Bandybomben 2

Bandy är en av mina stora passioner, efter Liverpool är Bollnäs Bandy det lag jag brinner överlägset mest för. Förra vintern åkte jag de tjugo milen tur och retur till Sävstaås för att se laget spela, utan att få uppleva en vinst. Mitt i den dåliga säsongen tvingades klubben dessutom skära ner på lönerna pga dålig ekonomi. När säsongen var slut hade man inga spelare under kontrakt och det dröjde lång tid innan man ens fått ihop en startelva. I måndags spikades truppen med värvningen av en ny, finsk anfallare. När jag diskuterade kommande säsong med min far var vi överens om att en slutspelsplats vore succé i vinter, målet vore att slippa kvala sig kvar. Suget för premiärmatchen mot Broberg var väl inte enormt. Igår möttes jag dock av en nyhet från Radiosporten, de påstod att Bollnäs gjort klart med två nya spelare och inte vilka spelare som helst, Per Hellmyrs och Daniel Berlin skulle ha gjort klart för tre år i klubben. Gårdagen innebar sedan ett nervöst zappande mellan olika nyhetssidor som berättade om ryktet. Mot kvällen rapporterade att Bollnäs GIF skulle ha presskonferens på morgonen efter. Klockan nio i morse satt jag således bänkad i soffan för att följa liverapporteringen från Scandic i Bollnäs, där presskonferensen hölls. Det visade sig att alla rykten var sanna, Hellmyrs och Berlin kom in iklädda Bollnäs-tröjor och höjde genast bandytempen i i staden till en nivå man inte varit i närheten av sedan SM-finalen härom året. Nyheten kom så oväntat att jag inte visste hur jag skulle reagera, nu när jag sett de båda spelarna i våra färger börjar jag förstå att det är sant och jag har en känsla av att det kommer bli rejält med folk på Sävstaås i vinter. Bandyn lever i Bollnäs igen och det är exakt vad klubben behöver. Fantastiska nyheter!

