0-0 mot Bayern Munchen, 0-0 mot ett sargat Manchester United, ett bortaderby som väntar på söndag. Matchen mot Watford låg som insprängd i ett schema av speciella matcher, men som förra veckan artade sig blev det här något av en nyckelmatch, en match där vi behövde få en reaktion efter två relativt slätstrukna insatser. Främst behövde offensiven vakna till liv igen. Vaknade till gjorde den, mycket tack vare en spelare i de bakre leden, som verkade extremt spelsugen.

Roberto Firmino fick kasta in handduken redan på förhand, skadan som han ådrog sig mot United hade inte hunnit läka. Det spekulerades i att Shaqiri och Keita skulle komma in i elvan i stället, för att få fart på den offensiv som hackat de senaste matcherna, men ingen av dem fanns med när startelvan presenterades. James Milner hade flyttats upp på sin naturliga mittfältsposition igen och gjort plats för Trent Alexander-Arnold på högerbacksplatsen. Den unge engelsmannen har börjat komma igång igen efter sin skada och tittar man på våra resultat de senaste veckorna blir det ganska tydligt hur mycket han betyder för vår offensiv. Våra fyra senaste matcher i ligan innan gårdagen innehöll en vinst, 3-0 mot Bournemouth, och tre oavgjorda, 1-1 mot Leicester, 1-1 mot West Ham och 0-0 mot United. Vi gjorde alltså lika många mål igår, med Alexander-Arnold på planen, som gjort totalt i de fyra matcher som han saknats. Det här säger ändå något om hur viktig han är för vår offensiv, när han inte spelar kan motståndarna fokusera på att stänga av Robertson ute till vänster, den andra sidan finns inte samma hot. Igår spelade båda två, våra offensiva alternativ blir fler och det slutar med att alla fem assist kommer ifrån ytterbackarna.

Mot United i söndags kom vi till flera fina inspelslägen, men saknade den rätta leveransen. Ofta fastnade passningarna på försvarare innan våra anfallare hann få en chans att skapa något. Mot Watford behövde vi bara vänta i några minuter innan Alexander-Arnold hade serverat Mané, som gjorde matchens första mål. En liten stund senare hade duon gjort om proceduren och matchen var i stort sett avgjord. Det blev ett assist-hattrick för vår högerback, i den andra halvleken slog han en perfekt frispark fram till van Dijks första mål och han hade bud på mer. Salahs stolpträff i första halvlek kom efter en fantastisk framspelning, som borrade sig in bakom vänsterbacken i Watford. Innan matchen stod Alexander-Arnold på tre assist i ligaspelet, med att på nittio minuter ha dubblerat den siffran visade han hur mycket han betyder för att vår offensiv ska fungera. Hans passningsfot är ett livsfarligt vapen och även om han inte haft någon enorm poängproduktion under säsongen är det inte sällan vi startar farliga anfall från hans kant. Vi har lämnat planen mållösa två gånger under det här ligaspelet, båda gångerna har det varit med Alexander-Arnold på bänken. Fyra av våra sex oavgjorda matcher har kommit med en annan högerback än gårdagens dominant.

Det var överlag en mycket fin laginsats under gårdagen, det var inte bara Alexander-Arnold som gav positiva svar. Alisson räddade ett givet mål, van Dijk nickade in två mål, Matip visade än en gång upp ett tryggt mittbacksspel, Robertson hade två assist, den offensiva trion gjorde tre mål och hade tolv avslut på mål. Mittfältet ägde matchen från start och allra mest imponerande var Fabinho. Brassen som, likt James Milner, fått vikariera i backlinjen en del på sistone var en gigant. Watford gavs aldrig chansen att ta sig in i matchen, när de tog sig förbi vår press fanns Fabinho där bakom och stoppade det som dök upp. Hans tillbakajobb och brytning i samband med en omställning under den första halvleken var en av matchens stora delikatesser, fullständigt briljant. Vi har saknat hans spelartyp i många år, vi är många som ropat efter en defensiv mittfältare att lita på och det verkar onekligen som att han kommit nu.

Vi har tappat en del poäng på sistone, spelet har inte sett speciellt bra ut. Igår var dock första matchen sedan bortamatchen mot City som vi startade med elva spelare i sina naturliga positioner, inga mittfältare i backlinjen. Genast såg spelet bättre ut. På söndag vankas det derby, vi åker till Goodison för att försöka plocka hem dubbeln mot våra stadsrivaler. Poängtapp där och den här matchen kommer att glömmas ganska snart, men jag fick alla de svar jag önskade igår. Vi har tio omgångar kvar att spela och leder Premier League, våra skadade spelare börjar komma tillbaka.

