Veckans lista v.13

1. Morrissey - Var etta förra veckan och den här veckan är första platsen än mer given med tanke på att det är i morgon som konserten är. Jag har lyssnat på nya skivan hela veckan och den växer hela tiden, jag får nya favoritlåtar nästan varje gång jag lyssnar. Just nu är det "On the streets I ran" som spelas flitigast. Det ska bli intressant att höra vilka gamla Smiths-låtar han spelar, och vilka av hans egna äldre låtar. Några önskelåtar är "November spawned a monster", "Speedway", "I know it´s over", "Reel around tha fountain" och "Jack the ripper", den sistnämna är mycket för att syrran ska bli nöjd med konserten också.

2. Mikael Roth - Allsvenskan börjar i helgen, men vem bryr sig? Det är fortfarande en tag kvar tills den riktiga serien börjar, den som alla fotbollsälskare i Sverige ser fram emot, nämligen Superettan. Pekings återtåg till allsvenskan har vinglat en hel del de senaste säsongerna och det börjar bli dags att komma hem till högsta ligan igen snart. Om Peking ska plocka hem superettan i år så krävs det att lagkapten Micke Roth gör en bra insats och driver på sina mannar rejält. De senaste säsongerna har Peking fallit in i rejäla formsvackor någon gång under säsongen och det har förstört mycket av deras säsong. I fjol började det bra när dom piskade AIK, men sen gick det utför och det får inte ske den här säsongen. Allsvenskan saknar Peking!

3. Markus Hiukka - Bandysäsongen är över och nu ska lagen stärka sina trupper till nästa år, Giffarnas storvärvning har varit med på denna lista tidigare men Hiukka är med av en annan anledning. Hiukka har nämligen lämnat Broberg, Bollnäs konkurrent, och han lämnar ett enormt hål efter sig som Broberg kommer få förbannat svårt att fylla. Så att han lämnar söderhamnarna gör alltså Bollnäs chanser att nå elitserien nästa år klart större. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går åt helvete för Broberg nästa år och det här är ett stort steg på den vägen.

4.Xabi Alonso - Det är en vecka sedan derbyt och jag har så smått börjat smälta Gerrard otroligt idiotiska utvisning. Räddningen när Gerrard fick hjärnsläpp var vår briljante spanjor på mitten, Xabi Alonso. Den fotboll som han visade upp under matchen var ruggigt imponerande. Han var överallt och slog passningar som hamnade på fötterna på medspelarna, han var enorm. Annars tycker jag Alonso haft en halvdan säsong, han har varit bra men inte så bra som han kan vara. Han har varit grym i defensiven, men har inte fått samma utrymme för sitt suveräna passningsspel och det är synd. Förra helgen visade han dock upp hela sitt register och det var en fröjd att se.

5. J-O Waldner - Den här veckans lista är väldigt sportdominerad, men jag kan helt enkelt inte låta bli att ta med pingisguden J-O. Han har nämligen meddelat att han ska försöka ta en plats i landslaget till lag-VM och det är nog inte någon som tvivlar på att han kommer ta en plats. Det är givetvis inte ett bra betyg på svensk pingis att en halvtränad 40-åring kan ta plats bara han vill, men J-O är inte vem som helst. Hans känsla är unik och han skulle säkert kunna ta en plats när han är 50 också. Färsk svensk mästare och nu alltså med fokus på en landslagsplats, J-O är och förblir kungen.

Dagens låt: Morrissey - On the streets I ran

Ringleader of the tormentors

Nu har jag äntligen fått höra alla låtarna på Morrisseys hett efterlägtade skiva. Här kommer min bedömning låt för låt:

1. I will see you in far off places
Jag gillar inledningen skarpt, det blir tyngd direkt. Texten är givetvis bra och som vanligt med Moz så är det visa rader som verkligen fastnar, ex "and if the USA doesn´t bomb you". Övergången mellan vers och refräng är briljant. Ganska snabb låt, i mina mått mätt. Ringleader of the tormentors har en förbannat bra inledningslåt.

2. Dear god please help me
Väldigt lugn låt som växer mer och mer för varje lyssning, Morrisseys magnifika röst kommer verkligen till sin rätt i den här låten och han briljerar låten igenom. Den här låten hade kunnat vara utfyllnad om det inte vore för känslan i Moz röst, han tar den här låten till en nivå som är imponerande. Jag tror att jag kommer gilla den här låten mer och mer för varje lyssning.

