Thor 3D

Igår var jag och Malin på bio och såg årets första marvelfilm, Thor. Filmen var i 3D och det gjorde att man fick ägna de första minuterna åt att lära sig att se texten på ett bra sätt utan att missa något i handlingen. När man väl kom in i filmen bjöds man i alla fall på trevlig actionunderhållning, utan speciellt många störningsmoment. Visst fanns de där onödiga, komiska inslagen med även i den här filmen, men de var inte alls så vanliga som man hade kunnat frukta. Actionscenerna var snyggt gjorda och Asgård var verkligen otroligt häftigt, där 3D-effekterna givetvis bidrog till den maffiga inramningen. Thor spelades av Chris Hemsworth, en skådespelare jag aldrig hört talas om innan den här filmen, han passade perfekt i rollen som den något träiga guden, som kastas ut från sitt rike efter att ha agerat lite klumpigt. Natalien Portman spelade kvinnan som tog hand om honom när han hamnade på Jorden och där kan man lugnt säga att hon var sin roll överkvalificerad. Den rollen hade kunnat göras av i princip vilken skådespelare som helst, men det är trots allt trevligt när de tar in duktiga skådisar i dessa filmer och inte, som i Fantastiska Fyran och Daredevil, plastdockor som Jessica Alba och Jennifer Garner. Stellan Skarsgård har en relativt stor roll, som han sköter på ett bra sätt, och Anthony Hopkins är givetvis klockren som Oden. Thor är en underhållande film, dialogen är långt ifrån avancerad och delar av handlingen kändes lite långsökt. På det hela är jag nöjd med Thor, den höll en förväntad nivå och innehöll dessutom ett kort inhopp av Hawkeye, inför Avengers. Scenerna efter eftertexterna kunde man ha varit utan.

Dagens låt: Glasvegas - Euphoria take my hand

Påskfirande

I förrgår var jag hemma i Svedja på påskfirande, dessutom firade jag Plummer. Han fyllde nämligen åtta år i fredags och fick såklart en liten present. Som vanligt överlevde inte presenten så länge, men innan den blev sönderbiten såg den rolig ut i alla fall.

Denne lille krabat var givetvis också med och firade.

Hempa tyckte att han skulle sköta kameran.

Jag, Hempa och syster på en filt i solen.

Igår följde jag med på Malins tävling i Falun, vädret var kanon och även hoppningen gick bra. Jag tog bilen hem för att lagom hinna se Liverpool-Birmingham och det ångrar jag inte, då vi stod för en imponerande insats och vann med 5-0. Den här sommaren kommer bli klart mindre ångestframkallande än den förra, då Hicks och Gillete förstörde vår klubb.

Dagens lågt: Charta 77 - När världssamvetet tog semester

Timbuktu och Wiehe

Det går en hel del rykten kring vilka som ska deltaga i nästa säsong av Så mycket bättre och av de tre som enligt tidningarna är klara hade jag med två i min lilla önskelista som jag publicerade här i fjol. Den första av de två är Timbuktu. Han känns som en perfekt ersättare för Petter och är musikmässigt klart mer intressant. Den andre av de två är Mikael Wiehe och att han ska vara med känns väldigt roligt. Han har en låtlista bakom sig som är enorm och innehåller alster som Titanic, Flickan & kråkan, Som en duva, Victor Jara och Keops pyramid. Jag har faktiskt sett denne man live två gånger, varav den första är mest minnesvärd. Den spelningen gjordes i Bollnäs kyrka när jag gick i första ring på gymnasiet och det är den enda gång jag varit inne i den kyrkan, då det inte handlat om konfirmationer. Mor och far gjorde mig sällskap på den här spelningen. Tyvärr kom vi lite sent och fick sitta uppe på läktaren, där man inte kunde se Wiehe, men vi hörde honom mycket väl. Det var en mycket bra spelning och när det hela var slut stannade vi för att köpa en skiva. Jag ställde mig sist i kön och väntade på att få komma fram till bordet där skivorna såldes, där Wiehe själv också stod och signerade. Till min förvåning tittade Wiehe på mig och vinkade fram mig, förbi de andra i kön. Jag berättade att jag var imponerad av spelningen och fick köpa min signerade skiva. Jag kunde inte rikigt förstå varför jag fick gå före i kön, men min mor och far trodde det hade med min ålder att göra. Det var nämligen en hög medelålder i kyrkan och Wiehe tyckte antagligen att det var roligt att se en långhårig tonåring i publiken, därför kanske jag fick den stora äran att gå före i kön och dessutom handla av Wiehe själv. Det ska bli roligt att se hur han gör sig i Så mycket bättre, men jag är övertygad om att han kommer vara ett mycket bra tillskott.

