Thursday, January 30, 2014

Derbyt på plats

-Vi måste vinna, min fru är blå!
Min bänkgranne Phil var väldigt tydlig i sina åsikter, när vi stod där på The Kop och tittade på uppvärmningen till ett av de hetaste derbyn som spelats på många år. Han berättade att han hade lyckats få två av sina tre barn att bli röda, medan han kände att han misslyckats med den yngsta, som följt sin mors väg och valt den andra sidan. Man behövde inte vistas speciellt länge i Liverpool för att inse hur viktig den här matchen var för båda sidor, alla som märkte att vi var svenskar frågade om vi var där för matchen och vilken färg vi supportrade, beroende på vem som frågade fick vi sedan tummen upp eller någon svordom tillbaka. The friendly derby har en hel del ömsesidig respekt inblandat och Phils familj är långt ifrån den enda där båda lagen har supportrar i samma boende.
Det har alltid varit lätt att ogilla Manchester United, som svensk Liverpool-fan är det oftast dem man kommer i kontakt med till vardags, dem man får debattera med och deras medgångssupportrande som man fått dras med genom åren. Att ogilla Everton har man med åren fått lära sig, genom att se många derbyn, läsa om rivaliteten och ta till sig det som våra spelare berättat om vad som ropas mot dem på läktaren. Efter att ha fått uppleva ett derby på plats känner jag nu att jag har än mer förståelse för hur viktig den här matchen är för de boende i staden Liverpool. Jag hade turen att hamna på en bra plats på The Kop och stod mellan två äldre herrar som haft sina platser där på läktaren i många år, de berättade om hur veckan varit, med sms från kollegor som berättade hur stort Everton skulle vinna, texter på nätet som skrev om hur Everton skulle spela för att slå oss.
-We are Liverpool!
-De kommer till Anfield, det är vi som bestämmer hur de ska spela, det är vi som bestämmer här!
Bara att Evertons fans trodde att de skulle kunna komma till Anfield och spela som de ville retade mina bänkgrannar något extremt. I en match på vår hemmaplan var det inget att annat som gällde än att de skulle få anpassa sig efter oss. Det var en väldigt spänd stämning på läktaren när matchen körde igång, YNWA hade precis sjungits med en sådan entusiasm att det inte gick att höra melodin i högtalarna(att högtalarna verkade sjunga på sista versen bidrog säkert också). Genast började det sväras över hur fullt Barry alltid spelade på Anfield, vilket lag han än spelade i. Cissokhos oförmåga att komma ut och stänga av inläggen var nästa del av avhandlas. När sedan vi skapar hörnan, Suarez slår in den perfekt och Gerrard nickade in ledningsmålet exploderade det på läktaren. Euforin visste inga gränser, på något sätt kändes det redan då som att det här skulle bli vår kväll. Två Sturridge-mål senare började ramsorna om hur magiska vi var och hur tragiska Everton var att hagla från vår sida läktaren. Den inlevelse som fanns i de ramsorna var fantastiskt att få höra och att stå där bland herrar som sett 30-40 derbyn och vara en del av den ljudkuliss som ramade in matchen var en enorm upplevelse. Suarez 4-0-mål gjorde att spänningen försvann en aning från matchen, men det märktes att det var otroligt viktigt att verkligen trycka dit stadsgrannen. Sturridge straffmiss fick många att svära långa ramsor, bör tilläggas att en lång svordomsramsa på en engelsk läktare är väldigt mycket längre än de svordomsramsor man är van att höra till vardags. Strax före klockan tio var matchen slut och jag lämnade min sittplats, som den här matchen enbart var ståplats, för att möta upp mina reskamrater, som hade plats på annat håll på läktaren. Vi var alla tre överens om att stämningen på läktaren varit enormt häftig, något helt annat än det jag upplevt på Anfield tidigare. Att få se vår största derbyvinst sedan 82 live var såklart en ära. Vi gjorde en stor insats och i stort sett hela startelvan presterade på en hög nivå. Om ni någon gång får chansen, besök Liverpool, se ett derby, lyssna på befolkningen i staden, inandas stämningen och känslan kring matchen. Ni kommer inte att ångra er.

