För trött för Scrubs

Igår var jag hos Kusen och såg film, liten återgång till studentlivet. Filmen vi såg hette Parfymen, den var oväntat bra. I början kändes den lite seg, men den växte hela tiden och den sista timmen av filmen gick undan. Vi pratade lite om filmen hos Bocken i lördags ochd et lät på honom som den var klart sevärd och det kan hålla med om nu när jag sett den.
Jag kom hem från Kusen före tio, eftersom Scrubs börjar klockan elva var det nu bara att försöka fördriva tiden fram tills dess. För att få tiden att gå lade jag mig vid tv:n och tittade på ett avsnitt av Seinfeld, sedan zappade jag runt bland kanalerna innan jag hittade ett program som såg rätt intressant ut. Jag lade mig ner i soffan och tittade, plötsligt var jag mitt inne i ett avsnitt av Seinfeld igen, den här gången var det på femman och inte från min box. Då förstod jag att jag hade somnat till, klockan hade gått från halv elva till elva utan att jag märkt det. Att jag skulle gå från sovande till att se två avsnitt av Scrubs i rad fanns aldrig i mina tankar, jag var på tok för trött. När jag pluggade var det aldrig några problem att sitta uppe sent och kolla på tv, men nu är det svårare. Jag har inte sett ett avsnitt av Conan än på lovet, trots att det börjar samma tid nu som det gjorde när jag gick på Högskolan.
Den här dagen har jag spenderat tillsammans med en hög uppsatser, det är niornas nationella prov som ska läsas igenom. Det är alltid lite segt innan man kommer igång med läsandet, men när man väl börjat är det bara roligt att läsa vad de skrivit. Man lär sig mycket av att läsa det de skriver och det är aldrig fel att lära sig.
Ikväll ska jag hem till Bollnäs på bandy, det kommer med stor sannolikhet att bli den sista hemmamatchen för giffarna den här säsongen, men med stöd från publiken kanske de kan kämpa fram en avgörande match i kvartsfinalserien i alla fall. Det blir ett annorlunda bandybesök för mig, den här gången ska jag nämligen hänga med farsans jobb och käka innan, sen får vi se matchen från en lite lyxigare del av arenan. Förhoppningsvis gör detta att jag slipper frysa om tårna, kanske till och med slipper frysa om fingrarna, trots att jag ännu inte skaffat mig nya handskar.

Dagens låt: Morrissey - Why don´t you find out for yourself?, förbannat jävla bra.

VIP-kund på Prix?

Idag var jag bort till Prix för att fylla på mitt oboyförråd, det är förvånande hur ofta min oboy är slut. När jag ändå var och handlade passade jag på att köpa den enormt goda äppelsorten som de har på Prix, jag vet inte vad det är för märke men man känner igen den på att den ligger i nåt slags nät när man köper dem. En limpa fick också ta plats i korgen innan jag begav mig bort till kassan. Det var två kassor öppna, en av dem hade kortare kö än den andra, så jag valde den. Det fick jag ångra. Framför mig stod ett par som hade storhandlat, hela vagnen var full. Det tog oerhört god tid på sig att plocka ur sig vagn, när de hade gjort det stod den kvinnliga delen av paret kvar längst bak vid bandet där man lägger upp varorna medans hennes manliga medhjälpare betalade, givetvis med jämna pengar och enkronor. Hon stod så pass långt bak att det inte fanns en chans för mig att ställa upp mina varor på spåret, inte förrän de var helt färdiga med sina inköp kunde jag lägga upp mina varor på bandet. Redan då var jag irriterad, men det skulle bli värre. När hälften av mina varor var inslagna i kassan kom damen på att han glömt att betala för ett gratulationskort hon köpt, utan att tveka gick hon in framför mig, slängde fram kortet framför kassörskan och bad om att få betala. Att vänta på att min oboy och mina äpplen skulle slås in så att jag kunde bli klar verkade inte finnas i hennes tankar. Kassörskan fick dra tillbaka mina varor, slå in kortet(som säkert var otroligt fyndigt, de såg verkligen ut att vara personer med humor) och ta betalt av damen. De betedde sig verkligen som om de var VIP-kunder och kunde göra lite vad de ville, för det hela slutade inte där. Jag bet mig i tungan för att inte säga något till damen när hon stod där snett framför mig, men till slut flyttade hon sig så att jag kunde börja handla igen. När jag betalat och skulle packa mina kassar märkte jag att inte längre hade två kassar, en hade spårlöst försvunnit medans jag betalade, jag har inga bevis men jag kan säga att jag har mina aningar om vilka som norpade åt sig den när de packade ner sina varor. Jag var inte på gott humör när jag lämnade affären, speciellt inte med tanke på att jag hatar att bära en tung kasse i stället för två lätta.
Idag såg jag dessutom att jag åkt på en hyreshöjningen, inte direkt skitkul det heller.

Dagens låt: Morrissey - Speedway, det blir inte mycket bättre.

Babel

Igår såg jag Babel, har tänkt se den länge, men det har inte blivit av. Filmen var precis så bra som jag väntat mig. Alejandro González Iñárritu, som tidigare gjort 21 gram, har återigen gjort en jäkligt bra film och om ni inte sett den bör ni göra det snarast.
Idag har jag haft min första riktiga lovdag, det har varit rätt skönt. Som vanligt vaknar jag tidigt på morgonen, skulle gärna sova längre än halv åtta, men eftersom jag är van att vakna tidigt är det svårt att sova länge. Jag fick en hel del jobb avklarat på förmiddagen, dessutom hann jag se ett avsnitt av Seinfeld. Därefter lunchade jag med syrran nere på stan. Jag håller på och tränar mig med min nya kamera, så jag tog med den för att knäppa en bild till dagens inlägg. Precis som vanligt när det gäller tekniska prylar så bevisade jag att jag har mycket kvar att lära. Jag gjorde i ordning kameran, såg till att syrran var beredd på att bli knäppt, sedadn tryckte jag på knappen som jag trodde man fotade med. Det visade sig att det var den knappen som man stängde av kameran med, så när jag tittade på skärmen för att se hur bilden blev var den helt svart. Det var bara att knäppa på kameran igen och ta en titt på ovansidan för att se vilken knapp som skulle gälla, nu vet jag.
Jag har även hunnit med att se bandy idag, var iväg till Sandviken med Ronnie för att se om Bollnäs kunde rubba det avskyvärda laget i Gävles grannstad. Det kunde de inte. Det ska mycket till om det ska bli någon semifinal för Bollnäs den här säsongen, tyvärr.


Till sist lyckades jag få till en bild.

