Bra helg

Helgen som precis passerat var en mycket angenäm sådan, vi spenderade den mesta tiden av veckoslutet i Hälsingland. En anledning till att vi var där just den här helgen var att vi skulle äta julbord, årets första. Det är tradition att träffas och äta julbord ute en gång innan det är dags för det riktiga julbordet på julafton, den här gången hade vi valt att göra det på Växbo Krog och det var ett val vi verkligen inte skulle komma att ångra. Maten var makalöst god, det var inte överdrivet stort utbud, men i stället var det otroligt hög kvalitet. Att all mat dessutom var lokalproducerad gjorde såklart inte det hela sämre heller, en Helsinge Julöl till maten och det hela blev en perfekt måltid. När det blev kväll åkte jag och Malin till Bollnäs tillsammans med Ronnie, för att se en spelning som jag verkligen såg fram emot, nämligen Magnus Ekelund & Stålet. De var förband till Markus Krunegård, så själva spelningen var inte längte än en dryg halvtimme, men den tid de var på scenen övertygade de verkligen. Vi såg Magnus Ekelund första gången när han agerade förband, och även körade, till Jakob Hellman i Uppsala i mars i år, sedan dess har jag lyssnat igenom hans skivor ett flertal varv. Hans texter är bra och inlevelsen och styrkan i sången är något som verkligen tilltalar mig. Avslutningen med Utan er, Supernova och en cover på Masshysteris Låt dom hata oss bevisade vad jag redan egentligen visste, att Magnus Ekelund & Stålet är ett stort band på uppgång. Jag hoppas verkligen att fler hittar till bandets musik, det är de förtjänta av.
Söndagen besökte vi en amaryllisutställning(tror jag det var) och julmarknaden i Hårga tillsammans med mor, far, Malins mor och far, Ronnie och lille Henry, som verkligen såg till att hålla oss igång. Han är outtröttlig och aldrig tyst, en mycket underhållande liten grabb som verkligen går hem hos sin morbror. I jul kommer det säkerligen att bli åka av när jag blir hemma några dagar, det ska bli väldigt skoj. På tal om skoj, i helgen har dessutom min gode vän Den Gamle Franken och hans fru Pokervinstförstöraren blivit föräldrar, det är såklart jätteroligt och ett stort grattis till de två, eller tre är de ju faktiskt numera.
Som sagt, en mycket bra helg och idag är det bara en månad kvar till annandagsderbyt.

Dagens låt: Magnus Ekelund - Supernova

Snövit

Jag och Malin såg Snowwhite and the huntsman härom dagen, den hade fått bra kritik i lokalpressen här och fick därför en chans av oss. Huvudrollen gjordes av tjejen från Twilight och man kan ganska snabbt slå fast att det här med skådespeleri inte riktigt är hennes grej, minspelet, inlevelsen i replikerna, ja det mesta var mediokert. Hon ingav exakt samma känsla som när jag såg hennes pojkmotspelare i Twilight agera i Water for elephants, nämligen att de är ganska dåliga skådespelare. Bäst i den här filmen var Charlize Theron, som gjorde den elaka drottningen på ett övertygande sätt, något som också bidrog till att twilighttjejens inkompetens blev tydligare. Filmen som helhet innehöll snygga effekter, en del häftiga scener, men samtidigt en ganska haltande handling. En skog som var omöjlig att ta sig igenom en gång, kunde man springa igenom som ingenting en annan. Lite otaktiskt tyckte jag att det var när twilighttjejen sprang som en dåre uppför långa trappor när slutkampen närmade sig, ska man slåss mot en mäktig häxdrottning är det ju en fördel att vara utvilad, således är det en nackdel om man kört backträning uppför en helvetestrappa direkt innan. Okej underhållning var filmen, men vi hade hoppats på lite mer.

