Så tar man en petning!

Det var en, minst sagt, viktig seger vi tog mot Southampton. Tre poäng som gjorde att vi blandade oss i kampen om CL-platserna på riktigt allvar. Sedan vi ändrade vårt spelsystem har vi blivit som ett nytt lag, ett lag som inte släpper in mål så fort motståndarna har en fast situation och ett lag som jag upplever som mer samspelt än det vi visade under de första månaderna av säsongen. Längst bak hittar vi en spelare som gått från att vara en säkerhetsrisk till att vara snudd på felfri, det är såklart Simon Mignolet jag menar. Hans formtopp hänger givetvis ihop med att vi har fått till en fungerande backlinje, men det går att inte komma ifrån att hans beslutsfattande sedan återkomsten efter petningen varit imponerande. För hans del måste förhållandena under söndagens match varit mardrömslika, en dyblöt plan och ett regn som aldrig ville avta, trots det såg han enormt stabil ut och stod för några avgörande ingripanden. Benparaden i samband med Allens fällning, som borde blivit straff, gjorde att vår ledning inte försvann direkt. Utrusningen vid Elias friläge var väl avvägd och att han lyckades hålla bollen, trots en blöt studs strax innan, vid frisparken i matchens slutskede visade på klass. Det här var dessutom en match där trebackslinjen framför honom darrade lite mer än vanligt, men Mignolet darrade inte, tvärtom, han gjorde att jag kände mig trygg. 

Vi var nog många som var oroliga över målvaktssituationen för några månader sedan, då vår belgare hamnat på bänken efter en svag säsongsinledning och ersatts av Brad Jones, som helt enkelt inte håller för den här nivån. Jones skada gjorde att Mignolet kom tillbaka snabbare än tänkt, men uppenbarligen hade den stunden vid sidan räckt för vår förstemålvakt. Nu har vi en målvakt som plockar ner hörnor, boxar bort inlägg och uppträder med en pondus som kändes väldigt långt borta innan petningen. Spelet med fötterna kommer nog aldrig vara en av Mignolets styrkor, men så länge han visar upp det målvaktsspel han gör just nu är det inget som bekymrar mig speciellt mycket. 

Nu ska det bli spännande att se hur säsongen fortsätter, är det här Mignolets riktiga nivå eller kommer en skakige varianten tillbaka? Samspelet mellan backlinje och målvakt måste vara bra för att en stabil defensiv ska kunna byggas och det känns verkligen som att de litar på varandra nu. När man sitter efter en bortaseger och funderar över om Mignolet eller Skrtel var vår bäste spelare vet man att något har hänt. Vi har nu ett läge där vi kan underprestera i offensiven och ändå ha en chans att vinna, i dagens match var vi chansmässigt efter Southampton, men lyckades ändå ro hem segern. 

Det ska sägas att vi hade tur med domsluten under söndagens match, med en petig domare hade det kunnat bli åtminstone två straffar för hemmalaget, samtidigt skulle även vi ha haft en. Kevin Friend var mer av en åskådare än en rättsskipare, men det var skönt att läsa kommentarerna från Rodgers och Koeman efter matchen, där de betedde sig som sansade vuxna människor i sina kommentarer mot domaren. Jag ska inte komma in allt för mycket på Mourinho, men jag tror inte hans konspirationssnack gör domarnas jobb lättare. 

Nog om Mourinho och nog om domarna, det jag tar med mig från den här matchen är att vi lämnar med tre poäng, från en match som vi med största sannolikhet hade förlorat om vi spelat den i november. Nu tar vi sikte mot CL-platserna.

