En dag i Bollnäs
Igår var jag, Den Gamle Franken, Kusen, Hasse Holmqvist och Gorbatjov i det vackra Hälsingland och lyssnade på musik. Jag har aldrig missat en Bollnäsfestival och nu när festivalen gjorde comeback efter tio års frånvaro var det givet att göra ett besök, speciellt med tanke på att Weeping Willows skulle spela. På vägen till festivalen stannade vi till hos mina föräldrar i Svedja och åt mat, vi stannade även till hos David i Kilafors, där fick vi bl.a se en av de klantigaste glassbilschaufförer som någon av oss sett. Glassbilschauffören bevisade i alla fall att lyktstolpar är mer hållbara än de ser ut att vara.
Vi kom upp till Bollnäs precis i tid till WW:s spelning och det var nästan pinsamt att se den fåtaliga publik som radat upp sig för att se världens bästa band spela.
Jag vet inte riktigt varför mina bilder på WW blev så suddiga, men ajg har skarpa bilder på bandet sedan tidigare så det gör inte så mycket. Set-listen var ungefär lika som i Borlänge, men den här gången spelade man Somewhere också. Perfect day-covern fanns med den här gången också, den gör WW väldigt bra. Weeping Willows är alltid bra och trots den fåtaliga publiken och den tidiga tiden gjorde man en högklassig spelning.
Kusen, Hasse Holmqvist och Gorbatjov(som av någon anledning bestämt sig för att gå runt och citera Djungelboken hela kvällen) var inte lika imponerade som jag, men de applådera och stod trofast kvar i publiken under hela spelningen.
Sedan blev det en vända till öltältet, där Den Gamle Franken köpte sitt livs dyraste Sofiero. Öltältet var trevligt även för mig som körde, vi blev sittande där ett bra tag, men jag gick ifrån en stund...
...för att se Nikola Sarcevic. Jag såg honom i Gävle förra året, det var en bra spelning. Precis som Weeping Willows så fick Sarcevic klara sig utan stort publikstöd, men han gjorde det bra ändå. Jag gillar hans solomaterial mycket bättre än det han gjort med MillenColin och jag tror han kommer jobba hårdare med det än med bandet de närmaste åren. Det kändes tråkigt att inte fler stod och njöt av den musik Sarcevic spelade, för bra var det utan tvekan.
Musikmässigt var det roliga slut för mig sen. Jag och Den Gamle Franken hann se c:a 30 sekunder av Hooters(det räckte) och en minut av Overload, hårdrockare från Bollnäs, innan det var dags för Pain. Pain är inte alls min musiksmak, men minamedresenärer njöt i fulla drag av spelningen och det är ingen överdrift att påstå att det här var dagens mest populära spelning, det var till och med relativt trångt vid scenen.
Kvällens stora besvikelse kom när vi intog nöjesfältet, det fanns nämligen inga Radiobilar. Det borde vara lag på Radiobilar när man har ett tivoli, men så länge inte lagen finns kan man råka ut för sådana chocker som igår. Mina vänner riskared sina liv i någon karussel som såg farlig ut, åtminstone från marken där jag stod och tittade på. Lyckligtvis överlevde de. Paul Dianno och Bloodbound avslutade kvällen, inte heller det var något för mig. Det är inte mycket i Maiden-hårdrocken som tilltalar mig och det här var sådan musik till 100%. Det blev lite komiskt när sångaren hela tiden pratade engelska trots att han är svensk. De skulle tydligen släppa konserten på en live-dvd och ville att det skulle fungera utomlands, problemet blev nu i stället att det inte fungerade på scenen.
Det är väldigt roligt att det äntligen händer något i Bollnäs, arrangörerna ska ha en stor eloge för att de ger sig på att väcka den döda staden. Jag hoppas man gick ihop ekonomiskt så man kan fortsätta nästa år och försöka göra det här till en tradition. Det finns mycket att slipa på, men man hade tveklöst gjort sig förtjänta av en större publik. Festivalen gav mig dessutom chansen att träffa elever och det är alltid trevligt. Vi var nöjda alla fem när vi satte oss i bilen strax efter två på natten och började färdas tillbaka till Gästrikland och jag hoppas vi får chansen att göra samma färd igen nästa år.
