Många intryck

Dagens inlägg kan komma att vara en aning splittrat, detta beror på att jag har många saker att dela med mig av från det senaste dygnet.
1.Sista avsnittet av FC z lämnade ett bestående intryck: Det ska mycket till innan jag röstar på sossarna. Det var fruktansvärt taskigt av Tomas Bodström att sno målet från Niklas på det sättet. Även om Niklas kanske var offside tror jag knappast att de blåst för det, matchen var ju inte speciellt allvarlig. FC Z var i alla fall en otroligt positiv överraskning som serie. Måste också tillägga att det inte är så lätt som den där yogatanten påstod att inte bli arg när nåt går emot en, jag har precis samma humör som Andreas och jag kan garantera att det inte försvinner bara för att man tar ett djupt andetag och tänker efter. Däremot försvinner det om man skriker några väl valda ord lagom högt.
2.Conan - Barbaren. Vissa filmer som man såg i ungdomens dagar ska man helt enkelt låta bli att se igen, tyvärr tänkte jag inte så långt när Conan var på canal+ igår. Jag dyrkade Arnold när jag var liten och jag tyckte Conan var en riktigt bra film, efter att ha sett den igen måste jag nog omvärdera min åsikt. Som allra sämst var den när Arnold fick agera Jesus inne hos skurkarna, han låg på marken med sitt långa hår i kläder som såg precis ut som dem man sett Jesus i på bilder och på film. Till råga på allt så blev han korsfäst efter det, dock är Arnold bättre än Jesus. När det kom en gam och började bita på honom bet Arnold ihjäl den, sen blev han räddad och hämnades på skurkarna. Där ligger Jesus i lä, men så är också Arnold guvernör i Kalifornien och Jesus en vek karaktär i en trist bok.
3.Mr Miyagi död. Karate Kids lärare har gått bort i dagarna. Han som myntade uttrycket "Wax on, wax off" finns alltså inte längre. Han kommer att förbli en legend och det är synd att han inte fick den oscar han nominerades till. Efter Xien i Kickboxer är han den fightingfilmstränare som jag minns bäst.
4.CSKA tog idag sin andra vinst. Läs mer om den här.

Dagens låt: Tori Amos - Another girl´s paradise

Utmattad

Idag slutförde jag min första riktiga arbetsvecka och jag känner mig verkligen helt slut. Jag är inte alls van vid att kliva upp halv sju på morgonen fyra dagar i rad, jag är snarare van vid att kliva upp när jag känner för det och sedan gå runt och slappa till lunch. Nu har det varit fullt upp mellan halv sju och fyra och sånt sätter sina spår i en lat stundent. Nu kommer jag troligen att bli kvar på mitt jobb fram till jul, något som troligen kommer medföra att dne här sidan kommer att uppdateras lite mer sällan än tidigare. Jag ska dock göra mitt bästa för att dela med mig av mina visdomar så ofta som möjligt.
Ikväll är det sista avsnittet av FC Z, något säger mig att de kommer förlora matchen mot Djurgården. Tydligen ska det komma en uppföljare till serien, nämligen ett program som heter HC Z och ska gå till på samma sätt förutom att det nu ska vara hockey. Ni som läser den här sidan vet att jag och Den Gamle Franken redan hade kommit på den idén och bestämt oss för att söka om det blev av. Nu blir det alltså av och följdaktligen måste jag och Gamle Franken skicka in en varsin ansökan. Hade det bara varit uttagning på skridskoåkning hade jag kommit med på en gång, men nu när jag har visss sporterfarenhet kan det bli tufft att komma med.

Dagens låt: Ray Charles - That lucky old sun

Vikarievecka

Den här veckan jobbar jag som vikarie på en mellanstadieskola i skogarna i Hälsingland. Det är ingen tvekan om det är en hel del skillnad mellan att jobba med högstadieelever, som jag är van vid, och att jobba med mellanstadieelever. Det märkte jag ganska snabbt idag.
Första lektionen vi hade på morgonen var en läslektion, men jag började med att presentera mig så att alla skulle veta vem jag var. När jag berättat om mig, var jag kom ifrån och vad jag gjorde i deras klass frågade jag dem om det var någon som hade några frågor. Efter en kort stunds tvekan var det en liten kille som räckte upp handen. Jag frågade honom vad han hade att säga, han sade: Du är väldigt lång. Jag blev ganska förvånad över den kommentaren, dels pga att jag har en kompis som är klart längre och därför inte ser på mig själv som speciellt lång och dels eftersom jag hade väntat mig en fråga och inte ett sådant konstaterande. När jag sedan berättade för klassen att jag inte ens var bland de längsta i min klass på högstadiet blev de mäkta förvånade. Senare på lektionen var det en kille som kom fram och frågade hur lång jag var, jag svarade att jag var cirka 190 cm. Jag trodde då att diskussionerna kring min längd var avklarade, men så var dte inte riktigt.
När jag satt och åt lunch med eleverna var det en annan av killarna i klassen som tittade på mig en stund, sedan sade han: Min brorsa är längre än dig.
Ännu ett konstaterande från en elev som för mig kom ganska oväntat, men en sak är säker, när man har att göra med elever i de där åldrarna får man vara beredd på det mesta.

