Hellmyrs och Oksanen

Det är sista dagarna innan påsklovet nu och det är, som vanligt innan lov, fullt upp på jobbet. Därför har jag varit dålig på att uppdatera här om vad som händer. Värt att notera från de senaste dagarna är i alla fall att både Per Hellmyrs och Timo Oksanen gjort klart att de kommer spela för Giffarna även nästa säsong, så det finns hopp om ett återbesök på Studenternas nästa år, förhoppningsvis med bättre väder än den här gången.

Dagens låt: Paul Weller - Thinking of you

Världens bästa låtar, plats 6

6. Joy Division - Love will tear us apart
Det blir svårare och svårare att välja bland låtarna, det här är en låt som lika gärna hade kunnat hamna på topp fem, men den får i stället finna sig i att placeras strax utanför de allra högsta platserna. Att det här är en av de bästa låtar som någonsin gjorts råder det i alla fall ingen tvekan om. Ian Curtis sång, den magnifika bakgrundsslingan, den välskrivna texten och den upprepande, närmast hypnotiska refrängen gör det här till ett mästerverk som få överträffat. Ian Curtis blev tyvärr inte så gammal och därför existerade inte Joy Division under så många år, men under den tid de spelade tillsammans konstruerade man musik av högsta kvalitet och just den här låten är deras allra starkaste. Låten är mörk, texten långt ifrån upplyftande, formuleringarna gör att den även textmässigt höjer sig över den mesta annan musik som skrivits. Att låten uppskattas av andra än bara mig kan man se på alla otaliga covers som gjorts på den, t.ex av Jose Gonzalez, The Cure, U2, Adam Green och Swans. Ingen kan dock mäta sig med orginalet, en makalöst bra låt.

Vägen

Vi var på bio igår, filmen vi såg var Vägen, med Viggo Mortensen. Jag hade väldigt höga förväntningar på på filmen och jag måste säga att de infriadea fullt ut. Vägen var riktigt, riktigt bra. Handlingen var inte direkt upplyftande, i en värld på väg att dö ut får man följa en far och hans son på en vandring genom Amerika. De flesta människor de stöter på är onda och livnär sig på andra människor. Filmen var ganska obehaglig och ett par scener var riktigt äckliga. Mortensen gjorde en mycket bra insats i huvudrollen, men även pojken som spelade hans son övertygade, bra birollsinsats av Robert Duvall också. Musiken i filmen var väldigt passande, Nick Cave hade varit med och skrivit den och det är ju ett kvalitetsbevis om något. Den mörka och dystra stämningen i filmen är påtaglig och det hela är otroligt välgjort. Även de scener där det inte händer speciellt mycket är intressanta och gör att man får en bra bild av huvudkaraktärerna. Det enda negativa jag kan säga om filmen är att det ibland gick lite fort i handlingen, vissa scener följdes inte upp på samma sätt som jag hade önskat och med en en halvtimme till i längd hade man kunnat ordna det också. Sammantaget dock en väldigt bra film, som bör ses.

Dagens låt: Yvonne - Modern love, visste inte att de spelade fortfarande, men ett besök på WoW skulle uppskattas.

Världens bästa låtar, plats 7

7. Bright Eyes - Perfect sonnet
Det här är en låt som jag lyssnat på otroligt mänga gånger, första gången jag hörde den var på en blandskiva, då visste jag inte vem Conor Oberst, som är Bright Eyes, var. När jag lyssnat klart på låten visste jag att jag hade upptäckt en ny favorit. Låten har det mesta, ett passande intro, en intressant vers och en makalös refräng. Oberst skriksång i refrängen är en stor anledning till att den här låten är så pass bra, han får det att kännas äkta och just äkthet är någonting som höjer låtar. Oberst är en suverän textförfattare och den här låten är inget undantag, han formulerar sig på ett sätt som står över de flesta andra artister och trots att han gjort en hel del skivor genom åren har han aldrig fallit ifrån i kvalitet.
Det intensiva gitarrspelet i den här låten bidrar även det starkt till att göra den här låten till en modern klassiker. Jag såg Bright Eyes live i Arvika för några år sedan, det var en riktigt bra spelning, men tyvärr spelade han inte Perfect Sonnet vid det tillfället. Det finns flera låtar med Bright Eyes som hade kunnat kvalificera sig högt på listan, främst kanske Lover I don´t have to love, men Perfect Sonnet är en låt som jag hållit mycket högt sedan första gången och valet av låt var till slut ganska enkelt.

En bra festival och en dålig film

I dagarna blev det klart med nya band till Way out West, två av dem var The National och Beach House, två band som jag lyssnat en hel del på. Det är redan nu 7-8 band klara för festivalen nere i Göteborg som jag absolut vill se och det är fortfarande långt kvar innan det är dags, jag skulle tro att det kommer bli hektiska dagar, men de kommer också att innehålla underbar musik. Hittills är det Paul Weller jag ser mest fram emot, men även the XX, Local Natives, Pavement och Girls är band jag längtar till att få se. Lägg till National och Beach House så är det inte svårt att inte att jag och Malin kommer att få mycket högkvalitativ musik under de två dagarna nere i Göteborg.
Igår var det tänkt att jag och Malin skulle ha en filmkväll, men vi gav upp efter 25 minuter. Filmen vi skulle se hette Run Bitch Run, på handlingen verkade det som om det skulle vara en ganska komisk film, men det visade sig att den mest var dålig. Handlingen, om man nu kan påstå att det var någon handling, kretsade kring två katolska skolflickor, som skulle sälja biblar i en by. De hamnade i ett skottdrama och togs till fånga av en mordisk hallick. Där någonstans slutade vi titta, allt var väldigt dåligt gjort och det fanns ingenting underhållande över huvud taget i den. Vi hamnade framför Lyxfällan i stället, det finns få program som kan få en att känna sig så smart som det programmet.
Jag har lyssnat lite på Nikola Sarcevic nya skiva idag på spotify, jag gillar hans tidigare soloskivor och var därför sugen på att höra hur det låter nu när han bytt till svenska. Hans röst är fortfarande mycket bra, men hans texter kändes bättre när de var på engelska, på svenska var det ett par nödrim för mycket för att jag skulle bli så imponerad som jag hoppats bli. En helt okej skiva, men Sarcevic ska nog hålla sig till engelskan.