Dagens låt: Thåström - Fanfanfan

Engelsk konfekt

Gårdagen var en ganska hektisk dag, en aning oväntat men inte mig emot. Efter att ha spenderat en stund nere i centrum bland alla schlagerfantaster gick jag hem till Plummer som låg här och vilade på golvet. Morsan och farsan var här för att frakta nån hylla till syrran, men de hade valt att lämna Plummer hos mig när de skulle ner på stan. Jag såg Liverpool göra sitt jobb mot Sheffield United när Bocken ringde, han var i Bollnäs och hade dragit ihop ett gäng gamla gymasiekompisar till mig och skulle umgås. Det var inte mycket att fundera på, jag kastade i mig lite käk, försäkrade mig om att LFC skulle plocka tre poäng och följde sedan med morsan och farsan tillbaka till Hälsingland och begav mig till Bockens övernattningslägenhet inne i Bollnäs. Det hela blev en riktigt trevlig kväll och jag gjorde något jag aldrig vågat mig på tidigare, jag smakade nämligen engelsk konfekt. För mig är engelsk konfekt något som man äter när man är gammal och jag har alltid trott att det är riktigt äckligt. Jag är inget stort fan av lakrits och jag har alltid trott att det bara smakade trist lakrits av engelsk konfekt, jag hade fel. Det var riktigt gott, klart godare än jag hade väntat mig. Det är lite konstigt att jag inte provat tidigare, jag har nämligen alltid tyckt att det ser gott ut, men samtidigt har jag alltid trott att det smakar illa. Nu vet jag i alla fall hur det smakar och jag vet att nästa gång någon ställer det på bordet kommer jag att hjälpa till med att länsa skålen.
Igår blev jag även medveten om att jag inte kan göra en riktigt sur min. Min gode vän Ljung kan göra en äkta sur-smiley med sin mun, onekligen väldigt imponerande bedrift. Både Bocken och Frida kunde göra godkända surminer, men jag kunde inte böja min mun tillräckligt för att det skulle bli en sur min. Jag var tvungen att testa igen idag framför spegeln och det går verkligen inte. Jag kan få mungiporna uppåt, men neråt är det omöjligt, så nu har jag något att träna på i framtiden. Nästa gång Liverpool förlorar ska jag gå och se mig i spegeln, då får jag i alla fall veta hur min suraste min ser ut.


Jag tror jag har nämnt här att Weeping Willows kommer till Gävle, här är biljetterna som jag, syrran och Ronnie ska in med.

Dagens låt: Weeping Willows - Touch me

Veckans lista v.8

1. Magnus Carlson - Weeping Willows kommer till Skottes i april, underbart.

2. Niko Röhlke - Weeping Willows kommer till Skottes i april, underbart.

3. Stefan Axelsen - Weeping Willows kommer till Skottes i april, underbart.

4. Anders Hernestam - Weeping Willows kommer till Skottes i april, underbart.

5. Ola Nyström - Weeping Willows kommer till Skottes i april, underbart.

Dagens låt: Mighty Sparrow - Only a fool. Bara ett fån i orginalform.

Weeping Willows till Skottes

Positiva nyheter är aldrig fel, igår fick jag en sådan nyhet. Det är nämligen så att Weeping Willows kommer till Gävle i april för att spela på Skottes Musikteater. Det ska bli förbannat roligt att se WW spela igen och det ska bli mycket intressant att höra det nya materialet live. Senast jag såg WW live här i Gävle var på O´learys, inte mycket till konsertlokal, men med tanke på att jag fick en egen låt minns ajg ändå spelningen väl. Min andra WW-spelning var faktiskt på Skottes, det är nog 7-8 år sedan nu. Den spelningen var underbar. Jag, morsan och farsan fick trotsa en snöstorm för att ta oss från Svedja till Gävle, men det var det värt.
Skottes Musikteater är det bästa som hänt Gävle på mycket länge, först Moneybrother och nu väntar Sophie Zelmani, Weeping Willows och Laleh. Äntligen kan man börja tala om ett musikliv i Gävle, tack för det Skottes!

Dagens låt: Weeping Willows - Peace & Love

Sportlov

I morgon är det sista dagen på jobbet innan det är dags för lov, veckorna går oerhört snabbt just nu och det känns verkligen inte som som vi jobbat så många veckor efter jul att det är dags för ett lov igen. Jag antar att det är ett tecken på att jag trivs med mitt jobb att det känns som om vi nyss börjat. Något sportande vet jag inte om det kommer att bli för mig på lovet, kanske att jag spelar lite innebandy, men annars blir det nog mest att ta det lugnt. Jag ska försöka hinna med att dricka en massa kaffe nere på stan också, det är något jag saknar när jag jobbar. Det enda problemet är att nästan alla mina kompisar har andra yrken än lärare, så de är inte direkt lediga dagtid som jag, men jag har ju Gorbatjov i alla fall. Idag testade jag hur pass aktiv jag är under en dag på jobbet, jag använde nämligen en stegräknare för att se hur mycket jag går runt i klassrummet. Jag visste inte riktigt hur en sån där räknare fungerade tidigare, men det var ganska intressant att prova. Idag kom jag upp i knappt 5000 steg mellan halv nio och tre, eftersom jag inte testat tidigare vet jag inte om det är speciellt mycket eller lite, men jag tycker att jag gått ganska lite fram och tillbaka under dagens lektioner. Tidigare under terminen var det ett jäkla vandrande till arbetsrummet, men nu har jag lärt mig att ta med det jag behöver till lektionerna.
Liverpool gjorde en kanonmatch igår och det kändes ine helt fel att komma till jobbet med en vinst mot Barca i ryggen. Lite roligt att just Riise och Bellamy gjorde målen, då det var de som fick de största rubrikerna efter det som hände i Algarve. 2-1 och retur hemma på Anfield är ett bra utgångsläge, men det är långt ifrån klart än.
Jag diskade förresten min mugg igår, det är ovanligt tidigt på terminen, kanske börjar jag bli lite pryd? Hur som helst har det varit en hel del elever som idag lagt märke till hur ren min mugg är, det är ändå ett tecken på att det kanske var dags att ta bort åtminstone det yttersta lagret av kafferester.
Jag hittade en video med världens kanske bästa låt på youtube idag, mycket glädjande, och givetvis delar jag med mig av den videon här. Helt jäkla suverän låt och Moz är som vanligt grym på scenen. "I've seen this happen in other people's
Lives And now it's happening in mine"

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Kalla händer

Ibland är jag lite klantig, det är inte ofta, men det händer. Den här veckan har ett av dessa unika tillfällen inträffat. När jag åkte till jobbet i måndags var det inte speciellt kallt ute, det snöade, men det var inte kallt. Inte heller när jag åkte hem var det speciellt många minusgrader ut, detta resulterade i att jag glömde mina vantar på skrivbordet. Det fick jag sota för dagen efter.
När jag vaknade upp på tisdagmorgon och gick ner till frukosten fick jag veta att det var tjugo grader kallt ute. Jag gnällde lite, precis som jag alltid gör när det pratas väder, sen åt jag min frukost och gjorde mig redo att åka. Då kom jag på att mina vantar låg kvar på jobbet, jag hade inget annat val än att bege mig ut i kylan med bara händer. Rutskrapandet var ingen höjdare, men jag tror aldrig jag gjort det så snabbt tidigare. När jag satte mig i bilen körde jag snabbt igång stjärtvärmen och såg till att värma händerna där med jämna mellanrum.
Av detta lärde jag mig att alltid ta med vantarna hem, men nu var det inte tillräckligt. I morse när jag åket till jobbet hade jag vantarna på mig, men det stod snart klart att det inte fanns tillräckligt med värme i dem, trots att det står Liverpool på dem. Jag fick köra med knutna nävar för att hålla fingrarna någorlunda varma. En av mina elever föreslog att jag skulle skaffa mig en rattmuff och det låter faktiskt som en ganska bra idé, en annan sak jag måste fundera över är att investera i ett par riktiga vintervantar. Jag har vid ett par tillfällen fått låna vantar av elever när vi varit utomhus bara för att mina inte varit tillräckligt varma, eller inte varit tillräckligt närvarande, snart måste jag ta tag i det hela och se till att skaffa mig handskar. Det är visserligen en bra bortförklaring när jag skriver på tavlan, om man är lite kall om fingrarna är det fullt förståeligt om man skriver lite knackigt.

Dagens låt: Weeping Willows - If you know what love is, suverän låt från nya skivan. Köp den!

Ingen Moz i schlagern

Jag måste erkänna att jag blev lättad när jag läste nyheten, Morrissey kommer inte att ställa upp i schlagerspektaklet i år. Enligt skvallerpressen kommer Moz inte skriva något bidrag till den brittiska uttagningen och det känns bra.