Dagens låt: Tindersticks - Can our love

Rockbjörnen

Året börjar närma sig slutet nu och det är dags att sumera årets musik i olika galor och prisutdelningar. Ett pris där man som lyssnare kan vara med och påverka är aftonbladets Rockbjörnen. Jag brukar rösta varje år, även om det alltid slutar med att någon outhärdlig artist om Per Gessle vinner så gör jag i alla fall allt för att mina favoriter ska vinna. I år har jag röstat på följande sätt:

Årets svenska kvinnliga artist: Laleh. Jag kunde inte komma på någon seriös utmanare till Laleh. Hon har gjort ett grymt bra album och spelningen hon gjorde i Arvika var riktigt bra. När hon dessutom gjort skivan i princip på egen hand ochs trävat efter att få göra den på sitt sätt har hon verkligen förtjänat priset. Jag funderade ett tag på att ge Nina Persson rösten, men hon är ju ändå med i en grupp så hon passar inte in här.

Årets svenska manliga artist: Christian Kjellvander. Faya är en väldigt bra skiva och Kjellvander lyckades således följa upp den förra skivan på ett bra sätt. Jag har inte sett honom live ännu i år, men i december i Norrköping är det dags. I den här kategorin fanns det flera starka kandidater. Moneybrother gjorde en av årets bästa spelningar på konserthuset i början av året och hans skiva var överraskande bra. Freddie Wadling är en annan stark kandidat som verkligen har gjort starkt intryck på mig i år. Från att ha varit namnet på en artist som gjort duett med Nina Persson har han blivit en personlig favorit.

Årets svenska skiva: The Cardigans - Super Extra Gravity. Även här var det jämnt mellan kandidaterna. Moneybrother - To die alone, Laleh - Laleh, Christian Kjellvander - Faya, Freddie Wadling - Jag är monstret och Isolation Years - Cover the distance var all starka kandidater som bevisar att det varit ett riktigt bra svenskt skivår. Hade det inte varit för att Weeping Willows skiva endast innehöll två nya låtar hade de fått min röst, men nu hamnar den i stället på The Cardigans och deras nya album.

Årets svenska låt: Christian Kjellvander feat. Nina Persson - Roaring 40´s. Klar seger för den bästa låt jag hört i år. Två av min favoritröster tillsammans i en underbar låt. Utmanare var Weeping Willows - Brighter day, Laleh - Hide away, Isolation Years - Moses, Cardigans - Losing a friend och Moneybrother - Nobody is lonely(är inte säker på att den heter just så, men jag orkar inte gå och kolla).

Årets svenska nykomling: Laleh. Inget snack om saken, Laleh har gjort en suverän debutskiva osh SKA ha det här priset.

Årets utländska artist: Ryan Adams. Ryan Adams släppte två väldigt bra skivor under 2005 och tog ett stort steg i rätt riktning efter att ha gjort några mindre bra skivor de senaste åren. Den största konkurrenten till Ryan var Bright Eyes som även han stod för två bra album, men han når inte riktigt upp i Ryans klass.
Hade jag bara hunnit lyssna på Eric Claptons senaste kanske han hade kunnat blanda sig i kampen, men så är inte fallet.

Årets utländska grupp: Mercury Rev. Secret migration var en riktigt bra skiva och spelningen jag såg i Stockholm var en upplevelse. Även om man inte gjort en skiva på samma nivå som de tidigare så är jag mycket nöjd med det de presterat och de förtjnar det här priset. Hårdast konkurrens kommer från årets överraskning Editors, men deras röster kommer senare.

Årets utländska låt: Editors - Camera. Om den här låten vinenr en rockbjörn som årets låt så lovar jag att bjuda hela min bekantskapskrets på finmiddag, chansen att de får många röstar är inte speciellt stor. Jag tycker dock att det här är en underbar låt och den är enligt mig årets bästa utländska låt. Runner-up är Gold mine gutted - Bright Eyes.

Årets utländska skiva - Editors - The back room. En riktig outsider men det här är den bästa utländska skivan som gjorts i år. Den innehåller bara bra låtar och man får olika favoriter varje gång man hör den. Hade jag fått chansen att se dem live i år hade säkert kunna knipa platsen som årets grupp också, men tyvärr fick jag aldrig se dem. Starka utmanare i den här kategorin är Mercury Rev - Secret migration, Ryan Adams & The Cardinals - Cold roses och Bright Eyes - Digital ash in a digital urn .

Detta är mina röster, men jag skulle bli väldigt förvånad om någon av dem vinner. Med tanke på den genomusla musiksmak som råder i Sverige nu så kommer säkert vinnarna att heta Darin och Crazy Frog. Men jag hoppas att alla aom läser det här gör ett besök hos skvallerblaskan och röstar på sina, eller kanske mina, favoriter så allt skräp som har vinstchans verkligen får en utmaning.