3. You have killed me
Den första singeln är av samma typ som "Irish blood, english heart" som var första singeln på förra skivan, nämligen en ganska enkel poplåt med riktigt stark refräng. Den här låten sätter sig efter en lyssning, refrängen fastnar i skallen och meldon går inte att sluta nynna på. Om inte den här singeln går bra lever vi en värld utan smak.

4. The youngest was the most loved
Ännu en låt som går snabbt, det här är en potentiell singel som är svår att sluta lyssna på. "There is no such thing in life as normal" är en textrad som stannar i skallen redan efter första lyssningen. Kören på refrängen är riktigt passande och höjer låten ännu ett snäpp. Sista halvminuten med Moz nynnande gör att det verkligen känns att Moz är på topp. När jag hade lyssnat på hela skivan en gång var det den här låten som jag tryckte tillbaka till.

5. In the future when alls well
Rockig inledning med gitarrer, sedan dras tempot ner en del innan Moz röst kommer in i låten. En gedigen låt som jag tror kommer att växa mer efter några lyssningar, har inte hunnit sätta mig in i texten än men rader som "Please, please stand up and defend me" sitter kvar.

6. The father who must be killed
Stark låt med väldigt deppig text, har inte lyssnat igenom varje ord men det verkar vara en hård låt. Det handlar om ett styvbarn som skär upp armar och ben på sin styvfar, "He says he´s sorry and then he dies". Riktigt bra låt och en av de låtar man minns starkast efter en lyssning.

7. Life is a pigsty
Genialisk låttitel. Ganska så lång låt som är en aning svårlyssnad, det krävs att man verkligen lyssnar aktivt på den, men så ska det vara med bra musik. Mot slutet ändrar sig låten en del och de sista minuterna och suveräna och det låter väldigt mycket Moz.

8. I´ll never be anybody´s hero
Lögnaktig låttitel, Moz är min hjälte och garanterat många andras också. Jag har inte hunnit lyssna in texten ordentligt så jag vet inte riktigt vad låten handlar om, men bra är den iaf.

9. On the streets I ran
Också en ganska snabb inledning innan Moz kommer in i låten och slår an tonen. Det här är en förbannat bra låt som jag föll för direkt. Har inte lyssnat på texten jättemycket än men den verkar handla om att lämna arbetarklassområdena fast man egentligen hör hemma där. Det är i alla fall min tolkning efter några få lyssningar, nu brukar dock Moz låtar kräva några lyssningar innan man riktigt förstår texten.

10. To me you are a work of art
Lugn låt, "I see the world it makes me puke" inleder låten. Ganska tillbakadragen låt som jag inte riktigt kommit in i än, men det här är nog en låt likt "All the lazy dykes" från förra skivan som blir bättre, bättre och bättre, för att sedan vara en av de allra bästa.

11. I just want to see the boy happy
I inledningen av låten låter Moz ganska olik sig själv, men sedan är han sitt gamla jag igen. Moz sjunger om att han snart ska dö och har några saker som han ber om innan han lämnar världen. Stark låt, mycket bra.

12. At last I am born
Symfonisk inledning som övergår i trummor som påminner om en marsch. Sedan kommer Moz in i låten. Låten i sig är ganska så lugn och innehåller en barnkör. Just barnkörer brukar jag ha väldigt svårt för, men Moz får in dem på ett bra sätt och dte känns bara naturligt att de är med.