Dagens låt: Mikael Wiehe - Flickan & kråkan

Vägen till Peking

Ikväll visar Canal Plus Sport 1 IFK Norrköping mot Halmstad, det ska bli riktigt intressant att se. Peking har inlett säsongen med vinst i två av tre matcher och det är bättre än många på förhand trott. Ikväll finns en god chans till tre nya poäng, men är det något mitt liv som fotbollssupporter lärt mig är det att man inte ska ta något för givet. Jag får ganska ofta frågan hur det kan komma sig att jag håller på Norrköping, de ligger ju långt bort geografiskt sett och de har inte rosat marknaden det senaste decenniet, men mitt intresse går långt tillbaka i tiden. 1989 köpte jag en sporttidning som hette Center, i mitten fanns det en affisch, den visade ett glatt gäng nyblivna svenska mästare. Laget var IFK Norrköping och de hade slagit favoriten Malmö FF efter en dramatisk straffläggning i finalen. Jag satte upp affischen på väggen och mitt intresse för klubben var fött. Säsongen efter slog en yngling ifrån Finflo utanför Hudiksvall igenom i klubben, bland annat genom ett hattrick i en tv-sänd match mot IFK Göteborg. Denne yngling var givetvis Tomas Brolin, som gjorde så bra ifrån sig att senare fick chansen i det svenska VM-laget 1990. Brolin blev en av mina allra första fotbollsfavoriter och att han spelade i Norrköping gjorde inte saken sämre, tyvärr blev han ganska kortvarig i klubben, då han efter VM flyttade till italienska Parma. Han hade dock bidragit till att mitt intresse för Peking var fast och sedan den tiden har det varit mitt lag i Sverige. Jag har aldrig haft samma intresse för Peking som för Liverpool, men jag har alltid haft koll på resultaten och sett till att se de matcher som visas på tv. Ikväll är ett sådant tillfälle och de vore mycket trevligt med en vinst.

Dagens låt: Fleet Foxes - Helplessness blues

Blåsningar

Igår såg jag några minuter av programmet Nu blåser vi Sverige, det var minuter som jag aldrig kommer att få igen. Det var ett mycket taffligt försök till att göra en dolda kameran-liknande serie och de skämten man körde var så dåliga att inte någon i dess närhet kan ha tagit dem på allvar, den stora blåsningen måste de som finansierade serie känna att de gått på. Det här är långt ifrån den första gången man gör en sådan serie i Sverige, det är dessutom långt ifrån första gången den ger ett uselt resultat. Några skratt har dock de här lurendrejeriprogrammet givit genom åren och det är främst ett avsnitt av Blåsningen som jag kommer att tänka på. Det är avsnittet när Mästarnas Mästare-aktuelle Anders Limpar luras tro att han rest två år framåt i tiden med hjälp av en vetenskapsman på ett flygplan, klippet kan ses här. Limpar går stenhårt på blåsningen och det är onekligen roligt att se hans minspel när det hela utspelar sig, jag skulle kunna tänka mig att han fick höra det här på fotbollssamlingarna ett tag framöver. Den andra blåsning som jag gillat är när man blåser Benno Magnusson, genom att lura honom att han ska blåsa Lars-Åke Lagrell och i stället iscensätter en liten romantisk konflikt. Det klippet kan ses här. Förutom de här två klippen så är det några av Pyjamas bästa inslag som jag uppskattat, enkla men geniala skämt som blir bra underhållning. Nu blåser vi Sverige däremot verkar falla in under samma avdelning som de flesta andra försök som gjorts, nämligen avdelningen för dynga.

