När vi senast gjorde oss redo för att gå in i ett nytt år avslutade Liverpool det föregående med att slå Manchester City med 1-0 på hemmaplan, känslan då var att vi skulle gå mot ett bra 2017. Trots både toppar och dalar kan vi nu se tillbaka på ett år där Liverpool tagit sig till Champions League, avancerat vidare från gruppspel i samma turnering, stabiliserat sig i kampen om de fyra första platserna, både breddat och spetsat truppen. Vi har alla anledningar att se positivt på det kommande året och en stor anledning till det är sommarens succévärvning.

Det är svårt att inte upprepa sig när det kommer till Mohammed Salah, men hans första säsong hos oss har varit en styrkedemonstration utan dess like. Precis när man hinner börja fundera över om hans form kanske dippat motbevisar han en, det var så mot Arsenal och det var så igen igår. Han må missa några chanser, men ingen kan vara hundraprocentig, inte ens Salah. Mot Leicester visade han än en gång upp en egenskap som jag inte trodde han hade när vi värvade honom, nämligen styrkan. Jag trodde vi hade värvat en snabb, teknisk och målfarlig kantspelare, men det är verkligen inte bara snabbheten som han utnyttjar för att ta sig till sina chanser, nu är det flera gånger den här säsongen som han med hjälp av sin styrka tagit sig fram i lägen där andra anfallare inte lyckats.

Salahs mål mot Everton är ett exempel på ett mål där han inte låter sig bli överbemannad, utan kämpar sig loss med bollen vid fötterna och placerar in bollen i sin favoritmaska. Det avgörande målet igår är ett ännu tydligare exempel. Jag tycker att Harry Maguire är en riktigt intressant mittback, han kan se stabbig och seg ut, men han är en oerhört stark spelare och dessutom smart både med och utan boll. Om man, som Salah igår, står felvänd mot mål och Maguire som ett plåster mot ryggtavlan, krävs det enormt mycket för att ta sig till ett avslut i fritt läge. Med sin kombination av snabbhet och styrka klarade Salah det på ett sätt som såg så enkelt och bekvämt ut, sedan det kalla avslutet i första hörnet som lämnade Schmeichel helt chanslös. Det var en aktion i världsklass, av en spelare som lyser av självförtroende.

Att backlinjen svajat de senaste åren är ingen nyhet för oss som följt Liverpool, men vi har trots allt haft en spelare där bak som vi kunnat lita på. Nathaniel Clyne har varit stabil, även när det blåst som mest. Han har aldrig varit den som varit bäst på planen, men heller aldrig den som kostade oss poäng. Den här säsongen har dock inte vår engelske landslagsman gjort en minut i ligaspelet, förra säsongen hade en skada på honom varit en smärre katastrof, men nu har det i stället inneburit två genombrott för spelare som kan bli oerhört nyttiga för oss i framtiden.

Jag ska börja med att säga att det såklart är olyckligt med skadan på Clyne, med honom hade vi haft flera alternativ i backlinjen och kanske kunnat prova en av de här ungdomarna i mitten lite oftare. Men, utväxlingen vi fått på både Joe Gomez och Trent Alexander-Arnold hade något inte varit lika stor om Clynes rygg inte strulat som den gjort, för det är verkligen två rejäla genombrott man kan börja prata om nu. Personligen var jag väldigt förväntansfull på att se vad Alexander-Arnold skulle uträtta den här säsongen, att han skulle ta för sig en del var jag nästan inställd på, men att han skulle sätta ett sådant avtryck som han gjort trodde jag verkligen inte. När han igår tryckte in bollen i nätmaskorna var det hans första mål i Premier League, men räknar man in hans produktion i Europa står han på tre mål. Tre mål, på en halv säsong, som tonåring och högerback är oerhört imponerande. Redan med frisparken mot Hoffenheim visade han att det finns mycket fotboll i honom och det har han egentligen understrukit varje gång han beträtt planen efter det. Det finns givetvis en del brister hos honom fortfarande, han har haft en del tendenser att bli bolltittande i försvarsspelet och det händer att han hamnar fel i sin position ibland, men det är saker som jag räknar med att Klopp också ser och hjälper honom att slipa bort. Med sin offensiv och sin snabbhet finns det alla möjligheter för Alexander-Arnold att utvecklas till en högerback av yppersta klass.

