Kings mot titeln för sent

En gång i tiden var jag mycket intresserad av NHL-hockey, det var strax före och även under den stora hockeybildsperioden som var här i Sverige under min mellanstadietid. Mitt lag i NHL var Los Angeles Kings, en stor anledning till det var såklart Wayne Gretzky, den stora stjärnan i serien. Tillsammans med Jari Kurri, Luc Robitaille, Rob Blake, Marty McSorley, Kelly Hrudey, Tomas Sandström m.fl var Gretzky drivande i Kings under den här perioden och 1993 lyckades Kings ta sig fram till final i Stanley Cup, där man mötte Montreal. Strax innan finalspelet hade Brynäs plockat hem det första SM-guldet under min hockeytid, så jag var inne i en bra period sportmässigt med mina lag, och de perioderna har väl kanske inte varit skitmånga genom åren. Tyvärr åkte Kings på en förlust i finalen och i stället fick Den Gamle Franken uppleva en dubbel, då han förutom Montreal också supportrade Brynäs. Det här är nitton är sedan nu och mitt intresse för NHL har börjat dö ut, visst håller jag lite koll på hur det går för Kings, men inte ens om deras matcher visas i tv på bra tid är det säkert att jag tittar. I år tog Brynäs SM-guld igen och precis som det var för nitton år sedan har Kings tagit sig fram till final, en mycket oväntad sådan då de inte tagit sig förbi andra rundan i slutspelet sedan den där våren 93. Det vore onekligen lite roligt om jag fick den där dubbeln i år, även om jag inte bryr mig alls lika mycket nu som jag gjorde för nitton år sedan. Jag har viss koll på Kings lag och vet att spelare som Dustin Brown, Jonathan Quick, Drew Doughty, Mike Richards och Dustin Penner har viktiga roller i laget, men det är sådant jag läst mig till, inte bedömt själv. Å andra sidan, i början av nittiotalet, när mitt intresse var som störst, kunde jag inte se några matcher alls, det man såg från NHL då var det som visades på tv-sporten på kvällarna, vilket oftast var svenskarnas mål. Det man lärde sig om spelarna var således också då sådant man fick läsa sig till. Vart vill jag då kommer med det här inlägget, jo jag önskar lite att jag behållit mitt intresse för NHL, för då hade jag haft några häftiga nattmatcher att se fram emot den kommande tiden. I stället lägger jag mitt fokus på alla nyheter och rykten kring vem som ska ta över Liverpool nästa år och blir det Roberto Martinez, som verkar närmast till hands nu, tror jag det kommer vara en bra lösning.

Dagens låt: Magnus Ekelund - Supernova

Sju år

Idag är det sju år sedan den magiska matchen nere i Istanbul, då vi plockade hem vår femte titel i Europas största turnering. Till minne av denna matchen bjuder jag på min dagbokstext från händelsen:

"Jag trodde det skulle hjälpa att sova på det här, men jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hände igår. Det här var en av de mest osannolika matcher jag sett. Först mardrömsstart med insläppt mål i första minuten och sen en katastrofal första halvlek där exempelvis Traore är helt vilse i försvarsspelet och vi förlorar mittfältet totalt, trodde aldrig det här skulle kunna ske. Andra halvlek var helt sanslöst, efter 1-3 hade man knappt hunnit börja hoppas på en reduceringen förrän vi hade kvitterat. Att ta in 0-3 mot Milan på sex minuter finns inte.
Det var väldigt speciellt att se matchen, eftersom man nu upplevt både hur det känns att vinna en final och hur det känns att förlora en final, för i halvtid hade jag gett upp. Jag var helt inställd på torsk och jag bara hoppades att vi skulle hålla siffrorna nere i andra halvlek, dessutom förbannade jag beslutet att slänga in Smicer som inte haft ett rätt på två år. Det fanns inget som tydde på att Gerrard skulle få lyfta pokalen, inget. Imponerande av spelarna att verkligen ge allt för att komma ikapp trots att de måste känt sig utspelade i första halvlek. När vi får straff vid 2-3 får man också ryckas från gjädje över att få straff, till ilska över att Alonso missar, tillbaka till lycka över att han slår in returenJag trodde det skulle vara kört om det blev straffar också, alla som sett oss spela de senaste åren vet att vi inte brukar vara speciellt bra på straffar och missar fler än vi sätter, därför kändes frisparken vi fick i sista minuten av förlängningen som sista chansen, och då gör vi en usel variant som inte var i närheten av att fungera. När sedan Serginho missade redan första straffen började man förstå att det kanske inte var omöjligt att vinna straffarna, och när sedan Pirlo också missade kändes det riktigt bra. Men när sedan Riise missade och Smicer klev fram för den fjärde straffen började jag misströsta igen, visserligen hade Smicer gjort ett mål under ordinarie tid, men han har inte gjort många Liverpoolfans glad de senaste åren så jag var säker på att han skulle bränna nu också. Men hans straff var hur säker som helst. Sen kliver Schevchenko fram, världens kanske bäste anfallare, det fanns inte i min värld att han skulle missa straffen och jag satt bara och väntade på att få se vem av Alonso och Gerrard som skulle få lägga den sista straffen. Men Dudek räddar och allt var bara över. Det vars vårt att veta hur man skulle reagera, men efter att ha skrikit ut glädjen så sjönk man bara ihop, fy fan vilken pärs.
De som var rädda för en tråkig match mellan två defensiva lag måste ha blivit ganska förvånad över 6 mål under ordinarie speltid och en del målchanser även under förlängningen.
Vi är bäst i Europa!"