Dagens låt: Det Vackra Livet - Viljan

Mindre ansträngande dag

Idag har jag haft en mycket lugn dag, förutom två timmars rättning har jag i princip bara slappat och sådana söndagar är aldrig fel. Sen frukost med gott kaffe, några repriser i svtplay, lugn promenad till det senaste avsnittet av Värvet, som vanligt briljant, och lite läsning är det minnesvärda jag presterat under dagen. För att få lite inspiration under rättandet satte jag ihop en ny spellista i spotify, den här gången med fokus vid svenskspråkig musik. Förutom en del gamla godingar, t.ex Eldkvarn, Packet, Jakob Hellman, Magnus Ekelund och, såklart, Magnus Carlson, blandade jag in en del ny musik som jag tänkt kolla upp under en längre tid, men inte tagit tag i det. Ett exempel på sådan musik är Det Vackra Livet, lugn, elektronisk och nedstämd musik som verkligen gjorde ett gott första intryck. Hittills har jag bara lyssnat på de låtar jag lade in i spellistan, men inom kort ska jag ge mig på hela skivan. Två andra intressanta band som jag plockade med var Skriet och Ljusår, de håller sig inom samma genre som DVL och att döma av det jag hört gör de det mycket bra. Det närmaste man kan jämföra de här banden med av det jag vanligtvis lyssnar på är Nordpolen, speciellt deras lugnare skapelser. Spellistan blev en bra blandning och gjorde sig mycket bra som rättningsmusik, jag tänker se till att utnyttja den i morgon också, då min arbetsveckas enda ordentliga planeringstid kommer.

Dagens låt: Det Vackra Livet - Kristallen

Garagehäng

Igår var jag med om en lite udda utekväll. Jag, Jonas och en kompis till honom möttes upp på ett biljardställe här i stan, för min del har antalet biljardspel efter högstadiet varit otroligt få, men alla timmarna i fritidsgården i Kilafors gjorde att jag åtminstone kom ihåg hur man gjorde. Vi spelade biljard i ett par timmar, innan vi gick över till dart. Pilkastningen var faktiskt riktigt rolig och inte riktigt så svår som jag trodde den skulle vara, man kanke inte träffade precis där man siktade, men ibland hamnade pilen där den var tänkt. Redan här var det en ny sorts utekväll för mig, men det mest otippade inslaget var fortfarande kvar. Jonas kompis kom nämligen på att hans firma hade ett garage i närheten av stället där vi var och om han trodde att det fanns lite whisky där i garaget. Vi tågade iväg och några minuter senare stod vi vid en garageport på Söder. Jonas kompis drog upp porten och bjöd in oss i sitt dubbelgarage, där det fanns ett gammalt baksäte till en SAAB och en kontorsstol att sitta på. Bland alla verktyg och elprylar hittade Jonas kompis whiskyn och ett gäng plastmuggar, sedan satt vi där och pratade i några timmar. Att sitta i ett värmegarage, dricka Jameson ur plastmuggar och lyssna på Rockklassiker var en ny upplevelse för mig, men det var väldigt trevligt, mycket avkopplande. Bland prylarna fanns också en kaffebryggare, så vi kunde fixa en avskalad version av Irish Coffee innan hemgången. En udda, men mycket bra fredagkväll.

Dagens låt: Ismael - Stjärnan du var

Captain Fantastic

Härom dagen tog jag upp en av Liverpools spelande legendarer, nämligen Jamie Carragher, idag är det den andre av de två stora, Steven Gerrard, som är aktuell. Sverige spelar sin första landskamp på Friends Arena, för motståndet står England och i startelvan finns en jubilerande Gerrard med. Han gör sin landskamp nummer 100 och det är såklart en otroligt imponerande siffra. Jag hade visserligen gärna sett att han inte hade spelat matchen idag, eftersom han fick en liten smäll i matchen i söndags. Uniteds och Chelseas spelare brukar vara duktig på att dra på sig lagomt svåra skador för att missa landskamperna, men kunna spela ligamatcherna helgen efter, det har aldrig varit Gerrards styrka. Vår kapten har alltid ställt upp för landslaget och det blir nu tydligt när han blir den sjätte spelaren i historien som når 100 landskamper för England. Gerrard har ett par säsonger kvar i kroppen och jag skulle gärna se att han slutade i landslaget nu när han uppnått den här magiska gränsen, för att hans skador inte ska börja spöka igen. När Gerrard är i form, frisk och utvilad är han fortfarande en spelare av yppersta världsklass, men vi måste försöka spara honom ibland och då är såklart träningslandskamper ett sådant tillfälle. Hur som helst, Steven Gerrard kommer garanterat att vara med i min drömelva av Liverpoolspelare, när jag än ska sätta ihop den, en komplett mittfältare, en local lad som varit klubben trogen under hela sin karriär, trots locktoner från oljepengaklubbar. Steven Gerrard, pure class!