Dagens låt: Nordpolen - Vem har sagt?

Framtidstro

Djimi Traore, Gregory Vignal, Paul Konchesky, Philip Degen, Andrea Dossena, Josemi, Jan Kromkamp, Mohammed Sissoko, Christian Poulsen, Igor Biscan, Salif Diao, Damien Plessis, Abel Xavier, listan över dussinlirare vi värvat till vår trupp det senaste decenniet kan göras lång. Spelare som kostat pengar, om inte i övergångssummor så i för höga löner, men inte bidragit på något positivt sätt i klubbens utveckling. Dessa spelare är en anledning till att man som supporter blir varm av att, som i gårdagens drabbning med Arsenal, se John Flanagan, 18 år och född i Liverpool, Jack Robinson, 17 år och född i Warrington vid Mersey river, och Jay Spearing, 22 år och född i Wallasey utanför Liverpool, komma in och göra enastående insatser. I stället för att fylla truppen med inköpta spelare som inte håller måttet har Kenny Dalglish fyllt på i laget med spelare som tagit sig vägen genom akademin och det är mycket roligt att se. Nu är det givetvis för tidigt att dra för stora växlar av de två senaste matcherna, men John Flanagan har där visat att han har förmågan att stänga sin kant även om motståndarna heter Manchester City och Arsenal. Hur bra han egentligen är kommer vi få se prov på under avslutningen av säsongen, för så länge Glen Johnson och Martin Kelly är borta kommer han förhoppningsvis få fortsätta i startelvan. Att han håller klass defensivt har han redan visat, det ska bli oerhört intressant att se hur väl han står sig offensivt. Han är såklart långt ifrån en färdig spelare, men hans intåg i laget känns väldigt positivt och han har redan visat mer än spelare som Degen, Josemi, Xavier och Kromkamp som tidigare spelat på hans plats i laget. Jay Spearing har, med god uppbackning av min gamla hackkyckling Lucas Leiva, visat hjärta på mittfältet de senaste matcherna och börjar mer och mer framstå som duglig truppspelare. Han är inte tillräckligt bollskicklig för att konkurrera om en ordinarie plats i vårt lag, men vid skador kan han bevisligen komma in och göra ett bra jobb, bättre än Sissoko, Poulsen, Plessis, Diao och Biscan, som tidigare tagit oförtjänta platser på vårt innermittfält. När Aurelio, som vanligt, fick gå ut skadad igår kastade Dalglish in Robinson på vänsterbacken. I stället för att, som Hodgson garanterat gjort och säkert Rafa också, göra en rokad i backlinjen och flytta ut Carra på kanten och ta in Kyrgiakos i mitten bytte han alltså in en oprövad 17-åring. Robinson ställdes mot Theo Walcott, en spelare som skrämt många ytterbackar, även om han i mina ögon är en aning överskattad. Robinson höll jämna steg mot Walcott och det var väldigt få inlägg som tog sin i straffområdet, desto fler som stannade på den nye ynglingens utslängda ben. Vänsterbacken är en riktig jobspost för oss och har så varit under många år. Traore, Dossena, Vignal och Konchesky är exempel på spelare som försökt göra någon nytta på positionen och det kommer garanterat att värvas en ny spelare på positionen i sommar. Precis som med Flanagan är Robinson givetvis långt ifrån en färdig spelare och alldeles för ung för att ta en plats än, men i stället för att vi ska värva någon billig legoknekt som spelar för pengarna och inte för märket på bröstet verkar han vara ett bra alternativ. Matcherna mot CL-jagande City och titeljagande Arsenal har bidragit till en ökad framtidstro. Om vi skeppar ut allt dökött i sommar(Poulsen, Konchesky, Jovanovic, Degen, Kyrgiakos, Cole), värvar tre, fyra klasspelare (vänsterback, mittback, tempostark kantspelare och spelskicklig centralmittfältare förslagsvis), vilket ägarna verkar vara villiga till, och låter lovande local lads bredda truppen ser det riktigt spännande ut. Det kommer dessutom att kännas som Liverpool och gör att man kan hoppas på lokala förmågor efter Gerrard- och Carragher-epoken.

