Avslutningstider

Det börjar närma sig sommarlov nu, något som man märker tydligt på jobbet och bitvis även på vädret. I morgon har vi den sista arbetsdagen med eleverna innan skolavslutningen, som vi har dagen efter nationaldagen, och det kommer mest att bli städning och plockning. Om jag räknat rätt blir det min sjätte skolavslutning som lärare, den tredje på mitt nya jobb och det betyder att jag nu jobbat här längre än jag gjorde på mitt förra, eftersom jag bara var med en termin innan den första avslutningen. Det spelar egentligen ingen roll hur många avslutningar man är med på, det känns ändå högtidligt på något sätt, även om jag inte har några elever som lämnar skolan i år så är det en speciell ceremoni när den äldsta årskursen lämnar och nästa är är det mina elever som blir äldst. Elever som jag haft sedan sexan ska då börja nian, för att sedan slussas vidare till gymnasiet. Nästa år kommer det utan tvekan att bli en speciell avslutning.

Dagens låt: Bob Dylan - Forever young

Historisk bokning

Igår kom jag hem från en tre dagars klassresa med mina åttor till Göteborg, det har varit roliga dagar och lite mer om dem kommer när jag laddat upp de bilder jag tagit. Härom dagen kom ett nytt, intressant släpp till Way Out West som faktiskt har historiskt värde för mig. Artisten som släpptes var nämligen den artist som låg bakom min allra första skiva. Det var en jul i slutet av 80-talet som jag fick den här LP:n, jag minnsa att det var en inlånad tomte som gav mig paketet i hallen hemma i Svedja. Min syster fick också en skiva, men jag minns inte vilken. På omslaget till skivan fanns ett stort Batman-märke, anledningen till det var att en av låtarna var soundtrack till den första Batman-filmen av Tim Burton, där Jack Nicholson gjorde en briljant insats som Jokern. Den som låg bakom skivan var Prince, nu skulle jag tro att det var Batman-låten som var anledningen till att jag fick skivan, men det fanns en del annat intressant där också och jag har för mig att jag skrev honom som favoritartist i någon Mina vänner-bok någon gång innan jag upptäckte Guns N Roses. Jag har väl inte varit något större fan av Prince på senare år, men det går inte att komma ifrån att han gjort en hel del högkvalitativ musik i sin karriär och med tanke på den historiska vinkling jag nyss förklarat var jag väldigt nöjd med den bokningen. Inte helt oväntat kommer även sommarens festival att bjuda på massvis av intressant musik och Prince är en av de artister jag inte tänker missa.

Dagens låt: Prince - Purple rain

Sex år idag

Idag är det sex år sedan miraklet i Istanbul, där vi tog vår femte titel i CL/europacupen. För att beskriva den händelsen kommer här mina tankar från den dagen i repris:
"Jag trodde det skulle hjälpa att sova på det här, men jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hände igår. Det här var en av de mest osannolika matcher jag sett. Först mardrömsstart med insläppt mål i första minuten och sen en katastrofal första halvlek där exempelvis Traore är helt vilse i försvarsspelet och vi förlorar mittfältet totalt, trodde aldrig det här skulle kunna ske. Andra halvlek var helt sanslöst, efter 1-3 hade man knappt hunnit börja hoppas på en reduceringen förrän vi hade kvitterat. Att ta in 0-3 mot Milan på sex minuter finns inte.
Det var väldigt speciellt att se matchen, eftersom man nu upplevt både hur det känns att vinna en final och hur det känns att förlora en final, för i halvtid hade jag gett upp. Jag var helt inställd på torsk och jag bara hoppades att vi skulle hålla siffrorna nere i andra halvlek, dessutom förbannade jag beslutet att slänga in Smicer som inte haft ett rätt på två år. Det fanns inget som tydde på att Gerrard skulle få lyfta pokalen, inget. Imponerande av spelarna att verkligen ge allt för att komma ikapp trots att de måste känt sig utspelade i första halvlek. När vi får straff vid 2-3 får man också ryckas från gjädje över att få straff, till ilska över att Alonso missar, tillbaka till lycka över att han slår in returenJag trodde det skulle vara kört om det blev straffar också, alla som sett oss spela de senaste åren vet att vi inte brukar vara speciellt bra på straffar och missar fler än vi sätter, därför kändes frisparken vi fick i sista minuten av förlängningen som sista chansen, och då gör vi en usel variant som inte var i närheten av att fungera. När sedan Serginho missade redan första straffen började man förstå att det kanske inte var omöjligt att vinna straffarna, och när sedan Pirlo också missade kändes det riktigt bra. Men när sedan Riise missade och Smicer klev fram för den fjärde straffen började jag misströsta igen, visserligen hade Smicer gjort ett mål under ordinarie tid, men han har inte gjort många Liverpoolfans glad de senaste åren så jag var säker på att han skulle bränna nu också. Men hans straff var hur säker som helst. Sen kliver Schevchenko fram, världens kanske bäste anfallare, det fanns inte i min värld att han skulle missa straffen och jag satt bara och väntade på att få se vem av Alonso och Gerrard som skulle få lägga den sista straffen. Men Dudek räddar och allt var bara över. Det vars vårt att veta hur man skulle reagera, men efter att ha skrikit ut glädjen så sjönk man bara ihop, fy fan vilken pärs.
De som var rädda för en tråkig match mellan två defensiva lag måste ha blivit ganska förvånad över 6 mål under ordinarie speltid och en del målchanser även under förlängningen.
Vi är bäst i Europa!"

