Tröst

2-0 i baken mot Bolton och jag är väldigt besviken. För att trösta mig själv letade jag upp lite bra musik på youtube, här kommer några exempel på vad jag tröstade mig med:

James

Bright Eyes

Embrace

och avslutningsvis:

Moz

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Veckans lista v.39

1. Will Oldham – När jag och pappa åkte hem från hockeyn härom veckan lyssnade vi på Bonnie Prince Billy i bilen, farsan var ganska övertygad om att jag var rätt ensam om att lyssna på dem. Tyvärr tror jag att han har rätt, det är inte många som upptäckt Will Oldham och hans Bonnie Prince Billy. Jag är själv inte så insatt i turerna kring Oldham och hans olika projekt, det enda jag vet är att musiken han gör är helt makalöst bra. Gillar man nedstämd deppmusik kan man inte hitta något bättre än Bonnie Prince Billy. I morse satt jag och lyssnade på ”You will miss me when I burn” flera gånger, det är den bästa låt jag hört sedan Moz skiva kom. Den känsla som finns i den låten är svårt att hitta i låtar nuförtiden, den är suveränt bra. Jag upptäckte Bonnie Prince Billy genom en av syrrans kompisar, en person som jag numera är evigt tacksam för att ha lett mig till många artister. Genom honom hittade jag Tindersticks, genom honom hittade jag Damien Jurado, genom honom hittade jag Bright Eyes och genom honom hittade jag Bonnie Prince Billy och Will Oldham.

2. Gorbatjov – I morgon är det seriepremiär för CSKA Gorbatjov och eftersom jag inte kan ha med ett helt lag här på listan får laget representeras av mannen som givit vårat lag sitt namn. För två veckor sedan gick vi vidare i cupen, det var en liten skräll, nu är det dags för oss att spänna musklerna i serien. Vi är nu ett år äldre, har fått en viss rutin, vi känner varandra bättre och vet var vi har varandra. Förra året hamnade vi på tionde plats i serien, målsättningen i år är givetvis att förbättra den positionen, en plats på den övre halvan känns inte helt orealistisk så länge vi inte drabbas av några skador. Inget lag ska känna sig säkert mot CSKA Gorbatjov, det är en sak som är säker. Det kan jag som assisterande lagkapten lova och jag tror att den Gamle Franken, som är lagkapten, instämmer. Igår värmde delar av laget upp med att träna sina reflexer i Mario Kart 64. Snäll som jag är lät jag de andra vinna, vill inte att deras självförtroende ska ligga på minus när innebandyn drar igång, det kan lätt påverka spelet. I morgon är det dags, ingen är säker, CSKA är på gång.

3. Peter Crouch – Änne en gång har denne man bevisat för mig att jag hade lite fel när jag hade min egen lilla värva-inte-Crouch-kampanj här på sidan. Målet Crouch gjorde mot Galatasaray i onsdags höll verkligen hög klass. Jag trodde inte jag skulle gå se honom sätta mål av den sorten när vi värvade honom, han har försökt med cykelsparkar tidigare, men då har det mest sett komiskt ut. I veckan fick han alltså fullträff med en av sina konstsparkar och jag tror att hela fotbollsvärlden fortfarande är häpna. Snart kanske man slipper höra kommentatorerna prata om att han faktiskt har bra teknik trots sin längd, det har han bevisat många gånger om nu. Jag hade fel om Peter Crouch och det är jag mycket glad över.

4. Jason Alexander – Det enda jag sett på tv den här veckan är ett avsnitt av ”Seinfeld”. Innan jag flyttade hit till Gävle hade jag inte sett ett endaste avsnitt av serien, men de senaste fem åren har det blivit desto fler. George är helt överlägsen i serien, utan honom vore det inte alls samma sak. Han har en ny serie nu, som visas på sexan på helgerna, den är inte i närheten av att vara i klass med ”Seinfeld”, det är å andra sidan inget man kan förvänta sig. När Jason Alexander spelar George är han med i en av de roligaste komediserier som gjorts, helt klart i klass med ”Alf” och ”South park”, en sådan roll får man nog bara en gång i livet.

5. Robert Downey Jr. – Jag har aldrig haft någon speciell åsikt om denne skådespelare, men jag såg honom nyligen i en film som hette ”Kiss, kiss, bang, bang” och det var en positiv överraskning. Nu har Downey Jr. Tydligen fått ett riktigt förtroendeuppdrag, han ska nämligen spela Iron Man. Iron Man är en marvelkaraktär som jag inte var speciellt imponerad av när jag var yngre, men när jag på senare år börjat läsa igen har jag märkt att han är en mycket intressant superhjälte. Precis som alla andra hjältar i marvels värld så har han fel och brister och ett inte helt okomplicerat privatliv. Om jag minns det hela rätt stämmer den beskrivningen in även på Downey Jr. Han har haft problem med både sprit och droger och borde kunna sätta sig in i Tony Starks situation. Nu har man ännu en film att se fram emot.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - You will miss me when I burn

Det finns inget dåligt väder...

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det var ett uttryck man fick höra många gånger under sin skoltid, igår yttrade jag det för första gången som lärare. Mina elever lyssnade på vad jag sa och klädde sig för en orienteringsdag i regnväder, men det missade jag. När jag åkte från Gävle i morse var det hyfsat väder, jag hade inte en tanke på att det kanske skulle börja regna under dagen. När jag efter en dryg timmes tågfärd var framme i byn där skolan ligger märkte jag att mitt klädval inte var det bästa, mina skor var inte gjorda för regnväder och jeans är givetvis inte det bästa att bära om man ska vistas i en blöt skog. Det hann i alla fall sluta regna innan vi skulle åka upp till skogen där eleverna skulle orientera, så jag var ganska torr när starten gick. Vi hann sitta och vakta vår kontroll i en knapp timme innan regnvädret kom, då straffades jag för mitt klädval. Lite kan jag faktiskt skylla på att jag inte hade speciellt mycket kläder att välja mellan hemma i Gävle, har nästan alla mina kläder hemma hos mor och far nu, men det var en klen tröst när det började plaska i skorna. Regnet blev inte så långvarigt, men det räckte.
Som tur är har jag vänliga elever, jag fick låna både vantar och torra strumpor av elever i min klass. Har jag tur klarar jag mig undan en förkylning, men blir jag lite sjuk efter den här dagen får jag helt klart skylla mig själv.
Jag insåg igår att jag betalat 60 kr för mycket för mina tågkort de senaste tre dagarna, enligt SJ är jag inte vuxen, inte på långa vägar. Tydligen kommer man undan som ungdom ända fram tills man är 26 och dit har jag en bit kvar än.
Det känns rätt skönt med helg nu, i morgon slipper jag kliva upp vid 04.40 och det uppskattar jag.

