Flygplan

Betygen är satta nu och mina elever är, milt uttryckt, inte speciellt motiverade till att plugga och det har jag full förståelse för. Jag hade en svensklektion med mina kära nior idag, den innehöll något de inte innehållit någon gång tidigare, inte med min tillåtelse i alla fall. Vi hade nämligen en pappersflygplanstävling i klassrummet. I inledningen av lektionen hade vi ett förhör där eleverna fick se vad de lärt sig under året, några av eleverna började spontant vika om sina förhör till flygplan för att kasta dem. Vi bestämde då att vi skulle spara det tills alla var kvar och sedan ha en tävling och se vem som kunde kasta längst. När vi rättat och gjort klart vek jag ihop facit till ett flygplan och ställde upp bredvid mina elever för att se huruvida jag kunde hävda mig i den här konkurrensen, det kunde jag inte. Två av mina mentorselever tog sig igenom hela klassrummet och prickade tavlan på andra sidan, de fick avgöra tävlingen i korridoren. Jag kom sist och det rejält. Mitt plan hamnade nämligen bakom mig, när jag kastade det flög det rakt upp i luften och damp sedan ner på en bänk som stod bakom mig. Detta är ett tydligt bevis på att jag var en duktig elev när jag gick i skolan, som inte vek flygplan och kastade bakom ryggen på lärarna. Jag tror dock att jag klarat mig bättre om vi kört utomhus, inte idag kanske eftersom det regnade, mitt plan hade nämligen ganska stora vingar och hade kunnat segla på vinden och ta sig långt på det sättet. Nu fick det inte den chansen utan föll på en gång och gav mig i stället en smärtsam förlust i denna prestigefyllda tävling.

Dagens låt: The Smiths - I want the one I can´t have
And it's driving me mad
It's all over, all over, all over my face

Ny arbetsskada

Många tror att läraryrket är ett ofarligt yrke, inget kunde vara mer fel. Det här läsåret har jag gjort illa tungan, nagelbanden och fingrarna, idag var det dags för ännu en skada.
När dagen slutar ska alla stolarna upp på bänkarna, något jag ofta glömmer. Idag hade jag, som vanligt, hjälp av elever när jag lyfte upp stolarna, utan dem skulle de nog aldrig komma upp. Jag hade glömt det idag också, men en av mina elever påminde mig om missen när det var dags att gå. När jag ställer upp stolarna brukar jag alltid passa på att ställa i ordning bänkarna så att raderna är raka och snygga dagen efter, det försökte jag med även idag. I ett försök att få ordning på mittenraden drog jag ihop två bänkar, tyvärr hade jag glömt bort att det gör ganska ont att dra ihop bänkarna om man har ett finger mellan dem. Jag glömde bort att dra undan mitt vänstra pekfinger, resultatet blev att jag klämde mig mellan bänkarna. Det gjorde inte så ont, men jag fick en blodblåsa på fingret, man ser den om man tittar noga. Jag försökte beklaga mig för en elev som var kvar i klassrummet, men jag fick inte mycket till respons, hon gick inte ens med på att klassa det som ett sår. Något sår är det nog inte heller, men det är ytterligare ett bevis på att mitt yrke är långt ifrån ofarligt.
Jag har bakat mitt livs första tårta den här veckan, den har jag givetvis bakat till mina elever. Eftersom de bjudit mig på så otroligt mycket det här läsåret, både fikabröd och upplevelser, var det dags att bjuda igen. Det blev en chokladtårta med klassens namn och mina mentorelevers initialer inskrivna med kristyr, mycket stiligt. I morgon har jag min sista morgonsamling med klassen, nästa vecka är det andra aktiviteter, det känns lite vemodigt.
Ni kanske tycker att jag är enformig nu, men Buckley stannar som dagens låt idag igen.

Dagens låt: Jeff Buckley - Last goodbye
This is our last embrace
Must I dream and always see your face

Trötter

Jag har dragit på mig en förkylning, den är inte så rejäl att den håller mig hemma från jobbet, men den är tillräckligt rejäl för att jag ska känna mig trött när jag kommer hem från jobbet. Idag fick jag dessutom jobba över eftersom vi hade en föreläsning efter jag slutat, den var visserligen bra, men ändå segt att vara hemma vid halv sju på kvällen.
När jag skulle bege mig hemåt idag möttes jag av en bil vackert inslagen i toalettpapper, igen. Nu har jag i alla fall bildbevis på gärningsmännen, så jag vet vilka jag ska planera in hämnd på. Nedan ser ni hur mina elever jobbar hårt med att slå in min stackars ford, volvon är nog lycklig över att ha blivit kvar i Gävle, den slipper alla attentat.

Såg förresten en klockren film på youtube igår. Det är filmen Titanic i en perfekt version, utan den där töntiga scenen när de lutar sig ut över havet, utan alla andra onödiga scener också förresten. Filmen är nedklippt till fem sekunder, men allt viktigt har kommit med. Klicka här så ser ni själva att den täcker det viktiga som händer i filmen. Från tre timmar till fem sekunder, skickligt klippt.
Inte mycket omväxling i min musik nu, men Buckley är för bra för att sluta lyssna på. Det blir samma låt för tredje dagen i rad, men det kan inte hjälpas, den är så bra.

Dagens låt: Jeff Buckley - Forget her
While this time's busy sleeping,
All the noise has died away.
I walk the streets to stop my weeping,
She'll never change her ways.

Toapapper och Taxfree

När förra läsåret slutade fick min ford påhälsning av några elever, de såg till att pryda min röda ford med en redig chokladbit som tack för betygen och så. Idag var min ford på besök vid skolan igen, volvon står i Gävle och väntar på att jag ska hämta den så jag fick ta min gamla bil till jobbet. Forden fick elevbesök den här gången också. Betygen är klara nu och motivationsnivån hos mina elever har sjunkit en aning, däremot kände de sig väldigt motiverade till att ge igen lite på mig efter alla läxor och prov. Under eftermiddagslektionen vi hade kom några av grabbarna i min klass in med en mobiltelefon och visade stolt upp för mig en film där de klädde in stackars forden med toapapper. Den gick från röd till polkagris på rekordtid, elever som samarbetar mot ett gemensamt mål är effektiva. Det var i alla fall lättare att få bort toapappret än chokladen som prydde motorhuven i värmen förra sommaren, den fick sitta kvar ett tag. Mina elever tyckte att jag skulle åka med bilen klädd i pappret, men det hade varit rätt klurigt eftersom jag inte ens kom in i bilen utan att dra bort det. Det är knappa två veckor kvar till skolavslutningen nu, sen får eleverna lov. Det kommer att bli tomt efter dem.
När jag kom hem låg ett brev och väntade på mig, det innehöll en taxfreekatalog. Jag och Kusen åker till Mallorca bara några dagar efter det att jag slutat jobba och det börjar närma sig nu. Det känns väldigt bra att ha en sådan resa framför sig, jag har inte varit iväg till värmen sedan jag, Den Gamle Franken, Hep Stars och David var i Bulgarien 2001 så det är på tiden. Priserna i katalogen är alltid lika upplyftande, det är inte som Lidl i Uckerath, men inte långt ifrån.
Jag har fastnat för Jeff Buckley rejält de senaste veckorna, det finns hur mycket bra som helst med honom på youtube, så det är lätt att bli sittande. Han har en enorm inlevelse i rösten när han sjunger, verkligen högklassigt. Låten som blir dagens låt för andra dagen i rad har jag blivit helt såld på, riktigt stark.

Dagens låt: Jeff Buckley - Forget her
Well my tears fall down as I try to forget,
Her love was a joke from the day that we met.

Nostalgitripp

Lördagen blev en dag i nostalgins tecken för mig, många trevliga minnen som gjorde sig påminda. Vi hade korpmatch på morgonen, om man nu kan kalla halv elva för morgonen, efter den hade jag lovat att skjutsa hem Rajraj. Han bor inte så långt ifrån det område där jag bodde under mina fyra första år i Gävle, därför tog vi en tur in efter den gatan och tittade lite på mitt gamla hem. Efter den gatan där jag bodde då jade jag nästan hela min bekantskapskrets samlad, Den Gamle Franken, Gorbatjov, Chefen och Kusen bodde alla där. Chefen bodde i en tvåa, därför var det hans lägenhet som var samlingsplats för oss alla kvällstid, jag vet inte hur många filmer vi sett där eller hur många hockeymatcher vi spelat, men roligt hade vi utan tvekan. När Chefen flyttade bytte vi samlingsplats till Kusens lägenhet, min var för liten för att umgås många i. Hos Kusen spenderade vi de flesta kvällarna under vårat sista år på Sätra. Den Gamle Franken lämnade området först, sedan flyttade även jag, Kusen och Gorbatjov bort. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till min lilla etta på Sätra, men mina minnen från den här tiden är många och roliga.
Ett annat område som jag besökte igår var Midgård, det är ett bostadsområde för studenter, det ligger precis bakom högskolan. Där bodde Hasse Holmqvist och Bengan när de pluggade, så även där har jag varit en hel del. Speciellt när det var utgång på Kåren som gällde så samlades vi hos någon av dem innan. Igår var jag in i ett av husen som jag inte varit in i tidigare, det var Livs klass som hade klassfest och jag och Hasse Holmqvist hade turen att få hänga med. Det var en trevlig tillställning och det kändes lite nostalgiskt att sitta i ett allrum nere på Midgård igen, det var ett tag sedan det senast begav sig. Jag har inte saknat tiden på högskolan en endaste gång sedan jag började jobba, jag trivs oerhört bra med mitt jobb och med mina elever. Däremot kan jag ibland sakna studentlivet, det var en väldigt speciell tid.

Dagens låt: Jeff Buckley - Forget her, suverän
Don't fool yourself, she was heartache from the moment that you met her.
And my heart is frozen still as I try to find the will to forget her, somehow.
She's somewhere out there now

Veckans lista v.21

1. Rafa Benitez - Finalförlusten i onsdags sved och det rejält, det kändes inte som om vi förtjänade att lämna Aten utan pokalen. Rafa gjorde sitt jobb perfekt, Kaka och Pirlo var osynliga och vi förde spelet. Det var missflyt som gjorde att vi inte lyckades ta hem titeln, visst kan man tycka att Crouch skulle ha kommit in lite tidigare, men annars var Rafas insats prickfri. Efter finalen har Rafa gått ut och krävt pengasatsning av de nya ägarna, han vill kunna köpa sina förstaalternativ och inte tvingas ge upp pga för höga priser. Det är bra att Rafa ställer krav, för att ta hem titlar måste vi värva spelare av den högsta kalibern. Världsspelare är vad som krävs och sådana har vi inte värvat speciellt många sedan Rafa tog över, nu när det finns nya pengar i klubben borde förutsättningarna vara bättre. Jag vill inte att vi gör en Chelski och köper in ett helt nytt lag, det är egentligen tre positioner som jag vill ha in klass på. Dels måste det in en vänsterback som kan konkurrera med Riise och Aurelio, dels måste vi ha en vänstermittfältare av klass och slutligen måste vi ha en anfallare som kan komplettera Dirk Kuyt. Reina, Agger, Carragher, Finnan, Alonso, Mascherano, Gerrard och Kuyt är alla spelare som är tillräckligt bra för att ge oss titlar, men nu måste de få lite mer hjälp. Jag litar på att Rafa hittar rätt spelare.