Jag kommer aldrig att glömma den matchen.
YNWA

Dagens låt: Morrissey - People are the same everywhere

GASTA

Igår var jag med mitt arbetslag på GASTA, Gävles lokala standupscen. Vi passade på att äta innan den hela drog igång strax efter halv åtta på kvällen. Att kalla uppsättningen på scenen för ojämn är ungefär som att kalla Stewart Downing för osynlig, dvs långt ifrån en överdrift. Det bjöds dock bitvis på hög klass och då främst från Aron Flam och Petter Bristav. Jag hade inte hört speciellt mycket av dem tidigare, men de föll mig verkligen i smaken och allra mest klart lyste Aron Flam. Hans deprimerade, paranoida utstrålning var omöjlig att inte gilla och hans relativt grova skämt passade min humor bra. Att han dessutom undvek att skratta åt sina egna skämt, något som de lite mindre duktiga komikerna i uppstättningen gjorde, bidrog också till att han steg i mina ögon. Direkt när jag kommit hem från showen laddade jag hem åtta avsnitt av Flams och Bristavs podcast TSKNAS och idag har jag suttit med lurarna i öronen under stora delar av dagen, det är verkligen högkvalitativ underhållning som de där bjuder på, tillsammans med Soran Ismail. Det finns en hel del skickliga komiker i Sverige nuförtiden, tyvärr blev det under gårdagskvällen också tydligt att det finns en del riktigt dåliga också. Givetvis är det som i alla andra branscher, man kan inte gilla allt och alla måste dessutom få vara dåliga i inledningen av sin karriär, men jag tror ett par av de som uppträdde igår kommer att få ganska korta karriärer.

Dagens låt: Best Coast - The only place

Fyra dagars ledighet

Fyra dagars ledighet är snart över och den riktiga slutspurten på jobbet börjar närma sig. De här dagarna har varit mycket behagliga, jag har hunnit med Sandviksfest, Nebraska, Hempas tvåårskalas och idag två rejäla träningspass. Jag tänkte försöka mig på en kort resumé av de fyra händelserna:
-Sandviksfesten: En mycket trevlig tillställning, som jag fick gå på tack vare Malin. God mat, god dryck och en proffsig underhållning. Det fanns dock en stor nackdel med underhållningen och det var Lotta Engberg. Hon har alltid framkallat kräkreflexer hos mig och det vi fick se i torsdags kommer inte att ändra på det. Är man runt sextio år ska man inte:
1. Klä sig som en skolflicka, ha flätor, urringat och sjunga Grease mot en 25-åring.
2. Inte klämma okända män på stjärten inför 3000 personer.
3. Klä sig i tajt, grön kroppsstrumpa och sjunga Pokerface.
Hon är kort sagt, obehaglig. Jerry Williams, däremot, han bidrog till att underhållningen gagv en positiv känska.
-Nebraska: Ett countryband från Uppsala och den lokala akten Ida Long bjöd på bra musik och arrangemanget var, som vanligt, bra. Gratis inträde och bra musik, det är en gåta för mig att inte fler besöker Nebraska kvällar på Musikhuset.
-Tvåårskalas: Jag har inga bilder att bjuda på här, men jag kan säga att Hempa hade en intensiv dag igår. När vi kom till kalaset var huset hos syster och Ronnie fullt med små barn, som sprang runt benen på en. Efter någon timme tunnades barnmängden ur och Hempa fick fokusera på att leka med sin tant och onkel i några timmar, det gjorde han med bravur. Det är sanslöst så fort tiden gått sedan min systerson flög ut, men det har hänt en hel del med honom under de här två åren också. Jag har en känsla av att hans treårkalas kommer vara än mer intensivt.
-Träningsdag: Idag har jag kört ett pass bodycombat och efter det tog jag och Liv vår andra sväng i Hemlingbybacken för den här sommaren. Fyra vändor i fredags och fyra vändor idag, tillsammans med några varv i tvåkilometersslingan är det här mina första steg mot lidingöloppsformen, det är skönt att känna att formen inte är så otroligt långt borta. Det ska nog gå vägen i september.

Dagens låt: Tindersticks - Tiny tears

Tack King Kenny!

Precis när jag tänkte försöka låta bli fotbollsinlägg i några dagar hände något som kanske inte var oväntat, men ändå omskakande för Liverpool, Kenny Dalglish fick sparken. Kenny har gjort ett okej jobb med att få stabilitet i klubben, men resultaten har inte varit tillräckligt bra och matchningen av vissa spelare har varit konstig. Lägger man till det en oförmåga att förändra matchbild genom byten och en katastrofal värvningsinsats i somras blir det ganska förståeligt varför Kenny får gå. Nu har vi alltså sparkat vår tredje tränare på två år och det är givetvis inte bra. Nästa namn som kommer in måste vara en tränare som lyckas, vi har inte råd att halka längre efter toppen. Det är några namn som florerar mer frekvent än andra bland de rykten som finns, men så här samma dag som avskedandet skett tror jag att en lösning är ett par veckor bort. Innan EM måste det vara klart, annars blir det en knepig sommar. Jag tänkte ge mina åsikter om några mer eller mindre troliga lösningar:

Robert Martinez, Wigan: Ett intressant namn utan tvekan. Spelar en bra fotboll och har lyckats mycket bra med små medel i Wigan. Frågan är hur han klarar pressen som är att leda världens finaste klubb och det är inte direkt ett enkelt läge att ta över.
Mitt omdöme: Ja