Dagens låt: Nikola Sarcevic - Nobody without you, bättre på engelska som sagt
'Cause you're my sunshine
To keep me warm,
You're my shelter and my hideout
In rainy days and storm

Världens bästa låtar, plats 8

8. Bonnie Prince Billy - I see a darkness
När självaste Johnny Cash väljer att göra en cover på ens låt vet man att man gjort något bra. Så är fallet med Bonnie Prince Billys I see a darkness och det är inte svårt att förstå att den här låten faller många i smaken, den är, enkelt uttryckt, briljant. Texten är mörk, dyster, men otroligt välformulerad. Will Oldham, som BPB egentligen heter, har en otrolig förmåga att låta ärlig när han sjunger, det är en känsla i hans sång som gör att man inte kan motstå hans musik. Inledningen på den här låten är ganska tyst och Oldhams sång är även den ganska diskret under låtens första minut, sedan stegrar det mer och mer och man är fast. Det är sången som står i fokus i den här låten, gitarrspelet är ganska diskret, utan att för den delen vara oviktigt. Jag upptäckte BPB genom en blandskiva och när jag sedan skaffade mig mer av hans musik växte han snabbt till en av mina allra största favoriter, han har skrivit mängder av mästerliga låtar och få kan som honom kombinera suveräna texter, med en melodi som snudd på trollbinder en. Jag hoppas verkligen att jag får chansen att se honom live någon gång, att döma av de klipp jag sett på nätet är det minst lika briljant på scen som på skiva.

Zombieland

Få filmgenrer garanterar underhållning i samma utsträckning som zombiefilmerna. Visst, de är mycket sällan något alldeles extra, men samtidigt är de aldrig dåliga. Trots att filmerna ofta påminner en hel del om varandra är de aldrig tråkiga, det kan alltid dyka upp nya sätt att slakta zombies och zombiesarna kan samtidigt skilja sig mycket ifrån varandra, i vissa filmer vaggar de bara framåt och känns ganska harmlösa, medan de i vissa springer och tänker. Jag och Malin har sett en hel del zombiefilmer, allt från Romeros klassiker till moderna hollywoodversioner. Igår såg vi ännu en, Zombieland, och den hörde till hollywoodvarianten. Den här filmen var lika mycket komedi som rysare och för att vara en zombiefilm var det ganska få zombies med i den, vilket var lite synd, men i stället dök Bill Murray upp i en oväntad biroll och drog upp helhetsbetyget på filmen. Karaktärerna i filmen var de vanliga, en mesig kille, en tuffare man som gillade att döda zombies och en tuff tjej, som sagt, man vet vad man får. Det här var inte en av de bättre zombiefilmerna jag sett, den var inte i klass med varken Romeros filmer eller 28 dagar senare/28 veckor senare-filmerna, men den var helt klart sevärd. Även en mindre bra zombiefilm är en underhållande film.

Dagens låt: Port O´Brien - My will is good

Världens bästa låtar, plats 9

9. Tindersticks - Tiny tears
Jag hade lyssnat på Tindersticks ganska länge när jag hörde den här låten för första gången och även om jag redan innan visste vilket bra band de var, blev jag än mer övertygad när jag hört klart Tiny tears. Det här är en otroligt stark låt, texten är grymt bra skriven och ger låten en känsla som är snudd på unik. Formuleringarna är snygga och beskriver låtens tema på ett klockrent sätt:

How can you hurt someone so much your supposed to care for
Someone you said youd always be there for
But when that water breaks you know youre gonna cry, cry
When those tears start rolling youll be back

Jag minns att jag första gångerna lyssnade på låten i hörlurar, låten blev då nästan uppslukande. Det är något i den som verkligen drar en med, trots att den onekligen är mycket långsam i tempot. Sången är mörk, första gångerna jag hörde bandet tänkte jag på Nick Cave, men ju mer jag lyssnat, desto mer unik har Stuart Staples blivit. Även om melodin inte är det starkaste i låten bidrar den till att det här blir ett riktigt mästerverk. Jag hoppas verkligen att jag någon gång får chansen att se detta band live, att döma av de klipp jag sett på youtube har de förmågan att återskapa känslan från sina skivor även live. De är intensiva på ett sätt som jag inte upplevt hos speciellt många andra artister och deras låtarrangemang är mästerliga. Det var ingen tvekan om vilken låt jag skulle välja med dem på listan, även om t.ex Another night in även den är suverän. Tiny tears är dock i en klass för sig, vad annat kan man vara med sådana här formukeleringar:

Tiny tears make up an ocean
Tiny tears make up a sea
Let them pour out, pour out all over
Dont let them pour all over me

Bandyfinal i busväder

Igår fick jag uppleva min första bandyfinal på Studenternas, Bollnäs mötte Hammarby i en match som, tyvärr, präglades starkt av det urusla vädret. Som ni ser på mitt ansiktsuttryck var det både snöigt, kyligt och blött.

Man behövde aldrig oroa sig för att Bollnäs skulle bli utan stöd i matchen.

Både far och Onkel Franken var väldigt laddade inför finalen.

När vi kom in möttes vi av en orange-blå läktare, alla reda att heja fram Bollnäs mot en SM-titel.