Skivan i sin helhet är suverän.
Betyg: TTTTT

Dagens låt: Morrissey - The youngest was the most loved

V för Vendetta

Igår var jag, Kus, Hasse Holmqvist och syrran på bio här i Gävle. Filmen vi såg var "V för Vendetta" med Natalie Portman och Hugo Weaving. Den baserades på en serie av dc comics som jag helt har missat, förstår inte hur jag har kunnat undgå en serie men de kan helt enkelt inte ha släppt den här i Sverige. DC comics stora film innan det här var den senaste Batman-filmen och jag tycker itne att V för Vendetta var speciellt mycket sämre. Handlingen var intressant, med ett Storbritannien som styrs av en ond diktator som ger en hel del Tyskland-under-andra-världskriget-vibbar. Hjälten i filmen sätter sig upp mot ledningen i landet och dödar folk på löpande band. V, som hjälten kallas, är lite av samma typ som Punisher och Wolverine i den mening att han skiter i om han dödar folk på vägen mot sitt mål. Han är ingen mesig hjälte som exempelvis medlemmarna i Fantastiska fyran, han har inget emot att det spills lite blod på vägen. Trots att han är våldsam är det inte svårt att känna sympati för denne annorlunda hjälte. Masken han bär är rätt cool, men jag störde mig lite på håret, det hade man kunnat vara utan.
Natalie Portman har alltid varit en skådis som gör bra insatser. Den första film jag såg med henne var "Leon" och redan då borde man fattat att hon skulle bli något riktigt stort. Den här filmen har faktiskt vissa likheter med "Leon", med en flicka med trasslig bakgrund som till slut faller för en mördare. Samspelet mellan Portman och Weaving är riktigt bra, precis som det var mellan Portman och Jean Reno i "Leon". Nu kommer den här filmen inte riktigt upp i samma klass som Luc Bessons mästerverk, men det är inte långt ifrån. Jag hade inga stora förväntningar på filmen och hade ärligt talat knappt koll på vad den handlade om, men jag gick väldigt nöjd ut från biografen när filmen var slut.
Betyg: TTTT

Bra Betnér!

Jag har alltid gillat Magnus Betnérs humor, grämer mig att jag missade hans ståupp här i Gävle förra helgen. Nu har jag sett att Betnér även har riktig karaktär och står upp för det han tycker. Han har hoppat av en komediserie i trean eftersom ledningen inte ansåg att han fick tracka Runar och jag tycker det är förbannat bra att Betnér gör som han gör. Så här skriver han på sin hemsida:

"...jag har bestämt mig för att hoppa av Extra, Extra. Deras och min bild av vad man borde göra när man har Runar i studion går inte riktigt ihop och jag känner att jag inte kan kompromissa genom att sitta och gnugga axel med människor som står för något jag verkligen föraktar. Daniel Nyhlén, Runar m fl. Inga fler avsnitt av Extra, Extra för mig alltså."

Bra Betnér!

Dagens låt: Morrissey - Alsatian cousin

Veckans lista v.12

Helgens skrivande inleds med veckans lista där fem personer som förtjänar det hyllas.

1. Morrissey - Skulle gissa att det inte är sista gången han dyker upp på den här listan, men nu är det bara en dryg vecka kvar till konserten som jag längtat efter sedan jag såg honom första gången för fyra år sedan. Moz släpper snart en ny skiva och kommer därför på turné hit till Sverige. Även förra gången jag såg honom var det på Hovet och det är en av de största konsertupplevelser jag varit med om, det kändes nästan overkligt att se en sådan stor idol i verkligheten. Precis som förra gången är det storasyster som ska följa med på konserten, hon är egentligen inget fan men som tur är ställer hon upp som sällskap. Jag vågar nästan lova att det kommer en rejäl recension av spelningen på den här sidan nästa måndag och jag tror att den kommer vara väldigt positiv.

2. Ricky Gervais - Tittade en hel del på The Office förra helgen och ju mer jag tittar desto mer inser jag att det helt enkelt är den bästa komediserie som gjorts. Den enda skillnaden nu om man jämför med de första gångerna jag såg serien är att jag nu skrattar lite innan skämten kommer eftersom jag vet att det är något roligt på gång. Mitt favoritavsnitt är när David Brent plockar med gitarren till et utvecklingsmöte på kontoret, det avsnittet är så roligt att det inte kan vara nyttigt att titta på. Rickey Gervais, som skrivit serien och även spelar David Brent, måste ha allvarliga problem i huvudet som kan komma på sådana sjuka och pinsamma händelser. Det finns några komiska genier som gör livet klart lättare att leva, Gervais är en av dem.

3. Andreas Westh - Landslagsliberon har hittat hem till giffarna igen och dte är verkligen på tiden. Nu har Bollnäs en väldigt bra grund att bygga från och försvaret kommer säkerligen inte att bli ett problem nästa säsong. Nu fattas bara en ny anfallare som kan göra mål så kan det bli en väldigt intressant säsong när bandyn drar igång igen.