Dagens låt: Johnnys Cash - Daddy sang bass

Julvärd

Igår presenterade SVT årets julvärd, till min stora förvåning blev det Blossom Tainton som får den stora äran att tända ljuset innan Kalle Anka på julafton. Jag är lite skeptisk till det valet, har egentligen inget emot Blossom men är det verkligen det ideala att ha ett hurtigt fitnessfreak som värd i tv den dagen man ska äta mest onyttiga saker på hela året?
Det kunde visserligen varit mycket värre, i fjol satt exempelvis Ernst Kirchnånting i rutan och mös på julafton och det var ingen höjdare. Lotta Bromée som var värd året innan skötte sig bra, men det är ändå ingen som riktigt tagit över efter Arne Weisse. Jag har en given kandidat till att ta över platsen och det är Orvar Säfström från Filmkrönikan. Han vore en perfekt julvärd, han skulle kunna presentera varje program på ett bra sätt med sin digra filmkunskap och han har en röst som lämpar sig för att ta hand om uppgiften. Jag hoppas Orvar får ta över efter Blossom nästa år, och jag hoppas att Blossom inte säger ett ord om träning på hela kvällen.

Dagens låt: Ray Charles - Georgia on my mind

WW-minne 7

Igår var det dags för min elfte WW-spelning, den var på Katalin i Uppsala. Det var jag, syster och Patrik som åkte för att se spelningen. Som ni kan se ovan värmde vi upp med kaffe på ett mindre mysigt café på järnvägsstationen.
Katalin var en väldigt bra konsertlokal, precis så trång och kompakt som det ska vara när WW spelar.
Redan introt gav mig gåshud, man spelade Frank Sinatras underbara Willow weep for me, precis som man gjorde de första gångerna jag såg WW. Precis när den låten slutade hördes de första tonerna på Somewhere och sedan kom bandet in på scenen. Man blandade gamla klassiker med nya låtar och spelningen var suverän. De absolut bästa numren var Echoes of yout breath, You´re everywhere och Eternal flames. Det var några låtar jag saknade, bl.a Try it once again, Stay with me och Louisa, men jag var ändå enormt nöjd när bandet gick av scenen efter att ha avslutet med den magiska Broken promise land.
Förutom de ordinarie medlemmarna i WW hade man med sig Martin Hederos från TSOOL på piano och Malin-My Nilsson på fiol, något som gav spelningen en extra dimension. När man nu hade en tjej med sig på scenen kunde man köra When you are asleep på allra bästa sätt.
När spelningen var över började man spela musik i högtalarna, den första låt som spelades var den vackra Liverpool-hymnen You´ll never walk alone. Det var inte Gerry & the Pacemakers version, men den var ändå mycket bra och avslutade en underbar kväll på allra bästa sätt.



Dagens låt: Weeping Willows - Echoes of your breath

Fotbollsgalan

Ikväll är det dags för den årliga fotbollsgalan i TV4, där ska bland annat guldbollen delas ut. Om det skulle vara någon annan än Zlatan Ibrahimovic som får det priset är det inget annat än en skandal. Han har varit outstanding i år, Linderoth har visserligen gjort bra insatser i landslaget, men Zlatan är en superstjärna och har gjort succé i Serie A och det smäller högre.
I år ska det vara två kvinnliga programledare, något som skapat diskussioner i skvallerpressen. Personligen tycker jag det är ganska skönt att slippa den manliga delen av fyrans sportredaktion, de känns ganska inkompetenta och efter sågningen av annandagsderbyt för några år sedan står de inte högt i kurs hos mig. Jag skulle gärna slippa se Patrik Ekwall och Ola Wenström i tv helt och hållet. En sak som jag dock stör mig på inför kvällens gala är att skvallerpressen skriver minst lika mycket om programledarparets klänningar som om guldbollenkandidaterna. "Det ska bli kvinnligt och sensuellt" skriver man i aftonbladet. En av programledarna säger dessutom: "Man vill ju bli ihågkommen för det man har på sig när det varit gala". Tänk, jag som trodde att de ville bli ihågkommen för att de gjorde ett kompetent jobb som ledare av galan, som ett bevis på att de är tillsatta för att de är duktiga och inte för att de båda blivit utsedda till Sveriges sexigaste kvinnor(något som självklart påpekas i varenda jävla artikel om galan). Jag kan inte riktigt förstå meningen med att klä sig utmanande på en fotbollsgala, det är ju knappast programledarna som ska stå i fokus när Sveriges bästa spelare ska prisas.
En annan sak jag stör mig på inför kvällens gala är priset "Tidernas guldboll". Jag är riktigt less på alla dessa priser till tidernas bäste idrottare, fotbollsspelare, idrottsstjärna och allt sånt. Hur ska man på ett bra sätt kunna jämföra det som Agne Simonsson gjorde på 50-talet med det som Brolin gjorde på 90-talet? För det första är det väl inte speciellt många som har Simonsson prestationer i färskt minne, inte heller Gunnar Nordahl är något man minns som igår direkt. Jag tycker vi i Sverige ska nöja oss med att inse att vi har haft många bra spelare genom åren, jag ser ingen mening i att ranka dom. Om de ska rankas borde kravet vara att de som röstar sett alla spelare spela, något som jag inte tror är fallet. Min gissning är att det är mest yngre personer som röstar, såna som max har sett Brolin, Bjärred och Henke. Nu kan det visserligen vara så att de läst att Gunnar Nordahl vräkte in mål i Milan och därför röstar på honom, men jag tycker ändå att priset är väldigt onödigt.
Jag skulle iaf dela ut dessa priser ikväll:
Årets målvakts: Andreas Isaksson
Årets försvarare: Teddy Lucic
Årets mittfältare: Tobias Linderoth
Årets anfallare: Zlatan Ibrahimovic
Årets tränare: Pelle Olsson, men jag är ganska säker på att Jonevret får priset.
Årets nykomling: Joakim Sjöhage.
Damernas kategorier har jag väldigt dålig koll på, men jag hoppas så många priser som möjligt hamnar i Norrland.

