Saturday, March 31, 2012

Tack Dacke!

Min kanske största hockeyidol genom alla tider lade idag skridskorna på hyllan, spelaren jag menar är givetvis Andreas Dackell. Jag var elva år när Brynäs spelade SM-final mot Luleå och jag följde alla matcher med stor entusiasm, jag hade faktiskt lyxen att få se en av matcherna på plats. Hur som helst, i den femte och avgörande finalen vann Brynäs med 3-1 och det var just Dackell som gjorde de två första målen, speciellt det andra minns jag mycket väl, då han kom med sin högerfattning och slog in pucken på volley. Dagen efter segern hade jag en tröja på mig i skolan där jag skrivit Dackells namn och hans nummer, 12. Sedan dess har han haft en speciell plats hos mig och jag har följt honom både i landslag och i NHL, när han sedan kom tillbaka till Brynäs och elitserien blev jag givetvis mycket nöjd. Han har alltid varit den spelare jag applåderat mest åt under lineuperna och den spelare som jag följt mest noggrannt under matcherna. Det känns väldigt tråkigt att det är en skada som sätter stopp för Dackells karriär, men 39 år gammal om med över 20 säsonger på toppnivå vore det konstigt om kroppen inte började bli sliten. Jag hoppas verkligen att Dacke får en rejäl avtackning på tisdag, när den femte semifinalen spelas i Läkerol Arena. Då kommer jag att vara på plats och det skulle kännas bra att få ge Andreas Dackell en sista, rejäl applåd, som tack för alla de fina minnen han givit.

Dagens låt: Glasvegas - You

Friday, March 30, 2012

Drivebok

Jag har i veckan börjat läsa novellen som blev till fjolårets bästa film, nämligen Drive. Än så länge har inte kommit så långt i läsningen, men man kommer snabbt in i samma stämning som i filmen. Det var just stämningen som gjorde Drive till fjolårets bioupplevelse, tillsammans med det underbara soundtracket såklart. När jag och pappa var i Liverpool försökte jag hitta fler böcker av James Sallis, som skrivit novellen, men det var inte enkelt, det var omöjligt. När jag läst igenom Drive ska jag ta och leta igenom nätet för mer material av Sallis, för om det finns mer av den här nivån vill jag verkligen läsa det. Det har annars blivit mest fotbollsböcker på sistone, eftersom jag läst både Gerrards och Fowlers självbiografier i samband med Liverpool-resan och sen fick den senaste Offside ta upp några dagara också. Hur som helst är det skönt att vara igång med läsningen igen efter att ha slarvat en period.
Fredagkvällen var varit trevlig. Jag och Malin bakade pizza och åt den vid tv:n, där vi, tillsammans med Malins far, såg när Brynäs tog ledningen med 2-1 i matcher mot Färjestad. Det är hockeyfeber här i stan nu och det är trevligt, det har gått i stå för Brynäs i många år nu, så semifinalplatsen var viktig. På tisdag ska jag gå och se den femte finalen tillsammans med det mitt gamla Sätragäng. Förutom Gamle Franken, Kus och Gorbatjov ska Anders, Anders och Adam vara med. Vi bodde alla på Sätra, bara några hundra meter från Gavlerinken/Läkerol Arena, i några år, men fick då aldrig uppleva några större framgångar. Nu är Brynäs änligen bra igen, så då ska vi samlas för att få se en stormatch tillsammans, det ska bli riktigt skoj.

Dagens låt: Morrissey - We hate it when our friends become successful

Wednesday, March 28, 2012

Sjukdag

Det är verkligen inte ofta jag har sjukdagar, sedan jag började på mitt jobb för snart fyra år sedan har jag varit hemma från jobbet pga sjukdom tre gånger. Det är nog en av anledningarna till att jag inte riktigt vet vad jag ska göra när jag är sjuk, vanligtvis när jag är hemma brukar jag gå och träna, men det är inte att rekommendera om man har ett huvud som är på väg att explodera. Tv gör inte något för att jag ska känna mig friskare direkt, man får zappa runt mellan tv-shop, den där hundprataren och StarGate, alltså mellan skit. Malin har i alla fall ledig vecka den här veckan och även hon är krasslig, något som gör att jag inte behöver ligga ensam i soffan och tycka synd om mig själv. Igår fick vi tiden att gå genom att se klart första säsongen av Modern Family, vi hade 6-7 avsnitt kvar, men eftersom de bara är tjugo minuter lyckades vi inte döda speciellt mycket tid med det. Därför avslutade vi kvällen med en film, The Messenger, där Ben Foster och Woody Harrelson spelade två militärer som åkte runt och lämnade dödsbud till stupade soldater. Filmen var välspelad, men inte speciellt upplyftande. Under min sjukdom har jag lyckats fastna i ett mobilspel också, det heter Chicken Warrior och går ut på att man ska döda kycklingar. Spelet är ganska, för inte säga väldigt, simpelt uppbyggt, men det är roligt och efter banorna kan man köpa nya vapen, uppgradera de vapen man har osv. Nyss låg jag och spelade så länge att jag började få ont i armbågen, jag antar att det är ett tecken på att jag borde göra något annat en stund. Jag hoppas verkligen att jag är så pass frisk att jag kan gå till jobbet i morgon, för att jag känner att jag börjar bli ganska trött på sjukdomen nu.