Dagens låt: Weeping Willows - Emptiness

Fel låt på hjärnan

Att få en låt på hjärnan kan vara väldigt jobbigt. Jag minns för någon månad sedan när jag fick Petters nya singel på hjärnan, jag tycker låten är usel men ändå kunde jag inte få bort den. Ska man få en låt på hjärnan ska det vara en kanonlåt, som när jag gick runt i flera dagar med The Smiths mästerverk ”I know it´s over” i skallen. Då kan man bara gå runt och njuta, så är inte fallet nu.
I fredags hade vi förfest hemma hos mig och då lyssnade vi på några gamla nintendolåtar, det ångrar jag idag. Sedan i måndags har jag haft melodin till första banan på Super Mario Bros i skallen och det är ingen barnlek. Dels är det en ganska stressigt låt och dels är det en låt som man liksom måste trumma takten till. Jag har kommit på mig själv med att sitta och trumma med whiteboardpennor på katedern ett flertal gånger den här veckan och alla gånger har det varit just till melodin från första banan. Nu tycker jag visserligen om melodierna till många av de gamla nintendospelen, men de är knappast så bra så att man kan tänka sig att lyssna på dem speciellt ofta. Det hade kanske varit överkomligt om det varit någon av melodierna från Castlevania, de är ändå rätt lugna, att koppla av till Super Mario är verkligen inte lätt.
Idag fick jag en trevlig present av en av mina elever, en affisch med Steven Gerrard på. Den sitter numera på en hedersplats i klassrummet. Nu finns det bilder på både Fowler och Gerrard där inne, det fattas bara Kung Carra så är det komplett.

Dagens låt: Traste Lindéns Kvintett - Vad skulle man ha gjort

Spindlar

Tredje dagen med tidig morgon och nu börjar jag faktiskt att vänja mig hyfsat vid att kliva upp innan gryningen. Det är nog ett stort plus för mig att jag också vanligtvis är ganska morgonpigg, jag brukar inte ha problem att komma på morgonen när jag ska iväg någonstans tidigt. Det skulle säkert bli slitsamt att hålla på och kliva upp vid halv fem under en längre tid, men att göra det under en veckas tid känns överkomligt. En sak som gör mig lite förvånad är att det är ganska mycket folk i farten när jag går neråt tåget. Jag brukar bege mig mot stationen vid halv sex och på vägen brukar det vara rätt många som cyklar förbi mig. Att så många är igång så tidigt på morgonen trodde jag inte. En annan sak jag lagt märke till nu som jag inte tänkt på tidigare är de enorma spindlar som bor i tunneln vid järnvägsstationen. De har verkligen en storlek som jag inte trodde fanns bland spindlar i Sverige. Jag går bara och väntar på att en av dem ska hoppa ner från sitt nät och bita mig, precis som i Spindelmannen. Spindlar är rätt obehagliga kryp, speciellt när de börjar bli så stora som de vid stationen. En av mina kompisar hade förut en stor hårig spindel som han brukade ta fram och klappa, det skulle aldrig falla mig in att göra något sådant. Jag är uppvuxen med Spindelmannen-tidningar, där slutar mina sympatier för spindlarna. De kan vara häftiga att se på tv, men i verkligheten håller jag mig gärna på mer än behörigt avstånd.
De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Traste Lindéns Kvintetts skiva "Jolly Bob går i land", mycket underskattad skiva som jag varmt kan rekommendera.

Dagens låt: Traste Lindéns Kvintett – In i dimman

04.40

04.40, då måste jag kliva upp de kommande dagarna. Så blir det när bilen går sönder samtidigt som föräldrarna är utomlands. Det är inte direkt så att man känner sig pigg vid den tiden på dygnet, det spelar ingen roll när man lägger sig, man är ändå trött. Jag är uppe så tidigt att jag hinner äta frukost innan tidningen kommer, jag är uppe så tidigt att jag inte vågar mala kaffebönor och riskera att väcka grannarna. Trots att jag klev upp tidigt har jag känt mig rätt pigg idag, skulle misstänka att det kommer att förändras inom de närmaste timmarna.
Min bil är alltså trasig just nu, förhoppningsvis är den hel innan veckan är över. RajRaj försökte laga den åt mig igår, men vi saknade tyvärr de rätta delarna. Medan RajRaj mekade och jag låtsades förstå vad han höll på med så bevittnade jag två barn som höll på att leka på gården mittemot. Jag trodde inte att barn numera lekte på samma sätt som jag gjorde när jag var liten, men att se de där två ungarna leka var som att titta tillbaka i tiden. Det var några saker som påminde väldigt mycket om när vi lekte hemma på gården hemma hos morsan och farsan. En sak som jag kände igen var att buskarna på gården fick lida för att barnen skulle kunna leka. När vi spelade fotboll hemma på gården brukade hallonbuskarna få ta emot en hel del skott och det slutade med att det inte blev så mycket av de där hallonen. På gården där barnen jag såg igår lekte fanns det bara en liten buske, men givetvis såg man till att fäktas med sina hockeyklubbor just vid den. Till slut satt ett av barnen på busken, det ledde till några kommentarer från pappan i huset om att de hade hela gräsmattan att leka på och kanske inte var tvungna att leka just ovanpå busken. Då bytte barnen lek och började spela fotboll, en av dem sköt och den andra stod i mål. Det påminde en hel del om mitt och Antes envisa spelande om somrarna. Det tog många år för våran gräsmatta att hämta sig efter mitt och Antes spelande, så långt hade inte barnen jag såg spela kommit än, men de var på god väg i alla fall. Nu är det nog bäst att jag tar mig i kragen och lägger mig, tidig morgon i morgon. 04.40 är inte så farligt som det låter, inte om man går till sängs i tid.

