Aggers avsked

Jag hade nära till tårarna när jag tackade av Jamie Carragher efter hans sista match härom året, samma känsla var inte långt borta när jag satt i soffan och såg hyllningarna till Sami Hyypiä när han skulle lämna oss. Det är inte lika starka känslor idag när det blev klart att Daniel Agger lämnar Liverpool, men visst är det något speciellt med att se spelare som varit en del av klubben så länge helt plötsligt inte finns kvar. Jag har aldrig varit någon av danskens största beundrare, men jag har oftast sett honom som en stabil del av vår backlinje och han har funnits med där under en lång tid nu. Mitt bestående intryck är ändå att han aldrig riktigt blev så bra som jag trodde att han skulle bli, om det beror på skadorna eller på att mina förväntningar var för stora är svårt att säga, men jag tror inte jag är ensam om att ha väntat på att han skulle ta det där sista steget ut till att vara en riktig världsback. Det har varit perioder då Agger sett ut att vara där, men sedan dragit på sig en skada och oftast varit borta lite längre än vad som först förväntades och när han sedan kommit tillbaka fått slita med formen.
En fin passningsfot, men en ibland bristfällig placeringsförmåga, inte riktigt den där stabiliteten som man kunde se hos Hyypiä och Carragher när de var som bäst. Det känns också lite orättvist mot Agger, han kom till oss under en period då vi spelade ganska defensivt, med bra skydd för backlinjen, Pepe Reina vann inte Golden Glove för att han var ligans bästa målvakt utan för att vi som lag lade större vikt vid defensiven än vid offensiven, de senaste åren har det nog varit en klart tuffare uppgift att vara mittback i Liverpool, det är också då hans misstag börjat komma.
Med detta sagt har det också ibland känts som om Agger varit så pass bra att han kunde fått ett kontrakt i en annan klubb än Liverpool, han har trots allt varit hos oss under en period när han hade Paul Konchesky bredvid sig och Christian Poulsen framför sig, hans svar när man trott han kanske skulle försvinna var en YNWA-tatuering på knogarna. Daniel Agger har verkligen varit trogen Liverpool och det känns mer speciellt än jag trodde det skulle göra nu när han skrivit på för Bröndby. Kanske är det just att han lämnar för Bröndby som gör att det känns extra speciellt, han hade med stor säkerhet kunnat få ett kontrakt i en annan klubb, men väljer att flytta hem till den klubb han lämnade när han kom till oss. Det är något väldigt fint med att han väljer att flytta hem i stället för att tjäna stora summor med pengar i någon europeisk toppklubb, han visar en egenskap som jag nästan trodde var utdöende inom fotbollen, nämligen klubbkänsla. Han säger själv att han fått erbjudanden både från andra klubbar i Premier League och vi vet ju alla vilka lag som letar mittbackar, när han nu i stället väljer att vända hem till Bröndby befäster han sin ställning hos oss, jag känner en stor respekt för hans beslut. Det är för tidigt att säga om vi blir bättre med Lovren i laget än med Agger, men vi har haft defensiva bekymmer och det är nog läge att testa något nytt där bak nu. Jag kommer att sakna Agger. Precis som med en spelare som Dirk Kuyt kommer jag alltid att hålla på hans lag när han spelar, jag önskar honom all framgång med både Bröndby och med danska landslaget.