4. Hugh Jackman - I en intervju försade Jackman sig och erkände att det skulle komma en spin-off med bara Wolverine och att den skulle utspela sig innan den kommande X-menfilmen. Det verkar som om den kommande filmen blir den sista i X-menserien och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är givetvis bra att man slutar med serien medans den är på topp och att man inte fortsätter göra filmer bara för pengarna, men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara mig utan dessa filmer. Nu när StarWars är slut och Terminator-serien förstörd så är det bara X-men som jag verkligen sett fram emot. Även om det kommer en Wolverine-film så är det inte samma sak som att se hela gänget och se små inhopp av olika karaktärer från serien. Dessutom är det en karaktär som jag saknar i filmatiseringen och det är Gambit. Hans enda inhopp i filmerna är när man kan se hans namn på dataskärmen i X-men 2, när Mystique är och hackar sig in i Strykers datorer, och det känns som alldeles för lite. Jag kan visserligen inte komma på en skådis som skulle passa i rollen som Gambit, men rollsättningen har skötts genialt hittills så jag tror säkert att man skulle kunna hitta en skådespelare som passar.

5. Rafa Benitez - Efter vinst med 7-0 i veckan så skulle egentligen vem som helst från startelvan kunna stå med här, men efter den senaste tidens goda resultat känns det ganska givet att Rafa för en plats på denna unika lista. Måltorkan är nu över för oss och jag hoppas att det fortsätter att flyta på även i derbyt mot lillebror Everton idag, vi ska köra över dem helt enkelt. Det känns positivt att Rafa är kvar i klubben och att han redan nu börjar bygga inför nästa säsong. Det kommer säkert hända en hel del när säsongen är avslutad och spelare som Traore, Cissé/Morientes och Dudek hänger nog ganska löst. Dessutom är det dags att börja skeppa bort alla våra "talanger" som aldrig blev något, exempelvis Le Tallec, Potter, Whitbread, Kirkland och Medjani. de tar bara upp onödig plats i truppen och även om de säkert kan lånas ut ett år till ser jag ingen anledning till att behålla dem. jag liter dock på att Rafa gör ett bra jobb i sommar och att vi nästa säsong ska knäcka den patetiske idioten Mourinho och Sur Alexs avskyvärda United.

Dagens låt: Morrissey - Alsatian cousin

Veckans lista v.11

Jag har inte riktigt tid att skriva här under veckorna, mitt jobb tar upp för mycket tid för att det ska bli något vettigt gjort på sidan. För att sammanfatta veckan som gott ska jag i stället börja med att varje helg lista fem personer som gjort något speciellt i veckan, och som troligtvis skulle förärats med ett inlägg här om det bara funnits tid till det. Så här kommer alltså den allra första listan:

1. Micke "Svullo" Dubois. Sista delen i hyllningsserien till honom gick i veckan och ju mer man ser desto tydligare blir det att Svullo var ett komiskt geni. Jag har skrivit om honom här inne många gånger tidigare och jag kommer säkert att göra det fler gånger också. Den person som mest förtjänar att ligga etta på veckans lista är alltså Micke Dubois.

2. Robbie Fowler. Fowler är tillbaka i den röda tröjan och har nu fått sätta sitt första mål. Under de första matcherna han gjorde för oss sen han kom tillbaka så hade han en hel del oflyt med domsluten och egentligen så skulle hans målnolla varit spräckt redan, men nu är den i alla fall borta. Fowler gör det som våra andra anfallare inte klarar av, för även om både Morientes och Crouch också lyckades måla i vekcan mot Fulham så är de inte i närheten av att vara lika målfarlig som Robbie.

3. Fredrik Lindström. Hans dialektserie tog slut för någon vecka sedan och saknaden i tv-ruten har varit stor, därför var det kul att se honom igår på melodifestivalen. Fredrik Lindström är otroligt duktig och det visade han även som poängutdelare i Globen. Jag hoppas på en fortsättning av hans suveräna serie i svt och den får gärna börja så snart som möjligt.

4. Mike Skinner. Kanske mer känd som The Streets och en otroligt begåvad artist. Jag kan inte riktigt säga vad det är i hans musik som jag gillar, det är egentligen inte min stil, men den har något alldeles speciellt. Såg en ny låt med Streets på tv i veckan och nu ser jag verkligen fram emot den kommande skivan.