Dagens låt: Fatboy – Devil´s tale

Säljare

Jag gillar inte telefonförsäljare, de senaste åren har jag blivit uppringd av sådana personer väldigt ofta. När jag under min första termin på högskolan skaffade mig min hemtelefon inleddes telefonterrorn. Sedan dess har det säkerligen ringt en försäljare i veckan till mig. I början var jag dum och gick på allting, jag bytte förhandsval på telefonen så ofta att jag till slut inte visste vad jag hade. De som ringde sa alltid att de var billigast och att det inte fanns något negativt med deras abonnemang, veckan efter ringer en ny säljare som säger precis samma sak. Givetvis vill man ha det så billigt som möjligt, så jag tog det varje gång. Sedan började det också ringa från slitz, omega-3, GOAL och allt anat möjligt, då kände jag att det fick vara nog. Telefonförsäljare har blivit något som jag helt enkelt inte tål, fram tills igår.
Igår fick jag nämligen ett telefonsamtal från Tele-2, jag erbjöds någon ungdomsrabatt, ingen hållhake. Försäljaren frågade vad jag hade för mig en lördag, ett knep som alla försäljare använder för att man ska känna det som om man är deras polare. Det sämsta försöket var ändå när de ringde från slitz, en ung tjej som på bred stockholmska frågade mig om jag låg hemma och var bakis eftersom det var lördag. Som om hon skulle ha nåt med det att göra. Nåja, åter till Tele-2. Jag svarade säljaren att jag satt hemma och väntade på att fotbollen skulle börja. Då blev säljaren genast intresserad och frågade vilken match jag skulle, när jag berättade att det var Liverpool-Tottenham blev han än mer intresserad. Det visade sig att säljaren var Liverpool-fan sedan mitten av 80-talet och satt på jobbet och var besviken över att han skulle missa dagens match. Vi pratade Liverpool i några minuter innan han kom på att jag kanske skulle gå med på avtalet också. Nu när jag visste att säljaren var en person att lita på så gick jag med på avtalet.
Vi gjorde en rätt bra match igår, speciellt i andra halvlek. Det som gladde mest var Dirk Kuyts insats, han ser ut att vara ett riktigt bra köp. Den arbetskapacitet han visar upp kommer att bli väldigt viktig för oss under säsongen. 3-0 mot Tottenham är bra, men med lite oflyt hade det kunnat sluta illa. Både Jenas och King borde ha gjort mål för Spurs, men man ska ha flyt ibland också.

Dagens låt: Weeping Willows - So it´s over

Veckans lista v.38

1. Xabi Alonso - Målet som Alonso gjorde mot Newcastle i veckan var den gångna veckans riktiga höjdare. Alonso har inlett säsongen lite knackigt, men nu verkar han vara tillbaka i gammal god form. Passningen fram till Finnan som ledde till 1-0 höll även den god Alonso-klass. Xabi är oerhört viktig för vårat spel, det blir ett helt annat flyt när han är med, därför är hans form av yttersta vikt för vårat spel. Det skrivs ofta att vi ska vara ett enmanslag som inte är något utan Gerrard, det är skitsnack. Alonso kan även han styra mittfältet, han är utan tvekan en av de bästa spelarna i världen på sin position. I derbyt mot Everton förra säsongen var det han som såg till att vi plockade hem tre poäng trots att Gerrard åkte ut ganska tidigt. Målet i onsdags visade återigen vilken klass Xabi håller, världsklass.

2. Micke Dubois – Jag har redan skrivit och hyllat Svullo här inne idag, men han ska givetvis ha en plats på veckans lista också. Det skrattades friskt här igår när vi satt och tittade på dvd:n och mycket bättre fredagskvällsnöje behöver man inte. Jag nämnde inte Hemma hos-reportagen i det andra inlägget, men de var också med på skivan. Det avsnitt vi såg igår innehöll ett möte med Sune Mangs där Svullos karaktär Skägget dominerar. Ett avsnitt som det är lite svårare att skratta åt är Hemma hos-mötet med Anna Lindh. Både Lindh och Svullo har gott bort på tragiska vis och det känns lite konstigt att se dem tillsammans i ett komediinslag, det blir lite svårt att skratta. Samma sak är det med ett skämt som Captain Freak drar med en snara runt halsen, nu när man vet att det var så Svullos liv slutade känns det obehagligt att se honom skämta om det.

3. Emmylou Harris – I veckan har upptäckt en ny artist igen, nu vet jag inte om man kan kalla en legend som Emmylou Harris för ny, men för mig är hon ny i alla fall. Jag köpte hennes greatest hits-skiva via ginza utan att ha hört speciellt mycket på förhand, men jag blev verkligen inte besviken. Visserligen var jag inställd på att jag skulle gilla hennes musik, jag har hört mycket gott om henne och många av mina favoritartister lyssnar på henne, men jag blev ändå positivt överraskad. Hon får till och med en sönderspelad låt som ”Love hurts” att kännas bra och fräsch. Nazareth har dödat den låten för mig, men Harris återuppväckte den i onsdags när jag hörde hennes version. Bland det bästa jag vet är att upptäcka ny musik, därför är Emmylou Harris med på den här veckans lista.

4. Andreas Dackell – I torsdags var jag och farsan på hockey i Brynäs nya hemmaarena, Läkerol Arena. Jag kan inte riktigt smälta namnet, det låter ganska fult. Men i konkurrens med de andra lagens arenor så är inte namnet så farligt, jämfört med Löfbergs Lila Arena låter allt bra. Det var ett mäktigt bygge vi kom till på platsen där Gavlerinken stod för inte allt för längesedan, skillnaden var enorm. Man satt mycket bättre i den nya arenan och ståplatsdelen såg mycket bättre ut än tidigare. Det enda jag inte riktigt gillade var att den inte kändes lika intim som Gavlerinken kunde göra, men med tanke på hur många åskådare som ska gå in är det ganska svårt att göra arenan intim. Matchen var överraskande bra från Brynäs sida och det första målet i den nya arenan gjordes av en av mina barndomsidoler, nämligen Andreas Dackell. När Brynäs vann SM-guldet 1993 var det just Dackell som avgjorde den sista finalen och det är ett ögonblick jag inte glömmer i första taget. Det var första gången jag fick se något av mina favoritlag ta hem en stor titel och det var en speciell känsla. Dagen efter hade jag på mig en hemmagjord Brynäströja i skolan som jag skrivit Dackell på. Andreas Dackell var helt rätt person att få göra det första målet i arenan och han har gjort sig förtjänt av en plats på listan.

5. Kris Kristofferson – Här har vi en man som börjar bli stammis på den här listan, även om han hamnar en bit ner på veckans lista så är han given. Den här veckan har jag nämligen skaffat biljetter till hans spelning på Cirkus i Stockholm i mars. Det är väldigt långt kvar till konserten, men tiden går fruktansvärt fort just nu. Veckorna bara flyger fram och det känns som om det är måndag och fredag hela tiden, tiden fram till mars kommer säkert att gå lika snabbt. Kristofferson på Cirkus blir en höjdare.