Dagens låt: OG3 a Dans på Sävstaås

Mitt första VM

Det är bara ett par veckor kvar till fotbolls-VM nu och precis som vanligt ser jag fram emot många timmar av underhållning, men hur bra detta VM än blir kommer det knappast att sätta samma spår som det allra första fotbolls-VM som jag följde aktivt.
Det var sommaren 1990, jag var åtta år och hade precis fått min första matchtröja, av min kusin hade jag ärvt en Argentina-tröja med nummer tio på ryggen, ovanför tian stod namnet på min första och största fotbollsidol, Maradona. Det är här som mitt intresse för fotboll börjar på allvar, sommaren då fotbolls-VM spelades i Italien, ett mästerskap som kallades tråkigt och defensivt, men som för mig formade ett intresse som sedan dess bara vuxit. På den här tiden var det okej för målvakten att plocka upp en hemåtpassning med händerna, det var en tid då en av förhandsfavoriterna hette Västtyskland, en annan hette Jugoslavien, det var med andra ord ett tag sedan. 24 år har gått sedan sommaren då mitt fotbollsintresse väcktes, men jag minns turneringen mycket väl.
Sverige hade kvalat in och en ung Tomas Brolin var den spelare jag kände mest för, han hade slagit igenom i IFK Norrköping under säsongen, bland annat genom att göra ett hattrick i en tv-match mot IFK Göteborg. Att Brolin dessutom var hälsing gjorde inte honom mindre intressant, affischer av honom hamnade ganska snabbt på väggen i rum, tillsammans med Maradona och Liverpool. I Sveriges lag fanns dessutom spelare som Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Peter Larsson, Anders Limpar, Thomas Ravelli och Johnny Ekström, starka namn som tyvärr misslyckades totalt i mästerskapet. 1-2, 1-2 och 1-2 blev resultatraden för Sverige, där såklart förlusten mot Costa Rica sved mest. Som åttaåring förstod jag inte hur illa det var att förlora mot Costa Rica, men med tanke hur namnstarkt Sveriges lag faktiskt var inser jag såklart idag att det var ett lågvattenmärke.
Som tur var fanns det mycket annat att minnas från det här mästerskapet, Sveriges insats var egentligen bara en bisak.
Argentina, med Maradona i spetsen, tog sig vidare från gruppen och senare även till final, trots att man inte imponerade spelmässigt. Tillsammans med Maradona imponerade Claudio Cannigia i laget, en spelare som alltid såg halvskadad ut, men som samtidigt var livsfarlig som avslutare. Deras samarbete när de avgjorde mot Brasilien i åttondelsfinalen var magnifikt.
Västtyskland hade starka namn som Lothar Matthäus, Jurgen Klinsmann, Andreas Brehme och en stark målvakt i Bodo Illgner. De slog Holland i en riktig hatmatch i åttondelsfinalen, där bland annat Frank Rijkaard spottade i bakhuvudet på den tyske anfallaren Rudi Völler.
England hade en spännande trupp, med spelare som Gary Lineker, David Platt och en ung, spelskicklig mittfältare vid namn Paul Gascoigne. I mål fanns Peter Shilton.
Italien, hemmanationen, hade också spännande namn i sitt lag. Roberto Baggio slog igenom under de här veckorna, Toto Schillachi vann skytteligan, trots att han inledde turneringen som inhoppare. I mål hade man Walter Zenga, på mittfältet huserade Giuseppe Giannini.
Roger Milla var ett annat namn att minnas från turneringen. Kameruns anfallare, vars ålder diskuterades en hel del, gjorde en hel del mål och firade varje med en patenterad dans. Kamerun inledde turneringen med att slå Argentina med 1-0 i premiärmatchen, från den kampen är mitt starkaste minne en tackling. En av Kameruns backar sparkade ner Cannigia så pass resolut att han sedan fick hämta sin egen sko utanför planen. Milla och hans lagkamrater åkte sedan ut i kvartsfinal mot England, där de blev sänkta av en Gary Lineker-straff.
Maradona och Argentina föll i finalen mot Västtyskland, Andreas Brehme avgjorde, även där genom en straff, som Brehme för övrigt slog med fel fot. Maradona grät, jag blev också ledsen. Jag ville ju att Maradona skulle vinna, även om laget kanske inte förtjänade det. Jag upptäckte fotbollen den här sommaren, mitt paninialbum fylldes och jag började skriva kommentarer vid de olika spelarna, som gjort intryck på mig under turneringen.
Fotbolls-VM i sommar kommer inte att göra samma intryck, hur bra det än blir, men det är något speciellt med VM och även om Sverige inte är med den här gången kommer säkert många åttaåringar här i landet inse att det inte finns något bättre än en fin fotbollsmatch.