Dagens låt: Empire of the Sun - Walking on a dream

Kalaset

Som jag skrev igår var det dags att fira Hempas ettårsdag under söndagen. En av födelsedagspresenterna, sandlådan, utnyttjades flitigt.

Jag och Hempa i full aktivitet i lekparken på andra sidan bäcken.

I väntan på tårta och paket roade sig Hempa med att ta sin morfars glasögon, otroligt roligt.

Den lille grabben med sin födelsedagspresent. Kusin Lina i Australien följer öppnandet i bakgrunden via skype.

Dagens låt: Noah & the Whale - L.I.F.E.G.O.E.S.O.N

Säsongen 2010/2011

Jag kallade den förra säsongen en helvetessäsong, men jämfört med inledningen av den här var den ingenting. Nu har ändå avslutningen av säsongen 2010/11 givit framtidstro och med Kenny Dalglish vid rodret och pengar i kassan ser jag fram emot en intressant silly season. Här kommer i alla fall mina utmärkelser till årets säsong:

Säsongens spelare: Dirk Kuyt. Runner-up: Luis Suarez
Hade Suarez varit med hela säsongen hade han varit en given vinnare, men med tanke på att han bara varit med sedan januari känns Kuyt som en bättre vinnare. Vår första halva av säsongen var bedrövlig, men Kuyt gnällde aldrig, han bara fortsatte att springa och kämpa för klubben. När sedan vändningen kom har Kuyt producerat mål som aldrig förr, med hattricket mot United som given höjdare.

Säsongens match: Liverpool-Manchester United. Runner-up: Chelsea-Liverpool.
Kuyts hattrick och Suarez förnedring av svinens försvar var en underbar stund, bortavinsten mot ryssarna efter den där spanjorens övergång satt rätt fint den också.

Säsongens överraskning: Lucas Leiva. Runner-up: Jay Spearing
Som jag har suckat och gnällt över den här brassen, men den här säsongen har Lucas visat att han har kapacitet att spela på vårt mittfält. Han är ingen skönspelare, men han gör stor nytta för laget och kommer säkert att ha en plats i laget även nästa år.

Säsongens värvning: Luis Suarez. Runner-up: Raul Meireles
Ingen tvekan om saken, fortsätter Suarez i samma stil nästa säsong kommer vi att producera en hel del mål. Målskytt, framspelare och kämpar som ett djur för att nå alla bollar. Bara filmningarna försvinner är han en komplett anfallare.

Säsongens oturligaste: Fabio Aurelio och Daniel Agger.
Okej, man kanske inte kan kalla det otur längre, men så fort Aurelio eller Agger är tillbaka i laget drar de på sig nya skador och är borta igen. Jag vet inte vad de här spelarna är gjorda av, men ömtåliga är de utan tvekan.

Säsongens besvikelse: Joe Cole
Jag trodde på den här värvningen, men efter det röda kortet i premiären mot Arsenal har det bara gått fel för Cole och jag är tveksam till att han återfinns i den röda tröjan när nästa säsong drar igång.

Säsongens minst saknade: Fernando Torres
I stället för en gnällig, bekväm och iskall spanjor i anfallet kom Suarez in och i stället för att se en missnöjd, stillastående anfallare hade vi en aktiv och farlig anfallare.

Säsongens tyngsta förlust: Liverpool-Blackpool 1-2
Det ultimata tecknet på att Hodgsons Liverpool var en katastrof.