Dagens låt 2: Traste Lindéns Kvintett - En dålig dag

Positiv överraskning

Förra helgen krånglade jag mycket med videon och slet för att få till en inspelning på boxen, det slutade med att en granne fick hjälpa mig att koppla ihop allt på ett sätt som fick det att fungera. Igår lyckades jag helt på egen hand sätta tillbaka kablarna där de skulle vara, jag är stolt över mig själv. Anledningen till att jag satte tillbaka alla kablar var att min Svullo-dvd kommit och Gamle Franken, Gorbatjov, Kus, Hasse Holmqvist och RajRaj satt förväntansfulla i mitt tv-rum och väntade på högklassig underhållning. När jag fått ordning på alla scartutgångar och grejer så körde jag igång dvd:n, då fick jag en överraskning. Jag visste inte exakt vad som skulle vara med på skivan, jag trodde att dat var samma serie som gick på tv strax efter Svullos mycket tragiska bortgång. Det som stod överst i filmens meny var ”Svullo grisar vidare”. För er som ännu inte sett ”Svullo grisar vidare” kan jag säga att det är en film på drygt en halvtimme där Svullo går runt på stan och förolämpar folk, fruktansvärt roligt. Det finns citat från den filmen som är tidlösa, citat som man aldrig glömmer. Hela filmen var med på min dvd och det var givetvis något som gjorde mig, och de andra som tittade, mycket nöjda. För att se klipp från denna milstolpe i humorhistorien kan ni klicka här och här.
Dessutom fanns det med tre avsnitt av Den elake polisen. Om ”Svullo grisar vidare” är sjuk så tar Den elake polisen sjukheten till ännu en nivå. Det hela är ruggigt simpelt gjort, det kan inte ha kostat många kronor att spela in, men det är sanslöst roligt. När polisen går runt på badstranden och bankar på badgäster med batongen och hotar dem med pistol när de skrattar åt honom kan man helt enkelt inte undvika att vika sig dubbel. Ett kort inslag med Captain Freak fanns också med på skivan, det var en av Svullos karaktärer innan han slog igenom. Jag tror inte jag sett någon mer intensiv ståuppare, skämten var på rätt nivå, dvs mycket låg.
Micke Dubois dog för tidigt, det är hemskt att tänka att en person som gör en så glad kan må så dåligt. Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag såg löpsedlarna om hans sjävmord, förbannat tragiskt. Svullo är en legend och han är mycket saknad.

Dagens låt: Traste Lindens Kvintett - Sotis

Tillbaka till skolbänken

Idag hade vi konferens på eftermiddagen, den hade vi på min gamla gymnasieskola. Det kändes lite konstigt att komma in genom dörrarna till skolan igen, speciellt med tanke på att man hade investerat i nya dörrar sedan jag hade min tid på skolan. Min grupp skulle vara i sal nummer 428, det var något bekant över det numret och jag märkte snabbt varför. När jag kom fram till salen emd det numret så kände jag genast igen mig, och det väl. Sal 428 var nämligen mitt hemklassrum under mina tre år på skolan. Klassrummet hade ny färg på väggarna, men annars såg det likadant ut som när jag lämnade det. Det var drygt fem år sedan jag klev ut ur klassrummet tillsammans med Ljung, Hallgren och de andra i klassen och det var en annorlunda känsla att vara tillbaka.
Den bakre raden var upptagen när jag kom dit, den raden som vi killar i klassen alltid sprang till när det var dags för samhällskunskap. Oftast satt vi alla på en rad där bak, med stolarna lutade mot väggen. Samhällskunskapen var inte ett av mina favoritämnen när jag gick på gymnasiet, trots det hade vi alltid roligt på lektionerna. När det var ett ämne som var trist så var det bara att vända sig till Ljung så sade han något sjukt och genast var man på gott humör igen. jag ahr alltid trivts bra i skolan och gymnasiet var inte något undantag. Speciellt den klass vi hade första året var kanon. Jag, Ljung, Hallgren och Bocken hade väldigt roligt på både lektioner och raster och det var överlag väldigt bra killar i klassen. De känslor jag kände i klassrummet var enbart positiva, jag har nästan bara goda minnen från min tid på gymnasiet. Även om det var jobbigt ibland så tyckte jag alltid att det var roligt att komma till klassen. Jag fick de betyg jag behövde för att ta mig dit jag ville och jag hade jävligt kul. Det finns lektioner från den här tiden som jag aldrig kommer att glömma, som exempelvis Naturkunskapen med Rolf då Ljung verkligen var i högform eller första datagrundslektionen då jag var nära att kvävas för att kunna hålla mig från skratt. Det var en hemsk situation då jag absolut inte fick skratta men ändå inte kunde låta bli, inte fick jag speciellt mycket stöd från de andra i klassen heller. De tog verkligen tillfället i akt att få mig ur balans och det lyckades dom med. Jag kommer heller aldrig att glömma mattelektionen då Bocken blev utskälld eftersom han ritat lite grand på ett av sina prov, ett hyss som givetvis Ljung låg bakom.
Gymnasiet var en rolig tid, inget snack om den saken. Nu var jag tillbaka i mitt gamla klassrum, men nu är jag i stället lärare. Det kändes inte som om det var fem år sedan vi satt där i våra dressmankostymer med ett slutbetyg i handen, fan vad tiden går fort ibland.

Dagens låt: Emmylou Harris & Gram Parson - Love hurts

Redo i morgon

I morgon gäller det att vara beredd, då släpps nämligen biljetterna till Kris Kristoffersons spelning på Cirkus i mars. Eftersom jag har lektion när släppet görs har jag lånat in en hjälpbeställare, mamma, som fått uppdraget att se till att jag och Gorbatjov får biljetter. Det vore väldigt coolt att få se en sådan legend live, Kristoferson är dessutom en av de artister som jag lyssnat mest på det senaste halvåret. Det kommer att vara en nervös väntan innan jag vet huruvida vi får tag på biljetter eller inte, men jag hoppas verkligen att det löser sig.

Igår strulade kaffeautomaten på skolan igen, det är lika jobbigt varje gång. Utan eftermiddagskaffe blir jag en mycket tröttare lärare, därför ser jag alltid till att få i mig en kopp innan sista lektionen. Igår var det något fel på vattnet, så man fick bara en halv kopp med ljummet kaffe, men starkt var det. Eftersom det är koffeinet som är det viktiga på eftermiddagen så klarade jag mig den här gången. Jag vet inte riktigt hur mycket kaffe som är hälsosamt att dricka på en dag, men jag måste ligga ganska nära gränsen för vad som rekommenderas. Det är inte riktigt samma sak att dricka skolans kaffe som att dricka mitt hemmalda kaffe från Gävle, skulle misstänka att automaten snålar en del med pulvret, därför tänker jag att jag kan dricka åtminstone dubbelt så mycket kaffe i skolan som i Gävle. En sak är i alla fall säker, utan kaffe fungerar jag sämre.