Dagens låt: Jason Isbell - Travelling alone

Säsongen 2013/14

Säsongens spelare: Luis Suarez 
Runner-up: Jordan Henderson
Det spel som Suarez visade upp under den här säsongen kan vara det bästa jag sett en spelare hos oss prestera, åtminstone sedan Gerrards bästa säsonger. Vår stjärnanfallare är en av världens absolut bästa spelare och det har han visat väldigt ofta under den här säsongen. Att sätta honom som årets spelare är självklart. Min runner-up är en spelare som har större inverkan på vårt spel än man kan tro, Jordan Henderson täcker enorma delar av planen med sitt slit och när han väl får bollen har han utvecklat sin förmåga att göra något konstruktivt av det. Gerrard, Sturridge och Sterling har alla gjort otroliga säsonger, men för mig går Henderson före.
Säsongens match: Liverpool-Everton.
Runner-up: Tottenham-Liverpool. 
En stor anledning till mitt val är såklart att jag var på plats när vi körde över Everton med 4-0 och stod för en otroligt imponerande insats. Under årets säsong fanns det en hel del matcher som hade kunnat platsa här, vi har fått uppleva eftermiddagar den här säsongen som vi inte varit i närheten av tidigare. Vi slår bland annat United borta med 3-0 och den segern är inte i närheten av att vinna den här kategorin. Spurs-segern visade att vi verkligen menade allvar med vår säsong, det gör att den kommer in före segern mot City.
Säsongens överraskning: Raheem Sterling
Runner-up: Jon Flanagan
Jag hade inte räknat bort Sterling, men jag hade inga stora förväntningar på honom inför den här säsongen. Idag ser jag på honom som en given startspelare med en utvecklingspotential som kan leda hur långt som helst. Flanagan hade jag räknat bort, jag trodde inte jag skulle få se honom i vår startelva igen. När han överraskande fick chansen tog han den och bortsett från den sista matchen mot Newcastle var han i stort sett felfri under matcherna han spelade. 
Säsongens värvning: Simon Mignolet
Runner-up: Mamadou Sakho
Helt utan konkurrens, då våra andra värvningar underpresterat. Mignolet och Sakho är de enda av våra nya spelare som varit i närheten av att leva upp till förväntningarna. Toure inledde bra, men rasade sedan samman totalt. Jag tror både Mignolet och Sakho kan höja sig en nivå nästa säsong, men båda har gjort godkända debutsäsonger hos oss.
Säsongens oturligaste: Jose Enrique
Skadade sig tidigt och missade i stort sett allt av den här succesäsongen, trist för Enrique som kan komma att vara andrahandsval när nästa säsong startar.
Säsongens besvikelse: Iago Aspas
Runner-up: Glen Johnson
Aspas skulle avlasta Sturridge och Suarez, men visade sig inte alls hålla för spel i Premier League, ett tydligt felköp och allt annat än en returbiljett till Spanien vore en skräll. Johnson har spelat mycket, men inte alls visat det jag förväntar mig av honom. Han är trött, seg och oengagerad, lever inte upp till sina höga lön. Jag ser gärna en ny högerback nästa år.
Säsongens minst saknade: Andy Carroll, Stewart Downing och Joe Cole
Vi ska tacka West Ham för att de hjälpt oss förbättra vår trupp, det flyt vi haft i offensiven under den här säsongen var vi inte i närheten av med dessa tre spelare på planen
Säsongens tyngsta förlust: Liverpool-Chelsea 0-2
Alla kommentarer överflödiga 
Säsongens mest hatade: Jose Mourinho
Har tappat det. Snackar massvis med skit, säger emot sig själv. Skulle gärna slippa honom i England, han är inte längre en frisk fläkt, han är en skithög.
Säsongens mest saknade: Jamie Carragher
Vi har saknat en ledare i de bakre leden och ledarskap var just något vår legendariske backhjälte bidrog med. Jag kommer alltid att sakna Carra.
Säsongens genombrott:Jon Flanagan
Även om Flanagan gjorde några matcher under Kenny kändes det som om han fick sitt stora genombrott under den här säsongen. Han gick från en plats utanför bänken till en given plats i startelvan, imponerande. 
Säsongens gåta: Aly Cissokho
Antar att det inte fanns många andra alternativ, men det var nog inte någon som trodde att det här skulle bli en lyckad värvning. Cissokho var för dålig för oss och att han ens hamnade i klubben är en gåta. 
Säsongens mål: Luis Suarez mot Norwich
Skottet på halvvolley var otroligt snyggt och det kom i en match där han var omänskligt bra. Suarez gjorde många vackra mål i år, men det här var min favorit.
Säsongens stund: Gerrards tårar efter vinsten mot City
Det var så många känslor i den matchen och efter slutsignalen fanns det en tro i laget om att vi skulle kunna gå hela vägen. 

