En lagseger

Vi börjar få ordning på laget nu, det var den känsla jag hade när domaren blåste av matchen mot Aston Villa igår. Det var en gedigen laginsats, där alla spelare gjorde ett bra jobb och det såg ut som att vi spelade som ett lag. Även om Aston Villa hade en bra period i andra halvlek var vi helt klart värda segern och när Lambert slog in 2-0-målet kunde jag pusta ut och för första gången på väldigt länge känna att vi kanske har lite häng på den där fjärdeplatsen ändå.
Det jag gillade igår var utan tvekan laginsatsen, det var ingen som föll ur och presterade svagt, alla gjorde det som krävdes av dem. Svårast igår hade den spelare som hållit oss uppe i många matcher, nämligen Raheem Sterling, som inte riktigt kom upp i nivå. Jag blev mycket imponerad av Lazar Markovic defensiva spel, vid ett flertal gånger under andra halvlek stoppade han upp Aston Villas anfall och att han hade det spelet i sig trodde jag inte riktigt. Han är såklart inte värvad för sina defensiva egenskaper, men det är glädjande att se att han är en så pass mångsidig spelare. Det enda sättet att vända på en negativ trend, som vi hade tidigare under säsongen, är hårt jobb och det är tydligt att Markovic har insett det. En annan spelare som tillämpade hårt jobb igår var Fabio Borini, något som också ledde till hans första mål för säsongen. Det är dock uppenbart att tekniken sviker vår italienare, han tar smarta löpningar, kommer i bra lägen och är duktig på att skapa ytor, men det sista saknas hos honom. Avsluten går för ofta över eller utanför. Jobbet han lägger ner ska han ha beröm för, men om han ska ha en framtid i vår klubb måste han förbättra sitt spel när lägena uppstår. Jag hade helt räknat bort Fabio Borini, men det kanske var för tidigt, Sturridge kommer inte att kunna spela alla matcher som är kvar och bakom honom är det Borini som passar vårt spelsätt bäst av anfallarna.
Vår trebackslinje börjar se mer och mer sammansvetsad ut och det är ingen slump att vi börjat släppa in färre mål i takt med att de spelat ihop sig. De kompletterar varandra bra och både Emre Can och Mamadou Sakho ser mer och mer bekväma ut för varje match som går. Det ska bli oerhört intressant att se hur den här formationen fungerar mot Chelsea till veckan, de kommer ställas på lite svårare prov då än de gjort mot Sunderland och Aston Villa. En sak som hotat oss de senaste matcherna är när inläggen blir lite längre och går förbi alla tre backarna, igår var det två gånger i andra halvlek som Villa kunde skapa halvchanser genom sådana inspel(även om Cissokhos knappast var meningen), centralt är vi dock starkare än tidigare. Dejan Lovren bör vara långt ifrån en startplats i dagsläget.
Avslutningsvis en stor eloge till kapten Henderson, ännu en assist igår och en stark insats. Han växer mer och mer fram som vår kanske viktigaste spelare och det är glädjande att vi spelar honom i en roll där han kommer med i spelet mycket.
Vi har Lallana tillbaka efter skada, Gerrard snart frisk och en spelsugen Daniel Sturridge inom kort redo att kliva in i laget, det borde finnas goda chanser till en spännande säsongsavslutning.

Topp 10 2014

10. Morrissey + Weeping Willows
Båda mina stora favoriter släppte nya skivor och åkte på turné, jag hade äran att få se Weeping Willows två gånger och när Moz spelade på Hovet i Stockholm var jag givetvis där. Musik är en viktig del av mitt liv och det är svårt att vara annat än nöjd när man får avnjuta den bästa musiken som existerar på plats.

9. Krakow
För andra året i rad besökte jag Krakow och Auschwitz, den här gången tillsammans med två skolklasser. Känslan när man besöker förintelselägren är alltid lika stark och det här är en resa som jag tycker alla borde göra någon gång i livet, för att få perspektiv och för att förstå vad som kan hända om man inte ser alla människors lika värde.

8. Stockholm Marathon
Själva loppet är en upplevelse i tre mil och sedan en plåga under den sista dryga milen, men känslan när man kommit i mål och vet att man utfört ett marathon är häftig. Det var inte riktigt lika plågsamt den här gången, nästa gång ska jag ner under 3.30.

7. Svedjaveckan
Det här är en återkommande sommarhändelse för oss och det är alltid lika trevligt och avkopplande. Jag får chansen att umgås med min systerson, att umgås med familjen och vi får chansen att se mycket av Sveriges vackraste landskap. I somras åkte vi runt på loppisar, besökte en lokal festival och besteg diverse olika berg, en mycket bra vecka.

6. Valsafari
Dagarna som jag och pappa spenderade i Andenes i norra Norge var väldigt lyckade, höjdpunkten var såklart själva valspanandet, där vi fick se detta enorma djur på bara några meters avstånd, men bara att få besöka en så nordlig plats vad häftigt. Naturen var jättehäftig, maten var jättegod, men dyr, och dessutom började fotbolls-VM när vi var där.

