Dagens Liverpool är ett lag med många omskrivna stjärnor, Salah, Mané, van Dijk, Alisson, Firmino, listan kan göras lång av spelare som stulit rubriker under det gångna året. De har såklart alla förtjänat uppmärksamheten och haft stor betydelse för att vi är mitt i den hetaste titelstriden i Premier Leagues historia, men det är inte spelare som vinner titlar, det är trupper och därför var det extra fint att se vilka spelare som låg bakom segern mot Cardiff under gårdagen.

Virgil van Dijk har varit det stora namnet i vårt försvar under hela säsongen, vem som spelat bredvid honom har inte varit lika viktigt, det har blivit bra oavsett. Men i takt med att skadorna började dugga tätt bland våra mittbackar under inledningen av det nya året blev det en hel del bekymmer i hur vi skulle formera oss, ut ur den perioden kom vi med en Joel Matip i storform. Han är en av spelare som fått ta emot kritik under säsongen, när han gjorde sina första matcher ropades det på vissa håll om att han inte höll måttet, att han var en säkerhetsrisk, att han inte borde få en minut till. Nu, några månader senare framstår Matip i stället som en given partner till vår holländske världsback, för de steg han tagit i prestationerna har varit nästan lika stora som de kliv han tar när han avancerar med bollen uppåt i planen under matcherna. Ibland kan han se lite sävlig ut, han har inte samma explosiva försvarsspel som t.ex Dejan Lovren, men listan över anfallare som försökt ta sig an honom, för att slippa van Dijk, men insett att de inte rår på honom heller börjar nu bli lång. Ett fint försvarsspel har varit vad vi kunnat räkna med från Matip på sistone och lägger man till det hur hans passningsspel går från klarhet till klarhet börjar det träda fram en spelare som på allvar ska kunna konkurrera med en matchtränad Joe Gomez om startplatsen nästa säsong. Jag har personligen varit inne på att vi kanske behöver förstärka backlinjen lite, men med Matips senaste månader i minnet känns det inte lika aktuellt. Visst, sälja en alldeles för skadebenägen Dejan Lovren kanske kan vara en idé, för att få in en annan backup, men lägga stora summer på att få in en partner till van Dijk känns just nu onödigt. Matip kommer aldrig få de stora rubrikerna, men han visade mot Cardiff, precis som han gjort i alla matcher på sistone, att han håller för att spela om de största titlarna.

Matip var en stark kandidat till att bli matchens bästa spelare mot Cardiff, framför honom fanns de två som kanske kunde konkurrera. På mittfältet stod än en gång Jordan Henderson för en fin insats, om man bortser från hans mindre lyckade avslut i andra halvlek gjorde han få saker fel och bidrog både offensivt och defensivt. Vi har redan varit inne på hur mycket hans nya positionering betytt, men det blir tydligare och tydligare vad det betytt för hans självförtroende. Såg ni tunneln han slog i den andra halvleken? När Henderson börjar tunnla spelare kan vi vara säkra på att kaptensbindeln sitter på en spelare som är på rätt plats både på planen och i huvudet. Med sig på mitten hade Henderson Gini Wijnaldum, en av säsongens jämnaste spelare, men som haft lite bekymmer med formen på sistone. Holländaren har fått spela mycket och gjort det bra, men man har kunnat ana viss trötthet hos honom i de senaste matcherna. Tröttheten var som bortblåst igår, den gamle Wijnaldum var tillbaka och han krönte insatsen med att dunka in ledningsmålet på en fin hörnvariant. Varken Henderson eller Wijnaldum räknas upp först när man pratar om våra viktigaste spelare, men en av alla styrkor i det här laget är att våra truppspelare kan kliva fram när det behövs. Igår brände Firmino ett jätteläge, Salah missade ett friläge, Mané att svårt att komma till de heta chanserna. Fram klev Wijnaldum och så var pressen tillbaka på Manchester City. Det här är helt enkelt en fantastisk upplaga av Liverpool Football Club. Utan tvekan den bästa upplaga som jag sett under min tid som supporter och vi bevisar det vecka ut och vecka in.

Vi har haft formdippar, dessa resulterade bland annat i två oavgjorda resultat på bortaplan mot våra bittraste rivaler, men sett över hela säsongen är det här en kraftdemonstration som saknar motstycke. Med tre matcher kvar att spela har vi redan slagit poängrekord, vi kommer att landa säsongen någonstans över nittio inspelade poäng, det är fyra lag i PL:s historia som klarat av den bedriften. Vinner vi de tre matcherna som är kvar landar vi på 97 poäng, det är bara fjolårets Manchester City som överträffat det. Men, vi behöver inte lista en massa poängrekord för att visa hur bra säsongens Liverpool är. Vi som ser laget spela match efter match vet att det här är ett lag vi alltid kommer att minnas. Jürgen Klopp har skapat en lagmaskin, där han själv känner till varenda liten mutter in i minsta detalj. Hur många gånger den här säsongen har man inte höjt på ögonbrynen över någon spelare i startelvan? Hur många av dessa gånger har det inte i slutändan visat sig att Klopp gjorde rätt?

Kanske lämnar vi säsongen utan en endaste trofé, men just nu står vi i slutet av april med en rejäl chans på ligatiteln och en semifinal i Champions League mot Barcelona framför oss. Jag skulle vilja se den supporter som skulle byta det här mot t.ex. en FA-cuptitel. Fotbollsvärlden ser på vårt lagbygge med avund, bittra motståndarfans försöker sprida myter om Salah som filmare, få önskar oss framgång. Men vi kan sitta på toppen och se ner på dem, den känslan är för mig en trofé, den kanske inte kan ställas i något prisskåp, men den gör mig säker på att skåpet kommer fyllas på, snart.