Morbror igen

I helgen blev jag morbror för andra gången, då Elisabeth Gerda Quita Hammarstedt föddes natten mot söndagen. Vi var hemma i Svedja och satt inne hos min mor och far när mammas mobiltelefon ringde, min syster hade snabbt klargjort att de var tvungna att åka iväg till BB. Ett par timmar senare kom beskedet att allt var klart och vårt nyaste tillskott i släkten hade presenterat sig. Gerdas storebror Henry var minst sagt stolt över sin nya familjemedlem, det kunde man inte ta fel på när han berättade om att hans bebis äntligen hade kommit. När Henry föddes hade vi turen att få träffa honom väldigt tidigt, den här gången blev det ännu tidigare, för Gerda kom hem redan på eftermiddagen och vi hade äran att få stifta bekantskap med den lilla damen. Hon var trött, vilket man kan förstå, och såg ganska sovande ut under sin första stund i Svedja. Det här är såklart otroligt roligt och lika stolt som Henry var som storebror var jag åt att ha blivit morbror igen.

Dagens låt:

Resultatet av januarifönstret

Visst hade man en del förväntningar i januari, med rätt värvningar skulle vi kunna vara med i toppstriden ända in i slutet. En vänsterback och en defensiv mittfältare stod högt upp på min önskelista, samtidigt som klubben dessutom ville ha in ett offensivt hot. Av detta blev inget, men det kan visa sig vara ett väldigt givande transferfönster för oss ändå, då det tydliggjort vilka egenskaper som redan fanns i truppen och bevisat att Rodgers är expert på att få ut det bästa av våra spelare.
Om vi börjar med att titta på vänsterbacksplatsen, där vi haft José Enrique skadad under lång tid och på pappret haft en mycket svagare uppställning än våra konkurrenter. Skadan på Enrique har dock givit Flanagan chansen och som han tagit den. Vår unge ytterback har alternerat mellan höger- och vänsterkanten i försvaret och han har konstant stått för stabila insatser. Allra bäst har Flanagan varit i de stora matcherna, mot United senast var han briljant, mot Everton satte han sig tidigt i respekt med sitt hårda spel och i bortamatchen mot Spurs blev han till och med målskytt. Om vi i januari lagt pengar på att värva in en vänsterback hade antagligen inte Flanagan känt den trygghet och det stöd som han nu gjort, han hade säkert också hamnat på bänken under flera av matcherna. Det vi nu fått är ett bevis på att Flanagan håller på den här nivån, i stället för att vi återigen lagt pengar på en ytterback utifrån.