Sunday, January 19, 2014

Konsten att vinna fult

Gårdagens match mot Aston Villa var en frustrerande tillställning, inte alls den typ av match jag tror någon av oss fans hoppats på. Jag skulle vilja påstå att matchen var ett tecken på att vi tagit oss närmare toppen, samtidigt som den var ett tecken på att vi inte riktigt är där än. Alla topplag gör dåliga insatser ibland, Arsenal i matchen innan oss gjorde en sådan, men lyckades ändå städa av Fulham utan att det blev direkt spännande. Vi gjorde också en dålig insats, men till skillnad från Arsenal lyckades vi inte ta hem vinsten trots undermåligt spel. Precis som vi var Arsenal bra i 15-20 minuter av matchen, det räckte, eftersom nivån de höll under resten av matchen var tillräcklig och där brast vi.
Först och främst, jag är övertygad om att vi i fjol hade förlorat den här matchen, ett tidigt underläge, naiv taktik, darrigt spel och dålig fantasi, men vi lyckades kämpa oss tillbaka in i matchen och det ser jag som ett tecken på att vi närmar oss topplagen. Det finns en anledning till att Rodgers påstod att segern mot Hull härom veckan var vår bästa match hittills, att vinna mot de sämre lagen utan att man själv gör en match utöver det vanliga är en konst man måste bemästra om man ska hänga med in i slutet och det lyckades vi med då, tyvärr gjorde vi det inte igår.
Vi har kört över många lag hemma på Anfield, ofta genom ett briljant anfallsspel, men när vi inte får till det offensivt är vi sårbara. Mellan de där utklassningsvinsterna måste vi lyckas med att ta de där 1-0 eller 2-0-vinsterna också, när Suarez inte böjer in frisparkarna i krysset måste vi kunna spela oss till segrarna. Under matchen igår blev det tydligt att vi fortfarande är inne i en uppbyggnadsprocess, Rodgers uppställning var en chansning, som inte gick hem och jag tror och hoppas att det kommer att dröja innan vi spelar med en sådan offensiv elva som igår igen. Till Rodgers försvar ska sägas att han snabbt insåg sitt misstag och redan i halvtid tog in Lucas på planen, trots att vi jagade mål framåt. När han kom in fick vi den balans som vi saknade i första halvlek. Att Rodgers inte körde på med sin nya taktik, för att bevisa att han hade rätt, tycker jag kändes väldigt bra. Det är viktigt att komma ihåg att Rodgers fortfarande är ganska ny på den här nivån, det är andra säsongen han tränar ett lag med ambitioner att nå Champions League, han måste få begå misstag. Vi har inte riktigt det där trygga grundspelet som de andra lagen i toppen har, de har trots allt legat i de där positionerna i många år nu och är vana vid att gå in och göra sitt jobb mot de sämre lagen, de vet vad som krävs av dem i hemmamatcher mot lag som Aston Villa(jag vet att Arsenal förlorade mot Villa, men tror knappast det skulle ske med dagens Arsenal-lag).
Vi behöver spela ihop en backlinje snarast, det får vara ett slut på skadorna i försvaret, det är där vår trygghet ska finnas och det gör den inte. Att Mignolet börjat svaja tror jag hänger ihop en hel del med att vi inte har en backlinje som känner varandra. Lagen som hamnar högst upp vinner många matcher utan att imponera, som vi gjorde under tre första omgångarna, det är inte 5-1-matcher som gör att man vinner ligan, det är uddamålsvinster. För att plocka hem fler fula segrar behöver vi en mer stabil defensiv, vi har i dagsläget släppt in lika många mål som både Hull och West Bromwich och det håller inte. De här problemen var tydliga redan förra helgen, mot Stoke, men då lyckades vår offensiv och gjorde att vi vann trots att vi släppte in tre mål. Vi är inne i ett skede av säsongen då topp tre känns väldigt stabila och antagligen kommer att börja glida ifrån oss där bakom, för vår del handlar det nu om att hålla Everton, Spurs och United bakom oss. Jag är övertygad om att vi har kapaciteten att plocka hem fjärdeplatsen och på något sätt känns det bra att sitta och fundera över vad som gör att vi inte hänger med i serieledarnas tempo, när man i fjol vid den här tiden satt och grubblade över hur vi skulle kunna hålla West Bromwich och Swansea bakom oss. Vi går åt rätt håll, men som supporter vill man ju att det ska gå fort, ibland för fort.