Säsongens mest hatade: Fernando Torres
Alla kommentarer är egentligen överflödiga, men det han gjorde mot klubben i januari var vidrigt.

Säsongens mest saknade: Hjärtat under hösten
Spelet vi visade upp under hösten var hemskt att få uppleva, vi visade inget som helst hjärta och det kändes inte som om spelarna på planen brydde sig det minsta om hur det gick. Det Liverpool jag såg då vill jag aldrig se igen.

Säsongens genombrott: Martin Kelly. Runner-up: John Flanagan
Man kunde se redan mot Lyon förra säsongen att det fanns potential i denne akademiprodukt och den här säsongen såg han till att engelske landslagsmannen Glen Johnson fick flytta över till vänsterkanten och får Kelly bara hålla sig frisk kommer han på sikt kunna konkurrera om högerbacksplatsen i landslaget också.

Säsongens gåta: Sommarvärvningarna
Joe Cole, Milan Jovanovic, Christian Poulsen, Paul Konchesky och så Roy Hodgson såklart. Förändringarna som gjordes i vår trupp under sommarfönstret var katastrofalt dåliga och en stor anledning till att vi inte presterade under säsongens första halva.

Säsongens ketchupeffekt: Maxi Rodriguez
Sju mål på tre matcher, det som hände med Maxi under avslutningen av säsongen var lika roligt som osannolikt.

Födelsedagskalas

Jag tänkte försöka mig på något som jag inte gjort tidigare, nämligen en uppdatering från mobilen. Om det förekommer några knepiga felstavningar vill jag skylla på att min tumme är lite ovan vid att skriva på en sån här maskin. Jag sitter nu på tåget mot Svedja, där vankas det nämligen ettårskalas. Det är Hempa som firar sitt första år och som onkel är det såklart givet att jag då dyker upp. Igår var jag in på leksaksaffären och köpte hans present och jag kan inte säga annat än att det är roligt att ha en bra anledning till att besöka sådana affärer igen, även om de inte längre säljer varken He-Man eller Action Force. När jag var liten hade Gävle världens bästa leksaksaffär, åtminstone min världs bästa. Den var mysigt uppbyggd i bottenvåningen på ett av husen i centrum. Den affären har en viktig plats i mitt liv, eftersom det var där jag vid sju års ålder köpte den Liverpool-affisch som fick mig att välja dem som mitt lag, jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag gillar leksaksaffäret. Men nu är det Hempa som ska firas.

Dagens låt: Black Flag - Rise above

Glasvegas

Igår besökte jag och Malin huvudstaden, anledningen till det var, som så ofta, en spelning. Den här gången var det de skottska storheterna Glasvegas som gällde, platsen för det hela var Annexet.

Vi tog en tur på stan innan vi gick upp mot Annexet och Glasvegas. När vi gick i Gamla Stan stötte vi på den här gamle presidenten. Vad Bill Clinton hade för sig i Stockholm har jag ingen aning om, men han såg ut att trivas bra.

Kleerups Me & My Army agerade förband och de gjorde det med bravur. Jag gillar det jag hört av deras skiva och live gjorde de mig inte besviken. 30 minuter med riktigt bra poplåtar bjöd de på innan de gick av scenen och vi i publiken kunde börja ladda för kvällens huvudakt.

Efter en ganska lång väntan klev James Allen in på scenen, tillsammans med de andra i Glasvegas och de slog an tonen direkt genom att bränna av The world is yours i inledningen. Därefter följde en bra blandning av låtar från den nya skivan och det bästa från den första, jag saknade inslag från julskivan som kom mellan de två, men det kanske inte hade passat så bra i värmen. Det var lite mycket allsång under It´s my own cheating heart (that makes me cry), men annars fanns det inte mycket att anmärka på under spelningen. Allens röst var precis så fylld av känslor som på skivan och, till skillnad från senast när jag såg dem, levde han ut sina känslor ordentligt på scenen. Han var uppenbert tagen av det varma mottagande bandet fick och förklarade vid ett flertal tillfällen hur mycket han älskade svenskar.
Ett litet smakprov från en underbar spelning.

Dagens låt: Glasvegas - Euphoria, take my hand, också det från spelningen igår.

