Veckans lista v.34

1. Peter Crouch – Okej, jag ger mig, Crouch måste helt enkelt få en plats på den här listan. Den senaste veckan har han nämligen både skjutit oss vidare i CL och avgjort PL-matchen mot West Ham. Jag var förtvivlad när vi värvade Crouch, tyckte absolut inte han var en tillräckligt bra spelare för att komma till oss, men nu måste jag nog börja inse att det fanns en bra tanke bakom värvningen. Crouch är en väldigt begränsad spelare, men han är väldigt bra på det han har som uppgift att göra hos oss. Han är egentligen inte speciellt målfarlig, men ändå gör han mål med jämna mellanrum, dessutom är han en väldigt viktig del av vår anfallsuppbyggnad. Det syntes så väl mot Sheffield United hur viktig Crouch är för oss, då satt han på bänken och genast fick vi mycket kortare anfall och vi hann inte fylla på på samma sätt som vi kan göra när Crouch är med. Crouch är accepterad av mig nu, det trodde jag aldrig skulle hända.

2. Nina Persson – Precis som jag skrev tidigare idag är det pinsamt att hon kan hamna utanför en lista med Sveriges bästa kvinnliga artister, hon är en given etta på en sådan lista. Å andra sidan, vill man verkligen vara ett i ett land där ”Boten Anna” och ”Glassigt” blir stora hitar? Nina har spelat in låtar som de andra artisterna aldrig kommer i närheten av, A Camps skiva har gått varm här i lägenheten i helgen och den dagen någon av de i toppen av listan gör en skiva av den kalibern ska jag börja ta mjölk i kaffet.

3. Thomas DiLeva – Gävles stolthet är snart tillbaka med en ny skiva, det ska bli spännande att höra vad han fått till den här gången. Jag gillar DiLevas musik och ”Vad är frihet?” som var med på den förra skivan var en riktigt bra låt. Det stora med DiLeva är trots allt livespelningarna. DiLeva gjorde den första spelningen som verkligen gjorde intryck på mig. Det var i Bollnäs för många år sedan när jag var där på festivalen med familjen, jag hade aldrig upplevt något liknande. DiLeva underhöll och publiken var i extas, jag hade knappt hört honom tidigare men det gjorde inte så mycket. Hans utstrålning på scen gör att man inte nödvändigtvis behöver känna igen alla låtar för att bli nöjd. Hoppas DiLevas skiva är bra och att han får sälja många skivor, det är han värd.

4. Bill Murray – ”Lost in translation”, ”Royal Tennenbaum”, ”Rushmore”, ja listan över bra filmer med Bill Murray kan göras riktigt lång. Jag såg i dagens tv-tablå att den första film jag såg med honom visas på tv i natt, nämligen ”Ghostbusters”. Jag tror alla i min generation har sett den filmen och jag tycker fortfarande att den är underhållande. Peter Venkman var min favorit bland spökjägarna och så här i efterhand känns det väldigt bra att det var Bill Murray som spelade honom, när filmen kom ut visste jag knappt vem Murray var, det gör jag idag. Om ni inte kan sova i natt, slå på tv:n och titta på ”Ghostbusters”.

5. Daniel Agger – Gör man ett sånt mål som han gjorde igår ska man givetvis ha en plats på listan. Hans uppgift i Liverpool är att ta över efter Hyypiä inom några år, det är verkligen ingen enkel uppgift. Sami Hyypiä är, tillsammans med Kung Carra, den bästa mittback Liverpool haft under min tid som supporter och han har verkligen varit säkerheten själv i många år nu. Agger verkar ha kapacitet och nu när han har både Carra och Hyypiä att lära av borde han kunna utvecklas en hel del. Jag tror på Agger, även om han kanske inte kommer att göra om målet han gjorde igår.

Dagens låt 3: A Camp - Elephant

Folktoppen=botten

Folktoppen var på tv igår, jag tittade inte men jag såg listan på Internet idag. Det är inte utan att jag blir lite orolig för Sverige. Jag visste att de flesta här inte har någon smak, men att det var så här illa visste jag inte. Ämnet igår var Sveriges bästa kvinnliga artist. Att Carola vann var lika väntat som skrämmande, av någon anledning är det många som gillar henne. Topp 5 såg ut så här:
1. Carola
2. Helen Sjöholm
3. Lena Philipsson
4. Louise Hoffsten
5. Jill Johnson.
På plats sex återfanns Nina Persson. Kan någon förklara för mig hur hon kan ha hamnat efter en artist som Jill Johnson? Eller hur hon kan ligga fyra platser bakom Du eeeeeeeeeeeee min maaaaan-Helen Sjöholm? Nina Persson har lyckats både i Sverige och i utlandet och hon har utan tvekan den bästa sångrösten av alla kvinnliga artister.
På plats nio hamnade Laleh, plats nio. Det är också helt oförklarligt. Hon är en av de mest talangfulla artister som finns i Sverige just nu och gör all sin musik själv. Hur många låtar har Lena Ph skrivit de senaste åren? För att vara en bra artist ska man helst göra sin egen musik också, det är i alla fall min åsikt. Den enda på topp 5 som jag egentligen kan acceptera är Louise Hoffsten, hon gör sin grej och gör det bra även om det inte är någon musik som jag skulle lyssna på.
Folkets topp 5 gör mig mörkrädd, men här kommer facit. Här kommer listan över Sveriges fem bästa kvinnliga artister:
1. Nina Persson - Att någon skulle kunna komma före henne på den här listan är omöjligt. Hon har varit med länge nu och utvecklas hela tiden, skivorna låter aldrig lika men de låter alltid bra. Det kännetecknar en skicklig artist. Hon skriver inte musiken själv, men texterna hon skriver är världsklass.
2. Laleh – Jag har skrivit en hel del om Laleh på den här sidan sedan den startades. Hennes skiva är grymt bra och att hon gör allting helt själv gör det hela än mer imponerande.
3. Stina Nordenstam – Otroligt häftig röst. Gör en musik som inte låter som någonting annat här i landet. ”The world is saved” är den senaste skivan jag köpte med henne och den håller hög klass rakt igenom. Att Jill Johnson skulle vara en bättre artist än henne är som att påstå att ögonkakao är godare än oboy, alltså helt befängt.
4. Sophie Zelmani – Jag har inga skivor med henne, men jag har lyssnat på henne en hel del och hennes musik är väldigt bra. Zelmani har en röst som man helt enkelt inte kan ogilla. ”Love affair” är en skiva som borde placera henne på en sån här lista utan att någon protesterar
5. Lisa Miskovsky – Jag hade svårt att komma på vem jag skulle placera på den här platsen, de första fyra var givna eftersom det är artister som jag lyssnar på. Bakom de fyra finns det många som jag tycker är bra artister även om de kanske inte är riktigt min smak. Anna Ternheim, Marit Bergman och Robyn är exempel på artister som jag tycker gör sin grej på att bra sätt. Valet blev ändå Lisa Miskovsky, hon har gjort några låtar jag gillar och är inte rädd för att förändra sin musik.