Matchtankar

Jag antar att ni minns när vi senast mötte Manchester City i andra omgången av Premier League, det var under Rodgers första säsong vid rodret. Vi gjorde en bra match och hade läget under kontroll, fram tills dess att Martin Skrtel råkade ge bort bollen till en fristående Carlos Tevez och därigenom gav bort två av de tre poäng vi hade inom räckhåll. När vi möttes igen den säsongen var det samma visa igen, då var det en mindre klok utrusning av Pepe Reina som gjorde att vi tappade poäng. När vi möttes på bortaplan under förra säsongen var det många som ställde sig tveksamma till Mignolets agerande vid Citys segermål. Igår var det dags igen, en miss i försvaret i slutet av första halvlek gjorde att City, i mina ögon oförtjänt, kunde ta ledningen och sedan trumma på mot en säker seger. Det är så otroligt kostsamt att göra misstag mot de bästa lagen i ligan, det visade sig igår, det visade sig mot Chelsea i fjol och det har visat sig mot City många gånger genom åren.
Spelmässigt är vi inte sämre än City, inte så länge det är jämnt målmässigt. Lovren och Skrtel såg stabila ut inledningsvis, Moreno kändes bekväm ute till vänster. Mittfältet hade en helt annan balans när bollbekväme Joe Allen tagit Lucas plats och framåt oroade Raheem Sterling Citys backlinje. Det var inget snack om att vi kom in i matchen på ett bra sätt, men så kom det där misstaget och matchbilden svängde. Jag tycker att man kan se en skillnad mellan oss och de mer vana topplagen på den fronten, vi har en tendens att tappa fokus ibland och jag tror att det kan vara en av anledningarna till att vi släpper in fler mål än de andra lagen i toppen. Mot de sämre lagen kan vi reparera våra missar, men mot ett lag som City, som blir livsfarliga i ledning, är det otroligt mycket svårare. Tredje målet igår var ännu ett exempel på att vi tappar koncentrationen, det går alldeles för lätt för Aguero att springa sig fri och placera in bollen, vi var inte med. Det målet händer inte om alla är snabba i tankarna. Det här är något vi måste jobba med, när vi möter lag med elva världsspelare på planen går det inte att slappna av, inte en sekund.
En sak som oroar mig lite är att vi släppt till två mål och en bra målchans på ganska likartat sätt, nämligen med att vi misslyckas med att följa med i djupledslöpningar. Clyne fick göra mål på oss ostört förra omgången, Citys 2-0-mål igår gick också alldeles för enkelt och i första halvleken är det mycket nära en straff för Zabaleta när han kommer i löpning bakifrån. Det ser lite för lätt ut och den delen i vårt spel måste vi få ordning på. Om det ligger hos mittfältet, backlinjen eller om det är ett samspel vet jag inte, men jag ser gärna att vi reder ut det. Givetvis är det inte konstigt att vårt lag känns en smula ofärdigt, vi har många nya spelare, vi har tappat vårt viktigaste offensiva hot från fjolårssäsongen och det tar ett tag att få in alla i det system som var så framgångsrikt då. Att backlinjen inte synkar riktigt än är inget konstigt, att Sturridge, Sterling och Coutinho inte riktigt sätter sitt samspel än är inte heller konstigt, det kommer att komma.
Det är också viktigt att komma ihåg vilken match vi spelade igår. Vi spelade på bortaplan mot de regerande mästarna, ett lag som kunde kasta en argentinsk, en spansk och en brasiliansk landslagsman under andra halvlek. Ett lag som knappt vet hur det känns att förlora på hemmaplan. Att vi förlorar mot City är egentligen inget att säga om och den hårda kritik man på vissa håll kunde se mot en backlinje, som aldrig spelat ihop tidigare, var i hårdaste laget. I det stora hela gör vi en ganska bra insats, men blir hårt straffade när vi gör misstag. Vi ska bli besvikna när vi förlorar, men det här var trots allt en match där en poäng hade varit en bonus. Jag hoppas vår nya backlinje får spela ihop sig ordentligt nu, får en chans att lära känna varandra, så att inte de luckor som kan dyka upp ibland fortsätter att göra det. Vi har en mycket svår match igen nästa helg, mot ett Tottenham som antagligen är rätt sugna på revansch från förra säsongen, det är verkligen ingen mjukstart för våra nya spelare. Avslutningsvis är det värt att nämna att av de tre mål vi gjort hittills har två gjorts när vi spelat med två rena anfallare(Sturridge/Lambert) på planen, jag skulle inte bli förvånad om Sturridge får sällskap av en viss nummer 45 mot Tottenham.

And here´s to you Jordan Henderson...