Vädret tillät tyvärr ingen riktig bandy, plogandet innan matchen kunde inte hindra det faktum att planen var snöfylld innan det var dags för avslag.

När det var färdigskottat kom spelarna in på isen, sedan följde 3 gånger 30 minuters snöskottande. Den sämsta bandymatchen jag någonsin sett, det var väldigt tråkigt att inte matchen kund avgöras med riktig bandy. Tyvärr förlorade Bollnäs skottningen, men inget kan ta ifrån dem den resa de gjort på vägen fram mot finalen. En oförglömlig säsong fick ett ovärdigt slut. Trots att det inte blev som jag föreställt mig på Studenternas var det en häftig upplevelse att se Bollnäs spela final.

Dagens låt: The National - Mistaken for strangers

Världens bästa låtar, plats 10

10. Band of Horses - The Funeral
Det här är ett av mina absoluta favoritband, jag upptäckte dem när de släppt sin andra skiva och det tog inte lång tid innan jag hade båda i min samling. En anledning till att jag gillar dem skarpt är att de gjort en av de bästa spelningar jag någonsin besökt. Det var på Debaser Medis i Stockholm och det var den första riktiga konsert som jag och Malin var på tillsammans. Band of Horses uppvisning på scenen var makalös och bitvis var det så bra att man rös. Det var inte lätt att välja vilken av deras låtar som skulle få en plats på den här listan, i slutändan stod det mellan den här och No one´s gonna love you, men valet föll alltså på The Funeral. Det finns många anledningar till att älska den här låten, den har egentligen alla saker som krävs för en bra låt, snygga övergångar, speciellt den mellan den lugna inledningen och den första refrängen, en riktigt välgjord melodi och sång som är obeskrivligt bra. Just Ben Bridwells röst är en starkt bidragande orsak till den höga kvalitet som Band of Horses håller, den är väldigt egen, på ett bra sätt, och han lyckas få en styrka i både lugna och snabba partier. Band of Horses är ett av de bästa banden som finns i musikvärlden och jag längtar efter att få se dem live ännu en gång.

Raw

Även om fokus den här helgen legat på bandyfinalen, så har det hänt en hel del andra roliga saker. Igår var jag, Malin, Olis och Karin på Raw här i stan. Raw är en stand-up-klubb, som var på tillfälligt besök på Konserthuset. Sex komiker uppträdde och det blev en hel del skratt under kvällen. Allra roligast av de sex var André Wickström, den vasse finnen var väldigt rolig och hans discodans drog ner många skrattsalvor. God tvåa var Soran Ismail. Jag har mest sett honom i Parlamentet tidigare och där brukar han alltid vara bra, för några veckor sedan såg jag dessutom hans videoblogg på youtube, där han pratade om Sverigedemokraterna. Han visade där att han är både smart och rolig, komiker med budskap är något jag verkligen gillar. Igår skötte han sig mycket bra, han hade gärna fått stå på scenen längre, hans tid gick väldigt fort. Allra mest skrattade jag åt ett skämt som den kanadensiske komikern, vars namn jag glömt, drog om hur man kan få barn att tro att den globala uppvärmningen är deras fel. Han var dock lite för ojämn för att jag skulle vara helt nöjd med framträdandet. De andra tre hade sina poänger de också, men de nådde inte upp i samma nivå som de jag nämnt. Som helhet var det en riktigt rolig kväll och ett mycket bra sätt att visa upp komiker.
Innan Raw satt vi hemma hos Olis och Karin och drack champagne och rom. Jag hade inte smakat riktig rom tidigare, men igår blev jag helt klart övertygad om att det är något som måste finnas i min samling. Det var ganska sött, men väldigt gott. Det var nästan som raka motsatsen till whisky, men trots det föll det mig verkligen i smaken.

Dagens låt: Okkervil River - For real

Världens bästa låtar, plats 11

11. The Jam - Down in a tube station at midnight
The Jam med Paul Weller var en mycket, mycket bra grupp när det begav sig och det här är min favorit bland deras högkvalitativa musik. Introt är riktigt snyggt och sedan tar Jam lyssnaren med sig genom den brittiska tunnelbanan. Det är många snygga övergångar i låten, som jag gillar riktigt mycket och jag har alltid blivit på gott humör av att lyssna på den. Texten är ganska tragisk, men väldigt välskriven, det är tydligt och bra. Man får en tydlig bild av hur det ser ut, skitighet och osäkerheten beskrivs på ett suveränt sätt.
Min favoritdel i låten är den som börjar med "I first felt a fist, and then a kick", där får låten än mer tyngd och det blir ännu tydligare vad som kommer att behandlas. Tempot i låten är en annan av låtens styrkor, det varierar, men det finns inga riktiga svackor, i stället är det här en riktig genomkörare. I sommar har vi äran att få se Paul Weller live, även om han kanske inte kommer att köra just den här låten är jag övertygad om att det kommer bli en mäktig upplevelse.

Nebraska

I torsdags besökte jag och Malin en nygammal klubb här i stan, det är Nebraska som kört igång igen. Nebraska är en klubb som fokuserar på akustiska liveframträdanden och i torsdags var det två lokala akter som stod för underhållningen, det gjorde de på ett bra sätt. Den stora anledningen till att vi gick dit var Teo Bolero, ett gävleband som jag läst mycket om, men aldrig sett dem live. Jag har haft chansen att se dem några gånger, men det har alltid kommit annat mellan. Nu fick jag i alla fall se dem och det var en mycket trevlig bekantskap. Det var lite tråkigt att se att det inte kom så mycket folk och tittade, inträdet var bara på tjugo kronor och inramningen var mysig. Visserligen krockade det hela med Brynäs kvartsfinal mot Djurgården, men mer än 25-30 personer borde ha letat sig till Nebraska. Det klagas mycket på att det inte händer någonting här i stan, senast nu i veckan läste jag några korta intervjuer i tidningen där det gnälldes på frånvaron av saker att göra. Anledningen till att folk gnäller är att man slutat ha fylleslaget Cityfesten, något som jag tycker är mycket skönt. Tänk om folk, i stället för att gnälla, ansträngde sig lite och letade, det händer en hel del roliga saker här om man bara ser sig omkring.
I morgon är det SM-final på Studenternas och det känns fortfarande overkligt.