Saturday, January 18, 2014

Nedräkning

Det är bara en vecka kvar nu, sedan åker jag och David till Liverpool. Att påstå att jag ser fram emot det här är såklart en rejält underdrift, Liverpool-Everton på Anfield är en match jag drömt om att se i stort sett i hela mitt liv och nu ska det alltså bli verklighet. Jag vet inte hur många derbyn jag sett på tv genom åren, med både underbara vinster och med hemska förluster som resultat, allra värst var såklart 0-3-torsken för några år sedan, då Reina i princip kastade in en boll i mål. För mig, som är utlandsboende Liverpool-fan, känns matcherna mot Manchester United mer än matcherna mot Everton, främst för att den supporterrivalitet som varit störst under min uppväxt och även senare i vuxen ålder. Jag har aldrig haft en bekant som stöttat Everton, antalet United-fans är däremot fler och det har gjort att den seger som smakar alltid är den mot United. Ju mer jag läst om vår klubb har jag dock börjat lägga mer vikt vid derbyt, i både Gerrards och Carraghers självbiografier tas matchen upp, även Robbie Fowler förklarar hur viktig matchen är. Det är ingen tvekan om att de lokala supportrarna helst vill vinna matchen mot Everton, precis som spelarna uppvuxna i staden och jag tror att jag kommer att förstå det ännu mer när jag nu får se matchen på plats. Nu är det inte bara det att den här matchen är ett derby, det kommer också att vara en viktig match i kampen om Champions League-platser och våra lokalrivaler har verkligen imponerat i år. Det finns alla förutsättningar till en bra match, något som även 3-3-matchen i årets första möte bevisar. Nu håller jag alla tummar för tre poäng i helgens match mot Villa och för att vi inte ska dra på oss några onödiga skador eller avstängningar, förra gången vi var över fick vi inte se varken Suarez eller Gerrard och det vore trevligt att få det den här gången.

Dagens låt: Nord & Syd - Min arm

Wednesday, January 15, 2014

Ny musik och gamla favoriter

Jason Isbell, Vånna inget, Deafheaven, ja den senaste tiden har verkligen öppnat upp mina ögon för en hel del intressanta band och idag var det dags igen. Jag läste på kritiker.se om den bästa musiken som släpptes under 2013 och fastnade för det de skrev om bandet Nord & Syd. Den senaste tiden har jag varit väldigt förtjust i musik på svenska, när det görs på ett bra sätt kan det bli fantastiskt bra, medan en dålig text blir usel på svenska. Efter att ha lyssnat igenom Nord & Syds album förstod jag snabbt att det här var ett exempel på den första varianten, det var nämligen musik som trollband mig från första tonen. Musiken är snyggt arrangerad och sångerskans röst har en känsla som griper tag i en, texterna är jättebra, så pass bra att jag var tvungen att leta fram dem på nätet och läsa dem medan jag lyssnade. Nord & Syd har tveklöst gjort ett alldeles briljant album, tyvärr finns det bara på vinyl, men samtidigt behöver min LP-samling bli lite större.
På tal om sångerskor med känslosamma röster, Nina Persson släppte den andra låten från hennes kommande album härom veckan. Den första låten var bra, men inget som riktigt greppade tag i mig, den andra däremot påminner om varför jag var helt såld på Cardigans i samband med Long gone before Daylight och varför jag lyssnade på den första A Camp-skivan så pass mycket att den slets ut. Jag fick biljett till Ninas spelning på Cirkus i februari av Malin i julklapp och jag ser mer och mer fram emot att få höra de här nya låtarna live. Få saker är så roliga som att upptäcka ny bra musik, lika roligt är det att upptäcka att musik man föll för tidigare fortfarande är väldigt bra.