Dagens låt: Morrissey - Jack the ripper

Fettisdag

I morgon är det den dagen på året då alla ska äta semlor av någon anledning. Jag förstår inte riktigt semlornas storhet. Min gissning är att vi egentligen inte tycker om semlor, men att vi redan från barnsben blir itutade att semlor är en delikatess och därför får vi får oss att det är gott. Även jag gillade semlor en gång i tiden, ända tills den dag då jag fick smaka hemmagjorda semlor hos en bekant. Grädden de hade på de semlorna var så vidrig att jag sedan den dagen blivit smått illamående varje gång jag tänkt på en semla. Om man tittar på vad semlorna egentligen är så är det för mig tydligt att det verkligen inte ska ses som något att se fram emot. Merparten av en semla är en brödbit, oftast är den biten så torr att man måste dränka den i mjölk för att man ska kunna få i sig den. Sen har vi grädden, hur ofta brukar man egentligen ha grädde på limpa? Grädde hör till tårta och smör hör till limpa, grädde och limpa går inte ihop, så är det bara. Den riktiga anledningen till att man äter semlor överhuvudtaget är mandelmassan i mitten, men det är inte värt all den ansträngning som krävs för att ta sig in till den. Semlan som godsak är en lögn som vi blivit ilurade, det är dags att vakna upp. I morgon serveras semlor till och med på mitt jobb, eleverna kommer säkert att vara mycket tacksamma. Personligen skulle jag nog hålla med en av mina elever som påstår att potatis är en delikatess, åtminstone i morgon är det potatisbullarna och inte semlan som är dagens lyx.

Dagens låt: Weeping Willows - A man out of me

Weeping Willows och Rednex

Bingolotto lyckades med något som nästan måste ses som unikt, man lyckades få in mitt absoluta favoritband och mitt absoluta hatband i samma program. I dagens program hade man nämligen med Weeping Willows och Rednex som musikgäster. Jag må vara ett stort WW-fan, men jag pallade inte med att se ett helt Bingolotto för att få höra en låt med dem, speciellt inte när risken fanns att jag skulle tvingas se och höra Rednex. Nu hade jag en sån tur att jag lyckades zappa in precis när Ww började spela "Shiver in the morning light", den var bättre här än i Virtanens show härom dagen och jag ser mer och mer fram emot att se WW live snart. Tyvärr lyckades jag också zappa in på fyran precis när Rednex spelade. Jag kan inte fatta hur de fortfarande kan existera som band, de var ett skämt när de slog igenom och sådana brukar inte hänga kvar. Någonstans där ute måste det finnas någon som verkligen tycker att den musik de gör är bra. Det måste vara svårt för Rickard Olsson, som jag vet har bra musiksmak, att presentera sådan skit och försöka att se peppad ut. Ännu svårare måste det vara när han nyligen hört Weeping Willows ljuva musik i studion, hur motiverar man sig då till att presentera Rednex? På tal om Weeping Willows så har jag idag lyssnat på en skiva som jag fick via dem i födelsedagspresent, en deppig soulskiva med artister som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över hur bra skivan var, hur jag kunde bli det när den var utvald av WW vet jag inte, men det blev jag. Ella Brown, Geater Davis och Sam Dees var intressanta bekantskaper och texterna på skivan var inte jättelångt från de som WW skriver själva, även om de här var deppigare. Det finns mycket bra musik att upptäcka.



Dagens låt: Ella Brown - Love don´t love nobody

Melodifestival och kamerainvigning

Den Gamle Franken var inte speciellt imponerad...

När jag fyllde 25 i veckan fick jag en digitalkamera, igår hade jag lärt mig den så pass bra att jag kunde inviga den. Det gjorde jag i samband med att den Gamle Franken var på besök och tittade på Melodifestivalen och Rokko-Den mänsklige kameleonten. Jag förstår inte varför jag vill se melodifestivalen, det är aldrig med några låtar som jag gillar och det blir ju inte bättre av att det numera bara är en blandning av föredettingar och idoldeltagare. När var det senaste en melodifestival när inte Magnus Carlsson eller Nanne Grönvall var med? Magnus Carlsson är ett återkommande problem för mig, vet inte hur många gånger folk trott att jag gillar Barbados. Anledningen till detta är givetvis att Weeping Willows sångare även han bär namnet Magnus Carlson och det kan tyvärr leda till missförstånd. När jag skriver att jag gillar Magnus Carlsons röst finns det alltså folk som tänker "Kom hem" snarare än "Broken promise land", skrämmande men sant.
Samtidigt måste man ju hålla koll på de som kan komma att bli Moz konkurrenter om han gör allvar i att skriva ett bidrag till den brittiska uttagningen. En sak jag uppskattar är Kristian Luuks torra humor, den är så låg att den blir rolig. När han utan anledning tog in André Pops i en intervju igår gjorde han det roligaste inslaget i årets festival.


...av melodifestivalen.

Nu är jag ingen schlagerexpert, som syster, men visst kändes det som om den där Måns låt hade varit med 114 gånger förut? Den lät precis som 15 av låtarna brukar låta i finalen. Nästa helg kommer spektaklet hit till Gävle och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att undvika det så mycket som möjligt, det kommer att vara kaos på stan, den saken är säker. Jag såg en intervju med WW på tv igår där de sade att de blivit tillfrågade att ställa upp i festivalen, det känns rätt bra att de tackat nej. Jag minns att det ett år var en låt med i finalen som jag gillade, det var ett bidrag som Rumänien hade med, måste varit 6-7 år sedan. Det var en kille med akustisk gitarr som spelade nåt deppigt, han kom näst sist.


Den första bild min kamera tog.

Dagens låt: Geater Davis - Why does it hurt so bad?

Djurmat

I veckan kom vi in på ett ganska annorlunda samtalsämne när vi satt och diskuterade i klassrummet på en rast. En av mina elever hade delat sin frukost med sin hund, hunden hade ätit halva hennes macka. När det kom upp började vi prata om djurmat. Jag har tidigare nämnt här att jag tycker att det torrfoder som Plummer får ser ganska gott ut, om man hade youghurt i en tallrik och toppade med lite torrfoder skulle det se riktigt aptitligt ut. Detta var jag tvungen att nämna för de elever som satt kvar och pratade, men jag fick inte mycket till medhållning hur mycket jag än försökte övertyga dem. De hade egna djurmatsfavoriter.
Det fanns nämligen en hel del rutin när det gäller djurmatsätande bland mina elever. Det blev uppenbart när de började komma in på vad de satt i sig genom åren. Bland annat fick jag svar på en av de saker som jag funderade över när jag var liten, nämligen huruvida det smakar gott av saltstenarna som hästar har. Syrrans häst hade en saltsten som jag tyckte såg rätt spännande ut, men om man är lite kräsmagad, som jag är, smakar man inte på något som tidigare varit i kontakt med en hästtunga. Enligt blandskiveeleven smakade det ganska bra, väldigt salt, och hon hade tydligen uppskattat det. Hästgodis var en annan vara som testats av mina elever, men med tanke på att syrrans häst käkade djungelvrål är det inte mer än rättvist att vi människor kan uppskatta hästarnas godis också.

Dagens låt: Weeping Willows - Grains of sand

Veckans lista v.7

1. Hur gör man en lista över fem personer en sån här vecka? Det går inte. Veckans lista blir därför en aning annorlunda än den brukar. Veckans lista har bara en förstaplacering och där placerar jag alla som såg till att min övergång till kvartssekel blev det bästa fördelsedagsfirande som jag någonsin upplevt. Alla från festen i lördags, min klass som överraskade mig i onsdags och Weeping Willows som gav ut sin nya skiva på min födelsedag. Det är så många som ansträngt sig för att min vecka skulle bli så bra som möjligt så det vore fel av mig att utelämna någon.

