Actionfilmer

Att inte det finns några riktiga actionskådisar längre har jag konstaterat på den här sidan tidigare, försök som The Rock och Vin Diesel håller inte. Hollywoods lösning på problemet har i stället blivit återvinning av gamla stjärnor, först kom en ny Termintor med Arnold, sedan kom en ny Rocky med Stallone, nu har det kommit en ny Die Hard med Bruce Willis och det ska tydligen vara en fjärde Indian Jones-film med Harrison Ford på gång också. Terminator var så hemskt dålig att den inte förtjänar en kommentar, Rocky Balboa har jag inte sett så den kan jag inte kommentera, igår såg jag Die Hard 4.0 och jag blev inte speciellt imponerad. Storyn var ingen höjdare och actionscenerna var överdrivna, det som fungerade var Bruce Willis. Han var fortfarande bra i rollen som John McClane, trots att det gått några år sedan de förra filmerna kom ut.
Det problem jag tycker finns med dagens actionfilmer är de möjligheter som finns till effekter. De allra bästa actionfilmerna kom precis i början av nittiotalet, alldeles innan all dataanimation började ta över. Den absolut bästa actionfilm som gjorts, Terminator 2, lyckas kombinera det gamla stuket med de nya effekterna, men det är den ganska ensam om. Det fungerar när man ska göra filmer om superhjältar, då krävs det effekter för att det ska bli bra, men om man bortser från de filmerna har det inte gjorts en bra actionfilm på väldigt många år. Den första Matrixfilmen var okej, men den filmserien sabbade man med alla effekter och sitt försök att göra filmen smartare än den behövde. En annan sak som gör filmer som Die Hard och Terminator speciella är att det inte är några kärlekshistorier som hamnar i fokus, det är något som t.ex Matrix faller på. Den hade klarat sig ypperligt utan kärleken mellan Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss, man hade i stället kunnat låta Moss vara en hårding, som Linda Hamilton i T2. Visst, det är känslor inblandade T2 också, men det är mer naturliga känslor som inte känns så konstlade som det ofta gör i dagens filmer, det är inte det där de-får-varandra-i-slutet-stuket som finns med i alla dagens actionfilmer. Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal, men jag tycker att actionfilmerna var mycket bättre förr. Innan alla slowmotion-akta-sig-för-något-som-kommer-flygande-scener, innan alla biljakt-i-otroligt-dyra-bilar-till-överdrivet-högt-motorljud-scener, innan alla den-här-scenen-tar-vi-med-bara-för-att-vi-har-tekniken-till-att-göra-den-scener och innan alla vi-skiter-i-storyn-så-länge-det-smäller-filmer. Die Hard 4.0 var det närmaste en riktig actionfilm man kommit på länge, men den föll på de överdrivna scenerna under filmens andra halva.
Utöver filmtittandet var jag ute på after work med Den Gamle Franken och Gorbatjov igår. Det är väl tveksamt om jag får kalla det after work, med tanke på att jag haft semester i snart en månad, men jag hade i alla fall lackat min bordsskiva under dagen så lite jobb hade jag utfört. Vi satt nere på en restaurang i stan och tog en varsin öl och pratade. En sak jag reagerade över var att stället vi besökte inte hade Carlsberg, eftersom det är Liverpools sponsor brukar jag alltid beställa det, när det inte fanns fick jag problem att bestämma mig.
Ikväll ska jag till Sandviken för att se Kristoffer Åström, jag har inte sett honom live tidigare, så det ska bli roligt.

Dagens låt: Bright Eyes - Middleman
So I have become the Middleman
The gray areas are mine
The in-between, the absentee
Is a beautiful disguise