Stop me if you think that you´ve heard this one before
Saturday, October 30, 2010
Maradona 50 år!
50 år, denna ålder har han nu uppnått, den störste av dem alla, Diego Maradona. För tio år sedan kändes det otroligt att han skulle klara sig så här länge, men nu är Maradona återigen i en position där de flesta rubriker kring honom handlar om fotboll och inte skandaler vid sidan av. Visst, media försöker ofta vrida det som händer så att det blir skandaler ändå, men Maradona står stark nu. Han satte färg på VM på ett sätt som ingen av turneringens spelare klarade av och han tog Argentina längre än någon trodde han skulle klara av. Grattis Gud på 50-årsdagen!
Mitt favoritfik här i stan ska läggas ner och det känns mycket tråkigt. Fiket är givetvis Café Spegeln, det enda stället här i stan där man har kunnat sätta sig ner, ta en kaffe och slappna av. Det har inte varit samma stress och snack runt omkring som det är när man går på andra ställen. Att man dessutom haft trevlig personal och otroligt bekväma fåtöljer har inte gjort saken sämre. En annan fördel har varit att påtåren varit gratis och kaffet dessutom alltid smakat bra. När man fikat på Spegeln har man varit garanterad en trevlig stund och det är riktigt trist att det är slut med det nu. En annan stor fördel med Spegeln har alltid varit musiken och det är verkligen något som hör till ovanligheterna i den här stan. Fikar man på Waynes får man lyssna till hissmusik, alltså musik som låter fast man inte märker den. Fikar man på stadens andra populära fik är det ofta svensk skräpmusik, men på Spegeln har man alltid varit garanterad kvalitetslåtar som bakgrundsmusik. Som tur är ska man fortsätta arrangera spelningar i byggnaden, men efter fredag kommer man inte kunna ta en kaffe på Spegeln längre och det kommer att lämna ett stort tomrum i staden Gävle.
Jag och Malin hade planerat att gå på bio igår, men efter att vi insett att tiden inte riktigt skulle passa bestämde vi oss för att hyra film. Valet föll på Hierro, en spansk film, som enligt beskrivningen skulle vara en skräck/thriller-film i samma anda som den mycket obehagliga Dockhemmet. Tyvärr levde inte filmer alls upp till de förväntningarna jag hade. Visst, det var en bra film, mycket snyggt gjord, men den var långt ifrån lika obehaglig som den tidigare nämnda filmen. Förutom att båda filmerna var spansktaliga och ganska mörka tycker jag inte heller att de påminde speciellt mycket om varandra. Jag hade förberett mig på att bli lite rädd, men det blev man aldrig för Hierro. Om man däremot vill se en dramathriller om en mamma som förlorar sitt barn är Hierro ett bra val. Idag fick jag äntligen uppleva en ny fullpoängare för Liverpool och faktiskt spelade man ganska bra fotboll också. 2-1 hemma mot Blackburn är vanligtvis ingenting att jubla allt för mycket över, det är en match som bara ska vinnas, men i det läge vi befinner oss nu kändes segern otroligt viktig. Bolton borta i nästa omgång och jag är långt ifrån säker på att vi kan följa upp den här segern med en ny, men presterar vi fotboll på samma nivå som idag är det ingen omöjlighet.
Det var dags för en afton med Moneybrother igår, alltså Anders Wendin ensam med en akustisk gitarr. Spegeln var fullsatt, precis som vanligt när Moneybrother är i stan. Det var fjärde gången jag såg honom i den här lokalen och han betonade vid ett flertal tillfällen hur mycket han uppskattade att spela just där och det kändes verkligen ärligt. Det krävs en hel del för att ro hem en spelning av den här sorten, två gånger fyrtiofem minuter, med paus i mitten, och helt utan backup från ett band. Wendin har dock det som krävs, stark röst, bra låtar och ett underhållande mellansnack. Vissa låtar kändes lite tunnare än vanligt, utan de starka arrangemangen, t.ex Blow him back into my arms, som inte hade samma gåshundskänsla som den brukar, men samtidigt var det roligt att höra de gamla trotjänarna i nya versioner.