Rafa Benitez: En återkomst för Rafa vore inte speciellt lyckligt, det känns som ett steg i sidled och det verkar vara många som glömt hans brister från tiden hos oss. Jag vill inte ha tillbaka Benitez, jag minns honom hellre från den tiden som var.
Mitt omdöme: Nej

Martin O´Neill: Har gjort bra jobb i klubbar som Celtic, Aston Villa och, nu senast, Sunderland, men för mig är han en tränare som ska ha just sådana klubbar, så nej tack.
Mitt omdöme: Nej

Jürgen Klopp: Ett av mina drömval. Utan att ha sett speciellt mycket av Dortmund i år är jag ändå imponerad av det jobb man gjort de senaste åren och att peta ner Bayern München från tronen är imponerande. Sen skulle jag gärna få in tysk vinnarmentalitet i klubben och det får vi med Klopp.
Mitt omdöme: Absolut

Andre Villas Boas: Ett lite kontroversiellt namn eftersom han nyligen tränade Chelsea och fick gå därifrån, men jag är inte så negativ till Villas Boas. Han är ung och har lyckats bra med sina insatser i Portugal, rollen i Chelsea var oerhört svår och jag tror han skulle göra ett bättre jobb hos oss.
Mitt omdöme: Ja

Brendan Rodgers, Swansea: Det här känns rätt osannolikt och jag hoppas att det stannar så. Rodgers har gjort ett kanonjobb, menjag har svårt att tänka mig att han är redo att ta steget från en liten klubb utan press, till ett jobb hos oss. Han är för oprövad och en stor chansning.
Mitt omdöme: Nej

Fabio Capello: Jag har tagit upp honom här tidigare och jag är övertygad om att det vore en, resultatmässigt, bra tränare för oss. Att plocka in honom i två år och sedan, om succén i Tyskland fortsätter, plocka in legendaren Sami Hyypiä som huvudtränare vore häftigt.

Dagens låt: Mark Lanegan & Isobel Campbell - We die and see beuaty reign

Iron Sky

Det har blivit så mycket fotboll här den senaste tiden att jag glömt att skriva om en mycket annorlunda film som jag såg i lördags. Det var jag, Malin, Liv och Malins syster som var på SF här i stan och såg Iron Sky. Handlingen i korthet går ut på att nazister gömt sig på Månens mörka sida efter Andra världskriget, men nu ska de tillbaka till Jorden för att återta makten över världen. Jag kan börja med att säga att filmen är bland det roligaste jag sett på bio på väldigt många år, det kändes som en Rädda Menige Ryan möter Mars Attacks. Samhällskritiken är en av filmens allra starkaste sidor, det är en hel del syrliga kommentarer till dagens ledare och det är välskrivna sådana. Filmen var tydligen finskproducerad och med det i baktanke reagerade jag på hur påkostad filmen var, jag hade inte gissat att det var en nordisk produktion om jag inte haft några förkunskaper. Skådespelarna i filmen var idel nya kort för min del, men de skötte sina uppgifter bra och bidrog absolut till att den här filmen blev minnesvärd. Några riktigt roliga scener, som när Nordkorea tog på sig äran för nazisternas rymdfarkoster, lyfte filmen lite extra, men även utan de scenerna hade den här filmen varit en höjdare. Iron Sky är absolut en film jag rekommenderar. Dagens låt: Bobby Womack - Across 110th street