Den defensiva mittfältspositionen kändes högprioriterad i januari, spelare som Yann M´vila ryktades vara tillgänglig och efter Gerrards första matcher på positionen var vi nog ganska många som var tveksamma till att han kunde spela där. Idag finns det ingen spelare jag hellre skulle vilja sätta där. Brendan Rodgers har än en gång visat sig ha rätt när det kommer till utplaceringen av sina spelare, i stället för att värva in en fysiskt stark, defensiv mittfältare gjorde han om vår formation en aning och med Jordan Henderson och Joe Allen framför sig har Steven Gerrard spelat som i fornstora dagar. I matchen mot United kunde man så tydligt se styrkan i det mittfält vi numera förfogar över, där Allen och Henderson pressade sönder alla försök till uppspel, medan Gerrard dikterade speltempo och anfallsspel totalt. Vårt direkta anfallsspel passar Gerrards kunskaper perfekt. Den fysiskt starka spelaren jag saknat på vårt mittfält tidigare känns helt plötsligt onödig.
Först missade vi Mohammed Salah, därefter var det Konoplyanka som vi misslyckades med att ro i land, men där vi nu sitter är det nog få som känner att de behövt en offensiv spelare till i truppen. Anledningen till det är såklart Raheem Sterling, med den form han har nu gör han att Coutinho inte kan känna sig säker på en startplats och det är en imponerande bedrift. Sterling har gått ifrån att vara i diskussioner för att lånas ut till Championship, till att vara i diskussioner för en startplats i England i VM i Brasilien i sommar. Om vi hade värvat Konoplyanka i januari hade vi antagligen inte sett samma fenomenala utveckling hos Sterling, då en dyr värvning i offensiven givetvis påverkat vår unge talangs speltid.
Lång in i mars sitter vi nu i en sits där vi har titeln i våra egna händer, trots att vi inte värvade en enda spelare i januari. Det blir tydligt att man inte alltid behöver värva för att spetsa truppen inför en säsongsavslutning, det kan också handla om att visa de spelare man redan har i truppen ett stort förtroende.
På sikt behöver vi såklart spetsa vår trupp, vi är skadekänsliga på några positioner och om det vill sig väl blir det fler matcher nästa säsong än denna, vilket kommer innebära större slitningar på de spelare som matchas hårdast. Men det vi vet nu är att vi kan räkna med John Flanagan, vi vet att Steven Gerrard är en defensiv mittfältare av klass och vi vet att Raheem Sterling är ett hot mot alla försvar, hade vi vetat det om vi lagt upp de miljoner som krävts för att få in nya spelare när fönstret var öppet? Jag är tveksam till det.
Det är svårt att värva i januari, det är oftast dyrare och man ska dessutom få den nya spelaren att komma in i både trupp och truppsammanhållning mitt i brinnande säsong, det kan lätt bli fel och få motsatt effekt. Brendan Rodgers har gjort två januarifönster, båda gångerna har han, med facit i hand, tagit väldigt bra beslut. Förra året plockade han in Coutinho och Sturridge, som idag är två av Premier Leagues bästa offensiva spelare. I år plockade han inte in någon spelare alls, trots det tycker jag att vår trupp känns starkare nu än den gjorde vid årsskiftet.