Joe Gomez saknar den riktiga offensiva spetsen som man kan se hos Alexander-Arnold, men han har i stället visat prov på en riktigt stark defensiv. Han har snabbheten för att hinna med de flesta motståndarna i ligan och han har fysiken för att kunna övermanna de som ger sig in i dueller med honom. Här har vi en spelare som haft stora skadebekymmer det senaste året, kommer in i högsta divisionen på fel position och imponerar. Precis som med Alexander-Arnold har han gjort någon miss, det första målet vi släpper in mot Arsenal beror till stor del på att han inte följer Sanchez med blicken utan tappar fokus, men sett över hela säsongen har hans insatser hållit en jämn, hög nivå och då har han ändå varit den av de två påläggskalvarna som fått spela mot de lag som legat högst upp i tabellen. Gomez har många attribut som gör honom till en spännande spelare framöver och jag skulle väldigt gärna vilja se honom som mittback några gånger innan säsongen är över. Sävligheten med bollen, som jag tyckte man kunde se på försäsongen, har han skalat bort och jag tror att han hans passningsfot har fått bra träning på högerbacksplatsen, där han fått vara mycket delaktig i offensiven.  Han kommer att bli en fin spelare Joe Gomez, första landskamperna är redan avklarade och nu återstår att se om han kan bli tillräckligt bra för att hålla en ordinarie tröja i Liverpool. Han är bara 20 år än och som mittback kan det behövas några år innan man kan känna sig trygg, potentialen finns dock och nu är det upp till Klopp att slipa den här diamanten så bra han bara kan.

Det ska bli väldigt spännande att se vad som händer när Clyne kommer tillbaka, det är inget snack om att både Gomez och Alexander-Arnold ska ha speltid även då och kanske är det då vi får se Gomez på sin mer naturliga mittbacksposition. Utvecklingen de kommande åren blir oavsett intressant när det gäller de båda, det är såklart för tidigt att utmåla dem som startspelare i framtiden, men redan nu är de nyttiga truppspelare och med rätt skolning finns alla chanser att deras status blir högre än så.

Det var en mittback de flesta ville ha in innan transferfönstret stängde för några månader sedan, men i stället blev siste spelare in i truppen en mittfältare från Arsenal som haft en karriär som gått lite i stå. Alex Oxlade-Chamberlain behövde något nytt i sin karriär och valde att komma till oss. Eftersom han kanske inte var den spelare alla önskade sig, även om de flesta samtidigt förstod varför man gjorde köpet, var det med granskande ögon han sågs när han gjorde sina första minuter i klubben.

Ox första tid i Liverpool var ganska jobbig, speltiden var begränsad och när väl chanserna gavs stämde det inte för honom. Bollbehandlingen svek honom, beslutsfattandet brast och frustrationen var uppenbar. Efter en usel insats för England under landslagsuppehållet började frågetecknen runt honom hopa sig, var det verkligen klokt av Liverpool att lägga en sådan stor summa på en spelare som inte platsade i en konkurrent? Men, med tiden har engelsmannen kommit mer och mer in i spelet, det har blivit mer tydligt var hans bästa roll i laget är och även om han inte på något sätt varit dominant har han börjat visa tendenser till att kunna utmana om startplatser på allvar. Med sin energi och vilja har han börjat omvända sina kritiker en efter en och frågan är om han inte vände om de allra flesta efter gårdagens insats. Inte bara på planen, utan kanske än mer utanför den.

Matchen mot Bournemouth blev aldrig riktigt spännande, även om man som Liverpool-supporter aldrig riktigt vågar slappna av, så kändes det ändå relativt lugnt redan i halvtid. Vårt motstånd öppnade sig på ett annat än sätt än både Everton och WBA och när spelet blev mer böljande trivdes vår offensiva spelare som fiskar i vattnet. Var det inte Salah som kom till avslut var det Coutinho eller Firmino. Målen kom i en strid ström och 4-0-segern var i slutändan i underkant. På mittfältet gjorde kapten Henderson sin bästa insats för säsongen och bredvid honom tog Alex Oxlade-Chamberlain för sig på sällan skådat sätt. Sekvensen i den andra halvleken där han först sätter in en glidtackling, sedan kommer upp på benen och stormar mot mål, för att avslutningsvis sätta bollen i stolpen var en sekvens att minnas från en andra halvlek där spänningen lyste med sin frånvaro.

Det går nu mer och mer att se varför Klopp ville få in Ox i laget, han är mångsidig, löpstark och fysisk. När han spelar på vårt mittfält har han visat sig vara ett mycket bra komplement till övriga, han kanske inte är den där spelaren som kommer att göra mängder av poäng, men att han kan komma att bli riktigt nyttig tycker jag att man se mer och mer tecken på. Spelmässigt börjar han övertyga både Klopp och oss supportrar om att han är en seriös kandidat till att starta på mittfältet. Personligen tycker jag att balansen blir bättre med att ha t.ex. Ox som en av tre på mitten i stället för Coutinho. Brassen gör sig bättre högre upp i planen, närmare målet, något som också var tydligt igår. Det ska sägas att vi en matchbild som passade oss bra igår, men jag tycker att man även tidigare sett att Coutinho är bäst när han får spela lite mer offensivt och främst blir vi mer stabila över hela planen när någon med lite mer defensiva kunskaper kan ta plats på mitten.