Dagens låt: Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Carries on

Mästarnas mästare

Ikväll fortsätter Mästarnas mästare, antagligen det bästa svenska tv-programet som gjorts de senaste åren, tillsammans med fyrans Så mycket bättre. De här två produktionerna har gemensamt att de fungerar som hyllningar till personer som verkligen förtjänar det, man får dessutom följa personer som verkar trivas tillsammans och därigenom läggs inte grunden i programmet inte på konflikter utan på inbördes respekt. Årets omgång av Mästarnas mästare såg på pappret lite småtråkig ut från början, men tre avsnitt in i serien är den tesen överbevisad. Jag har alltid gillat George Scott, han ger ett oerhört sympatiskt intryck och har gjort en imponerande resa i sin karriär. Robert Prytz hade jag noll koll på tills dess att jag läste en text om honom i Offside, efter den tycker jag alltid det är roligt när han får synas. Tyvärr har dessa två åkt ut redan, men det finns många bra namn kvar. Hanna Ljungberg är en spelare jag alltid gillat. Det som hon och de andra i Umeå IK gjorde för svensk damfotboll kan inte överskattas och även om jag själv inte följde det aktivt kan jag inte undgå att imponeras. Ingemar Stenmark är imponerande att skåda, dock inte lika rolig att lyssna på. Pekka Lindmark är hans raka motsats, inte så imponerande i fysiken, men ganska rolig. Nu är det inte bara deltagarna som gör det här programmet bra, jag tror inte jag sett en tv-produktion med bättre musik än den här. De senaste avsnitten har man bland annat haft med band som The National och Band of Horses i inslagen och det kan man ju inte annat än uppskatta. Ikväll fortsätter kampen om titeln i Mästarnas mästare, men det känns ganska oväsentligt men som vinner, det är vägen dit som är det underhållande.

Dagens låt: The National - Mistaken for strangers

Värmen är här

Jag kan inte gärna klaga på vädret under min första påsklovsdag. På eftermiddagen har jag kunnat sitta på balkongen och läsa ut min bok, i shorts och bar överkropp och jag var trots det långt ifrån att frysa. Det låter som om det ska bli liknande väder under nästa vecka också och det vore inte helt fel om det skulle visa sig vara riktigt. Den här första värmen efter vintern är härlig, inget snack om den saken. Jag lånade en dvd-box av min chef förra veckan, boxen innehöll hela Live Aid-galan. Vi pratade om den när vi hade after work nyligen och jag nämnde att jag bara sett fragment av denna klassiska tillställning, veckan efter låg boxen på mitt skrivbord på jobbet och jag har nu börjat titta igenom den. En sak som tidigt slog mig var att många band såg väldigt likadana ut på den här tiden. Frisyrerna och kläderna hos artister som Paul Young, Ultravox, Spandau Ballet osv påminde mycket om varandra, det var dock inte speciellt stiligt. Några av artisterna som uppträdde klickade jag bort, men det var också några som imponerade. Queen var ett sådant band. Jag har aldrig lyssnat aktivt på dem, men man kan inte så Freddie Mercury uppträda utan att bli imponerad. Han måste ha varit född till att stå på scenen och den röst han hade var unik. Ett annat band jag gillade att se var Beach Boys. De var långt ifrån sin storhetstid när det här spelades in, men deras röster var fortfarande bra och låtarna kommer alltid att hålla klass. På den sista dvd:n kommer Neil Young, det ser jag fram emot.

Dagens låt: The Crookes - Yes, yes we are magicians

Justice

Idag är det 22 år sedan den fruktansvärda läktartragedin som inträffade på Hillsboroughstadion.