Ombytta roller

Bortamatch mot Manchester United idag, givetvis en match som betyder mycket av flera anledningar. Jag hatar United och att vinna mot dem är alltid en väldigt angenäm upplevelse, medan en förlust mot laget är vidrigt. Den här gången är dock förutsättningarna annorlunda än de brukat vara de senaste åren, den här gången är det vi som har häng på serietoppen och United som måste vinna för att ens ha en liten, liten chans på CL. Sett till spelet i år är vi ett bättre lag än United, det råder det ingen som helst tvekan om, men det brukar inte spela någon större roll i en sådan här match. En match mot United kan alltid sluta precis hur som helst, även om spelet känts bra på sistone känns en bortaseger mot United som en väldigt tuff uppgift att klara av. Den största skillnaden inför matchen idag är jag känner mer förväntan än ångest, en förlust betyder inte att vår säsong är över och att resten av matcherna är en transportsträcka mot en plats utanför spänningen, hur det än går idag kommer nästa match att vara viktigt, samma sak med matchen därefter. Vi står inte och faller med dagens match, men det betyder inte att jag inte vill vinna den här matchen lika hett som alltid. Tre poäng i eftermiddag, det är vad jag vill ha.

Dagens låt: Hurula - 22

Hudikresa

Jag var på en liten roadtrip i helgen, tillsammans med Den Gamle Franken, David och Sprätten åkte jag till Hudiksvall och tittade på fotboll. Det var spel i svenska cupen som stod på programmet och lagen som skulle göra upp var Hudiksvalls FF och IFK Göteborg. Den stora anledningen till att vi åkte var att mina tre medresenärer alla supportrar Göteborg, själv såg jag mest fram emot att få se bra fotboll live och såklart även få en heldag med gamla vänner. Väl framme i Hudik kändes det inte direkt som en lördag i början av mars, snarare som en helgdag i slutet på april, under första halvleken hade vi till och med solen i ögonen under perioder. Vi tog plats i göteborgsklacken, där jag fick jobba med att titta bort och låtsas vara upptagen med annat när det skulle upp med armar och sjungas ramsor, viss respekt visade jag dock genom att inte ropa glåpord till pekingsvikaren Smedberg-Dalance på Göteborgs högerkant. Spänningen i matchen tog slut ganska omgående, Göteborg gjorde lite som man ville på planen och skapade målchanser i parti och minut. Det var fascinerande att se vilken enorm skillnad det är mellan allsvenskan och division två, att det skulle bli en klar seger för Göteborg visste vi såklart på förhand, men nu slutade det hela vid 10-0 och det var långt över vad jag trodde var möjligt i en match på den här nivån. Bollkontrollen hos spelarna var det som stod ut mest, hudikspelarna kunde inte ta emot bollen utan att få den en liten bit ifrån sig, då var det genast en göteborgare på plats och snodde åt sig den. Allsvenskarna var dessutom otroligt snabba, alla spelare såg ut som vindhundar när de tog sig fram över planen, medan hudikspelarna kändes fastfrusna i marken. Även om det var flera nivåer i klasskillnad var det roligt att se matchen, att få en inblick i hur bra allsvenska spelarna faktiskt är var lite häftigt. När jag går på Strömvallen och ser Gefle spela mot olika lag tar de ofta ut varandra och då brukar jag mest reagera över hur mycket sämre de är än lagen jag ser på tv varje helg i Premier League. När jag såg Göteborg köra över Hälsinglands fotbollshopp förstod jag att spelarna i allsvenskan har väldigt stora fotbollskvaliteter, även om de såklart har mil upp till Luis Suarez och de andras nivå. Det var en sak som gjorde mig lite upprörd i Hudiksvall också, det hade inget med fotbollen att göra, utan med publiken. Läktaren var ganska välfylld, så det fanns många som betalat inträdesavgiften på 150 kronor, men samtidigt stod det 30-40 personer på parkeringen utanför planen, där man utan problem kunde se matchen utan att betala. Jag kan bli så irriterad på folk som gör på det viset, Hudiksvall gör nu en seriös satsning för att att få elitfotboll i Hälsingland och då tycker jag att staden ska kunna visa sitt stöd. Om flera av de som är intresserade inte kan tänka sig att betala en så pass ringa summa som 150 kronor för att se att allsvenskt lag, utan i stället väljer att snåltitta från en parkering tror jag att det kommer bli jobbigt att etablera Hudiksvall på en duglig nivå. Man ska ställa upp för sitt lokala lag, Bollnäs GIF vore i en ännu tuffare sits om inte vi intresserade kom till matcherna, betalade inträde och gav vårt stöd. Det kanske är lite stora växlar att dra av en match, men jag kan garantera att det inte såg bra ut, när tv var där, flera fans från IFK Göteborg, gamla förbundskaptenen Lars Lagerbäck och säkert en del representanter från svenska fotbollsförbundet. De som stod där ute på parkeringen och hängde gav inte direkt oss besökare någon anledning att tro att Hudiksvall kommer att vara i den här sitsen igen. Det borde ha varit fullt på läktaren, det borde varit tomt på parkeringen. "Ni är snålast i Sverige" sjöng göteborgsfansen och jag måste säga att på just den punkten är jag mer än villig att hålla med dem.