Dagens låt: Nord & Syd - Aldrig vakna mer

Tuesday, January 14, 2014

He came from Barca, to bring us joy

Jag tror de flesta av oss minns det som igår, Milan Baros hade hamnat i ett friläge mot Petr Cech. I sitt försök att ta sig förbi Chelseas målvakt blev han fälld, men innan domaren hann blåsa(vilket han senare sa att han tänkte göra) dök Luis Garcia upp och fick iväg bollen mot mål, även om William Gallas försökte slå bort bollen innan den passerade linjen, lyckades han inte förhindra att den resulterade i ett mål som senare skulle betyda att vi var i Champions League-final. Just det målet tycker jag beskriver Luis Garcia ganska bra. Han hade en tendens att dyka upp från ingenstans och göra viktiga mål, ibland var det mindre vackra, som det här, ibland var de magnifika, som det mot Juventus i kvartsfinalen. Det man visste när Luis Garcia var på planen var att en match aldrig var förlorad, hur osynlig han än kunde vara i perioder, kunde han alltid slå till.
Jag minns när vi var på väg att värva honom, en bekant till mig, Barca-fan, visade mig en del klipp med honom och beskrev honom som en spelare med hög högstanivå och låg lägstanivå. Själv hade jag knappt sett honom spela innan han skrev på för oss, men han lät som en intressant spelare, vilket han snart bevisade sig vara. Hans första säsong var den klart mest framgångsrika, där såklart målen i CL var de mest minnesvärda, ett avgörande mål mot Everton hanns också med. Sammanlagt under sin tid i Liverpool gjorde han 30 mål, på 121 matcher, vilket såklart inte låter så imponerande i dessa Suarez-tider, men med de anfallare vi hade under hans tid kändes han som ett av våra allra största offensiva hot under perioder. Det var många gånger man fick jubla i soffan, samtidigt som han själv sprang mot fansen, med tummen i munnen. Han lärde sig aldrig riktigt det fysiska spelet i Premier League, han hade i stället en tendens att gå in ganska klantigt i närkamper, när han väl tyckte att det var dags att ge sig in i dem. När Garcia var i form var han en fröjd att se spela, det, tillsammans med hans stora insats i CL-segern, bidrog till att han blivit något av en favorit hos många fans och sången om hur han kom från Barca för att ge oss glädje kan fortfarande höras på Anfield vid tillfällen.
Idag berättade Luis Garcia att han ska sluta spela fotboll och det känns lite speciellt varje gång en av våra CL-hjältar slutar, när det dessutom är den spelare som gjorde målet som Mourinho fortfarande inte erkänt känns det lite extra.
Luis Garcia, utan honom hade vi inte fått uppleva den största Liverpool-vinsten på 25 år, så denna dag hoppas jag alla spanar in skottet mot Juventus och hjälteinsatsen mot Chelsea och skänker honom en tanke. Nu kan han ägna sig åt att dricka sangria och tänka tillbaka hur han gav oss glädje, tack Luis!

Sunday, January 12, 2014

Jag och Wassberg

Jag har alltid tyckt om att titta på skidåkning, speciellt när det är intervallstarter och man kan följa åkarnas kamp mot tiden. Det är dock en sak med skidåkandet som jag har haft otroligt svårt med, en företeelse där den norske åkaren Vegard Ulvang var mästare, nämligen dräggel. När han gick i mål kunde jag knappt titta, eftersom jag blev snudd på illamående att se all hans saliv hängande i ansiktet på honom. En sak som jag tycker är coolt är dock när de ansiktsbehårade åkarna, som t.ex Smirnov, Wassberg eller De Zolt, kommer i mål med is i skägget, då vet man att det är en riktig tuffing som varit ute i spåret. Jag åker inte skidor själv och jag kommer nog antagligen aldrig att ha skägg, men igår kom jag faktiskt så nära denna image man kan komma med mina förutsättningar. När jag kom tillbaka från min långa löptur här i Gävle tittade jag mig i spegeln och såg att mina polisonger bytt färg, från att vara bruna till att vara isgnistrande. Löpinsatsen kändes genast lite bättre, att benen kändes tyngda av träningsvärk redan innan och knappt ville ta mig upp för trappan till lägenheten gjorde helt plötsligt ingenting. En liten stund, innan jag skrapade bort isen, kände jag mig som jag tänker mig att Thomas Wassberg gjorde efter en femmil.

