Det blev ett smärtsamt slut på säsongen igår, matchen i Kiev slutade inte som vi önskade och de bestående minnen som kommer att leva vidare är tårarna. Tårarna hos vår egyptiske kung när han insåg att han inte kunde spela vidare i sin karriärs hittills största match och tårarna hos Loris Karius när han insåg att hans två misstag i allra högsta grad bidrog till att Real Madrid lämnade Ukraina som mästare.

Tomhet kan kännas på olika sätt, jag minns att jag kände någon slags positiv tomhet när vi vann i Istanbul. En häftig resa var över, vi stod där som vinnare och alla känslor flög genom kroppen, men där fanns också en tomhet över att en magisk resa var över. Tomhet var den dominerande känslan även igår, visst var jag både ledsen och besviken över att matchen blev som den blev. Att Ramos, avsiktligt eller oavsiktligt, skadade Salah och totalt ändrade matchbilden. Att Karius huvud inte var med honom när han gav bort ett ledningsmål. Men även en känsla av tomhet över att säsongen var slut och att den fick sluta på ett sätt som var ovärdigt. Mohammed Salah har gjort en helt makalös säsong, han har fått ta emot så många priser att han knappt själv kan ha koll på alla, han förtjänade något bättre än det här. Efter att i stort sett varit skadefri sedan han kom till oss får han kliva av finalen med en skada i en kroppsdel som han knappt behöver för att spela fotboll, han måste ha haft massvis av energi kvar i sina ben, men stoppas av en axel. Han hade förtjänat att spela nittio minuter, att få chansen att sätta en extra guldkanten på den här säsongen, men så blev det inte. Jag har full förståelse för de tårar som rann längs hans kinder igår, med några veckor kvar till det VM han själv tagit sitt Egypten till måste även rädslan för att missa den festen snurrat i hans huvud. Ett oerhört tråkigt slut på säsongen för Salah. Jag håller alla tummar för att han hinner bli frisk till VM, de senaste rapporterna tyder på det, och att han där får en chans att ta revansch på Sergio Ramos.

Loris Karius har en speciell säsong bakom sig, efter att mestadels spelat i gruppspelet av Champions League fick han chansen att ta över platsen som förstemålvakt i Liverpool. Han har gjort det bra tysken, han har bjudit på några avgörande räddningar och har växt mer och mer för varje match som gått. Säsongen skulle inte sluta på det här sättet, inte med att man fick läsa supportrar på sociala medier som ville sparka ut honom med huvudet före. Salahs tårar var smärtsamma att se, men någonstans var det än värre att se det som Karius gick igenom efter slutsignalen igår. Jag tror och hoppas att han får allt stöd han förtjänar. Pelle skrev bra om det här redan några timmar efter slutsignalen igår, så jag tänker inte gå in på det mer. Det ska dock sägas att jag inte tror att Klopps syn på målvaktssituationen förändrades av Karius ingripanden igår, han vet bättre än att döma spelare för en dålig insats. Misstagen som gjordes igår var speciella, det var konstiga beslut, det andra gissningsvis en konsekvens av det första. Jag tror inte att det kommer vara något återkommande problem med Karius att han kastar bollar på motståndare eller släpper in skott från halva planen. Frågan är om han kan återhämta sig mentalt efter den här smällen? Jag tror att Klopp kommer försöka få in ett riktigt starkt målvaktsnamn i sommar, men jag tror inte att han känner någon panik.

Om man ska försöka se nyktert på vår CL-resa så finns det alla anledningar för både Karius och Salah att torka sina tårar, båda är längre fram i sina karriärer idag än de var när vi sparkade igång kvalmatchen mot Hoffenheim. De har båda varit med och tagit oss till en sensationell final. Marginalerna var emot oss igår, vi förlorade vår största match på elva år. Men vi var där. Vi fick ta del av jippot som en Champions League-final är. Vi fick se hur långt de stora lagen är villiga att gå för att lyfta bucklan. Som lag har vi tagit enorma steg under den här säsongen. Historieboken kommer att visa en fjärdeplats och en säsong utan titlar, men handen på hjärtat, tycker ni att det känns som en sådan säsong? Även om vi inte får någon pokal att ställa in i skåpet har vi många vinster att fira. Jürgen Klopp, som för övrigt också vissa supportrar ville sparka ut med huvudet före för några månader sedan, har gjort oss till ett lag som är mycket enkelt att älska. Han har fått spelare att lyfta sig till nya nivåer och jag vågar lova att vi under den här säsongen ökat vår fanskara rejält.

Vi går nu mot en Silly season där vi redan har klart med en viktig beståndsdel i Naby Keita, vi gör det med imponerande europaresa i minnet, vi gör det med ett rykte om oss att spela en underhållande och rolig fotboll. Många av våra konkurrenter, Arsenal, United, Chelsea, jobbar med sin identitet, Klopp har med all önskvärd tydlighet etsat in en identitet i det här laget som jag tycker mycket om. Vi är ett lag, vinner som ett lag, förlorar som ett lag. Vi ger allt, spelar vår fotboll. Vi stressar inte fram ett lag, vi bygger över tid. Vi blir bättre och bättre hela tiden. När andra lag har tränare som hänger ut spelare som inte presterar, har vi en tränare som pratar om hur otroligt bra våra truppspelare är. Min känsla är att alla i dagens Liverpool känner sig önskade, sådan leder till framgångar. Nästa år kommer vi att vara bättre, oavsett om vi har värvat en ny målvakt eller ger Loris Karius ytterligare förtroende.