Dagens låt: Weeping Willows - True to you

Hundmat

Jag måste göra ett litet avbrott i mina WW-minnen för att berätta om en fest jag var på i fredags. Till att börja med kan jag säga att jag var nykter, hade druckti två öl, så jag kan inte skylla på något sådant.
Det var Henke som hade fest och hela vårat gäng var på plats, tillsammans med 6-7 av Henkes klasskompisar som jag aldrig träffat tidigare. Musiken var hög så man var i princip tvungna att skrika när man pratade med varandra. När läget är så gäller det att vara beredd när musik stängs av, men det var jag inte riktigt med på i fredags. Jag satt och snackade med Gamle Franken, för en gångs skulle pratade vi inte fotboll, för att visa hänsyn mot de andra i rummet. Av någon mystisk anledning kom vi in på en diskussion om Bodies without organs, varken jag eller Gamle Franken är speciellt stora fans av dem. De spelade på ett uteställe i Gävle i somras och då mötte jag Alexander Bard på krogen, något jag skulle berätta för Gamle Franken. precis när jag ganska högt sade "Jag har sett Alexander Bard live jag(i Hälsingland slänger vi alltid in ett extra jag i slutet om vi börjat meningen med ett)" stängdes dock musiken av och det var, förutom min intelligenta kommentar, helt tyst i rummet. Henkes kompisar tittade lite konstigt på mig, de undrade nog hur mycket jag druckit egentligen. Om det varit så att det här var den enda gången jag sade bort mig under kvällen hade det väl inte gjort så mycket, men det blev värre.
Jag har vaktat föräldrarnas hund i helgen och därför kom vi inte på det intressanta ämnet hundmat. Jag minns inte riktigt vem som sade att hundmat luktade jätteilla, men jag tycker att det ser ganska gott ut och tänkte säga det åt Franken. Precis när jag sade "Jag tycker torrfoder ser ganska gott ut jag(extra jag igen)" så stängdes musiken av och alla kollade på mig, den här gången var blickarna ännu konstigare än förra gången och även om jag försökte förklara bort mig så måste Henkes kompisar tyckt att jag var helt blåst. Nu tycker jag faktiskt att torrfoder ser ganska gott ut, tillsammans med mjölk skulle man kunna ta fel på det och vanliga frukostflingor, men det kanske inte hör tillde vanligare samtalsämnena på en fest. För mitt ryktes bästa bör nog jag och Gamle Franken hålla oss till fotbollsdiskussioner.

Dagens låt: Weeping Willows - Stay with me(fortfarande)

WW-minne 6

Det börjar närma sig tisdag nu, så snart är det dags för mig att se WW ännu en gång. Jag är väldigt förväntansfull.
I min kavalkad av WW-minnen har jag nu kommit till en händelse som utspelade sig i Arvika sommaren 2004. Som vanligt jobbade jag i presstältet med Bocken och de andra grabbarna, och som vanligt hade vi väldigt trevligt. WW skulle spela på stora scenen sista dagen och gjorde en kanonspelning, inte oväntat såklart, men det roligaste från den här helgen skedde efter spelningen. Jag såg på en poster på området att WW skulle göra en akustisk livespelning i något som kallades groovetältet, eftersom tidningen groove hade ställt upp tältet. Jag var såklart på plats när WW dök upp, men i stället för en konsert skulle de skriva autografer, det hade blivit ett missförstånd mellan dom och groovefolket. Det här blev ett ypperligt tillfälle för mig att tacka Magnus för låten jag fick tillägnad mig på spelningen i Gävle några månader tidigare. Jag ställde mig i kön och lyckades få tag på ett papper att få autograferna på. När jag kom fram till Magnus tackade jag honom för låten och han mindes händelsen väl, han sade att de inte spelat låten på flera år och att det var kul att jag gillade den. Sen lade han till en kommentar på autografpappret, han skrev refrängen på låten jag önskat innan han lämnade tillbaka pappret.
När autografen var skriven såg jag till att få en av säkerhetsvakterna att ta ett kort på mig och Magnus. Det är ingen överdrift att säga att jag ser ganska stolt ut på fotot. Han blev dessutom mäkta imponerad av mina Morrissey-pins på jackan.
När diskussionen var avklarad så bestämde sig WW för att köra en kortare önskekonsert där publiken fick skrika vilka låtar de skulle spela. Någon i publiken skrek att de skulle spela "Try it once again", något bandet nappade på. De körde låten och efter låten gjorde Magnus en gest åt mig för att kolla att jag var nöjd, det var åtminstone min tolkning.
Hela spelningen var väldigt speciell och mitt starkaste minne från hela festivalen, trots att band som Echo & the Bunnymen och Kraftwerk spelade. Man avslutade med att köra "Last night i dreamt that somebody loved me", en magnifik avslutning på en magnifik konsert.