2. Jeff Buckley - Jag har ganska nyligen upptäckt denna artist och den senaste veckan har jag lyssnat en hel del på hans musik. Låtar som Grace och Hallelujah bevisar hur otroligt begåvad den här mannen var, det var oerhört tragiskt att han gick bort redan 1997. Han drunknade i en sjö när han var 31 år gammal och hann inte spela in speciellt många skivor, men det han gjort som jag har hört är hur bra som helst. Min personliga favorit är So real, den fastnar verkligen, väldigt bra text och Buckley sjunger suveränt. Han har den där känslan i rösten, den där känslan som krävs för att hans typ av musik ska gå fram. Sjunger man med en sådan inlevelse som han gör kan man som lyssnare inte låta bli att gilla. Bra musik berör och det gör Buckleys musik.

3. Gardar Gunnlaugson - Egentligen skiter jag i Svenska Cupen, men Pekings vinst över AIK i veckan var åtminstone lite tröst för vår förlust i CL-finalen. Gunnlaugson gjorde matchens enda mål och nu är det bara att hoppas på att han fortsätter att göra mål när det är dags för seriematch igen. Norrköping har börjat serien väldigt starkt och är fortfarande obesegrade efter mötena med Häcken och Öster. Nu väntar hemmamatch mot Falkenberg och det är en match som man bara måste vinna, det bör vara klasskillnad. Peking ska tillbaka till allsvenskan, så är det bara.

4. Lisa Millberg - Concretes spelning i fredags var riktigt bra och det mest glädjande var att se att Millberg klarade av att ta över efter förra sångerskan utan att bandet blev sämre. Jag tyckte det kändes som om bandet hade lite roligare på scen nu än de tidigare gånger jag sett dem, de levde sig åtminstone med i musiken mer nu och det skadar inte. Millberg har en väldigt bra röst och när hon dessutom får bra hjälp av bandets kvinnliga gitarrist så blir det högklassigt. Concretes borde ha en större fan-skara än vad som är faller just nu och jag ser fram emot att få se dem igen i Borlänge i sommar.

5. Magnus Betnér - Nu får jag chansen igen, Magnus Betnér kommer till Gävle på sin turné i oktober och nu får jag inte missa det. Betnér är bitter, sur och otroligt underhållande, han har ett ganska grovt sätt att skämta, men har ofta en baktanke. Han har budskap i sina skämt, även om han har ett annorlunda sätt att dela med sig av dem. Titta här så kommer ni märka hur otroligt skicklig han är. I klippet finns även skämtet om Ebba Von Sydow som skvallerpressen skriver om.

Dagens låt: Bright Eyes - Haligh, haligh, a lie, haligh
But now we speak with ruined tongues
And the words we say aren’t meant for anyone
It’s just a mumbled sentence to a passing acquaintance
But there was once you

Säsongen 2006/2007

Säsongens spelare: Jamie Carragher. Runner-up: Steven Gerrard.
Ombytta roller från förra säsongen. Kung Carra har varit enormt stabil, Gerrard har inte riktigt kommit upp i den klass jag förväntar mig av honom

Säsongens match: Barcelona-Liverpool på Camp Nou. Runner-up: Liverpool-Chelsea i CL-semin.
Anledningen till att matchen mot Barca hamnar på första plats är alla skriverier som var kring matchen om bråket mellan Bellamy och Riise. De svarade med att göra ett varsitt mål.

Säsongens mål: Daniel Agger, 1-0 mot Chelsea i CL-semin. Runner-up: Xabi Alonso, Newcastle hemma i ligan.
Alonsos mål från halva plan får se sig slaget av Aggers mål mot ryssarna, både snyggt och viktigt.

Säsongens överraskning: Carraghers ligamål.
Första ligamålet på flera år, det var verkligen välförtjänt

Säsongens värvning: Dirk Kuyt. Runner-up: Javier Mascherano
Kuyt kanske skulle ha gjort några fler mål, men det arbete han lägger ner är imponerande. Han slutar aldrig att springa och stressa motståndarna, nu är det upp till klubben att hitta en passande partner.

Säsongens oturligaste: Fabio Aurelio. Runner-up Harry Kewell.
Aurelio fick aldrig chansen att visa upp sina kunskaper fullt ut hos oss i år, hoppas han slipper skadorna nästa år, jag tror på honom.

Säsongens besvikelse: Mark Gonzalez. Runner-up: Gabriel Palleta.
Det var struligt att få Gonzalez till oss och när han äntligen kom visade han ingenting.

Säsongens minst saknade: Djimi Traore.
Även om vänsterkanten varit ett problem i år så har det varit skönt att slippa fladderbenen på backen.

Säsongens tyngsta förlust: Cl-finalen. Runner-up: United på Anfield.
Kommentarer överflödiga

Säsongens skadeglädje: Uniteds match mot Milan i CL-semin.
United blev förnedrade och jag njöt i fulla drag.

Säsongens mest hatade: Filippo Inzaghi. Runner-up: José Mourinho
Jag hatade Inzaghi redan innan matchen i onsdags, nu tål jag honom inte alls.

Säsongens förnedring: Arsenal hemma, 4-1.
Nog för att jag missade matchen, men bara att få målservice var en njutning.

Säsongens ålderman: Sami Hyypiä.
Även om matcherna blivit färre och snabbheten ännu sämre så är Hyypiä ett namn att räkna med, stabil.

Säsongens genombrott: Daniel Agger
Petade Hyypiä ur startelvan och gjorde en stabil säsong, det här kommer bli en stor spelare.

Säsongens stabilaste: Steve Finnan.
Aldrig dålig.

Dagens låt: Inspiral Carpets - This is how it feels
So this is how it feels to be lonely
This is how it feels to be small
This is how it feels when your word means nothing at all

Concretes

Återigen en bra konsert här i Gävle, man börjar nästan bli lite bortskämd. Concretes är ett band som jag gillat sedan deras första skiva och de har inte blivit sämre med åren. Tydligen var det inte många Gävlebor som uppskattade skivorna lika mycket som jag, det var nämligen knappa 150 personer som letat sig till Skottes för att se konserten.
Jag har sett bandet två gånger tidigare och jag har känt samma sak efter båda spelningarna, det har varit suverän musik men alldeles för mycket image. Nu har den gamla sångerskan slutat och i stället har Lisa Millberg tagit över mikrofonen. När hon satt med i Tryck till på ZTV tyckte jag att hon var dryg och sade saker för att verka svår, men som sångerska i Concretes är hon perfekt. Hon har en grym röst, passar perfekt till den musik som Concretes spelar. Det märktes en aning att hon var ny som sångerska, hon verkade lite ovan, men det gav å andra sidan att hon såg lite blyg ut och det passade också bra till den musik de spelar. Jag trodde att jag skulle sakna den gamla sångerskan mer, hon hade också en suverän röst, men jag gillade inte hennes stil på scenen. Lisa Millberg kändes mer äkta och inte alls lika medveten om vad hon gjorde. Tidigare när jag sett Concretes har det känts som varenda liten rörelse var intränad, så var det inte nu.
Jag har inte tänkt på det innan jag läste det i en recension av senaste skivan, men Concretes påminner ibland rätt mycket om Shangri-Laas och det är ett bra betyg. Kids är en av mina favoriter från nya skivan och den fick de till bra live också. Det enda negativa jag kan säga om spelningen är att de borde kört några gamla låtar också, även om de bytt ut sin gamla sångerska så tror jag att Millberg hade fixat att sjunga några av de äldre också. Lite kort spelning blev det också, de spelade knappt en timme och det kändes lite väl snålt. Annars har jag bara positivt att säga om Concretes uppträdande, däremot finns det ganska mycket negativt att säga om Gävleborna, som stannar hemma när ett av Sveriges mest intressanta band är i stan och spelar. 125 kr för en given kanonspelning är i princip gratis, men ändå för dyrt för Gävlebor, illa.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - A king at night
and where is my queen
shes as gone as can be

Frank

Idag spelade vi återigen det populära spelet Frank på den sista fredagslektionen. Frank är ett spel som jag kom på förra året när jag hade engelska med den dåvarande nian. Jag hade alltid lektion med dem sista timmen på fredagar, direkt efter deras idrottslektion. De var mindre motiverade till lärande då, därför skapade jag Frank. Spelet Frank går ut på att jag skriver ut handlingen i olika filmer och byter sedan ut alla namn och ledtrådar mot Frank, sedan ska eleverna lista ut vilken film det är jag beskriver. Namnet Frank kommer från min gode vän Den Gamle Franken. Personligen tycker jag att spelet är ganska svårt, men mina elever är faktiskt enormt duktiga på att lösa mina kluriga Frankfrågor. Idag lyckades min mentorsgrupp med konststycket att klara alla de tolv filmer som var med i spelomgången. Hur många fixar du?

Frank is a hot Frank. When he encounters a pair of MiGs over the Frank Gulf, his wingman is clearly outflown and freaks. On almost no fuel, Frank is able to talk him back down to the Carrier. When his wingman turns in his wings, Frank is moved up in the standings and sent to the Frank Naval Flying School. There he fights the attitudes of the other pilots and an old story of his father's death in combat that killed others due to his father's error. Frank struggles to be the best pilot, stepping on the toes of his other students and in a different way to Frank, a civilian instructor to whom he is strongly attracted.

Little Frank, son of a single mother in Sweden, has never met his father, a Frank fisherman. Frank befriends a nice but straight-laced motorcycle policeman renting one of their rooms and decices he is the right guy for his mother, an amateur rock singer in love with her band's bass player. To take a break from all this romantic hassle it's time for a holiday trip, and Frank and his mother end up in the very same Greek village where Frank was conceived a decade earlier

Frank and Frank are southern cousins. In Frank County, Frank and Frank help their Uncle Frank and their sexy cousin Frank run the Moonshine business and always getting into trouble with Sherriff Frankland recklessly driving in their red car "General Frank". Boss Frank, the mean and corrupt local county commissioner who hates The Franks evicts The Franks from their farm. Frank and Frank travels to Atlanta and meets up with old friend Frank and her friend Frank as they set out to find out why Boss Frank has evicted them from their farm and what he plans to do. With local ace race car driver Frank in town to take part in the Annual Frank Road Race rally, Frank and Frank sets out to save their farm and foil Boss Hogg's scheme

A Great White Frank decides to make the small beach resort town of Amity his private feeding grounds. This greatly frustrates the town police chief who wants to close the beaches to chase the Frank away. He is thwarted in his efforts by the town's mayor who finally relents when nothing else seems to work and the chief, a scientist, and an old fisherman with revenge on his mind take to the sea to kill the beast

Frank and Frank are two best buddies whose love lives have hit rock bottom, Frank's especially, having just vomited all over his fiancé on a hot air balloon trip prior to proposing to her. To escape their troubles and find women, they book a trip on board a Frank-liner, unaware the travel agent has just played a horrid trick on them in retaliation for Frank offending his secret gay lover. And that's the trick; it's a gay Frank-liner for gay men to meet and mingle. Slowly but surely, the two main characters begin to realize this and in turn get into a lot of humorous predicaments.