Dagens låt: Dylan Leblanc - If time was for wasting

Kung Carra

Ännu ett kryss blev helgens utdelning för Liverpool, eftersom det var en bortamatch mot Chelsea som gav det den här gången var jag ändå ganska nöjd när matchen blåstes av. Visst hade jag gärna sett att Suarez kommit förbi Cech när han fick chansen att avgöra matchen i slutskedet, men sett till hela matchen var ett kryss en bra utdelning. Nu var det ändå inte poängen som var det roligaste med den här matchen, det var Kung Carras insats. Vår legendariske försvarsspelare har inte gjort så många minuter i ligan i år, hans ålder har börjat ta ut sin rätt och han är inte den underbara back han en gång varit. Igår var det dock som om han var tillbaka i gammal form, han visade upp de egenskaper som fått oss Liverpoolsupportrar att älska honom ovillkorligt. Han har ett hjärta för vår klubb som man inte kan annat än uppskatta och det har han visat match efter match i många års tid. Det har smärtat en aning att se honom tappa i kvalitet, det gjorde att insatsen igår värmde ännu mer. Jag tror att det här är Carraghers sista säsong som spelare hos oss, men det skulle kännas otroligt konstigt om han inte fick en annan roll inom klubben när han slutar spela. Jamie Carragher är en spelare av en, tragiskt nog, nästan utdöende sort, som vuxit upp med klubben han representerar och som sätter största vikt vid att laget presterar, i stället för att kolla lönekontot i första hand. Jag tror att spelare som stannar i sin klubb hela karriären kommer att vara otroligt ovanligt i framtiden, pengarna har förstört mycket av fotbollen och de har också börjat styra spelarna i en annan riktning är deras hjärtan skulle göra. Nu handlar det så mycket om att spelarna själva vill vara i Champions League, går inte ens klubb dit vill man byta, i stället för att göra ännu mer för att de ska ta sig dit nästa säsong. Jag hoppas verkligen att spelare som Kelly, Wisdom, Robinson och Flanagan utvecklas till ännu bättre spelare och stannar i klubben, så att de i någon mån kan bära Carras och Gerrards arv vidare. Om vi någon dag skulle ha ett lag utan scousers, en trupp där ingen har en naturlig koppling till klubben, skulle det kännas väldigt tråkigt. Jag skulle såklart älska klubben lika mycket ändå, men identiteten blir starkare när man vet att spelarna har gamla klasskompisar på läktaren. Jag vill att fotbollen ska vara lite mer som bandyn, där vi från Bollnäs alla har någon som känner någon i laget som representerar staden. Trots att jag bara varit i Liverpool tycker jag att det är viktigt att det finns spelare från staden i laget, då kan jag tänka mig att stadens invånare lägger ännu större vikt vid det.