5. Leif Boork. Okej, Brynäs gjorde inget storartat slutspel, men vägen dit har varit imponerande och jag tror inte man hade gjort en så bra säsong utan Boork i båset. Han har stått för det han tror på och nu när säsongen avslutas med slutspelasmatcher kan man inte säga annat än att han lyckats. Brynäs har varit på väg ner länge nu, med gamla spelare och veka tränare, men efter en säsong med Boork så ser truppen mycket mer intressant ut och nästa år kanske man kan hoppas på en ännu längre säsong.

Dagens låt: Bright Eyes - Lila

Fightingtema

Jag har tidigare hyllat Filmkrönikan som en av de få prgramserier som är värda att följa i tv och efter förra veckans avsnitt kan jag inte annat än fortsätta med det. Man hade nämligen fightingfilmstema förra veckan och som fightingfilmsnörd så uppskattar jag självklart det.
Nu fokuserade man en hel del på asiatisk fighting, men de kunde givetvis inte låta bli att visa en legend som Bruce Lee och en så pass underbar film som House of Flying daggers. Jag saknade dock några av mina b-filmsfavoriter. Man hade bara med ett kort klipp på Van Damme, men han diskuterades en del och de sa några vettiga saker om varför man fastnar för hans filmer. Jag blir oftast idiotförklarad när jag berättar att jag äger alla Van Dammes filmer på köpvideo, och med tanke på hans senaste insatser är det kanske befogat, men Van Dammes äldre filmer som Kickboxer, Bloodsport, Lionheart och Death Warrant tycker jag fortfarande är väldigt underhållande.
Det kan vara svårt för en oinvigd att förstå vad man ser i filmer som egentligen går ut på att man ska slåss så mycket som möjligt. Anledningen till att man slåss är ofta samma i alla filmer, dvs. hämnas en dödad släkting eller tränare. Det är inte direkt ovanligt att det hela avgörs i en turnering där hjälten får möta den stora skurken, som självklart också slåss smutsigt i sina fighter, i en avslutande match där skurken först har övertag och sedan gör något som ger hjälten oanade krafter och det hela slutar med att hjälten mosar skurken totalt.
I Filmkrönikan tog man allts upp Bruce Lee och Van Damme, men även Chuck Norris. Hur någon kan se någonting positivt i Chuck Norris är för mig helt obegripligt och då spelar han ändå in filmer i en genre som jag gillar. Norris är inte cool, han slåss inte coolt och han har inte ens en häftig röst. Näe, då finns det fighters som är klart mer sevärda. Listnörd som jag är så ska jag lista de fem bästa fightingskådisarna utöver de nämndes i tv, håll till godo:

1. Don "The Dragon" Wilson
2. Bolo Young
3. Mark Dacascos
4. Bily Blanks
5. Michael Dudikoff

Dagens låt: The Streets - Weak become heroes

Nationella prov

Till veckan börjar de nationella proven i engelska för niorna som jag har i skolan. Nationella proven är lite speciella, det är extra högtidligt kring de proven och eleverna börjar vrida lite extra på sig när man pratar om de olika delarna. jag minns själv hur det var att skriva nationella, det var nervöst och lärarna gjorde verkligen ingenting för att avdramatisera det hela. Det kändes verkligen som om betygen hängde enbart på hur man presterade just den där dagen, med just det där provet. Det fanns dock en sak med nationella proven som alla elever uppskattade, åtminstone på min tid, och det var att man fick ha med sig godis och tilltugg på provet. Det här var ju nåt som inte hände speciellt ofta, annars fick man inte ens ha tuggummi på lektionerna, men nu kunde man verkligen bulla upp med vad man ville. Givetvis tog man i i överkant när det gällde att ta med tilltugget och minns speciellt när vi skrev nationellt prov i engelska på gymnasiet, då överdrev jag lite väl. Jag tänkte att det skulle vara bra om jag var pigg i skallen under provet så jag köpte med mig tre stycken energidrinksburkar och två paket med dextrosol, detta hade säkert varit en bra idé, om jag hade tänkt på att provet var ganska långt och att dte vore dumt att konsumera allting på en gång. Den första delen låg kring en timme har jag för mig och jag drack lite grand till och från under hela provet, när jag var klar var det 10-15 minuter kvar av provtiden och då märkte jag att jag hade råkat dricka upp alltihop och dessutom käkat upp en hel förpackning dextrosol, sen kom kicken. Jag kunde inte sitta stil med benen utan satt och skakade, det kändes som om jag skulle behöva springa ett par mil för att få ner orken. Jag brukar ofta ha en tendens att trumma på bänklocket med fingrarna, vet inte varför, men den här gången kände jag mig som en riktig grindcoretrummis. Fingrarna gick i hyperfart och benen höll samma takt, minuterna fram till provslutet var verkligen jobbiga innan jag fick komma ut och ruska av mig all energi. Då var dte bättre på högstadiet när alla i klassen kom till provet med matsäckar som skulle kunnat räcka för att föda en hel skola, kakor, bullar, godis, tuggummin, läsk och annat nyttigt och mindre nyttigt. Då fanns det inga andra baktankar än att verkligen utnyttja det faktum att man fick äta i klassrummet. Förhoppningsvis är det så som mina nior utnyttjar möjligheten också, jag ska nog ta och dela med mig av mina erfarenheter till dom så att de inte begår mitt misstag.

