Efter en säsosngsinledning bestående av idel segrar gick Liverpool på pumpen mot Chelsea i ligacupen i veckan, detta i en match som man sett till chanserna borde ha vunnit. Med bara minuter kvar av gårdagens ligamatch var historien på väg att upprepas, trots flertalet bra målchanser var vi i ett uddamålsunderläge och de där positiva vindarna som blåst så starkt började avta en aning. I en livetabell kunde man se oss nere på tredje plats. Som en blixt från klar himmel kom då räddningen.

Det var en häftig toppmatch mellan oss och Chelsea, spelet höll hög kvalitet och utövades i ett högt tempo. Trots att vi än en gång presterade en bra fotboll var vi på väg mot vår andra raka förlust. Då vi gjort en mycket stark inledning hade en förlust kanske inte varit någon katastrof, att vara en poäng bakom ledarduon efter sju omgångar är såklart bra, men den mentala smällen att åka på två jämna förluster mot en toppkonkurrent med bara några dagars mellanrum hade nog kunnat ta hårdare. Dessutom började en känsla av att bollen inte studsade vår väg infinna sig, i alla fall hos mig, men då slog Daniel Sturridge till.

Som Pelle mycket riktigt skrivit tidigare är det en ny Sturridge vi ser den här säsongen, som jobbar hårdare, spelar smartare och agerar mer som en lagspelare. Avslutet igår var dock en tydlig påminnelse om de spetsegenskaper som vår skadedrabbade anfallare alltid haft, för att göra mål, det är en konst som han behärskar till perfektion. Det här målet innebar en mycket viktig poäng i ligan, men jag tror att det mentalt innebär mer än så. I stället för att komma till matchen mot City med två raka förluster mot en toppkonkurrent fick vi känna oss som vinnare, för jag tror det var så våra spelare kände sig när de lämnade planen. I stället för att det ska debatteras allt för mycket kring varför vår gyllene trio längst framme inte riktigt får det att lossna handlar idag alla rubriker om den supersub som vi har på bänken och det tror jag känns bra för laget.

Vi har redan nu börjat kunna se vilken fördel det är att ha spets på bredden, spelare som Shaqiri och Sturridge har legat bakom våra senaste ligapoäng och det gör att vi nu är i en sits där det inte är hela världen att övriga offensiva spelare letar efter formen. Tidigare säsonger har det slagit tungt mot oss i poängväg när de bärande spelarna inte presterar på topp, då vi aldrig haft något av liknande kvalitet att sätta in. Dominic Solanke må var en talang, men han är långt ifrån en lika skicklig spelare som t.ex. Sturridge. Förra säsongen var det just Solanke som ofta fick vara vår slutforcering, något som sällan ledde till några större slutforceringar. Jag håller fortfarande Mané, Firmino och Salah som helt givna där framme, även om det inte riktigt ville sig igår har de visat en uppåtgående trend på sistone och det är bara en tidsfråga innan vi får se en islossning. Men när det, som igår, inte kommer, behöver vi inte mata på, vi kan göra förändringar och det tror jag skrämmer våra konkurrenter. Lag kan inte slappna av när spelare som Salah lämnar planen, vilket man bitvis kunde få känslan av att de gjorde ifjol, för på bänken sitter det spelare som både vill och kan gå in och göra skillnad.

Det är så fint att se Sturridge tillbaka, mål mot PSG, mål i båda mötena med Chelsea, ett lugnare matchande som borde kunna göra skadorna färre. Risken nu är att de börjar plocka ut honom till landslaget, allt annat vore egentligen konstigt, men jag hoppas han får stanna hem i Liverpool över det kommande landslagsuppehållet. En veckas extra träning, en veckas nötande med Klopp, då skulle det förvåna mig om vi inte kommer att få se den beryktade dansen fler gånger de kommande månaderna. Igår firade Sturridge måttligt på planen, men inombords tror jag han firade rejält och det var tack vare hans mästerverk till mål som vi går mot nästa helgs nya toppmatch i delad serieledning. Manchester City har de senaste mötena haft svårt att stoppa vår anfallstrio, om de skulle lyckas nästa helg är de nu påminda om att de dessutom kommer att få handskas med en spelare som de själva släppte iväg en gång i tiden.

Fjolårets bortamatch mot Tottenham var en smärtsam upplevelse, vi kom fel in i matchen från start och var aldrig i närheten av att plocka några poäng. Den här gången var det annorlunda, redan från start visade vi att vi var det bättre laget och segern var egentligen aldrig hotad. En av de stora anledningarna till segern var ett fint mittfältsspel, där vi trots numerärt underläge hade full koll. En av våra tre mittfältare satte sitt första bortamål i Premier League och med det krönte han en förträfflig insats, som gör stressen att få in Fabinho i startelvan väldigt liten.