It might as well be now är vanligtvis en duett, där Moneybrother sjunger tillsammans med Ane Brun, nu när han stod ensam på scenen krävdes det en del röstförvrängning för att få till dialogen mellan det en gång lyckliga paret som träffas igen. Min personlliga favorit, Bara ett fån gör så mot sig själv, Moneybrothers version av Mighty Sparows Only a fool, spelades tidigt och den var precis så bra som jag föreställt mig. Jag har bara hört den live en gång tidigare, så det var en angenäm upplevelse att få vara med om det en gång till. Därefter kom Brännö serenad och även det är en låt som Moneybrother gör så oerhört bra. Avslutningen på låten, när han tar i så att rösten nästan spricker, känns i hela kroppen. Håkan Hellström, som gjort låten, gör den bra, men Moneybrother tar den till en ny dimension. Den här spelningen visar verkligen att Moneybrother är en mästare på att välja och spela covers, det är en annan cover som är konsertens höjdpunkt, nämligen Eldkvarns Fulla för kärlekens skull. Det är en mycket stark låt och Moneybrother framför den med en passion som trollbinder hela lokalen, det är helt tyst i publiken under hela låten och när sista ackordet är spelat övergår det i jubel. Mot slutet kommer även Feelings getting stronger in the dark och det var ett mycket välkommet låtval, en Moneybrothers allra bästa låtar och i akustisk version gjorde den sig fantastiskt bra. Allt som allt var det här en suverän afton, en annorlunda Moneybrother-spelning som bevisade hru skicklig han är. Nu är det en månad till Kjellvander.
Det börjar närma sig slutet på Oz nu, vi har bara tre avsnitt kvar av den sista säsongen och jag börjar redan känna lite separationsångest från både serien och karaktärerna. När man tittar på nya serier finns det alltid chans till att det kommer en ny säsong, men precis som med Twin Peaks är så inte fallet med Oz. Ju mer vi tittar på den här serien, desto mer inser jag att det nog inte kommer vara många serier som överträffar den. Storheten har jag skrivit om här många gånger tidigare, men det går inte att komma ifrån hur duktig man varit med att skapa karaktärer med djup. Alla är otäcka på sitt eget vis, men samtidigt kommer det alltid avsnitt i serien där man känner sympati för dem. Jag har funderat en del på hur jag skulle ranka de karaktärer som varit med, vilka som varit med underhållande, men det är mycket svårt. Det är vissa som varit med från början och de har man verkligen fått lära känna, sen är det vissa som varit med under olika perioder av serien som man minns trots att de inte haft några bärande roller. En som växt under de senaste säsongerna är Omar White, en otroligt intensiv och lite virrig karaktär, vars skådespelare gör ett mycket bra jobb. Han påminner mig lite om Jar-Jar Binks i StarWars, med sin intensivitet och sin förmåga att alltid hamna i trubbel, men där Binks är en platt pajas som sabbar en hel film och delvis även bilden av en hel filmserie är White i stället en mycket komplex karaktär, som är svår att få grepp om. Det kommer att kännas tomt efter Oz, inget snack om den saken.
På fredag är det äntligen dags för konsert här i Gävle igen och det är Moneybrother som står för den. Jag har sett honom nio gånger nu, om jag räknat, men den här gången kommer det att skilja sig en hel del från tidigare gånger. Den här gången har Wendin nämligen lämnat sitt band hemma och spelar i stället akustiskt, ensam på scenen. Ett lika spännande som modigt grepp av en artist som alltid varit skicklig på att skapa ett driv på scenen tillsammans med sina bandkamrater. Nu har ändå Wendin det som krävs för att framföra låtarna på egen hand, han har rösten för det, eller rättare sagt, han har känslan i rösten. För att man ska kunna binda publiken till enbart gitarr och sång krävs det en ärlighet och en desperation i rösten. En artist som är expert på det är Will Oldham, eller Bonnie Prince Billy som han kallar sig när han uppträder. Han sjunger sina låtar med en sådan inlevelse att man lyssnar till varje ord och verkligen känner det han sjunger. Jag förväntar mig inte att Moneybrother fixar det lika bra som honom, men jag tror verkligen att hans röst kommer att göra sig bra. I Brännö serenad av Håkan Hellström kan han t.ex visa styrkan i sin röst och i Eldkvarns magnifika Fulla för kärlekens skull gör sig hans röst mycket bra, det är två covers jag hört att han kommer att spela och tillsammans med hans version av Mighty Sparrows Only a fool är de garantier för en bra kväll. Tyvärr är det inte förrän på fredag det är dags för spelningen, men jag ser fram emot den, mycket.