Dagens låt: Johnny Cash - Sunday morning coming down

Det närmar sig

Nu kan jag snart inte vänta längre, efter att ha sett trailern till X-men 3 så känns det som att det måste bli 26 maj snart nog. Jag tänker inte avslöja något eller kommentera något i den, men jag kräver att ni besöker sidan och njuter av trailern till den kanske mest efterlängtade film som gjorts de senaste tio åren.

Dagens låt: Marc Almond & Gene Pitney - Somethings gotten hold on my heart

Snö

1. Det blir lite ljusare ute.
2. Det är mysigt på julafton.
3. Det brukar betyda bandysäsong.

Sen tar min lista över positiva saker med snö slut. Här i Gävle har det snöat konstant i flera veckor nu, känns det som i alla fall, och snöhögarna utanför mitt hus börjar närma sig något slags rekord. Det brukar snöa en hel del här på vintrarna, men den här vintern tar nog ändå priset.
Nu måste man klä på sig ordentligt bara för att gå ut med soporna, annars blir man dyblöt av all snö som flockar sig kring sopnedkastet.
Jag är ingen vintermänniska. Jag åker inte skidor, jag åker inte skridskor, jag kan inte för mitt liv fatta vad som är kul med att pimpla, jag är för gammal för snöbollskrig, jag är för okonstnärlig för att göra snögubbar, jag fryser lätt om tårna och jag hatar att köra på vintervägar. Detta är några anledningar till att jag gärna skulle se att snön smälte bort illa kvickt och lät våren komma i stället. Jag gillar både vår och höst bättre än sommar och vinter. På hösten är det behagligt väder ute, inte för varm och inte för kallt, dessutom så börjar PL och man har fortfarande hopp om en bra säsong.
Näe, nu får det sluta snöa!

Dagens låt: Marc Almond & Gene Pitney - Somethings gotten hold of my heart

Vasaloppet

Idag är det dags för en av årets stora händelser i skidvärlden, nämligen vasaloppet. Det går inte att låta bli att imponeras hur folk kan ge sig ut i skidspåren i tio minusgrader och staka sig fram i nio mil för att sedan också spurta på upploppet. De som kör vasaloppet måste vara vanskapta på något sätt som kan slita så enormt under en så lång tid, motionäråkningen kan jag förstå men elitåkning är snudd på omänsklig. Jag hade faktiskt tänkt ge mig på att åka vasaloppet någon gång i mitt liv, men nu känns det ganska avlägset. Som läget är nu har jag inte åkt skidor sedan jag gick i sjätte klass i Kilafors och jag höll ungefär samma klass på skidor som jag gjorde på skridskor, nämligen ingen klass alls. När jag var liten fick morsan och farsan alltid knuffa mig uppför den beryktade mördarbacken i Siboslingan, om de inte gjorde det blev jag förbannad och tog av mig skidorna och gick uppför den. Trots att jag borde ha skidåkningen i blodet så är jag inte någon Torgrny Mogren direkt. Det är tydligt att det här med talangöverföring är något som gått fel i min släkt. Min farmor, och hennes pappa, var väldigt skickliga tecknare och konstnärer, men jag har alltid varit genomusel på bild. Min morfar var elitskidåkare, men jag har alltid varit en usel skidåkare. Farsan var en lovande bandyspelare, men jag har alltid varit usel på att åka skridskor.
Jag hade faktiskt satt upp ett år som jag skulle åka vasaloppet, tillsammans med min systers dåvarande pojkvän. Men då det tog slut mellan dom rann det hela ut i sanden och det blev inget av vårat vasalopp, måste erkänna att det nog var tur eftersom jag var lika otränad på skidåkning då som nu.
Jag tror jag tänker hålla mig till att sitta vid tv:n och förundras över hur man kan ställa sig på startlinjen vid vasaloppet och sedan köra som en galning i nio mil, uppleva vasaloppet på plats i spåren kommer nog inte att bli av.