Dagens låt 2: A Camp – Song for the leftovers

Svensexa

Igår hade vi svensexa för RajRaj, han gifter sig nästa helg och han kunde ju inte gärna komma undan helt utan att bli utskämd. Vi kidnappade honom klockan nio på morgonen, vi var femton personer maskerade med strumpbyxor som stormade lägenheten. Han var beredd på att vi skulle komma igår, men han var inte beredd på vad han skulle få genomlida. Det första han fick göra var att ställa sig på en kulle utanför hans lägenhet och dansa till en av Kusens outhärdliga trancelåtar, vi såg till att klappa takten så hårt vi kunde så att grannarna skulle vakna. När dansen var avklarad slängde vi på honom kjol och någon ful blus som Kusen och Hasse Holmqvist fixat, sedan bar det av neråt centrum. Det färdmedel vi använde var en kundvagn som vi pyntat med julpynt och kartong, mycket stilig.
Att åka kundvagn från Sätra ner till stan tar ett tag, dessutom hade vi ett stopp på Willys där RajRaj skjutsades in på en shoppingtur. När vi kom ner på stan såg vi till att få RajRaj sminkad, den som fick det uppdraget var en tjej som RajRaj lyckades övertala. Sedan blev det diverse upptåg med karaoke, dans och fotbollsspelande mot Gefles egen Jaap Stam, Thomas Hedlund. Tyvärr var det några upptåg som vi fick hoppa över, bland annat en aerobicsuppvisning som hade kunnat bli en klassiker.
När vi var färdiga på stan begav vi oss mot en park där vi kunde hämta andan ett tag, det tar på krafterna att vara igång tidigt på morgonen. När klockan blivit två började vi styra RajRajs kundvagn mot Fjärran Höjder och deras relaxavdelning. På vägen dit fick RajRaj ta en tur i en skylift som Gefle Energi hade framme. Samtidigt som han var uppe i skyliften lyckades jag bli getingstucken, det var första gången på länge som jag råkade ut för det. Senast jag blev stucken var när jag var 6-7 år tror jag, hade för mig att det gjorde ondare men det är väl troligen så att jag är tuffare nu än när det senast begav sig.
Fjärran Höjder var en höjdare, bubbelpool, ångbastu, torrbastu, musikanläggning och många sköna stolar att slappa i. Det var nog precis vad vi alla behövde för att orka med resten av kvällen.
När vi var relaxade och klara återvände vi till RajRajs lägenhet där vi hade en traditionell förfest innan vi återigen åkte ner på stan. Tre timmar på ett uteställe avslutade svensexan. Klockan tre kom jag hem, efter 18 timmars svensexande. Det var en kanondag.

Dagens låt: Aimee Mann – Humpty dumpty

Veckoslut

Första arbetsveckan med eleverna är nu avslutad och jag känner mig ganska mör. Det är inte elevernas fel att jag är sliten, jag har nämligen varit lite förkyld hela veckan och nu när man är igång finns det inte riktigt tid att kurera sig.
Måndagen började verkligen inte bra, jag glömde nämligen bort att ta med en termos med kaffe. Jag brukar alltid ta med mig en termos eftersom det både blir godare och billigare än kaffet i automaten i skolan, men i måndags hade jag alltså glömt. Efter att ha svurit över min klantighet i några sekunder sansade jag mig och intalade mig att jag nog skulle kunna klara mig en dag utan hemmabrygt kaffe, det finns ju ändå kaffe i automaten. Min inre smärta över missen gick då över, men när jag kom fram till skolan möttes jag av en chock. Vattnet i skolan gick nämligen inte att dricka, tydligen var det någon bakterie som spridits i vattnet och man kunde råka ut för magsjuka om man drack av det. Därför var kaffeautomaten avstängd. Alltså blev det inget morgonkaffe, jag fungerar inte riktigt på jobbet utan morgonkaffe men jag tog mig igenom förmiddagen på ett helt okej sätt ändå. Vid lunch hade någon lyckats få fram en kanna kaffe som gick att dricka, sedan var jag tillbaka på spåret igen. Efter den närmast katastrofartade förmiddagen har veckan flutit på bra och det känns bra att vara igång igen.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Black

Veckans lista v.33

1. Nina Persson – Det är alltid kul att återupptäcka skivor, det gjorde jag den här veckan. När jag skulle bege mig till Arbrå och jobbet bestämde jag mig för att sätta ihop en skiva med en massa låtar som jag kunde ha i bilen. Rutinmässigt snickrade jag till en skiva med 130 låtar och tog med mig. Häromdagen kom jag fram till ”Such a bad comedown” och då slog det mig att det var jäkligt länge sedan jag lyssnade på A Camp. Ninas röst är verkligen på topp på den skivan och jag håller den högre än många av Cardigans egna skivor. Musiken passar perfekt till Ninas röst och många av låtarna är underbara. Jag köpte den skivan under mitt första år i Gävle, samtidigt som jag köpte Mercury Revs ”All is dream” och det är verkligen inget köpt jag ångrar. Jag var inte jätteimponerad av singeln ”I can buy you”, det är en bra låt men inget extra. Däremot låtar som ”Such a bad comedown”, ”Song for the leftovers” och “Frequent flyer” är oemotståndliga