Dagens låt: Weeping Willows - Grains of sand

Weeping Willows - Fear & Love

Gårdagen var suverän, kanske den bästa födelsedag jag haft. Överraskningen på jobbet gjorde att jag inte riktigt kunde fokusera på WW:s skiva, men idag är jag redo.

1. If you know what love is - Perfekt inledning på skivan. Väldigt lugn och stämningsfull låt. Bra text, som vanligt när det gäller WW, man visar direkt att man är tillbaka på allvar. Sista en och en halv minuten är mästerlig.
2. The burden - Det här är en låt som växer, vilket kännetecknar en stor låt. Det här var det första jag hörde av den nya skivan och efter att ha lyssnat några gånger insåg jag att det skulle komma att bli en bra skiva. Melodin är skön och inte speciellt lik det som WW gjort tidigare, men å andra sidan har det den egenskapen att de kan förnya sig och ändå vara bra. Man lyckas dessutom få med weeping willow-tree i texten, inte illa.
3. A man out of me - Det här var den första låt jag lyssnade om på skivan, den känns som gamla WW. Magnus röst kommer verkligen till sin rätt i den här låten och texten är otroligt mycket Weeping Willows, här kommer dessutom skivans titel med, "Fear & love will break a man".
4. You´ll never know(how good you are) - Det första jag tänkte när jag såg den här låtens titel var att den påminde om You´ll never walk alone. Väldigt bra text (hm, har jag skrivit det tidigare). Det känns lite som en mellanlåt fram till låtens sista minut, då den lyfter.
5. Everybody is lonely - Lite som en återhållen "I didn´t know". Bra refräng som fastnar på en gång.
6. Grains of sand - Den här låten låter som en släkting till låtarna på Under solen, speciellt gitarrerna har samma stämning låtarna man gjorde till den filmen. Den här skulle absolut kunnat följa "It's So Hard To Always Lose" på singeln. Skön låt.
7. Shiver in the morning light - Intressant låt, när man spelade den live i tv lät den lite klen, men på skivan är den grym. Jag hade den i bilen i morse på hög volym och då var den klasser bättre än tidigare.
8. The moon is my witness - En rätt glad låt om man läser texten, trots att den känns dyster när man lyssnar på den. "Mid winter moon is my witness tonight" är en textrad som känns väldigt mycket WW och hela refrängen är suverän. Grymt bra låt.
9. Drifting away - Stark låt, när jag läste texten trodde jag att det skulle vara en mellanlåt, men det är det inte.
10. Peace & Love - Om WW kommer till Borlänge i sommar kommer nog den här låten att bli rätt populär. Det här är nog en låt som kommer att fungera otroligt bra live, inledningen påminner en aning om "Your eyes" och gitarren som ligger i bakgrunden är riktigt skön. Trots gitarren så är det här Magnus låt, utan tvekan.
11. Whispers - Väldigt lugn låt, en perfekt ligga-i-soffan-och-lyssna-låt. Underbar.
12. I can´t feel it in here - Fortsätter på samma tema som de tidigare låtarna, i samma stämning. Avslutar skivan på ett bra sätt.

Skivan känns väldigt genomarbetad, varje låt känns som en logisk fortsättning på den före. Den kanske inte har en lika stark singellåt som Presensce hade i "Stairs", men skivan som helhet känns starkare. Jag är nöjd och ser fram emot att få höra de nya låtarna live, och det snart hoppas jag.

Betyg: TTTTT

Dagens låt: Weeping Willows - A man out of me

Fear & Love

Nu sitter jag hemma vid datorn och lyssnar på Weeping Willows nya skiva, jag var rätt säker på att det skulle bli dagens höjdare, men hur bra skivan än är kan den inte riktigt bräcka min dag på jobbet. Idag blev jag nämligen blåst en gång till, av hela min klass.
När jag kom till jobbet i morse var det ett par elever som gratulerade mig, att jag fyller på alla hjärtans dag har inte undgått någon. En av mina åttor kom sedan med en stilig keps som han ville ge mig i present, mycket tacksam placerade jag kepsen bland resten av det pynt vi har i klassrummet. Resten av dagen flöt på ungefär som vanligt, jag hade bra elever i klassrummet och fick en bra dag. När klockan närmade sig halv elva kom några elever upp från hemkunskapen med en muffins, de sade att jag fick den eftersom jag fyllde år, givetvis blev jag glad och slukade den snabbt. Mycket god var den. Under dagens sista pass nämnde en av mina åttor att jag skulle bli överraskad senare, lite trist att han avslöjade men å andra sidan var det nog tur, så jag hann förbereda mig lite. Jag tänkte att de kanske hade köpt en blomma eller så åt mig, de hade tagit i med lite mer. När det var dags för utvärdering var det inte en enda elev i klassrummet, då dök en av mina arbetskamrater upp och sade att jag var tvungen att följa med, det var tydligt att något hänt. Återigen bevisar jag att jag är mycket lättlurad. Jag följde efter henne till ett klassrum, när jag kom in genom dörren möttes jag av ett grattis-skrik utan dess like, sedan började de sjunga för mig. Jag börjar bli van vid överraskningar nu, men jag kan fortfarande inte hantera dem. Mina elever hade bakat två jättefina tårtor åt mig på hemkunskapen, de hade bakat chokladbollar och annat gott fikabröd åt mig också, det hade de gjort hemma under veckan. De hade dessutom pyntat klassrummet med ballonger och serpentiner och köpt blommor åt mig. Mina händer skakade som under CL-finalen 2005 när jag skulle skära upp bitar av tårtorna till mig själv och de skakade fortfarande när jag satte mig ner för att äta. Att hela klassen visade mig den här uppskattningen är något som jag inte kunnat drömma om, de hade tydligen planerat det hela i flera veckor och de hade lagt ner delar av sin fritid för att göra min dag så bra som möjligt. Vissa hade lagt kvällstid på att baka hemma och vissa hade spenderat hela onsdagen nere i hemkunskapen för att sno ihop goda tårtor åt mig. Den här gången kunde jag i alla fall få mig lite grand av det som bjöds, men så var tårtorna enormt goda också. Precis som i lördags hade jag svårt att få fram hur tacksam jag var för det jag bjöds på, sådan uppskattning som jag fått den senaste tiden är svår att tackla.
Klassen jag har nu är den första klassen som jag ansvarar för och jag var redan innan det här lite nervös för hur jag ska klara av att släppa ifrån mig dem i juni. Nu vet jag fan inte om jag går med på att de slutar, det kommer att bli väldigt jobbigt.
Att den här födelsedagen skulle bli speciell insåg jag redan när jag såg att WW skulle släppa nytt just den här dagen, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle firas så här mycket. Jag tror inte att jag kommer uppleva en födelsedag som min 25-årsdag igen. Först festen i lördags och sen dagens uppvaktning, helt jäkla otroligt.

Dagens låt: Weeping Willows - If you know what love is

Bilder från festen

Tänkte bjuda på lite bilder från lördagen:


Det första livebandet, Delacroix, riktigt bra.


Min bordsrad. Från vänster är det Lars(kusinpojkvän) Lina(kusin), syster, Chefen, jag, Den Gamle Franken, Pokervinstförstöraren och Hep Stars.


Schröbbs flickvän, Schröbb, Björklin, David och min gamle bandykombatant Anders.


Chefen, en chockad Tomas och den skicklige lögnaren Den Gamle Franken.