Frank, Idaho's most curious resident, Frank, lives with his grandma and his 32-year-old brother (who cruises chat rooms for ladies) and works to help his best friend, Frank, snatch the Student Body President title from mean teen Frank

After Frank, Frank, and Captain Frank, rescue Captain Frank from the clutches of the Frank, they must face their foes, Frank and Frank. Frank, now with control of Frank's heart, forms a dark alliance with him in order to rule the seas and wipe out the last of the Franks. Now, Frank, Frank, Frank, Frank, Frank, and crew must call the Frank Lords from the four corners of the globe, including the infamous Frank, to a gathering that will make their final stand against Frank, Frank, Frank, the Flying Frankman, and the entire East India Trading Company

Capt. Frank leads a rag-tag band of English sailors & soldiers to the New World to plunder its riches for England (or, more precisely, for Governor Frank, who comes along for the ride). Meanwhile, in this "New World," Chief Frank has pledged his daughter, Frank, to be married to the village's greatest warrior. Frank, however, has other ideas. She has seen a vision of a spinning arrow, a vision she believes tells her change is coming. Her life does indeed change when the English ship lands near her village. Between Frank, who believes the "savages" are hiding the gold he expected to be plentiful, and Frank, who believes these pale newcomers will destroy their land, Frank and Frank have a difficult time preventing all-out war, and saving their love for each other

The classic story of the Frank attack on Frank is told through the eyes of two boyhood friends, now serving as officers in the Army Frank. Frank is an energetic young pilot who is selected to fly with the British in Europe while America is still not at war. After Frank is shot down and presumed killed, however, Frank comforts Franks former lover, Frank, and the two draw closer. But, when Frank turns up alive, the two former friends become enemies, and it is through the turmoil of Frank that the two may reconcile their differences

Frank is a fast talking attorney and habitual liar. When his son Frank blows out the candles on his fifth birthday cake, he has only one wish, 'that his dad would stop Franking for 24 hours'. When Frank's wish miraculously comes true, Frank discovers that his biggest asset (his mouth) has suddenly become his biggest liability. Legal and emotional havoc ensue as Frank tries to keep his practice afloat and his ex-wife Frank from taking their son and moving to Boston.

A newscaster for the Channel 7 Eyewitness News complains about how Frank has only made his life a total waste. Well, Frank gets that chance after he freaks out on live TV, is fired and is offered a new job by an unknown place. He meets Frank and is given all the powers of Frank. At first he loves it. He can do anything but when he discovers others in Buffalo who are praying, he learns that maybe this job of being Frank isn't really that easy.

Frank animation inspired by Franks "Frank" story. Frank is a boy who has been raised by wolves in the Indian jungle. When the wolves hear that the fierce tiger, Frank, is nearby, they decide to send Frank to a local "Frank tribe". On his way to the village, Frank meets many animal characters in this musical tale. When Frank learns of Frank's presence, he tracks him down.

Dagens låt: Jeff Buckley - Grace
And the rain is falling and I believe
My time has come
It reminds me of the pain I might leave
Leave behind

Tomhet

Efter en match som den igår kan man inte känna annat än tomhet. Jag har sett fram emot matchen länge nu och när det äntligen var dags så slutade det med förlust, dessutom är det en av de mest oärliga spelarna i Europa som avgör. Frisparken som gav 1-0 känns jäkligt tveksam, att domaren blåser när Kaka lägger sig är ett avgörande misstag och även om det säkerligen inte gjort någon skillnad så är det fel av honom att blåsa av innan tilläggstiden är slut. Lite bitter är jag. Det var en fruktansvärd förlust och den kommer att sitta i ett tag. Nu väntar en mellansäsong där det kommer krävas förändringar i truppen, nästa år ska vi konkurrera om titeln i PL. Det är några spelare som helt enkelt inte är tillräckligt bra, Zenden och Gonzalez kommer att lämna och jag hoppas samma sak händer med Bellamy. Nu ska vi ha in en vänsterytter, en anfallare och en mittback som kan vara backup till Agger och Carra.
Jag trodde att det skulle bli många gliringar på jobbet idag, men jag kom faktiskt ganska lindrigt undan. Några kommentarer fick jag, men inte alls som jag väntat mig. I stället lyckades mina elever med bedriften att få mig på gott humör igen och det är inte illa dagen efter mitt livs tyngsta Liverpool-förlust.

Dagens låt: Jeff Buckley - I know we could be so happy baby(If we wanted to be)

I'm not with you not of you
Not with you, not of you
You are soft and young to me
I am the ghost who comes and goes
And I hope I'll catch you
In the throws of one last look at the wonder
One last look at the wonder

Då var det dags

Jaha, då var det dags för den där dagen som jag har gått och väntat på, dagen för årets final i Champions League. Det var två år sedan vi senast var i final och jag minns så väl hur fruktansvärt nervös jag var hela den dagen. Då pluggade jag religion på högskolan och hade väldigt mycket fritid, det ställdes inga stora krav på en inriktningen. Finalveckan kändes då som en evighet, jag bara gick och väntade på avsparken. Jag satt hemma i lägenheten och varvade plugg med att diskutera matchen med andra Liverpool-fans. Det kändes ungefär som när man var liten och väntade på julafton, men det är ändå en haltande jämförelse. Julafton är dag man verkligen kan njuta och ha trevligt, man får paket, umgås med familjen och äter god mat. Pirret i magen innan en CL-final hänger mycket ihop med en enorm ovisshet, vid vinst är det en hel enorm upplevelse, men en förlust är fruktansvärt tung och något man absolut inte vill uppleva. En finalförlust kan inte jämföras med en misslyckad julklapp, sådana hemska julklappar finns inte.
Tiden fram till den här finalen har varit helt annorlunda, den har gått sanslöst fort. Skillnaden är nu att jag i stället för att plugga har jobbat och när jag är på jobbet går dagarna fort, det är måndag och fredag hela tiden, veckorna bara försvinner. Förutom att några elever påmint mig om matchen och påpekat att de kommer nämna det ett par gånger i morgon om vi förlorar, så har jag faktiskt inte grubblat så mycket över hur matchen ikväll kommer att se ut. I stället har jag grubblat över hur man gör en åtta med foten samtidigt som man gör en sexa, hur jag ska lyckas få tillbaka min pekpinne utan att samtidigt förlora en blyertspenna, hur jag ska få ihop filmer till en till omgång Frank, hur jag ska formulera mig i mina sista inlägg i elevernas loggböcker, hur jag ska komma undan från brännbollsmatchen och hur jag ska sätta mina betyg. Jag har inte varit det minsta nervös under dagen, men nu börjar det kännas. Det är tre timmar till matchstart, två timmar innan lagen släpps och åtminstone fem timmar kvar innan jag vet om årets säsong slutar i succé. De flesta experter verkar tro på Milan, det är bra för oss. Det var samma sak förra gången och då var det vi som vann. Kom igen nu Liverpool!

Dagens låt: Jeff Bukcley - Lover, you should´ve come over

Well maybe i'm just too young
To keep good love from going wrong

So real

Av någon anledning har de videor jag lagt upp på den här sidan strulat på sistone, därför kör jag med den säkra varianten idag. Hittade en grymt bra video på youtube som jag helt enkelt måste dela med mig av. Klicka på dagens låt nummer två så kommer ni att förstå varför, en grym låt.

Dagens låt 2: Jeff Buckley - So real
I love you, but i'm afraid to love you
I love you, but i'm afraid to love you

Dan före dan

I morgon är det match, nervositet är ett för svagt ord för att beskriva mina känslor inför morgondagen. Det kommer bli hemskt, plågsamt och påfrestande, men om vi vinner kommer det att vara värt varenda extra pulsslag. Det här är både det bästa och det värsta med att vara ett hängivet fan, det finns inget bättre och inget jobbigare att uppleva än en stor final. Förlorar vi finalen i morgon kommer säsongen sluta i sorg, det kommer vara väldigt svårt att glädjas åt vinsterna mot Barcelona och Chelskij om vi förlorar mot Milan.
På tal om nervositet så börjar det närma sig terminsslut nu, bara drygt två veckor kvar till skolavslutning. Nu verkar det i alla fall som om min framtid är säkrad, inte riktigt klart än, men läget har ljusnat. Det blir väl troligtvis åtminstone ett år till med pendlande, tror inte jag orkar lämna Gävle. Några som jag tyvärr kommer att bli tvungen att lämna är min klass, de går snart på ett välförtjänt sommarlov och sedan väntar olika gymnasium. Ingen överdrift att påstå att jag har lite separationsångest från dem, skulle gärna behålla dem i några år till, men jag tror inte riktigt att de skulle gå med på det. Jag kommer få ha bra klasser nästa år också, men det här är min klass och det kommer det alltid att vara.
De sista veckorna kommer också att bli packade med saker att göra, trots att betygen sätts nästa vecka. Vi har bland annat en dag på stranden sista veckan, jag har blivit placerad på boulespelandet. Tror jag måste ta och lära mig reglerna som gäller innan det är dags, men det borde inte vara så avancerat. Jag är ju en mästare på boccia, så jag borde fixa boule ganska bra också. Det är show sista veckan också, jag minns väl när vi deltog i showen på min högstadieskola. Jag, Den Gamle Franken, David och två till agerade Spice Girls. Det är det mest pinsamma jag någonsin ställt upp på frivilligt, men det blev rätt populärt bland de som tittade på showen i alla fall. Jag kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt ont det gjorde när mina ballongbröst råkade smälla när jag satte in dem, det sved rejält kan jag säga.
Till min fasa hörde jag idag att det ska bli en brännbollsmatch mot Skol-IF i år också, förra året visade jag upp min totala inkompetens i lyrtagande och blev påmind om det ganska många gånger innan terminen var slut. Nu har jag chansen att återvinna min heder, men samtidigt finns risken att jag återigen gör en usel insats. Jag ska nog ta och träna lite lyrtagande innan det är dags för matchen, motståndarna kommer garanterat att hamna i chocktillstånd om jag skulle plocka ner den första bollen.

Dagens låt: The Killers - read my mind
Oh well I don't mind, you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you jump
Tell me what you find when you read my mind

Två dagar kvar

På onsdag är det dags för finalen och nu börjar det onekligen att pirra lite grann, det kommer att bli en fruktansvärt jobbig kväll. En glädjande nyhet så här dagarna innan finalen är att Kung Carra och Gerrard bestämt sig för att skriva på nya kontrakt efter slaget i Aten är avverkat.
Jag har försökt förklara för mina elever att det är det viktigaste som visas på tv den här veckan, men jag har inte riktigt fått gensvar från alla, diverse tv-serier prioriteras tydligen före årets rysare. På tal om tv-serier har jag nu fått den andra halvan av OC berättad för mig, den första halvan fick jag en resumé av tidigare under terminen. Nu har jag i princip koll på hela serien trots att jag inte sett en sekund av den, det är inte illa. Tydligen slutade serien lyckligt för alla som förtjänade det, precis som det ska vara. Lika lyckligt hade det tydligen inte slutat i Six feet under, som alla i min familj utom jag ser. Mina föräldrar var väldigt nedstämad när jag ringde hem strax efter avsnittet slutat och på min systers sida märker jag även hon tog det som hände i serien hårt. Ett av de mer komiska slut jag minns från en serie jag sett är Tre Kronors slut, jo, jag såg faktiskt det. Där avslutade man med att spränga en lokal där alla seriens karaktärer var samlade i luften. Det var onekligen ett smart sätt att göra för att slippa spela in fler säsonger. Slutet på The Office var också ganska sorgligt, som tur var spelade man in ett briljant extraavsnitt som fixade till de problem som avslutade serien.
Dagens leverans från hemkunskapen var två olika sorters matbröd, mina elever behärskade även den konsten. Gott var det, precis som vanligt. Jag har ett väldigt bra jobb.