2. John Arne Riise – Förra helgen spelades Community Shield-matchen mot ryssarna och trots att vi inte ställde upp med den ordinarie elvan så lyckades vi vinna mot maffiapengslaget. En anledning till vinsten var Riises imponerande mål. Riise är en spelare som jag verkligen gillar, han ger alltid hundra procent och har en hög lägstanivå. Riise är en begränsad spelare, inget snack om den saken. Han är väldigt enfotad, inte ofta man ser honom använda högern, och hans teknik är långt ifrån världsklass. Riise har i stället ett hjärta och en kämpaglöd som är beundransvärd. Dessutom gör han ett par gånger varje säsong mål av den klass som han gjorde mot ryssarna, ingen lär väl ha glömt målet mot United under debutsäsongen. I gårdagens premiärmatch blev Riise skadad och jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt, Riise behövs.

3. Kevin Bacon – Enligt mig är Kevin Bacon en väldigt underskattad skådis. Den första gången jag såg en film med honom var när jag såg kultfilmen ”Hotet från underjorden”, jag trodde att jag skulle få svårt att ta honom på allvar efter den men han har bevisat att han kan göra riktigt bra rollprestationer. I ”Överlagt mord” gör han en imponerande insats och i ”Sleepers” är han precis så vidrig som han ska vara i den rollen. Det skrevs mycket om Sean Penn och Tim Robbins i samband med ”Mystic River”, Bacon blev lite bortglömd. Visst, den rollen han spelade var inte lika svår som huvudrollerna, men han var övertygande i sin insats. I veckan köpte jag filmen där Kevin Bacon gör sitt livs insats, nämligen ”The Woodsman”. Den filmen har fått på tok för lite uppmärksamhet, det är bara att hoppas att fler upptäcker den nu när den finns lättillgänglig i alla videohallar.

4. Paul Fusco – Har suttit och tittat igenom första skivan i Alf-boxen nu och till min förtjusning kan jag säga att det är precis lika bra som jag minns det, kanske till och med bättre. Alf är en enormt rolig karaktär och han har många av de drag som jag vill se hos någon som jag ska skratta åt. Det som jag gillar mest med Alf är att han skrattar åt sina egna skämt, skämten är så fruktansvärt låga och han tycker själv att dom är jätteroliga, det påminner mig om någon.

5. Laleh – Det är några veckor sedan konserten nu och det kommer att dröja till den nya skivan kommer. Därför är det tur att syrran såg till att filma ”Mamma”, den bästa svenska låten jag hört på mycket länge. Det är lite taskigt att sjunga sådana bra låtar och sedan inte se till att en skiva kommer ut på en gång, nu kommer jag att få lyssna på en version av låten med bara en vers i flera månader. Häromdagen var jag och tränade, då får man stå ut med Rix FM och det är fanimej inte lätt. Skitlåtarna staplas på varandra och för en musikgourmet som jag är det inte något som uppskattas. Till min stora glädje spelades helt plötsligt Lalehs ”Live tomorrow” på radion, då blev det genast mycket lättare att träna. Glädjen blev inte långvarig eftersom nästa låt var Ronan Keatings vidriga cover på en av min favoritlåtar från förr i tiden, men de 2-3 minuter som Laleh spelades var jag nöjd.

Dagens låt: A Camp – Such a bad comedown

Premier League

I morgon börjar en ny säsong av PL, här följer mina förväntningar och förhoppningar inför de kommande prövningarna.
Jag förväntar mig:

-Att vi ger Chelski en riktigt kamp om titeln i år, vi ska inte vara avskrivna vid jul.
-Att Pennant blir den högerytter vi saknat i många år.
-Att vi visar upp ett lite mer fantasifullt anfallsspel än vi gjorde under långa perioder förra säsongen.
-Att Riise, Aurelio, Kewell och Gonzalez ger oss en fruktad vänsterkant.
-Att Carragher och Gerrard håller samma klass som förra säsongen.
-Att Crouch förvaltar sina målchanser på ett bättre sätt än i inledningen av förra säsongen.
-Att Bellamy håller sig i skinnet.
-Att Reina visar samma pondus som förra säsongen och skär ner på missarna.
-Att Agger ger Hyypiä en kamp om platsen bredvid Kung Carra.
-Att Rafa fortsätter ta sina coachingvinster.
-Att Finnan visar upp samma stabilitet som tidigare.
-Att Kuyt är värd pengarna.
-Att vi tar minst tre poäng i mötena med Arsenal, United och Chelski.
-Att vi punkterar matcherna när vi har chansen och inte slänger bort onödiga poäng.
-Att vi vinner på Anfield.
-Att Sissoko har tagit ett steg till och förbättrat passningsspelet.
-Att någon av ungdomarna visar framfötterna i cupspelet.
-Att Hamann hyllas i sin återkomst till Anfield.
-Att Alonso får ha mycket boll.

Jag hoppas att:
-Fowler gör mål mot United.
-United går från mötena med oss med noll poäng.
-Carragher får göra mål i ligan.
-Kromkamp kliver fram som en bra backup till Finnan.
-Warnock inte startar lika ofta som i fjol.
-Kewell kommer tillbaka i Leeds-form.
-Crouch, Bellamy, Kuyt och Fowler blir PL:s bästa anfallsuppsättning.
-Vi slår ut något italienskt lag i CL innan vi tar oss fram till slutrundorna.
-Jag kommer att besöka Anfield någon gång under säsongen.
-Vi får fira ligavinsten när säsongen är slut.