Dagens låt: Dylan Leblanc - Part one: The end

Stockholmsvistelse

Vi kom för ett par timmar sedan hem från vår vistelse i Stockholm, vi har haft ett väldigt bra dygn i huvudstaden, med allt från god mat till bra musik. Anledningen till att vi åkte till Stockholm var från början Band of Horses spelning på Hovet, det var tredje gången vi hade äran att få se detta eminenta band. Passande nog var det också vårt gemensamma femårsjubileum igår och då passade det ju ännu bättre med en konsert och en hotellnatt, med medföljande hotellfrukost.
Konserten var i alla fall igårkväll, innan den såg vi till att inta en trerättersmiddag på en fin restaurang på vägen mot Hovet. Det var en otroligt god måltid, som gjorde oss, eller i alla fall mig, helt lagom mätt. Efter en promenad upp till Hovet och det sedvanliga t-shirtköpet i merchen var det dags att lyssna på förbandet. Goldheart Assembly var det som fick chansen att agera uppvärmade till Band of Horses den här gången och det gjorde de mycket bra, speciellt inledningen och avslutningen var mycket stark och den dagen de skaffar sig några till låtar av samma klass som t.ex King of Rome kommer de vara redo att locka mycket folk på egen hand och inte behöva draghjälp av mer etablerade artister. Strax innan nio klev Band of Horses på scenen och det följde därefter var ett styrkebesked. Bandets två senaste skivor har inte riktigt haft samma höga klass som de två första, men när de spelar låtarna live och blandar dem med de gamla godingarna blir det tydligt att den lilla oro jag haft för att man är på nedgång inte varit helt befogad. Visst, det är fortfarande Funeral, Is there a ghost och No one is gonna love you som lyser allra starkast, men de nya låtarna får en helt annan tyngd när man hör dem live och Ben Bridwells röst är så pass unik att man alltid kommer att känna ett behov av att få höra den. Funeral, som bandet körde som sista låt innan extranumret, är antagligen en av världens allra bästa livelåtar, den har en tyngd som är otroligt häftig och temposkiften som gör låten starkare än det mesta. Vi var mycket nöjda med spelningen när vi lämnade Hovet.
Efter en natt på hotell har vi idag vandrat runt på stan och tittat i affärer, det har inte blivit så värst mycket shopping, men lite kaffe köpte jag i alla fall. Med tanke på att helgen inte att hade kunnat vara så mycket bättre får det tredje avsnittet av årets säsong avsluta lördagskvällen.

Dagens låt: Band of Horses - The Funeral, från gårdagens spelning, någon vänlig själ på läktaren som filmade.

Veckan som gått

Det har gått en dryg vecka nu sedan jag fick beskedet om att min lille vän inte längre fanns hos oss, det var några väldigt jobbiga dagar som följde, men nu har det allra värsta börjat lätta. Att jobba de första dagarna var fruktansvärt svårt, då skallen inte riktigt var på plats. Motivationen var snudd på obefintlig och allt tog mycket längre tid än det borde gjort.
Jag har hunnit med att göra en hel del under de här dagarna, under slutet av förra veckan var vi hem till Svedja och hälsade på, något som såklart kändes jättekonstigt nu när inte Plummer fanns där och mötte oss när vi kom. Som tur var satt en annan liten parvel i fönstret och tryckte upp sin näsa mot rutan, nämligen Hempa. Han höll oss igång under den tiden vi var på plats och det gjorde det hela mycket lättare. Att det är tomt efter Plummer är det såklart ingen som helst tvekan om och jag kommer absolut aldrig att glömma de här åren han har funnits med, men jag börjar mer och mer vänja mig vid känslan av att han inte längre finns med oss.
I övrigt har vi hunnit med en konsert i Uppsala, det var Graveyard som spelade och de gjorde en riktigt gedigen insats på scenen. Bandet är Malins favoriter och kanske inte riktigt min musik, men live är de underhållande och en hel del av låtarna var riktigt bra. Igår var vi dessutom iväg på bio och såg Lawless, en väldigt bra film, som utspelades i USA under 20-talet. Bland skådespelarna fanns Tom Hardy och ju mer jag ser honom, desto mer övertygad blir jag om att han kommer att vara en av de kommande årens stora skådespelare. Den här rollen kanske inte var det svåraste han gjort, men han övertygar ändå som en av bröderna Bondurant. Hur Shia Lebouef hamnat i filmen kan jag inte riktigt förstå, men han gör inte bort sig i alla fall. Gary Oldman och Guy Pearce gjorde starka insatser i mindre roller och filmen som helhet höll hög klass.
På fredag väntar Band of Horses på Hovet, så det blir en bra avslutning på veckan den här gången också.

Dagens låt: Band of Horses - Compliments