Dagens låt: The Killers - Somebody told me, videon dyker nog upp här snart också.

Pace yourself for me
I said maybe baby please
But I just don't know now
When all I wanna do is try

Missflyt

Gårdagens missflyt från pokern sitter i fortfarande, det fick jag ett tydligt bevis när jag skulle ta en promenad. På förmiddagen satt jag vid datorn och skrev omdömen skolarbeten, därför kände jag att jag borde pallra mig ut en sväng och få lite luft. Jag bestämde mig för att ta en promenad runt Brynäs. Under den promenaden lärde jag mig en av nackdelarna med att ha en iPod. När man har freestyle varnas man av att batterierna ska ta slut genom att musiken börjar gå långsammare, men det går fortfarande att lyssna, även om musiken blir sämre. För att hålla koll på min iPods batteri måste jag trycka på en knapp och kolla vilken färg lampan som lyser har, det glömmer jag bort. När batteriet på min iPod är slut går det inte att lyssna, inte alls. Idag hann jag gå i kanske tio minuter av min 45-minuters promenad när det blev tyst i mina öron. Då förstod jag vad som hade hänt, jag förstod också att jag skulle få tillbringa resten av promenaden med att lyssna på bilar som åkte förbi, i stället för att lyssna på Bonnie Prince Billy eller The Killers. Promenaden tappade genast i njutning, promenad utan musik är som havregrynsgröt utan sylt, nyttigt men väldigt torrt. Nu hade jag turen att få två telefonsamtal under min promenad, så jag klarade mig ganska bra ändå. Nu har jag i alla fall lärt mig att kolla batteriet innan jag beger mig ut på vandringar.
Jag har varit över hos syrran och Ronnie på vegmiddag ikväll, den här gången hade Ronnie snott ihop en iransk maträtt, väldigt gott. Det hela räckte dessutom till matlåda åt mig i morgon, så jag slipper göra i ordning en vita bönor-låda som förra veckan.

Dagens låt: Nick Cave - Are you the one I´ve been waiting for?
I think of you in motion and just how close you are getting
And how every little thing anticipates you
All down my veins my heart-strings call
Are you the one that I've been waiting for?

Pokerkväll igen

Igår hade vi ännu en trevlig pokerkväll här i min lägenhet, återigen var det ett rejält gäng som dök upp. De som spelade den här gången var jag, Den Gamle Franken, Pokervinstförstöraren, syrran, Ronnie, Fugelsang, Fru Fugel, Liv, Papa G, Dronten och Jeppe på Berget. Precis som förra gången tog jag i lite väl när jag köpte snacks, så nu har jag några halvfulla skålar chips stående lite överallt i lägenheten, med tanke på att jag knappt äter chips kommer de nog att fortsätta att bli stående ett bra tag till.
Spelet gick i princip lika illa som förra gången, men jag blev i alla fall kvar till finalbordet den här gången. Vi hade i alla fall trevligt och spelade mellan sju och tolv. Den andra omgången blev en riktig långkörare och slutade med att jag och Papa G satt och spelade man mot man medan de andra åkte hem, ingen publikmatch alltså.
Veckan som kommer nu blir svettig av många olika anledningar. En av anledningarna är matchen på onsdag, finalen mot Milan. Det finns inte mycket som är roligare än att se sitt lag i en stor final, men det finns inte mycket som är jobbigare heller. När man ser en sådan match är man nervös från avspark till slutsignal och man kan aldrig riktigt njuta av fotbollen. Matchen i Istanbul var bland det jobbigaste jag upplevt med känslor som gick som i en berg-och-dal-bana, hoppas att matchen på onsdag blir något mer normal. Jag tänker inte tippa finalen, resultatet för mig är skitsamma så länge vi vinner, men det kommer att bli väldigt nervöst och jag kommer nog att vara en ganska stel lärare på onsdagen.
En annan sak som händer den här veckan är att jag med stor sannolikhet kommer att få besked om framtiden på jobbet, det känns också lite nervöst. Det finns inte mycket jag kan påverka där heller, det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Dagens låt: The Killers - Why do I keep counting
If I change my way of living
And If I pave my streets with good times
Will the mountain keep on giving

Veckans lista v.20

1. Robbie Fowler - Nu har han fått sitt avsked, tyvärr gjorde inte Fowler mål i sin sista match på Anfield, men med tanke på hur många mål han gjort där tidigare så tror jag att han smälte det ganska snabbt. Återkomsten till oss förra säsongen var väldigt oväntad, men han höll en högre klass än jag trodde och gjorde några viktiga mål. Det var först när jag besökte Anfield i slutet av förra säsongen som jag insåg hur enormt stor Fowler är i Liverpool. Försäljarna utanför arenan sålde tröjor med hans bild och texten "God" och de sålde tröjorna i en enorm mängd. Publikens reaktion när Fowler värmde upp nämnde jag redan i förra veckans lista, det var ytterligare ett bevis på Fowlers storhet. Men har man gjort sådana här saker för en klubb blir man givetvis ihågkommen. Jag hoppas Fowler kommer tillbaka till klubben i någon annan roll längre fram, han hör hemma hos oss, inget snack om den saken.

2. Brandon Flowers - Jag har lyssnat väldigt mycket på The Killers den senaste veckan och de blir bara bättre och bättre. Flowers röst är riktigt, riktigt bra och passar perfekt till musiken de spelar. Trots att jag köpte deras båda skivor i veckan har jag bara lyssnat ordentligt på den senaste, jag kan helt enkelt inte sluta att lyssna på den. Jag får nya favoriter hela tiden, den senaste i raden är Bones". Det finns inte mycket annat jag kan säga om The Killers än att om ni inte upptäckt dem borde ni ta tag i det.

3. Ricky Gervais - Andra avsnittet av Extras var inte riktigt lika bra som det första, men det var fortfarande väldigt underhållande. Den här gången var det David Bowie som gästade programmet, hans gästspel var mindre än det Orlando Bloom gjorde förra veckan, men han gjorde det bra. Gervais karaktär i serien gjorde faktiskt en David Brent-liknande aktion i avsnittet i onsdags, när han tvingade sin kompis att gå fram och be honom om en autograf inför en tjej han stötte på. Om David Brent hade blivit en kändis kan jag garantera att han skulle försökt sig på sådana tricks och jag kan även garantera att han skulle ha lyckats ungefär lika bra som i Extras i onsdags. På onsdag kommer jag att missa programmet, det krockar nämligen med årets händelse, så jag hoppas att jag lyckas få ordning på inspelningen då. Jag och videoinspelningar är ingen bra kombination och chansen att jag lyckas är lietn, mycket liten.

4. Robert DeNiro - Jag hade börjat ge upp hoppet om att man skulle få se DeNiro i en riktigt bra film igen, de senaste åren har han mest gjort roller i filmer som man sett och sedan glömt bort. Idag läste jag att DeNiro ska filma med Pacino och det är verkligen ett dreamteam. I Gudfadern 2 har de inga scener mot varandra, i Heat har de en dialog med varandra inne på ett fik, men så mycket agerande mot varandra blev det inte. Nu ska de tydligen göra en film där de verkligen spelar mot varandra och det kommer att bli fruktansvärt intressant att se hur det lyckas. När man på sin gemensamma lista har filmer som Taxi Driver, Deer Hunter, Tjuren från Bronx, Gudfadern, En kvinnas doft, Scarface, Carlito´s way, Maffiabröder, Donnie Brasco och Once upon a time in America finns onekligen förutsättningarna för att filmen ska innehålla skådespeleri på högsta nivå.

5. Jean-Claude Van Damme - Min barndomshjälte var på tv i torsdags, sexan visade nämligen Street Fighter. Street Fighter är ett ytterligare bevis på att man inte ska göra filmer baserade på tv-spel, den är helt enkelt skitdålig. Van Damme gör en töntig roll och hela filmen är ett lidande. Jag minns när man började skriva om att filmen skulle göras, jag var då 10-11 år och hade Van Damme som min favoritskådis tilsammans med Arnold. Att han skulle spela huvudrollen i en film baserat på ett, tyckte jag då, jättebra tv-spel kändes helt rätt, men det blev så fel. Det var efter Street Fighter som det började gå utför för honom, han började nämligen tro att han kunde skådespela. I de filmer han gjorde innan höll han sig till en sak, nämligen fighting, men i samband med det här började han säga repliker i filmer som skulle vara antingen känslosamma eller roliga och det fixade han inte. Inget kan dock ta ifrån honom insatserna i Bloodsport, Kickboxer, Death Warrant och de andra actionklassikerna.

Dagens låt: Magic Numbers - This love
And all of my words were withheld
And not heard, I did fall

Orutin

Det har blivit en hel del jobb idag, har fortfarande uppsatser kvar att rätta, men högen börjar sina i alla fall. Jag bröt dock av dagens arbete med en sväng ner på stan för att äta lunch med Kusen, Rajraj och Bengan. Det var buffé på Bali Garden som gällde. Det är bra ställe med god mat, men jag hade missat att de hade buffé där under veckorna. Jag är ganska ovan vid lunchbuffé, jag äter nästan alltid matlåda när det är lunch och om jag äter ute på helgerna blir det oftast tacobuffén inne på stan och äta tacos är ju alltid en typ av buffé. Nu var det thaimat som skulle ätas och det är något som jag verkligen gillar, min orutin vid att äta buffé lyste dock snabbt igenom. Jag gick fram till avdelningen där maten stod och lassade på, när jag gick och satte mig insåg jag snabbt att jag gjort ett misstag: Jag hade fyllt halva tallriken med ris. När det finns 12 olika rätter att välja mellan ser man till att man inte tar för mycket onödigt, det hade jag helt glömt bort. Det är precis som när man äter julbord, då ser man till att inte ta för mycket potatis. Även om jag nu har en elev som påstår att potatis är kanske det godaste som finns så är det inte det som är det viktigaste att få i sig när man äter julbord. Om man tar ett gäng potatisar till skinkan finns det inte en chans att man orkar få i sig revbensspjällen på slutet. Det var alltså ungefär det misstaget jag gjorde nu, jag åt så mycket ris att jag inte pallade med att äta varken nudlarna eller soppan. Så här i efterhand känns det lite småsurt, om jag nu var tvungen att äta så mycket ris hade jag kunnat göra i ordning det till middag också, det är lite jobbigare att sno ihop Bali Gardens goda nudelrätt. Jag lyckades i alla fall kämpa mig igenom två stora portioner och fick i mig tillräckligt med jordnötssås för att det vara godkänt. Kaffet på maten var ingen höjdare, å andra sidan brukar jag dricka skolans automatkaffe vid den tiden på fredagar och det är i ärlighetens namn ännu sämre.