Dagens låt: Deafheaven - Sunbather

Monday, January 06, 2014

Uppryckning Johnson

Halvvägs in i säsongen är det väldigt mycket positivt att ta upp kring Liverpool, Suarez, Henderson, Sterling, Sturridge och flera andra har gjort väldigt bra säsonger hittills, men det finns en spelare i startelvan som gjort mig frustrerad och det är Glen Johnson. Engelska landslagets högerback har inte gjort någon bra säsong och personligen tycker jag att hans form varit nedåtgående i ett års tid. Han ser både tung och seg ut, hans beslutsfattande tar mycket längre tid än tidigare och det gör att det händer för lite kring honom.
Johnson ska vara en offensiv kraft på högerkanten, men det är tyvärr otroligt sällan han är inblandad i några mål framåt och med tanke på hans bristande defensiv börjar jag se tveksamheter kring hans startplats. Det är allt för ofta Glen tappar bort sin markering på fasta situationer, den senaste tiden har han också blivit väldigt slarvig med bollen på egen planhalva och satt lagkamrater i svåra sitsar. Jag har alltid varit skeptisk till Johnsons defensiv, men så länge han varit med och hotat framåt har jag haft överseende med det, nu när han inte han bidrar i offensiven har jag börjat fundera över om det kanske är på högersidan i försvaret vi behöver investera i första hand och inte till vänster. Johnson sitter på en hög lön, han skrev ju på som något av en stjärnvärvning för oss, men som han presterar i dagsläget är han inte riktigt förtjänt av den. Anfield Index Podcast, för övrigt en mycket bra podcast, diskuterade Johnsons problem nyligen och tog då upp exempel på statistik som visar att Johnsons tacklat klart minst i backlinjen den senaste tiden, något som inte alltid behöver betyda att man är passiv, men hans avvaktande när anfallare kommer mot honom har gjort mig tokig den här säsongen. Han släpper sina motståndare alldeles för nära innan han ens försöker sig på att bryta. Offensivt har Johnson gjort en assist i år, målkolumnen är oanvänd hittills. Enligt statistiken har han skapat sjutton målchanser under sina femton matcher i år och det är en ganska bra siffra, men jag förväntar mig att han ska producera mer än han gjort. Johnsons kontrakt går ut 2015 och det vore inte direkt överraskande om vår ledning ber honom gå ner i lön, accepterar han inte det kan det mycket väl bli så att han lämnar i sommar.
Jag hoppas Johnson återfår sin gamla form och blir ett offensivt hot igen, men fortsätter han på den här nivån säsongen ut är det nog dags att byta ut honom i startelvan.

Saturday, January 04, 2014

Hobbit igen

Jag och Malin var på bio och såg nya Hobbit-filmen i torsdags. Den första filmen var en liten besvikelse, även om jag inte hade några större förväntningar, den kändes ganska barnslig och effekterna var för mycket. Uppföljaren var bättre, lite mer seriös och några nya karaktärer som tog den komiska ton man gav dvärgarna i första filmen. Martin Freeman fortfarande bra som Bilbo, alvinslagen av Evangeline Lilly och Orlando Bloom var över förväntan, Bloom var ett mina största problem med den första trilogin. Som vanligt var det dock några saker jag störde mig på, en sak har med tid att göra. Genom hela filmserien, både den här och den första, pratar man om att mötas i gryningen, när solen står som högst, när näktergalen sjunger, eller andra präktiga saker, i den här filmen ska man plötsligt göra något om en halvtimme. Till att börja med har jag aldrig sett en klocka i de här filmerna, inte vad jag kan minnas i alla fall, och om man nu har tid och klockor, varför envisas man med att göra så luddiga tidsbestämmelser vid viktiga tillfällen? Precis som i den första filmen har jag vissa problem med den enorma tur som dvärgarna har hela tiden, det borde rykt några av dem redan i första filmen, även om det såklart hör till i genren tycker jag att man här överdriver deras medstuds en aning. En annan sak jag stör mig lite på, och nu kanske det är min höjdrädsla som talar, är säkerheten i det samhälle som byggts upp. Man har massvis med långa mäktiga broar, trappor och övergångar, men jag vet inte om jag någon gång under de här filmerna sett ett armräcke. Som helhet var ändå den här filmen klart godkänd, spännande och underhållande.