Igår fick vi besök av syster och Hempa. Även om han kanske är lite liten än för att förstå storyn bakom Transformers verkade Hempa uppskatta att leka med min gamla Optimus Prime, det dröjer nog inte många år innan han kan leka med den på egen hand, det ser jag fram emot. Hempa hittade en ny favoritplats i vår lägenhet, nämligen på bänken i köket. Där kunde han, med Malins hjälp, spana på allt som hände utanför fönstret. En av våra dinosaurier fick vara med också, perfekt tuggmotstånd för de första tänderna. Efter maten var det dags för ännu en sväng i fönstret, det fanns ju så väldigt mycket spännande att titta på. Eftersom det strulade med barnvagnen sov syster och Hempa över hos oss och därför hanns det med ännu en sväng i det nya gymmet i morse, innan det var dags för avfärd mot Svedja igen. En trevlig helg har det varit och den blev inte mindre trevlig av att Norrköping återigen har tagit plats i den svenska fotbollens finrum. Jag hoppas verkligen att den här sejouren i allsvenskan blir längre än den förra, men det ser bättre ut den här gången och med en del förstärkningar i försvaret ska det finnas goda chanser till nytt kontrakt.
Jag har haft en förkylning i mig den här veckan, så det har blivit ganska slappa kvällar efter jobbet. Förhoppningsvis kan jag ta mig iväg och träna en sväng i morgon, innan det vankas kalas för Den Gamle Franken, som fyller 28 år idag. En positiv sak med att vara hemma på kvällen är att jag haft tid att lyssna på de nya skivorna som damp ner i vårt brevinkast igår. Den jag lyssnat mest på är Chiefs skiva Modern rituals, en mycket bra debut från ett intressant band i samma genre som Fleet Foxes, Local Natives och Grand Archives. Jag upptäckte dem härom dagen och de fick genast en given plats i en beställning från ginza, förutom Chiefs såg jag till att införskaffa en av Bonnie Prince Billys nyare skivor och Fatboys nyaste album, som släpptes i fredags. En hel del bra musik alltså, då har jag ändå inte skaffat mig Parkens och Concretes nya, som också kommit ut de senaste veckorna. Hösten må vara kall och blåsig, men den innehåller alltid bra skivsläpp som gör väntan mot julen mycket enkel. Den skiva jag väntar på nu är Magnus Carlson & Moonray Quintets andra skiva, som ska släppas i november. Den här gången finns en cover på Nick Caves magnifika Love letter med, onekligen något att se fram emot.
Jag har upptäckt att jag passerar Gävles säkerligen mest välmående kråkor när jag går till jobbet. På vägen till mitt jobb ligger nämligen MAX och där är det alltid fullt med kråkor som hoppar runt och letar rester, att döma av deras storlek hittar de en hel del. Det är nästan så att det är som små hundar som skuttar runt och det märks också när man kommer nära dem, på ett avstånd som skulle få vanliga kråkor att flyga iväg, det gör inte de här kråkorna. I stället lunkar de lite åt sidan, det är nästan så att man trampar på dem när man går förbi. Kråkorna är ett nog så tydligt bevis på att det inte är hälsosamt att leva på hamburgare, speciellt inte om det är tänkt att man ska kunna få sin kropp att flyga fram med hjälp av ett par vingar. Jag tror inte att de här fåglarna tar sig speciellt långt bort under dagarna, de hänger nog kring MAX hela dagarna och väntar på att besökarna ska kasta sina rester i eller i närheten av papperskorgarna utanför. En anledning till det är nog säkerligen att de märkt att det är ett bra ställe att hitta mat på, men en annan anledning är nog också att deras vingar inte kan bära dem längre.