Dagens låt: Echo & the Bunnymen - Seven seas

Innebandyn igång

Nu är andra säsongen igång för mitt innebandylag CSKA Gorbatjov och den har börjat på bästa sätt. En aning överraskande tog vi oss igår vidare till andra omgången i cupen, vi slog ut ett lag som vi kommer att möta i serien längre fram på säsongen, så nu har vi satt oss i respekt.
Redan efter två cupmatcher har jag samlat på mig lika många utvisningsminuter som förra säsongen, nämligen två. Förra året fick jag två minuter för att jag stod för nära bollen på ett frislag, igår åkte jag ut på grund av att jag spelade vidare trots att jag tappat klubban. Det är inte direkt några utvisningar att skryta med, det är en sak att man åker ut för att man spelar tufft, men att åka ut för sådana här saker är bara klantigt. Vi drog på oss tre utvisningar igår, förutom min så fick vi två minuter för nick och två minuter för att vi hade för kort avstånd vid ett frislag. Det är rätt tydligt att vi borde ta och läsa igenom regelboken ett par gånger under säsongen.
Nu vann vi ändå med 7-5 och eftersom vi bara torskade med 2-1 i förra matchen så gick vi vidare till nästa omgång. Nu har vi tagit oss lika långt som förra säsongen, den enda skillnaden är att vi stog över första omgången då och således tog oss vidare utan att spela någon match. CSKA Gorbatjov är på gång, matchrapport dyker snart upp på vår hemsida.

Jag skrev här förut och beklagade mig över att jag alltid skadar mig på töntiga sätt, nu har det hänt igen. Idag när jag satt i skolan och gjorde i ordning brev att skicka hem så råkade jag skära mig i läppen när jag skulle slicka igen ett kuvert. Senare framkom det att det bara var att klistra igen dem utan att slicka, jag hade alltså både jobbat och skadat mig i onödan. Det är inte lätt att vara klantig.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Drunken hands

Veckans lista v.37

1. Magnus Carlson – I december är det dags för en ny Weeping Willows-skiva, det har jag väntat länge på. Samlingsskivan som kom ut förra året innehöll inte så många nya låtar, därför var det verkligen på tiden att de gör lite nytt material. Jag kan inte påstå att jag är speciellt orolig, Magnus har aldrig sjungit in något som inte jag gillat. Det lär inte ha undgått någon som besöker den här sidan att WW är en viktig del av mitt liv, deras musik har betytt mycket för mig genom åren. Ett nytt skivsläpp innebär en ny högtidsstund för mig. Nu är det bara att hoppas att konserthuset i Gävle är smarta nog att boka in världens bästa band när de kommer på turné.

2. Kris Kristofferson – I mars kommer denna countrylegend till Sverige för att göra tre akustiska spelningar, jag och Gorbatjov ska kämpa för att få biljetter till spelningen i Stockholm. Jag har ingen uppfattning om hur populär Kristofferson är här i Sverige, men eftersom jag inte vill missa den här chansen att se honom kommer jag se till att vi bokar biljett precis när de släpps. Den nya skivan som Kristofferson gjort är riktigt bra, kanske inte lika bra som det äldre material jag lyssnat på, men helt klart något som jag vill uppleva live. Det kommer nog att kännas en smula overkligt att höra låtar som ”Sunday morning comin down” och ”I´d rather be sorry” live. Vi ska ha tag på biljetter.

3. Jamie Carragher – Även om jag innerst inne visste att insatsen mot Everton bara var en engångsföreteelse så var det skönt att se den gamle, gode Kung Carra i matchen mot PSV i tisdags. Tillsammans med Agger såg han till att hålla rent framför Reina och det var väldigt positivt. Vår defensiv har inte varit så stabil som man är van att se den under säsongsstarten så att vi höll nollan mot PSV var jäkligt viktigt. I helgen väntar match mot fusklaget Chelski och givetvis skulle en seger i den matchen sitta fint, men tyvärr har jag svårt att se hur vi ska kunna rubba maffiagänget. Till matchen har jag äntligen fått min rykande färska matchtröja, med Carras namn på ryggen. Vinner vi idag kommer jag ha matchtröjan på hela säsongen.

4. Micke Dubois – Till veckan kommer den första boxen och för att värma upp har jag tittat igenom en massa olika klipp med Svullo, bland annat ”Do the Svullodance”. Den videon är fruktansvärt sjuk, precis som det ska vara när Svullo är inblandad. Den dans han skapat är, milt uttryckt, speciell. I stället för att jag ska beskriva hur stiligt det här så länkar jag till videon, titta och njut: Do the Svullodance

5. Max Wright – Nu har jag sett färdigt på den första säsongen av Alf, den överträffade mina förväntningar. Wright spelar pappan i familjen Tanner, Willie, och det gör han på ett övertygande sätt. Som allra bäst är han när han försöker tygla sin ilska över något som Alf gjort, han ser verkligen ut som om han när som helst kommer att explodera, men han gör det aldrig. Hans karriär i övrigt ser inte ut att vara så mycket att skryta med, mest inhopp i olika komediserie, men har man varit med i en serie som Alf kan man ändå se tillbaka på sin karriär och vara jäkligt nöjd

WW tillbaka

Idag läste jag en nyhet som gjorde mig väldigt glad, det börjar nämligen närma sig en ny skiva med Weeping Willows. På deras officiella hemsida skriver man att låtarna är färdiginspelade och att skivan kommer att släppas innan årets slut. Skivan beskrivs så här på hemsidan: “It will be a more laid back album and the music is a nod to their earlier days when the music was more influenced by the 60's.” Det låter oerhört spännande tycker jag, de första skivorna WW gjorde är de bästa skivorna jag hört och att de nu ska återvända till rötterna gör mig mycket förväntansfull. Man har spelat in 15 låtar, det är väl tveksamt om alla kommer att vara med på albumet, men de som inte kommer med hamnar säkert på någon av singlarna. WW:s skivsläpp är alltid speciella för mig, jag har följt dem sedan starten och de är mitt absoluta favoritband. De senaste två skivorna har varit lite snabbare än de två första, de har varit väldigt bra men inte i samma klass som de första två milstolparna. Jag hade hoppats lite på att man skulle spela in en skiva i samma stil som extrakonserten på live-dvd:n, men beskrivningen ovan låter också bra. Det som jag tycker är det viktigaste nu är att man ser till att utnyttja Magnus röst lite mer än man gjort på de två senaste skivorna, på förra skivan hade man till och med mixtrat lite med hans röst i några låtar och det behövs verkligen inte. Att skivan ska bli mer ”laid back” är ett tecken på att det blir en återgång till de lugna låtarna som fick mig att fastna. Det är tur att jag har jobbet så att tiden går fort, för nu vill jag att det ska bli december snart. Dessutom brukar ny skiva innebära turné.