Dagens låt: The National - Fake empire

Världens bästa låtar, plats 12

12. Embrace - Fireworks
Den här låten var med på en blandskiva som jag fick av en bekant till syster, jag tog med skivan ut i bilen och hade den där. När jag hörde den här låten första gången blev jag helt såld, jag tog bilen överallt för att få en anledning till att lyssna på den om och om igen. Bitvis tycker jag att den påminner om The Verves låt som återfanns tidigare på listan, men den här har en dimension till. Sången är stark och texten är enkel att ta till sig. Refrängen är stark, jag älskar sättet som sångaren ändrar både röstläge och tempo i den, det ger hela låten en känslosam inramning som är omöjlig att inte fastna för. Embrace som grupp är ganska ojämna, de har några låtar till som är bra, men ingen kommer i närheten av det här mästerverket. Textens inledning drar med en direkt:

I stretched over to reach you
I tried to meet you, I've been wrong
Now the fireworks in me are all gone
It's time I realised

Refrängen fortsätter att spela på samma tema:

And I won't need convincing
I've seen enough to want to try and change things
You fell in love, I fell in line
I thought I found my place
Before I knew how much it cost to play it safe

Avslutningen är mycket stark:

Could i leave you?
I never let you down

Jag gillade den här låten från första lyssningen och tycker fortfarande att den är så bra att man nästan kan få gåshud av att lyssna på den på hög volym. Den har en given plats på listan och hade mycket väl kunnat hamna högre upp, men konkurrensen är knivskarp.

Studenternas

25 maj 2005 vände Liverpool ett underläge med 0-3 till seger efter straffar i Champions League-finalen mot Milan, det är det häftigaste idrottsögonblicket jag någosin varit med om. På andra plats kommer det som jag var med om i tisdags, då Bollnäs säkrade en plats på Studenternas efter att ha slagit Sandviken med 2-1. Jag har aldrig trott att jag skulle få se Bollnäs spela en SM-final, även om värvningarna till i år var väldigt bra hade jag inte en tanke på final. Som laget spelat i slutspelet har man dock visat att man absolut är en kandidat till guldet. Matchen i tisdags var otroligt häftig, jag hade nästan givit upp hoppet en bit in i andra halvlek när giffarna var mycket tillbakapressade och inte skapade någonting. Nu lyckades man ändå hålla undan och i matchens allra sista minut fick man en straff. Tidigare i matchen hade man missat en straff, precis som man hade gjort i matchen innan, därför var jag fruktansvärt nervös när Mikko Lukkarila skulle skjuta den. Vid mål skulle giffarna vara i en historisk final, vid miss väntade en oviss förlängning. Nu blev det mål och känslan när man såg bollen gå i mål är omöjlig att beskriva. Jag bara skrek rakt ut, pappa skrek rakt ut, Onkel Franken skrek rakt ut, samma sak gjorde alla de andra bollnäsfansen, som ni kan se och höra här. Lyckan på läktaren där vi och de andra bollnäsarna stod var enorm. Patrik Larsson näsbrott, som inte hindrade honom från att ställa sig i muren även på nästa hörna, Timos räddningar, Aaltonens friläge som ledde till straffen, Liukkonens straffmiss, Edlunds straffmiss, linjedomarens blockning av Villes läge, Timos utkast, SAIK:s alla hörnor, det bortdömda offsidemålet, det är så mycket som jag kommer minnas från den här matchen, men det allra starkaste minnet kommer garanterat att vara känslan när Lukkarila satte straffen i mål. Det var obeskrivligt häftigt och jag lag fortfarande när jag vaknade morgonen efter matchen. Det känns fortfarande lite overkligt att Bollnäs ska spela SM-final i bandy på Studenternas, jag tror inte riktigt att jag kommer att greppa det förrän jag står där på läktaren. Ett SM-guld vore mäktigt, men hur än finalen slutar kommer jag vara Bollnäs evigt tacksam för upplevelsen de givit mig och alla andra bollnäsfans under de senaste veckorna.

Dagens låt: Morrissey - Friday mourning

Sjukdomsrädsla

Jag var väldigt orolig igår när jag kom hem från jobbet, jag hade nämligen skaffat mig en rejäl huvudvärk och fruktade att jag skulle bli sjuk till idag. En sjukdom till idag hade inneburit att jag missat den femte och avgörande semifinalen mellan Bollnäs och Sandviken, jag hade åtminstone inte kunnat leva mig med i matchen på ett sådant sätt som jag önskar, men som tur är har det inte blivit värre till idag. Jag tror att det finns två anledningar till att jag känner mig lite piggare idag, en anledning är Liverpools vinst igår. Efter ett halvår av skitspel och dåliga resultat visade vi upp lite av det spel som vi hade förra året och det var en fröjd att se Alberto Aquilani som var planens gigant. 4-1 mot Pompey är egentligen inget resultat att jubla över, vi ska vara så mycket bättre, men som vi spelat i år var det en positiv överraskning. Den andra anledningen till att jag är lite piggare idag är fruktsalladen som Malin gjorde åt mig igår, hon överraskade mig med min favoritefterrätt igår när hon kom hem från jobbet och det var onekligen mycket uppskattat från min sida. Mango, papaya, äpple, päron, citrus i en bra kombination med lite kanel över, det blir inte så mycket godare än så. Jag äter väldigt mycket frukt och har under vinterhalvåret mest ätit apelsiner, nu är det en liten övergångsperiod och det är inte alltid som frukterna är det man hoppas på, men i en fruktsallad blir det alltid lyckat. Gårdagens fruktsallad, mycket god.

