Allen, Sterling och Spearing

Det har varit lite tunt här på slutet, men det blir lätt så när jobbet precis kommit igång. En annan sak som precis kommit igång är Premier League och efter två omgångar och med ett par dagar kvar av transferfönstret är det tre spelare som jag tänkte att jag skulle ta upp här. Den första är Joe Allen. Det är kanske lite tidigt att kalla honom en succévärvning efter bara två matcher, men det han visade senast mot City var otroligt imponerande. Han spelar en sorts fotboll som jag tycker mycket om, passningsorienterad, oftast efter marken och oftast även framåt. En annan egenskap han har som jag gillar är hans förmåga att skaffa sig tid, något som Xabi Alonso var duktig på under sin tid hos oss. Som sagt, det är för tidigt att hylla Allen för mycket, men fortsätter han som han börjat tror jag att jag hittat en ny favorit i laget. Näste spelare som bör nämnas är Raheem Sterling, det är svårt att komma ifrån honom efter hans två insatser förra veckan. Först en imponerande match mot Hearts och sedan en än mer imponerande insats mot City. Vår unge talang har speed, något vi saknat på kanten i en evighet, han lyckas dessutom komma förbi sin ytterback och det är något som Downing inte gjort sedan han kom till klubben. Sterling har vissa likheter med Arsenals Walcott, men jag tycker han verkar ha en större spelförståelse och en bättre blick än den relativt enformige landslagsmittfältaren i Arsenal. Jag litar på att Rodgers klarar av att förvalta den talang som Sterling besitter på ett bra sätt, i såna fall kommer vi om ett par säsonger ha en kantspelare som vi länge saknat. Den siste spelare jag vill ta upp är Jay Spearing, en trotjänare som funnits i klubbens organisation mycket länge. Under förra säsongen fick han en hel del speltid och även om det var ganska tydligt att han inte var tillräckligt bra för att ta en ordinarie plats i en klubb som Liverpool gjorde han alltid en stor arbetsinsats. Det verkar nu som om han kommer att lämna vår klubb, för att säkra speltid, och det förstår jag. Spearing är en sådan spelare som jag kommer fortsätta hålla koll på, precis som jag gjort med Murphy, Guthrie, Riise och andra som älskat klubben, men fått lämna för att de inte haft tränarens förtroende. Det ska bli spännande att se om det kommer in någon mer spelare till vår klubb innan fönstret stänger och det ska inte minst bli spännande att se om vi kan följa upp spelet senast med en lika bra insats mot Arsenal på söndag.

Dagens låt: Conor Oberst & the mystic valley band - Spoiled

Expendables 2

Om Arnold Schwarznegger, Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren, Sylvester Stallone och Bruce Willis hade spelat in en film tillsammans när jag var 12-14 år hade jag antagligen gråtit av lycka. Dessa skådespelare var bärande för den actiongenre som jag fullkomligen älskade och jag skulle kunna rada upp mängder av filmer med dem som jag sett ett flertal gånger. Nu börjar de alla bli till åren, men i Expendables 2 har de samlats för att göra en slags hyllningsfilm till 90-talets action. I den första filmen var handlingen relativt obefintlig och inte heller i den andra delen i filmserien har man brytt sig om att lägga speciellt mycket tid på manus, men vad spelar det för roll när man i stället får se Arnold, Stallone och Bruce Willis sida vid sida, med stora automatvapen, skjutande på en genomelak Van Damme? Karaktärerna är otroligt platta, man behöver aldrig fundera över vilka som är onda eller goda, men vad gör det när man får se Van Damme sparka knivar? Att kalla filmen våldsam är ingen överdrift, den första scenen fick mig att tänka på en scen i världens roligaste film, Hot Shots 2, där man har en räknare framme och räknar in alla som blir skjutna, för att sedan fastslå att det är den blodigaste filmen någonsin. Expendables 2 slår den scenen i Hot Shots 2 med råge. Det var många gånger jag kom på mig själv med att bara sitta och le, ibland åt någon töntig, men samtidigt rolig, oneliner, ibland åt att bara se de här hjältarna på film igen. Själva skådespeleriet i filmen är inte så mycket att fokusera på, Arnold är sämre än någonsin, men det gör inget, och Chuck Norris läser sina repliker som om de står på ett papper framför honom. Om man inte har vuxit upp med filmer som Terminator, Universal Soldier, Double Impact, Rambo, Rocky, Die Hard, Rovdjuret, Commando, Dark Angel, Kickboxer, Lionheart osv har man nog inte så mycket utbyte av den här filmen, för i sig är det ingen bra film, men om man, som jag, älskade de tidigare nämnda filmerna är det en mycket trevlig stund man har framför sig om man tänker se Expendables 2.