5. Lidingöloppet+Beat Butchers 30 år
En extremt intensiv dag, men samtidigt fantastiskt rolig. Först fick jag göra mitt bästa Lidingölopp, därefter fick jag se alla mina barndomsidoler uppträda under en helkväll, som blev till en enorm nostalgitripp, en mycket trevlig sådan. Allsången när Coca Carola uppträdde kommer jag alltid att minnas.

4. Way out West
Återigen ett starkt startfält, mängder av bra musik och som vanligt ett trevligt festivalområde utan inslag av jobbigt fulla besökare eller bråk. Sveriges bästa festival fortsätter att leverera, dagarna i Göteborg är något jag ser fram emot hela året och jag blir aldrig besviken.

3. Berlin
Jag hade i många år önskat besöka den tyska huvudstaden och i somras tog jag och Malin oss dit. Det var några härliga dagar, med mängder av sevärdheter, god mat, shopping och spatserande runt på gatorna i en av de mest trevliga städer jag varit i.

2. Liverpool
Jag var till Liverpool två gånger under 2014, under två olika perioder av lagets kalenderår. Derbyt i januari var en uppvisning av ett lag i medvind, matcherna i december var två krampaktiga framträdanden av ett lag med stora bekymmer. Båda resorna var dock otroligt roliga, jag lägger väldigt mycket tid på mitt intresse för laget och att då få komma till staden och diskutera med de lokala supportrarna, besöka pubarna runt arenan och se mina favoriter live är snudd på overkligt. Senaste besöket var mitt sjunde i staden, men långt ifrån det sista.

1. Gerda
Det är ofrånkomligt att ha en annan förstaplats på listan, det har kommit in en ny människa i släkten och lille Henry är helt plötsligt storebror. Hon är liten än Gerda, men hon börjar visa sin personlighet och det är en glad, liten tjej jag börjat få lära känna.

Steven Gerrard

Alldeles innan jag skulle sova igår började starka rykten om att Steven Gerrard bestämt sig för att lämna oss efter säsongen att florera på internet, när jag släckte lampan för att sova hade jag sett det på tillräckligt många ställen för att förstå att det var sant. Den spelare som symboliserat i stort sett hela min tid som supporter har bara några månader kvar som Liverpool-spelare och även om det märkts den senaste tiden att han inte är samma spelare längre trodde jag inte att det skulle ta slut redan nu. Steven Gerrard gjorde debut i Liverpools a-lag när jag gick i nian, idag är jag 32 år och under nästan hela den perioden har hans namn varit det första att skriva in i startelvan. Han har under den tiden varit spelaren laget lutat sig mot, spelaren vi fans satt vårt hopp till och så många gånger har det visat sig vara rätt. Att räkna upp de gånger Steven Gerrard räddat oss skulle ta väldigt lång tid, vår kapten har betytt så enormt mycket för Liverpool sedan han etablerade sig i laget att det inte går att sätta ord på. Fotbollsmässigt är han den mest kompletta fotbollsspelare vi haft, men Steven Gerrard är såklart mer än hans fotbollskunskaper, han är dessutom född och uppvuxen i staden, han har stannat i klubben trots att han hade platsat på vilket mittfält som helst i hela fotbollsvärlden. Steven Gerrard har alltid funnits där, både när lagkamraterna hetat Alonso, Mascherano och Torres och när de hetat Poulsen, Konchesky och Ngog. Nästa säsong kommer han inte att finnas där längre och han lämnar ett enormt tomrum efter sig, inte lika mycket på planen längre, men i klubben. Hans namn finns bak på mängder av tröjor runt Anfield, hans namn står på halsdukar, hans namn sjungs mer än någon annans och när man pratar med lokalbefolkning om laget talar de om Steven Gerrard som om det vore en son. Ingen i dagens trupp kan fylla den luckan.
Det är svårt att ta in att Steven Gerrard ska lämna oss, utan att ha fått vinna den titel han helst ville ha. Vår kapten ville vinna titeln med sitt lag, det var för honom viktigare än att få vinna titeln, för det råder ingen tvekan om att han hade kunnat välja att gå till ett annat lag och varit i stort sett säker på att få vinna Premier League. Nu kommer han att avsluta sin karriär utan PL-titel, men med 17 år, 180 mål och 10 troféer för Liverpool FC. När Jamie Carragher slutade kändes det jobbigt, men en tröst då var att Steven Gerrard fanns kvar. Nu när även han lämnar kommer den lokala förankringen i spelartruppen att försvinna och det är såklart väldigt tråkigt. Det är en så konstig känsla nu när det är bekräftat att Gerrard lämnar, jag kan knappt minnas ett Liverpool utan honom och jag tror att väldigt många fans där ute sitter med samma känsla just nu.
Det finns inte ord nog att tacka Steven Gerrard för det han givit klubben och jag hoppas verkligen att vi får se honom i någon roll i klubben igen i framtiden. Min favorit i klubben har alltid varit Jamie Carragher, men jag tror att jag alltid kommer att prata om Steven Gerrard som den störste spelaren jag sett i vår tröja, oavsett vilka spelare som kommer framöver. Han är min generations King Kenny.