Dagens låt: Paul Weller - You do something to me

Världens bästa låtar, plats 13

13. Stone Roses - Made of stone
Det tog ett tag för mig innan jag insåg hur pass bra Stone Roses var, men när jag väl tog mig tid att lyssna aktivt på deras musik insåg jag att det var något alldeles speciellt. Ian Brown har en mycket bra röst och medlodierna är både medryckande och intressanta. De har gjort många riktigt bra låtar, men det är den här som jag gillar allra mest. En stor anledning till det är den magnifika refrängen, kanske en av de allra bästa refränger jag hört. Uppbyggnaden till den är väldigt välgjord, inledningen med gitarrslingan, Browns speciella röst och sedan upptrappningen, allt är riktigt snyggt. Gitarrsolot i låtens slut passar bra in och hela den instrumentala delen innan den sista refrängen bidrar till stämningen i låten. Få sångare hade så häftig stil på scenen som Ian Brown, han rörde sig på ett väldigt eget sätt när Stone Roses spelade, bevis på det här. Han verkar ha ändrat sin stil en aning under de senaste åren, men det finns fortfarande spår kvar av hans karaktäristiska stil när han uppträder solo. Det grämer mig en aning att jag missade hans konsert i Stockholm nyligen, men eftersom anledningen till att jag inte var där var vår resa till Liverpool gick det ändå ganska snabbt att smälta. Hur som helst, Ian Brown och Stone Roses är kvalitet rakt igenom.

Världens bästa låtar, plats 14

14. Glasvegas - Flowers and football tops
Glasvegas är ett av de bästa nya band som jag upptäckt de senaste åren och deras debutskiva är en av de skivor som jag spelat mest sedan jag köpte den, för ett drygt år sedan. Det finns många bra låtar på skivan, men den allra bästa är Flowers and football tops. Inledningen är tyst, det tar nästan en halv minut innan låten kommer igång, men när den kommer igång dras man verkligen med i låten. Dialekten hos sångaren är underbar, tyngden i musiken är väldigt häftig och den känslosamma texten går verkligen fram till lyssnaren. Avslutningen, när sångaren tyst sjunger You are my sunshine... gör att låten höjer sig ännu ett snäpp och bidrar till att det blir ett riktigt mästerverk. Min favoritdel av låten är annars inledningen, när trummorna kommer igång och sedan sången börjar att ljuda. Man dras genast med i den tragiska berättelsen som låten behandlar. Jag hade ett tag funderingar på att välja It´s my own cheating heart that makes me cry eller Fuck you, it´s over när jag skulle plocka ut vilken Glasvegas låt som skulle in på listan, men det är ändå den här som gjort starkast intryck på mig och när den spelades live på Cirkus var det nästan så att jag fick gåshud. Det skrevs och pratades mycket om hypen kring Glasvegas, men det är ingen tvekan om att de förtjänade alla bra betyg och all bra kritik som de fick när de släppte sitt album och det är den här låten ett bra bevis på.

Bollnäs lever

Den första semifinalen mot SAIK var en fröjd att se, Bollnäs krossade då motståndet totalt, men spännande var det aldrig riktigt. Spännande var det däremot igår, nästan lite väl spännande. Bollnäs hade ledningen under större delen av matchen, men i den allra sista minuten kvitterade Sandviken och jag tror aldrig att det blivit så tyst på Sävstaås, det var otroligt tungt att släppa in målet. Förlängningen blev dock inte så lång, bara två minuter in i den fick Bollnäs en hörna, som Per Hellmyrs satte i nätet bakom Sandvikens målvakt. Om det blev tyst när Sandviken kvitterade blev det raka motsatsen när Bollnäs avgjorde, jublet var helt enormt och nu är det här den häftigaste bandymatch jag sett någon gång. Bollnäs är verkligen inte sämre än SAIK och det känns ganska öppet inför den avgörande matchen på tisdag, även om de har en liten fördel av hemmaplan. Stödet på läktaren tror jag dock att giffarna kommer att ha även i skrytbygget, det kommer att vara många från Bollnäs i Sandviken på tisdag. En häftig semifinalserie har det verkligen blivit och nu är det bara att hoppas att den får ett lyckligt slut. Även om man skrivit fel reslutat så kan den här videon återge lite av de glädjescener som utspelades på Sävstaås igår.
Efter matchen igår åkte vi i ilfart till Gävle för att möta upp Malin och mor vid Konserthuset, där det var dags för nittio minuters underhållning av Jonas Gardell. Precis som vanligt var han både mycket rolig och bitivis även djup, han är väldigt smart Gardell och är en mästare på att blanda allvar med komedi. Jag har sett honom många gånger nu, jag tror det här var femte gången, och det är alltid lika roligt. Den här gången var det ingen sång, ingen kör, inget band, det var bara Gardell, en stol och ett bord. Det var imponerande att se honom hålla igång utan paus i en och en halv timme, utan avbrott. En bra avslutning på en väldigt bra dag.

