VM hittills

Fotbolls-VM är i full gång, de två första rundorna av gruppspelet är klara och det är inte många matcher jag missat. Överlag tycker jag att det än så länge varit ett mycket bra mästerskap, många underhållande matcher och en hel del överraskningar. Jag tänkte dela med mig av några av mina intryck från mästerskapet hittills. En sak som jag reagerat över är att många europeiska länder och spelare underpresterar, Spanien och England är redan ute, Portugal i stort sett borta och Italien i farozonen. Lägg till det att många spelare som ses som stjärnor i europeiska ligor inte alls kommit upp i nivå, t.ex såg både Lukaku och Hazard i Belgien mycket ointresserade ut när de mötte Ryssland igår. De verkar inte riktigt brinna för att prestera bra för sitt land, jämfört med många av de sydamerikanska länderna som sjunger sina nationalsånger så högt att man nästan får sänka ljudet på tv:n. Kanske är det så att mångmiljonärerna som spelar matcher inför miljoner tittare i tv varje vecka inte riktigt tänder till lika lätt som de mindre etablerade och det kostar många av dem slutspelsplatserna.
Domarinsatserna var varit för dåliga, det är det inget snack om och jag tycker att det finns en mycket enkel lösning på det problemet, låt de bästa domarna i världen döma och låt dem döma mer. Klarar spelarna av tre gruppspelsmatcher klarar en domare också av det. Jag gillar inte snacket om att det ska in mer teknik kring domarna, med kameror som avgör offside, straffar och liknande, men när domarna gör undermåliga insatser eldas den diskussionen på. Målkameran känns okej tycker jag, även om jag från början var en motståndare till den. Fotbollen måste dock akta sig för att plocka bort den mänskliga faktorn i bedömningen, det är trots allt lite av tjusningen med sporten. En lösning på problemet med offsideavblåsningarna vore t.ex att inte visa trettio repriser i slowmotion från olika vinklar där man tydliggör felbedömningar, det kommer att begås missar, men om man ältar det i tv och tidningar efter gör man problemet större. Assisterande domarna ser det i realtid och om det då är en decimeter offside är det i stort sett omöjligt att avgöra, det tycker jag inte heller att man kan kräva av dem. Den stora anledningen till att diskussioner kring tekniken förs är att det är så mycket pengar inblandat i fotbollen nu och fotbollen måste sluta vika sig för pengarna, det är inte det som ska styra sporten. En positiv sak med domarinsatserna i VM är dock att de inte viftar med gula kort efter varje avblåsning, det är positivt så länge de klarar att hålla spelarna lugna.
Pengarna är säkerligen anledningen till att det springer runt spelare med olika färg på skorna också, vilket jag tycker är horribelt. Jag må vara konservativ när det kommer till fotboll, men nog måste det vara fler med mig som anser att spelarnas skor åtminstone ska ha samma färg. Om jag fick bestämma skulle det finnas två alternativ, antingen svarta skor eller skor som matcher strumporna man har på sig vid matchtillfället.
Nu väntar iaf fyra dagar då grupperna ska avgöras helt, mycket spännande ska det bli.

Dagens låt: Solen - Förlorare

Midsommar

Det blev en lugn midsommar för vår del, förutom att Malin skulle iväg på jobb dagen efter hade jag lyckats dra på mig en förkylning. Vi hamnade i soffan i stället, där tittade vi på en serie som jag har hört och läst massvis om, men aldrig kommit igång att titta på, nämligen Homeland. Vi har i ganska rask takt kommit fram till det åttonde avsnittet i serien, således bara fyra stycken kvar innan den första säsongen är avverkad. Jag gillar verkligen det vi sett hittills, det är både spännande och intressant, samtidigt som skådespelarinsatserna är mycket bra. Claire Danes gör den ena huvudrollen och det gör hon mycket övertygande, precis som hennes motspelare Damien Lewis. Vi har inte varit inne i en serie på ett tag nu och det är roligt att vara igång igen, då det är det perfekta sättet att fördriva dagar då man inte riktigt är på topp. När man ser många avsnitt i rad är det lätt att fastna och det brukar medföra att man alltid lyckas hitta tid för ännu ett. Midsommarafton försvann därigenom ganska snabbt och med tanke på att vädret ute mer påminde om sista april än 20 juni gjorde det absolut inget att vi höll oss inne.

Dagens låt: Hamilton Leithauser - 11 O´Clock friday night

Andenes

I helgen var jag på en udda, men mycket intressant resa. När min far fyllde 60 år i februari fick han ett valsafari i present av oss i familjen, det här safarit skulle gå av stapeln i byn Andenes i Norge. Andenes ligger så långt norrut att man nästan inte kan föreställa sig, jag har varit i Kiruna en gång och kände då att det antagligen var världens ände, Andenes ligger många mil norr om Kiruna. Vi flög till den här byn via Oslo, när vi kom fram landade vi på en mycket liten flygplats, som främst var en slags militär post, men även landningsplats för oss valsafaribesökare. Efter en del komplikationer med boende hamnade vi på ett hotell i byn, eller kanske snarare hotellet i byn, där vi kunde ladda för den stora händelsen på resan. Under fredagen var det dags för en tur ut på havet för att se valarna, den här tiden på året var det kaskelotter som var det vi skulle få se och det dröjde inte mer än en halvtimme innan den första dök upp i närheten av den båt vi åkte i. Det var en väldigt mäktig syn att se denna gigantiska varelse ligga och flyta bara några meter ifrån båten, utan att vara det minsta bekymrad över att det stod trettio turister och storögt tittade på honom. En än mer mäktig syn var det när valen bestämde sig för att dyka ner i havet och jaga vidare efter mat, hur ett sådant stort djur kan dyka ner i havet utan att det inte blir ett minsta plask är imponerande. Vi fick sedan se samma val två gånger till och för varje gång den kom upp till ytan blev det häftigare och häftigare, den sista gången vi fick se honom var han bara några få meter från båten när han låg där och blåste ur sitt lufthål. När vi stod där på båten kom solen fram, efter att ha gömt sig bakom moln under större delen av vår vistelse i byn, och det gjorde inte upplevelsen mindre minnesvärd när Kjetil, som valen hette enligt en forskare på båten, dök ner i vattnet för sista gången. Det här var verkligen en minnesvärd båtresa. Andenes var en mycket fin by, med vacker natur och en del gamla, trevliga byggnader, men det vore en överdrift att påstå att det fanns mycket att göra där, förutom valsafarin. God mat hade man i alla fall, kanske något dyr, men att få chansen att prova på att äta val var roligt och det smakade riktigt bra. Jag kommer nog aldrig att återvända till Andenes, men jag är väldigt glad över att ha varit där och fått se världens största rovdjur på så nära håll.