Ingen derbykänsla

Ett stolpskott.
En konstspark.
Ett litet gruff.
Det är ungefär vad som finns kvar i mitt minne från gårdagens match, när slutsignalen ljöd kände jag mig lite stulen på underhållningen. Den där derbykänslan som våra matcher mot Everton alltid brukar bjuda på infann sig aldrig. Det brukar vara intensivt. Det brukar smälla. Igår fick vi varken intensitet eller smällar. Vi mötte ett lag utan självförtroende, som kom med en ganska defensiv uppställning och de lyckades bra med att stänga av våra anfallsförsök. Detta tillsammans med att våra offensiva kort inte alls var i slag gjorde att målchanserna inte direkt haglade tätt på Goodison, Evertons målvakt behövde inte slita ut sig för att hålla nollan och i vårt mål stod Mignolet sysslolös i stort sett hela matchen. Våra offensiva spelare såg ganska slitna ut och det gör att jag oroar mig inför måstematchen mot Spurs på tisdag. En annan sak som oroar mig är skadan på Lucas, han har gått från frysboxen till att vara en av våra viktigaste spelare de senaste månaderna. Joe Allen som kom in på hans plats igår övertygade inte. Även om det skulle vara så att Lucas kan spela på tisdag känns hans småskador jobbiga, vi har ett tufft spelschema den kommande tiden, det ges inte några längre viloperioder. Om vi stått bättre rustade på positionen hade han säkert inte ens startat igår, men så länge Joe Allen inte visar sig tillräckligt bra för att ha platsen måste Lucas helt enkelt spela för att vårt system ska fungera.
Jag tror att vi har en bra ersättare till brassen i laget, det är såklart Emre Can jag menar. Han såg otroligt bra ut i mittfältsrollen mot Bolton, men, och det är ett stort men, vågar vi verkligen rucka på vår fungerande trebackslinje mot ligans hetaste anfallare på tisdag? När vi ställs mot Harry Kane vill jag att våra försvarare ska se bekväma ut, något de gjort de senaste veckorna, att då välja att flytta upp Can och sätta in Johnson eller Lovren i backlinjen lockar inte. Det är några imponerande veckor han gjort vår nye, tyske härförare. Om man bortser från att han ibland har lite sämre tajmning i sina upphopp har han sett ut som en storspelare i vardande när han spelat sig till sin ordinarie plats. Han är stor, stark och har en bra förmåga att värdera situationerna bra, han hamnar sällan i samma tidsnöd som Sakho på den andra kanten. Under gårdagens match överglänstes han kanske av Martin Skrtel, men under vår förlustfria svit de senaste veckorna är det Can som varit den bäste i backlinjen. Att döma av Rodgers kommentarer efter matchen, där han hyllade försvararen Emre Can, så tror jag att vår trio där bak kommer att fortsätta tillsammans på tisdag.
Det var Steven Gerrards sista derby igår, jag har varit besviken på hans insatser den senaste tiden, igår likaså, men det går inte att komma ifrån att det kommer att kännas konstigt att det inte är han som leder oss ut i nästa möte med Everton. Igår var han varken bättre eller sämre än någon annan i vår offensiv, men Gerrard brukar brinna när det är derby, det gjorde han inte på Goodison Park på lördagskvällen. Hans insats speglade matchen i stort.
En poäng, en hållen nolla och en imponerande insats av Ibe, man får inte glömma de positiva sidorna med matchen. Men vi har satt oss i en situation där vi måste prestera i varje match, oavsett motstånd räcker inte kryss, inte med vår säsongsinledning. På tisdag måste vi vinna.

Vad händer med Gerrard?

Daniel Sturridge är tillbaka och förhoppningsvis kan han nu spela under den större delen av matcherna som är kvar av säsongen, runt honom är Coutinho och Sterling i riktigt bra slag. På det centrala mittfältet har Jordan Henderson och Lucas imponerat de sista veckorna. Allt det här är såklart goda nyheter, men det väcker också en stor fråga, nämligen hur det ska bli med Steven Gerrards sista tid i Liverpool? För mig är det tydligt att han inte är en del av vår bästa elva, ser inte att han ska kunna peta någon av ovan nämnda spelare, men är Rodgers redo att peta honom på mer regelbunden basis? Jag är inte så säker på det och det oroar mig lite. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få in vår kapten i en startelva utan att den känns sämre. Vi har fortfarande ett ganska tufft spelschema, så det kommer såklart att bli speltid för Gerrard, men det är just i de stora matcherna, de som kommer att fälla avgörandet för vår säsong, som det är otroligt viktigt att vi sätter upp vårt lag rätt. De tre där framme kommer nog inte Rodgers att rubba, men risken finns att Henderson flyttas ut på en kantplats igen och då hamnar vi med den långsamma mittfältsduon Lucas/Gerrard centralt och det kan komma att kosta oss dyrt.
Ett annat sätt att få in Gerrard i en elva är att frångå 3-4-3 och i stället spela ett 4-2-3-1, men den formationen har inte alls fungerat för oss och ofta lämnat anfallaren lite för isolerad på topp. Det är ingen väg jag vill att vi ska gå. Diamantformationen från i fjol skulle kanske även den lämna en plats för Gerrard, men jag är mycket tveksam till att vi skulle lösa det defensivt.
Den plats jag kan se Steven Gerrard på är på bänken, som inhoppare under matchernas slutfaser eller om någon där framme inte kommer in i spelet, men även där har vi ett litet dilemma. Både Adam Lallana och Jordon Ibe är spelare för framtiden, spelare som förhoppningsvis kommer att bidra mycket under nästa säsong. De behöver få sin del av speltiden.
Man vill ju att vår fantastiske kapten ska få en fin avslutning i klubben, men ser man till lagets bästa kanske hans roll under slutfasen ska bli mindre än tänkt. Visst kan en skada öppna upp en plats för honom, skulle någon av de ordinarie spelarna råka ut för något är han givetvis en bra spelare att ha i truppen, men bara att man kan skriva en sådan mening är ett tecken på att saker har förändrats.
Är Rodgers modig nog att hålla Gerrard utanför ordinarie elvan under hans avskedsmånader? Det ska bli väldigt spännande att se.