Efter en händelserik helg är det återigen måndag och dags för arbete. Helgerna går fort när man är sysselsatt hela tiden och det har jag varit under stora delar av det här veckoslutet. I lördags var jag med om en mycket trevlig tillställning i Halstablettshallen. Den Gamle Franken hade platser i sitt jobbs loge och bjöd med mig som gäst. Från logen fick vi dels se en underhållande match, som slutade med vinst för Brynäs, och dels avtackningen av en spelare som spelat i Brynäs under i princip hela mitt liv som Brynäs-sympatisör, nämligen Ove Molin. Ett av mina allra starkaste minnen som sportintresserad är när jag och pappa var i Gavlerinken, som det då hette, och såg Brynäs vinna den första hemmamatchen i finalserien mot Luleå 1993. Jag var då elva år gammal och stod där på ståplatsläktaren i vad jag minns som ett högljutt publikhav, det var en otroligt häftig upplevelse. Min stora favorit i det laget var en ung Andreas Dackell, men även Ove Molin som verkligen var en viktig spelare i laget som till slut stod som vinnare av slutspelet. Ove Molin var dessutom med den andra gången jag fått uppleva ett SM-guld för Brynäs, 1999, och avslutningen i den avgörande finalen mot Modo, där han åker med höjda armar mot ett tomt mål är även det ett mycket starkt minne hos mig. Ove Molin har alltid varit en del av Brynäs och det kändes verkligen välförtjänt att han fick en rejäl hyllning nu när han inte längre spelar. En av spelarna som var därför att hylla Ove var min andra stora Brynäsfavorit, nämligen den gamle snipern Tom Bissett. Han var suverän när Brynäs vann 99 och tongivande även 1993, en målskytt av rang och en spelartyp som Brynäs saknat sedan dess. Det var en trevlig kväll i alla fall och väldigt roligt att se svenska klubbar som hedrar sina legender på ett bra sätt. Jag hoppas få se något liknande till Patrik Larssons ära i Bollnäs i vinter, han är en minst lika stor ikon för giffarna som Ove Molin varit för Brynäs i många år. Om det någon gång blir en bandyhall i Bollnäs borde Patrik Larssons tröja hissas upp i taket, det har han gjort sig förtjänt av.
Igår var jag med om två riktigt minnesvärda händelser, den ena lite roligare än den andra. Den första händelsen var den minst roliga av de två, den utspelade sig lite högre upp från marken än jag är van vid att vistas. Vi var nämligen ut med jobbet till Högbo igår och där skulle vi gå höghöjdsbanan. Jag är inte speciellt förtjust i höga höjder, det räcker gott och väl med de 190 cm över marken som jag är till vardags. Banan vi skulle gå var cirka 10 meter upp i luften, bland trätopparna. Man skulle gå på olika rep eller broar mellan träden och på så vis ta sig från start till mål. Jag var rätt säker på att jag inte skulle komma ut på banan, men efter en stunds laddande gick jag ut på en första delen av banan, därefter fortsatte jag till den första bron. När jag hade gått på bron kände jag mig mycket nöjd och vände tillbaka. Även om jag inte gick hela varvet var jag mycket nöjd, jag hade tagit mig ut i banan och jag hade överlevt. Det var inte roligt, men onekligen mycket minnesvärt. Den andra minnesvärda händelsen utspelades på kvällen på den lokala puben Bishop arms. Där smakade jag en whisky som tydligen ska vara den rökigaste som tagits in i Sverige, en variant från Bruichladdich. Det var en kollega som tipsade om den och det tipset är jag evigt tacksam för, visst, den var mycket dyr, men den var värd varenda krona. Jag köpte en tvåa och det är bland det godaste jag druckit, man kände smaken i munnen långt efter det att man druckit den. Det var en otroligt stor smak i whiskyn och det känns onekligen lite trist att den var lite för dyr för att jag själv ska kunna köpa hem en flaska. En händelserik dag blev det och jag tror att jag fortfarande kan känna smaken av den underbara whiskyn i munnen, om jag känner efter riktigt ordentligt.
Liverpool Football Club today announces that the Board has agreed the sale of the Club to New England Sports Ventures (NESV).
New England Sports Ventures currently owns a portfolio of companies including the Boston Red Sox, New England Sports Network, Fenway Sports Group and Roush Fenway Racing.