Krakow

Igår kom jag hem från min andra vistelse i Krakow, Polen. Första gången åkte jag med personal på skolan, den här gången hade vi dessutom med oss cirka 50 elever. Huvudmålet med resan var såklart att besöka förintelselägren i Auschwitz och Birkenau, platser som är otroligt tunga, men samtidigt också väldigt viktiga. Man ska lära av historien och det finns nog få platser i världen som kan visa lika tydligt vikten av att jobba för alla människors lika värde och för en välfungerande demokrati. Resan i övrigt var mycket lyckad, förutom en del strul med buss, och jag tror eleverna som var med på resan fick med sig en hel del hem. Mitt enda problem under resan var att mina ben var lite för långa, för långa för att åka buss och flyg nattetid. Både till och från Polen reste vi på natten och medan de flesta sov satt jag vaken, det är omöjligt för mig att somna på platser där mina knän är närmare hakan än fötterna. Detta ledde till att jag, när jag kom hem igår, hade varit vaken i drygt trettio timmar i streck och det är ingen överdrift att påstå att det var ett tag sedan jag höll igång så länge. Även om jag var så trött att jag knappt orkade lägga mig i sängen när jag kom hem var det utan tvekan värt det, det går inte att lära ut det man lär sig av att besöka Auschwitz och att eleverna från vår skola fick den chansen känns väldigt bra.

Dagens låt: Morrissey - Istanbul

Mängder av musik

11 juli, då är det dags för Morrissey att släppa sitt nya album. Att få en ny fullängdare med både Weeping Willows och Morrissey under samma år är såklart en riktig lyckträff. Years of refusal var bra, inget snack om den saken, men den känns inte lika minnesvärd som de två skivor som kom innan. Det kommer aldrig att bli lika bra som förr, men bra kommer det alltid att vara när Moz bestämmer sig för att knåpa ihop en skiva. Det finns ingen som skriver texter som honom, det finns ingen som kan göra såna titlar som han kan. Jag ser otroligt mycket fram emot den här skivan. Det håller på att bli ett helt fantastiskt skivår av 2014. Förutom Weeping Willows har både Hurula och Lykke Li gjort briljanta album, Damien Jurados skiva imponerade. Lägg till det att Conor Oberst har ett nytt verk ute inom kort. Som musikälskare kan man inte annat än njuta av den rika flora av musik som kommer ut. Mitt i det här lyssnandet laddar jag också för en festival i höst, då jag ska få äran att besöka Beat Butchers jubileum. Där spelar massvis av band från min ungdom, Krymplings, 23 Till, Coca Carola, Hans & Greta, Köttgrottorna, Slutstation Tjernobyl, ja det kommer minst sagt att bli en minnesvärd afton. Det här är en dryg månad efter Way Out West, som såklart är den stora höjdpunkten, med band som The National, Neutral Milk Hotel och Conor Oberst. Det blir med andra ord inga problem att fylla öronen med bra musik i sommar, underbart.