Säsongen 2011/2012

Det här med helvetessäsonger börjar bli lite för vanligt för att det ska kännas okej. Nästa år vill jag ha POSITIVA förändringar, jag vill se oss gå i rätt riktning och jag vill nyförvärv som utgör en skillnad. Nåja, säsongen är slut och den minns jag såhär: Säsongens spelare: Martin Skrtel. Runner-up: Luis Suarez Återigen en andraplats för Suarez och en stor anledning till det är avstängningen han åkte på efter incidenten med Evra. Han har gjort otroligt starka insatser i vissa matcher, men varit för ojämn och när det dessutom blev åtta matchers avstängning får han se sig slagen av Martin Skrtel i den här kategorin. Skrtel är egentligen den ende spelaren i laget som kan känna sig helt nöjd med säsongen, han har gjort fler mål än tidigare samtidigt som han slutat dra på sig onödiga frisparkar och i stället bryta kontrollerat. Skrtel ska inte leda en backlinje, men i den andra mittbacksrollen håller han hög klass. Säsongens match: Liverpool-Cardiff, ligacupfinalen. Runner-up: Liverpool-Everton, FA-cupsemin. Visst har vi gjort en del bra ligainsatser, men när vi tar vår första titel på sex år måste den matchen bli årets match, trots att det var efter en medioker insats mot ett mediokert lag som vi fick lyfta bucklan. Säsongens överraskning: ? Det här brukar vara en kategori där jag utser en positiv överraskning i vår trupp och den här säsongen kan jag faktiskt inte komma på någon. Det är ingen som tagit något större steg framåt, närmast är väl spelare som Shelvey och Spearing som inte gjort bort sig när de fått speltid, men att kalla dem överraskningar känns överdrivet. Säsongens värvning: Craig Bellamy Ja, inte heller det här är någon kategori som man kan hitta starka utmanare i. Sett till summan vi betalade för honom väljer jag Craig Bellamy, före det enda hotet Jose Enrique, som inledde starkt men avslutade bedrövligt. Bellamy har gjort ungefärdet jag förväntade mig från honom och det är han ensam om av de spelare vi värvade i somras. Säsongens oturligaste: Martin Kelly. Drog på sig en skada när Johnson var ur spel, när han äntligen hade chansen till en lång rad starter på rätt position. Oturligt. Att Fabio Aurelio återigen spenderat stora delar av säsongen i sjukstugan är inget överraskande, med tanke på hans skadelista är det inte rätt att kalla det otur längre. Säsongens besvikelse: Stewart Downing Här, däremot, finns det mängder av nominerade. Mitt val faller dock på Stewart Downing, kommer man som dyr värvning i rätt ålder, tänkt som poängspelare och presterar noll mål och noll assist i ligan kan man inte ses som annat än en stor besvikelse. Säsongens minst saknade: Fernando Torres En liten ljusglimt i mörkret i år har varit att följa Torres måltorka i Chelskij, så honom saknar jag fortfarande inte i vårt lag. Hoppas hans misär till karriär fortsätter på inslagen väg nästa år. Säsongens tyngsta förlust: Liverpool-Chelsea, FA-cupen Förlusterna i ligan var så många att ingen sticker ut, men den här cupfinalen sved något djävulskt. Säsongens mest hatade: Didier Drogba Ett filmande, fuskande as, behöver inte beskrivas mer än så. Säsongens mest saknade: Lucas Lleiva Vårt mittfält föll ihop totalt nä Lucas skadade sig och det blev då uppenbart hur otroligt viktig han är förr oss och för vårt spel. Han måste vara frisk nästa säsong och han måste spela på samma nivå som han gjorde när han blev skadad. En framtida kapten. Säsongens genombrott: Raheem Sterling Sterling har väl egentligen inte gjort något genombrott, han har bara hoppat in i två matcher, men han har i alla fall gjort något som väckt ett hopp om att det finns en framtida startspelare i vårt reservlag. Sterling kan faktiskt bli något och det räcker för att få det här priset. Säsongens gåta: Sebastian Coates. Vrför värvade vi den här spelaren om vi inte trodde på honom? Det har funnits mångder av tillfällen att ge honom speltid, men oftast har han hamnat på bänken. Vad är tanken med Coates egentligen? Han är ingen oprövad spelare internationellt och han var verkligen inte billig, så varför får han inte spela? Säsongens mål: Luis Suarez mot Norwich Tjusigt skott från halva planen som förpassar Coates volleymål till en andraplats. Säsongens stund: Brad Jones straffräddning. Det här behöver intge motiveras, i en stund då säsongen var ett helvete blev man påmind om att det finns viktigare saker i livet och det var väldigt fint.

Fredagsguiness

Vi har fått ett stammishak här i stan, en trevlig pub där vi alltid hamnar när vi ska ut och dricka Guiness. Det kanske inte är stans bästa ställe, men det är lugnt med folk, bra priser och mysigt inrett. Det är verkligen en speciell känsla att dricka Guiness på fat, skumkronan man får går inte att fixa med burkvarianten och av någon anledning smakar det lite bättre när man dricker den på en pub. Igår besökte vi vårt hak, till att börja med var det jag, Den Gamle Franken och Bergis, sedan slöt Liv upp och ungefär samtidigt som honom kom min kollega Tomas, som med sig hade en riktig legendar, nämligen Bollnäs GIF stabile back och kultfigur Bejja. Jag och Den Gamle Franken, som är hängivna giffare, blev givetvis lite starstruck, men det avtog när vi insåg att han trots sin legendstatus var en vanlig människa precis som vi. Det blev en riktigt trevlig kväll, med mycket bandysnack, men även hel del andra sportdiskussioner. Jag har alltid haft stor respekt för Bejja som spelare, han har givit allt för giffarna i många år nu och alltid varit en favorit bland fansen, min respekt för honom minskade inte efter gårdagens möte, snarare tvärtom. Stackars Liv fick även han vara med om ett minnesvärt möte, dock inte lika positivt. Han hamnade vid en efterhängsen man som hade den dåliga vanan att sitta och släppa sig, något även vi andra vid bordet fick lida för. Till slut lyckades dock Liv skaka av sig sin svans, eller det var egentligen mest svansen som skulle bege sig iväg och sjunga karaoke. Så, Guiness och trevligt sällskap, en mycket bra fredagkväll. Ikväll ska jag se en finsk film om nazister som bosatt sig på månen, får se om det är lika intressant som det låter. Dagens låt: The Streets - Weak become heroes