Dagens låt: Morrissey - Hairdresser on fire

Sunday, March 25, 2012

Hungerspelen

Jag och Malin var och såg Hunder Games i fredags, jag hade hört en hel del om boken och det var en anledning till att jag ville se filmen. När jag läste om filmen i efterhand förstod jag att man jämfört den med Twilight på vissa håll och det är för mig helt oförklarligt. Likheterna jag kunde se var att de båda byggde på böcker och hade en ung tjej i huvudrollen, men där Twilight var ytlig, kristen propaganda var Hunger Games faktiskt ganska intressant samhällskritik. Jennifer Lawrence spelade huvudrollen och redan där förstår man det här inte är någon dålig film, Lawrence har övertygat på mig både i Winter´s bone och X-men First Class och hon gjorde bra ifrån sig även här. Hennes motspelare, minns inte vad han hette, höll däremot inte någon högre klass, hans roll krävde dock inte någon större insats heller, så det gjorde inte så mycket. Donald Sutherland passade bra som elak härskare, även om han inte fick ta någon större plats i den här filmen, jag gissar dock att han kommer ta en större plats längre fram i filmserien, för det kommer väl uppföljare?
Filmen var i alla fall bra, den kändes inte alls så lång som den var. Det enda att anmärka på var att de som hade ungdomsrollerna utöver Lawrence blev ganska platta och att actionscenerna var dåligt filmade. Som helhet dock en bra film och jag förstår att det är många av mina elever som fastnat för den här berättelsen.

Dagens låt: Perssons Pack - Ikväll tar vi över stan

Saturday, March 24, 2012

LFC-tankar

Det har varit en minst sagt tung säsong för Liverpool i ligan, vi är i princip borta från fjärdeplatsen redan nu och får hoppas på att ta en till cuptitel för att komma ifrån 2011/12 med ett godkänt resultat. Det är ingen tvekan om att vi är på uppgång igen, efter förra årets miserabla säsong, men att vi har långt kvar till toppen blev tydligt för mig när jag satt och jämförde dagens lag med silverlaget från 2008/09. Det blir inte tydligare än så här:

Mv: Då: Reina/ Nu: Reina
Här har vi fortfarande en stark spelare, även om den här säsongen kanske varit en av hans svagare sedan han kom till oss. Reina är dock en stor målvakt och har många bra år kvar framför sig. Hans starka spel med fötterna kompenserar hans brister i luftspelet.
Nästa säsong: Reina

Högerback: Då: Arbeloa/ Nu: Johnson
Alvaro Arbeloa är en av de mer underskattade spelare vi haft de senaste åren, han tog över efter den supersäkre Steve Finnan och ett kännetecken för de båda var att de mycket sällan gjorde misstag. Man visste vad man fick från de två. Glen Johnson är duktig offensivt, men har ett positionsspel som gör mig mörkrädd. Det är inte bara en gång som spelare har dykt upp bakom ryggen på honom och gjort mål. Jag skulle inte bli förtvivlad om vi sålde honom till nästa säsong, då det finns backup som känns mer intressant.
Nästa säsong: Martin Kelly

Vänsterback: Då: Aurelio/ Nu: Enrique
Under silversäsongen spelade Aurelio kontinuerligt under en längre period och han visade då vilken kvalitet han besatt. Hans vänsterfot var otroligt säker, till skillnad från dagens vänsterback som placerat flertalet inlägg på läktaren. Jämför man de här två spelarna håller jag Aurelio som bättre, men om sanningen ska fram spelade han inte ofta många matcher i rad, förutom den här tiden, och ska man jämföra Enrique med Insua eller Dossena så är givetvis Enrique ett starkare kort.
Nästa säsong: Jose Enrique