Dagens låt: Weeping Willows - Somewhere
I long for us to meet
But I, I don’t know when
I don’t know where to seek
All I know is what I need
Vi kom upp till Bollnäs precis i tid till WW:s spelning och det var nästan pinsamt att se den fåtaliga publik som radat upp sig för att se världens bästa band spela.
Jag vet inte riktigt varför mina bilder på WW blev så suddiga, men ajg har skarpa bilder på bandet sedan tidigare så det gör inte så mycket. Set-listen var ungefär lika som i Borlänge, men den här gången spelade man Somewhere också. Perfect day-covern fanns med den här gången också, den gör WW väldigt bra. Weeping Willows är alltid bra och trots den fåtaliga publiken och den tidiga tiden gjorde man en högklassig spelning.
Kusen, Hasse Holmqvist och Gorbatjov(som av någon anledning bestämt sig för att gå runt och citera Djungelboken hela kvällen) var inte lika imponerade som jag, men de applådera och stod trofast kvar i publiken under hela spelningen.
Sedan blev det en vända till öltältet, där Den Gamle Franken köpte sitt livs dyraste Sofiero. Öltältet var trevligt även för mig som körde, vi blev sittande där ett bra tag, men jag gick ifrån en stund...
...för att se Nikola Sarcevic. Jag såg honom i Gävle förra året, det var en bra spelning. Precis som Weeping Willows så fick Sarcevic klara sig utan stort publikstöd, men han gjorde det bra ändå. Jag gillar hans solomaterial mycket bättre än det han gjort med MillenColin och jag tror han kommer jobba hårdare med det än med bandet de närmaste åren. Det kändes tråkigt att inte fler stod och njöt av den musik Sarcevic spelade, för bra var det utan tvekan.
Musikmässigt var det roliga slut för mig sen. Jag och Den Gamle Franken hann se c:a 30 sekunder av Hooters(det räckte) och en minut av Overload, hårdrockare från Bollnäs, innan det var dags för Pain. Pain är inte alls min musiksmak, men minamedresenärer njöt i fulla drag av spelningen och det är ingen överdrift att påstå att det här var dagens mest populära spelning, det var till och med relativt trångt vid scenen.
Kvällens stora besvikelse kom när vi intog nöjesfältet, det fanns nämligen inga Radiobilar. Det borde vara lag på Radiobilar när man har ett tivoli, men så länge inte lagen finns kan man råka ut för sådana chocker som igår. Mina vänner riskared sina liv i någon karussel som såg farlig ut, åtminstone från marken där jag stod och tittade på. Lyckligtvis överlevde de. Paul Dianno och Bloodbound avslutade kvällen, inte heller det var något för mig. Det är inte mycket i Maiden-hårdrocken som tilltalar mig och det här var sådan musik till 100%. Det blev lite komiskt när sångaren hela tiden pratade engelska trots att han är svensk. De skulle tydligen släppa konserten på en live-dvd och ville att det skulle fungera utomlands, problemet blev nu i stället att det inte fungerade på scenen.
Det är väldigt roligt att det äntligen händer något i Bollnäs, arrangörerna ska ha en stor eloge för att de ger sig på att väcka den döda staden. Jag hoppas man gick ihop ekonomiskt så man kan fortsätta nästa år och försöka göra det här till en tradition. Det finns mycket att slipa på, men man hade tveklöst gjort sig förtjänta av en större publik. Festivalen gav mig dessutom chansen att träffa elever och det är alltid trevligt. Vi var nöjda alla fem när vi satte oss i bilen strax efter två på natten och började färdas tillbaka till Gästrikland och jag hoppas vi får chansen att göra samma färd igen nästa år.
Dagens låt: Weeping Willows - Somewhere
I long for us to meet
But I, I don’t know when
I don’t know where to seek
All I know is what I need
posted by Tomas at 2:23 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home