Morsan, Minela, Dino, Farsan och Ronnie är de som syns tydligast.


Här har vi Liv, Kusen, Jeppe på Berget på ena sidan och Hasse Holmqvist, Olis, Karin och innebandykeepern från Jämtland till höger.


Bandet och Bocken.


Gustav, YouWillNeverKnow, Emma, Linck och Bäckström på den vänstra raden. Mitt arbetslag till höger.


Det återförenade storbandet.


The Bonds igen.


Minela och Dino, som rest från Norrköping, tillsammans med mig.


Jag tillsammans med en skicklig festfixare.


Bocken, jag, Ljung, Basman och Lars.

Dagens låt: Weeping Willows - The burden(i morgon smäller det)

Blåst

Min lördag började inte speciellt bra. Vi hade korpmatch mot våra rivaler i innebandyn, det slutade med en jättetorsk, 2-10. Efter det var jag på rätt dåligt humör, men chansen fanns till bättring när Liverpool skulle möta Newcastle senare på eftermiddagen. Den matchen började bra, vi gjorde nämligen 1-0 tidigt i första halvlek och dominerade totalt spelet ute på planen. En tavla av Reina och massvis av missar av Bellamy gjorde att det, trots spelövertaget, stod 1-1 efter 45 minuter. I andra halvlek fortsatte vår dominans, bland annat missade Kuyt ett enormt bra läge. Jag satt och väntade på att vårat ledningsmål skulle komma, men det gjorde det inte. I stället filmade en Newcastlespelare i straffområdet, han gjorde det så pass bra att den inkompetenta domaren dömde straff. Straffen sattes säkert och helt plötsligt var ställningen 2-1, det hände inte mycket i resten av matchen, det blev förlust. Då slutsignalen gick trodde jag att min lördag skulle bli en riktig mardröm, så blev det inte riktigt. Efter matchen skulle jag åka hemåt föräldrarna. Min pappa fyllde år i fredags, min moster skulle fylla år på söndagen och jag fyller på onsdag, så vi hade bestämt att vi skulle gratulera varandra gemensamt då. Min syster skulle också vara med och fira, eftersom han glömt min present hemma skulle hon inte fira mig, så jag var lite bitter på henne. Den Gamle Franken skulle med hem till Kilafors, han skulle på fest hemma hos en av våra gamla klasskompisar. Franken är Newcastle-fan och såg matchen tillsammans med mig, så jag hade lovat honom att få åka med hem till Kilafors. Det som skulle följa efter matchen är något jag aldrig kommer att glömma. Jag och Den Gamle Franken satt och snackade i bilen när min telefon ringde, det var morsan. Hon frågade om jag kunde hämta upp henne på bygdegården(en samlingslokal i vår by) när jag åkte hem, hon hade varit på möte och behövde hjälp att bära. Jag frågade Franken om det var lugnt om jag plockade upp morsan innan jag skjutsade honom till festen, han sade att han ändå var tvungen att pissa så han kunde följa med in. När vi kom fram lämnade jag bilen igång och gick in för att hämta morsans tunga packning. När jag gick in i lokalen möttes jag av ett vrål, där stod drygt 50 personer och skrek grattis. Sedan började de sjunga för mig, Ja må han leva. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tror inte jag blivit så chockad någon gång tidigare i mitt liv. Det var ganska mörkt i lokalen, så jag såg inte riktigt vilka som var där, men jag insåg att det var ganska många. När de sjungit klart började alla komma fram till mig en och en och gratulera, då blev det nästan för mycket för att jag skulle kunna stå. I princip alla jag känner var samlade i lokalen. Hela mitt suveräna kompisgäng från Gävle var där, bara RajRaj saknades. Flera av mina kompisar från tiden i Kilafors var där, vissa som jag inte pratat med på mycket länge. Ljung och Bocken var där, mina bundsförvanter på gymnasiet, bara Hallgren som saknades från den tiden. Mina arvikafestivalsmedresenärer var där. Mitt arbetslag från jobbet var där. Chefen och målvaktsfantomen från Östersund var där, de hade bilat från Jämtland för att vara med. Min gamla pingispolare från Strömsund var där, jag hade inte träffat honom på nästan två år. YouWillNeverKnow med flickvän var där, de hade åkt från Stockholm för min skull. Mina goda vänner från Norrköping hade bilat till Svedja för att gratulera mig. Lägg till det att hela min familj(mamma, pappa, syster, Ronnie) och min moster och två kusiner och en kusinpojkvän var där. Jag fick luta mig lite mot väggen för att inte svimma och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte tårarna skulle komma, jag har aldrig någonsin varit lika chockad. Min syster hade varit hem till mig och snott med sig festkläder åt mig, så jag gick och bytte om. Mina knän skakade så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner, det tog ett par minuter innan jag var redo att byta om. Sedan gick jag ut och mötte mina vänner. Det var nästan lika stort andra gången jag kom in till festlokalen och såg alla sitta vid borden redo att äta, då började jag förstå att det verkligen var sant. Middagen var säkert jättegod, men jag var så chockad att jag inte kunde äta. Jag fick ner ett par vindruvor och en bit ananas, sedan var det kört. Efter maten var det dags för musik. Mina arvikamedresenärers band spelade live på scenen, ett väldigt bra sexmannaband som var där att spela för min skull. De tillägnade mig hela spelningen och njöt för fullt av den musik som spelades, att dessutom få gå på konsert med alla, och då menar jag verkligen alla, mina kompisar på samma gång var fruktansvärt roligt. Efter konserten var det dags för tårta, det var givetvis en tårta klädd i röd marsipan, precis som Liverpools färger. Jag fick gå fram till tårtan till tonerna av You´ll never walk alone, det var varken första eller sista gången den kvällen som tårarna var nära. Min mage var fortfarande inte redo för att äta, jag åt marsipanen och en liten bit av tårtan. Därefter var det dags för paketöppning och även det var häftigt. Varenda present jag fick träffade mitt i prick, allt från de åtta olika whiskysorterna till Brynäsmatchtröjan, Joy Division-skivan, Stone Roses-dvdn, spaghettimåttet(gåtan med spaghettin är löst), Social Distortion-skivan, Robert Johson & the Punchdrunks-skivan, en skiva signerad av mina stora hjältar i Weeping Willows, en vegkokbok(blir bra till mina söndagsmiddagar mer syster och Ronnie), en hel tunna whisky, Delacroix-skivan och fickpluntan. När presenterna var utdelade och öppnade trodde jag att det var slut på överraskningar, men så var det inte. Det började med att syrran och min minsta kusin utförde ett par klarinett- och dansnummer på scenen, sedan ropade syrran fram fyra personer som suttit i källaren och huttrat hela kvällen. Det var The Bonds, ett av mina favoritband från ungdomen. Jag lyssnade jättemycket på dem när jag gick på högstadiet och har allt de gjort, att de dessutom är personer som jag känner genom syrran gör det inte sämre. De hade inte spelat tillsammans på åtta(!) år, men nu hade de återförenats för att spela på min födelsedagsfest. Jag skulle ge ganska mycket för att se min reaktion när de kom in på scenen, jag hade liksom slut på chockuttryck. De spelade alla mina gamla favoriter, till och med klassikern "Pippi birds". Det var helt makalöst. Sedan var det i alla fall slut på överraskningar och det var nog tur, annars hade jag troligtvis avlidit. Då fick jag tid att prata med alla som var där, jag svävade runt i lokalen som på moln och bara njöt.
Så här i efterhand börjar jag förstå vilket enormt jobb som ligger bakom festen. Syrran och familjen har fått tag på alla mina kompisar, alla mina kompisar kunde ställa upp och komma dit och de har alla ljugit för mig på ett oerhört övertygande sätt. Den Gamle Franken blåste mig enormt under hela lördagen och syrran har blåst mig i flera månader. Tacksam är ett för svagt ord för att beskriva hur jag känner kring det jag fick uppleva under lördagen. Jag fattar fortfarande inte att jag varit med om det hela och jag fattar fortfarande inte att allt var gjort för min skull. Hela mitt liv var samlat under samma tak, hela tiderna till tonerna av min favoritmusik. Bocken berättade att han träffat Weeping Willows och frågat om de kunde komma, de var upptagna men hälsade och gratulerade, de visste väl vem jag var sedan min låtönskning i Gävle och de gånger jag träffat bandet. Det var nog tur att de inte kom, då hade jag säkerligen avlidit av chocken.
Igår satt jag och läste alla hälsningar som besökarna skrivit i gästboken, bara det var stort. Det var en helt jävla makalös afton och även om jag redan visste det tidigare så har jag än en gång fått bevisat att jag har världens bästa kompisar, en fantastisk släkt, en underbar familj och en syster som jag inte kan beskriva med ord. Ni blåste mig som aldrig förr och jag kommer aldrig någonsin att glömma kvällen.