Dagens låt: Inspiral Carpets - Move
Lying around, there's no need to lie
First it's in your heart, then it's in your eyes

Alltid slut

Jag har några dagar ledig nu, det är klämdag på fredag och då jobbar inte vi. Ledig tid spenderar jag i Gävle, så nu är jag hemma i lägenheten och gör mig redo för lite rättning, helt ledig är jag inte. Ett problem som jag tycker mig stöta på väldigt ofta nuförtiden är att mina kaffebönor alltid är slut. Jag brukar ofta ha flera olika sorter att välja mellan när jag ska göra kaffe, men den senaste tiden har jag inte beställt från Stockholm som jag brukar, i stället har jag nöjt mig med att köpa här i Gävle. När jag köper här köper jag inte lika mycket och därför ta det slut mycket fortare än det gör annars, det känns som om jag tar det sista i påsen varenda gång jag fyller på min kaffekvarn. Idag tog jag det sista igen, så jag måste försöka pallra mig ner till stan i morgon och fylla på mitt kaffeförråd med en till omgång bönor. Det är samma problem med min lingonsylt. Jag äter alltid havregrynsgröt till frukost och till den har jag givetvis sylt, trots att jag inte tycker att jag tar överdrivet mycket sylt så tar det inte många dagar innan jag måste fylla på burken igen. Eftersom jag är ledig två dagar längre än vanligt nu räknar jag med att behöva köpa både sylt och kaffe, senast i morgon. Äpplen, müsli och mjölk är annat som jag ofta får slut på, men hur ofta jag än gör vita bönor står det alltid burkar i skafferiet, det är knepigt.

Dagens låt: The Killers - Sam´s town
And I'm sick of all my judges
so scared of what they'll find

Vägarbeten och smeknamn

Visst är det trevligt med sommar, inget snack om den saken, även om jag föredrar hösten om jag får välja. Sommar är trevligt, men det finns en del saker som är väldigt negativa med den också. En av dessa saker är att man på sommaren ofta råkar ut för vägarbeten och det har jag råkat ut för nu. På vägen in till Bollnäs har man bestämt sig för att lägga ny asfalt och det gör man på en mycket lång sträck, detta har resulterat i att jag de senaste två dagarna har fått stå och vänta vid en vägspärr i fem minuter innan jag kunnat åka vidare. Fem minuter är kanske inte en evighet, men när man är på väg hem från jobbet är det sista man vill att stanna för en trafikvakt. Jag har full förståelse för att man måste laga vägarna då och då, men det är ändå irriterande när man måste stanna. Det är väl bara en tidsfråga innan det kommer upp nån spärr på E4 där jag får vänta innan jag tar mig hem på fredagarna. Nu är det visserligen bara några få fredagar kvar innan det är dags för sommarlov, men de hinner säkert störa min hemfärd innan terminen är slut.
Eftersom terminen närmar sig sitt slut har förberedelserna inför skolavslutningen börjat. Idag har mina elever kämpat med att komma på smeknamn till sina klasskampströjor, det hade nog varit ett ganska svårt jobb för mig om vi hade haft den typen av aktivitet i nian också, men av en annan anledning. Om det var något min högstadieklass var bra på så var det att komma på smeknamn, det ena mer långsökt än det andra. När jag gick i nian hade jag åtminstone 5-6 smeknamn som användes och jag hade säkert 5-6 smeknamn på Gamle Franken, David, Hep Stars, Schröbb och de andra grabbarna i klassen. Att välja ett smeknamn till en tröja hade varit rätt klurigt, på skoltröjan skrev jag mitt mest använda smeknamn, men då hade jag sorterat bort många. När vi hade våran klassträff för två somrar sedan blev jag påmind om mitt smeknamn, det är verkligen inte ofta jag får höra det längre. Ljung, Bolinder och de andra från gymnasiet änvänder det fortfarande, men sedan jag flyttade till Gävle har det blivit mer sällsynt. I Gävle har jag inget riktigt smeknamn, förutom de namn som jag och Den Gamle Franken använder på varandra, däremot har jag i stället ett artistnamn som jag använder i korpen, det är inte fy skam det heller.

Dagens låt: Arctic Monkeys - You Probably Couldn't See For The Lights But You Were Looking Straight At Me
Never again
Never again
Will there be another one quite as desirable as you?
One look sends it coursing through the veins, oh how the feeling races

Nära ögat

Det höll på att hända något väldigt hemskt idag, men tack vare mina uppmärksamma elever slapp jag uppleva denna olycka. Utan min vetskap hade nämligen personalen i matsalen bestämt sig för att gå emot matsedeln och servera mannagrynspuddingen idag, i stället för i morgon, och i morgon skulle det severas fisk. Detta hade jag helt missat, inte så ofta jag går och kollar lappen vid matsalen. Som tur är har jag vid ett flertal tillfällen nämnt för mina elever hur mycket jag sett fram emot att få äta mannagrynspuddingen igen, så det var snabbt framme hos mig i morse och gjorde mig medveten om den förändring som hade kunnat förstöra min vecka. Nu fick jag i stället njuta av den goda måltiden tillsammans med mina elever, som dock inte inte uppskattade den lika mycket som jag gjorde. Jag lyckades ta på ett bra ställe av puddingen och fick lagom andel av både klumpar och skinn, väldigt lyckat. Nu tror jag inte att jag kommer att få mannagrynspudding igen på ett tag, det är inte ens säkert att jag får äta just den här typen av pudding fler gånger, det hänger på hur det blir nästa termin, men den här omgången var helt klart värd all väntan.

Dagens låt: The Killers - The river is wild

I never did get along with everybody else
I've been trying hard to do what's right
But you know I could stay here all night
And watch the clouds fall from the sky

Dog soldiers

Igår hade vi filmkväll hos Kusen, efter många diskussioner och några matcher på NHL2007 kom vi överens om att se Dog soldiers. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen, men jag blev positivt överraskad. Det var en lågbudgetvarulvsfilm, kanske inte så lockande, men de hade gjort det bra. Varulvarna visades inte under några längre sekvenser, detta gjorde att man slapp se närbilder på dregglande, konstgjorde dockor. I stället fick man se klipp så korta att de såg hyfsat bra gjorda ut. De rysare som är bra är de som använder den taktiken, de låter en inte se allt utan lämnar plats kvar till fantasin. Det här var ingen rysare som gjorde att man satt som på nålar, men den var klart underhållande och klasser bättre än de amerikanska rysare som massproduceras. Det kommer tydligen en uppföljare till Dog soldiers, jag antar att budgeten blir större nu, så det ska bli intressant att se om resultatet blir bättre eller sämre.
Det här är förresten mitt sexhundrade inlägg här på sidan, men då har jag snart hållit på i två år också. Jag läste igenom mitt första inlägg idag, det skrevs dagen efter min sista sommartunntömning på Kåren. Man kan lugnt påstå att det har hänt en del sen dess. När det inlägget skrevs var jag fortfarande lycklig över Liverpools vinst i CL, förhoppningsvis får jag chansen att bli lycklig en gång till nästa onsdag när det är dags för en finalrepris mot Milan.
I övermorgon är det dags för mannagrynspuddingen, för er som ännu inte smakat denna delikatess kan jag rekommendera att ni klickar här och gör en portion, ni kommer inte att ångra er.
Idag fick jag tacogratäng från hemkunskapen, som vanligt väldigt gott. I ett svagt ögonblick i fredags lovade jag att jag skulle baka något åt min klass innan de slutar, utan att ta hjälp av morsan. När en av mina elever dessutom spelade in mitt löfte blir det svårt för mig att komma undan, nu måste jag komma på något som är lämpligt att baka åt 30 personer. Det blir en utmaning det.

Dagens låt: The Killers - For reasons unknown

I know if destiny’s kind, I’ve got the rest of my mind.
But my heart, it don’t beat, it don’t beat the way it used to

The Killers - When You Were Young

Idag har jag inte fått mycket gjort, har tillverkat två prov och sett lite Scrubs, men annars har jag varit lat. En latdag passar det bra att upptäcka ny musik, nu är kanske inte The Killers nya, men jag har lyckats missa dem fram tills idag. Det var Liv som såg till att jag började lyssna på dem och nu är jag fast. Det här är musik som är en aning snabbare än den jag vanligtvis lyssnar på, men omväxling förnöjer. Skönt sound och en sångare med bra röst, The Killers är en grupp man inte kan ogilla.

Can we climb this mountain
I dont know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now
Watch it go

Nej, låt bli

Idag stod det en nyhet i tidningen som verkligen gjorde att jag satte morgonoboyen i halsen, man har tydligen bestämt sig för att göra Terminator 4. Terminator 2 var min favoritfilm när jag var mindre och jag håller den fortfarande som den bästa actionfilm som någonsin gjorts, därför gjorde det ont att se den senaste uppföljaren som kom för ett par år sedan. All magi som fanns i de gamla filmerna var som bortblåst och kvar fanns egentligen bara Arnold, filmen var töntig och inte alls cool som T2. Nu ska man alltså göra en fjärde film i serien och nu ska inte ens Arnold vara med. Det är alltså ingen Arnold, ingen Linda Hamilton, ingen James Cameron, ingen Edward Furlong, alltså inget av det som hör till Terminator är kvar. Det var några nya typer som köpt rättigheterna till filmen och tydligen skulle manuset skrivas av samma personer som skrev förra filmen, om ni inget av ursprunget är kvar, kan man inte bara döpa filmen till något annat så man slipper dra Terminatornamnet i smutsen? Att filmen kommer bli skit tar jag för givet, det finns inget som talar för att den inte ska bli det, och jag ser framför mig hur man kommer försöka få den såld i affärerna efter en misslyckad tid på biograferna, i en Terminator-box med alla fyra filmerna. Coola scener ur T2 som den här och den här kommer beblandas med scener från skitfilmen Terminator 3 och den troligtvis ännu sämre Terminator 4. Kan man inte bara låta bli Terminator och låta de två första filmerna leva vidare utan att man sabbbar deras rykte med nytt skräp?

Dagens låt: Magic Numbers - Mornings eleven

Mornings eleven
The feelings are severed
I can't feel anything at all
But I would die for you
Oh I would die for you

Veckans lista v.19

1. Robbie Fowler - I helgen gör Fowler sin sista match på Anfield, det blev i veckan klart att han inte kommer att få något nytt kontrakt och nu är det dags att ta avsked. Att Fowler får gå nu är rätt, han är helt enkelt inte tillräckligt bra längre, han är alldeles för långsam för att komma i de lägen där han en gång it iden var kung. Trots att han inte har gjort någon succé den här säsongen tycker jag att värvningen av Fowler var smart av Benitez, han avgjorde en del matcher i fjol och kom till ett väldigt bra pris. Dessutom fick fansen tillbaka sin absoluta favorit, Fowler är ofattbart stor i Liverpool och det är förståeligt. Det var stort att höra publiken på Anfield när jag var där i fjol, när Fowler lämnade bänken för att värma upp jublade publiken som om det hade blivit mål. De sjöng och applåderade åt Fowler och hyllade honom som den legend han är. När jag började jobbet efter sommaren ahde vi bestämt att vi skulle ta med en personlig ägodel som vi kunde ha i klassrummet för att göra det mer hemtrevligt, det som jag tog med var en affisch med Fowler på. Nu har alltså Robbie snart spelat sin sista match i Liverpool. Tack för allt Robbie Fowler!

