idag. Några bleka inhopp, där han överarbetat många av sina insatser är det enda han bjudit på under säsongen och jag skulle inte bli förvånad om hans vistelse hos oss blir ettårig. I januari kom Daniel Sturridge och Phillipe Coutinho och det de presterat hittills har överträffat alla mina förväntningar, både mål och assist har kommit från de båda och jag hoppas verkligen att de fortsätter på den inslagna vägen under nästa säsong. Precis som det är tidigt att vara för hård mot Allen och Borini är det lite tidigt att kalla våra två nyaste spelare för succéer, men chansen finns att vi gjort två kap.

Rodgers spel skulle innehålla mycket bollinnehav och en tuff press på motståndarna, det hade jag läst innan säsongen och även sett en del av i samband med att vi mötte Swansea. Bollinnehavet tycker jag att man kunna se även i vårt spel i år, men presspelet har varit mycket ojämnt och kanske främst förekommit mot de lite bättre lagen, mot sämre lag har vi haft en tendens att hålla igen lite och det har vi tappat många poäng på. Balansen på mittfältet var ett stort problem under den första halvan av säsongen, när Lucas föll bort pga skada hamnade Gerrard i någon slags roll som han inte kom till sin rätt i. I takt med att Lucas kommit tillbaka och ökat i form har Gerrard blivit sitt gamla jag igen, men Rodgers hade ingen riktig lösning på hur vi skulle handskas med en skada på Lucas och det tycker jag är ett minus. Ett plus är hur Rodgers hanterat backlinjen under andra halvan av säsongen. När det stod klart att det saknades en ledare i mittlåset Agger/Skrtel flyttade han in Carragher i stället för vår slovak och detta gav ett stabilare försvar och i samband med det började Reina att kännas säkrare. Flera spelare har tagit kliv framåt i år, jag vet inte om man kan tillskriva det Rodgers, men att spelare som Henderson och Downing helt plötsligt bidrar och känns som startspelare har såklart varit positivt. Rodgers har hittat rätt position till Henderson och jag tror att han kommer att fortsätta ta steg framåt i sin roll, presspel och löpningar passar honom mycket bättre än kantslickandet han bitvis höll på med under fjolåret.

Offensiven har utvecklats under Rodgers, vi gör fler mål i år och är bättre på att punktera matcherna. En stor anledning till vår målproduktion är såklart Luis Suarez sanslösa form, utan honom hade vi inte legat så högt som vi gör. Speciellt under den första halvan av säsongen var han otroligt viktig för att vi skulle få med oss poäng. Just Suarez är samtidigt en av Rodgers stora utmaningar framöver, om han blir kvar i klubben måste Rodgers försöka få bukt med hans agerande på planen. När filmningarna försvunnit kom helt plötsligt bettet mot Ivanovic och för andra säsongen i rad drabbades han av en lång avstängning. Även om jag anser att han blivit för hårt dömd båda gångerna måste han hålla sig undan från skandalerna, han är för viktig för att han ska se matcher från läktaren.

En annan utmaning Rodgers har till nästa säsong är att få bukt med vårt försvarsspel på fasta situationer, jag har inga siffror på hur många mål som kommit på hörnor och frisparkar, men det har ibland känts som om det är vanligare att motståndarna nickar mot mål än att vi nickar bollen bort från mål. Reina är svag i luften och har alltid varit det, därför måste våra utespelare bli bättre på att få undan höjdbollarna. Agger och Skrtel borde vara bättre i luften än de är, nu när Carragher försvinner är det av största vikt att vi får in en mittback som både kan leda backlinjen och vinna höjddueller. Spelare som Kenwyne Jones och Carlton Cole har tillåtits dominera mot oss enbart tack vare sin storlek och det måste få ett slut. Kan Rodgers dessutom lära Glen Johnson positionsspel och att inte vända ryggen till motståndarna vid inlägg har vi snart en mycket bra backlinje.
Sammantaget är jag nöjd med Brendan Rodgers insats under den första säsongen, men inte mer än nöjd. Nästa år hoppas jag få se en bättre press, ett tydligare försvarsspel vid fasta situationer och en större förmåga att göra matchvinnande byten, i stället för att lämna över initiativet när nya spelare kommer in.