Vid vår senaste seger, hemma mot Crystal Palace var det som att se det gamla Liverpool spela, på ett negativt sätt. Det var öppna spjäll i båda riktningar och vår tidigare så starka defensiv kom inte alls till sin rätt. När vi igår slog Bournemouth med klara 3-0 var det återigen som att se det gamla Liverpool spela, men på ett positivt sätt. Den här gången var det offensiven visade prov på vad man kan åstadkomma när spelet flyter, för det tre målen igår var tveklöst i underkant, vi kunde ha gjort det dubbla.

Vi behövde svara upp efter två raka kryss och en tappad serieledning, hemma mot Bournemouth var det bara en sak som gällde och det var tre poäng. För att nå de poängen hade Klopp gått tillbaka till den formation som var lyckosam under förra säsongen, där vår skyttekung Salah fick utgå från en kant och Firmino spela lite mer som en spets. En lyckosam förändring skulle det visa sig, redan innan halvtid var matchen avgjord och därefter handlade det egentligen bara om hur stor segern skulle bli. Det sista målet i matchen kändes lite speciellt, för det var längesen vi fick se så fina kombinationer i vårt anfallsspel. Nu var det få tillslag, en klack och sedan fick Salah lägga bollen i det hörn av målet som han nästan slitit ut sedan han kom till Liverpool. Att se honom komma med fart in i straffområdet är en fröjd och det gjorde han flera gånger igår. Jag har gillat formationen med Salah som spets, den har gjort oss mer kompakt och har tagit oss till ligaledning, men gårdagens match visade att vi kan vara flexibla i vårt sätt att ställa upp och det kommer vara väldigt viktigt inför avslutningen av säsongen.

Även om den offensiva trion gjorde en bra match igår var det bakom dem som matchens stora spelare höll till, för än en gång blev det tydligt att Gini Wijnaldum är en av de viktigaste spelarna i vår trupp. Han får inte de stora rubrikerna, men jämför man vårt mittfält med och utan honom kan man ganska snabbt se vilken betydelse han har för att spelet ska flyta. Mot West Ham i måndags hade vi ett mittfält som aldrig kom i matchen, som kämpade med att hitta rätt i sina positioner. En sådan gång är det svårt att få till något som kan liknas vid anfallsspel, det är dessutom väldigt svårt att skapa ett lugn för försvaret. Att ha någon som kan hålla i bollen, hålla undan motståndarna, dra ner på tempot, dra upp tempot och vinna mark är såklart vitalt när man ska vinna ett mittfält och det är egenskaper som vår holländske kämpe besitter. Det kan vara lätt att nöja sig med att beskriva honom som en hårt kämpade mittfältare, för det är han absolut, men han är mycket mer utöver det. Jag gillar James Milner skarpt, jag tror att det blivit rätt tydligt de senaste åren, jag gillar Jordan Henderson också, men de har inte Wijnaldums förmåga att få spelet att flyta. På något sätt tar sig bollen igenom mittfältet på ett mjukare och smidigare sätt när vår nummer fem är delaktig, det känns inte lika kantigt som det kan göra när vi bygger upp anfall utan honom. Igår fick han dessutom göra mål, något som inte är speciellt vanligt. Hans 2-0 stängde matchen och hans insats tydliggjorde än en gång varför han ska vara gjuten i vår startelva. Gini och Fabinho är två spelare att bygga mittfältet kring, vem som tar den sista platsen kan vi anpassa efter vilket lag vi möter, men fortsätter Keita på den väg han inledde i andra halvlek mot West Ham och byggde vidare på igår kan han komma att bli mer fast där också.

Vi ska kanske inte dra allt för stora växlar av gårdagens match, Bournemouths bortafacit är inte direkt något som skrämmer, tvärtom var det en perfekt match att få i det läget vi var. Under de kommande två veckorna väntar tuffare uppgifter, efter ett kortare träningsläger i Spanien är det dags för spela mot Bayern München i CL och sedan bär det av till Old Trafford för att möta ett pånyttfött Manchester United. I de matcherna kommer vi att få ytterligare svar på om vi är redo för de stora titlarna den här säsongen, speciellt mötet med våra rivaler från grannstaden kommer att kännas som ett stort delmål. Seger borta mot United skulle innebära att vi städat av den på pappret svåraste matchen vi har kvar och ändå stannat i ligaledning, förlust och vi skulle gå in i säsongens sista fjärdedel på samma poäng som City. Även om många United-fans kommer att ha delade känslor för att ge den ljusblå delen av staden hjälp i kampen om ligatiteln tror jag de hellre gör det än ser till att vår väg mot densamma blir enklare. Det kommer att bli en riktig holmgång och mot Paul Pogba och de andra måste vårt mittfält vara på topp. Om jag var Jürgen Klopp hade Gini Wijnaldum varit det första namnet att skriva ner på det där mittfältet och jag tror att det är precis som som vår tyske ledare resonerar också.