Gerard Bernard Patrick Baron (67)
John Alfred Anderson (62)
Raymond Thomas Chapman (50)
Henry Thomas Burke (47)
Eric George Hughes (42)
Arthur Horrocks (41)
David Hawley (39)
Thomas Howard (39)
Brian Christopher Mathews (38)
David George Rimmer (38)
Inger Shah (38)
Michael David Kelly (38)
Patrik John Thompson (35)
Roy Harry Hamilton (34)
Vincent Michael Fitzsimmons (34)
Eric Hankin (33)
Stephen Francis Harrison (31)
Peter Reuben Thompson (30)
Alan Johnston (29)
Anthony Peter Kelly (29)
Christopher Edwards (29)
James Robert Hennessy (29)
Joseph Clark (29)
Martin Kenneth Wild (29)
Alan McGlone (28)
Barry Glover (27)
Christine Anne Jones (27)
Francis Joseph McAllister (27)
Gary Harrison (27)
Nicholas Peter Joynes (27)
Andrew Mark Brookes (26)
Barry Sidney Bennett (26)
Christopher James Traynor (26)
Paul Anthony Hewitson (26)
Paula Ann Smith (26)
David Steven Brown (25)
Richard Jones (25)
Derrick George Godwin (24)
Graham John Roberts (24)
Peter Andrew Burkett (24)
Colin Andrew Hugh William Sefton (23)
David Leonard Thomas (23)
Tracey Elizabeth Cox (23)
William Roy Pemberton (23)
David John Benson (22)
David William Birtle (22)
Gary Collins (22)
Tony Bland (22)
Carl William Rimmer (21)
Joseph Daniel McCarthy (21)
Marion Hazel McCabe (21)
Paul David Brady (21)
Peter Francis Tootle (21)
Peter McDonnell (21)
Thomas Steven Fox (21)
Gordon Rodney Horn (20)
Ian Thomas Glover (20)
Stephen Paul Copoc (20)
Colin Mark Ashcroft (19)
Colin Wafer (19)
David William Mather (19)
Gary Christopher Church (19)
Ian David Whelan (19)
James Philip Delaney (19)
Paul William Carlile (19)
Sarah Louise Hicks (19)
Carl Brown (18)
Carl David Lewis (18)
Christopher Barry Devonside (18)
Gary Philip Jones (18)
James Gary Aspinall (18)
John McBrien (18)
Jonathon Owens (18)
Paul Clark (18)
Carl Darren Hewitt (17)
Graham John Wright (17)
Henry Charles Rogers (17)
Keith McGrath (17)
Simon Bell (17)
Stephen Francis O'Neill (17)
Steven Joseph Robinson (17)
Stuart Paul William Thompson (17)
Kester Roger Marcus Ball (16)
Martin Kevin Traynor (16)
Nicholas Michael Hewitt (16)
Kevin Daniel Williams (15)
Kevin Tyrrell (15)
Peter Andrew Harrison (15)
Philip John Steele (15)
Victoria Jane Hicks (15)
Adam Edward Spearritt (14)
Lee Nicol (14)
Paul Brian Murray (14)
Philip Hammond (14)
Thomas Anthony Howard (14)
Jon-Paul Gilhooley (10)

Dagens låt: Fields of Anfield Road

Återseenden

Tiden går fort. För tre år sedan, när jag släppte mina sista nior på mitt förra jobb, sade jag att jag skulle komma och titta när de som valde estetiska hade sin slutproduktion. Ikväll är det dags, de börjar närma sig studenten och har nu sin föreställning på Heden i Bollnäs och jag och Malin ska ta bilen dit tillsammans med min mor och syster, för att se vad de lärt sig under de här åren. Jag har bara varit på en föreställning där uppe tidigare och det är nog 15 år sedan, men nu är det alltså dags igen.
På tal om återseenden, jag och Malin har äntligen fått tag på de två senaste säsongerna av Dexter. Säsong fyra tog oss en dryg vecka och igår inledde vi tittandet på säsong fem. I det första avsnittet blev det lite av ett möte mellan Dexter Morgan och David Fisher, Michael C Halls karaktär i Six Feet Under, eftersom det kanske är någon som läset det här och tänkt se serien någon gång tänker jag inte berätta om anledningen till att Dexter besökte en begravningsfirma, men intressant var det. Säsong fyra var mycket bra och jag hoppas att den här säsongen håller samma nivå, men jag tror inte vi kommer att bli besvikna.

