Matchvinnare Murphy

Det vankas match mot United till helgen, som vanligt kommer nerverna några dagar tidigare än de brukar göra inför de andra matcherna. Nu när matchen dessutom är extremt viktig i vår kamp om Champions League-platserna är det såklart lite extra kittlande att ställas mot våra rivaler. För mig personligen är det alltid en spelare som kommer upp i minnet när det är match mot United på gång, en spelare som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag började följa Liverpool i början av 90-talet och har således haft den tvivelaktiga äran att vara med under hela Uniteds storhetstid, under den tiden var det väldigt ofta man fick känna sig besviken och nedstämd efter att ha ställts mot de röda djävlarna. Vi vann ibland, men förlorade oftare. I tidningarna var det ett ständigt tjat om deras lag, var och varannan fotbollsintresserad verkade hålla på United och mitt agg mot laget etablerades ordentligt. I början av 2000-talet hände dock något och på fyra säsonger lyckades vi plocka hem tre segrar på bortaplan, alla tre med 1-0 och alla tre med samma matchhjälte, nämligen Danny Murphy.

Murphy kom till oss från Crewe Alexandra 1997, 20 år gammal, men det tog några år innan han etablerade sig i a-laget på allvar. Det var säsongen 2000/2001 som han slog sig in i laget, gjorde tio mål och startade i både UEFA-cupfinalen och FA-cupfinalen. Sedan höll han i stort sett en ordinarie plats fram tills dess att Gerard Houllier ersattes av Rafa Benitez, då han lämnade vår klubb för att i stället styra Charltons mittfält. Han hann med att göra några landskamper, debuten i de sammanhangen var för övrigt mot Sverige, och även om han inte blev ordinarie i England så var han en respekterad spelare. Även om Murphy kanske hade haft svårt att ta en startplats i vårt lag när spelare som Xabi Alonso och Luis Garcia började komma in har jag alltid tyckt att vi sålde honom för tidigt, han hade garanterat kunnat göra ett jobb för oss även under Benitez. Att strax efter att han lämnat klubben få se en spelare som Nunez springa runt på högerkanten kändes minst sagt lite bittert.

Som spelare var Murphy väldigt smart, hade en bra passningsfot och var en skicklig frisparksläggare, för att inte tala om hur omutlig han var som straffskytt. Under sin tid i Liverpool lade han åtta straffar och alla resulterade i mål, två av dem var på Old Trafford mot United och båda blev de enda målen i de matcherna. Han var inte speciellt snabb, men kompenserade det med sin spelförståelse. Han kom mest till sin rätt centralt, men fick ofta utgå från kanten, så det var tuff konkurrens i mitten, spelare som Gerrard och Hamann petade man inte i första taget.

Efter att han spelat i Liverpool hade han kanske sin finaste tid i Fulham, där han bland annat fick spela en UEFA-cupfinal till, under Roy Hodgsons ledning. Danny Murphy kommer inte att gå till historien som en av våra största spelare, även om han hade några bra säsonger och fick vara med och vinna några titlar, men för mig blev han något av en symbol för att slå United. Tack var honom fick man se en grinig Ferguson i tv, i stället för det där belåtna leendet som man fick se alldeles för ofta. Han gav oss vår första seger på Old Trafford på tio år och det var starten på en period där vi vann oftare än vi förlorade mot dem. Efter att ha vuxit upp med kompisar som höll på United och alltid fått höra hur de vann mot Liverpool och hur de vann sina titlar var det så skönt att Danny Murphy kom och gjorde slut åtminstone på deras ständiga segrar mot oss. Segern 2000 var vår första mot dem på fem år, en sådan jobbig svit ska vi inte hamna i igen, nu är det ganska precis ett år sedan vi senast plockade hem alla tre poängen och jag hoppas innerligt att det är dags igen.

Vem som ska ta över Danny Murphys roll som matchhjälte spelar ingen som helst roll, men en sak är säker, alla som sänker United har en plats i mitt hjärta.