Dagens låt: Weeping Willows - Stay with me

WW-minne 5

Mitt allra starkaste konsertminne är från WW:s senaste konsert här i Gävle, det var förrförra vintern. Återigen var spelningen på o´learys. Det var jag, storasyster, Dino och Minela som skulle se spelningen. Vi värmde upp med mat på en nystartad(numera nynedlagd) rockbar i centrala Gävle, trots att de bara serverade veg-mat blev även jag och Dino ganska mätta. Sedan begav vi oss till o´learys för att få bra platser. Jag var extra spänd inför den här spelningen eftersom jag på förhand önskat en låt av WW på deras hemsida. Låten jag önskat var "Try it once again", det är min absoluta favoritlåt alla kategorier, men jag hade aldrig fått höra den live. Jag fick som svar på hemsidan att det skulle göra sitt bästa för att komma ihåg att spela den, vissa förhoppningar hade jag alltså, men det skulle komma att bli bättre än jag trodde.
Förband var den här gången Tiger Lou, en hyfsad konsert men inget som stod ut speciellt mycket. Jag hade lyssnat lite på hans skivor innan för att känna igen några låtar och det var tur, annars hade jag tyckt att spelningen var ganska trist. Det starkaste minnet från Tiger Lous spelning var att vi hade en kille med Traste Lindén-tröja framför oss, såna ser man inte ofta.
Sedan klev WW på scenen och de inledde precis lika bra som vanligt. Halvvägs in i spelningen hade Magnus ett kort mellansnack. Han började berätta om att de har en hemsida, då började jag förstå att det var något väldigt bra på gång. Sedan sade han att det var någon på hemsidan som önskat en låt till den konserten och han bad mig att räcka upp handen så att han kunde se vart jag stod, sedan tillägnade han låten till mig. Det var enormt för mig att få uppleva. WW är de största musikfavoriter jag någonsin haft och helt plötsligt stog jag i centrum på en av deras konserter. Spelningen i övrigt var givetvis bra även den, men just att få höra min favoritlåt tillägnad mig var jäkligt häftigt.

Dagens låt: Weeping Willows - Try it once again

WW-minne 4

Ett av mina allra starkaste WW-minnen är när jag såg dem live för första gången. Det skedde på Hotell Edsbyn, som inte är så litet som det låter, det är ännu mindre. Jag gick då första året på gymnasiet och hade ännu inte körkort, som tur var hade jag övertygat min syster om att hon var tvungen att köra mig. Den dagen hade hon blivit väldigt sjuk och gått hem från jobbet och var troligen inte speciellt sugen på att åka till Edsbyn på konsert, men hon hade lovat och jag hade sett fram emot spelningen i en evighet så hon hade inget annat val än att skjutsa mig.
Väl framme i konsertlokalen satte vi oss längst fram, ju närmare desto bättre. Efter en stund kom det två till killar och satte sig längst fram, den ene vände isg till mig och började snacka. Jag hade, av någon anledning, på mig en Del Piero-tröja och han som satt bredvid mig var tydligen väldigt fotbollsintresserad. Jag har aldrig varit ett stort fan av italiensk fotboll, men Del Piero var en fröjd att se när han var på topp och det tyckte även min nyvunna bekant.
Efter en stunds fotbollssnack kom så i alla fall WW in på scen och spelningen som sedan följde är den bästa spelning jag någonsin sett. Det här var mellan Broken Promise Land och Endless night, så för att fylla ut konserten hade man valt att spela några covers också. Exempelvis spelade man Another tear falls, Runaway, In the ghetto och Unchained melody(som tyvärr förstördes lite av min fotbollsvän och hans kompis som nu fått i sig några öl för mycket och provade på att sjunga med i texten, med mindre lyckat resultat).
Det var suveränt att få höra So it´s over, Louisa, Blue & Alone, Broken promise land, Failing in love och alla andra klassiker live och jag satt och njöt under hela konserten. Syrran uppskattade det hela också, trots sin svåra förkylning.
Dagen efter hade man skrivit om spelningen i vår lokaltidning, med recensionen fanns en bild på bandet. Det mesta på bilden var i mörka nyanser, det fanns egentligen bara en liten del som var kritvit och den lyste verkligen upp bilden, det var ränderna på min fotbollströja som drog till sig uppmärksamheten. Bredvid mig på tidningens bild kunde man tydligt se min syster, som samma dag som spelningen hade gått hem sjuk från jobbet.