Ny leksak

Jag skaffade mig en leksak härom dagen, nämligen en Iphone4. Tidigare har jag haft en enkel sony ericsson, men nu när den börjat strula och jag dessutom stört mig på reklamen i spotify kändes det som läge att byta upp sig telefonmässigt och samtidigt skaffa premium. Det är onekligen en stor förändring och det har inte varit helt enkelt de första dagarna. Det har blivit några ofrivilliga uppringningar och den första dagen tog det mig tjugo minuter att förstå hur jag sätter ett alarm för väckning. Jag har dock fått ta del av flera av de positiva sakerna med den här telefonen också, t.ex spotify premium. Äntligen kan jag variera musiken i mina hörlurar när jag går till jobbet, efter att ha lyssnat på National och Morrisseys senaste(de enda skivorna jag haft inlagda på telefonen) på mina promenader till jobbet det senaste året känns det inte helt fel med lite ny musik. Tidtagningen och alla de andra funktionerna runkeeper har var också trevliga att bekanta sig med under dagens löprunda i Hemlingby. Den allra jobbigaste delen har jag dock kvar, jag måste nämligen göra om hela min kontaktlista, eftersom för- och efternamnen står på fel plats och det gör det knivigt att hitta de nummer jag vill åt när jag ska ringa. Det mesta är ändå roligt med den här grejen och ju mer jag lär mig desto roligare kommer den antagligen att bli. Nästa steg är att utforska spelen, någonting säger mig att de kommer vara bättre än Bowling, som var det enda jag spelade på min förra telefon.

Dagens låt: Okkervil River - Mermaid

Bale och Lawrence

Vi har sett två riktigt bra filmer de senaste dagarna, två oscarsnominerade filmer som verkligen gjorde skäl för sina nomineringar. Den första filmen var The Fighter, som vi såg på bio har i Gävle. Christian Bale fick en oscar för sin insats i filmen och hade inte han fått det den här gången hade det varit en skandal, för han gör verkligen en storartad insats och sin vana trogen har han sett till förändra sin kropp för passa in i karaktären. Han bantade ner sig groteskt mycket till The Machinist, för att sedan pumpa upp sig till Batman, sedan blev det bantning till Rescue Dawn, för att återigen pumpa upp sig till Batman, nu har han återigen minskat sin kroppshydda. Dessutom har han fått till perfekta knarkarögon och hans sätt att spela opålitlig, drogberoende och tragisk storebror till Mark Wahlbergs nedtryckte boxare var otroligt imponerande. Filmen i sig var mycket bra, men det är Bale som imponerar mest.

Bales förändring mellan Machinist och Batman.

Den andra filmen vi sett är Winter´s bone, en tragisk berättelse om en hårt kämpande flicka i de amerikanska utmarkerna. Hon får ta hand om både mamma och syskon efter det att hennes knarkande pappa försvunnit. Jennifer Lawrence blev oscarsnominerad för sin insats i den här filmen och hade det inte varit för Natalie Portmans makalösa insats i Black Swan hade nog den här unga tjejen belönats, för hennes sätt att ta sig an den här karaktären är otroligt bra. Hon är en tuff, pressad tjej som inte låter någon sätta sig på henne och Lawrence visar stor skicklighet. Man dras verkligen med i den här filmen och man känner med den utsatta filmen, som satts i en jobbig en sits av sin mindre sympatiske far. Trots att alla är släkt med alla på något sätt i området där filmen utspelas verkar det inte finnas speciellt många att lita på. The Fighter och Winter´s bone, två filmer som man bör se, eller rättare sagt ska se.

Dagens låt: Miles Kane - Rearrange

Ruffie

Jag provade på en ny, intressant träningsform härom dagen, nämligen Ruffie. Bakgrunden till hela träningsformen ska tydligen vara att man ville göra en kampsportsliknande träning som kunde utövas av nybörjare och man kunde tydligt märka inslag av närkontaktsidrott i de övningar vi fick göra. Det var många brottnings- och lyftningsövningar och det tog onekligen på krafterna. Benen var de som fick slita mest under de 55 minuter som jag tillbringande i Boulognern tillsammans med drygt 40 andra nyfikna och träningsintresserade. Riktigt roligt var det också, samtidigt som det var skönt att få vara ute och träna för omväxlings skull. Jag hade sett till att köpa nya skor till träningen och det var nog tur, mina gamla är nämligen rätt slitna, man skulle nästan kunna säga att de är helt utslitna. Dämpningen som tidigare fanns i hälen har gått på pumpen och den dämpning man får nu är den som sulan ger. Killen som hjälpte mig att prova nya skor såg till att jag fick den nya modellen av den sorts sko jag hade tidigare och efter ett pass i dem är jag mycket nöjd. Ruffieträningen ska tydligen fortsätta hela sommaren och det kommer garanterat att bli fler besök från min sida.