Man brukar oftast visa bilden av en halkande Gerrard när man pratar om var vi förlorade ligatiteln förra säsongen, men frågan är om det inte var två omgångar tidigare som den avgörande situationen inträffade. När Victor Moses slarvade bort bollen och satte Jordan Henderson i en svår sits, en sits så pass svår att han, något ovårdat, drog på sig ett rött kort. Vårt vägvinnande spel fick därefter mycket svårare att ge effekt och de kommande tre matcherna gav bara fyra poäng.
När Henderson skrev på för oss var det för en väldigt hög summa, något som uppenbarligen tyngde honom under hans första tid i klubben. Ofta spelades han på fel position och gjorde inte heller något själv för att ta plats, han kunde spela nittio minuter utan att man märkte att han var på planen. När Brendan Rodgers tog över var det nära att Henderson lämnade klubben, men han blev kvar och sedan dess har hans utveckling varit helt enorm. I dagsläget skulle jag vilja påstå att han är den viktigaste spelaren i vår startelva. Hans närvaro på planen är en förutsättning för att Gerrard ska kunna spela i sin mer tillbakadragna position. Henderson slutar aldrig springa, han slutar aldrig att kämpa och han har mer och mer börjat utnyttja en passningsfot som är väldigt vass. I premiären mot Southampton var det oerhört tydligt hur viktig Henderson är på mittfältet, både Gerrard och Lucas hade problem och det blev stora luckor mellan mittfält och backlinje, men den som tog tag i spelet och visade mest pondus var Henderson.
Vid det första målet visade han vilken stor spelare han är på väg att bli, först sliter han åt sig bollen i en trängd situation, för att sedan slå en perfekt passning till en Sterling på språng i en farlig position. Den aktionen innehöll det mesta av vad man vill se från en mittfältare, både fysiken och tekniken. En annan sak jag gillar hos Henderson är hans passion, det är få som ser lika glad ut som honom när vi gör mål och jag tycker det ser ut som om han skriker och pratar mycket mer på planen än tidigare. I mina ögon är han given som vice-kapten i dagsläget, då Agger verkar vara på väg bort, åtminstone från en plats i startelvan.
Det jag saknar hos Henderson, som jag hoppas han utvecklar i år, är hans avslut. Han kommer ofta i bra lägen, men har svårt att få bollen i mål. När han löper in i straffområdet gör han det väldigt bra, men när han får bollen vid fötterna hamnar skotten allt som oftast rakt på målvakten. Det här är något som han själv säkert är medveten om och det är nog en anledning till att han firade sitt betydelselösa 4-0-mål mot Dortmund ordentligt förra helgen. Vi kunde se mot Swansea förra säsongen att han kan skjuta och det vore bra om han kunde visa det oftare. Gerrard tar inte många avslut längre och när han väl gör det är det inte med samma kraft och precision som för några år sedan. Vi kommer att få möta många lag som sjunker djupt den här säsongen, Chelsea visade att det är något vi har problem med. När vi inte kan utnyttja snabba omställningar och ta oss in bakom motståndarnas försvar blir det oerhört viktigt att vi kan hota även utanför straffområdet, genom att skjuta lite mer från distans. Vi har inte riktigt spelarna som känns farliga från distans idag, Jordan Henderson får gärna bli en sådan.
Men, det viktigaste med Henderson är ändå att han ger oss en balans på mittfältet. Utan hans löpstyrka blir vi otroligt sårbara och Gerrards ålder blir tydligare, när de arbetar tillsammans blir Gerrard en defensiv mittfältare av rang. Att hans presspel är av allra högsta klass kunde man se redan förra säsongen och det kommer att bli viktigt även i år. Ska vi klara av att fortsätta utmana i toppen måste Jordan Henderson hålla sig frisk. Vem som ska vara det tredje namnet på mitten är en annan fråga, jag ställer mig tveksam till att det är Lucas som är rätt man att komplettera våra två fältherrar.

Expendables 3

Jag var på bio härom dagen, filmen jag såg var Expendables 3. Det är väldigt speciellt att se filmerna från den här serien, det är alla mina barndomsidoler intryckta tillsammans i filmer helt utan handling, men med mängder av explosioner och slagsmål, kastade knivar och stora kanoner. I 120 minuter sitter man med ett leende på läpparna och bara njuter, det är nog ingen film som jag reagerar lika på. Att se Arnold agera igen, även om han inte gör det speciellt bra, är väldigt roligt. Trots att han numera är en äldre farbror klarar han av att se ut som en hårding när han skjuter med sin minigun från helikopter. Stallone, Dolph, Wesley Snipes, Harrison Ford, ja det är onekligen mängder av stora namn som samsas på affischen, det är svårt att komma på någon som saknas, Van Damme dog ju i tvåan, så han kan inte vara med längre. Steven Seagal har inte varit med i serien än, men med hans Putin-stöd på sistone kan han gärna fortsätta att hålla sig borta. Mark Dacascos, Don Wilson och Bolo Young är såklart för okända, men det finns ju ett givet namn som inte varit med än, det är såklart Clint Eastwood. Han är ju en av de största actionhjältarna genom tiderna, även om han var före de som är med i Expendables skulle han passa in bra. Ralph Macchio är ett annat namn, enbart tack vare Karate Kid. Kurt Russel gjorde några actionfilmer samtidigt som Stallone och Arnold var på topp, t.ex Tango & Cash, så ett inhopp från honom skulle inte kännas konstigt. Jag hoppas verkligen att man inte kastar in den yngre generationens actionskådisar i filmerna, jag vill inte se The Rock eller Vin Diesel. Det jag vill se är Expendables 4, och Expendables 5.