Visst är det lite konstigt, att man känna besvikelse över att bara leda tabellen med fem poäng? För det var verkligen min känsla efter matchen mot Leicester, jag tror att jag innerst inne varit mer nöjd om både vi och City hade vunnit, trots att det hade inneburit att ledningen bara var fyra poäng. Oavsett magkänsla sitter vi kvar i förarsätet och vi har tagit oss ur säsongens mest hektiska period som vinnare, för ser man tillbaka på december och januari är det inget snack om att vi skaffat oss en väldigt bra position.

När Rafa Benitez och hans Newcastle skrällde mot City hade vi chansen att rycka lite, vissa röster höjdes om att vi till och med kunde avgöra ligan. Avgöra ligan i januari, med sju poängs ledning? Det är såklart långt ifrån sanningen, vi hade skaffat oss en bättre position, men det här är, som alla vet, ett maraton och det avgör man inte efter halva loppet. Jag tror att det finns en fara med att vi ska måla upp varje match som en final, även om spelarna såklart känner en anspänning inför varje match kan jag få en känsla av att den blir värre om vi ska gå in med den pressen så fort det är ligamatch. Det borde egentligen vara tvärtom, vi borde kunna spela avslappnat. Det är för City varje match har gigantisk betydelse, det är de som inte har råd att tappa några poäng. Nu fanns det såklart många andra saker att skylla på i samband med matchen i onsdags, dålig plan, dålig domare, skador, men jag tyckte också spelarna såg lite spända ut, trots det tidiga målet. Vi kunde inte svara upp efter Leicesters kvittering och det överraskade mig, vi hade inte den där extra växeln som vi tidigare varit så bra på att lägga i.

Det märks bland oss fans också att det är en ny och nervös position att befinna sig i, i ligaledning med ett försprång som vi alla vet kommer att smärta enormt att tappa. För första gången den här säsongen tappar vi poäng mot ett lag som är utanför topp sex och genast börjar ifrågasättandena komma. Byt formation! Varför värvar vi inte? Varför släppte vi Clyne? Hur kan vi kasta in Lallana? Vad gör Matip på planen? Jag känner själv en helt annan nervositet inför matcherna än tidigare under säsongen och reaktionerna kring det som händer på planen blir starkare. När jag egentligen borde lita mer på laget än jag någonsin gjort är det snarare så att jag tvivlar mer än på länge, det är ologiskt att jag i samband med Leicesters kvittering reagerar som att matchen är körd, för det gjorde jag. Jag trodde inte på ett segermål i andra halvlek, men sett till hur Liverpool presterat den här säsongen borde jag ha gjort det. Det är nog bara att ställa sig in på att den här säsongsavslutningen inte kommer att likna något vi varit med om de senaste decennierna, visst har vi varit med i toppstrider tidigare, men vi har aldrig varit laget alla de andra jagat. Man märker på de andra lagens supportrar, på media och även på de andra lagens spelare(ja, Kyle Walker, det är dig jag menar) att det här är vår säsong.

Även om ett kryss mot Leicester kan skapa tvivel måste vi fortsätta att stötta Klopps bygge. Byta formation? Varför ändra på en formation som givit oss ligans bästa defensiv, tillsammans med en sylvass offensiv? Varför värva nu? Klopp har sedan sin ankomst visat att han värvar spelare för att spela en roll över tid, inte för att agera plåster på sår under tre omgångar i februari. Clyne hade säkert startat mot Leicester om han varit kvar, men hade han varit spelaren som gjort skillnad? Har vi inte tidigare ifrågasatt honom just för att han inte är en spelare som gör skillnad? Vill minnas att det höjdes röster i somras om att släppa honom för att satsa på Camacho. Adam Lallana gör nog sin sista säsong i Liverpool, gjorde inget stort inhopp, men den chans vi skapade i slutskedet kom efter att han gjort en djupledslöpning i straffområdet. Matip var med stängde ner Napoli i den viktigaste matchen vi spelat den här säsongen, så att lita till honom hemma mot Leicester ska inte behöva vara några bekymmer.

Det är dock en sak som jag känner att jag ifrågasätter å det grövsta, det är träningslägret som vi valde att ha i Dubai. Att fotbollsvärlden inte lägger så stor vikt vid mänskliga rättigheter kommer såklart inte som någon nyhet, vi ska trots allt snart ha ett mästerskap i Qatar, men jag blev väldigt besviken när jag läste att vi skulle bege oss till Förenade Arabemiraten på läger. Även om vi inte skyltat med det i sociala medier har vi varit med och betalat pengar till en kvinnoförtryckande diktatur. Anders Bengtsson pratade väldigt bra om det i det senaste avsnittet av Offsides podcast, har ni inte lyssnat tycker jag ni ska göra det. Personligen hade jag gärna sett att vi valt lite sämre träningsförutsättningar, om vi nu skulle bege oss utomlands. När hemsidan inte skriver om det och spelarna inte lägger upp från det i sociala medier känns det som att även klubben är medveten om det omoraliska att bege sig till landet, kanske är det en sådan gång som man också borde låta bli resan. Kan man inte stå för sitt resmål tycker jag man bör åka någon annanstans.