Dagens låt: Morrissey - World peace is none of your business

38 matcher senare

Då var matchtröjan inhängd i garderoben för sista gången den här säsongen, inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig hur de här 38 omgångarna skulle bli när jag första gången drog tröjan över huvudet, inför hemmamatchen mot Stoke i premiären. Visst hade jag förhoppningar om en bra säsong, kanske skulle vi kunna hänga med i kampen om Champions League, men att vi inför den sista omgången skulle ha en chans på titeln var det nog ingen som trodde. Jag hade på känn att Mignolets straffräddning skulle bli viktig för säsongen, men den underhållning vi bjudits på sedan dess har varit något alldeles extra.
Det här har varit en säsong som präglats av starka känslor. I färskt minne har vi Suarez tårar efter tappet mot Crystal Palace och Gerrards tårar efter den emotionella segern mot City, tidigare under säsongen minns jag Toures ilskna bankande i marken mot Hull, Sturridge frustration efter förlusten mot Arsenal i cupen och Flanagans galna blick efter målet mot Spurs. De här delarna är något som jag tycker kännetecknar vår säsong och vår trupp, just att man märker hur mycket spelarna verkligen vill, hur måna de är om att lyckas. För ett par säsonger sedan såg man aldrig känsloyttringar av den här sorten, då kunde man ibland få känslan av att spelarna var likgiltiga. När man ser att spelarna bryr sig så mycket dras man såklart med än mer i spelet och jag tror att det är en anledning till att laget fått oss att tro igen.
När jag besökte Anfield i vintras kunde man tydligt känna det, det var en helt annan stämning i staden, runt arenan och på läktaren, man andades en framtidstro. You´ll never walk alone har inte låtit så högt på länge som gjort den här säsongen och då inte bara i de sista matcherna som handlade om titeln.
Det är inte bara spelarna som fått ta till de stora känslorna, som supporter har man den här säsongen fått vara med om en hel del. Vi har kört över flera av våra tuffaste konkurrenter, vi har tappat säkra ledningar mot sämre lag, för att sedan ta kommandot igen. Vi har haft straffar i slutminuter, vi har berövats straffar i slutminuter. Vi har stått för ett av de mer osannolika tappen i Premier Leagues historia och varit ett dåligt fotfäste ifrån att ha titeln i egna händer med två matcher kvar. Man har kastats mellan hopp och förtvivlan och även om det bitvis varit mentalt påfrestande är det fantastiskt roligt att man på allvar kan sitta och vara nervös inför matcherna ända in i slutet. Vi faller på målsnöret, men satan vilken resa det har varit.
Visst, vi kanske har försvarat oss dåligt under perioder, men jag är övertygad om att vårt underhållande anfallsspel gjort att vi vunnit väldigt många nya hjärtan. Vi har i alla matcher, även på bortaplan mot City och Chelsea, gått in för att vinna och det är en inställning jag gillar. Å andra sidan, jag tror att det är omöjligt att gå in i en match med Luis Suarez i startelvan utan att försöka vinna. Hans säsong är något alldeles enormt, något vi kommer att prata om i många år framöver. Han har gjort mål, assist, han har kämpat, slitit och han har vunnit tillbaka hjärtan från dem som tvivlade. Jag var en av dem som hade blandade känslor inför att se Suarez i vår tröja igen, sommarens transfersnack lämnade en sur eftersmak och jag inbillade mig att han såg oengagerad ut på försäsongen. När han kom in i spel efter sin avstängning kunde man dock snabbt se att oengagerad var det sista han var, han kom till säsongen som en mognare spelare. Hans filmningar har i princip försvunnit, de onödiga varningarna likaså. Årets Suarez avgör matcher, under sina matcher som kapten ledde han dessutom laget på föredömligt sätt. Han är utan tvekan ligans bästa spelare den här säsongen och jag är tacksam över att han blev kvar hos oss.
Det är en spelare till som verkligen berört mig den här säsongen och det är Steven Gerrard. Inte bara för att han plötsligt ser fem år yngre ut och gör poäng i en fart jag inte trodde att han hade i sig, utan för den glöd han visat. En av de starkaste bilder jag kommer att ha med mig från den här säsongen är efter straffen mot Fulham, där Gerrard i ren lycka sliter av sig tröjan och firar som i ungdomens dagar. Det är bilden av en spelare med passion, precis det som man som supporter vill se. Att motståndarsupportrar hånar honom efter matchen mot Chelsea rör mig inte i ryggen, jag vet att de alla skulle döda för att få ha en spelare som honom i truppen. En spelare som symboliserar laget och staden på sätt som är utrotningshotat i dagens fotboll. Han kanske inte fick sin titel i år, men nu har han fått vittring på den och jag tror inte han kommer att vara sämre nästa år.
Tack Brendan Rodgers! Tack för att du fått oss att tro igen!