Dagens låt: Sam Smith - Stay with me

I väntan på Packet

Jag och Gorbatjov såg Perssons Pack igår, en mycket bra spelning, som ingick i deras avskedsturné. Spelningen höll precis den nivå jag förväntade mig och jag fick höra de låtar jag ville, så vi var nöjda med den, tur var väl det, eftersom vägen fram till spelningen var en utmaning. Vi hade läst på internet att förbandet skulle köra igång klockan 17.00 och när ändå går på spelning är det dumt att missa ett förband, det kan ju vara något spännande som man inte hört talas om. Exakt 17.00 klev vi in på området, på scenen stod Perssons Pack och soundcheckade, ungefär samtidigt kom förbandet körande med en släpvagn innehållande sina instrument. Det var med andra ord uppenbart att den tid vi hade sett inte stämde. Vi satte oss under ett parasoll för att klara oss från regnet, som inte riktigt ville släppa taget. När klockan var sju och vi suttit på området i två timmar klev en trubadur upp på scenen, det är väldigt sällan trubadurer är något jag uppskattar, det här var inget undantag. Tre låtar av Per Gessle, Martin Stenmarcks Sjumilakliv och en drös av andra typiska trubadurlåtar ingick i den väldigt långa timme som vi fick lyssna till trubaduren, med andra ord inte direkt låtar i min smak. Halv nio, alltså när vi varit på plats i tre och en halv timme, började förbandet. De bestod av fyra äldre herrar som spelade covers, allt från Lady Gaga och Madonna till Traste Lindens Kvintett och Håkan Hellström betades av i någon udda country/dansbands-tappning, mellansnacket ska vi inte ens prata om, men jag kan väl säga så mycket som att de inte riktigt hade samma humor som mig. Klockan tio började Packet äntligen spela och de visade tidigt att de var värda väntan, jag tyckte mig se en lite större spelglädje än senast i Bollnäs och det var överlag ett större drag över spelningen. Att låtarna håller hög klass vet man på förhand, så när bandet är på rätt humör blir det såklart väldigt bra. Nicklas Frisk imponerade stort med sitt gitarrspel, han verkade onekligen trivas på scenen, åtminstone fram till extranumret, då ljudet svek dem. Som helhet en mycket bra kväll, men nog hade det uppskattats om man skrivit de riktiga tiderna i reklamen för spelningen.

Dagens låt: Perssons Pack - Nyårsafton i New York

Marathon i år igen

Då har jag gjort det för andra gången, sprungit Stockholm Marathon. Tiden var bättre den här gången, smärtan i benen kom något senare och jag tror jag kunde njuta av upplevelsen lite längre in i loppet. Vädret var perfekt för att springa i, det bidrog säkert till att det var en hel del folk ute efter gatorna också. 42 kilometer är väldigt långt, när man är mitt inne i loppet tänker man inte på det speciellt mycket, men så här i efterhand känns det smått galet att man tagit sig igenom det frivilligt. Känslan när man genomfört det är dock värd all smärta, när man får sjunka ner utanför arenan och känna efter i benen är det svårt att inte känna sig otroligt nöjd. Trappen man kommer till strax efter målgång är dock en ganska speciell syn, att ingen ställer en videokamera där och filmar de olika gåstilarna är en gåta, för det är onekligen en hel del stela och trötta ben som ska försöka ta sig ner mot t-shirtutdelningen och de olika sätt som används för att klara trappan utan skador borde vara underhållande för omgivningen. Samma sak är det när man ska från området igen, då ska man ta sig upp för en trappa och jag vågar påstå att jag aldrig använt armarna i en trappa så mycket som jag gjorde i den igår. När jag sprang i fjol var de sista tolv kilometerna hemska, igår var det nog bara de sista sex-sju som var riktigt smärtsamma, det gjorde nog mycket att jag visste vad jag hade att vänta mig den här gången och inte behövde bli överraskad av att benen går att använda trots att de säger med all önskvärd tydlighet att de inte är jättesugna på att fortsätta framåt. Precis som förra året åt och drack jag allt som kom i min väg under loppet, allt från buljong till saltgurka, är det något som verkligen behövs är det energitillskott. En sak jag passade på nu som jag tog senast var druvsockertabletterna, när de kommer med fyra kilometer kvar känns det som att kasta in mjöl i munnen och det är inte vad man behöver då.
Målgången gick lättare att uppskatta i år, även om de där trehundra meterna inne på Stockholm Stadion känns mycket längre än de borde göra.
Idag är mina ben trötta, träningsvärken är mycket tydlig, men det känns trots det otroligt bra. Att ha genomfört ett maraton igen och att få känna hur kroppen återhämtar sig, mycket angenämt.

Dagens låt: Sharon Van Etten - Everytime the sun comes up