Arvikafestivalen

I helgen pågick Arvikafestivalen, det är en festival som jag besökt massvis av gånger. De två senaste åren har det inte blivit någon Arvikaresa, men innan det har jag varit på festivalen fem gånger och har mängder av minnen därifrån. Jag har aldrig varit på festivalen som besökare, jag har alltid jobbat när jag varit där. Min gode vän Bolinder är den som legat bakom jobbet och vi har alltid varit ett helt gäng som åkt ner. Första året hade vi ett ganska risigt jobb, men de sista fyra åren hade vi säkerligen ett av festivalens allra bästa jobb. Vi satt i presstältet vid en dator med internetuppkoppling och vaktade kameror åt pressen, vi jobbade i fyratimmarspass, men eftersom vi var ett kompisgäng som jobbade ihop kunde man byuta tider med varandra om det var något speciellt band man ville se. Jobbet blev inte sämre av att vi hade fri tillgång till kaffe, godis och ett år hade vi även en sjuk mängd ostbollar som skulle ätas upp under festivalen, de var i första hand tänkta att vara till pressen, men de åt så dåligt att vi var tvungna att hjälpa till. Vi brukade alltid åka bil till Arvika, oftast Delacroix-Freddes volvo, och ett stående inslag i bilfärden var ett stopp i Torsby. Väl inne i Torsby brukade vi alltid äta något, oftast på en sibyllakiosk som stod på torget. Där har vi stött på en hel del intressanta människor, bl.a ett par raggare som ville bjuda på folköl och pratade med så bred dialekt att det inte gick att förstå vad de sa. Det var aldrig någon diskussion om var vi skulle stanna och äta på vägen till Arvika, det var alltid Torsby.
Tack vare festivalen i Arvika har jag fått se massvis med stora band, t.ex Bright Eyes, The Cure, Kraftwerk, Björk, Moby, New Order, Keane, Echo & the Bunnymen och Swan Lee. Just Swan Lees spelning är nog mitt starkaste konsertminne från åren i Arvika. De började spela en halvtimme innan The Cure, så vi gick och såg deras spelning på vägen till Cure. När det väl var dags för Cure att börja spela kunde vi inte slita oss från Swan Lee, det var en magisk konsert. Trots att vi var väldigt få i publiken visade bandets sångerska, Pernille Rosendahl, upp en enorm scennärvaro och sjöng underbart bra. Jag hade bara hört en låt med bandet innan den här spelningen, men det första jag gjorde när de slutat spela var att köpa mig deras skiva, som jag dessutom fick signerad av mina nya favoriter. Vi hann se slutet på Cure ändå och med tanke på hur tråkig deras spelning var gjorde vi rätt som stannade med Pernille och Swan Lee.
Årets Arvikafestival såg rätt trist ut bandmässigt, det var egentligen bara Magic Numbers som jag var sugen på att se, åtminstone av de band som jag inte sett tidigare. Det är ändå roligt att läsa i tidningen att festivalen gått bra, edt förtjänar den.

Dagens låt: Ryan Adams - Bartering lines
I cant stand
Shadow of a shadowy man
Hold me up hold my hand