Den Gamle Franken, jag och Bocken ungefär när chocken börjat lägga sig.

Dagens låt: Morrissey - There is a light that never goes out

Inte redo

Jag är inte riktigt redo att skriva om min helg än, det var helt enkelt för mycket att smälta. Klicka in här så tror jag ni förstår. Drygt 50 pers, från Gävle, Bollnäs, Kilafors, Norrköping, Östersund, Arbrå, Stockholm, Uppsala, Göteborg, Hudiksvall, alla var de där för att fira mig och jag hade inte fattat ett dugg. Två liveband som uppträdde för min skull. Jag återkommer när jag samlat mig en aning.

Dagens låt: The Bonds - Pippi birds och Delacroix - Devil´s shore, tack så jävla mycket!

Veckans lista v.6

1. Magnus Carlson - Det är ganska precis tre år sedan förra skivan kom, men på onsdag smäller det igen och jag är väldigt förväntansfull.

2. Sophie Zelmani - I veckan köpte jag hennes nya skiva och den var precis lika bra som hennes tidigare. Väldigt lugn och avskalad musik. Nu har jag inte hunnit lyssna så aktivt på skivan, jag har jobbat en hel del i veckan och när jag kommit hem har jag haft annat för mig. Jag ska försöka lyssna ordentligt innan onsdag, för sen kommer jag inte ha tid för andra skivor än "Fear and love". I mars kommer Zelmani till Gävle för att spela på Skottes och det är något jag ser fram emot. Senast hon var här missade jag det hela, då var det dessutom på konserthuset, där ljudet alltid är suveränt. Nu är det, som sagt, Skottes som har spelningen. Där har jag tidigare sett två konserter, WW och Moneybrother, och jag har aldrig lämnat lokalen missnöjd, snarare tvärtom.

3. Peter Svensson - Cardigans har varit ett av mina favoritband i många år, Svenssons låtskrivande är en viktig anledning till det. Nu är det inte Cardigans som är anledningen till att han är med på den här veckans lista. Det har nog inte undgått någon som läser här att jag lyssnat en hel del på Paus den senaste veckan och eftersom jag har väldigt svårt för Jocke Berg blir det Peter Svensson som får ta gruppens plats på veckans lista. Det finns inte många skivor som är kompletta, det brukar ofta finnas ett svagt spår. Så är inte fallet med Paus, varenda låt är underbar och fyller verkligen sin roll på skivan. Tillsammans med Magnus första soloskiva håller jag den här som den bästa skivan som gjorts på svenska. Köp den!

4. Gary Sinise - Det första jag minns att jag såg med denna skådespelare är Forrest Gump, där han spelar Dan. Jag gillade den filmen skarpt när jag såg den första gången, på bion i Kilafors, speciellt pingisavsnitten var häftiga att se. I veckan såg jag Sinise insats, som skådespelare och regissör, i filmatiseringen av Möss & människor, han gör det riktigt bra. Boken är en klassiker och det är inte helt lätt att göra film av en sådan, dessutom har man en ganska klar bild av karaktärerna efter att ha läst boken. Sinise passar perfekt i rollen som George och jag tycker även att John Malkovich gör det bra när han spelar Lennie. Jag trodde att det skulle vaar svårt att se Malkovich spela dem store, bufflige kompanjonen till George, men han gör det väldigt bra. Nästa vecka ska mina elever få se filmen, de uppskattar den nog också.

5. Shane Meadows - Härom veckan kom denne unge britts film Dead man´s shoes ut på dvd här i Sverige. Vi såg den hemma hos Kusen för några månader sedan och jag gillade den väldigt mycket. Allt ifrån den geniala handlingen till det underbara soundtracket, med Bonnie Prince Billy i spetsen, gör att man verkligen minns filmen efter att den tagit slut. Meadows är bara drygt trettio år gammal och det är ingen tvekan om att inlett sin karriär på ett bra sätt, vissa regissörer kan jobba i 40 år utan att vara nära att göra en film av den här kalibern.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Agnes queen of sorrow

Förresten...

...på onsdag kommer "Fear and love"

Pulka och bil

Idag har jag varit på friluftsdag och som ni märker tog jag mig hem levande, även om jag har vissa skavanker. Jag hade dagen till ära letat fram min gamla pulka, eller i ärlighetens namn ska jag väl äga att det var morsan som letat fram den, men med var den. När vi kom fram till platsen där vi skulle åka märkte jag snabbt att jag aldrig skulle våga kasta mig utför branten med min vindsnabba farkost, det var riktigt brant. I stället drog vi fram en madrass av något slag, på den kunde man åka många och det gick inte lika snabbt. Efter ett par åk blev man ganska hungrig och backen byttes mot ett tält där det grillades korv, jag är inte mycket för korv, men när den grillas över öppen eld utomhus är den god. När maten var avklarad och jag lämnat min vaktpost vid elden begav jag mig åter upp mot backen. Två åk senare var jag rätt mörbultad efter två rediga vurpor tillsammans med några elever på en matta. Jag har under dagen märkt att jag har en aning för långa ben för att åka pulka, det är svårt att undvika att de hamnar utanför och fungerar som broms/snöspruta. Nu är det troligtvis ett tag till nästa gång jag sätter mig i en pulka och det är tveksamt om jag kommer ihåg det då, men det är å andra sidan ganska givet att pulkor inte görs för oss kring 190 cm. Det var hur som helst en kanondag, med bra väder och roligt folk. Bra avslutning av veckan.
När dagen var över satte jag mig i bilen och åkte hemåt, med Paus i högtalarna. "Det här är jag, ett undantag" Det är rätt mycket som händer just nu och det är inte alltid helt enkelt. Speciellt inte när man inte vet vad man vill. Samtidigt är det man vill inte alltid det man får. Bilresan till Gävle är en bra stund att samla tankarna, men den är också en av anledningarna till att jag måste samla tankarna. Men det är mycket nu. "I någon sång, nån gång, ska jag berätta allt".