Dagens låt: Noah & the Whale - 5 years time

CSKA-middag

Igår var det dags för den årliga avslutningsmiddagen med CSKA Gorbatjov, vi har precis spelat färdigt vår sjätte innebandysäsong och ska på måndag inleda fotbollssäsongen, så det var egentligen mer en övergångsmiddag än en avslutning. Vi var sju spelare som möttes upp på en restaurang här i Gävle och åt god mat och umgicks. När vi ätit färdigt fortsatte vi hem till oss för en omgång poker, en omgång som tog rätt lång tid för vissa och blev kortare för andra. Om man ser till de lägre divisionerna i korpsystemet är vi antagligen det lag som varit med längst nu, det är ett par motståndarlag som hängt med nästan lika länge, men bortsett från företagen i division ett är det säkerligen inte många lag som hållit ihop. Anledningen till att vi håller på är såklart att vi har jäkligt roligt, både när vi spelar och när vi, som igår, träffas och umgås. Det har aldrig varit något snack om huruvida vi ska fortsätta eller inte och spelare som flyttat ut och kommit tillbaka till staden har genast också kommit tillbaka till laget. Vi har ett basgäng på nio spelare(Halvbonden, Gamle Franken, Kus, Hasse Holmqvist, Jeppe på Berget, Dronten Edward, Gorbatjov, Fugelsang, Liv) som varit med sedan starten, sedan har det varit 7-8 spelare som kommit och gått genom åren. Korpidrottandet är ett suveränt tillfälle att träffas och ha roligt tillsammans och roligt har vi verkligen haft genom åren. Om några år firar vi tio år som lag, men nu ligger fokus på fotbollssäsongen som inleds i morgon.

Dagens låt: Curtis Mayfield - People get ready

Kung Carra

Jag beställde härom veckan nästa säsongs bortatröja, en mycket stilig, svartgrå skapelse som jag personligen gillar bättre än årets vita bortaställ. Precis som vanligt har jag valt att ha nummer 23 på ryggen, med Kung Carras namn ovanför. Carragher har inte så många säsonger kvar på toppnivå, som om några år kommer jag nog bli tvungen att fundera ut ett nytt namn att ha på tröjans baksida. Jag tror och hoppas att det kommer att finnas spelare som Carra i vår trupp i framtiden, alltså lokala förmågor med hjärta för klubben, som dessutom håller den allra högsta internationella nivån, som Carra gjort under många av sina säsonger hos oss. Den bild som allra tydligast beskriver Carras storhet är från förlängningen i CL-finalen 2005. I samband med ett inlägg sträcker han ut en ljumsken och får behandling för det, bara minuten efter kommer ännu ett inlägg och Carra gör en likadan brytning igen. Man ser på honom hur ont det gör, samtidigt ser man också hur han inte tvekar en sekund när han gör brytning. Klubbens seger är viktigare än smärtan. När straffarna är över och vi står som segrare är Carra den som är först framme hos straffräddande Jerzy Dudek, trots att hans ben knappt kan bära honom när segern ska firas. Att se honom stå där och luta sig mot ett staket för att benen ska orka är min bild av en legend. En spelare som alltid gjort allt för klubben. Kanske kan Martin Kelly bli en sådan spelare med åren, precis som Carra är han en lokal spelare, egentligen mittback men får börja etablera sig på kanten. Carragher har åtminstone en säsong kvar, kanske två, sen är det nog dags för honom att stiga åt sidan som startspelare, men kanske kan han hålla som backup i ett par år innan han ska ta en annan plats i vår förening, för han måste bli kvar i någon utsträckning. I dagsläget skulle jag nog säga att Dirk Kuyt är mitt andrahandsval på tröjan. Han är inte född och uppvuxen i Liverpool, men han besitter många av de egenskaper som Carra har. Han har hjärtat, han slutar aldrig kämpa och springa. Han har brister i sin teknik, precis som Carra, men han kompenserar det med andra spetskompetenser. Ingen boll är förlorad för honom och det är ingen slump att han alltid är först på returerna som motståndarmålvakterna släpper. Den här säsongen har varit tung för klubben, speciellt innan King Kenny tog över rodret efter Hodgson, men Kuyt har fortsatta att kämpa, aldrig har han gnällt i pressen över lagets resultat. När den där spanjoren lämnade oss för ryssarna började Kuyt ta ett ännu större ansvar och har gjort en hel del viktiga mål, tillsammans med Suarez och till viss del även Carroll har han bidragit till att vår offensiv blivit bättre, detta trots att Gerrard varit skadad. Dirk Kuyt är ett föredöme som fotbollsspelare.