Måndagsvinst

En svår bortamatch, en måndagskväll i ösregn. Ett spel som hackade betänkligt under de första 45 minuterna, det var få saker som talade för att vi skulle lämna ta med oss alla poängen från mötet med Swansea. Mignolet fick göra några fina räddningar innan vi kom igång någorlunda. Förr om åren har vi haft en tendens att förlora de här matcherna, det är nog därför jag alltid har lite ångest när det är vår tur att avsluta en PL-omgång. Med tanke på hur uppsnackad matchen mot United nästa helg redan var hade det inte överraskat mig om vi gått på en mina mot Swansea igår. Nu blev det inte så, i stället lyckades vi genom ett tursamt mål ta ledningen med en knapp halvtimme kvar och sättet vi sedan spelade av matchen och höll resultatet på imponerade. Vi gav aldrig Swansea någon riktig chans att komma ikapp och även om vi inte spelade speciellt bra kändes det tryggt och trygghet brukar vara den sista känslan som infinner sig när vi ska försvara en uddamålsledning på bortaplan under en kvällsmatch. De här galna matcherna vi fick bevittna under fjolårssäsongen är nu utbytta mot något tråkigare, men mer kontrollerade insatser. Vi har hållit tätt bakåt i sex raka bortamatcher, det är verkligen extremt imponerande siffror och det har gjort att man nu kan känna att ett mål framåt kanske räcker, förra säsongen kunde man inte koppla av ens i tvåmålsledning, för man visste aldrig vad som skulle hända där bak i försvaret. Det system vi använder oss av nu tillåter en spelare att ha en dålig dag, det finns alltid någon i närheten som kan kompensera det. Igår gjorde Emre Can en väldigt blek insats, men det gjorde inte så mycket eftersom både Skrtel och Sakho var stabila. Can har varit prickfri i i stort sett varje match han spelat i år, men igår försökte han stötbryta på ett sätt som mer liknade Lovrens försvarsförsök, hade han inte haft den täckning som han hade igår hade det kunnat sluta illa.
Imponerade mest igår skulle jag säga att Brendan Rodgers gjorde, han ändrade på det som inte fungerade under första halvlek, han använde Gerrard på precis rätt sätt och han gav Joe Allen alla de 95 minuter som spelades. Allen börjar nu visa upp det spel vi fick se glimtar av under hans första matcher i klubben och de senaste veckorna har han varit fantastiskt bra, så otroligt trygg med bollen och hans variation mellan att spela enkelt och att vara kreativ håller hög klass. Igår klev Allen fram, då en något övertänd Jordan Henderson inte riktigt kom in i matchen från start och om de två kändes som förstaval centralt innan matchen känns de nu som helt gjutna.
Det är skönt att vi idag inte står och faller med att våra anfallare gör briljanta insatser, med tanke på att Sturridge form inte infunnit sig än är det dessutom tur, vi har ett grundspel som gör att vi kan vinna matcher och det behövs.
Vi måste upp ett snäpp i prestation när vi möter United, det är det ingen tvekan om, men för att nå CL måste man även vinna de här svåra, regniga måndagsmatcherna och därför kändes gårdagens seger oerhört skön. Vi är fyra poäng bakom Manchester City nu, jag gillar hur den här säsongen utvecklat sit.

Vår nye mittfältskapten

Att följa upp segrar i stormatcher kan vara svårt, att bara några dagar efter att ha slagit förra årets ligasegrare ställas mot en nykomling är inte alltid en lätt uppgift. I gårdagens match visade vi dock fin karaktär och kunde därigenom ro hem tre ganska ohotade poäng.Det är svårt att inte fastna vid en spelare när man tänker tillbaka på matchen mot Burnley, för den insatsen Jordan Henderson stod för understryker det faktum att han är vår nye mittfältsgeneral. Jämförelserna med Gerrard kommer med största säkerhet att dugga tätt den kommande tiden, målet igår förde onekligen tankarna till vår kaptens yngre dagar. Personligen har jag otroligt svårt med benämningar som "Den nye Gerrard", tror det har sitt ursprung i att vi en gång i tiden skulle ha värvat "Den nye Zidane" och att det ganska snabbt visade sig att Bruno Cheyrou var ganska långt ifrån Zizou. Gerrard är en unik spelare, samma sak gäller för Henderson.
Det är imponerande att se till de utvecklingssteg han tagit hos oss, hur han gått från den blyge, kantspelaren, som oftast passade bollen snett bakåt, till att bli en pådrivare med både ett starkt passningsspel och ett skott som börjar ge resultat. Just hans skottförmåga är något som kommer att bli viktigt för oss. De senaste åren har vi haft svårt att producera mål utanför straffområdet, när motståndarnas försvar har sjunkit har vi haft svårt att skapa vassa målchanser. Om man då har spelare som kan hota på avstånd kan det vara en lösning mot det som brukar kallas parkerade bussar. Den senaste tiden har både Coutinho och Henderson skjutit otagbara distansskott, igår var det återigen dags för Henderson att sätta bollen i nät, men även Coutinho och Joe Allen hade fina avslut, som dock missade målet precis. Skottviljan och skottkapaciteten vi nu har i laget är ett viktig vapen. I takt med att Gerrards skottprecision och skottkraft avtagit har vi haft förtvivlat svårt att få till avsluten utifrån, den senaste tidens matcher tyder på en klar förbättring på den fronten och med tanke på hur utvecklingen sett ut hos våra skyttar finns det ingen anledning att tro annat än att vi kommer att få se fler fina distansavslut den kommande tiden.
Åter till Henderson, som för varje match som går mer och mer ser ut som en komplett mittfältare, han har en enorm arbetskapacitet, han skapar målchanser och han driver på sina lagkamrater. Det har dessutom varit positivt att se honom tillsammans med Joe Allen, jag trodde att skadan på Lucas skulle bli förödande och jag kan erkänna att jag under perioder saknade vår mer defensivt lagde brasse mot City, men ju mer Henderson och Allen spelat tillsammans, desto bättre har det sett ut. Att ha två centrala mittfältare som är så pass bekväma med bollen vid fötterna är en stor fördel, de visar båda två ett stort självförtroende och tar inga förhastade beslut med bollen, de spelar vårdat och smart. Om Henderson är den som skapar mest av de två är Allen väldigt duktig på att få spelet att flyta, han rör sig bra och är alltid spelbar. Igår hade de lite svårt att få kontroll på spelet under den första halvleken, Burnleys spelare stressade våra uppspel och det här flytet man vill se kom inte riktigt igång. Men när vi väl tagit ledningen tog vi tag i matchen på allvar och sedan var det aldrig något snack om saken. Det ska bli spännande att se fortsättningen på Hendersons och Allens partnerskap, speciellt den sistnämnde kommer säkert bara bli bättre och bättre, då han mest spelat sporadiskt tidigare under säsongen. Jag tror att Steven Gerrard njöt när han såg vårt innermittfält igår och jag tror att han i Jordan Henderson ser en spelare som är redo att ta över ledarrollen.