Vänsterbacksplatsens lösning?

John Arne Riise hade ett bra skott och en bra inställning, men hade stora brister i defensiven och var oerhört enfotad.
Andreas Dossena gjorde visserligen mål på Old Trafford, men visade tidigt att han var på tok för långsam för Premier League, att han dessutom inte kunde pricka straffområdet med sina inlägg gjorde inte hans status högre.
Djimi Traore, vann Champions League, men det var verkligen trots honom snarare än tack vare honom.
Stephen Warnock, hade ett liverpoolhjärta och en bra inställning, men var helt enkelt inte tillräckligt bra.
Emanuel Insua kanske släpptes lite tidigt, men när han kom fram hos oss saknade han tempot för att spela i ligan.
Paul Konchesky är en av de sämsta spelarna jag sett i Liverpool.
Jose Enrique har varit en duglig vänsterback, men inte mer.
Fabio Aurelio hade kunnat vara en av ligans bästa, men hade en skadefrekvens som knappt Harry Kewell kunde konkurrera med.

Under de senaste 10-15 åren har vänsterbacksplatsen varit en våra svagaste positioner, många spelare har försökt att ta den och bevisa sig duglig att behålla den, men det är ingen som riktigt lyckats. Av de ovan nämnda är det Riise som lyckats bäst, men värt att lägga på minnet är att hans bästa insatser oftast kom som vänstermittfältare och inte vänsterback. Under samma tid har våra konkurrenter haft några av sina mest stabila startspelare just samma position. Evra, Cole, Clichy, Kolarov, det har funnits många bra vänsterbackar i ligan, men de har aldrig spelat i vårt lag. De gånger jag varit mest nöjd med positionen har det varit högerbackar som flyttat över och mest täppt igen, t.ex Arbeloa, Flanagan och, en gång i tiden, Jamie Carragher. Den lösningen har oftast kommit till eftersom de ordinarie vänsterbackarna inte hållit måttet.

Kraven som ställs på en modern vänsterback är stora, de ska både kunna bidra framåt och hjälpa till att hålla tätt bakåt. De flesta av namnen jag nämnde ovan hade problem med båda delarna, man hade inga riktiga styrkor i spelet och i vissa av fallen måste man verkligen ifrågasätta scoutingen(Vad såg man i Dossena?). Den här säsongen är det dags för en ny spelare att försöka etablera sig ute till vänster, nämligen Alberto Moreno. Han har startat fyra matcher för oss nu och det känns verkligen positivt. Debutmatchen var oerhört tuff och missen mot City hade kunnat knäcka honom, men den verkar snarare ha stärkt honom. Mot Spurs visade han prov på en stark offensiv, inte bara med sitt mål, utan med fina löpningar och inlägg. Tittar man på hans statistik innan matchen mot West Ham har han en passningsprocent bättre än våra konkurrenters vänsterbackar, han har dessutom en högre procent i antalet vunna dueller.

Jag är dock inget större fan av statistik, det som gör mig positiv till Moreno är att han känns trygg på planen. Han tar bra beslut med bollen, överarbetar inte situationer och verkar kunna värdera när han ska gå framåt i offensiven. Det är inget självspelande piano han hamnat i Moreno, vår backlinje är allt annat än samspelt och som enhet har de inte sett stabila ut under säsongen hittills, de senaste matcherna tycker jag dock att det är Moreno som fått lämna med högst betyg. En sak som talar till Morenos fördel är dock att våra minnen om hur vänsterbackar presterar för oss gör att det inte krävs några bragdartade insatser för att vi ska vara tillfredsställda. Vi kommer säkert att få se mer av hans offensiv när han blivit mer trygg i laget, det ska samtidigt sägas att för mig är det andra delen i spelet som är viktigast. Konservativ som jag är inom fotbollen ser jag på en back som en försvarsspelare i första hand och ett anfallsvapen i andra hand, jag har hellre en vänsterback som håller tätt bakåt och brister framåt än tvärtom. Att döma av det Moreno visat hittills kan vi ha hittat vår första vänsterback på otroligt länge som är kapabel att klara båda delarna av planen, om det stämmer vet vi inte förrän längre fram på säsongen, men jag skulle inte bli förvånad om Moreno är det nyförvärv vi är mest nöjda med när säsongen summeras i maj.

Avslutningsvis, även Patrice Evra gjorde en dålig insats i sin första match, även den matchen var en bortamatch mot City. Hur mycket jag än avskyr honom går det inte att bortse från att han under många år var en av ligans bästa vänsterbackar, så kanske var Morenos blunder på Etihad ett gott tecken?