När vi säkrade förra säsongens Champions League-plats var det Gini Wijnaldum som lättade på nerverna, med sitt 1-0-mål mot Middlesbrough visade han vägen i den helt avgörande sista omgången. Jag trodde att förra säsongen skulle vara året då han verkligen visade sin betydelse för Liverpool och cementerade en plats i startelvan, men så blev det inte riktigt. Om man bortser från en stark avslutning var holländaren en besvikelse under 2017-18 och under sommaren spekulerades det i om han skulle bli kvar eller inte. Fabinho kom in, Naby Keita var klar sedan tidigare och Klopp jobbade hårt på att få in även Nabil Fekir till mittfältet. Starka namn som James Milner, Adam Lallana och Jordan Henderson fanns redan i truppen, där bakom började Curtis Jones att knacka hårdare och hårdare på dörren. Skulle det verkligen finnas en plats för Wijnaldum i Liverpool 2018-19?

Under inledningen av den här säsongen har det visat sig att svaret på den frågan är ett rungande JA. Wijnaldum har startat alla ligamatcher hittills och för varje insats gör han det svårare och svårare för Klopp att flytta på honom. Bortsett från en lite svagare insats mot Leicester har holländaren imponerat stort, med klokt passningsspel och ett gediget ansvarstagande på planen. Han spelar enkelt, men effektivt och ser till att flytta bollen på ett vägvinnande sätt, han har dessutom visat prov på fint närkampsspel. Han vinner inte lika mycket boll som sin partner James Milner, men han hjälper denne att stänga motståndarnas mittfält på ett berömvärt sätt. Det jag gillar allra mest med Wijnaldum är hans lugn, även när han hamnar under press värderar han situationerna, utan att stressa iväg bollen. Han är dessutom starkare än han ser ut, under gårdagen lyckades han slita sig ur Dembeles grepp på mitten och det gör man inte med annat än råstyrka.

Nyckeln till Wijnaldums framgång tror jag ligger mycket i positionen, han har gjort sina bästa matcher i den lite mer defensiva rollen på vårt mittfält och det är nog ingen slump att han hade sin svagaste match den gången som han fick flytta sig därifrån. Man kunde se även under slutet av förra säsongen att det är där han trivs bäst och även om han har en hel del offensiva kvaliteter kommer han bäst till sin rätt lite längre ner i planen. Det kommer bli tufft för honom att hålla platsen när Fabinho väl är inne i systemet, denne är såklart köpt som startspelare och bidrar med en storlek på mitten som vi saknar idag, men när Gini visar den här formen kommer vi inte att behöva jäkta med att få in brassen i startelvan. I dagsläget håller jag Wijnaldum som ett bättre alternativ som sexa än Henderson och då är jag ett stort fan av vår kapten. Det är inget snack om att konkurrensen har fått vår nummer fem att höja sig ytterligare en nivå och nu spelar han med ett självförtroende som ser oerhört starkt ut.

Bredvid Wijnaldum har James Milner fortsatt att imponera stort, han har gissningsvis redan avverkat två marathon under den här säsongen och sättet de båda har inlett ligaspelet har i allra högsta grad varit en bidragande orsak till vår starka start. När det väl lossnar på allvar för Naby Keita kommer vi dessutom få den kreativa dimensionen på mittfältet som vi inte riktigt har än, Leipzig-förvärvet glimtade till mot Spurs, men känslan är att vi snart får se honom dominera på ett helt annat sätt. Det var tydligt att Klopps fokus under sommaren var att förstärka mittfältet och även om inte de nya spelarna satt sin prägel än har deras ankomst höjt förra säsongens spelare och nu när Wijnaldum till och med gör mål på bortaplan känns det inte som att det finns några gränser för hur bra han kan bli.

Läste förresten om spekulationer kring en osämja mellan Salah och Mané, detta pga några tveksamma beslut i avslutslägen under gårdagen. Personligen tror jag mest att det handlar om att formen inte är där på allvar hos någon av dem än, precis som att avsluten blir lite sämre tas det då lite sämre beslut. Att Mané inte passar till Salah för att han är avundsjuk låter i mina öron extremt ologiskt. Man såg inga spår av det under förra säsongen, när Salah vräkte in mål och Mané hade problem, varför skulle det då bli så nu när Mané är den av de två som gjort flest mål? Att vår nummer tio ville servera sin vän Keita till dennes första ligamål när man kom tre mot två är inte så konstigt, tittar man på bilderna kan man dessutom se att Spurs backar täckte av Salah och tvingade fram passningen till Keita. Vår anfallstrio är lite ringrostig än, igår kunde man se tecken på att Firmino börjat komma igång, jag är helt övertygad om att de snart går för fulla cylindrar alla tre och då kommer vi inte behöva lösa spekulationer om osämja.

Fem raka segrar, CL-match mot PSG till veckan, det är roligt att hålla på Liverpool nu!