Dagens låt: Beach Boys - Wouldn´t it be nice

Inspiration från Gessle

Jag har blivit inspirerad av Per Gessle. Den meningen trodde jag inte att jag någon gång skulle få anledning att skriva, men efter att ha lyssnat på briljante Kristoffer Triumfs intervju med Gyllene Tiders frontman fick jag inspiration inför sommaren. Triumf tog upp att han hört att Gessle lyssnade på en ny skiva varje dag, i samband med att han tog en promenad. Detta stämde tydligen inte helt, men det fick mig att tänka på att det är något jag borde ge mig på i sommar. Jag brukar promenera en hel del när jag har lov, för att få komma ut ur lägenheten en stund varje dag, förra sommaren lyssnade jag igenom alla tsknas-avsnitt, men nu har jag ingen ny pod som kan ta över den rollen. I stället blir det ett bra tillfälle att försöka upptäcka ny musik, genom att lyssna på en ny skiva varje promenad. Jag har flera band och flera skivor som jag känt att jag borde lyssna på, utan att ha tagit tag i det, med den här taktiken kommer jag hinna med flera av dem under min ledighet. Idag smygstartade jag mitt lilla projekt, då jag under min promenad lyssnade igenom James Blakes nya skiva Overgrown. Blake kommer till Way out West i sommar och därför har jag lyssnat en del på hans förra skiva de senaste månaderna, den nya hade jag dock inte hunnit med, men det gjorde jag nu. Stämningen i skivan var väldigt speciell och låtarna växte samman på ett naturligt sätt, kanske att det blev lite enformigt under några stunder, men som helhet en kanonbra platta. Jag har en hel del skivor på kö till nästa promenad, så tack vare Per Gessle har jag alltså ett trevligt projekt framför mig.

Dagens låt: James Blake - Overgrown

Magnus med symfoniorkester

Jag har sett Magnus Carlon uppträda rätt många gånger, i olika sammanhang. Jag har sett honom med Weeping Willows ett tiotal gånger, solo ett par gånger, med Moon Ray Quintet, med Augustifamiljen och igår fick jag chansen att se honom med en ny uppbackning. Det var i Konserthuset Magnus sjöng och med sig hade han Helen Sjöholm och Gävle Symfoniorkester. Låtarna som spelades var en blandning av Nick Cave, Depeche Mode, Elvis Costello, Joy Division, Chris Isaak och andra högkvalitativa låtar. Från det att man kom in på scenen och körde igång med Enjoy the silence var det bara att sjunka ner i stolen och njuta av det som bjöds. Arrangemangen var överlag mycket bra, kanske allra bäst var versionen av David Bowies Heroes, som fick avsluta den första akten. Helen Sjöholm passade in bra som komplement till Magnus, hennes röst är lite för skolad för att jag ska uppskatta den, men tillsammans med Magnus stämma gjorde den sig bättre och flera av låtarna man gjorde tillsammans lyfte till höga höjder. Bäst på scenen var, givetvis, Magnus, i låtar som Love letter och Wicked game dominerade han på egen hand, för att sedan se till att duetterna med Sjöholm blev något alldeles extra. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur oerhört häftigt det skulle vara att få se Weeping Willows spela med uppbackning av en symfoniorkester, låtarna från de två första mästerverken skulle kunna bli hur bra som helst. Gårdagens spelning var i alla fall fantastiskt bra och jag hoppas verkligen att jag får chansen att höra Magnus sjunga med en symfoniorkester fler gånger, det gav onekligen mersmak.

Dagens låt: Magnus Carlson - Lean on me

Närgången kypare

Nationella prov, möten, konferenser, träning och en del tv-spel har gjort att jag inte varit så aktiv här på sistone, men nu när sommaren och ledigheten närmar sig har jag tänkt trappa upp mitt skrivande igen. Det kommer att bli en del att skriva om, i morgon vankas det halvmara här i stan, om två veckor åker jag till Liverpool, veckan efter åker jag på skolresa, samma helg ska jag springa Stockholm Marathon för första gången, därefter är det skolavslutning och semester. Det har hänt en del på sistone också, förra helgen var jag t.ex ut på pub och såg Peking plocka hem en trepoängare mot Häcken. Vi käkade till matchen och vår kypare var av ett slag som inte riktigt föll mig i smaken. Till att börja med var han en sådan som låtsades vara ens kompis, satte sig ner vid bordet och förklarade att han skulle passa upp på oss ända fram till två på natten. Han pratade alldeles för ingående om vilka rätter han gillade, att dessutom rekommenderade just de två dyraste rätterna på menyn gjorde honom inte mer uppskattad. Nu var det inte det som var det värsta med honom, han var alldeles för fysisk för att vara en okänd person. Jag är inte direkt känd för att vara fysisk av mig, jag skulle aldrig krama någon jag inte känner, inte heller klappa denne på ryggen om det inte var ett läge där det kändes självklart. Den här kyparen hade inte riktigt samma inställning, när han kom ut och frågade om maten smakade bra, vilket för övrigt också var onödigt, klappade han mig på ryggen, lite för mycket för att jag inte skulle känna mig obekväm. Antagligen brukade han göra så, för att gästerna ska känna sig omhändertagna, men för min del gav det motsatt effekt. Jonas, som var med mig på puben, tyckte att det var mycket underhållande, men jag kan lugnt säga att dricksen vi tänkt ge minskade drastiskt av det här tilltaget, tilltag kanske ios är hårt att kalla det, men irriterande var det.

Dagens låt: B.R.M.C - Hate the taste