Om att välja namn

Idag släpptes nästa säsongs matchtröjor och för alla liverpool-fans är det såklart en mycket stor händelse, att få se tröjan vi ska ha på oss under nästa säsong och bilda oss en åsikt om den. Årets tröja var mycket stilren, emblemet var bortplockat, i stället hade man bara med fågeln och LFC, tillsammans med Standard Chartered på magen. Färgen på texten var gul och det är väl kanske det som jag gillade minst med den, hade föredragit vitt. Hur som helst, det här är såklart en tröja jag måste ha i min samling. Eftersom man fick en bonuströja om man beställde nu valde jag att skaffa mig en redan idag. Jag har de senaste åren alltid haft Carraghers namn och nummer bak på min tröja, men i och med att hans speltid minskat, och säkert kommer minska än mer nästa år, har jag känt att det är dags att byta namn till nästa säsong. Idag var jag alltså tvungen att göra mitt val. Det är flera saker att tänka på när man ska välja namn, inte bara hur bra spelaren är. För att jag ska ha namnet på ryggen ska spelaren dessutom vara en bra förebild på planen, visa hjärta, bra inställning och givetvis vara en viktig spelare för laget. Luis Suarez är en spelare som går bort, med tanke på att hans filmande och gnällande på planen inte riktigt är något jag kan stå för, även om jag givetvis älskar honom som spelare och absolut vill se honom i vårt lag. Steven Gerrard är en spelare som kunde ha hamnat på tröjan, han har egentligen allt det som krävs och är dessutom en local lad, men om jag valde honom skulle jag inte få till det generationsbyte på tröjan som jag tänkt mig. Han har kanske inte mer än två säsonger kvar i sig och med tanke på hans skademängd de senaste åren tror jag inte att hans roll hos oss kommer bli lika stor framöver. Dirk Kuyt hade kunnat vara ett alternativ, men jag är inte säker på att han är kvar hos oss när tröjorna tas i bruk och om han är det kommer han inte ha någon stor roll i laget. Kenny verkar inte vara något jättefan av den hårt arbetande holländaren och jag tror det kommer leda till att han lämnar i sommar. Om Martin Kelly haft en ordinarie plats, vilket jag anser han förtjänar, hade även han varit en given kandidat, då han alltid sliter och, precis som Gerrard, har sina rötter i staden. En som var väldigt nära att hamna på tröjan var Martin Skrtel. Han har gjort en kanonsäsong, har precis den attityd jag gillar hos spelare, samtidigt som han sällan gör fula saker på planen. Valet föll dock till slut på Lucas. Jag har sågat Lucas i många år och svurit över hans plats i laget, men de senaste 18 månaderna har han visat kvaliteter som varit otroligt imponerande. Hans skada den här säsongen är en stor anledning till att vi tappat så många poäng, alla bolltapp på mittplanen vi gjort hade garanterat hindrats av att ha honom i laget och alla mål som kommit till pga glappet mellan mittfält och försvar hade säkerligen varit många färre om han funnits på planen. Han har växt till vår kanske viktigaste spelare och det är en häftig resa, med tanke på alla negativa ord som fans världen över kastade mot honom under hans första tid i klubben. Det som imponerar mest på mig är det att han aldrig, aldrig gnällt, trots att vi gnällde på honom på varenda Liverpool-forum världen över, i mängder av krönikor, i tidningar, på tv-program, ja i princip överallt där Liverpools mittfält diskuterades. Han bet ihop, kämpade, gjorde sitt bästa och nu har han alltså bevisat oss alla fel. Jag hoppas han kommer tillbaka i samma form efter sin skada nästa säsong och bara en sådan gest att han inte bytte nummer till nästa år pga respekt för fans som har hans tröja sedan tidigare gör att han förtjänar all lycka. Den dagen Gerrard inte finns med i startelvan längre ska Lucas ha bindeln om armen, men tills den dagen får han i alla fall pryda min rygg. Dagens låt: Sigge Hill - Ett färgfotografi

Övertramp

Igår såg jag en reklamfilm som gjorde mig mycket illa till mods. Reklamen handlade om en bilsort, minns inte exakt vilken, men tror det var KIA eller nåt. Hur som helst, reklamen gick ut på att ett tjejband åkte och skulle göra en spelning. I bakgrunden spelades en reklampoppig låt, precis så usel som all annan reklammusik är, men jag kände igen texten. Texten var skriven av Buzzcocks och låten var Ever fallen in love, en av världens bästa låtar genom tiderna. Någon, eller kanske snarare något, har alltså gjort om den här låten till den här reklamjingellåten och det var helt vidrigt dåligt. Jag tänker kolla upp vilket märke det var som låg bakom den här reklamen och sedan lägga det på minnet, för att försäkra mig om att jag aldrig någonsin skaffar mig en av deras bilar, för det här var ett övertramp utan dess like. She-Bangs Sheena is a punkrocker var vidrig, men det här tog fanimej priset. Dagens låt: Buzzcocks - Ever fallen in love

Anfallsparet

Det har blivit en hel del inlägg om fotboll och Liverpool de senaste veckorna, men det är ofrånkomligt att man funderar kring laget och dess framtid så här i slutet av säsongen, och inledningen av Silly season. Jag är negativ till mycket kring årets säsong för oss, men det är en sak som jag känner att jag börjar se riktigt positivt på och det är vårt anfallspar. Vi har egentligen inte haft ett fungerande anfallspar sedan Heskeys och Owens första år, då Heskey överpresterade. Vi har visserligen oftast startat med en ensam anfallare de senaste åren, men om man bortser från den där spanjorens bästa år i klubben har vi inte riktigt haft någon vass målskytt. Baros, Cissé, Morientes, Ngog, ja det är många som passerat, men inte riktigt slagit igenom. Kuyt har gjort det bra hos oss, men oftast som kantspelare. Nu har vi Luis Suarez och Andy Carroll och den här säsongen har väl i stort inte varit något succéår för dem, men det jag sett den senaste månaden gör att jag ser mycket positivt på deras samarbete. De är väldigt olika som spelare, Suarez är liten, kvick, teknisk och otroligt duktig i en mot en, Carroll är stor, stark, bra på huvudet och en stark bollhållare. Deras olikheter gör att det krävs en väldigt kompetent backlinje för att stoppa dem. Jag är medveten om att de den här säsongen inte alltid kompletterat varandra bra, men ju mer Carroll kommit igång, desto bättre har de skapat framåt. Carroll såg riktigt trubbig ut kring jul, men nu har han börjat visa sina kvaliteter. Han håller i bollen bra, är stark på huvudet och tekniken är bättre än vad hans rykte säger. De två senaste matcherna mot Chelskij har tydligt visat vilka problem Suarez och Carroll kan ge en backlinje. Gårdagens match var kanske ingen större värdemätare, då motståndarna helt enkelt var för dåliga, men man kunde se samma effekt när Carroll kom in i FA-cupfinalen. När Carroll kom in kom Suarez med i spelet på ett annat sätt, Carrolls tyngd gav Suarez utrymme. Jag hoppas att den tränare vi har nästa år, är inte säker på att det är Kenny som sitter vid rodret, spelar med både Carroll och Suarez från start i större delen av matcherna. Ingen av dem har avsluten för att vinna skytteligan, men jag är övertygad om att båda spelarna kan landa kring 15 ligamål och det är mer värt än att ha en anfallare som hamnar på 25. Jag anser således att vi inte behöver värva anfallare, Kuyt får gärna stanna som backup, Gerrard fungerar som släpande vid behov och Sterling bör få mer speltid än förra säsongen. Störst behov att stärkas är vårt mittfält, för om anfallarna ska nå upp i de siffror som jag tror behöver leveranserna vara av en högre kvalitet än i år. Jag tror och hoppas att värvningarna i sommar kommer att vara kreativa spelare, för kreativitet är den egenskap vi saknat mest i år och om den tillkommer till nästa säsong kan vi bli farligare än många tror. Dagens låt: Ben Howard - Keep your head up