Dagens låt: Kris Kristofferson - From the bottle to the bottom

Thor 2

Jag var ensam hemma igår kväll, när jag är det brukar jag se till att hyra filmer som inte intresserar Malin. Tidigare har jag hyrt GIJOE, Expendables och Universal Soldier-uppföljare, igår blev det den första marvelfilmen som jag inte sett på bio, nämligen Thor-The Dark World. När jag sett filmen kände jag mig nöjd över att inte ha betalat biopengar för filmen, utan nöjt mig med att hyra den. Handlingen i filmen kändes långt ifrån unik, en gammal ondska som väcks och ska ta över världen, det är inte första gången man har det problemet i en film. Nu var det inte handlingen i stort som jag störde mig mest på, utan flera ologiska detaljer i det som skedde i filmen. Speciellt slutscenerna, där Thor ska rädda världen, hade enorma brister. Det man kan slå fast av den här filmen är att det inte alltid är bra att göra en film bara för att skapa intresse för en annan, jag gillade att man byggde upp intresset för Avengers med att göra en varsin film till de olika hjältarna först, men nu när alla karaktärer är presenterade behöver man inte göra samma sak igen innan Avengers 2. Iron Man 3 var väldigt mycket sämre än de tidigare och Thor-filmen jag såg igår var nog faktiskt ännu sämre. Alla genvägar i handlingen, det tröttsamma användandet av Lokes illusioner, inte ens en spännande efter-filmen-scen kunde man få till. Det kommer en ny film med Captain America i maj, den har jag något högre förväntningar på, men efter det här blev de något lägre. Uppföljaren till The Avengers kommer att bli en riktig storfilm, men om man fortsätter att släppa ogenomtänkta filmer för att hålla intresset uppe är risken överhängande att det kommer att få motsatt effekt. Nej, Thor-The Dark World är en film man kunnat vara utan och det är för mig helt obegripligt att en skicklig skådespelerska som Natalie Portman vill slänga bort månader av sin karriär på att spela en roll som i stort sett vem som helst klarat av. Jag hoppas hon fick bra betalt och lägger de pengarna på hög för att göra en stark roll i en smal film igen.

Dagens låt: Nord & Syd - Min arm

Tillbaka på verandan

Förra veckans avsnitt av Jills veranda var väldigt bra tv, onsdagens avsnitt var faktiskt ännu bättre. Visst spelade det in i min bedömning att Magnus Carlson var veckans gäst, men det som skedde i programmet var också otroligt, på flera olika sätt. Hur Magnus och Jill stöter på en tandlös herre på en bänk i Nashville, som spelar gitarr och sjunger på ett sätt som fängslar dem båda, och bestämmer sig för att spela in låten denne man spelar, i Johnny Cashs klassiska studio, var en fängslande berättelse. Musiken var, såklart, country av den allra högsta nivån och även om jag lyssnat på en hel del från genren genom åren märker jag att jag är långt ifrån fullärd i ämnet. En som däremot var välutbildad inom countryn var Magnus Carlson, han såg ut ungefär som jag brukar göra inne på Anfeld när han fick chans att besöka alla platser som skolat hans idoler. Personligen var det två saker jag tog med mig från programmet, det första är besöket de gjorde på Johnny Cashs gamla tomt. Där kunde man, från vägen, se en tårpil, trädet som Weeping Willows fått sitt bandnamn från. Mycket talar för att det var det trädet, eller åtminstone ett grannträd, Cash hade i åtanke när han skrev Big River, där raden "I taught the weeping willow how to cry" finns med. Det andra var Magnus berättelse om hur de fått veta att en av deras lyssnare tagit sitt liv till en av deras låtar och det påverkat hans låtskrivande. Det har märkts en förändring av bandets texter sedan Endless night, den där ljusglimten Magnus pratade om i programmet i onsdags är en ganska tydlig skillnad om man jämför de två första skivorna med de tre kommande, till viss del även med den nyaste. Nu förstår jag verkligen varför så blivit fallet.
Om inte Jills veranda får en till säsong går SVT miste om en av de mest intressanta serier som gjorts på länge. Det är sällan man ser musik tas på ett sådant allvar som man gjort i den här serien och det tycker jag, som tar musik på allvar, är ett mycket sympatiskt drag.