Dagens låt: Paus - Kärlekens tunga

Jobb och säsongsstart

Jag har börjat jobba igen nu, därför har uppdateringen här inne varit lite dålig de senaste dagarna. Det kommer nog att fortsätta vara så, förutom under loven. Har satt som mål att försöka skriva fyra inlägg i veckan i alla fall, men så här i början av terminen kanske jag inte riktigt fixar det.
Hur som helst så börjar PL till helgen och det är ju den helg som vi alla går och längtar efter under hela sommaren. Visst är det intressant med VM och visst är Silly Season ganska spännande. Men vad är egentligen en VM-final mellan Italien och Frankrike jämfört med en PL-match mellan oss och Sheffield United? Inte ett skit. PL slår VM alla dagar i veckan och att det äntligen kommer igång är skönt. Idag gjorde vi i princip klart med den holländske anfallaren Dirk Kuyt. Det är en spelare som jag inte sett spela så många gånger, men det jag läst om honom är mycket positivt. Förhoppningsvis kan han bli ett rejäl förstärkning, främst som målskytt. Vi har saknat en naturlig målskytt i laget de senaste åren, men nu med både Bellamy och Kuyt i laget ska det kunna hända lite mer framåt. Lägg till Peter Crouch och Robbie Fowler och vårat anfall borde höra till de bästa i ligan. Jag ser väldigt positivt på laget inför årets säsong och ryssarna ska verkligen inte känna sig säkra på titeln. Till helgen kommer jag redogöra över mina förväntningar på laget den här säsongen.

Dagens låt: Weeping Willows - Emptiness

Veckans lista v.32

1. Morrissey - Den här förstaplatsen är rätt given, konserten i måndags var suverän. Att får se Morrissey två gånger på ett år är en lyx som jag inte räknar med att få vara med om speciellt många gånger. Jag såg att han hade spelat "Now my heart is full" när han spelade på Island, den hade jag gärna hört i måndags också. Annars tycker jag hans setlist var bra och med "Life is a pigsty" kan man ju inte bli besviken. Nu kommer det nog att dröja ett tag innan Moz kommer tillbaka till Sverige, men det här kommer jag att kunna leva på väldigt länge.

2. Magnus Carlson - Det är alltid speciellt att träffa personer som betytt mycket för en. Magnus och WW har haft en enorm betydelse för min musiksmak, därför är det alltid stort att snacka med Magnus. När jag kom hem från Karlstad lyssnade jag igenom "Allt är bara du, du, du" några gånger, den skivan är ruggigt bra. Den första låten på skivan, "Genom natten", är en av de bästa låtar som skrivits på svenska och resten av skivan håller samma höga nivå. Jag längtar efter att få höra nytt material från Magnus och WW, har för mig att jag läst att det ska vara på gång. Det ska bli intressant att höra vilken inriktning deras nya skiva kommer ha, jag skulle gärna se att de gick lite åt countryhållet. Extrakonserten på live-dvdn är suverän, jag tror att WW skulle kunna göra en skiva i den stilen riktigt jävla bra.

3. Jamie Carragher - Nu är det bara en vecka kvar till Premier League börjar och idag spelar vi Charity Shield-matchen mot ryssarna. Charity Shield är en rätt meningslös match, gör varken till eller från att vinna. Men när det är Mourinho och Chelsea som står för motståndet vill man givetvis visa var skåpet ska stå. Den här säsongen känns väldigt intressant, jag tror att vi kan ta oss ännu närmare Chelski i år och med tanke på att både Arsenal och United är bättre än förra säsongen så kommer det nog inte bli en helt smärtfri resa för köplaget mot den tredje raka titeln. Vi ska ge dom en match om det i år, ingen tvekan om den saken. Jag beställde säsongens matchtröja härom veckan, precis som de två senaste åren är det nummer 23 och Carragher som gäller.

4. John C. McGinley - Det var ett tag som jag inte visste vad jag skulle tycka om komediserien "Scrubs", men i sommar har jag fastnat. Den klart bästa karaktären i serien är Dr.Cox som McGinley gör. Hans elaka kommentarer är klart underhållande. De andra karaktärerna i serien är också rätt roliga, men utan Dr.Cox tror jag inte att jag skulle kolla. McGinley har även gjort en hel del filmroller, exempelvis är han med i en klassiker som "Plutonen". Där har han ingen stor roll, men han är ändå en som man kommer ihåg efter filmen och det är ett gott betyg i en film med så många roller. Dessutom har en liten roll i en av de roligaste komedier som någonsin gjorts, nämligen "Office space". Det är ändå rollen i "Scrubs" som gör att han belönas med en plats på den här veckans lista.

5. Johnny Cash - Såg "Walk the line" för andra gången härom dagen, det är fortfarande en riktigt bra film. Johnny Cash är en väldigt intressant person och hans musik är tidlös. Självbiografin jag läste var lite ojämn, de religiös inslagen är rätt ointressanta. Å andra sidan har hans intresse för religionen och hans starka tro varit viktig i formandet av hans musik. Jg hoppas få tag på fler böcker med denne legend. Johnny Cash är unik.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - I see a darkness