Dagens låt: Weeping Willows – Stay with me

Tomas vs. tekniken

Jag är fruktansvärt oteknisk, det har jag alltid varit och det kommer jag nog alltid att vara. Jag är så oteknisk att när jag lånade en kompis canal plus-box för att se på fotboll en helg fick hans flickvän hjälpa mig att koppla in den. Andra gången jag lånade boxen glömde jag att låna fjärrkontrollen, eftersom jag inte lyckades lära mig menyerna på boxen var jag tvungen att kolla på fotboll en hel helg utan ljud, boxen är nämligen ljudlös när man sätter igång den. Nu är det visserligen så att nästan alla lärare är otekniska, så på mitt jobb känner jag mig inte utanför, men i helgen kommer min inkompetens att medföra ett enormt problem. I morgon spelar vi nämligen mot Chelski på bortaplan, matchen börjar strax innan tre. Klockan tre har mitt korplag match i innebandy, alltså har jag två val:
1. Missa innebandyn för att kolla på Liverpool.
2. Lära mig hur man spelar in på Canal+ med min video
Till mitt försvar ska sägas att jag inte haft videon så länge, fick den när jag tog examen, så jag har inte hunnit sätta mig in i hur det går till. I morgon måste jag dock ha lärt mig hur man gör, annars blir det ingen innebandy. Min förhoppning är att någon av mina kompisar kommer över och visar mig hur man gör, alternativt att jag helt enkelt har tur och gör rätt på första försöket. Det är nämligen så att jag, förutom att jag är oteknisk, lätt blir förbannad när jag märker att jag inte riktigt klarar av saker. Det finns en liten risk att jag sätter mig vid videon i morgon förmiddag och försöker ordna inspelningen, misslyckas, svär en lång ramsa och skiter sedan i innebandyn. Om så skulle vara fallet krävs det en riktigt bra match av LFC för att jag inte ska vara förbannad när jag åker till jobbet på måndag.

Dagens låt: Cortex – Radio death

Veckans lista v.36

1. Diego Maradona – Nu är han snart på plats här i Sverige. På onsdag tar han över Globen och får chansen att frälsa en, förhoppningsvis, fullsatt arena. Jag missar den här chansen att se Gud live och det känns lite trist, han hade kunnat välja i princip vilken annan dag som helst under året så hade jag åkt. Å andra sidan så är jag redan frälst, jag vet vad Maradona kan. Det är kanske bättre att andra får chansen att inse vad som gäller. Gud i Sverige alltså, stort, jäkligt stort.

2. Thomas Pareigis – Bland det bästa jag vet är att upptäcka ny musik, det har jag gjort den här veckan. Bandet jag upptäckt heter Fatboy och spelar countrypop som påminner en hel del om Roy Orbison. Jag hade aldrig hört dem tidigare när jag köpte deras skiva på tradera, men jag blev verkligen inte besviken. Thomas Pareigis heter sångaren och det verkar som om han skriver texterna också, han har en väldigt bra röst och texterna håller bra klass. När jag sedan läste i tacklistan i texthäftet såg jag att man fått hjälp vid inspelningen av Anders Hernestam och Ola Nyström från Weeping Willows, så egentligen är jag inte förvånad över att musiken är bra.

3. Micke Dubois – Äntligen verkar det vara dags för att få ut Svullo-material på dvd. Snart släpps dvd:n ”Mycket mer än bara Svullo” och i november kommer en samlings-box med allt från ”Agne och Svullo”. Det finns inte mycket som slår sketcherna med Svullo, det är absolut bland det bästa som gjorts i humorväg. Jag hoppas att ”Svullo grisar vidare” snart kommer att finnas på dvd också, det filmen förtjänar att upplevas av en till generation. De ungdomar som ser den kommer att inse att Pyjamas, Filip och Fredrik och allt sånt bara är billiga kopior. Svullo är originalet.

4. Robert Gustafsson – Igår blev han framröstad till världens roligaste man av svenska folket, ett val som jag verkligen inte håller med om. Jag tycker Robert Gustafsson är rolig, men det finns många som är klart roligare. I helgen har vi suttit och tittat en hel del på Nilecity och där är Gustafsson i alla fall i högform. Det finns många obetalbara scener i den serien och nu när det var så längesen man såg allt så var det nästan som en ny serie. Sketchen när Gustafsson spelar mannen med världens sämsta simultanförmåga är hur rolig som helst, likaså sketcherna där han spelar sportkommentatorn Sudden. Parallellslalomen i kylskåpet är en klassiker. Robert Gustafsson är så pass rolig att han förtjänar en fjärdeplats på veckans lista, men han är inte roligast i världen.

5. Jim Meddick – Meddick har skapat en av mina favoritserier, nämligen Robotman. När jag är ledig brukar jag ofta koppla av och läsa några Larson-tidningar och där finns den serie med. Humorn är låg och det är något som jag givetvis uppskattar. Serien blir lite sämre när Robotman försvinner ut i rymden och Pi tar över rollen som Montys sidekick, men även om det blir sämre så är det fortfarande riktigt bra. Robotman bör läsas.

Dagens låt: Fatboy - I break

Bollnäsfestivalen

Det kom som en rejäl överraskning när jag läste BollnäsNytt i veckan, men tydligen är det så att Bollnäsfestivalen ska göra comeback i sommar. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel, de sista gångerna man hade festivalen gick den väldigt dåligt och jag trodde inte någon skulle ha mod att försöka sig på det här igen.
De Bollnäsfestivaler jag besökt har givit mig många goda minnen, det var en av sommarens höjdpunkter när jag gick på högstadiet. Det var kanske inte alltid bra musik, men det var alltid mycket folk och man träffade massor med kompisar. Jag kan inte komma på speciellt många konserter som jag sett i Bollnäs som jag tyckt varit speciellt bra. Joe Cocker känns väldigt häftig att ta sett, men jag tror jag var för liten för att fatta hur stort det var när det begav sig. Den gången tyckte jag att det var mäktigare att få uppleva ”God morgon Columbus” med Pontus & amerikanerna live. Thomas DiLeva har gjort två kanonspelningar på festivalen och de minns jag väl, speciellt den första som var väldigt speciell. Den spelning jag har starkast minnen ifrån är nog ändå när jag såg Bollnäs stoltheter MID på Bolleberget. Jag hade aldrig sett dem tidigare och den här gången var spelningen enormt försenad, det var ett KISS-coverband som spelade innan och de slutade aldrig att spela. Klockan var närmare tre innan MID äntligen kom upp på scenen och körde igång. Min skjuts hem (mamma och pappa) orkade inte se klart hela konserten, och i ärlighetens namn ska väl sägas att jag också var ganska trött. Den del av spelningen som jag såg var häftig, jag hade lyssnat på MID i flera år innan det här och de var vid tillfället för spelningen ett av mina favoritband. Nu har jag sett dem live säkert tio gånger och det är alltid roligt, men den här gången var speciell.
Hur ska man då göra för att hålla Bollnäsfestivalen vid liv? Givetvis har jag svaret på den frågan. För det första ska man se till att ta hjälp av alla de duktiga band som finns i Bollnäs. Jag är övertygad om att t.ex MID skulle dra ganska så mycket folk. Dessutom finns det jättemånga mindre kända band i staden som är riktigt bra, halva tiden av festivalen borde ges till dessa band. Lokala band ger tyvärr ingen festival som folk betalar för, Carlslundsrocken är ju gratis och där spelar samma band, därför måste man ta dit lite större band också. I tidningen nämnde man namn som Carola och Pugh Rogefeldt, nej tack säger jag. Namn man ska satsa på för att få en lyckad festival är i stället dessa:
-Weeping Willows, att anordna en festival utan dem borde vara kriminellt på något vis.
-Moneybrother, en av Sveriges absolut bästa liveakter. Moneybrother skulle dra mycket folk.
-Thomas DiLeva, han har trogna fans som kommer när han spelar.
-Marit Bergman, hon släpper nytt nu och vore ett bra inslag på festivalen.
-Dia Psalma, de har faktiskt väldigt många fans från min generation och jag tror att de i Bollnäs skulle få väldigt många besökare. Vi hade ju faktiskt en punkfestival en gång i tiden.
Andra band som jag tycker man kan ta dit, kanske inga stora publikdragare men ändå bra:
-The Perishers, Bollnäs behöver få höra lite deppmusik bland all hårdrock.
-Isolation Years, säkert inte jättedyra, men jättebra.
-Christian Kjellvander, han kanske inte turnerar i sommar, men om han gör det ska man absolut försöka få honom till staden.
Alltså, satsa inte pengarna på skit som Carola, Patrik Isaksson och sånt dravel, satsa på kvalitet!