Dagens låt: Rolling Stones - Angie

Bragden

Jag har precis sett klart Bragden, en dokumentär i SVT om det svenska pingislandslag som slog Kina med 5-0 i lagfinalen 1989. Det var en underbar timme, där man varvade gamla bilder från när J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh tog sin i världstoppen med nyare intervjuer och diskussioner med de som var inblandade. Pingis är givetvis en sport som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, jag började spela i ungefär samma veva som landslaget tog den här klassiska titeln och under hela min tid som spelare var de här namnen, främst J-O, idoler och förebilder för alla utövare. Vi kunde på en vanlig tävling i Hälsingland ibland vara uppåt tjugo stycken deltagare bland nioåringarna, det var lika många bland tioåringarna och hela vägen upp till de äldre juniorerna. Det var ett enormt uppsving för pingisen, mil från hur det ser ut idag. Bara i lilla Hälsingland hade vi spelare från Kilafors, Kometen, Söderhamn, Hudiksvall, Gnarp, Marma, Iggesund, Ljusdal, Alfta och Ljusne i min ålder eller strax över. Så hade det säkerligen inte varit om det inte hade varit för den här insatsen av de här spelarna. Förutom alla bekanta ansikten i dokumentären var det lite roligt att se en ung J-O Waldner stå och köra kinaträning på samma plats i Falkenbergs träningslokal som jag själv stod och tränade 97-98 någon gång. Många av bilderna i dokumentären var sådant som jag aldrig sett, t.ex J-O:s spel fram till singelfinalplatsen 1987, och det var otroligt roligt att se. Jag skulle ge mycket för att få se hela matcherna från de här mästerskapen. När det pratas om vem som är Sveriges största idrottare genom tiderna brukar det alltid vara Stenmark eller Borg som nämns, men i min värld finns det ingen som J-O och jag tror att de som såg den här dokumentären förstår varför. Nu var de visserligen flera spelare med om den här bragden och även Jörgen Persson förtjänar omnämnande när de största genom tiderna ska utnämnas. Kina har alltid varit störst inom pingisen, men när J-O och Jörgen spelade ändrades det. Under nästan tjugo års tid slog de generationer av kineser, innan de nu med ålderns rätt inte riktigt hinner med längre. Deras inverkan på pingisen Sverige har dessutom betytt mycket för mig. Jag har lärt mig mycket genom pingisen, främst om mig själv, men även om andra och pingisen har givit mig många vänner och bekanta runt om i Sverige. Jag var med och spelade pingis när det var som allra störst i landet, när många spelade och alla som spelade hade J-O, Jörgen, Äpplet, Erik Lindh och senare även Peter Karlsson som inspiration. Jag hoppas verkligen att pingisen i Sverige kommer tillbaka, man behöver kanske inte bli lika bra som under nittiotalet, men det är en fin sport som kan utövas på alla nivåer i alla åldrar. Själv har jag inte spelat aktivt på sex, sju år, men det är nog inte omöjligt att jag plockar fram racketen någon gång i framtiden och spelar i någon veteranserie eller liknande, för efter att först ha sett OS och nu den här magnifika sändningen förstår jag att det kommer bli svårt att släppa sporten helt.

Dagens låt: Bill Withers - Ain´t no sunshine

Hem till byn

I lördags var jag och besökte en ny festival, tillsammans med Ronnie. Det var Rengsjös Hem till byn-festivalen, som under sitt andra år lockade med bl.a Ulf Stureson med vänner och Peter Morén. Det hela gick av stapeln vid byn hembygdsgård och det var verkligen en mysig inramning på det hela. Banden som spelade i början av kvällen kändes lite som en uppladdning, då kvällens huvudakt utan tvekan var alftasonen Stureson, som hade med sig Sigge Hill och popgeniet från Popsicle, Andreas Mattsson. Det kändes nästan lite overkligt att stå på vallen i Rengsjö och höra Mattsson sjunga gamla klassiker som Sunkissed och Not forever, att Sigge Hill strax innan spelat Ett färgfotografi och Norra kyrkogatan 35 gjorde inte det hela sämre. Stureson själv stod även han för en imponerande insats, han valde att spela många av de låtar jag fastnat för, t.ex John. Jag fick dessutom träffa en del gamla bekanta ansikten under festivalen, vilket inte gjorde det hela mindre trevligt. En annan bra sak med Hem till byn-festivalen var maten, att ingen kommit på idén med Chili con carne i pitabröd som festivalmat tidigare känns väldigt konstigt efter att jag nu provat. Gott, lättätet, mättsamt och inte alls så flottigt som festivalmat kan vara. Förhoppningsvis kommer festivalen tillbaka igen nästa år, det ska bli spännande att se vilka som dyker upp hos Stureson då.