Skadad

Det blir mer och mer uppenbart för mig att jag valt rätt yrke. En sak som är extra tydlig är jag gjorde rätt som valde bort allt kroppsarbete, nu har jag nämligen råkat ut för ännu en slitningsskada.
Det är aldrig roligt att skada sig, men om man ska skada sig ska man göra dte på ett sätt som är lite coolt. Då har man i alla fall något att komma med när folk frågar vad man råkat ut för, jag är dålig på det. För drygt ett år sedan skavde jag bort skinn på bägge armbågarna, det såg faktiskt ganska så illa ut och kunde mycket väl ha varit något att skryta med. Tyvärr hade jag ådragit mig den skadan genom att trycka armbågarna för hårt mot bordet när vi spelade poker, mindre coolt.
Jag hade även ett köttsår på tummen under en period för drygt ett år sedan, det såg också ganska så argt ut. Det såret hade jag fått genom att trycka för hårt på styrspaken på Gorbatjovs X-boxdosa.
Det är tydligt att mina händer och armar inte klarar av så mycket stryk. Nu har jag alltså råkat ut för en svår handskada igen. På båda mina tummar har jag fått två ganska stora blåsor som det gått hål på, det gör faktiskt rätt ont så det är lite synd om mig. Det jag gjort för att få dne här skadan är kanske ännu mindre coolt än de andra skadorna jag nämnt, jag har vridit ur kläder. Syrrans tvättmaskin gick sönder när hon skulle tvätta åt mig och eftersom jag råkat blanda ihop min tvättnyckel med nyckeln till motorvärmaren i Arbrå så kommer jag inte in till min tvättmaskin. Jag blev alltså tvungen att tvätta ur tvättmedlet för hand, det var för mycket för mina fingrar. När jag sköljt ur två par kalsonger kände jag hur tvättmedlet började svida på tummarna, sen upptäckte jag såren.
Det är en jäkla tur att jag är lärare, då slipper jag kroppsarbete som kan skada mina ömma fingrar. Jag har visserligen skurit mig på papper några gånger och det gör ondare än man kan tro, men det läker i alla fall ganska snabbt.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Border lord

Karlstadbild

Jag har inte haft tid att skriva idag, men en bild från Karlstad kan jag bjuda på. Det är jag tillsammans med min husgud och våra biljetter.

Overkligt

Overkligt kändes det att se Morrissey live ännu en gång, i en lokal som var mycket mindre än Hovet där de tidigare spelningar jag sett med honom varit.
Overkligt kändes det också alldeles nyss då min dator helt plötsligt fick för sig att hänga sig, detta efter att jag suttit och skrivit ett inlägg här i en halvtimme utan att spara. Jag hade precis avslutat min bedömning av konserten när datorn tyckte att det var dags att somna in. Man kan bli knäckt för mindre. Det här inlägget kommer inte bli lika långt som det som jag tänkt skriva.
Resan ner till Karlstad gick klart mer smärtfritt än jag trott. Trots att det tog tre timmar mellan Stockholm och Karlstad gick resan fort, när man åker två och kan sitta och snacka fotboll stora delar av resan så går tiden fort. Jag och YouWillNeverKnow gjorde just det den här gången och plötsligt var vi framme i staden där Morrisseys konsert skulle vara. Väl på plats mötte vi upp daniel, en forumbekant som hade den turen att få Moz till sin stad två dagar i rad. Det blev några öl på stan innan vi åt och gjorde oss redo för konserten. Innan det började var vi hemma hos daniel och hans sambo och lyssnade på musik och snackade. Perfekt uppladdning och jäkligt trevligt.
När klockan började närma sig nio och konserten bara var en dryg timme bort började jag så smått inse vad det var jag skulle få vara med om. Moz live på en liten klubb i Karlstad, det kändes lite konstigt, men givetvis enormt positivt.
Lokalen var redan när vi kom dit mycket varm och ju mer folk som kom in desto varmare blev det. När "Youll never walk alone" spelades i högtalarna och Moz strax skulle komma in kokade det nästan, både av värmen och av förväntningarna.
När sedan de första tonerna i ”Panic” började ljuda och Morrissey stod där på scenen så insåg jag, och säkerligen alla andra i publiken också, att det här skulle bli en oförglömlig afton. Efter den underbara inledningen körde Moz de två första singlarna från nya skivan och det var helt underbart bra. Morrissey själv verkade vara på väldigt gott humör och mellansnacket var som vanligt underhållande. Han tiggde plopp av publiken, uppmanade oss att köpa fem ex. av den nya singeln så att han skulle få komma tillbaka till Bingolotto och passade även på att håna Madonna och Kylie Minogue. Han var precis den Morrissey man vill se på en scen, han levde upp till alla förväntningar. Tonvikten låg på nya skivan, men även klassiker som ”How soon is now?” och en b-sida som ”Ganglord” fick plats på spellistan. Till min stora glädje spelade han den här gången ”On the streets I ran”, det gjorde han inte på Hovet. Det är en grymt bra låt. ”Life is a pigsty”, det går inte att beskriva i ord hur jäkla bra den låten är, den är helt komplett och troligen den bästa låt som gjorts på 2000-talet. Han avslutade det ordinarie setet med den och det var nästan så att jag bara stod och gapade åt hur underbar låten är. Extranumret inleddes, lite oväntat, med ”Stop me if you think you´ve heard this one before”. Jag hade aldrig kunnat gissa att han skulle köra den som extranummer, men det blev en otroligt positiv överraskning. Han följde upp den med ”Irish blood, english heart” innan han gick av scenen för andra och sista gången för kvällen. Som vanligt när jag ser Morrissey så saknade jag vissa låtar, men han kan ju inte gärna stå och spela alla låtar jag vill höra, då skulle han aldrig få sluta. Visst hade det varit kul att få höra några gamla sololåtar, men å andra sidan så var varenda låt han körde den här gången också förbannat bra så jag kan inte klaga. Jag och YouWillNeverKnow hängde kvar i lokalen och svalkade av oss med några öl, då mötte jag min andra husgud. Jag blev inte direkt förvånad över att se Magnus Carlson på en Morrisseyspelning, hade väl snarare varit ganska överraskande om han inte varit där. Det var Magnus och Weeping Willows som fick mig att börja lyssna på Morrissey och The Smiths, så utan honom hade jag kanske inte varit där. Vi gick fram till Magnus, tog ett kort och snackade lite. Jag har tidigare här skrivit om när jag fick en låt av WW på deras spelning i Gävle, jag har tackat Magnus för det tidigare och nämnde det för honom nu också. Till min förvåning kom han till och med ihåg vad jag hette. Direkt när jag tog upp händelsen så började han sjunga på ”Try it once again” och sade ”Så det är du som är Tomas alltså”. Det var en häftig upplevelse. Magnus och Weeping Willows har betytt oerhört mycket för mig, deras musik har funnits med i mitt liv ända sedan jag hörde ”Blue and alone” på Pistvakt för tio år sedan och mycket av den musik som jag lyssnar på idag har sin utgångspunkt i WW. Magnus är för mig den störste, så att stå där och småprata med honom kändes en smula overkligt.
Klockan var närmare två när jag och YouWillNeverKnow kom tillbaka till vårat hotellrum efter en suverän dag. Jag kunde knappt tro att jag varit med om allt det här på en enda dag. Allt från den trevliga förfesten, till den makalösa konserten, till mitt husgudsmöte gjorde att den här resan var värd varenda krona och mycket mer därtill. Jag kommer aldrig att glömma de 24 timmarna jag spenderade i Karlstad.
Nu är jag tillbaka i verkligheten här i Gävle igen. I morse vaknade jag av att grannen spelade ”I wanna know what love is” på högsta volym. Vilken annan dag som helst hade jag blivit förbannad, men efter Karlstadresan kan jag ta en sådan grej. Såg i tidningen att Torgny Melins skulle göra två spelningar efter varandra på Cityfesten idag, ska man skratta eller gråta?