Dagens låt: Deafheaven - Vertigo

Dag

WOW 2014

Tillbaka från Göteborg och faktiskt igång med jobbet igen, idag var den första dagen på det är läsåret och det var riktigt roligt att vara igång igen. En anledning till att det var roligt var att jag kom från en mycket lyckad festival nere i Göteborg. Att musiken där ska hålla högsta klass behöver man aldrig oroa sig för, den här gången var det kanske något färre än tidigare, men det gjorde att man kunde vara mer redo när det väl small till med en högklassig spelning. Höjdarna i år var:

-Deafheaven - Detta amerikanska band gjorde den bästa spelningen på hela festivalen, med sin kombination av hardcore och långsam metal gav de linnétältet en tyngd som var omöjlig att värja sig från. De har ett häftigt sound, där låtarna ibland är närmare 8-10 minuter långa och den musik jag gillade skarpt redan på skiva blev ännu bättre live.

-The National - Ett av mina absoluta favoritband, med en låtskatt som få kan mäta sig med. Spelningen avslutades med sångaren flytandes runt bland publiken. Magiskt.

-Queens of the stone age - Svängigt, klart bättre än jag trodde på förhand. Även om jag bara kände igen en handfull låtar gillade jag det jag hörde. Otroligt skickliga musiker och att de fångade mig, som egentligen inte är något jättefan av musik från genren, är ett gott betyg.

-Neutral Milk Hotel - En intressant samling av musiker, en intressant samling instrument, magnifik musik.

-INVSN - Den enda klubbspelning vi hann/orkade med. Bra drag från början, underhållande liveshow.

-Annika Norlin - Jag gillade verkligen att hon hade texterna i bakgrunden, då jag inte fullt tagit dem till mig tidigare.

-Sharon Von Etten - Fantastisk röst, om inte hon spelar på större scener i framtiden är musikvärlden orättvis.

Dagens låt: Deafheaven - Dream house

WOW 2014

Det har varit några hektiska, men mycket bra veckor på sistone. Jag och Malin har både hunnit med ett besök i den underbara staden Berlin och en veckas semester hemma i Svedja. Nu sitter vi på ett tåg ner mot Göteborg för semesterns sista happening, nämligen Way Out West. Det har blivit en återkommande tradition att vi åker ner på festivalen så här veckan innan jag börjar mitt jobb igen, efter åtta veckors ledighet. Nu väntar tre dagar med högklassig musik och trevlig stämning på Sveriges bästa festival. Det är mycket jag ser fram emot, allt från Deafheaven till The National. Way Out West 2014, here we go!

Dagens låt: The National - Mistaken for strangers

Det närmar sig

Ni har också känt det va? Hur pulsen börjar gå upp en aning. Det är bara knappt två veckor kvar till ligapremiären och den här lite avslappnade känslan man har i kroppen under sommaren, då matcherna saknar en större betydelse, kommer inom kort att vara som bortblåst. Snart sitter man där igen vid datorn en timme före matchstart och väntar på att få se startelvan komma ut, för att sedan kasta sig över tangenterna och diskutera varför Glen Johnson alltid får starta eller hur vårt mittfält ska  spela i praktiken. Alldeles extra känns den där spänningen i premiären, då man inte riktigt var laget står, men vet inte vilken kraft motståndet har och för enda gången på säsongen står alla lag på samma poäng, tabellen har inte delats in än och de förväntade topplagen är än så länge bara just det, förväntade topplag. Några omgångar senare kan det vara allt ifrån succé till fiasko, poängförluster gör att man snabbt kastas nedåt i tabellen. Förra säsongens start var väldigt bra, med tre raka segrar och full pott, med det spelschema vi har i år känns ett sådant scenario väldigt svårt att uppnå, men en seger i premiären känns viktigare än på många år. Vi är utan Suarez nu och jag tror vi alla vet vad som kommer att skrivas i media om vi får en dålig start, det kommer att skrivas spaltmeter om hur vi saknar vår skyttekung, man kommer att skriva om hur fjolårets succésäsong var hans förtjänst. Det är viktigt att vi tidigt under säsongen visar att vi är ett lag att räkna med även utan Suarez och då krävs det tre poäng i premiären.
Jag har svårt att hetsa upp mig över resultaten under försäsongen, spelarna är nertränade och säkert lika motiverade att spela som jag är att titta, de vet att det är när serien börjar som resultaten räknas. Även om det är skönt att slappna av under perioder kan jag inte säga annat än att jag saknar den där anspänningen en ligamatch ger, att vi under den här säsongen dessutom kommer att få känna samma anspänning under Champions League-kvällarna gör inte direkt att man ser fram emot säsongen mindre. Fotbolls-VM och Silly season i all ära, det är nu den riktiga fotbollen börjar närma sig. Om en månad har fönstret stängt och vi är några omgångar in i ligasäsongen, vi vet då vilken trupp vi har och vi vet mer om hur vi står oss mot de andra lagen. Låt oss hoppas att det ser ut ungefär som i fjol, med oss i toppstriden och med Manchester Uniteds nye tränare i intervjuer om hur han ska vända den negativa trenden.