Platt fall mot Villa igen

Offensiven, defensiven, uppställningen, taktiken, ja det mesta gick fel i gårdagens möte med Aston Villa. Det ska sägas att Villa är ett lag vi brukar ha problem med på hemmaplan, men det betyder inte att det är okej att det såg ut som det gjorde igår. Under den tid som våra motståndare försökte spela offensivt skapade de en hel del chanser, varje fast situation kändes farlig och hade det varit en skickligare mittback än Senderos som fått alla chanser hade vi haft ett större underläge att ta igen. Sakho och Lovren hade båda del i målet, Sakho orsakar hörnan och Lovren släppte markering, det är ingen tvekan om att vi har en bit kvar innan vi satt vår defensiv. Samtidigt måste man komma ihåg att vår backlinje består av tre helt nya namn och ett fjärde som spelade relativt sparsamt under fjolåret, det kommer ta ett tag innan det klickar helt.
Det som oroar mig mest med gårdagens match är offensiven. Matchen påminde lite om den där vi tappade titeln i fjol, alltså Chelsea hemma. Vi mötte ett samlat försvar som backade hem och vi hade ingenting att attackera dem med. Det finns några saker som är viktiga för att ta sig igenom lag som spelar på det här sättet, en sak är avslut från distans och där har vi i dagsläget inga spelare som känns farliga. Balotelli hade ett skott, som via en Villa-spelare fick en lite spännande studs, men annars var våra avslut utanför straffområdet få och ofarliga. En annan sak man måste ha i sitt lag i en match av den här typen är djupledslöpningar, dessa saknades helt igår. Henderson brukar vara en spelare som tar sig in i straffområdet och sliter isär försvar, igår var han långt ner i planen och hade inte alls den effekt som han brukar kunna ha. Nu skedde det mesta spelet framför Villas backlinje och försöken att komma in bakom var mycket få. Det allra viktigaste är dock passningstempot, ska det vara svårt att försvara måste bollen vara i rörelse i ett högt tempo, så att inte motståndarna bara behöver stå i sina positioner. Tempot igår var under all kritik, för många bolltouch, mycket springande med bollen och ofta passningar som kom någon tiondel för sent för att skapa problem för Villa. En av de största syndarna i mina ögon var Coutinho, även om han var en av de som försökte mest gick det för långsamt när han närmade sig farliga lägen. Han saknade helt den fantasi som han tillfört vårt lag tidigare och trots att han hade väldigt mycket boll kändes han inte speciellt farlig, bortsett från stolpskottet. Den jag tyckte visade mest var Adam Lallana, när han fick bollen vände han upp och försökte utmana, kommer han bara in i i matchtempo blir han en större tillgång än jag trott. Jag saknade Joe Allen, precis som jag skrev i min krönika om honom härom veckan fortsätter han att dra på sig skador när det känns som om att han ska spela till sig en fast plats och lyfta.
En sak som var så dålig att jag inte vill ta upp det är inhoppen från Lambert och Borini, snudd på imponerande av Borini att vara så osynlig trots att spelet var på Villas planhalva under hela hans tid på planen.
Det finns ingenting positivt att ta med från matchen igår, men sådana här matcher har alla lag. Det som Rodgers dock måste jobba med är hur vi ska ta oss an motstånd som spelar som Villa, för det är ingen tvekan om att lag kommer att backa hem när de möter oss. Ett första steg, tycker jag, är att hålla fast vid diamanten på mitten, men när jag tittar på spelarna i dagens trupp känns det som att Rodgers tänker mer 4-3-3. En sak är säker, det här ska Ludogorets få betala för på tisdag.