Dagens låt: Glasvegas - It´s my own cheating heart, halvvägs in i klippet från spelningen på Cirkus härom året. Om en och en halv vecka är det dags igen.

Vår?

Det är inte lätt att hänga med i vädrets svängar nu. Härom veckan kunde man plötsligt sitta på balkongen i shorts och det var nästan så att jag trodde att sommaren var på plats, men så var tydligen inte fallet. När jag gick till jobbet igår var det helt plötsligt svinkallt ute, jag nästan darrade om händerna när vandrade framåt utan mina vantar och skinnjackan värmde inte det minsta, åtminstone inte tillräckligt. Idag hade, vis av gårdagens misstag, klätt mig varmare, men det hjälpte inte eftersom det var ännu kallare. Det var till och med så illa att det under en kort stund på morgonen snöade. Jag vägrar dock att plocka fram min vinterjacka igen, det ska gå att vara ute i mer somriga kläder nu och jag går hellre och småfryser än tar fram de varmaste kläderna. En förändring jag dock måste göra är att stoppa tillbaka täcket i lakanen i sängen, för igår natt var det i svalaste laget att sova. Jag hoppas innerligt att våren kommer tillbaka i morgon, för den var klart mer angenäm än höstvädret vi helt plötsligt fått dras med.

Dagens låt: The Head and the Heart - Winter song

Ny serie

Igår avslutade vi den femte säsongen av Dexter, vi hade väl egentligen tänkt spara två avsnitt till idag, men det var lite för spännande för att vi skulle kunna vänta en dag till. Med Dexter sluttittad för den här gången inledde vi idag en ny serie, nämligen Sons of Anarchy. Det är en serie som kretsar kring ett amerikanskt motorcykelgäng och om jag förstått det hela rätt är det samma personer som gjort den här serien som låg bakom briljanta Oz. Vi har under kvällen sett två avsnitt och hittills verkar det lovande, det enda jag stör mig på är att de tuffa motorcykelkillarna har så otroligt fula hjälmar, men med tanke på att de har dem på huvudet under en väldigt begränsad tid av serien kan jag leva med det störningsmomentet. Musiken i serien har börjat bra och jag tyckte mig höra både Sun Kil Moon och Dusty Springfield under de här två avsnitten. Vi ska försöka hinna med ett par till avsnitt i morgon, så att vi verkligen kommer in i serien. Det tar alltid ett tag att lära känna karaktärerna i en serie och det man fått se av de här personerna gör onekligen att man vill veta mer om dem. Ett av de mer kända ansikten som finns med i serien är Ron Perlman, Vincent i Skönheten & Odjuret och Hellboy, som spelar ledaren för gänget och han verkar passa alldeles perfekt i den rollen.

Dagens låt: The Head & the Heart - Lost in my mind

Maj är här

Sista april har nu passerat och det gjorde den utan att man slapp bli irriterad på raketer och smällare som störde, det var ovanligt lugnt i år och det gör mig verkligen ingentine. Vi tog oss ut till majkasen vid högskolan lagom till brasan tändes, lyssnade en stund på sångarbröderna, innan vi tog oss till det viktigaste vid detta evenemang, nämligen remförsäljningen. Remmarna är en första försmak av festivalsommaren, tyvärr hade nog de här remmarna legat kvar sedan förra sommaren, de var nämligen både segare och hårdare än de brukar vara och det gjorde att den delikata melonsmaken som brukar infinna sig inte blev lika tydlig. Det är bara två månader till sommarens första festival, då ska jag ha tag på en god rem. Jag hade egentligen tänkt nöja mig med en festival i sommar, men när det blev klart att Bob Dylan och Radioaktiva Räker spelar samma dag i Borlänge fick det bli en dag på Peace & Love också. Gårdagen var i alla fall, förutom remmarna, lyckad. Olis och Karin var här på middag, det är roligt att ibland slå på stort i matlagningen och göra mer än en rätt. Vinflaskeöppnandet blev dock en aning problematiskt, vi hade tänkt att bjuda på lite mousserande när de kom, men korken till flaskan vi köpt var väldigt surig. Ett vrida av den, som tanken var, var omöjligt och när jag skulle försöka få bort den med hjälp av vinöppnaren gick skruven av. Till slut, med hjälp av vår andra vinöppnare, lyckades vi dock med konststycket att få upp flaskan och kunde bjuda även på denna dryck.

Dagens låt: Big Pink - Velvet