Dagens låt: Weeping Willows - So it´s over

WW-minne 3

Det är inte många av mina kompisar som lyssnar på Weeping Willows, av de jag umgås med i Gävle är det inte någon som insett deras storhet. Därför hade jag vissa problem när jag första gången skulle se WW på krogen här i Gävle, vintern 2002. Eftersom mina kompisar varken var intresserade av musiken eller tyckte att de hade råd att se konserten var jag ett tag orolig att jag skulle få gå ensam och se dem, till slut ställde dock Henke upp som stöd.
Jag hade sett affischer nere vid åhléns att WW skulle signera skivor där under dagen, så jag tog med mig de två nyaste skivorna ur min digra WW-samling och begav mig ner till affären. Min vana trogen var jag på plats för tidigt, jag fick spendera en halvtimme inne på åhléns men passade i alla fall på att köpa en Morrissey-skiva, har för mig att det var en Best of-skiva. Det var inte speciellt många som tagit sig dit för att få träffa världens bästa band, men vi var nog åtminstone femton, tjugo personer som samlats för att få skivor signerade. WW var där i tid och efter tio minuter kom jag fram och lämnade fram mina skivor, gitarristen var inte med så hans namn saknas på skivorna men de andra skrev ner sina namn på min Into the light-skiva. När jag kom fram till Magnus, som satt sist, skakade jag hand med honom och tackade honom för musiken. Sedan lämnade jag fram hans soloskiva och frågade om han kunde signera den åt mig, det gjorde han och skrev samtidigt ber en personlig hälsning. För mig som varit stor WW-fan länge var det här ett stort ögonblick, Magnus Carlson har varit min husgud i många år så att träffa honom live var riktigt häftigt. Sen den dagen kommer jag alltid att förknippa åhléns i Gävle med Weeping Willows.
Konserten på kvällen var som vanligt väldigt bra. Jag stog längst fram och trängdes med de andra fansen, medans Henke tog en mer tillbakadragen plats långt bak. Det var väldigt svettigt i lokalen och min skjorta var dyblöt efter spelningen, men det blir lätt så när man ser en spelning i en liten lokal med många besökare. Förbandet, the Crash, gjorde ingen minnesvärd insats, men WW:s insats var fläckfri. Även om Into the light är den skiva som jag tycker är minst fulländad av WW:s skivor så var det kul att höra hur låtarna var live och de höjde sig verkligen en nivå. Somewhere är fortfarande en av mina favoritlåtar i WW:s livearkiv.

Dagens låt: Weeping Willows - Somewhere

WW-minne 2

Ett annat minne med anknytning till Weeping Willows är när jag och min syster var på en solokonsert med Magnus Carlson. Det var sommar och han skulle vara med på Kalasfestivalen som reste runt i Sverige och spelade på olila ställen, fyra av de fem senaste åren har den här turnén stannat till i Gävle men nu när Magnus skulle vara med hade man hoppat över Norrland helt. Däremot hade man bokat in en spelning i Dalarna, i en by som heter Säter. Efter att ha tittat lite på kartot och insett att det inte var så jäkla långt till Säter så bokade vi en varsin biljett till festivalen. Det var inga större problem att hitta till Säter och med tanke på att vi fick låna föräldrarnas bil var dte inga problem att köra, vi var framme i god tid och riktigt laddade för en bra spelning. Det tog dock inte speciellt lång tid innan vi började ifrågasätta hur man kunde lägga en festival i ett liknande samhälle, Säter var nämligen utan tvekan det dräggigaste stället jag varit på konsert i. Folk var dyngpackade och helvilda, om de inte låg och spydde så stog de och muckade gräl med varandra. När jag besökte en bajamaja för att tömma blåsan var det någon vänlig idiot som nästan höll på att välta bajamajan med mig i bara för att han hade bråttom på toaletten. Som tur var spelade Magnus först av alla, innan stället blivit överbefolkat av fulla drägg, och hans spelning var väldigt bra. De bästa låtarna från skivorna varvades med "This charming man" och det gjorde att man kunde koppla bort alla jobbiga människor runtomkring. Det var dock fler spelningar efter Magnus och när vi ändå hade åkt de där milen så tänkte vi stanna kvar och se resten. Vi såg Marit Bergman, Timbuktu, en outhärdligt tråkig Lasse Winnerbäck som aldrig slutade spela innan det var dags för Håkan Hellström. Jag hade sett Håkan tidigare och tyckte att det skulle bli kul att se honom ige, han är ingen favoritartist men hans spelningar brukar vara underhållande. Efter två låtar bestämde vi oss dock för att lämna Säter illa kvickt och bege oss hemåt, det rådde nästan kaos på området när Hellströms fans blandades med fulla människor i alla åldrar. Hade vi väntat till efter konserten hade vi tvingats lämna området samtidigt som alla anrda besökare och det ville vi helst undvika.
Även om området och besökarna var bland det värsta jag varit med om var det värt det, spelningen var suverän och jag hade inte velat missa den.Det är dock inte speciellt överraskande att Kalasfestivalen övergav Säter efter det året, de märkte antagligen att det var klart bättre att ha festvialen på Sätra.