Dagens låt: Jason Isbell - Traveling alone

Friday, January 03, 2014

Topp 10 2013

Då var det dags igen, min årliga lista över vad som hände under 2013:

10. Conor Oberst i Filadelfiakyrkan
Under början av året tog vi oss till Stockholm jag och Malin, det gjorde vi för att se Conor Oberst uppträda. Jag har gillar hans musik i många år, men hade innan detta bara haft möjlighet att se honom en gång, som Bright Eyes i Arvika. I kyrkan bjöds på en fantastisk spelning, där Oberst backades upp av First Aid Kit på några av låtarna. En bra konsertlokal också, jag hade aldrig varit i den här kyrkan tidigare.
9. Leonard Cohen
En artist som jag är uppvuxen med, mamma och pappa lyssnade på Cohen när jag var yngre och sedan dess har han konstant funnits med i min musikvärld. Spelningen i Globen var lång och innehöll allt vad man kan önska sig från den 78-årige legendaren.
8. Weeping Willows-dagarna
Vissa band kan man inte få för mycket av, Weeping Willows är givetvis ett sådant band. I somras hade jag turen att få se dem två gånger på bara några dagar. Först såg jag, som planerat, spelningen tillsammans med Ebbot i Freluga, därefter lyckades jag klura ut att man också skulle vara hemliga gäster hos Sigge Hill på dennes klubb bara några dagar senare. Givetvis såg jag till att vara på plats även då.
7. Svedjaveckan
Bad, loppisar, träning, Henryhäng, valplek, lokalbandsspelning, grillning, finväder, sägensafari, vår vecka i Svedja innehöll allt det man behöver för att koppla av och njuta av sommaren. För andra sommaren i rad bestämde vi oss för att lägga en vecka av vår ledighet i Hälsingland och under de dagarna hann vi med massvis av saker.
6. Lidingöloppet + Editors
Först slog jag personligt rekord med med tjugo minuter på de tre milen som ringlar sig runt på Lidingö, sedan fick jag och Malin se en mycket bra spelning med Editors på Debaser Medis. En fantastiskt bra helg blev det.
5. Nick Cave på Annexet
Årets bästa spelning. Nick Cave är unik på många sätt och det visar han varje gång man har äran att få bevittna en av hans konserter. Stagger Lee och Mercy Seat var två av höjdpunkterna den här kvällen, så jag dessutom lyckades köra bil ända fram till Globen utan att det blev några bekymmer, bara en sån sak.
4. Stockholm Maraton
Fyra mil på asfalt, det var något jag aldrig trodde att jag skulle klara av, men det visade sig att jag gjorde det och även om smärtan i kroppen vid målgång var enorm var det värt det. Jag har bokat min plats till årets lopp, jag tänker mig att det inte kan vara värre andra gången, men jag tror också att en av anledningarna till att springer igen är att jag glömt bort hur otroligt jobbigt det var. Om någon erbjudit mig en plats i årets lopp när jag gick i mål på Stockholm stadion i somras hade jag med största säkerhet nekat, och de bestämt.
3. Krakow-resan
En av de mer berikande resor jag gjort, även om det var jobbigt att besöka både Auschwitz och Birkenau gav det mig otroligt mycket. De dagarna vi spenderade i Krakow var även de väldigt positiva, en fin stad som verkligen överraskade mig.
2. Way out West
När Phosphorescent stod på scenen och körde igång med Song for Zula gjorde det ingenting att regnet började vräka ner, känslan att få höra världens bästa musik live tillsammans med människor som uppskattar den precis lika mycket är en känsla som inte kan dödas av dåligt väder. Vi gjorde vårt fjärde besök på festivalen och återigen lämnade vi Slottsskogen väldigt nöjda.
1. Carraghers avskedsmatch
Ett av mina största idrottsögonblick någonsin var när jag stod på The Kop i maj och tackade av en tvättäkta Liverpool-legend. Att få visa min uppskattning för Jamie Carragher var stort, väldigt stort. Att vi vann matchen kom den här gången i andra hand, den här matchen handlade bara om att få visa Carragher hur mycket han betytt för oss supportrar och jag tror att det blev tydligt för honom att vi kommer att sakna honom på planen