Men, det som lyfte Ox lite extra igår skedde efter matchen, där också Coutinho var inblandad. Under intervjuerna efteråt fick brassen frågor om den eventuella framtida övergången till Barcelona, det var lätt att se hur obekväm han direkt blev och han började svamla fram svar. Vad som hände sen tror jag de flesta av er kanske sett, hur Ox kliver in, berömmer Coutinhos spel, attityd och tydliggör att den typen av frågor inte hörde hemma under intervjun. Det var fint att se hur han stod upp för sin lagkamrat. Visst kan man förstå journalistens fråga, men tillfället var illa valt och det visade Ox med all önskvärd tydlighet. Insatsen på planen var imponerande, insatsen i samband med intervjun efter matchen spädde på de positiva vibbarna kring Alex Oxlade-Chamberlain. Nu ställs han mot sitt förra lag, på sin förra hemmaplan. Jag tycker han gjort sig förtjänt av att starta matchen, sen om han är redo att möta Arsenal återstår att se, men jag litar på att Klopp har koll i den frågan.

Tre matcher på en vecka, fem matcher på två veckor. Spelschemat är väldigt späckat nu och det ges inte mycket tid till att återhämta sig. Under en sådan period gäller det att försöka utnyttja truppbredden till max, utan att för den delen tappa allt för mycket i slagstyrka. Ser vi tillbaka på den senaste veckan har Klopp hanterat de spelare han har till hands på ett väldigt bra sätt.

Det har varit svårt att förutspå startelvorna den senaste veckan, bortsett från Mignolet har man inte kunnat vara säker på ett endaste namn när det varit dags att offentliggöra vilka spelare som ställts på planen. Mané har vilats, Coutinho har vilats, Salah har vilats, samtidigt har ett relativt oprövat namn som Solanke givits chansen från start. Trots rotationen har poängen ramlat in, bortsett från plumpen hemma mot Chelsea har det blivit idel segrar i ligaspelet och de som tvivlade på Klopp efter matchen mot Tottenham har börjat höras mindre och mindre. Alternativen vi har i offensiven nu imponerar verkligen, det spelar ingen roll vilka som tar platserna där framme, vi skapar målchanser oavsett.

I defensiven däremot, där börjar det att se väldigt tunt ut. Även om vi vann igår är det såklart inte bra att vi i en trebackslinje tvingas spela två spelare som främst är mittfältare. De ställdes inte på så stora prov under matchen, men vi kan nog slå fast att det var tur att det inte var förra helgen, eller för den delen nästa helg, som vi sattes i den här situationen. Försvarsspelet började dock tidigt i matchen mot Brighton, för det var oerhört många gånger som vi erövrade bollen tidigt, vi lät dem aldrig komma upp i planen med bollen och det gjorde att en spelare som Wijnaldum inte behövde ge sig in i speciellt många tuffa närkamper. Först i det effektiva presspelet var, som vanligt Roberto Firmino. Han är verkligen en spelare som går från klarhet till klarhet vår centrala anfallare. När han kom till klubben tyckte jag främst han var en spelare som inte märktes så mycket i spelet, men ändå bidrog med mål och assist. Idag skulle jag säga att han är den allra viktigaste spelaren i laget.

Firmino inleder presspelet, han ger aldrig motståndarna en lugn stund när de väl erövrar bollen, i stället ser han till att en lite dålig mottagning eller en lite slarvig passning av försvarsspelarna blir till en målchans för oss. Det spelar ingen roll om det är minut fem eller minut åttiofem, han tar jobbet oavsett. Hans egenskaper finns inte rikting hos någon av de andra spelarna i offensiven, det känns verkligen som att det är han som får spelet att klicka. Jag tror att han är det första namnet som Klopp skriver in i startelvan inför en viktig match, att den matchen han vilades var mot Chelsea beror nog mer på urladdningen mot Sevilla än att det passade taktiken. 26 skapade målchanser, flest av alla i laget, fem mål, två assist och dessutom defensiv kugge i de matcher där motståndarna försöker att spela sig upp i planen.

Jag var inne på storheten i Firmino redan i matchen mot Southampton, då han i allra högsta grad bidrog till att Salah kunde fortsätta sitt målskytte, och sedan den matchen har han bara fortsatt att övertyga. I hans sex senaste starter har vi gjort makalösa tjugo mål, själv har han gjort en fjärdedel av de målen. Vi har gjort mindre än tre mål en enda gång sedan slutet av oktober, det var mot Chelsea, den enda matchen som Firmino inte spelade. Visst är det så att Chelseas defensiv är den bästa vi mött under perioden också, men det säger ändå någonting att det är just när vår nummer nio vilas som inte målen ramlar in i samma takt. Om vi ska fortsätta att titta på statistiken så är det bara två matcher som Firmino inte startat, vi har inte vunnit någon av dem. Två matcher är såklart lite för få matcher för att dra allt för stora slutsatser, men nog kan man se en tendens.

Mohammed Salah har fått de stora rubrikerna inledningsvis, igår var det Phillipe Coutinho som var namnet på allas läppar och personligen ser jag gärna att det fortsätter så. Risken är annars stor att resten av världen får upp ögonen för hur bra Roberto Firmino verkligen är, nu kan vi i stället jobba på att ge honom ett långt och välbetalt kontrakt och om det kommer en dag då kaptensbindeln ska få en ny ägare skulle jag sätta vår lojale brasse först i kön.