Dagens låt: Fatboy – Steelhearted boy

Skam

Fy fan. Det är egentligen allt som behöver skrivas om den här dagen hittills. Domarmissar och spelarmisstag i massor. Vissa dagar ska man inte kliva upp ur sängen.

Dagens låt: Kris Kristofferson - From the bottle to the bottom

Världens roligaste person

Folktoppen är ett intressant program, jag gillar listor och det är ju ett program som är uppbyggt på listande så det borde passa mig. Tyvärr är det ju så att jag har smak och det har inte den större delen av Sveriges befolkning, så listorna blir alltså fel. Det bevisades för två veckor sedan när Nina Persson på något vis inte blev framröstad till bästa kvinnliga artist i Sverige, det kommer säkert att bevisas ikväll också. Som jag fattat det ska man rösta fram världens roligaste person ikväll, en tuff uppgift. Hade det varit Sveriges roligaste person hade det inte blivit så spännande, Robert Gustafsson är oerhört populär så han hade säkert fått över hälften av rösterna, men när det är i hela världen kan det bli intressant. Jag hade tänkt berätta här vilka som är världens roligaste personer, så kan de andra roa sig med att knåpa ihop listan ikväll. Det finns många som jag skulle kunna godkänna som etta på listan, men jag tror inte att någon av dem kommer att toppa listan på tv. Ett givet val i toppen är såklart Ricky Gervais, The Office är den kanske bästa tv-serie som gjorts och Gervais är utan tvekan ett komiskt geni. Dels är han oerhört bra på att agera i serien och dels var han ju med och skrev den, imponerande gjort. Extras, som kom efter Office, var också det en bra serie. Ricky Gervais ska absolut vara med i toppstriden. Jerry Seinfeld borde också finnas med där uppe, hans serie är en klassiker och de stå upp-shower jag sett med honom har varit riktigt bra. Gänget bakom Titta vi flyger och Hot Shots skulle ligga bra till på min lista, men eftersom de är bakom kameran kanske det inte vore ett sådant roligt val. En person som är given på min lista är Conan O´Brien, han är nog den komiker som får mig att skratta flest gånger på ett år. Numera hinner jag inte se hans show så ofta, men under loven ser jag till att se varenda avsnitt av hans program. Etta på min lista skulle jag placera två personer, två personer som jag ser som oskiljbara: Matt Stone och Trey Parker. Att se deras filmer blir aldrig tråkigt, även om man ser Orgazmo för femte gången eller Baseketball för sjunde gången, skämten håller fortfarande. Cannibal The Musical är bland de sjukaste filmer jag sett, den kanske inte håller lika bra som de två jag nämnde ovan, men den innehåller ett av de bästa skämt jag sett på en film. Det skämt jag pratar om är givetvis när man kastar stenen i vattnet för att se hur djupt det är, det går inte att förklara i text hur roligt det är, det måste upplevas. Förutom att Stones och Parkers filmer innehåller mängder av bra skämt så har man alltid soundtrack som höjer filmerna ännu mer. Nu har jag hyllat Stone och Parker i flera rader, utan att nämna deras kanske största verk, South Park. Jag har tyvärr inte sett alla avsnitt av serien, men allt jag sett håller en riktigt hög nivå. Jag skulle vilja påstå att Matt Stone och Trey Parker är världens roligaste personer.

Dagens låt 2: The Perishers – On my way home

Dags att bygga nytt

Nu verkar det som att det äntligen blivit klart att vi ska få en ny arena. Kommunen och klubben har kommit överens om ett avtal som ger oss möjlighet att bygga Nya Anfield. Samtidigt som det givetvis är positivt att vi ska få en ny arena och på så sätt får in mer pengar till klubben, så tycker jag att det är lite trist. Jag är inte mycket för förändringar i allmänhet, jag tycker t.ex inte om när morsan och farsan köper nytt porslin hemma, och det kommer att kännas lite konstigt när vi inte längre spelar våra matcher på Anfield. Alla storklubbar i England har börjat bygga ut för att få in fler åskådare, Arsenal har till och med byggt en helt ny arena och lämnat Highbury. Jag förstår att det här helt enkelt är nödvändigt för att lagen ska kunna följa med i utvecklingen, men jag gillar inte alla nya arenor med sponsornamn. Här hemma i elitserien börjar det nästan bli pinsamt, hur kul kan det vara att spela hockey i en arena som är döpt efter en kaffesort eller en halstablett? Jag vill inte att Liverpool ska spela sina hemmamatcher på en arena med ett sponsornamn, arenan ska förknippas med oss och bara oss, inte med något klädmärke eller något flygbolag. Att som Arsenal döpa sin arena efter ett företag som sponsrat Chelski längre tillbaka i tiden borde vara straffbart, supportrarna borde vara förtvivlade. Tidigare ryktades det som att vi skulle bygga en ny arena tillsammans med Everton och dela den med dem, det hade varit en katastrof. Arenan ska vara vår och bara vår, lillebror får sköta sig själv.
Det kommer att kännas väldigt vemodigt den dagen vi lämnar Anfield, den saken är det ingen tvekan om.

Dagens låt: Freddie Wadling & Nina Persson – Flyg min väg

Veckans lista v.35

1. Diego Maradona – Han kunde väl ha valt någon annan dag att komma hit till Sverige? Måste Gud komma hit precis samma dag som vi har föräldramöte på skolan? Att få se Maradona spela fotboll har varit en dröm för mig så länge jag kan minnas och nu finns chansen att se honom spela i Globen den 13 september, den chansen kommer jag inte att ta. Jobbet går i första hand och även om jag mer än gärna skulle åka och titta kan jag inte missa ett föräldramöte. Det är bara att försöka intala sig att det inte är alls samma sak att se Gud spela nu som det var för 20 år sedan. Jag hoppas Diego kommer tillbaka hit fler gånger, då ska jag se till att jag inte missar honom.