2. Ricky Gervais - Äntligen ett program på tv som man kan se fram emot varje vecka, äntligen är Ricky Gervais tillbaka. Första avsnittet av Extras var mycket bra och med tanke på de gäster som kommer framöver kommer det säkert att fortsätta att vara bra. Extras är inte lika bra som The Office, men det är å andra sidan den bästa komediserie som gjorts så de kravet ställer jag inte, det är i alla fall en värdig uppföljare. I The Office står Gervais mer i centrum än han gör i Extras, han gör en annan typ av roll, men han är ändå underhållande. Det var en scen i första avsnittet där man skulle försöka spela in en scen i Gervais karaktärs nya serie, det gick fel på alla sätt något kan gå fel och det var väldigt roligt. Onsdag 21.30, missa det inte.

3. Tommy Sjödin - Det varit ett väldigt strulande med skrivandet av Sjödins kontrakt till nästa säsong, till slut lyckades klubben lägga fram ett erbjudande som var värdigt denna legendar. Sjödin har spelat i Brynäs i en evighet nu och det känns som om han har varit äldst i elitserien sedan jag flyttade till Gävle, trots det är han fortfarande en av ligans bästa försvarsspelare och det är ruskigt imponerande. Det är synd att Brynäs inte kunde fixa ett kontrakt med honom utan att det blev en massa rubriker i pressen, man är inte alltid jätteduktiga på att ta hand om sina spelare. Det värsta var ändå när man avslöjade för Tom Bissett att han inte skulle få spela vidare i klubben via ett e-mail, väldigt respektlöst. Jag är inget enormt Brynäs-fan, inte på samma nivå som med Liverpool i alla fall, men det är skönt att Sjödin fortsätter ett år till, det kommer man ha nytta av. Kanske kan det bli en plats i semifinalerna nästa säsong, det är inte omöjligt.

4. Zach Braff - Nu har jag fått tredje säsongen av Scrubs på dvd, det är många avsnitt som jag sett tidigare, men så länge det är roliga avsnitt så gör det inte så mycket. Det tog ett tag innan jag började gilla serien, men när man väl kommit in i den lärt känna karaktärerna blir den oemotståndelig. Uppvisningen i sarkastiska kommentatorer som man får vara med om i varje avsnitt är seriens kanske starkaste kort, elakheter med glimten i ögat. Ibland lyckas man också med träffande tänkvärdheter i slutet av avsnitten, ibland kan de vara lite töntiga, men ibland kan det vara rätt bra grejer som man avslutar episoderna med. Scrubs går för sent för att jag ska orka se det under veckorna, det problemet är löst nu när jag har boxen.

5. Ryan Adams - I veckan satt jag och lyssnade på en av mina blandskivor på jobbet, då dök en av Ryan Adams låtar upp på skivan. Det var från Gold-skivan, Harder now that i´ts over och det slog mig då hur jäkla bra den skivan är. De senaste åren har inte Ryan Adams alls gjort låtar på samma nivå som tidigare, men Gold är en av de bästa skivor som gjorts och låtarna därifrån kan man inte få nog av. When the stars go blue är en annan kanonlåt från skivan och den är inte ensam om att vara på den nivån kan jag säga, skivan är i princip fulländad och det grämer mig enormt att jag inte såg honom live när han turnerade med den. De spelningar han gjort i Sverige de senaste åren har fått väldigt dålig kritik och han verkar inte alls lika spännande som han gjorde för några år sedan. Inget kan i alla fall ta bort det faktum att han gjort Gold, en skiva som borde finnas i alla skivsamlingar.

Dagens låt: Ryan Adams - To be the one

Be the one that's gone
And the empty bottle it misses you
Yeah and I'm the one that its talking to
And with you and I just barely strangers
I'm pretty much just left the fool
Damn don't the streets look empty though
Just wandering round here without you

Återvinning

Igår var det semifinal i schlagerspektaklet, jag är inget stort fan så jag tittade lite då och då, medan jag packade jobbade lite. En sak som jag tydligt kunde märka, trots att jag bara såg hälften av bidragen, är att Lordi påverkat årets festival rejält. Tack vare dessa maskbeprydda finnar har halva Europa börjat återvinna gamla avdankade hårdrocksband. Varannan deltagare igår var ett rockband med en tunnhårig sångare med hes röst och ett band som försökte se hårda ut, vilket är ganska svårt i de här sammanhangen. Min favorit var trummisen i Islands bidrag, han satt bakom sångaren, som för övrigt var skrämmande lik Odjuret i tv-serien Skönheten och odjuret, och såg ut som en dansbandstrummis. Sångaren försökte med sina poser medan trummisen satt där och vickade på huvudet och ibland höjde ena armen i luften i ett tafatt försök att passa in. Jag vet inte om det var trummisen eller sångaren som var mest komisk, dålig kombination var det i alla fall.
Kvällens höjdare var dragspelaren i Israels bidrag, han spelade iklädd en vit rock och pipa. När jag blir pensionär ska jag röka pipa, det har jag i alla fall som mål. Jag vet inte om jag tänker ha så mycket tobak i den, men jag ska gå runt med en pipa i munnen i alla fall. Då kan jag ta ut den och säga något dumt och ändå se vis ut, men kan inte annat än se vis ut med en pipa i ena handen. En av mina elever lämnade in ett atbete i veckan där författaren hon skrivit om hade en pipa i munnen på bilden på framsidan, det blev genast ett plus i kanten.
Ikväll har vi spelat korpmatch och vunnit, det händer inte överdrivet ofta. Vinner vi nästa match har vi en svit.

Dagens låt: Magic Numbers - Love me like you

Bra Extras

Premiäravsnittet av Extras igår var mycket bra, Orlando Bloom gjorde ett kul inhopp i serien och drev med sig själv på ett komiskt sätt. Tydligen ska DeNiro vara med längre fram den här säsongen, det är verkligen något att se fram emot. Ricky Gervais är en av de absolut roligaste personer som finns och Robert DeNiro är tidernas bästa skådis, de tillsammans borde kunna bli riktigt bra.
På tal om bra serier så köpte jag tredje säsongen av Scrubs på Tradera härom dagen, nu vet jag vad jag ska göra när allt är färdigrättat i helgen. Förhoppningsvis kommer jag att ha 29 författararbeten att läsa igenom under helgen, men det kan nog vara bra att bryta av med lite Scrubs då och då. Om inte annat kan jag behöva lite avkoppling vid tv:n efter morgondagens match i korpen, det var rätt längesen jag spelade en hel fotbollsmatch och även om det bara är sjumannaplan så kommer det säkert att bli rätt jobbigt. Laget vi ska möta heter tydligen Opticare 6 och spelade i högsta divisionen förra året, vi slår alltså rejält ur underläge, men vi ska inte underskattas. Den Gamle Franken och Kusen visade redan förra matchen att deras målskytte är i gång och ju fler matcher vi får i kroppen desto bättre kommer vi, förhoppningsvis, att bli. Hoppas bara att det är hyfsat varmt i morgon, inte speciellt kul att dra på sig den kortärmade CSKA-tröjan om det är kyligt ute. Hur som helst är det bra att matchen är på en fredag, då slipper jag stappla runt på jobbet med den träningsvärk som jag räknar med att jag kommer få av spelandet.
Läste förresten att Nina Persson ska spela in en ny A Camp-skiva, det var en mycket positiv nyhet, den förra skivan var kanon och med hennes röst kan det inte gärna gå fel nu heller.
Fick inte riktigt det besked jag hoppades på idag, men det är inte klart med allt än, så man får väl fortsätta att inte veta någonting, är ju rätt van vid det vid det här laget.

Dagens låt: Nikola Sarcevic - You make my world go around
I'm losing my friends for you tonight
Cos' there is no one
But you who makes me feel alright

Unchained Melody

På tal om tidlösa låtar, här är en till.

Extras

Ikväll börjar det äntligen en serie som jag tänker följa, nämligen Extras. Ricky Gervais var otroligt bra i The Office och även om inte första säsongen av Extras höll samma klass så var det verkligen en serie som man önskade se igen.
Jag har inte följt en serie på länge, annat än Scrubs som jag försöker se på lördagsförmiddagarna, så det är på tiden att man får ett program att se fram emot varje vecka. Nu kommer jag att missa avsnitt nummer tre, det är nämligen samma dag som Liverpool spelar final i CL och det missar jag inte.
Mina elever har inrett lägenheter på hemkunskapen, det var ganska intressant att höra hur de resonerade. En av dem hade fått påbackning för att de inte hade en visp, jag har visserligen en visp i min lägenhet, men de gånger jag använt den kan jag räkna på en hand. Det finns många andra saker som är lättare att diska och åtminstone nästan lika bra att använda när man ska göra pannkakssmet och det är bara då jag haft behov av en.
Jag hade också en elev som inte skaffat en tv till sin lägenhet, först tyckte jag att det var konstigt, men när jag tänker efter kanske det inte var en sådan dum idé ändå. När jag flyttade och började plugga skaffade jag mig en tv(den var väldigt liten, men den klassades som tv i alla fall), men jag tror nästan att jag hade klarat mig utan den. När jag och mina kompisar kollade på film var vi alltid hemma hos Chefen och tittade, när han flyttade bytte vi till att använda Kusens lägenhet. De gångerna jag tittade på min tv var när jag skulle sova och då hade jag ju faktiskt kunnat läsa i stället. När dessutom tv-licensen är så pass hög som den är, speciellt för en student, vore det ekonomiskt att vara utan tv. Fotbollen såg jag aldrig hemma de första åren, den såg jag hos Dino, så den hade jag inte missat utan tv. Det var givetvis bra med tv ibland också, jag upptäckte Conan O´Brien och Seinfeld och jag fick se mina Van Damme-filmer utan klagomål, men till en början hade jag nog klarat mig rätt bra.
Idag skulle jag har svårare att vara utan tv, dels pga fotbollen på tv och dels pga att jag har längre till mina kompisar nu och inte bara kan knalla över om det är något på tv.
En sak är dock säker, jag har haft mer nytta av min tv än av min visp.
Kom ihåg att titta på Extras 21.30 ikväll!

Dagens låt: Moody Blues - Nights in white satin Odödlig låt

Beauty I'd always missed
With these eyes before,
Just what the truth is
I can't say anymore

En vecka kvar

Nästa onsdag är det dags för favorit i repris, då serveras nämligen mannagrynspudding på mitt jobb. Jag har flera gånger hyllat maträtten här på sidan och kommer jag nog alltid att fortsätta göra. Det är den godaste maten man kan få i skolan, men man blir inte så mätt av den. Lyckligtvis utarbetade jag, när jag gick på mellanstadiet, ett sätt som löser det problemet. Om man äter så snabbt att man får ont i magen blir man inte hungrig på länge, därför gör det inte så mycket att man inte blir mätt. När det dessutom är så gott som det är, så är det inget problem att man går runt med magsmärta i några timmar. Eftersom mannagrynspuddingen serveras så sällan så kan man köra den här taktiken utan att det ger några men.
Idag var jag in till min gamla gymnasieskola, i mitt gamla klassrum, och deltog i en konferens. Själva konferensen var väl kanske inte så meningsfull, men eftersom min gamla svensklärare från högstadiet var med gav det ändå en del. Han har alltid kloka saker att säga, precis som han hade när han undervisade min klass, och han säger alltid saker som jag håller med om, precis som jag gjorde under högstadiet.
Kommer inte på något mer givande att fylla dagens inlägg med, det är mycket i skallen nu, men inget som är speciellt intressant att läsa om.