Dagens låt: The Crookes - Bloodshot days

Positiva vibbar

Vi Liverpool-fans är inte direkt bortskämda med starka insatser det senaste året, men igår fanns det verkligen inte mycket att klaga på. Vi mosade City totalt och 3-0 efter 35 minuter var mycket imponerande. Även om vi inte övertygar vecka ut och vecka in är det en hel del som känns positivt nu. Ägarna verkar villiga att satsa, spelarna vi värvat verkar ha kommit bra in i laget och de namn som ryktas vara på gång till nästa år är spelare som skulle höja vårt lag. I fjol vid samma tid kändes det mesta osäkert, vi hade en tränare som skulle sparkas, ett lag som inte presterade, ägare som var idioter och spelare som tydligt visade att det inte ville spela i klubben. Sedan dess har det hänt en hel del. Kenny Dalglish har tagit plats på bänken i stället för den misslyckade Hodgson, som kom in i stället för Rafa, och han har fått in en positiv stämning kring klubben som verkligen behövdes. Han spelar en lokal förmåga som Spearing i stället för brutalt dålige Poulsen, han har givit Martin Kelly en chans att etablera sig och igår lät han dessutom 18-årige akademiprodukten John Flanagan starta. En sak som var intressant med Flanagans debut igår var att jämföra den med när Rafa släppte in Ayala till hemmamatchen mot Stoke härom året. Den gången var Ayalas osäkerhet enormt tydlig och han tittade mot Rafa varje gång han hade bollen under kontroll, Flanagan hade ett helt annat självförtroende och även om han inte sattes under någon enorm press så kunde man se att han trodde på det han gjorde och jag tror att det är mycket Kennys förtjänst att den unge grabben vågade spela sitt vanliga spel. En annan skillnad med dagens lag är givetvis att Torres är borta och att vi nu har två högklassiga anfallare som sliter och gör sitt yttersta för att resultaten ska bli bra. Torres målsumpande fortsätter i Chelskij, medan Carroll igår satte två klassmål och Suarez redan tidigare torterat motståndarförsvar. Även om det fortfarande saknas kvalitet i laget så finns det all anledning att se positivt på nästa säsong, det blir nog inget europaspel då, men i ligan ska vi avancera uppåt.

Dagens låt: Glasvegas - Dream, dream, dreaming

Det har varit ännu en fullspäckad helg, under gårdagen var jag inte hemma mer än en liten stund på morgonen och även idag har jag mestadels spenderat min tid på annat håll. Jag hann med två korta innebandymatcher igår förmiddag, inte någon av dem hade ett speciellt lyckat slutresultat, men det är alltid kul att spela med CSKA. Från innebandyn åkte jag direkt till ett pass på gymmet, innan jag duschade och mötte upp far och Malins far. Tillsammans såg vi när Peking gjorde sin första bortamatch i årets allsvenska, mot Gefle här på Strömvallen. Det blev en sur förlust med 2-0 och det fanns onekligen en del brister i Norrköping som man bör rätta till för att nå en respektabel placering. Det var femte gången jag såg Norrköping live, de har förlorat alla gånger och fortfarande inte gjort ett mål. När fotbollen var slut fock jag skjuts ut till Bomhus, där vankades det pokerkväll hemma hos Panzer. Pokern gick ungefär lika bra som fotbollen gjorde, men den efterföljande NHL11-turneringen gick desto bättre. Vi spelade 2 mot 2 i en trelagsturnering, jag hade turen att lottas tillsammans med en van spelare och kunde fokusera på att poka i defensiven och vinna puckar, som han sedan gjorde mål på. En trevlig kväll var det och jag somnade snabbt när jag kom hem.
I morse klev jag upp och gick ganska omgående till tåget, som tog mig till Svedja, där vi firade systers 32-årsdag i efterskott. Jag hann med att umgås med familjen och spendera en hel del tid med min lilla systerson, som verkligen växer för varje gång man ser honom. Nu kan han ta sig fram till fots, om man håller honom i ena handen och parerar de balansmissar som fortfarande finns. Jag kom hem lagom till Mästarnas mästare och nu när det är slut och jag tagit en dusch börjar sängen kännas lockande. En veckas hårt arbete kvar till påsklovet.