Dagens låt: Morrissey - I knew I was next

Bandy igen

Idag bär det av hemåt, för den sista matchen på Sävstaås för den här säsongen, det kan också vara så att det här är den sista matchen för Bollnäs den här säsongen, om man inte lyckas vinna mot SAIK. De två matcherna som varit den här veckan har varit väldigt frustrerande att se, Bollnäs har inte varit sämre än sina motståndare, men det har inte riktigt studsat deras väg. I den första bortamatchen är jag övertygad om att Bollnäs hade vunnit om inte Hellmyrs hade blivit skadad, matchen i förrgår förlorades mest pga oskärpa i giffarnas avslut mot mål, för chanser saknades inte. Idag gäller det att man gör mål på sina chanser och håller lika tätt bakåt som man hittills. Hur som helst har Bollnäs gjort en suverän säsong och det har varit en fröjd att se laget spela, speciellt nu i slutspelet. Det är bara att hålla tummarna för att säsongen fortsätter en vecka till, en femte match i skrytbygget på tisdag vore häftigt.
Igår såg jag och Malin en ganska speciell film, den hette Bronson och handlade om Storbritanniens mest kända intern. Jag tror att filmen tappade lite på att jag var så trött att jag nästan somnade redan efter 25-30 minuter, men jag klarade av att se hela filmen utan att somna ifrån. Filmen var inte så bra som jag hade hoppats, men den var välgjord och hade ett bra soundtrack. Våldet var snyggt gjort, men handlingen kändes en aning tunn. Klart sevärd var den ändå. Ikväll ska vi se Jonas Gardell, det kommer säkerligen också att vara sevärt.

Dagens låt: Neutral Milk Hotel - Oh comely

Världens bästa låtar, plats 15

15. Jeff Buckley - Forget her
Jag upptäckte Buckley genom hand underbara version av Leonard Cohens Hallelujah, men det var först när jag lyssnat igenom hela Grace som jag insåg vilken otrolig artist det här var. När jag väl började lyssna på honom lyssnade jag inte på något annat under flera veckor och min allra första present till Malin var faktiskt just Buckleys mästerverk Grace, så bra är skivan. Buckleys musik har en enorm inlevelse och få kan ge sången en sån äkthetskänsla som denna alldeles för tidigt bortgångne artist. Hans texter är helt magnifika och han betonar precis rätt ord för att man ska känna med honom när han sjunger. Både musiken och texterna är dystra och ledsna och den här låten är ett praktexempel på detta. Som jag fattat det var den här låten inte med på Grace, utan kom i stället med på bonus-CD:n till nysläppet av skivan. En nedstämd låt där Buckley utnyttjar sin röst fullt ut på ett otroligt bra sätt. Min absoluta favoritdel av den här låten är det stycke som kommer efter den andra refrängen, när Buckley, efter ett snyggt gitarrsolo, sjunger med en desperation som sliter tag i en som lyssnare. Texten i stycket slår an tonen på en gång:

Oh my tears are falling down as I try to forget
Her love was a joke from the day that we met
All of the words all of her men
All of my pain when I think back to when
Remember her hair as it shone in the sun
The smell of the bed when I knew what she'd done
Tell yourself over and over you won't ever need her again

Man får genast en bild av vad låten kommer att behandla och det beskrivs på ett väldigt bra sätt, det krävs en skicklig textförfattare för att det inte ska kännas klyschigt och Jeff Buckley var onekligen en sådan. Det är tragiskt att han blev så ung, men den musik han lämnade efter sig kommer aldrig att dö.

Världens bästa låtar, plats 16

16. Moody Blues - Nights in white satin
På plats sexton återfinns ännu en klassiker från sextiotalet, här ett band som jag aldrig lyssnat speciellt mycket på, men en låt som jag hört väldigt många gånger och fortfarande tycker oerhört mycket om. Nights in white satin med Moody Blues är en oerhört mäktig låt. Musiken i låten är väldigt välgjord, flöjtsolot stämningsfullt och de instrumentala partierna bygger upp en tyngd i låten som gör den oemotståndlig. Körerna är otroligt snygga och bidrar även de till att låten känns mäktig. Sången är perfekt, variationen mellan de långsamma verserna och den känslosamma refrängen är så snygg att man bitvis nästan får gåshud av att lyssna. Jag minns inte när jag hörde låten första gången, men jag vet att både mor och far och syster lyssnat på den när jag var yngre, det dröjde inte heller speciellt länge innan jag såg till att få den på min dator när jag flyttade hemifrån. Refrängens text är egentligen ganska enkel, men när den sjungs med en sådan inlevelse får den en dimension som inte många låtar kan mäta sig med. Det här är en klassiker, en tidlös låt och en låt som har en given plats på den här listan.

Bollnäs-Sandviken 8-2

Det kändes nästan overkligt när jag stod på Sävstaås igår och tittade mot resultattavlan, 8-2 till Bollnäs mot Sandviken i en semifinal är för bra för att vara sant. Att siffrorna dessutom var i underkant om man ser till spelet gjorde inte det hela sämre. Jag och pappa har gått och tittat på bandy i Bollnäs under hela min uppväxt, vi har sett Bollnäs spela i ettan mot lag som Karlsbyheden, Grängesberg, Västanfors och Härnösand, vi har sett hemmaförluster mot lag som Skutskär och Karlsborg och nu stod vi tillsammans med Onkel Franken på läktaren och såg Bollnäs utklassa favoriterna till SM-guldet. Det var helt fantastiskt. Redan i halvtid, vid ställningen 2-1 till Bollnäs, tyckte jag att de presterat den kanske bästa bandyn jag sett och i den andra halvleken gick man sedan ut och spelade ännu bättre. Det var ett glädjerus utan dess like på läktaren och det klappades vilt under matchens slutskede. Nu är det långt kvar av den här semifinalserien och om SAIK vinner i morgon är det de som är i förarsätet igen, Giffarna måste trots allt fortfarande vinna en match i deras skrytbygge innan man kan börja fundera på en resa till Uppsala och Studenternas. Hur det än går i de resterande matcherna så är jag övertygad om att gårdagens match är något jag aldrig kommer att glömma. Söndagseftermiddagen då Bollnäs spelade som Sveriges bästa lag och lekte med ett lag man inte slagit på ett par år, för bra för att vara sant, men sant var precis vad det var.