Dagens låt: Ulf Stureson - Pärlor för svin

Terminsstart

Då var första arbetsveckan avslutad och det har varit riktigt roligt att vara tillbaka igen, efter en bra semester är det ganska enkelt att komma igång med jobbet och den här veckan har varit ett bevis på det. På måndag kommer eleverna och då börjar det på allvar, jag ska ta över en ny klass nu och det känns både spännande och inspirerande. Det är en massa saker att dona med innan man kan köra igång en termin, det ska skrivas ut klasslistor, möbleras klassrum, pyntas, sättas upp klädhängare, numreras skåp osv. Inte nog med att det är en hel del att göra på jobbet, man ska samtidigt försöka hålla koll på vad som händer i England, det är bara ett par veckor kvar innan transferfönstret stänger och nu börjar det röra på sig även i de stora klubbarna. Vi gjorde vår tredje värvning igår och det var en spelare som jag aldrig hört talas om tidigare, från den holländska ligan. Jag är lite tveksam till att det här ska vara en spelare som gör oss till ett bättre lag, han skulle inte vara den första offensiva spelaren från holländska ligan som misslyckas i PL om så skulle bli fallet. Personligen hoppas jag att både Nuri Sahin och Clint Dempsey är Liverpoolspelare innan månaden är över, men deras övergångar verkar i dagsläget inte lika när som de gjorde härom dagen. Ett par till spelare, gärna i offensiven och vi kan ha en god chans att konkurrera om fjärdeplatsen, speciellt om Arsenal skulle tappa Song till Barcelona. Jag måste erkänna att jag lider lite med Arsenals fans, när Van Persie skrev på för svinen blev han näste i en lång rad av spelare som varit kapten för laget för att sedan lämna för en annan klubb, trots att Arsenal önskat haft dem kvar. Thomas Vermaelen blev utnämnd till ny kapten där idag, det återstår att se var han spelar under 2013-14, att döma av hans företrädare blir det inte i Arsenal i alla fall.

Dagens låt: Bill Withers - Lean on me

Snart dags

Nu är det bara en knapp vecka till ligastart, på lördag är det dags för oss att ta oss an WBA på bortaplan i en otroligt spännande premiär. Vi vinner sällan, eller i princip aldrig, första matchen i ligan, men resultaten i de senaste matcherna har varit positiva, så det borde finnas en bra chans till tre poäng. Det är svårt att veta var vi står i dagsläget, med en ny tränare, nytt spelsystem och en del nya spelare som ska in i laget. Hittills är det fyra spelare som lämnat truppen, Kuyt, Maxi, Bellamy och Aquilani, och det är egentligen bara en av dem, Kuyt, som jag kommer att sakna, även om Bellamy gjorde det bra bitvis under förra säsongen. Vi har två spelare klara in, Fabio Borini och Joe Allen, och det är två spelare som jag faktiskt har ganska dålig koll på. Jag såg Allen i Swansea vid några tillfällen, men inte tillräckligt mycket för att bilda mig en uppfattning om hans kapacitet, mer än att han var en stabil och passningssäker mittfältare. Han kommer antagligen bilda mittfält med Lucas och Gerrard och det kommer att bli intressant att se hur de passar tillsammans, jag känner mig oroväckande positiv till deras samarbete. Det finns goda chanser till ett riktigt bra centralt mittfält, när vi dessutom har Shelvey, Henderson, Adam och Spearing där bakom finns det bra backup, nu tror jag iofs att Adam kommer lämna innan fönstret stänger, men det gör inte så mycket. Borinis intåg i anfallet var nödvändigt, speciellt med Kuyt och Bellamy borta, och med tanke på att han spelat under Rodgers tidigare vet vår nye tränare vad han får och det känns tryggt. Jag känner mig lite tveksam till huruvida han kommer att bli den målskytt vi saknat de senaste åren, men han kommer förhoppningsvis att bidra med 10-12 mål och det tillsammans med hårt arbete för laget tror jag gör honom till en lyckad värvning. På ena sidan av honom kommer Suarez att finnas och han kommer att göra fler mål i år, det är jag övertygad om. På den andra kanten tror jag Stewart Downing kommer att finnas under inledningen av säsongen och nu är det upp till honom att bevisa sin kompetens, för hans första säsong hos oss var en katastrof. Det kommer nog att komma in en till spelare i offensiven, kanske till och med två, innan fönstret stänger och med tanke på att det är ganska tunt bakom våra startspelare känns det bra. Jag hoppas att Andy Carroll blir kvar och får chans att visa vad han går för, Raheem Sterling bör även han få speltid i år, det har han bevisat under försäsongen. Med en knapp vecka kvar känner jag mig försiktigt positiv till Rodgers lagbygge, jag tror på hans idé kring hur fotboll ska spelas och jag tror att vi kommer att göra vår bästa ligasäsong på ett par år, hur långt det räcker vet jag inte. Jag tror inte vi tar någon CL-plats, men jag hoppas att man efter den här säsongen pratar om oss med en annan respekt än det varit på sistone.