Dagens låt: Paus - Snöängel

Återfall i Paus

Då och då får jag återfall, jag blir tvungen att lyssna på musik som jag inte lyssnat på på länge, den senaste veckan har detta hänt igen. När jag flyttade till Gävle fick jag höra en skiva hos en av mina klasskompisar(eller kursare som som det så flashigt heter när man är student), den skivan jag fick höra är en av mina absoluta favoriter. Det var ganska länge sedan jag lyssnade på den, men i veckan har den gått varm i min bil(varm kanske är fel ord när det är 20 grader kallt, men den har spelats mycket iaf). Skivan jag menar är Paus. Jag har svårt för Jocke Berg när han spelar i Kent, men det som han fått ihop tillsammans med Peter Svensson i Paus är helt suveränt bra. Under min första termin i Gävle lyssnade jag nästan oavbrutet på den här skivan, därför har den många minnen med sig. Mitt samvete, din hämnd var den första låt jag fastnade för, den har en väldigt bra text och är mycket dyster. Det är en låt som mina elever säkerligen skulle klassa som självmordsmusik. Chock har jag fastnat för den senaste veckan, har spelat den många gånger och den växer mer och mer. Texten är så enkel, men ändå så bra. Låten i sig är ganska lång, men det är inget man tänker på när man hör den. Amerikana är även det en låt som jag kände starkt för redan första gångerna jag hörde skivan, jag minns att jag hade den på repeat när jag solade solarium på Sätra, det var ett tag sedan nu. Gymmet och solariet på Sätra var onekligen rätt speciella, för att inte tala om gubben man fick låna nyckeln av, men det var en rolig tid. Sårbar(jag önskar jag var) är nog ändå den låt som jag lyssnat på allra mest på skivan, det går inte att få nog av den. Onekligen en dyster text, men väldigt bra skriven. Om ni nu inte har den här skivan hemma är det bara att gå in på cdon och beställa, ni kommer inte att ångra er.
I morgon ska jag åka pulka, kommer bli riktigt skoj.

Dagens låt: Paus - Fotografi

22 minus

Det finns vissa gränser för hur kallt jag kan tolerera, den gränsen är passerad när termometern ute visar 22 grader kallt. Jag är ganska frössen av mig och tycker inte om när det är kallt och det kan man i allra högsta grad säga att det varit idag. När jag satte mig i bilen för att åka till jobbet i morse visade biltermometern 21 grader kallt och när jag åkte genom Bollnäs var den nere i 22, då hjälpte inte stjärtvärmaren mycket kan jag säga. Som tur är har jag ganska bra värme i mitt klassrum. Jag är rätt glad att jag inte blev gympalärare, då hade jag varit tvungen att gnida runt på ett par skridskor idag i kylan. Nu hade det iofs varit straff nog att ha ett par skridskor på fötterna, men när det dessutom är Antarktisväder blir det hela än värre.
Det börjar närma sig skridskomatch igen på jobbet, den här gången tänker jag se till att få sköta protokoll eller nåt.
På fredag är det friluftsdag, utomhus. Jag hoppas verkligen att det är en aning varmare då än det var idag, annars kommer stackars jag att förfrysa. Precis som i min ungdoms dagar ska jag ta en tur till pulkbacken på friluftsdagen, men den här gången ska jag åka utan att ha Bröll som riktkarl. Får se om jag hittar min gamla snowracer så att jag kan ta med den, men jag skulle misstänka att jag är lite för lång för den nu, tyvärr.

Dagens låt: Nick Cave - Into my arms

En vecka i morgon

I morgon är det en vecka kvar tills Weeping Willows nya skiva. Idag har jag laddat med att rätta nationella prov, i mitt horoskop idag stod det att jag skulle vidga mina vyer, om de bara visste hur rätt de hade. Att läsa om provrättning är ingen höjdare, så jag bjuder på vacker musik i stället:

Jeff Buckley - Hallelujah

Leonard Cohen - Everybody knows

Embrace - Fireworks

Moz - Speedway, overkligt bra.

Dagens låt: Paus - Chock, från den kanske bästa skiva som gjorts på svenska.

Jag är tveksam Dolph

Jag är uppvuxen med Dolph Lundgren och Jean-Claude Van Damme som filmhjältar, jag var i precis rätt ålder när de stod på toppen av sin actionkarriär och såg i princip varenda film de gjorde. Det är inte första gången här jag nämner att jag samlat på mig alla Van Dammes filmer och jag har en hel del av de som Dolph gjort också, speciellt de som han spelade in på 90-talet. När jag läser det här blir jag lite orolig, jag skulle gärna se att de båda slutade spela in filmer och lät mig leva med minnet av de i alla fall var ganska coola förr i tiden. Att spela in en actionkomedi med Walker Texas Ranger är inte direkt något som kommer att lyfta deras redan nu nerdekade karriärer, snarare tvärtom. Det luktar mer kalkon om filmen än det gör om ett amerikanskt hus på Thanksgiving, om den blir av hoppas jag innerligt att jag aldrig kommer att få veta om det. Komedi är inte någon av dessa skådespelares starka sidor, jag minns att Van Damme försökte sig på ett skämt i "Inferno", att kalla det pinsamt är en underdrift. De måste inse att de inte är några skådisar, den enda anledningen till att de fick spela in filmer var att de kunde se hårda ut och slåss. Nu börjar de bli gamla, stela och, i Van Dammes fall, gråhåriga. Deras roll i filmhistorien är utspelad och det vore skönt om de själva kunde inse det också. Dolph Lundgren ska vara Ivan Drago och GR-44 i Universal Soldier, Van Damme ska vara GR-43 och Kurt Sloane i Kickboxer, de ska inte spela in nån jäkla actionkomedi för att ge karriären konstgjord andning. Det är jobbigt att se sina gamla idoler bli gamla, det är inte alla som åldras med värdighet.
Hittade förresten den här låten på youtube, det var ett tag sedan jag hörde den, men den är fortfarande riktigt bra. Nick Cave har onekligen en jäkligt skön röst och PJ Harvey sjunger inte illa hon heller.

Dagens låt: The Jam - Going underground

Tomas lagar veg del 4

Söndag har betytt veg-dag den senaste tiden, så även idag. Den måltid jag bjöd syster och Ronnie på idag såg ut som följer:

Afrikansk kikärtsgryta
Ingredienser
300 g kokta kikärtor
50 g cashewnötter
2 burkar hela tomater
3 msk jordnötssmör
2 dl grönsaksbuljong
1 hackad gul lök
curry
oregano
chilipeppar
salt
svartpeppar
socker

Tillagning
Stek löken i botten på en kastrull, häll i tomaterna och kikärtorna. Koka upp med buljongen och jordnötssmöret, smaka av med kryddorna. Koka ca. 10 minuter, häll i nötterna när en minut återstår.

Servera med cous-cous.

De svårigheter jag mötte den här veckan var:
1. Nötterna. Jag har svårt att låta bli att äta upp paprikan och mörotterna när de är med i mina måltider, Cashewnötter är godis. Det var inte helt enkelt att ha den påsen ståendes framför ögonen medans jag tillagade maten. Givetvis skulle nötterna i sist, vilket gjorde att utmaningen blev ännu större. Jag känner dock till mina svagheter och hade förutsett detta problem, så jag såg till att köpa alldeles för mycket nötter, då gjorde det inte så mycket att jag åt av dem.
2. Jordnötssmöret. Det var inte helt enkelt att ta matskedar av jordnötssmöret, det var kletigt, kladdigt och ville inte lossna från skeden. Med våld gick det till slut bra och jag tror att det blev ungefär tre matskedar.
3. Kryddmåtten. När starka kryddor som chilipeppar och curry ska blandas brukar jag uppskatta om det står hur mycket man ska ha av varje, är man uppvuxen med Farbror Melkers salt efter behag på tv så vet man att man ska vara noggrann med kryddor. Nu stod det inga mått, men den här gången var mitt ögonmått tillräckligt bra.

Dagens låt: R.E.M. - Drive, här var de riktigt bra.