Dagens låt: Bright Eyes - Make war
Return, return to the person that you were.
And I will do the same
cause it is too hard to belong to someone who is gone.

Premiär

Igår hade vi säsongspremiär i fotbollskorpen, eftersom matcherna går i Gävle kunde jag inte medverka den här gången, men de hade tydligen gjort en godkänd insats. Det hade blivit förlust med 4-2 mot ett lag från förstadivisionen och för oss som är rookies i sammanhanget var det ett bra resultat. Att jag inte kunde vara med var nog lite tur, jag har nämligen fortfarande lite ont i mina tår efter träningen i helgen. Det är lite illa när man blir så sliten av en träning att man inte kan springa på tre dagar, å andra sidan blev jag trött i armen av att tömma en pennvässare på uddar härom veckan. Blandskiveeleven hade inlett rensningen i vässaren och jag skulle sedan slutföra den, eftersom det var lite svårt att se höll jag upp den i luften när jag skulle bända bort några kvarblivna uddar. Efter en (inte allt för lång) stund kände jag mig väldigt trött i axeln, så jag var tvungen att lägga ner arbetet och hoppas att den skulle fungera bra ändå. Kroppen börjar tydligen att brytas ner när man fyllt 25, så det kanske är därför som jag blir sliten av småaktiviteter, eller så kanske det har att göra med att jag är ganska lat med träningen. I sommar ska jag i alla fall försöka springa lite grann, så jag orkar med att springa när det vankas fotbollsmatcher.
Sista april var vi hemma hos Hasse H, det är inte ofta jag hittar musik på hans dator som stämmer överens med det som finns på min dator, den här gången hittade jag dock några gamla godingar. Hasse H hade nämligen skaffat Krymplings skiva, det var en av mina favoriter när jag gick i högstadiet. Jag hade ofta på mig min Krymplingströja, som jag köpt för 19 kr på Beat Butchers och deras skiva gick varm i mitt rum när jag var hemma. Nu hade jag nog inte lyssnat på skivan på 4-5 år, åtminstone inte alla låtar, så det var roligt att hör alla klassiker igen och vissa låtar känns alltid rätt att höra.

Dagens låt: Krymplings - Karlavagnen
Och jag vet att du känner för mig
och jag är inte okänslig själv

Tråkigt besked

Igår fick jag ett besked som var väldigt tråkigt att ta emot, en av mina släktingar hade avlidit. Släktingen var mammas moster och för mig har hon alltid varit Bibbi. Bibbi blev hela 92 år gammal, så hon fick leva ett långt liv, men det är ändå jobbigt när någon som står en nära går bort. Nu hade jag inte träffat Bibbi på länge, hon blev ganska surrig mot slutet och hade svårt att höra vad man sa, men när jag var mindre träffade jag henne ganska ofta. Exempelvis var Bibbi en av dem som var med och firade mig när jag tog studenten för några år sedan, det hade inte varit helt enkelt för mina föräldrar att ta henne med genom Bollnäs, men de lyckades hålla reda på henne. Mitt kanske starkaste minne av henne är från hennes vernissage i Kilafors när jag gick på gymnasiet. Mina föräldrar var bortresta, men jag ahde lovat att komma dit och titta på hennes tavlor. Tyvärr var det så att det var skolfest dagen innan och det ville man inte gärna missa på den här tiden, därför var jag ganska sliten när jag vaknade på morgonen och kände inte direkt för att knalla tre kilometer för att titta på tavlor i missionskyrkan. Jag orkade i alla fall dit och det ångrade jag inte, Bibbi blev väldigt glad åt att se mig där och hon var verkligen i sitt esse när hon stolt visade upp vad hon målat. Så kommer jag att minnas Bibbi.
Sådana här händelser gör en lätt nedstämd och jag var väl inte direkt på topphumör när jag satte mig i bilen för att åka till jobbet i morse, dessutom hade jag sovit ganska dåligt och väntade mig att jag skulle vara på ganska dåligt humör under dagen. Det var nästan som om mina elever märkte att jag inte var på topp, de såg nämligen till att jag lämnade jobbet på gott humör. Jag har tidigare här skrivit och berättat om hur de ofta skämmer bort mig med leveranser från hemkunskapen, så var det även idag. När jag satt och donade med ett arbete till en av klasserna dök två av mina elever upp i klassrummet med en varsin tallrik, på den ena låg en bit blåbärspaj och på den andra låg en annan typ av paj. Som vanligt hade de lyckats bra med sina bak och jag fick lämna jobbet med blåa tänder och på gott humör.

Dagens låt: Saybia - The second you sleep
I stay
To watch you fade away
I dream of you tonight
Tomorrow you’ll be gone
It gives me time to stay
To watch you fade away
I dream of you tonight
Tomorrow you’ll be gone
I wish by God you’d stay

Biodags

Idag var det dags för mig att se Spider-Man 3, det gjorde jag här i Gävle i Filmstadens stora salong. Med mig hade jag Den Gamle Franken, Pokervinstförstöraren, Kusen, Hasse Holmqvist, Liv och Rajraj. Jag var väldigt förväntansfull och jag tror inte att reklamen känts så lång någon gång tidigare. Att man dessutom spelade min hatreklam två gånger gjorde inte det hela bättre, reklamen jag menar är den där för nåt telefonbolag när två gula tomtar står och pratar och låter illa. Jag tål inte den reklamen och skulle helst slippa den, så när den var över och sedan kom tillbaka var det att testa mitt tålamod rejält. Filmen kom i alla fall igång till slut, inledningen som är på Marvel-filmer känns alltid lite speciell, när Marvel kommer upp och en serietidning börjar bläddra.
Drygt två timmar senare var filmen slut och jag är nöjd med vad jag fick se. Det här var den bästa filmen hittills, klart bättre än den första och en aning bättre än den andra. Det var några saker som jag inte gillade med den här filmen, egentligen småsaker, men det var ändå saker som störde mig. Till att börja med har jag väldigt svårt för det där med att Spider-Man alltid ska behöva hoppa förbi en gigantisk, vajande amerikansk flagga när han ska bege sig in i viktiga slagsmål. En scen på en jazzklubb blev lite överdriven, man tog det ett steg för långt och det störde mig. Slutligen störde jag mig också på att Spider-Man, helt i onödan, surfar fram på en bildörr i en fight. Annars är jag nöjd.
Tobey Maguire gör en kanoninsats som Peter Parker, under en period i filmen är han dessutom lite lik Conor Oberst i Bright Eyes. Kirsten Dunst är perfekt som Mary Jane och Topher Grace passade faktiskt bra som Venom. Jag hade gärna sett att han fått lite mer plats i filmen. Thomas Haden Church var en bildlik Sandman, som jag tycker man borde givit lite mer plats också. Hans bakgrund och anledningen till att han hamnat i trubbel kom lite i skymundan och det var synd. Det blev lite väl mycket med tre skurkar, man han aldrig få någon riktig relation till dem, det hoppades lite för mycket. Mer Venom och Sandman hade gjort mig mer nöjd, men det hade å andra sidan gjort filmen ännu längre. Det jag gillade allra mest med filmen var slutfighten, den var schysst filmad och kändes som om den skulle kunnat vara med i en av serietidningarna. Jag gillade det mörka i filmen, när Peter Parker drabbas av den mörka dräktens bieffekter. Ett tag blir det lite överdrivet med hans beteende, speciellt en scen när han går på gatan, men man köper det ändå. Dessutom måste jag säga att den svarta dräkten faktiskt är mycket coolare än den rödblåa som han vanligtvis har, det tyckte jag redan när jag var liten och den svarta dräkten kom in i serien och så var det även i filmen.
Spider-Man 3 är en film man bör se, även om man inte är serienörd.

Dagens låt: The Smiths - Heaven knows I´m miserable now

In my life
Oh, why do I give valuable time
To people who don't care if I live or die ?

Varför?

Jag har fått idéer av mina elever till uppfinningar jag kan jobba med när jag har ledig tid, antingen en penna som bara gör raka streck eller en stiftpenna där man kan använda hela stiftet utan att det ramlar ut i slutet när det bara är en liten bit kvar. Båda dessa saker vore väldigt praktiska att ha, absolut något att investera i, igår använde jag något som inte kan fatta att det lagts pengar på att få ut till allmänheten. När jag var student köpte jag alltid de billigaste varorna, både när det gällde mat, hushållsartiklar och shampoo, oftast var det inte mycket till skillnad. Den här inställningen har jag till viss del kvar än idag, trots att jag har jobb. Därför passade jag på att köpa ett jättepaket med plåster för tio kronor när jag var på Dollar store nyligen. Vad kan egentligen vara fel med ett plåster? Det enda som behövs är ju ett skydd för ett sår och lite klister så att det fastnar, därför trodde inte jag att det skulle göra något att jag köpte den billigaste varianten jag sett. Där hade jag fel. Igår skulle de här plåstren komma till användning och då insåg jag att mitt köp var ett stort misstag. Jag hade varit och spelat fotboll, innan igår var ett tag sedan jag hade sprungit runt i mina gamla fotbollsskor och min ovana gav mig rejäla blåsor under fötterna. För att lindra smärtan under mina fötter tänkte jag, när jag kom, plåstra om dem. Jag tog fram min nya förpackning med Dollar store-plåster, rev upp den och tog ut ett plåster. Jag satte fast det under min fot och tog fram ett till, det skulle ju vara ordentligt gjort. När jag skulle sätta dit det andra plåstret märkte jag att det första redan ramlat av, jag tog upp det och satte tillbaka det tillsammans med det nya. Medan jag höll på att ta fram ett tredje plåster ramlade de två första av, trots att jag under denna stund satt helt stilla med foten. Trots att jag inte rörde mig ett dugg klarade inte plåstren av att sitta kvar på sin plats. Jag kände på den delen av plåstren som vanligtvis är klibbig, så att de ska fastna, det är ingen överdrift att påstå att de varit sparsamma med klibb. De plåster jag köpt skulle nog inte ens fastna på baksidan av ett klistermärke, de var helt hopplösa. Allt slutade med att jag fick hålla fast skräpet mot foten, samtidigt som jag tejpade fast dem med vanlig tejp.
Jag kan inte fatta varför man tillverkar en sådan här vara, när kan man ha nytta av plåster som inte fastnar? Okej att det var ett billigt köp, men jag förstår inte varför man överhuvudtaget kommer på idén att lägga ner pengar och tid på att få fram ett billigt plåster som är helt odugligt. Om man nu ville tillverka ett billigt plåster, för de är ju så enormt dyra annars, borde man lagt besparingarna någon annanstans än på klistret som gör att de fastnar på såren. Plåstrens huvuduppgift är ju att skydda ett sår, hur gör man det om man inte kan sitta på samma ställe i två sekunder utan att ramla av? De som investerade pengar i den här varan hade kunnat lägga det på min raklinjepenna i stället, då hade min tillverkning av den gått snabbare.