Dagens låt: Weeping Willows - By the river

WW-minne 1

Idag är det nio dagar kvar tills det att jag ska se Weeping Willows i Uppsala, det blir min nionde konsert med dem och jag ser verkligen fram emot det. Fram till konserten kommer jag här att dela med mig av några olika WW-minnen som jag varit med om genom åren, jag har ju följt dem sedan första skivan så jag har en hel del minnen anknutna till dem.
Ett starkt WW-minne jag har är när jag i gymnasiet gjorde en egen Weeping Willows-hemsida. Jag hade precis lärt mig hur man gjorde hemsidor i html-text och efter att jag gjort en hemsida om mig själv var det såklart givet att göra en fan-sida om det band som jag lyssnade allra mest på. Eftersom jag inte var nån mästare på photoshop blev det en enkel bakgrundsfärg, kolsvart, men det passade till WW:s dystra stil och jag var ganska nöjd med utseendet. Jag började självklart att promota min egen sida på deras officiella hemsida och det började dyka upp några besökare på sidan som skrev i gästboken och tittade runt bland mina bilder, recensioner och bandmedlemspresentationer. En lördag, eller kanske söndag, när jag skulle iväg på pingistävling surfade jag in på sidan och läste i gästboken för att se om det kommer några nya besökare, då kunde jag läsa överst i gästboken:
Bra jobbat med sidan, hör av dig till officiella sidan om du behöver någon hjälp - Magnus C.
Magnus C. var givetvis WW:s suveräne sångare Magnus Carlson som alltså varit in och tittat på sidan jag gjort. Då växte jag från 1.80 till 1.90 på två sekunder, så stolt blev jag. Min stora idol hade skrivit i min gästbok, jag kan lätt säga att jag skröt om det för varje person jag träffade den dagen och mina föräldrar fick nog höra det ett antal gånger. Idag är min WW-sida nedlagd, orkade inte arbeta med den i den utsträckning som jag velat göra för att ha den bra, men dte här är ett minne som jag alltid kommer att ha kvar.

Dagens låt: Weeping Willows - Emptiness

Festdödarguiden

Igår hade Ola inflyttningsfest/födelsedagsfest och hela vårt gäng var samlat. Vi hade riktigt trevligt och till en början satt vi alla tio runt ett bord och pratade, när det var dags att lämna festen var det bara jag, Gamle Franken och en lidande Pokervinstförstörare som satt kvar vid bordet, de andra hade letat sig bort till andra delar av lägenheten. Anledningen var troligen det samtalsämne som jag och Gamle Franken hade, vi pratade nämligen fotboll. När det gäller fotbollsintresse kan man dela in min kompisar i två delar: Den ena delen är de som är intresserade(Gamle Franken och Gorbatjov), den andra delen är de som fullständigt skiter i allt som har med fotboll att göra(resten). Det syndes att många började vrida på sig när jag Gamle Franken började med våra djupa diskussioner om Göteborgs skattefiffel, om Norrköpings mest kända fans, om Göteborgs ungdomar och om Liverpools talangutveckling. Jag och Gamle Franken är i princip aldrig överens och eftersom han aldrig inser att jag har rätt och att han har fel så blir våra diskussioner ganska långa och således ganska trista för alla andra runt oss. Nu är mina kompisar vana vid de här diskussionerna, när Gorbatjov är med brukar vi vara tre som diskuterar och då märks det inte lika tydligt hur få det är som bryr sig, igår var det dock väldigt tydligt. Till slut fick vi fotbollspratarförbud av Pokervinstförstöraren, då kunde vi beblanda oss med resten av gänget igen.

Såg att det skulle vara en del rysare på tv i helgen pga halloween. Jag har lite svårt för att alla kanaler ska ett speciellt tema för en helg bara för att det är en viss högtid. Bakgrunden till mitt hat av temahelger ligger i min egen födelsedag. Jag har absolut inget emot att fylla år på alla hjärtans dag, det gör det lätt för alla att komma ihåg när jag fyller, men jag hatar att man på alla jävla kanaler ska visa kärleksfilmer hela dagen bara för att det är alla hjärtans dag. Det är lite tråkigt att inte kunna titta på tv på sin egen födelsedag utan att behöva plågas med romantiska Julia Roberts-filmer. Om jag fick bestämma skulle man visa enbart maffiafilmer eller fightingfilmer den 14 februari, det vore nåt det. Nåja, nu är det i alla fall skräckfilmsdag och listnörd som jag är ska jag nu lista mina fem favoriter när det gäller rysare:

1. The Shining, Jack Nicholson är suverän och hela filmen är riktigt bra.
2. Blair Witch Project. Första gången jag såg den tyckte jag den var riktigt bra, det berodde mycket på sällskapet. Jag såg nämligen filmen tillsammans med en livrädd storasyster, hon satt som på nålar i biosalongen och skrek då och då till som om hon skulle dö.
3. Jurtjyrkogården. Jag tyckte den var skitcool när jag var yngre, nu var det några år sedan jag såg den men jag skulle säkert gilla den nu också.
4. The Ring, se plats 2.
5. Scream. Första gången jag såg den tyckte jag att den var riktigt bra, trots att Drew Barrymore har en liten roll i början.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Silver & Blue line

Dags för första bortavinsten?