Mer än bara fotboll

Det har blivit väldigt mycket fotboll här den senaste tiden, det är såklart ofrånkomligt när Premier League precis har kommit igång. Nu är det faktiskt så att jag gör annat än att se på fotboll också, den senaste veckan har jag skaffat biljetter till två evenemang i vinter som jag redan börjat räkna ner till, det ena är ett kärt återseende och det andra är en premiär för mig. Det kära återseendet är Morrissey, som äntligen kommer till Sverige igen. Om jag räknat rätt blir det min femte Moz-spelning, den första är nog över tio år sedan nu, då jag och min syster åkte ner till Stockholm från Gävle respektive Umeå för att se honom spela på Hovet. Det är en av mina största konsertupplevelser, att lämna studentlivet för ett tag och se min stora favorit tillsammans med min syster, som jag träffade alldeles för sällan på den tiden. Setlisten var magnifik, med allt från Jack the Ripper och November spawned a monster till There is a light that never goes out. Vi bodde hemma hos en av min systers bekanta i Sundbyberg och jag minns fortfarande hur kaninerna sprang över gräset utanför husen när vi kom tillbaka. Det här var bland de första gångerna jag åkte iväg ner till Stockholm på en spelning och det bidrog säkert till att det kändes extra stort. Nu är det alltså dags igen, även om det är några månader kvar.
Den andra biljetten jag införskaffat är till Klungans föreställning på Gävle teater. Jag älskar Mammas nya kille och jag har skrattat en hel del till Ingen bor i skogen, men det här är första gången jag ska se dem live. Allt annat än en kvälls skratt skulle göra mig mycket förvånad när de står på scenen här i stan. Så att vintern närmar sig är inget jag har några problem med, det får snarare gå undan, så att mina kommande upplevelser snart är här.

Dagens låt: Morrissey - November spawned a monster

Allens tid är nu

Transferfönstret har precis stängt och det diskuteras febrilt kring Brendan Rodgers senaste nyförvärv, den spelare jag tänkt att den här texten ska handla om är dock ett av hans allra första köp. Ett köp som han själv prioriterade oerhört högt när han skrev på för oss, nämligen Joe Allen. Rodgers lovordade sitt nyförvärv tidigt och han pratade ofta om vilken klok spelare han plockat in. När Allen kom till oss visade han tidigt en stor kapacitet, en bollskicklighet och ett säkert passningsspel. Jag trodde att vi där hade en given startspelare för många år framåt, men det har inte riktigt lyft för vår walesiske Xavi.
I dagsläget är det en plats i laget som känns ganska öppen, den platsen som är tillsammans med Gerrard och Henderson på mittfältet, jag tycker det är dags för Joe Allen att visa att det är han som ska ha den platsen. Lucas hade stora problem när han skulle komplettera de två givna på mitten i premiären, han saknade tempo och bidrog inte heller med speciellt mycket i passningsspelet. Joe Allen kom in i den matchen och visade då vilka kvaliteter han kan bidra med. Bra presspel, stor delaktighet och ett mod att hålla i bollen och fördela. Vi har dock sett det här förut, Allen gör några bra matcher i rad och han börjar kännas given i en startelva, men det är då småskadorna brukar komma, eller formsvackorna och genast är den där platsen i elvan inte alls lika självklar längre. Det här är säsongen då Allen behöver visa hur bra han är över en längre tid, Emre Can knackar på dörren till laget och när också Lallana är fullt frisk kan han bli ett alternativ på mitten.
Jag tror fortfarande på Allen, han har väldigt många egenskaper som är bra och han är fortfarande ung. Trots att han är ganska liten vinner han en hel del boll på mitten och att han kompletterar Henderson bra i presspelet tycker jag ofta är väldigt tydligt. När det klickar mellan de två är vi ett lag som är väldigt svårt att spela mot och det kunde man se gång på gång mot Tottenham i helgen som gick. Uppställning med en diamant på mittfältet, där Gerrard har en defensiv roll och Sterling spetsrollen är perfekt för Joe Allen och det är då han verkligen kommer till sin rätt. Det jag saknar mest hos Allen är spelet runt offensivt straffområde, jag skulle gärna se att han ibland valde mer hotande passningar, när han kommer högt upp i planen kan i bli lättläst. Straffen senast, där han visserligen föll ganska enkelt, tycker jag visar på att han vill vara mer delaktig i avslutsfasen. Han har den perfekt förebilden bredvid sig på mitten, Jordan Henderson var under en period nyttig på mitten, men skapade inte så många chanser. Vi kunde se en förändring i det redan förra säsongen och i år har han fortsatt på den vägen, med sina två fina assist till Sterlings mål. Om Joe Allen kunde ta inspiration av det och använda sin fina passningsfot och goda spelförståelse till att skapa farliga chanser vore han en än mer given pjäs i laget. Om den statistik jag läst stämmer står han fortfarande på noll assist hos oss och det är såklart inte bra. Har han det i sig Allen? Jag tror det, men det börjar nu bli dags att visa varför Rodgers lade den ganska höga summan på honom 2012. Om han fortsätter att vara frisk och vi fortsätter att spela med samma uppställning som sist tror jag att det när säsongen går mot sitt slut kommer kännas som om vår lille walesare är given. Upp till bevis nu Joe!