Dagens låt: Conor Oberst - Nicorette

Helg i konstiga glasögon

Onkel Franken, i konstiga glasögon, räknar poängen i fredagens match i Brainstorm. Det var jag, Malin, Onkel Franken, Pokervinstförstöraren och Gorbatjov som deltog i spelet och det blev en mycket trevlig afton vid spelbordet. Jag hade inte provat det här spelet tidigare, men det blir säkerligen fler gånger efter det här, för det var mycket roligt.

Jag och Gorbatjov bildade lag i den andra spelomgången, det gick väl inte så bra som vi hade hoppats, men trevligt var det.

Ibland var det inte helt enkelt att välja kategori. Vi valde Skåne och lyckades pricka in spättekaka i alla fall.

Igår provade vi nya glasögon, nämligen 3D-glasögon. Vi var i Uppsala och såg Alice i Underlandet. Det var jag, Malin, syster, Ronnie, Malins syster och så fisen, som även om han/hon fortfarande är inne i systers mage gör sig påmind till och från. Filmen var bra och det var häftigt att se en film i 3D, senast jag såg något tredimensionellt i tv var på Söndagsöppet, när man satt hemma i soffan med plastiga glasögon och såg inslag från t.ex Legoland. Det här var bättre och jag hoppas verkligen att Gävle kostar på sig att installera 3D här också, det kommer nog att komma en hel del sådana filmer framöver.

Dagens låt: Inspiral Carpets - I want you

Världens bästa låtar, plats 17

17. Righteuos Brothers - Unchained melody
Ghost är en ganska medioker film, men den innehöll samtidigt en av de bästa låtar som gjorts. Unchained melody spelades under en av filmens mest kända scener och medförde att många förknippar den här låten med Patrick Swayzes, Demi Moores och Whoppi Goldbergs film. Jag gillar den här låten skarpt, den har många saker gemensamt med Walker Brothers bästa låtar och det är ett mycket gott betyg. Min favoritdel i låten är i slutet när sångaren går upp och sjunger refrängen lite högre, det krävs en rejäl röstkapacitet för att lösa det på ett bra sätt och det gör sångaren här verkligen. Det finns många band som gjort sin version av den här låten, men Righteous Brothers står verkligen ut som det band som gör den allra bäst. Precis som med Walker Brothers har Righteous Brothers en hel del gemensamt med de tidiga skivorna Weeping Willows spelade in och den här låten passar ävenMagnus röst mycket bra. Den enkla bakgrundsmusiken lämnar mycket plats för en duktig sångare och när det är sådan känsla i sången som det är i den här låten kan man inte annat än uppskatta det man hör. Ju längre låten går, desto mer växer både sången och musiken och när låten når sitt klimax är det fruktansvärt bra. Unchained melody är en tidlös låt och har en given plats när världens bästa låtar ska listas.

GI Joe

Idag bröt jag mot en grundläggande filmhyrningsregel, jag hyrde nämligen en film med en av bröderna Wayans, något alla vet att man bör undvika, då de är en garanti för dålig underhållning. Anledningen till att jag bröt mot regeln var att jag ville se hur filmen om mina gamla leksaker hade blivit, filmen jag menar är GI Joe. Till att börja med kan jag säga att jag är väldigt glad att jag inte gick och såg filmen på bio, som jag först tänkte göra, utan i stället väntade tills den kom ut på hyrfilm. När det gäller storyn i filmen kan man, snällt uttryckt, kalla den medioker, jag tror att jag och mina kompisar hade kunnat leka fram en bättre handling med våra leksaker när vi var 6-7 år, än de som gjorde den här filmen nu har lyckats med. Personportätten är så pass ytliga att man inte bryr sig det minsta om någon av karaktärerna i filmen, även om man slängt in bakgrundshistorier med hjälp av återblickar på vissa håll känns de bara töntiga och bidrar inte någonting alls till att göra filmen bättre.
En sak som fascinerade mig var att man lagt massvis med pengar på specieleffekter, men ändå misslyckas man med att få en isbjörn att se äkta ut, även ett isberg var tydligen svårt att göra på ett bra sätt. Filmens kärlekshistoria var även den pinsamt dålig, precis som skådespelarinsatserna. Humorn i filmen begränsades till oneliners av herr Wayans och då kanske ni förstår att det inte var speciellt roliga oneliners. Annars var det mest skjutande, explosioner och flygbilder över olika städer. Som ni märker är jag inte speciellt imponerad av GI Joe, jag skulle till och med kunna påstå att den var sämre än den andra filmen om Transformers och det vill inte säga lite.

Dagens låt: Beach House - Gila

Världens bästa låtar, plats 18

18. Magnus Carlson - Genom natten
Det är inte rätt låt som visas i klippet, eftersom den inte fanns lade jag in annan låt från skivan, för att visa på stämningen i skivan låten är hämtad från. Magnus Carlson är min husgud, han är utan tvekan den artist som betytt mest för mig genom åren och att en låt från hans första soloskiva skulle få plats på listan var såklart en självklarhet. Det här är den första låten på Allt är bara du, du, du och det är en låt som växer för varje gång man hör den. Inledningen är mäktig, man får sedan följa med Magnus på en bilresa genom natten. I refrängen får Magnus verkligen utnyttja sin suveräna röst, men även om refrängen är väldigt bra i den här låten är det drivet i verserna som gör att den sticker ut i jämförelse med de andra låtarna på skivan. Verserna är uppbyggda på ett mäktigt sätt, det känns lite som om låten tar ny fart efter varje refräng och på något sätt lyckas de få fram känslan av en desperat bilfärd, det saktar aldrig ner utan bara fortsätter. Texten är, som vanligt när det gäller Magnus, mycket välskriven och med den här skivan bevisade han att han kunde skriva bra på både svenska och engelska.
Jag hade lyckan att få se Magnus live under turnén med den här skivan, det var på Umeå Open och det var väldigt bra.