I morgon ska vi möta Aston Villa borta i en match som känns väldigt viktig. Vi har tagit två raka hemmasegrar nu, mot West Ham och Anderlecht, och nu är det dags att vi vinner vår första bortamatch i PL. Offensiven har kommit igång lite grand nu och jag hoppas på den här startelvan i morgon:

Reina
Finnan-Kung Carra-Hyypiä-Riise
Gerrard-Alonso-Sissoko-Garcia
Cissé-Morientes

Gerrard har passat väldigt bra i sin fria roll på kanten och det har samtidigt fått igång Luis Garcia som övertygat de senaste matcherna. I mitten kanske Hamann tar Sissokos plats, men Alonso är given.
I anfallet hoppas jag att Morientes är hel så jag slipper se Crouch från start. Crouch har varit precis så dålig som jag fruktade på förhand. Han inledde bra men sen har det gått utför och den senaste tiden har han varit usel. Jag ska inte såga honom helt än, han ska få den här säsongen på sig, men fortsätter han så här är det ingen tvekan om att köpet av Crouch var en felsatsning.
Eftersom jag tippar fel varenda gång tippar jag den här gången att det blir 1-1 med Cissé som målskytt för oss, ser gärna att tipset blir fel och att vi tar vår första bortavinst.

Dagens låt: Roseanne Cash - September when it comes

Kaffetår på stan

Alla har vi våra mål här i livet, idag uppnådde jag nästan ett av mina. Jag, Gamle Franken och Gorbatjov var på Wayne´s nere på stan och drack kaffe på eftermiddagen, och första gången i mitt liv tog jag påtår på en stor kaffe. För er som vet hur stor en stor kaffe på wayne´s är borde min bedrift vara imponerande. Jag brukar ofta ta en stor kaffe när jag är på wayne´s och jag har hela tiden haft som mål att jag ska klara av att ta en påtår. När det kostar 22 kr för en kopp men bara 5 kr för påtår är det ju givet att försöka pressa i sig lite extra, men det är klart tuffare än det låter. Idag satt vi dock och pratade i över en timme och då kände jag att det fanns en chans till att klara mitt högt uppsatta mål. Jag klarade dock inte av en hel kopp till, det fick bli en halvkopp, men det är åtminstone ett steg på vägen mot att uppnå mitt mål. Jag kände dock efteråt att det kanske var i mesta laget, det blev nästan en liter mörkrostat kaffe och det känns av i kroppen. Jag kommer troligen att vara som en terrier vid bordet ikväll när jag spelar pingis, för nu är jag verkligen pigg.
Vi var dessutom med om ett kändisscoop på wayne´s. När vi satt och pratade dök det upp fyra brynässpelare, Ove Molin, Micke Wahlberg, Tommy Sjödin och min barndomsidol Andreas Dackell. När Brynäs vann SM-guld 1993 och Dackell avgjorde den sista finalen mot Luleå blev han min idol. I skolan dagen efter hade jag sminkat mig i Brynäs färger och jag hade gjort en egen typ av hemmagjord tröja med hans namn och nummer på ryggen. Efter den matchen var han min största idol i Brynäs, och när jag var i den åldern höll jag hårt på min idoler, det var inte vem som helst som fick äran att vara min idol. Hade jag varit elva år idag när Dackell kom hade jag säkert blivit helt till mig och sprungit fram till honom och bett om autograf och allt möjligt, så det var nog skönt för honom att jag numera är 23 år och inte har idoler på riktigt samma sätt. Lite coolt var det ändå, Dackell är ändå den enda hockeyidol jag haft, tillsammans med Alexandre Daigle som jag aldrig såg spela.

Dagens låt: Elliot Smith - Needle in the hay

Veckans "Vem fan bryr sig?"

Skvallerpressen hade igår med en duell i sin så kallade nöjesdel, och den duellen kan mycket väl vara det mest ointressanta som någonsin blivit publicerat i svensk press. Duellen handlade om två dokusåpatjejer som tävlade om en kille. På aftonbladets nöjessida tar den här iq-befriade duellen upp massvis med plats och tydligen är det så att vi väntas bry oss om vem av de här två menlösa personerna som får vara tillsammans med nån menlös kille som inte visas på sidan. När det har gått så långt att man tar med bröstens bikt som argument i den här duellen så har det gått alldeles för långt, det blir bara pinsamt och patetiskt. Nöjessidorna var förut ett ställe där man kunde läsa många intressanta skiv- och filmrecensioner blandat med intervjuer med de inblandade, numera är det bara en jävla massa skvaller. Jag skiter i vem av de här två tjejerna som får killen, jag skiter i om Robibson-Robban bytt smeknamn, jag skiter i om Mikael Persbrandt har skaffat en ny tjej, jag skiter i om Madonnas munk har åkt fast, jag skiter i att janet Jackson ryktas vara gravid, jag skiter i att Posh Spice vill flytta och jag skiter i att Jude Law och Sienna Miller(som jag just förståt vem det är) är tillsammans igen. Nöjessidorna ska handla om nöje, inte skvaller. Skivor, filmer, tv och konserter kan behandlas i den här delen av tidningen, när det gäller skvallret kan de lämna det åt Se och hör eller nån annan tidning på den nivån. Svensk press börjar bli som den brittiska och det är verkligen inte ett gott betyg.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Foreign rain