Dagens låt: Bon Iver - The Wolves

Way Out West 2012

Vi kom för några timmar sedan hem från en härlig vistelse i Göteborg, det var Way Out West 2012 som var anledningen till vårt besök där nere och precis som vanligt var det suveränt.

Kvällen innan festivalen hittade vi en spelning med Magnus Carlson & Augustifamiljen. De spelade Weeping Willows, Magnus Carlson-solo, Smiths, Morrissey, The Jam, Chris Isaak, Radiohead, Billy Bragg, The Black Keys, ja jag antar att jag inte behöver nämna att jag var mer än nöjd

Efter att ha sett Oberhofer, festivalens första spelning, roade vi oss på lite olika sätt. Jag åt dyr frukt...

...medan Malin klättrade på väg.

Deportees stod därefter för en kanonspelning på den stora scenen, umebandet har onekligen utvecklats sedan jag såg dem för ett decennium sedan.

Refused stod för en av torsdagens stora höjdare. Det var tryck och högt tempo, en otroligt rolig spelning.

The Black Keys var svåra att få på bild, men deras spelning var kanske festivalens allra bästa. Svängigt, bra låtval och ett tajt band.

Pga pissväder såg vi inte så mycket av The War on Drugs, men när Billy Bragg klev på scenen kom solen och den förtjänade han. Ensam med sin elgitarr spred han både bra musik och viktiga budskap.

Vi lyssnade på First Aid Kit och Wilco på håll, för att ha kroppen redo för vad som komma skulle, kvällen hade nämligen en magnifik uppsättning i slutet.

Först ut var Feist. Fruktansvärt bra spelning, hennes röst var minst lika trollbindande live som på skiva och många av låtarna fick en annan tyngd. Skitbra!

Ja, sen så kom Bon Iver och det mesta jag skrev om Feist stämmer in här. Ett stort band gav Justin Vernons låtar en tyngd, utan att för den delen ta bort stämningen från skivorna. Skitbra!

Blur avslutade fredagen och var mycket bättre än jag trodde. Återförenade band som gör avskedsturnéer är inte alltid ett säkert kort, men här var det full energi från start och Damon Albarn kunde fortfarande få med sig publiken i låtar som Parklife, Tender och Song 2.

Lördagen var lite lugnare. Yelawolf, Ben Howard, Looptroop Rockers och Laleh spelade innan det var dags för hela festivalens nördigaste och mest spektakulära händelse...

...Kraftwerks 3D-föreställning.

Så det var bara att dra på sig glasögonen.

Något som runt 25000 andra också gjorde.

Showen var jättehäftig, speciellt under de två första låtarna, och även om jag har lite svårt för låtar som blir uppåt kvarten långa hade jag aldrig tråkigt under den här spelningen. En rolig idé och det här var första gången jag verkligen uppskattade 3D, klart bättre hos Kraftwerk än hos SF.

Dagens låt får bli klippet här ovan, ett utdrag från magnifika The Black Keys!