Det blev en perfekt avslutning på ligasäsongen när vi körde över Brighton under söndagseftermiddagen. Både Solanke och Robertson fick sätta sina första mål för klubben, Karius fick hålla ytterligare en nolla, Lovren fick på ett majestätiskt sätt gå upp och nicka in en hörna. Champions League-platsen kändes aldrig riktigt hotad, en stor anledning till det var att vi ganska tidigt fick hål på motståndarna. Det första målet i matchen betydde inte bara att vi tog greppet om matchen, det var dessutom ett mål för rekordböckerna.

Det är svårt att veta var man ska börja när det kommer till Mohamed Salah, otaliga gånger har vi skrivit om hur viktig han varit för oss under den här säsongen och om hur hans målfacit är något utöver det vanliga. Igår kom rekordet, mål nummer 32, som betyder att han är den spelare som gjort flest mål i Premier League under en säsongen bestående av 38 matcher. 32 mål, det är en enorm siffra, till det kan vi dessutom lägga till tio assist, vilket betyder att han snittar på mer än en poäng per match. Att sätta ord på den säsong vår egyptiske kung har gjort är inte enkelt, han har gjort mål på hemmaplan och bortaplan, mot topplag och bottenlag, i derby, i snöfall, regn och solsken. Hans troféskåp har fyllts på i ett rasande tempo de senaste veckorna och det har knappt gått en vecka utan att han utsetts till bästa spelare i någon omröstning. Precis som sina kedjekamrater Mané och Firmino är han som gjord för att spela det spel som Klopp fått Liverpool att spela, tillsammans har de tre spridit skräck i försvar vecka efter vecka. Det spelade ingen roll att Coutinho försvann, målen bara fortsatte att komma.

Att vi nu är kvalificerade för nästa säsongs Champions League är såklart oerhört viktigt, både för pengarna och för statusen. Ska vi kunna locka till oss de största spelarna och fortsätta ha en stor och trogen fanskara över hela världen måste vi prestera i de största matcherna. Nu kan Klopp fortsätta sitt genomtänkta lagbygge och det finns ingen anledning att tro något annat än att vi kommer att vara ytterligare en nivå bättre nästa säsong. Vi tar steg hela tiden. Redan förra säsongen hade vi en bra offensiv, nu har vi haft en offensiv i yppersta världsklass, vi har haft ett omställningsspel som varit kanske bäst i hela Europa. Vi har dessutom haft en klart bättre statistik mot lagen på den undre halvan än vi haft på många år, vi har lyckats bryta ner fler av de lag som backat hem och försökt försvara sig. Vi tappade fart mot slutet av ligaspelet, men det är inte så konstigt då vi hade ett tufft CL-spel att ta oss igenom i samma period. Till gårdagens match hade vi vilat en vecka och då var gnistan tillbaka, vi skapade mängder av chanser och med lite mer skärpa hade segern kunnat bli dubbelt så stor.

Även defensiven har tagit stora kliv, vi gör vår bästa säsong på tio år om man ser till antalet insläppta mål. Jämför man med förra säsongen är fyra femtedelar av spelarna i defensiven utbytta. Karius, Alexander-Arnold och Robertson har alla sin del i att vi blivit bättre bakåt, men det stora namnet i det hela är såklart Virgil van Dijk. Jag tycker att han ser bättre och bättre ut för varje match som går, den pondus han visar i luftspelet är fantastisk att se och när han dessutom varvar dem med precisa krossbollar är det inte svårt att känna att de pengar vi betalade för honom var välinvesterade. Det finns fortfarande delar att slipa på i defensiven, men utvecklingen har varit stor det senaste året och det är viktigt att komma ihåg. Salahs alla mål är en stor anledning till att vi haft en bra säsong, men vi börjar hitta en balans i laget som gör att vi kan spela offensivt utan att det blir öppen gata hemåt om vi tappar bollen.

En fjärdeplats är ingen succé, men jag tror att det är många där ute som ser vår säsong som starkare än t.ex. Manchester Uniteds, trots de i slutänden hamnar före oss. Vi har en tydlig riktning, Klopp skruvar på laget och gör oss successivt bättre och bättre. Det känns verkligen som att vårt nästa steg är nära och att det är steg som tar oss ytterligare lite närmare toppen. Vi har säsongens största match kvar att spela, men redan nu tycker jag att vi kan se det här som en lyckad säsong. Ibland ska man inte stirra sig blind på platsen i tabellen, det vi sett på planen lovar mycket gott inför nästa säsong. Kan Klopp ha samma fantastiska facit på transfermarknaden i sommar som han haft hittills hos oss kommer vi att ha både en starkare startelva och en bredare trupp när det är dags för Premier League igen.