Öppet brev till Andy Carroll

Hej Andy!
Hur är det med dig nuförtiden?
Själv har jag haft det lite upp och ner den senaste tiden, de senaste två veckorna tyvärr mest ner. Sedan du lämnade oss helt har det hänt mycket i klubben och för ett par veckor sedan såg det faktiskt ut som om vi skulle kunna ta hem den åtråvärda ligatiteln. Nu har vi tyvärr satt oss i en ganska jobbig sits och det är därför jag skriver till dig.
Jag har sett att du börjar trivas i West Ham och att du kan umgås med din gamle vän Kevin Nolan igen känns väl bra? Han verkar vara en bra kille Kevin, om man bortser från hans lite töntiga målgest. Han ska tydligen hålla på Liverpool och det gör att han säkert känner sig motiverad inför dagens match. Det är just Liverpool som är anledningen till att du får det här brevet.
Jag vet att jag hånat dig, skämtat om dig och under perioder svurit högt över dig. Idag skäms jag lite över det, för det är du som är mitt hopp den här helgen. Det var tydligt att du inte var en tillräckligt bra spelare för att spela i Liverpool, men nu kan det faktiskt ändå bli så att du får chansen att skjuta titeln till oss. När du ställs mot Manchester City på söndag spelar du till viss del för en plats i en VM-trupp, även om du inte kommer kunna ta en startplats är det här ett bra tillfälle att visa att du har något att erbjuda mot allra yppersta motstånd. Om Hodgson ser att du kan vålla spelare som Kompany problem är det inte omöjligt att han tar med dig till Brasilien, om vi ska vara ärliga är det ju så att konkurrensen på din position inte är stenhård, bakom Sturridge och Rooney finns det inte så mycket. Du har ju kommit igång en del på sistone, även om det inte riktigt lossnat i målskyttet, det här är ju en ypperlig match att få det att lossna i, eller hur?
Det största du kan vinna på matchen i morgon är dock respekt, betänk hur många av oss Liverpool-supportrar som talat om din övergång till oss som en ekonomisk katastrof. Du spenderade mycket tid vid sidan av planen när du spelade i vår röda tröja, skadorna gjorde att din fysik inte heller var den bästa när du var frisk. Vi är nog båda överens om att din tid hos oss inte blev vad vi hoppats på? Om det skulle bli så att du skjuter, eller kanske nickar, sönder City i helgen kommer det aldrig skämtas om dig runt Anfield igen, i stället kommer du att bli en hjälte, en spelare det kommer att pratas om, även om du inte lyckades när du spelade för oss.
Du har ju sänkt City tidigare. Du minns väl glädjen när du satte det där långskottet mot dem på Anfield härom året? Tänk att få återskapa den känslan igen, härligt va?
Jag lovar dig Andy, om du avgör idag kommer jag aldrig fälla kommentarer kring din frisyr, din begränsade teknik eller din ibland bristfälliga fysik.
Tänk dig själv att få se Steven Gerrard lyfta bucklan mot skyn och få fira en ligatitel efter alla hans år som ikon i klubben. Alla Liverpool-fans skulle ha ögon fyllda av tårar, om du då kan sitta i omklädningsrummet på Etihad och veta att det är din förtjänst, skulle inte det kännas väldigt häftigt? Så lycka till i morgon, jag sätter mitt hopp till dig.

PS. Hälsa Stewart.