Dagens låt: Suede - Saturday night

Ordmissbruk

I dagens Sverige finns det en hel del ord som tidigare varit laddade men på grund av allt för flitig användning av dem har de tappat sin tidigare tyngd. Ta t.ex ett ord som "skandal". Det känns som att varannan löpsedel numera innehåller det ordet. Men när man sedan läser artikeln så blir man en aning tveksam till om det verkligen kan klassas som en skandal. Om löpsedeln är "Kicki inblandad i schlagerskandal" kan artikeln handla om att Kicki Danielsson inte fick sin falukorv ostgratinerad när hon skulle äta kvällsmat två veckor innan schlager-SM. Ordet skandal är absolut inte lika laddat som förr, allt kan vara en skandal numera.
Ett annat ord som jag som sportintresserad börjar störa mig på är "supertalang". Så fort en spelare under 20 år får göra ett inhopp i Premier League så börjar kommentatorerna prata om denne som en supertalang. För mig är en supertalang en som kan bli något extra, en spelare som kanske kommer fram var tionde eller åtminstone var femte år. Om det helt plötsligt finns 15 supertalanger i hela ligan är det väl inte så speciellt att vara en av dom? Jag tror missbruket av ordet supertalang kommer ifrån det ännu större missbruket av ordet talang. Det krävs verkligen inte mycket för att man ska klassas som en talang, det räcker i stort sett med att du lyckas ta dig in i en trupp för ett allsvenskt lag när du är 20 år för att du ska klassas som talang. Kan man inte vara ung och hyfsat duktig utan att vara en talang? Supertalang för mig är spelare som Zlatan och Gerrard, dvs spelare som höjer sig över mängden redan när de slår igenom. Därför är det nästan pinsamt att se Liverpools unge fransman Le Tallec spela fotboll och veta att han klassas som en stor talang, när han som utlånad inte ens platsar i PL:s sämsta lag. Visst kan en spelare vara lovande, men att kalla varenda ungdom för en talang tycker jag tar udden av ordet.
Jag stöttte på ännu ett av alla dessa missbrukade ord idag när jag läste en artikel om kvällens schlagerdeltävlning. Där stod det en kort text om den outhärdlige smörpoparen Patrik Isaksson, i artikeln kallades han för ROCKSTJÄRNA. Jag tar det en gång till, man kallade alltså Patrik "Hos dig är jag underbar" Isaksson för ROCKSTJÄRNA. Rockstjärnor för mig det är artister som Neil Young och Rolling Stones, dvs artister som fyller stora arenor världen över och har varit populära länge. Jag skulle aldrig klassa en artist som Patrik Isaksson som knappt skulle fylla NTO-lokalen i Lilltjära för stjärna, och absolut inte för en rockstjärna. På sin höjd skulle man kunna kalla honom popartist, men det är knappt man kan klassa honom som det. Hur som helst så ska man vara riktigt str för att vara en stjärna, det räcker inte med att ha haft en hit för tio år sedan. Om vi ska kalla denne mediokra popsångare för rockstjärna, vad ska vi då kalla alla riktiga stjärnor? Om nu Isaksson är en stjärna, då är ju alla andra som någon gång haft en låt med på trackslistan och svensktoppen också stjärnor och då är vi snart där att alla som kan spela gitarr är stjärnor. Ordet stjärna kommer inte säga någonting om hur stor en artist är, att vara en stjärna kommer inte betyda någonting.