Dagens låt: Glasvegas - Shine like stars

Syster 32

Idag fyller den där tjejen till vänster på bilden 32 år och firar dessutom sin första födelsedag som mamma, stort. Grattis syster!

Dagens låt: PJ Harvey - Good fortune

Black Swan

Jag och Malin har börjat avverka årets oscarsnominerade filmer den senaste tiden. Efter 127 timmar, Social Network och King´s speech var det igår dags för balettdramat Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen. Hon belönades med en oscar för sin insats och det har jag verkligen full förståelse för. Den första gången jag såg henne i en film var när hon, som barn, spelade Jean Renos kamrat i Leon, en av de bästa filmer som gjorts. Redan då visade hon att hon hade kapacitet, därefter har hon gjort en hel del bra insatser i filmer som V för Vendetta och Garden State och är snart aktuell i Thor, den första av årets marvelfilmer. Black Swan är hur som helst Portmans film rakt igenom, hennes sätt att spela den mot perfektion strävande balettdansösen är otroligt imponerande. Filmen är mycket obehaglig på flera sätt, både sättet som Portmans karaktär pressar sig själv och sättet som hennes psyke påverkas av pressen. De två största birollerna spelas av Vincent Cassel och Mila Kunis. Cassel hade jag inte sett i någon film tidigare, inte vad jag kan minnas i alla fall, men han gjorde även han en strålande insats som den mindre sympatiske balettchefen. Mila Kunis kände jag igen från That 70´s show och den bedrövliga Book of Eli, även om That 70´s show var roligt trodde jag aldrig att jag skulle få se någon av skådespelarna från serien i en så pass tung film som Black Swan, men hon gör det mycket bra och visar att hon helt klart är kapabel att spela svåra roller. Regissören Darren Aronofsky har tidigare gjort filmer som Requiem för a dream och Wrestler, två väldigt bra filmer och det är kanske främst den senare av de två man kan märka släktskap med i Black Swan. Mickey Rourkes fribrottare har vissa likheter med Portmans balettdansös, även om de är olika på många sätt verkar deras sysslor vara deras enda väg i livet och de är båda villiga att offra allt för att lyckas. Black Swan är en väldigt bra film, det kanske inte är någon upplyftande historia, men den berör och vill man se en lysande skådespelarinsats kan man inte göra ett bättre val av biofilm just nu.

Dagens låt: The Vaccines - If you wanna

Weeping Willows igen

Det var 2007 senast, men i år är det äntligen dags igen. Igår bokade nämligen jag och Malin biljetter till Weeping Willows spelning i Uppsala och som jag ser fram emot det. Jag har sett bandet drygt tio gånger, men det kan aldrig bli för många och nu när det dessutom är otroligt länge sedan senast känns det verkligen som om det är på tiden. Extra roligt i det hela är att Malin aldrig sett Weeping Willows och med tanke på att hon fått se både Liverpool och Morrissey tillsammans med mig har det känts som om det varit en Weeping Willows spelning som saknats. Det har gått rykten om att bandet skulle lägga ner, det har gjort att jag stundtals fruktat att jag hade sett min sista spelning med dem, men nu är det alltså klart att det inte blir så och det känns oerhört skönt. Jag har sett Weeping Willows på Katalin i Uppsala en gång tidigare, det var 2005, under deras turné med singelsamlingen, och då var lokalen mysig och välanpassad för musiken. Det kommer säkerligen att bli en välfylld spelning och jag längtar redan efter att få höra Magnus Carlson klämma i med sin starka röst i låtar som While I´m still strong, Broken Promise Land, So it´s over, Blue and alone, Stairs, Somewhere, When you are asleep, Try it once again, Echoes of your breath, ja listan kan göras hur lång som helst.