Way Out West levererar

Det dyker upp nya artister till Way Out West lite då och då nu och det är en del intressanta tillskott. För två veckor sedan kom Mark Lanegan, som jag tidigare mest hade koll på i duettform, då han spelar med Isobel Campbell från Belle & Sebastian. Efter att ha lyssnat på hans bands nya skiva inser jag att det var en mycket bra bokning, Lanegan har en mycket bra röst och den, åtminstone i min britpoppiga värld, rockiga musiken passar bra till. Jag kommer säkerligen att se hans spelning, om det inte blir någon jobbig krock såklart. Igår släpptes Ben Howard, vars namn jag aldrig hört tidigare. Han beskrevs som den nya stjärnan på folkrockhimlen och den beskrivningen tilltalade mig minst sagt. Efter några lyssningar på spotify stod det klart för mig att jag hade en ny artist att se. Wat Out West har många goda sidor, men frågan är om inte den allra godaste är att de leder en till nya, högkvalitativa artister och det är just det som de nu gjort ännu en gång. Dagens låt: Ben Howard - Keep ypur head up

Fotbollsregelsförändringar

Jag har skrivit flera gånger om vad som stör mig med Liverpools säsong, idag tänkte jag ta ett lite större ämne, nämligen vad som stör mig med fotbollen. Saker som att det är för mycket pengar och för lite hjärta inblandat i de stora klubbarna lämnar jag och fokuserar på det som händer på planen. Jag har kommit fram till några saker som skulle göra fotboll än mer överlägset som den mest intressanta och sevärda sporten: 1. Straffa filmare. En rätt given ändring i mina ögon och det är två saker jag vill se. Dels vill jag att filmarna ska straffas i efterhand, dels vill jag att en målchansfilmning ska ge samma straff som en målchansutvisning, nämligen rött kort och avstängning. Jag kan inte riktigt förstå hur en solklar filmning i straffområdet kan ge gult kort, men en målvakt som kommer lite snett i ett försök att rädda får rött kort och tre matchers avstängning. I mina ögon är filmningen värre och dessutom en större fara för fotbollen som idrott. Fick man tre matchers avstängning om man slängde sig för att få straff skulle det garanterat minska. Jag är medveten om att det kan vara svårt att avgöra huruvida en spelare filmar eller inte, åtminstone live, därför får granska det i efterhand vid osäkra situationer och om en filmning då blir tydlig ska det bli avstängning. 2. Målvaktsmaskande. Som jag minns reglerna får målvakten hålla i bollen i sex sekunder, det är en regel som följs fruktansvärt dåligt. I slutet av matcherna kan målvakten stå och hålla i bollen, studsa bollen osv i vad som ibland blir mer än dubbla tiden. Domarna borde vara hårdare på regeln och se till att bollen kommer iväg snabbare, det skulle ge ett bättre flyt och inte tillåta maskningen som pågår idag. Gult kort första gången målvakten slöar, sedan kommer det nog gå undan. 3. Tröjdragningar på hörnor = Straff. Det här är en sak jag sett en gång den här säsongen, då var det givetvis Barcelona som fick straffen, men jag skulle vilja se det oftare. Hörnorna är nästan inte målchanser längre och en stor anledning till det är att reglerna för vad som gäller i straffområdet helt plötsligt ändras vid en hörnsituation. Jag skulle vilja se straff varje gång en försvarande spelare drar i tröjan för en anfallande spelare, om båda drar kan man blåsa för försvarande lag. Idag är det givet att det dras i tröjorna och det gör det näst intill omöjligt för en duktig huvudspelare att komma loss. Om hörnorna ska bli bra målchanser igen måste alla fula knep straffas och om man är konsekvent i avblåsningarna tror jag vi ganska snart kommer att vara fria från tröjdragningarna. 4. Blås av vid hörnflaggsmaskning. Det här är något som jag verkligen hatar, det är för mig helt oförståeligt hur det kan vara tillåtet att stå och täcka bollen vid hörnflaggan för att få tiden att gå. Att ta bollen blir otroligt svårt, speciellt utan att ge bort ett inkast eller en hörna. Blir det uppenbart att spelare springer ner och ställer sig med bollen nere vid hörnflaggan för att få tiden att gå ska domarne blåsa av och ge frispark till det andra laget, då är vi snart fri från den delen av fotbollen. Jag tycker även man ska försöka bli hårdare när försvarare ska täcka ut bollen, man bör blåsa för samma saker där som på resten av planen. Jag stör mig på många andra saker också, som handsregeln, dubbel bestraffning vid målchansutvisning, Bosse Pettersson som kommentator, inkonsekvensen vid dobbarna-först-och-rakt-ben-tacklingar, men det som jag skriver om ovan är sådant som förekommer i i princip varje match och gör fotbollen sämre, så det är sådant jag vill få bort först. Dagens låt: Ben Howard - The wolves