Martin Broughton, Liverpool FC Chairman, said:
"I am delighted that we have been able to successfully conclude the sale process which has been thorough and extensive. The Board decided to accept NESV's proposal on the basis that it best met the criteria we set out originally for a suitable new owner. NESV's philosophy is all about winning and they have fully demonstrated that at Red Sox.
"We've met them in Boston, London and Liverpool over several weeks and I am immensely impressed with what they have achieved and with their vision for Liverpool Football Club.
"By removing the burden of acquisition debt, this offer allows us to focus on investment in the team. I am only disappointed that the owners have tried everything to prevent the deal from happening and that we need to go through legal proceedings in order to complete the sale."
Note to editors:
The sale is conditional on Premier League approval, resolution of the dispute concerning Board membership and other matters.
Söndagen var en jobbig dag på flera sätt, men jag tänkte här fokusera på det positiva med dagen, nämligen filmkvällen jag och Malin hade hemma hos Olis och Karin. Filmen vi såg var den hett efterlängtade Machete, med Danny Trejo i huvudrollen. Trejo är ingen stor skådespelare, men han var perfekt i rollen som den tyste hårdingen Machete. Hans brister som skådespelare förstår man i slutscenerna då Rodriguez, som regisserat filmen, låter Steven Seagal sköta allt snack när de möts i den slutliga uppgörelsen. Seagal var en fröjd att se i filmen, inte heller han är egentligen någon större aktör, men han gjorde absolut inte bort sig i det här sällskapet. Jag fick samma känsla när jag såg honom här som jag fick när jag såg I Huvudet på Van Damme, efter år av sågade filmer fick han upprättelse i denna höjdarfilm. Robert DeNiro är en av mina absoluta favoritskådespelare, kanske den jag gillar allra mest, men de senaste åren har han inte valt speciellt bra filmer att delta i. I Machete är han underbar i rollen som en guvernör, som känns som en blandning av George W Bush och Jimmie Åkesson, alltså en mycket osympatisk person. Inledningsscenerna i filmen gjorde en verkligen glad, trots att de var våldsamma, och den känslan fanns kvar hela filmen. Det var våld med glimten i ögat och trots att filmen var överdriven innehöll den ett mycket viktigt budskap. Att musiken i filmen var bra känns nästan överflödigt att skriva, det kan man ta för givet när Rodriguez är inblandad. Våldet var snyggt, det enda jag kan komma på som negativt var att det inte var mer av det. Man hade nog kunnat klämma in lite fler fightingscener i samma anda som inledningen utan att det känts överdrivet. Hur som helst, filmen var utan tvekan värd all väntan.
Det var en fullspäckad lördag igår, men en mycket bra sådan. På förmiddagen var jag med Malin på hopptävling i Storvik. Eftersom Malins pappa seglade var pappa med som chaufför och både min och Malins mamma var med som supporters. Det gick riktigt bra för Malin och hennes springare, de rev bara ett enda hinder under de två klasserna där de deltog och fick komma in för prisutdelning i den första. Förutom att det var lite kallt på morgonen var det en bra förmiddag och det var roligt att vara med på tävling igen. När vi kom hem gick vi iväg till gymmet och körde ett pass, något som mina ben känner av än idag. När kvällen kom gick vi hem till Malins syster och hennes Magnus och åt middag och spelade spel. Spelet vi spelade hade ett konstigt namn, som jag inte är i närheten av att komma ihåg, men det var roligt. Det var ett strategispel, som gick ut på att lägga brickor och på så sätt bygga städer, vägar och placera ut bönder på fält. Det tog en stund innan jag riktigt greppade hur det gick till, men när man väl kom in i spelet var det underhållande. Vi kom sist i spelet, men nästa gång kommer vi nog att bli riktigt farliga. Jag har inte spelat speciellt många spel av den här typen, det närmaste jag kan tänka mig är nog Monopol, även om man där inte kan bli bortbyggd eller tvingas dela sina poäng med någon annan, men det var roligt att testa på och det var nog inte sista gången. Nästa gång ska jag se till att utnyttja klostren på ett bättre sätt.
Jobbar som högstadielärare i svenska och SO på en skola i Gävle. När jag inte jobbar umgås jag med mina vänner, lyssnar på musik, dricker kaffe och håller koll på Liverpool.