Dagens låt: Morrissey - On the streets I ran

Dan före dan

I morgon tar jag ett tidigt tåg till Stockholm för att möta YouWillNeverKnow och sedan fortsätter vi vidare ner till Karlstad. I Karlstad är Morrissey.
Det är nästan fyra år sedan jag såg Moz live för första gången och det har hänt en del sedan dess. Två soloskivor har kommit ut och Moz har blivit ett mer bekant namn även för de som inte är fans. Första gången jag åkte och såg honom var det flera av mina bekanta som trodde att det var Van Morrison jag skulle se, idag känner de flesta till Morrissey. De nya skivorna har utökat hans fanskara ganska rejält och det förtjänar han verkligen. Jag har inte kollat låtlistorna från de senaste konserterna, men det vore kul om han bytte ut några låtar från spelningen på Hovet tidigare i år. Det kommer säkert att bli några gamla Smiths-låtar, min önskan är att få höra "I know it´s over" eller "That joke isn´t funny anymore". Några av de äldre sololåtarna vore inte heller helt fel, som exempelvis "Speedway", "November spawned a monster", "Why don´t you find out for yourself" eller "Angel, angel, down we go together".
De flesta låtarna från nya skivan kommer säkert att finnas med i låtlistan, förra gången hoppade han över "On the streets I ran" så jag hoppas få höra den i morgon. 22.30 i morgon kör det igång, jag är redo.
Läste förresten en mycket dåligt skriven artikel i min tidning idag. Kan någon förklara för mig hur man bryter sig fram i sidled? Om man bryter sig fram borde man väl komma just framåt och inte i sidled. Även om jag förstår vad skribenten menar så kan jag tänka mig många bättre sätt att skriva det på, så att det inte låter konstigt. Jag har lagt märke till att jag slarvat lite i mitt skrivande de senaste veckorna, bland annat kallade jag Laleh för "han" på ett ställe när jag skrev min recension av spelningen och det är givetvis jättefel. Dessutom har jag en tendens att skriva jga, dne och dte i stället för jag, den och det. Lite klantigt, ska försöka sluta med det. Nu ska jag packa inför morgondagens resa.

Dagens låt: Morrissey - Suedehead

Veckans lista v.31

1. Morrissey - Två dagar kvar nu, två dagar kvar till Moz. Den här veckan har jag lyssnat en hel del på "Vauxhall and I" och jag hoppas han kör någon låt från den skivan, förra gången körde han ingenting från de äldre soloskivorna och det vore kul om han gjorde det nu. Det känns stort att få chansen attse Morrissey ännu en gång i år, dessutom på ett litet ställe. På Hovet har vi suttit ganska långt ifrån och nu får jag chans att komma lite närmare scen och mer ta del av stämningen i publiken, det kommer blir grymt. Jag kan fortfarande inte fatta varför Moz kommer till just Karlstad, men så länge han kommer inom ett rimligt avstånd till Gävle är ju mer än nöjd. Det spelar egentligen ingen roll vilka låtar han spelar, jag vet att jag kommer sakna låtar men jag vet också att jag kommer att vara glad åt varje låt han spelar. Jag räknar med att få höra "Life is a pigsty" och bara det är värt inträdesbiljetten.

2. Laleh - Egentligen är det mesta sagt om gårdagens konsert, nu har jag sovit på saken men jag är fortfarande ruskigt imponerad av det som visades nere vid Gasklockorna igår. Stefan Sundström var underhållande och Laleh var riktigt, riktigt bra. Jag har sett henne live flera gånger tidigare, men spelningen igår är den bästa av alla gångerna. De nya låtarna blandade med de gamla gav en perfekt mix. Lalehs nästa album kommer att bli en höjdare och "Mamma" vore i en bra värld en given hit. En snabb titt på topplistorna visar dock att vi musikmässigt inte lever i en bra värld, hur som helst så är det en mycket bra låt och jag kommer i alla fall att köpa skivan.

3. Will Oldham - När jag var i Stockholm förra helgen hittade jag äntligen en skiva med Bonnie Prince Billy(som Will Oldham kallar sig). Jag har bara en skiva med honom innan och den köpte jag i Umeå. Här i Gävle är utbudet minst sagt begränsat och att hitta en skiva med BPB här är ganska hopplöst, inte heller ginza har så stort utbud när det kommer till denna skickliga artist. "I see a darkness" är en av de absolut bästa låtar som gjorts och det var den som gjorde mig intresserad av Oldham och hans musik. Den skivan jag hittade nu ska tydligen vara samlade låtar från hans tidigare projekt, men den håller lika hög klass som den skivan jag hade sedan tidigare. "You will miss me when I burn" är min favorit hittills på skivan, bra text och stämningsfull musik. Det här är en artist som jag hoppas få se live någon gång i mitt liv.