Sista semesterveckan

Igår var jag hemma i Svedja och ägnade mig åt en av mina favoritsysslor, nämligen leka med min lille systerson. Det börjar närma sig skolstart för Malin och för att ge henne lite lugn och ro i studieförberedelserna åkte jag hem till Svedja och hälsade på. Hempa har energi nu, så det är inga problem att hitta saker att göra med honom. Vi hann med lekpark, bokläsning, tågkörning, fotbollsspelande och gungning under de timmar jag var hemma igår och det var mycket roligt. Han vet vad som gäller när jag kommer hem, direkt när jag kom igår sprang han in, satte sig i trappen och tog av sig skorna, för att vi skulle kunna gå upp och titta på Liverpool-affischerna. Jag hann med att träffa mor, far, syster, Ronnie och Plummer också under mitt besök där hemma, en perfekt dagsutflykt. I morgon väntar en av sommarens absoluta höjdare, jag och Malin tar tåget ner mot Göteborg och Way out West. Jag har följt artistsläppen från start, ända sedan Bon Iver blev den första artisten att offentliggöras och har länge varit medveten om att det kommer att bli hektiska dagar i Slottsskogen. De band jag tänkt försöka hinna med i år är: Oberhofer, Deportees, Mark Lanegan, Florence + The Machine, Refused, Black Keys, Mazzy Star, Josh T Pearson, War on Drugs, Billy Bragg, The Afghan Whigs, First Aid Kit, Wilco, Feist, Bon Iver, Blur, Skriet, Jonathan Richman, Ben Howard, Frida Hyvönen, Laleh och Kraftwerk, så det blir en hel del musik de kommande dagarna. Härligt!

Dagens låt: Mazzy Star - Fade into you

Bortaställ

Jag hamnade framför en träningsmatch mellan Barcelona och nyrika PSG igår, själva matchen i sig innehöll väl inget speciellt, men kläderna som spanjorerna spelade i var hemska. Jag har en kamrat som en gång i tiden valde Barcelona som sitt favoritlag eftersom han tyckte de hade snygga tröjor, några sådana beslut togs knappast igår. Tröjorna såg ut som isglassar eller lite som Sex on the beach-drinkarna som serverades på Tranan när jag var 18, jag kan inte fatta hur man tänkte när man designade de här tröjorna och jag lider med de stackars barcafansen som måste köpa tröjan. Hur spelarnas tröjor ser ut är långt ifrån oviktigt och det är alltid spännande för mig varje gång Liverpool släpper nya tröjor, i år var det faktiskt tre olika som släpptes och det var lika nervöst varje gång. Liverpools förstatröjor är alltid snygga, i år var det en ganska stor förändring med gul text fram i stället för vit, men jag tycker det fungerar. Modellen snyggare än på länge, men jag hade hellre haft vit text. Jag var nöjd med bortatröjorna också, även om vi haft snyggare förr. Man får dock perspektiv på tröjornas utseende när man ser Barcas tröja.

Dagens låt: Billy Bragg - Between the wars

Sigge Hills jukebox

Härom dagen tåg jag och Malin tåget till Hudiksvall tillsammans med Gorbatjov, anledningen till det var att vi skulle besöka den beryktade tillställning som Sigge Hill har där varje tisdag. Jag har hört om det här i flera år, men aldrig varit iväg och tittat. Sigge Hill spelar en del egna låtar och har dessutom med sig två hemliga gästartister varje gång. Med oss på det här hade vi min kusin Dennis, Evelina och ett annat gäng med hudikbekantingar. Vi inledde kvällen med en middag på ett bra ställe alldeles bredvid Gossip, där Sigge Hill skulle spela. När klockan närmade sig nio gick vi iväg till spelplatsen och det såg inte riktigt ut som jag tänkt mig, jag trodde det skulle vara ett mer gammaldags utseende på lokalen, men det var raka motsatsen. Hur som helst, strax efter tio klev Sigge Hill upp på scenen, med sitt band och körde igång. En underhållande halvtimme senare kom den första gästen, det var en för mig okänd tjej vid namn Edith Backlund och det var en trevlig bekantskap. Riktigt bra popmusik och dessutom en avslutning med en Feist-cover. När Backlund klivit av scenen körde Sigge Hill några till låtar ensam, bland annat en underbar Traste Lindén-cover, innan kvällens extragäst kom in. Jerry Carlsson var en Jerry Lee Lewis-imitatör som var, snällt uttryckt, ointressant. Två låtar blev det för vilden med pianot innan han klev av och kvällens sista gäst kom upp på scenen, det visade sig vara Staffan Hellstrand. Hellstrand är kanske inte någon av mina favoriter, men mamma har spelat honom mycket hemma, så jag har hört en hel del med honom genom åren och tycker att han har en del låtar som är bra. Han körde ett par covers och en egen låt innan han var klar. Till extranumret kom både Hellstrand och Backlund tillbaka, tillsammans spelade de Hellstrands hit Lilla fågel blå. En bra avslutning på en bra kväll. Det var roligt att gå ut i en annan stad och på en lite annorlunda tillställning. Jag gillar Sigge Hill och kvällen gav verkligen mersmak, det blir med stor sannolikhet ett besök där även nästa sommar.

Dagens låt: Sigge Hill - Norra Kyrkogatan 35