Spider-Man 2

Det var dags för en ny marvelrulle igår när jag och Malin gick den korta väg vi har bort till SF här i stan. När jag såg Captain America senast lämnade jag biografen nöjd, den här gången var det den senaste filmen om Spindelmannen som skulle försöka leva upp till mina förväntningar. Jag har fortfarande inte riktigt fattat varför man startade om serien igen härom året, även om Tobey McGuire hoppat av hade man utan problem kunnat spinna vidare på den filmserien. Andrew Garfield är även han en bra Peter Parker, så den övergången har jag inget problem med, men han hade lika gärna kunnat hoppa in i rollen där McGuire lämnade i stället för att börja om från början igen.
Den första filmen var okej, men den lämnade inget bestående intryck, jag fick fundera länge innan jag kunde minnas vem som var skurken i den filmen. Det är ofta så i de här filmerna att det är skurkarna som är skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad film, Spindelmannen känner man ju vid det här laget, så han kan inte stå för så många överraskningar. I den här filmen har man blandad framgång med sin förmåga att etablera skurkarna. Jamie Foxx som Elektro imponerar inte på mig, man slarvar med att väcka intresse för honom och hans förvandling från nedtryckt arbetare till elak superskurk går alldeles för snabbt för att vara realistisk. Att prata om att det ska vara realistiskt i en film som kretsar kring en grabb som får en spindels krafter är såklart problematiskt, men de delarna i filmen köper man på förhand när man ser en superhjältefilm, det gör inte att man inte reagerar över andra saker som känns orealistiska. Bra som skurk var dock Dane DeHaan. Jag har sett honom några gånger tidigare och alltid imponerats, i både Lawless och The place beyond the pines gjorde han bra ifrån sig, precis som han gjorde i den första film jag såg med honom, nämligen Chronicle. Här har man en karaktär att bygga vidare på om man vill göra en bra insats med den tredje filmen, som jag antar planeras. Filmens magplask var Rhino. Jag tyckte det var roligt att se att han skulle vara med, en liten outsider i skurkfloran och att man valde en etablerad skådis som Paul Giamatti till rollen gjorde att jag hoppades att man skulle ge honom lite karaktär. Så blev det inte. Jag led lite med Giamatti när jag såg filmen, hur hans karriär måste ha dalat sedan Sideways. Från en skådespelare som respekterades mycket runt om i världen, fick han nu spela en skurk som bryter på ryska och mest ser ut som om han ska skita på sig. Det kan inte finnas en skådespelare i världen som inte skulle kunna göra det Giamatti gjorde i den här filmen. Rhino-dräkten var ett skämt, pinsam, precis som replikerna och överspelandet. Emma Stone är bra som Gwen Stacy, hon gör det hon ska, lite som Kirsten Dunst gjorde som Mary Jane i de "gamla" filmerna.
Som helhet var det här en okej film, precis som den första. Den kommer, precis som den första, antagligen att misslyckas med att lämna bestående intryck. Jag stör mig lite på att filmen känns så rutinmässig, det finns inga överraskningar, inga saker som får den att sticka ut. Om man bortser från den senaste X-men-filmen och Nolans Batman är det precis den känslan jag har kring superhjältefilmerna som kommer nu, de gör det för lätt för sig. Gör hälften så många filmer och lägg dubbla tiden på att göra dem, då ska ni se att det skulle bli mer givande både för oss som tittar och för skådespelarna.