Veckans lista v.5

1. Magnus Carlson - På onsdag är det bara en veckan kvar, en vecka till WW:s skiva kommer. Jag hoppas verkligen att de kommande tio dagarna går fort, väldigt fort. Även om jag ska hinna med nationella prov och utvecklingssamtal innan det är dags för skivan, så gör det mig inget om det snart är den 14 februari och skivsläpp.

2. Mike Ness - Den senaste veckan har jag lyssnat väldigt mycket på Social Distortion, en typ av musik jag inte lyssnat på sedan många år tillbaka. Anledningen till att jag började lyssna på dem var att jag fick några låtar med deras sångare Mike Ness av Panzer, det gav verkligen mersmak. Ness har en onekligen en riktigt skön röst och musiken man spelar fastnar snabbt i skallen. Reach for the sky är en låt jag gillar skarpt, har haft den i bilen ett tag nu och den blir bara bättre och bättre. When the angels sing är en annan låt som är värd att lyssna på. Jag lyssnar väldigt sällan på punk numera, därför var det kul att upptäcka Social Distortion.

3. Fusajiro Yamauchi - Det här namnet är troligtvis okänt för de flesta, så var det även för mig innan jag kollade på wikipedia. Den här helgen har jag suttit och rättat uppsatser där eleverna har intervjuat äldre släktingar om deras barndom, det fick mig att fundera lite kring min egen barndom. En fördom mot dagens ungdomar är att de bara sitter vid datorn, när jag var liten fanns inte datorer, i alla fall inte som var värda att spendera tid vid. Vi fick vår första dator hemma hos oss när jag var kanske 12-13 år gammal, men tack vare Yamauchi hade man fått komma i kontakt med spel redan innan det. Fusajiro Yamauchi är nämligen mannen som grundade företaget Nintendo, har var inte inblandad i skapandet av deras klassiska 8-bitarsspel, men utan honom hade inte företaget kommit till. Nintendo var de spel som alla mina kompisar spelade, så gjorde även jag. Spel som Castlevania, Gunsmoke, Nintento World Cup, Super Mario, Ice Hockey, Blades of steel och Turtles 2 - The arcade game var viktiga delar av min fritid när jag gick i låg- och mellanstadiet. De spelen var otroligt enkelt uppbyggda, men ändå hur roliga som helst. Dosorna man spelade var idiotiskt utformade med spetsiga kanter som skavde i händerna, ändå var de sköna att spela med. Nintendo var klass. Jag har fortfarande att 8-bit som står uppe i förrådet, men det är trasigt sedan en ganska lång tid tillbaka. Det ska lagas, det har jag sagt i säkert två år nu, men det blir aldrig av.

4. Laleh - Här har vi en artist som verkligen insett att jag bor i Gävle och att jag vill höra bra musik. I veckan blev det klart att Laleh ska spela på Skottes i slutet av april, igår beställde jag biljetter. Det blir tredje gången på drygt ett år som Laleh kommer hit och det är det inte många artister som kan konkurrera med. Förra gången hon spelade här var nere vid gasklockorna i somras, det var riktigt bra. Nu har den nya skivan kommit ut och det ska bli intressant att höra fler av de nya låtarna live. "Prinsessor" är inte riktigt lika bra som den förra skivan om man ser till helheten, men jag tycker att den har någar låtar som är bättre än låtarna på debuten. Nu har man en sak till att se fram emot.

5. Jose Reina - Gårdagens derbymatch var fruktansvärt dålig från vår sida, vi hade mycket boll men skapade inte ett skit av värde framåt. Hade det inte varit för Reinas fotparad på Johnsons läge hade det blivit torsk, så Reinas räddning ger honom femteplatsen på den här veckans lista.

Dagens låt: The Jam - Going underground

Leg?

Härom veckan skrev jag på sidan och funderade när man egentligen blir gubbe, anledningen var att jag själv börjat närma mig 25 och då är det bra att veta v ar gubbgränsen går. Idag fick jag dock bekräftat att jag inte är någon gubbe än, det var hon som står i kassan på ATG vid Kvantum som bevisade för mig att jag fortfarande kan klassa mig som ung.
Jag var där för att lämna in min stryktipsrad(nio rätt som vanligt) tillsammans med Liv. När jag gjort klart min rad ställde jag mig i kön för att lämna in raden, när det är lördag får man spendera en stund i spelkön eftersom det är många travfantaster som ska in med sina rader och samtidigt ta en diskussion kring hästens form med kassörskan(oerhört irriterande när man står bakom). Till sist var jag i alla fall framme och sträckte fram min tipplapp till kassörskan, hon tog emot lappen sedan sade hon: "Har du leg?". Det är ingen överdrift att påstå att jag blev förvånad, det är 18 år på att spela på stryktipset och det var onekligen ett tag sedan jag uppnådde den åldern. Om det nu är så att det finns personer där ute som tycker det är nödvändigt för mig att visa leg för att bevisa att jag är myndig kan jag inte gärna klassas som gubbe, eller hur? Det var tur att jag hade legitimationen med mig, det hade varit en aning pinsamt att blivit nekad att spela på stryktipset.
Förresten, Laleh kommer till Gävle igen. Hon ska spela här i slutet av april, det är långt kvar dit, men se till att skaffa biljetter.

Dagens låt: Laleh - Mamma

Derby

Idag är det dags för revansch. Senast vi mötte Everton blev det en pinsam för lust, 0-3 blev slutsiffrorna och Reina gjorde en av de värsta tavlor jag sett. Vi har blivit bättre sedan dess och nu ligger vi långt före lillebror i tabellen, men en säsong utan vinst i ett derby är ingen bra säsong, var vi än hamnar i serien. Vi ska vinna idag, så enkelt är det.
När jag och farsan var i Liverpool första gången skulle vi ta taxi till Anfield, förra gången gick vi men då hittade vi inte. Vi beställde taxin från vårat hotell i god tid, jag ville vara säker på att hinna med att inandas stämningen kring arenan innan matchen och hade även sett fram emot ett besök i shoppen. Taxin dök upp i tid och vi hoppade in. Chauffören frågade var vi skulle åka, jag svarade "Anfield", det kändes helt suveränt att kunna säga det och mena det, på väg till Liverpools hemmaarena för första gången. Chauffören blev inte imponerad av vårat val av färdmål, han föreslog att vi skulle åka till Goodison Park i stället, Evertons arena. Det visade sig att min första resa till Anfield skulle skötas av ett tvättäkta Everton-fan, det är ungefär som att få skjuts av Satan till himlen, så lite orolig blev jag. Att han började prata fotboll med oss var ofrånkomligt. Jag gjorde mitt bästa för att förstå vad han sa, dialekten i Liverpool är, milt uttryckt, svår. Han frågade oss vilket land vi kom från, han hade tydligen märkt att vi inte direkt var från trakten, jag svarade att vi var svenskar. Vid den tiden spelade både Niclas Alexandersson och Tobias Linderoth i Everton och det var något jag nämnde för chauffören. Som svar fick jag: "Yes, I know, and both are crap". Jag tänkte svara att resten av laget också var "crap", men för vår säkerhets skull höll jag tyst. Att vi var svenskar var alltså ingen bonus, han gillade inte alls lagets svenska spelare och slapp helst bli påmind om deras existens. Det vore ungefär som om det kommit fram en fransman till mig förra säsongen och påpekat att hans lansman Djimi Traore spelare i Liverpool, alltså något man inte vill höra. Vi kom i alla fall fram till Anfield oskadda och chauffören var riktigt trevlig, trots att han var född med fel lag i hjärtat. Jag skulle kunna ge väldigt mycket för att få uppleva ett derby på plats och det är något jag ska göra i mitt liv.

Dagens låt: Morrissey - November spawned a monster, så förbannat bra.