4. Jamie Oliver - Efter tre musiker kommer det nu en kock på veckans lista. Jag har nämligen lagt märke till att de visar repriser av Nakna kocken på femman och det är ett bra program. Även om det kanske inte märks om man kollar på mina matvanor så tycker jag att det är roligt att laga mat och därför är det lärorikt att titta på Olivers program och få tips om vilka kryddor som passar bra ihop med varandra osv. Jag har faktiskt lagat några av hans maträtter både här i Gävle och hemma hos morsan och farsan. Det är ofta väldigt många ingredienser så det är inget man snor ihop till sig själv en tisdagkväll, men när man väl har tid och lust så är det roligt att ge sig på. Maten som Oliver lagade till Jamiroquai(eller hur han nu stavar) såg fruktansvärt gott ut, det blir ett framtisa projekt.

5. Bryan Singer - Bryan, du skulle aldrig ha lämnat X-men! Efter att ha sett Superman är jag än mer övertygad om Bryan Singers storhet som regissör. Jag älskar "Usual suspects" och att jag gillar X-menfilmerna lär inte ha undgått speciellt många som besökt den här sidan tidigare. Att Singer lämnade marvel och X-men och gick över till DC comics och Superman var en stor förlust för X-men - The last stand och en stor vinst för Superman. Den sista delen i X-men hade säkerligen varit ännu bättre med Singer vid rodret, men å andra sidan var det väldigt att kul att se vad han gjort med Superman. På något sätt lyckades han få det att kännas som en uppföljare till de gamla filmerna och introt var bara det värt 50 kr. Det ska bli intressant att se vad Singer tar sig an framöver.

Dagens låt: Laleh - Mamma(igen)

Laleh vid Gasklockorna

Är nyss hemkommen från konserten med Laleh och Stefan Sundström vid Gasklockorna och jag är mycket nöjd.
Innan konserten började fick jag nytta av mitt eviga listande, vi blev nämligen utfrågade av en tidning i stan. De tog en vimmelbild på mig, Bollnäs-Per och Bollnäs-Pers syster och frågade oss samtidigt vilken som var den bästa konsert vi någon sin sett. Om det inte varit för att jag listat alla mina konserter tidigare hade jag fått tänka länge för att ge det svaret, men eftersom jag noga tänkt igenom och skrivit ner en sådan lista här på sidan så kunde jag svara Weeping Willows i Edsbyn 1998 på en gång. Hade jag inte gjort det hade jag fått stå där och jämföra alla WW-konserter, Moz-konserter, Swan Lee i Arvika och alla andra grymma konserter jag sett genom åren. Det lönar sig att lista.
Dan Königsson inledde den här kvällens konsert med att spela ett kort set, det gjorde inget att han spelade kort. Jag lyssnade itne speciellt noga på honom, men han kändes som en Winnerbäck-kopia och det är inget gott betyg.
Sen tog Stefan Sundström över och då blev dte klasskillnad. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på honom tidigare, men det är ändå underhållande att höra hans låtar. Han bjuder verkligen på sig på scen och ibland får man en känsla av att han sitter och hittar på texterna där på scenen. Ensam med en akustisk gitarr gjorde han det väldigt bra och det var tydligt att han hade väldigt många fans, de flesta äldre än mig.
Sedan var det dags för kvällens huvudakt, Laleh. En sak som jag verkligen gillar med Lalehs spelningar är att han gör låtarna annorlunda än på skiva, det känns lite mer speciellt att se en artist live när det inte bara låter som det gör hemma i stereon. Spelningen blev längre än jag vågat hoppas på och jag tror de hade fortsatt spela ännu längre om de bara fått. De sista 20 minuterna av extranumret var jammande med Laleh, Lalehs musiker, Stefan Sundström, Dan Königsson och någon som var ansvarig för tekniken.



Innan extranumren bjöd Laleh på idel starka låtar. Låtarna från förra skivan håller fortfarande bra, men de allra bästa numren kom i nya låtar. "Vem har lurat barnen, det är vi som bestämmer" tror jag en av låtarna hette, den spelade hon i Nyhetsmorgon tidigare i sommar och den var ännu bättre live. Bäst var "Mamma", kände igen den från föreställningen på teatern i vintras och redan då tyckte jag att den var suverän. Det är en väldigt lugn(oväntat när jag gillar den va?) låt som hon spelar akustiskt ensam utan mycket hjälp av bandet och det är väldigt fint. Om inte den låten finns med på den kommande skivan blir jag besviken och mycket förvånad.
"Hide away" från förra skivan var givetvis lika bra som vanligt och både "Storebror" och "Live tomorrow" var högklassiga.
Spelningen var grymt bra men som vanligt när det är klassmusik i gävletrakten så är det alldeles för lite folk. Det var samma sak på Kjellvander, Perishers och Cardigans. Underbar musik men på tok för få besökare. Men i en stad som önskar sig Arvingarna kan man väl inte vänta sig annat.

Dagens låt 2: Laleh - Mamma

Gasklockorna

Det blir ett kort inlägg idag, jag ska nämligen snart iväg till Gasklockorna. Ikväll är det nämligen dags för det som med stor sannolikhet blir årets konsert här i Gävle, nämligen Laleh. Jag har skrivit här och klagat på utbudet till Cityfesten, men de som har fixat hit Laleh ska verkligen ha en eloge. det blir fjärde gången jag ser henne live och det ska bli extra intressant ikväll, hon ska enligt tidningarna spela en del nya låtar och om det är i samma klass som låtarna hon körde på "Vem har lurat alla barnen?" så kommer det bli kanon. Det hela blir ju inte sämre av att Stefan Sundström också ska spela.
Dagen hittills har jag spenderat på stranden med Gorbatjov, min förkylning gör att jag inte vill bada så det blev bara slappande för min del. Jag vill ju inte riskera att vara sjuk på måndag, då är det dags för Morrissey.
Nu ska jag iväg, men avslutningsvis kan jag säga att alla ni som är i Gävle idag bör bege er till Gasklockorna vid halv åtta ikväll, det kommer bli en höjdare.