Äntligen slut

Säsongen tog slut igår, även om det är två ligamatcher kvar var det i gårdagens FA-cupfinal som våra sista betydelsefulla 90 minuter spelades. På något kändes det som om vår säsong trycktes ihop till en match igår, alla ingredienser som präglat vår säsong fanns med. Till att börja med släppte vi in ett enkelt mål efter misstag både på mittfältet och i försvaret, vi saknade kreativitet på mitten och kom inte igång med offensiven förrän alldeles i slutet och givetvis hade vi en boll i ribban. Vi var inte sämte än Chelsea, långt ifrån, men det ville sig inte. Carrolls bortdömda mål kändes så typiskt för en säsong där allt gått emot oss. Samtidigt, om man tittar på vår startelva och ser ett mittfält som innehåller Downing, Henderson, Spearing och Bellamy, tillsammans med Gerrard, måste man nog inse att vi inte har laget för att prestera bättre resultat. Jag tror att vi förlorade den här matchen i samband med att vi vann mot Chelsea i ligacupen, eftersom det var då som Lucas åkte på sin skada. Hade han funnits på planen igår hade inte det första målet inträffat och jag tror inte heller at vi förlorat mittfältskampen så totalt som vi gjorde under de första 45. Gerrard försökte, men Spearing gjorde ännu en av sina mediokra matcher och Henderson fortsätter med sitt alibispel från tidigare. Craig Bellamy har gjort en ok säsong, men att man är nöjd med honom är mer ett tecken på att de andra nyförvärven varit oerhört bleka än att han har varit speciellt bra. Igår var han helt osynlig, men med tanke på hur lågt ryssarna låg i försvaret var det ingen överraskning. På den andra kanten sprang säsongens stora sorgebarn, Stewart Downing, runt. Det är fruktansvärt frustrerande att se honom, han vågar absolut ingenting och när han väl kommer runt för att slå inlägg har antingen dålig precision eller alldeles för få lagkamrater i straffområdet. Jag ser det som en självklarhet att han säljs i sommar, det finns inget att vänta på med honom. En spelare som jag inte kritiserat speciellt mycket den här säsongen är Pepe Reina, men det är ingen tvekan om att han gör sin sämsta säsong sedan han kom till oss. Han tar det han ska ta, men ingenting annat. Det var längesen han gjorde en stor räddning och det kändes som om han borde ha kunnat ta det första målet igår. Gårdagens, och senaste månadens, glädjeämne var Andy Carroll. Han kom in och förändrade matchen helt, hans mål var ett klassavslut och hans tyngd gav oss plötsligt ett anfallsspel. Jag hoppas han tar med sig de här insatserna till nästa säsong, för om vi då ser till att ha ett mittfält som håller rätt nivå kan vi starta med både Carroll och Suarez högt upp i planen och då tror jag vi kommer ha ett bra anfallspar. Lucas är absolut en klassmittfältare och Gerrard håller fortfarande en tillräckligt hög nivå för att bidra hos oss, men jag är rädd att Adam, Spearing, Henderson, Downing, Kuyt, Bellamy och Shelvey helt enkelt är för dåliga. Shelvey och Henderson är fortfarande unga och kan vinna på att lånas ut en säsong, Spearing är en local lad och kan därför vara kvar som fjärde- eller femteval, dvs väldigt sällan på planen. Ska vi utmana om Champions League-platser nästa år är det 2-3 nya spelare till mittfältet nog ett måste. Det som var mest irriterande igår var ändå att vi lät ett riktigt dåligt Chelsea vinna en fin titel, för de var absolut inte bra. De har två chanser och gör två mål, varav ett av det äckliga, filmande svinet de har i anfallet. De kom till finalen tack vare en vindögd linjeman och vann finalen tack vare en linjeman som tydligen såg Carrolls nick bättre än jag gjorde på reprisen. Det är bara att hoppas att Chelsea genom den här titeln går in i nästa säsong i tron att de är bra och därför inte gör något åt den mediokra uppställning de faktiskt har. Mikel, Kalou, Malouda, Lampard, Bosingwa och även det där filmande, äckliga svinet är inga spelare som kommer vinna titlar åt dem nästa år, det är bara att hoppas att de inte förstår det. För vår del hoppas jag att King Kenny får kliva åt sidan efter säsongen och att vi får in en internationell skicklig tränare, som kan locka bra spelare och ge oss en stabilitet. Kenny har gjort det bra i att återskapa framtidstro på Anfield, även om jag hoppades på mer den här säsongen. Capello är arbetslös och även om jag tror att en sådan tränare vill ha ett lag i CL, kanske man kan hoppas att han ser utmaningen i att ta oss tillbaka till toppen. Hur som helst, den här säsongen är det bara att glömma så fort som möjligt. Dagens låt: Love Antell - Stjärna där