Dagens låt: Willie Nelson - Blue eyes crying in the rain

Bra byten

Tio omgångar kvar av serien och vi ligger på andra plats, bara fyra poäng från serieledning, om någon målat upp det scenariot för mig innan säsongen hade jag nog varit väldigt tveksam. Det är mycket som gjorts bra i år, det är det ingen tvekan om, det som jag reflekterat över är en företeelse som för vår del är ganska ny, nämligen byten som verkligen påverkar matchbilden. Hur ofta har vi inte gjort byten de senaste säsongerna som efter matchen kunnat sammanfattas med att inhopparen varken gjort till er från i spelet? Mot Swansea hade vi det tungt i spelet under perioder, vi fick inte grepp om mittfältet och vi fick slita hårt. I stället för att vänta och hoppas på scenförändring tog Rodgers tag i det med en halvtimme kvar och bytte in Joe Allen, i stället för en Raheem Sterling som absolut inte varit dålig. Genast fick vi ett helt annat grepp om matchen och spelet lugnades ner, i slutänden lyckades vi också ta hem vinsten. Att kunna plocka in en sådan klasspelare i ett pressat läge och på så sätt ändra matchbilden kan utan tvekan vara skillnaden mellan vinst och förlust. Senast, mot Southampton, var vi återigen på väg att tappa matchen, trots ledning var vi väldigt tillbakapressade och fick inte grepp om spelet. I snudd på samma minut som mot Swansea kom bytet, en blek Coutinho gick ut och en laddad Sterling kom in, bara för att några minuter senare avgöra matchen med sitt 2-0-mål. Utan att granska de tidigare säsongerna nämnvärt har jag en känsla av att det var länge sedan vi fick så bra utdelning på våra byten som vi fått på sistone, bara att ha en tränare som vågar göra tidiga byten tycker jag är otroligt positivt. Nu har vi dessutom så pass bra spelare friska att vi har fler startspelare än det finns startplatser och det är något som jag saknat länge, att ha klasspelare som Joe Allen eller Raheem Sterling att använda som avbytare är en lyx vi inte kunnat unna oss på många år. Förutom de här två matcherna har vi matchen mot Aston Villa, där Lucas kunde komma in som avbytare och stabilisera mittfältet, och matchen mot Stoke, där Sturridge kom tillbaka från skada via bänken och avgjorde matchen. Som jag skrev tidigare har vi under många år fått nöja oss med inhoppare som varken varit till eller från, mot United i nästa omgång kan det mycket väl vara så att vi har en klasspelare som Coutinho på bänken och att kasta in honom med en halvtimme kvar mot en tröttnande backlinje känns klart mer spännande än att byta in en Iago Aspas, en Luis Alberto eller en Victor Moses. Så här i efterhand känns det lite trist att vi inte hade samma skadeläge när vi mötte Chelsea och City, då vi tvingades ha två oprövade ungdomar på bänken. Var vi varit idag om vi kunnat byta in en bättre spelare än Brad Smith när vi pressade Chelsea kommer vi aldrig att få veta, men vikten av en stark bänk har blivit väldigt tydlig de senaste veckorna.

Inside Llewyn Davis

Det har blivit mycket film på sistone, men det är ju svårt att hålla sig borta från biografen när det kommer upp så många intressanta filmer. Nu gick dessutom gårdagens film, Inside Llewyn Davis, på Bio sjuan, vilket innebär att det är billigare än att besöka någon av de större salongerna. Det är bröderna Coen som ligger bakom filmen och det innebär givetvis att det är en lite speciell, men underhållande film. Många intressanta karaktärer, som John Goodmans osympatiska jazzsnubbe och Carey Mulligan arga folksångerska, dök upp under filmens gång och det var just de karaktärerna i filmen och musiken som omgav dem som stärkte den här historien. Själva handlingen var ganska långsam, men hann ändå med att ta några oväntade vändningar. Jag gillar filmer där soundtracket får spela en stor roll i filmen och då var det absolut här, både som bakgrundsmusik till handlingen och som rena konserttillfällen under några av scenerna. Inside Llewyn Davis är inte bröderna Coens starkaste stund, men det är inte heller en film som på något sätt gjorde mig besviken.

Dagens låt: Marcus Mumford & Oscar Isaac - Fare the well, från soundtracket.