2. Mike Skinner – I veckan läste jag igenom några uppsatser som mina elever skrivit, jag blev då påmind om Streets. Jag har inte lyssnat så mycket på dom den senaste tiden, blev lite besviken på den nya skivan som kändes ojämn och inte alls höll samma klass som de två tidigare mästerverken. Jag har en blandskiva i bilen nu, där har jag med några Streets-låtar och varje gång de kommer reagerar jag över två saker. Dels reagerar jag över att de är så fruktansvärt bra, men jag reagerar också över att den musik som Streets spelar inte påminner om någonting annat i min skivsamling. Jag hoppas att Streets kommer tillbaka på rätt spår när det är dags för den fjärde skivan, det finns enorm kapacitet i Mike Skinner och den bör utnyttjas.

3. Steve Finnan – Premier leagues bäste högerback har ni blivit Premier leagues mest ensamma högerback också. Jan Kromkamp lämnad världens bästa klubb i veckan för att flytta hem till Holland, han är ingen spelare som jag kommer att sakna, tvärtom. Kromkamp var inte så bra som jag trott och hoppats och att han lämnade känns ganska naturligt. Problemet vi får nu är att Steve Finnan är vår enda naturliga högerback och om han skulle bli skadad kommer det att medföra förändringar i backlinjen. Vi har två spelare i truppen som jag vet skulle göra ett galant jobb på högerbacksplatsen, det är Kung Carra och Gerrard. De är dock spelare som jag vill se på sina riktiga positioner, de är helt enkelt för bra för att flyttas. Nu blir det nog troligen så att Carra kommer få ta plats till höger om Finnan skulle göra sig illa, men vi får hoppas att det inte blir så. Finnan är vår kanske mest underskattade spelare och han behövs om vi ska stoppa United och Chelski.

4. Niklas Wikegård – Nu är det igång med hockeyn på tv igen. Jag är inget stort hockey-fan och jag är inte speciellt intresserad av att se Sveriges alla olika turneringar som är den här tiden av året. Visst, jag tittar, men jag kan inte påstå att jag bryr mig jättemycket om hur det går i matcherna. En sak som gör det hela lite roligare är att lyssna på Niklas Wikegård. Jag gillade honom inte alls när han tränade Djurgården, men som expertkommentator är han väldigt underhållande. Han säger precis vad han tycker han tiden och han säger det på ett sätt som man inte riktigt är van vid att kommentatorer gör. Wikegård är bra.

5. Sladjan Osmanagic – Jag var tveksam till Sladjan när han först kom med som bisittare i studion i VM, mitt enda minne av honom var att han gnällde på Pelle Blohm över att han skrev Zlatan med förnamn i stället för efternamn i någon drömelva efter Zlatans första säsong i Juventus. Ju mer jag har sett och hört av Sladjan, desto mer har jag börjat gilla det han säger. Han är väldigt kunnig, till skillnad från många av de andra ”experter” man ser på tv och för två veckor sedan så steg Sladjan verkligen i akt hos mig, han sade då att han trodde att vi skulle vinna premier league. Alla tidningar och experter tror att ryssarna ska ta det igen och det kanske är den enklaste och mest logiska gissningen. Men vi kan slå oss in på förstaplatsen om vi har lite tur med skador och ser till att vinna mot toppkonkurrenterna. Vi fans tror på LFC och det är kul att en expert gör det också.

Dagens låt 2: The Streets – Weak become heroes

Herr och Fru RajRaj

Igår var jag på bröllop, det var RajRaj och hans Anna som skulle gifta sig med varandra. Omtänksamma som de är valde de att lägga bröllopet en helg då det inte var någon PL-fotboll som jag missade. Jag har bara varit på ett bröllop tidigare och det var inte i kyrkan, så det var lite av en ny grej för mig att bevittna en sådan här händelse. Nu när jag är lärare så får jag besöka kyrkan ett par gånger om året vid olika högtider, men tidigare har jag inte varit där speciellt ofta. Bröllopet var i alla fall fint och de båda svarade rätt på sina frågor, så efter knappt en halvtimme var de gifta. Därefter var det middag och fest i en lokal nära kyrkan, det var riktigt trevligt. Det var bordsplacering som gällde, men jag kom bredvid Hasse Holmqvist och Fugelsang så det var inga problem att komma igång med diskussioner. Det fanns öl, vin, whisky och likör i mängder så det blev ganska snabbt en väldigt avslappnad stämning i lokalen och snart kände alla alla. Det var en jättetrevlig kväll, även om jag framåt klockan tolv började känna av att jag jobbat en hel vecka och klivit upp tidigt på mornarna. När klockan var halv två åkte jag, Gamle Franken, Pokervinstförstöraren, Hasse Holmqvist och Dansk hem, mycket nöjda med dagen.

Dagens låt: Pelle Carlberg – Musikbyrån makes me wanna smoke crack

Lat

Ännu en arbetsvecka avslutad. Jag kom till Gävle ganska sent, blev kvar på jobbet till efter fyra och med tanke på att det är en bit att åka så kom jag inte till Gävle förrän strax före klockan sex. Efter att ha tittat på några Alf-avsnitt med syrran skulle jag åka till Kusen och kolla på film. Lat som jag är så tog jag givetvis bilen, trots att det bara tar 15 minuter att gå. När jag kom till Kusen märkte jag att det inte fanns någon parkering ledig vid hans lägenhet, men eftersom jag visste att det fanns en besökarparkering längre bort på området så fortsatte jag dit. Tyvärr var även den upptagen. Ännu lite längre bort på området finns det en till besökarparkering, jag tog sikte på den. Den var upptagen. Nu började jag misströsta. Kusen bor ganska nära Tingshuset, så jag åkte dit. Jag har lagt märke till att det alltid finns lediga parkeringar där, när jag kom fram insåg jag varför det var så. På skylten som satt vid parkeringen stod det nämligen ”Endast för tingshusets besökare”. Nu fanns det bara en utväg, jag kunde ju inte gärna åka hem med bilen och gå, då hade ju allt letande varit i onödan, i stället åkte jag bort till tågstationen. Där fanns det lediga platser som jag kunde ta. Jag parkerade där och gick de fem minuterna som krävs för att komma från stationen hem till Kusen. Efter fem minuters bilfärd, tio minuters letande och ytterligare fem minuters promenad kom jag så äntligen fram, fem minuter senare än om jag inte varit så lat och tagit bilen.

Dagens låt: Radiohead – Karma police