Warrior

Jag och Malin hyrde film igår, filmen vi såg hette Warrior. Det var en bra film, men samtidigt kändes det som om den hade kunnat vara mycket bättre. Storyn var intressant och kretsade kring en trasig familj, där pappan behandlat sin fru och sina barn väldigt illa. I filmen har sönerna växt upp, men har kvar smärtan och ilskan kring det som hände, kontakten mellan bröderna är uppsagd. De båda är fighters och hamnar i samma tävling, där de tvingas nära varandra och det som hänt kommer upp på ytan igen. Det finns således möjlighet till en hel del intressanta och känslosamma konflikter, men tyvärr läggs fokus i filmen mer på själva fightingen än på familjedramat, något som gör att det slutgiltiga omdömet är bra i stället för mycket bra. Att fightingscenerna är orealistiska stör mig egentligen inte, men om man säger att Rocky fick ta emot mycket stryk så är det som han tog och gav ingenting jämfört med de smällar som delas ut i den här filmen, utan att motståndaren ramlar. Nick Nolte gör en stark insats i rollen som den mycket trasige fadern, en roll som gav honom en oscarsnominering. Jag är övertygad om att han hade haft mycket god chans att plocka hem statyetten om hans karaktär fått mer svängrum i filmen, han gör en väldigt bra prestation, men eftersom halva filmen utspelas i MMA-buren får han inte tillräckligt med tid för att sätta riktiga spår i tittarna. Mer dialog och diskussion, mindre kampsport, och den här filmen hade kunnat vara den nya The Wrestler, men man slarvar bort kapaciteten på vägen och det är synd. Tom Hardy är alltid bra och det är främst hans karaktär som jag känner man hade kunnat utveckla, han bär på så otroligt mycket ilska, men man skrapar bara på ytan av hans känslor och låter i stället den andra broderns ekonomiska bekymmer och lärarjobb ta över. Det här är, som sagt, en bra film, men den hade kunnat vara så mycket mer. Dagens låt: Tom Malmquist - Van Gogh´s ear

Landskampsirritation

Det var landskamp här i Gävle igår, Sverige mötte USA i de sista förberedelserna inför hockey-VM, som drar igång i slutet av veckan. Jag var på plats tillsammans med Malin, pappa, Malins pappa och Ronnie. Spelet var väl inte speciellt imponerande, det märktes att det var träningsmatch, men visst kunde man se klass lysa igenom på vissa håll. Det var dock en sak som störde mig under matchens gång, en liten, men ack så irriterande sak. Vid varje utvisning som inträffade sade man namnet på spelaren, anledningen till utvisningen och laget den utvisade spelade i på både engelska och svenska. Jag kan inte förstå av vilken anledning man var tvungen att göra det. Till att börja med heter utvisningarna exakt samma sak på båda språken, tripping är ju inte direkt ett svenskt ord från början, inte roughing, hooking, holding, too many players on the ice osv. heller. Det som man alltså berättar för spelare och publik är spelarens namn och spelarens lag. Spelarens namn är exakt samma sak på båda språken, i vissa fall kanske uttalen skiljer sig lite åt. Kvar har vi då spelarens lag, i det här fallet Sverige/Sweden och USA/Team USA. Om man går på hockey tror jag att man vet skillnaden mellan Sverige och USA, åtminstone till den graden att man förstår det av att höra det på ett av språken. Alla termer som finns inom hockeyn är taget från engelskan, holding the stick är samma sak i Sverige som det är i USA, därför borde man ju rimligtvis kunna säga resten, som alla ändå fattar, på engelska också. Det som kan vara oklart vid en utvisning för de som inte är så insatta är ju i sådana fall vad en charging t.ex innebär, men trots att man sade allt på både svenska och engelska behöll man bara det engelska ordet när man berättade av vilken anledning spelaren visats ut. Om man nu absolut ska behöva prata på två språk när man har en landskamp i Gävle, där 95% av publiken talar svenska och de sista 5% säkert fattat allt ändå, tycker jag att man lika gärna kan säga fasthållning i stället för holding också. Dagens låt: Tom Malmquist - Wood

Loosegoats

Ibland släpps det skivor som man inte kan slita sig ifrån, Loosegoats nya mästerverk Ideas for travel down death´s merry road är ett sådant exempel. Jag väntade med att lyssna på den i några dagar när den först släpptes, av den enkla anledningen att man måste vara fullt fokuserad när man lyssnar på låtar som Christian Kjellvande gjort. Nu har jag lyssnat igenom skivan flera varv och kan inte sluta, den innehåller så mycket som man inte kan låta bli att bli berörd av. Bakgrunden till skivan gör såklart allting med den mycket känslosam, förra året gick nämligen Christians bror Gustav bort och det är något som man kan läsa in i flera av låtarna och även i skivan som helhet. Allra starkast blir det i åttaminuterslåten For the love of, en låt så stark att man känner det i hela kroppen när man lyssnar på den. Kjellvander har varit en viktig del av mitt musikintresse i tio år och alla hans skivor har tilltalat mig, hans musik brukar alltid beröra och kännas, men under några stunder i For the love of är det på en helt annan nivå än tidigare. Jag vet inte hur mycket det är bakgrunden till det hela som gör att det känns som något alldeles extra, men det bidrar givetvis. Musiken är stark, otroligt fint uppbyggd och ovanpå den ligger Kjellvanders unika röst som låter precis lika bra som vanligt. Jag hoppas innerligt att många lyssnar till Loosegoats senaste skapelse, för det blir inte mycket bättre än så här. Dagens låt: Loosegoats - Drift from the tracks