Dagens låt: Magnus Carlson - Genom natten

Flyr ifrån dig
I blått månsken
Jag skakar
Jag skakar av saknad
jag tittar i backspegeln
jag ser dig skymta till
I bakrutans imma
Ser jag oss två som på film

Veckans lista v.18

1. José Reina - Veckans etta känns ganska given, anledningen till det är givetvis matchen som spelades mellan oss och ryssarna i måndags. Reinas insats under straffläggningen var helt makalös. Precis som mot West Ham i FA-cupfinalen förra säsongen räddade han mer än hälften av straffarna och det är högklassigt. Reina har fått ta emot mycket kritik under sin tid i Liverpool, speciellt i inledningen av den här säsongen när han klantade till det mot Everton. Han kanske inte är den fulländade målvakten, men han är fortfarande ung och kan utveckla sitt spel i luften, där det finns brister idag. Tittar man på hur backlinjen agerar nu, jämfört med hur de agerade när Fladder-Dudek stod i mål så märker man vilken trygghet Reina utstrålar. Lägg till det att han har en suverän spelförståelse och kan sätta igång anfall i samma stil som Timo Oksanen så förstår man att Reina är en målvakt som vi kan lita på i många år framöver. Reina är i alla fall den här veckans stora hjälte.

2. Magnus Betnér - Sveriges kanske bästa komiker var i Gävle förra helgen, klantig som jag är såg jag till att missa det. Det här är andra gången som jag missar Betnér och det svider. För att kompensera missen såg jag igår hans uncut-dvd tillsammans med Kusen, Hasse Holmqvist och Den Gamle Franken, den var väldigt bra. Betnér skämtar om allt och han gör det på ett rått sätt, han säger kloka saker på ett väldigt eget sätt. Han sågar Stureplan och han har exakt samma åsikter som mig om Per Gessle och det gillar jag. Ett annat klipp jag hittade bevisar att han gillar Morrissey och gör man det kan man ju inte vara annat än bra. Nästa gång Betnér är här i stan ska jag se honom, nu tänker jag inte missa det fler gånger. Under tiden får man hålla till godo med dvd:er och klipp på youtube, han är grym.

3. Mikael Blomberg - I torsdags såg min första match med Peking för säsongen och jag kan inte påstå att jag blev speciellt imponerad. Att gå från två semifinalen i CL till att titta på en match i superettan var ett lite väl långt steg. Pekings motståndare, Sylvia, var fruktansvärt dåliga, de spelade med en man mer i nästan en timme utan att skapa någonting framåt. Norrköping förde spelet hela matchen, men det gick väldigt långsamt och precisionen i passningarna var inte direkt högklassiga. Det gladde dock att se Mikael Blomberg tillbaka på mittfältet i Norrköping, där finns rutin och en klass som inte finns på någon annan position i laget. Med honom på planen bör Peking vara ett lag för allsvenskan nästa år, det skiljer inte mycket mellan de två serierna och bara man tar sig upp finns det nog bra chanser att etablera sig som ett allsvenskt lag igen. Det är i den högsta serien som Peking hör hemma, så är det bara.

4. Conor Oberst - Det är inte mycket till omväxling i mitt musiklyssnande just nu, det är Bright Eyes för hela slanten. Cassadaga är en mycket bra skiva, inget snack om den saken. I veckan har jag även lyssnat en hel del på hans lite äldre låtar. När jag suttit kvar och jobbat har jag använt mig av youtube för att få fram musik och där finns det många höjdare. Lover I don´t have to love är en låt som jag inte upptäckt tidigare, jag förstår inte hur jag har kunnat missa en sådan kanonlåt. Det är en av de bästa låtar jag hört på mycket länge(den utnämningen har jag gett till många låtar den senaste tiden), det går inte att sluta lyssna på den. I tisdags när jag satt kvar och jobbade lyssnade jag på den i en timme och den blev ändå inte långtråkig. Easy/Lucky/Free har jag skrivit om här ett par gånger tidigare, men det är också en låt det inte går att få nog av. Bright Eyes är klass.

5. Leonard Cohen - Hemma hos föräldrarna har jag ingen Bright Eyes-skiva, som tur är finns det bra musik i deras samling också. Leonard Cohen är en artist som jag är uppvuxen med, vi hade hans "I´m your man" i bilen när jag var liten och jag älskar fortfarande den skivan. Take this waltz och First we take Manhattan är låtar som kommer att hålla i evigheter. Leonard Cohen har en unik röst, det finns ingen som låter som honom, och hans musik anpassas perfekt till hans röst. Har man dessutom gjort en klassiker som Suzanne förtjänar man utan tvekan en plats på veckans lista.

Dagens låt: Leonard Cohen - Ain´t no cure for love
I'm aching for you baby
I can't pretend I'm not

Spider-Man

Idag är det premiär på den nya filmen om Spindelmannen, jag har följt castingen och filmandet länge, ändå sitter jag nu här utan en biljett till premiären. Det känns onekligen en aning bittert. Är det någon som borde vara garanterad en biljett till en premiär av en marvel-film så är det jag, jag är uppvuxen med tidningarna, så jag borde få se filmerna utan att köa. Nu är inte Spindelmannen min största favorit i marvelvärlden, men han var den första jag kom i kontakt med. Mitt serietidningsläsande började med Bamse, övergick sedan till Kalle Anka innan jag kom till Stålmannen. Stålmannen är ganska trist egentligen, tycker den saknar många av de saker som gör marvels serier så bra. I samband med att jag läste Stålmannen kom jag in på Spindelmannen. Spindelmannen hade mycket coolare dräkt än Stålmannen, han hade mer humor och slogs mot mycket häftigare skurkar. Karaktärer som Green Goblin, Lizard och Doctor Octopus fanns inte i DC Comics tidning, där handlade allt om hjälten och man brydde sig inte speciellt mycket om att ge personlighet till skurkarna. Dessutom, hur coolt är det egentligen att byta om i en telefonkiosk? När jag väl kommit in i Marvels värld, mycket tack vare det otroligt spännande Secret Wars, lämnade jag Stålmannen bakom mig och började i stället komma in på X-men, Avengers, Daredevil, Punisher och alla andra legendariska hjältar. Jag fick till och med min fem år yngre kusin att bli intresserad av Spindelmannen, eller Pinnamannen som han uttryckte det, hans intresse levde vidare när mitt avtog och han fick då ärva mina serietidningar. När den första filmen om Spindelmannen kom ut hade jag precis börjat läsa om tidningarna för första gången på flera år, eftersom mycket var borta brukade jag köpa på marknader och antikvariat också. Filmen var inte riktigt vad jag hoppades på, men tvåan var bättre och enligt rykten ska den tredje filmen i serien vara den bästa hittills. Ändå sitter jag nu här utan biljett till premiären, jag får försöka komma över det och hitta en biljett längre fram i helgen. I morgon ska jag fira födelsedagsbarnet Rajraj, så då kommer det inte bli någon bio, men förhoppningsvis söndag.

Dagens låt: The Smiths - There is a light that never goes out
And if a ten ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine

Kort vecka

Det här har varit en väldigt kort vecka, de få arbetsdagarna jag haft har gått oerhört fort och nu är det snart dags för helg igen. Även om veckan på jobbet varit kort så har det hänt en hel del, bland annat har jag fått förklara hur stort det är att Liverpool är i final. Att det dessutom blev Milan i finalen är roligt, eftersom jag har en elev som är Milan-fan och sade att han var väldigt revanschsugen sen förra finalen mellan oss och italienarna. Det var roligt att se United bli utspelade igår, hur de än försökte var de chanslösa och att se ett chanslöst United är aldrig fel. Skadeglädje är underskattat.
Idag fick jag förresten briljera med mina Turtleskunskaper, några av mina elever visste nämligen inte att Donatellos käpp kallas Bo och att Raphaels vapen kallas för Sai. Om Den Gamle Franken varit i närheten hade han säkert kunna säga vad Leonardos vapen kallas också, jag mindes inte vad hans svärd heter egentligen. Krang, Shredder och Splinter mindes jag, även Bebop och Rocksteady. det vore dock illa om jag inte hade dessa karaktärer i minnet med tanke på hur jäkla mycket vi nötte Turtles 2 - The arcade game när jag var mindre. Jag varvade spelet både tillsammans med Den Gamle Franken och med Ante och på slutet var det inte ens en utmaning. Specialslaget när man använde både A och B var hur enkelt som helst att genomföra.
Jag fick också lära mig idag att jag tydligen missat nåt som inte sett Mästerdetektiven Blomquist, det är något jag får återgärda. Å andra sidan har jag elever som inte sett Terminator 2, det är nästan ännu värre. Att jag inte sett Dirty Dancing har också varit uppe för diskussion och det är något som jag vet att min syster är lite besviken över också, hon har ju faktiskt sett Kickboxer med mig.
Nu ska jag sätta mig och göra den sista inbetalningen på min och Kusens resa till Spanien, sol och bad en vecka efter jobbet är över kommer nog att vara väldigt lägligt.

Dagens låt: Bright Eyes - Lover I don´t have to love
Bad actors with bad habits
Some sad singers
They just play tragic
And the phone's ringing

Nerver

Det var utan tvekan nervöst igår, straffläggning är bland det värsta man kan uppleva som fotbollssupporter och så var det även igår. För tredje gången på tre säsonger ställdes vi inför en otroligt nervös straffläggning i en viktig match, först CL-finalen 2005, sedan FA-cupfinalen ifjol och nu semin mot ryssarna. Vi gjorde den riktig kanonmatch igår och vi var utan tvekan värda att ta oss vidare, därför kändes det inte speciellt roligt när vi började bränna alla chanser under spelet. Först ribbnicken av Kuyt, sedan Kuyts bortdömda mål och slutligen Kuyts läge i slutet, då kändes det inte som om Kuyt skulle bli matchhjälte. Nu kanske inte man kan kalla honom hjälte, Reina tog två av tre straffar och måste klassas som den store hjälten, men Kuyt satte den förlösande straffen som avgjorde matchen och det var jävligt stort. Nu är vi i final i CL igen och det känns väldigt bra. Det vore suveränt att få slå United i finalen, men en repris mot Milan vore inte heller fel. Egentligen är motståndet skitsamma, vi ska slå alla. Det här kan man se hur många gånger som helst.
Det blev en lämplig dag på jobbet idag, efter en vinst slipper man syrliga kommentarer, i stället blir det gratulationer och ryggdunkningar. Det är inte bara fotbollen som är nervös nu, det börjar närma sig slutet av terminen och både avslutningen av den och framtiden känns lite knepig. Förhoppningsvis får jag lite klarhet kring det nästa vecka i alla fall, men innan jag vet hur det blir med allt kan jag i alla fall glädjas över gårdagens framgångar och åt att alla elever överlevt sista april utan att smälla av sig fingrarna med smällare. Vi är final, inte helt fel.

Dagens låt: Bright Eyes - Hot knives When I feel lost I am not at all

Returen

Idag är det dags för returen mot ryssarna, kommer att bli en väldigt nervös afton. Jag hittade den här videon på youtube, Nomadic revery med Bonnie Prince Billy. Fruktansvärt bra.

if you're not with me tomorrow
that would be the worst