Dagens låt: Lykke Li - Love me like I´m not made of stone

Mignolets första år

Jerzy Dudek gjorde en väldigt bra debutsäsong, men tappade sedan för varje år. Pepe Reina gjorde några bra säsonger, men i takt med att lagets slagkraft tappade försvann hans pondus och misstagen började dugga tätare. Våra två senaste förstemålvakter har båda haft höga toppar och ganska djupa dalar. I somras var det dags för Brendan Rodgers att värva in ett nytt namn mellan stolparna. Simon Mignolet hade imponerat på Rodgers, och mig, under sin tid i Sunderland, en skicklig skottstoppare som hade förmågan att stänga igen och inte släppa någonting förbi sig. Jag var mycket positiv till värvningen av Mignolet, nu har han snart spenderat en säsong hos oss och det börjar bli dags att utvärdera hur det gått hittills. Rodgers har i pressen tydligt markerat att han är nöjd med belgaren, men det är inte en problemfri säsong som ligger bakom honom och att det finns bitar att jobba på är det ingen tvekan om.
Det är antagligen en stor omställning att lämna Sunderland för Liverpool, av flera anledningar. Pressen hos oss är såklart mycket större, ett misstag är mer dyrbart och får större rubriker. Att spela i ett lag på nedre halvan betyder ofta mer att göra, fler skott att mota, medan man som målvakt i ett topplag kan få stå sysslolös under långa perioder i matcherna, men måste se till att vara hundra procent redo när det smäller till. Vårt sätt att spela i år, med en stark offensiv och lite öppnare bakåt har inte direkt gjort den första säsongen lättare för Mignolet.
Han kunde dock inte fått en bättre inledning. Straffräddningen mot Stoke i premiären har säkerligen haft stor inverkan på lagets säsong, ett oavgjort resultat där hade sabbat den flygande start som vi nu fick. Att Mignolet dessutom gjorde en jätteräddning på ett avslut från Benteke i bortamatchen mot Aston Villa som följde därefter gjorde att han var starkt bidragande till att vi för en gångs skull såg till att hänga med i racet från början. Runt årsskiftet hade Mignolet en lite svagare period, Negredos 2-1 mål på Etihad såg inte otagbart ut, inte heller Etoos styrning på Stamford Bridge. I matchen mot Stoke några veckor därefter slank det in ett mål för mycket. Överlag tycker jag dock att Mignolet spelat stabilt och jämfört med Reinas spel de senaste säsongerna har han haft en klart större förmåga att göra räddningar som blivit avgörande för matchen.
Det är två saker som jag ser som förbättringsområden för Mignolet. Det första är ett område som våra målvakter haft problem med väldigt länge, nämligen spelet i luften. Det har varit ett par gånger i år som han kommit fel på inlägg och hörnor, senaste missen mot Norwich hade kunnat bli dyrbar. Jag skulle gärna se att Mignolet kom ut med en större pondus och plockade ner bollarna med en självklarhet. Jämfört med Reina tycker jag dock att han känns starkare i de här situationerna och med åren kommer han säkerligen att utvecklas i det här. Lösningen för de flesta lag som jagar mål i slutet av matcherna är ofta att lyfta in höga bollar i straffområdet, om man då har en målvakt som känner sig bekväm i det spelet är det en stor fördel. Det andra och kanske mest tydliga som Mignolet behöver jobba på är spelet med fötterna. Det är inte bara en gång den här säsongen man suttit med hjärtat i halsgropen när han och Skrtel ska försöka rulla sig ur situationer under press och jag måste erkänna att jag är lite överraskad över att det inte rasslat i nätet bakom oss fler gånger efter liknande situationer. När jag var på Anfield i januari fastnade jag vid uppvärmningen som Mignolet fick göra. Vanligtvis brukar målvakterna få plocka ner några höjdbollar, rädda några skott och köra lite mer intensivt med målvaktstränaren. Mignolet fick lägga halva sin uppvärmning på att slå passningar på hemåtspel, man rullade hem bollen mot honom och han fick lyfta långt åt kanterna. Att Rodgers prioriterar en utveckling i Mignolets spel med fötterna var uppenbart.
Helhetsmässigt är jag nöjd med värvningen av Mignolet, han känns säkrare än Reina. Han håller ofta skotten och när han inte klarar det är han duktig på att styra returerna bort från målet. Att han hållit sig på en bra nivå trots att backlinjen framför honom ändrats med jämna mellanrum är även det något som jag gillat, om vi under nästa säsong får spela in ett mittbackspar under en längre period är jag övertygad om att det kommer att göra Mignolet säkrare på många sätt. Det gäller att ha i åtanke att han fortfarande bara är 26 år, vilket absolut inte är någon ålder för en målvakt. Jag tror att vi kommer att få se en ännu mer stabil målvakt under nästa säsong, misstag kommer det att komma, det gör det för alla målvakter, men jag tror att vårt val att värva in belgaren som vårt försteval kommer att visa sig vara mycket klokt.