Dagens låt: Johhny Cash - Folsom Prison Blues

Svullo

Jag brukar inte uppskatta det som skrivs i skvallerpressen, men det som Anders Björkman skriver i dagens expressen är verkligen värt att läsa. Han skriver följande:

"När Micke Dubois förra året begick självmord, så noterades det knappt i tv, vilket gjorde en generation som var barn på 80-talet upprörda. Unga människor, som greps av hans tragiska slut, ville ha minnesprogram.
Här är det, gjort av kompisen och kollegan Thomas Brandt. Första delen av tre, som sändes i går, visar inte männis-kan bakom masken, gråtande clownen eller annan filosofisk tragik.
"Micke Dubios - mer än bara Svullo" är en sorts greatest hits, komiska klipp varvade med korta kommentarer av personer som mött honom, jobbat med honom: Sven Melander, Robert Aschberg, Nanne Grönvall, Annika Jankell, Hans "Agne" Cris-pin och några till.
Det är trevligt med vänliga ord, men de intygar bara vad vi ser i klippen. Micke Dubois var ett komiskt vulkanutbrott som hela tiden dånade in på nya komiska vägar.
Captain Freak, Elake polisen och Svullo, hans tre stora figurer, får breda ut sig. Och jag, som sannerligen inte var barn på 80-talet, tycker det är rätt kul och uppskattar framför allt hans blixtrande associationsförmåga, när han kommenterar - för att inte säga trakasserar - folk på gatan.
Och så gillar jag Svullos hatt, den där skinnhatten, som såg för liten ut. Alla fysiska komiker av format, de bär huvudbonad. Den ska vara lite udda, ge en profil, men vara så fånig att den samtidigt vädjar till moderskänslor."

Svullo kommer alltid att vara saknad, det finns ingen som honom och det kommer aldrig att komma någon lika bra heller.

Dagens låt: Johnny Cash - San Quentin

Slutspel

Igår var jag på hockey och såg Brynäs säkra en slutspelsplats för första gången på massor av år. Till hockeyn åkte jag med farsan, Gamle Franken och Gamle Frankens farsa. Vi hade inte biljetter på samma ställe men det gick ju att samåka ändå, smart som jag är så har jag sparat parkeringskortet till Sätra och parkerar således gratis nära arenan utan att behöva bry mig om parkeringsvakter. När vi hade parkerat skulle vi börja gå bort mot den snart ombyggda Gavlerinken. Man måste då passera en väg där det vid den här tiden går en hel del bilar. Vi kom fram till vägkanten och dte var ett gränsfall om skulle hinna över eller inte, jag började med att titta åt båda hållen och tyckte nog att det var gränsfall så jag stannade kvar och lät bilarna åka förbi. Till min förvåning såg jag att varken farsan eller Gamle Frankens farsa tydligen ansåg att det var ett gränsfall så de joggade över till andra sidan. Jag och Gamle Franken stog kvar och gapade, lite förvånade över att det var de andra två som var så pass rebelliska att de tyckte att de kunde kuta över vägen. Givetvis hann de över utan problem, antar att det är sådant som man kan klassa som rutin. De hade nog sprungit över vägen många gånger genom åren, snabbt räknat ut avståndet till bilarna och sedan tagit sig över utan att vara i närheten av att kollidera med dem. Jag och Gamle Franken, som är en aning mer orutinerade, stod kavar och tänkte för länge och då var det för sent. Som tur är har vi båda väldigt långa ben och kunde snart kliva ikapp våra rebelliska fäder som då hade skaffat sig ett litet försprång på vägen mot hockeyn. Väl på plats fick vi se Brynäs ta hem tre viktiga poäng och säkra en slutspelsplats.
Idag är det förresten min mors födelsedag, så grattis morsan!

Dagens låt: Johnny Cash - San Quentin

Hyllning i afton

Ikväll ska Sveriges kanske roligaste person genom tiderna, Micke Dubois, hyllas med ett specialprogram i tv. Det känns helt rätt att man avsätter mycket tv-tid till att visa upp hur mycket Dubois betydde för de svenska komiker som kommit efter honom.
Dubois, eller Svullo, har gjort många oförglömliga saker genom åren och jag hoppas att programmet ikväll får många tittare, det är han värd. Jag kan själv inte se det eftersom jag ska på hockey, men det blir nog till att ställa in videon och spela in.

Dagens låt: Ray Charles - Rainy night in Georgia