Dagens låt: Laleh - Hame balam

Superman returns

Igår var jag på bio, igen, tillsammans med några kompisar. Vi skulle se Superman Returns och jag var väldigt förväntansfull, hade bara hört positiva saker om filmen och dessutom var det Bryan Singer som stod för regin. Uppladdningen till filmen blev inte den bästa. Innan jag skulle gå iväg och möta Gorbatjov råkade jag raka mig på läppen, rätt klantigt och väldigt irriterande. När vi sedan skulle gå in i biografen slog jag skallen i en reklam-tv så hårt att den nästan bytte kanal, men det var inget emot det jag snart skulle få uppleva.
Superman var från 11 år och det blev man snart varse i vår salong. Bakom oss satt nämligen ett gäng ungdomar, eller kanske snarare barn, och det var snudd på outhärdligt. Redan i filmen inledning störde jag mig på dom. Det började med att ungen bakom mig skulle öppna sin chipspåse. Det kändes verkligen som om han höll påsen intill mitt öra och han tog en jäkla tid på sig att få ordning på den, sedan satte han igång att tugga chips så högt att säkerligen hela salongen visste vad han hade valt för tilltugg till filmen. Men det var inte tuggandet som var det mest irriterande, det var deras brist på förmåga att hålla käften. De satt och pratade och småskrattade hela filmen. När Superman visar prov på sin röntgensyn kläckte en av ungarna, bevisligen med nyvunna tonårshormoner, ur sig: "Höhö, då kan han ju kolla in tjejerna ju om de har stora eller små, höhö." Det tyckte alla i deras lilla grupp var så roligt att de var tvungna att sitta och skratta en stund. När sedan Superman är uppe i rymden och lyssnar av vad som händer på jorden tyckte de att det var ofantligt roligt att sitta och skämta om saker som han kan höra, t.ex: "Tänk om han hör, öh, typ, Fru Olsson till kassa fem, höhöhöhöhö." Det skämtet spann de vidare på i ett par minuter. Jag försökte fokusera på filmen, men det var svårt med de där störningsobjekten bakom mig.
Det är ofrånkomligt att bioupplevelsen blev lidande av de där skitungarna, men trots det var Superman en riktigt bra film. Bara inledningen var värd de 50 kr vi betalade för filmen, Bryan Singer hade gjort filmen på ett sätt som gjorde att den kändes som en fortsättning på de gamla och inte som något nytt. Det tycker jag var positivt. Brandon Routh passade perfekt som Superman och han var skrämmande lik Christopher Reeve när han agerade som Clark Kent. Kate Bosworth gjorde det bra som Lois Lane, men jag störde mig lite på att hon liknade Suzanne Sjögren, TV4-sporten är ju det sista man vill ha i tankarna när man ser på bio.
Kevin Spacey var klockren som Lex Luthor, men dte var inte direkt någon överraskning. Jag har saknat honom i bra filmer ett tag nu, han har länge varit en av mina favoriter efter insatserna i "De misstänkta" och "American beauty". Hoppas man får se mer av honom i bra filmer framöver.
Jag har i några recensioner läst att filmen var för lång, men det håller jag inte med om. Den kändes verkligen inte som två och en halv timme lång, de hade inte kunnat göra den så mycket kortare och få fram ett så här bra resultat.
Betyget på filmen blir: TTTT

Dagens låt: Stefan Sundström - Fisk i en skål

Var är Scott?

Igår var det tredje avsnittet av sommarens omgång av Morden i Midsomer och rdena för två veckor sedan när förra avsnittet visades hade någonting hänt. Barnabys hjälpreda Dan Scott var borta. Man fick inte någon förklaring till varför han helt plötsligt hade lämnat serien så jag antog att han skulle vara tillbaka till det avsnitt som visades igår, men så var inte fallet. Trots att Scott var med i reklamen så var han inte med, i stället var det den nye hjälpredan Jones som var Barnabys sidekick ännu en gång. Jag var nu tvungen att kolla på imdb och det visar sig att Dan Scott inte kommer tillbaka till serien, mycket konstigt. När Troy slutade i serien efter flera år fick man i alla fall en förklaring, han skulle få ett bättre jobb på ett annat ställe och kunde därför inte fortsätta vid Barnabys sida. Han var visserligen en mer etablerad karaktär i serien än vad Scott hann med att bli, men att bara byta ut Scott utan förklaring känns lite billigt. Jones, den nye hjälpredan, påminner en del om Troy och kommer säkert göra ett bra jobb i serien, men nog kunde de ha givit någon slags ursäkt till Scotts fösvinnande.
Morden i Midsomer är bland det bästa som går på tv nu, ett program som hör till de sämsta som visas just nu är fyrans genomusla Fotbollsmåndag. Förr i tiden var det en högtidsstund varje måndag när SVT hade Fotbollskväll. Bra programledare och bisittare, men fyran är en katastrof. Pontus Kåmark är inte en bra expert, men om man jämför honom med programledaren Patrik Ekwall så är han en stjärna. Ekwall envisas hela tiden med att byta kamera fem sekunder innan kameramannen, det resulterar i att han står och tittar åt fel håll under stora delar av studiosnacket. Programmet är ruskigt amatörmässigt gjort, nästan i klass med Sportexpressens första sändningar. Näe, tillbaka med SVT och Wernerson.

Dagens låt: Laleh - Invisible