Dagens låt: Weeping Willows - Touch me

Declan de Barra

Jag har varit lite dålig på att uppdatera i helgen, men det har varit ganska fullt upp och en följd av det blir att jag inte hinner meddela mig så ofta här. I lördags var i alla fall jag och Malin på en mycket bra konsertkväll, tillsammans med oss hade vi Malins syster och Malins kamrat Karro. Det var i Sandviken som tillställningen var och på scenen uppträdde två band och avslutningsvis en ensam irländare. Det första bandet som spelade var okej, men lite småtrista och enformiga. Därefter spelade Preacher & the Bear och det var klart mer intressant än det första bandet. Jag har sett den här duon en gång tidigare och den här gången var lokalen bättre och sittplatserna, sköna soffor, klart mer komfortabla. När artisterna trivs på scenen gör det att man trivs i publiken och det gjorde man under den här spelningen. Spelningen pågick i en dryg halvtimme och det var ganska lagom, då det blev lite enformigt mot slutet, dock utan att bli tråkigt. Allra bäst den här kvällen var den sista akten, irländaren Declan de Barra. Jag och Malin hade sett honom en gång tidigare, det var nog för två år sedan, och den gången var det mycket bra, men det var nog ännu bättre den här gången. De Barra uppträder ensam på scenen, med bara sin röst och en akustisk gitarr, på vissa låtar skippar han också gitarren och litar helt till sin otroligt starka stämma. Låtarna har ofta ett intressant budskap och berör ämnen är viktiga att ta upp. Många av de Barras sånger har koppling till Irlands historia och kände själv när jag satt där och lyssnade att jag blev mycket sugen på att läsa mer historia, så intressant var det att lyssna på honom. De Barra har en otrolig scennärvaro och har en pondus som gör att han inte behöver ett band för att fylla ut scenen. Han sjöng bitvis i mikrofonen och bitvis utan, ibland med gitarr och ibland utan. Hur han än gjorde blev det oerhört bra och jag hoppas innerligt att Declan de Barra snart blir stor i större kretsar och får en plats på våra svenska festivaler, för han har kvaliteter som inte många besitter.

Dagens låt: Declan de Barra - One bedroom apartment

Bokläsning

Jag har börjat läsa två böcker parallellt nu, båda böckerna är mycket svåra att lägga ifrån sig. Den jag började med först var Please kill me, en bok om punkens framväxt i USA. Det är en tragisk, men samtidigt underhållande skildring av hur det gick till när band som New York Dolls, Ramones och MC5 tog sig fram. En sak som gör den här boken extra intressant är att det är artisterna själva som berättar, det är mycket droger, konflikter och bråk, men man får en bra bild av de legendariska namn som legat bakom de här stora banden. Iggy Pop är ett namn som figurerar ofta och även om jag visste att han levt hårt, så blir jag mer och mer förvånad över att han lever för varje sida som jag läser i boken. Jag har halva boken kvar att läsa och det ska bli väldigt intressant att följa utvecklingen.
Den andra bok jag läser är Offsides samling med det bästa som skrivits i tidningen sedan starten och att kalla det högkvalitativa fotbollstexter är en underdrift. Att få tidningen i brevlådan är alltid en höjdpunkt, med tanke på att den här boken är bra mycket tjockare än tidningen gör det njutningen längre. Jag har bara prenumererat i lite drygt ett år, så de flesta texterna i boken är helt nya för mig. Det senaste avsnittet var en berättelse om en av skribenternas vistelse i Japan under VM 2002 och det var verkligen intressant läsning. Det kommer nog inte dröja speciellt längre innan de här två verken är utlästa.

Dagens låt: Glasvegas - Euphoria take my hand