Semifinal och Paul Weller

Det senaste dygnet har innehållit några otroligt trevliga nyheter, vi kan börja bandyn. Bollnäs är klara för semifinal i årets slutspel, efter att igår ha slagit Broberg med 5-2 i den fjärde kvartsfinalen. Giffarna har bara varit i semifinal en enda gång under min tid som bandyintresserad och det var fem år sedan nu, då som nu var det Sandviken som stod för motståndet. Matcherna mot Broberg har varit väldigt spännande, det finns inget lag jag hatar mer än söderhamnslaget och därför har det varit mycket viktigt att inte åka ut mot dem. Gårdagens match följde jag via internet och det är snudd på ännu mer nervöst än att se matcherna live, varje gång sidan uppdaterades ryckte jag till. Lyckligtvis var de flesta uppdateringarna positiva och nu väntar alltså semifinal. Det kommer att bli oerhört spännande och lyckas giffarna knipa en av de första två matcherna finns det en chans till skräll.
Den positiva musiknyheten dök upp i morse, när ännu ett släpp till Way Out West blev klart. I det släppet ingick Paul Weller, The Jams gamla frontman och en riktig legend. Jag har ingen riktig koll på hans solomaterial, men det ska det bli ändring på innan det är dags för festivalen och om han bara kör någon enstaka The Jam-låt kommer jag att vara mer än lyrisk. Det blir bara bättre och bättre.

Dagens låt: Paul Weller - Town called malice, något i den här stilen vore mäktigt.

Världens bästa låtar, plats 19

19. Walker Brothers - Another tear falls
Det var tack vare Weeping Willows jag upptäckte detta band och likheterna mellan dem och WW:s äldre skivor är många. Den här låten är med på den första skiva jag införskaffade med bandet, Portrait, och efter att ha spelat in hela skivan på kassettband(det var några år sedan alltså) hade jag den i min freestyle(ja, det var som sagt några år sedan) hela sommaren när jag jobbade på gården åt pappa. Det blev en hel del lyssningar på bandet den sommaren, men jag tröttnade aldrig, Walker Brothers musik var perfekt. Bra sång, snygga arrangemang och texter som sjöngs från hjärtat. Another tear falls är ett typexempel på hur Walker Brothers låter när de är som allra, allra bästa. Som jag fattat det är låten skriven av Burt Bacharach och har spelats in av flera olika artister, men jag kan inte tänka mig ett annat band än Walker Brothers göra den här låten, den är som gjord för dem. Den lite ekande sången i verserna som sedan kombineras med en mäktig, dyster refräng, för att sedan avslutas med en sånginsats som skulle göra de flesta sångare gröna av avund. Jag har fortfarande inte träffat någon som kan förstå min fascination för detta band, men det är alla andras förlust och inte min.

Sportlovstider

Sportlovet är nu i full gång och även om jag inte är helt ledig är det skönt att komma i fas med sådant som måste göras. Idag har jag rättat en hel del prov, men jag har också hunnit med att klippa mig och träna, så jag har varit ganska effektiv.
Roliga nyheter från Way Out West igår, Local Natives är klara för festivalen och redan nu är det fyra band bokade som jag ser mycket fram emot att få se. Det är många bandsläpp kvar innan lineupen är färdig, det kommer bli en härlig helg där nere i Göteborg i augusti.
Nu när True Blood är slut har jag och Malin återgått till säsong två av Flight of the Conchords, det är en mycket god ersättare. Det känns som om Murray får mer utrymme den här säsongen jämfört med den första och det är verkligen inget negativt, han är väldigt underhållande karaktär. Musiknumren är inte riktigt lika roliga som tidigare, men de håller fortfarande hög klass. Bret och Jermaines karriär går väl inte direkt framåt, i det senaste avsnittet vi såg hade de fått en spelning i en hiss och de har minst sagt en bit kvar innan de kan räknas som några stjärnor. Det negativa med komediserier är att de går väldigt snabbt att titta på, avsnitten är kortare och man hinner med fler på en kväll. Nu var vi visserligen mycket snabba med True Blood också, men risken är att även Flight of the Conchords kommer att ta slut snabbt.

Dagens låt: Ian Brown - Sweet Fantastic

Världens bästa låtar, plats 20

20. David Bowie - Life on Mars
David Bowie har gjort en hel del bra låtar genom åren, det här är, tillsammans med Heroes, min favorit. Låten är uppbyggd på ett mycket bra sätt, verserna ger en bra grund för den mäktiga refrängen. Jag skulle mer än gärna se Bowie live någon gång, för även om han gjort en del mindre bra musik under sina år som artist vore det underbart att få höra något i den här stilen på plats. Jag tror att en av anledningar till at jag gillar just den här låten bäst med Bowie är att han i den påminner en hel del om min favoritsångare, nämligen Magnus Carlson från Weeping Willows och att Magnus röst passar bra till låten kan ni se bevis på här.
Life on Mars brukar ofta finnas med när de bästa låtarna genom tiderna ska rankas och jag minns att jag såg en dokumentär om inspelning av skivan för några år sedan, så det här är onekligen en klassiker för fler än mig. Jag upptäckte Bowie när jag flyttade till Gävle och hans skiva Heathen var nysläppt, jag lyssnade en hel del på den och kom i och med den in på hans äldre musik. Efter att ha lyssnat på låtar som denna, Heroes, Space Oddity, The man who sold the world och Ziggy Stardust stod det ganska klart för mig att Bowie var så mycket mer än Little China girl, som var den enda låt jag hade koll på innan det.