Mittbackar: Då: Agger, Skrtel, Carragher och Hyypiä/ Nu: Agger, Skrtel, Carragher och Coates.
Här har det inte hänt så mycket om man tittar på namnen, men det namnet som bytts bort väger otroligt tungt. Visserligen var inte Hyypiä helt ordinarie under sin sista säsong i klubben, men han är precis den spelartyp som vi saknar i backlinjen idag. Han var en riktig ledare, kanske inte världens snabbaste mittback, men placeringssäker och otroligt stark i luften. Har man en sådan mittback är det inte lika viktigt med målvaktens luftspel. Vi saknar Sami Hyypiä oerhört mycket. Kung Carra är inte heller samma spelare idag, den senaste tiden har det tyvärr blivit tydligt att han inte håller samma nivå längre och allt för många mål har tillkommit runt honom. Det smärtar att säga, men Carragher är ingen startspelare. Coates är det för tidigt att bedöma, men han måste utan tvekan få speltid under avslutningen av säsongen. Martin Skrtel är bättre nu än då, han har kanske varit vår bästa spelare den här säsongen. Jag gillar Daniel Agger, men det går inte att bygga en backlinje runt en spelare som är skadad halva säsongerna.
Nästa säsong: Martin Skrtel + Nyförvärv

Central mitt: Då: Xabi Alonso, Javier Mascherano, Steven Gerrard och Lucas Lleiva/ Nu: Lucas Lleiva, Charlie Adam, Steven Gerrard och Jay Spearing.
Det är kanske här det blir allra mest tydligt hur vår trupp förändrats, för tre år sedan hade vi två av världens bästa defensiva mittfältare, som dessutom komplementerade varandra förträffligt. I år har, vi efter Lucas skada, fått lita till spelare inte alls håller samma nivå. Spearing har gjort det bra, absolut, men han är inte alls i samma klass i passningssopelet som Alonso eller i bollvinnandet som Mascherano. Personligen håller jag dock honom högre än Charlie Adam, som inte hinner med i defensiven och inte alls visat upp den passningsskicklighet som jag trodde han besatt. När Alonso var i form styrde vi tempot i matcherna helt och kunde ställa om med en precision som man idag bara kan drömma om. Lucas är, när han är frisk, på samma nivå som Mascherano höll, men den här säsong har det varit smärtsamt tydligt hur beroende vi är av att brassen spelar. Kvart har vi också Steven Gerrard, den här säsongen är det egentligen svårt att bedöma honom eftersom han varit skadad mycket, men under 08/09 var han på topp, på 31 matcher gjorde han, om jag räknat rätt, 16 mål. Han kunde äga sin del av planen totalt. Idag blixtrar han till ibland, men är inte samma spelare. I mina ögon är han fortfarande en startspelare och en av våra absolut viktigaste, men vi kan inte längre lita till att han ska rädda oss ur alla knepiga sitsar vi hamnar i.
Nästa säsong: Lucas Lleiva, Steven Gerrard, nyförvärv och Jay Spearing.

Yttrar: Då: Kuyt, Benayoun, Riera, Babel/ Nu: Downing, Henderson, Kuyt och Bellamy
Kuyt hade en riktigt bra säsong 08/09, med tolv ligamål och stabilt spel. Han startade ibland i anfallet, men oftast ute på kanten och gjorde därifrån alltid bra matcher. På den andra kanten fanns Riera och Benayoun, i ärlighetens namn är det väl inga spelare jag saknat sedan de lämnade oss, men ska man jämföra med hur det sett ut med Stewart Downing så är det stor skillnad. Benayoun var en poängspelare, han må ha varit ojämn, men i de matcher han presterade stod han ofta för avgörande insatser och är det något man inte kan säga om Downing så är det att han spelat en avgörande roll i våra matcher. Riera var inte tillräckligt bra för oss och jag är rädd att det är en stämpel jag måste sätta på Downing också. Ska vi ta oss till toppen igen behöver vi nytt blod på kanten, ännu en gång. Vänsterkanten kvarstår som ett problem för oss, något det varit sedan McManamans tid. Bellamy har gjort det bra som vänsterytter/anfallare, men måste ses backup. Jordan Henderson har varit en katastrof, men hans unga ålder gör att jag kan ge honom en säsong till. Jag ser honom dessutom som en central spelare, snarare än en kantspelare, men med tanke på hur Kenny använt honom bedömer jag honom här. Han måste börja gå in i närkamper och sluta vara så makalöst feg, annars kommer hn aldrig bli varken en centralmitt eller en kantspelare av klass. Det här fortsätter att vara vår svagaste lagdel.
Nästa säsong: Nyförvärv, Kuyt, Bellamy och Henderson.

Anfall: Då: Torres och Ngog/ Nu: Suarez och Carroll
Hur mycket jag än hatar spanjoren så går det inte att bortse från hur viktig han var för vårt spel under perioder. Han kunde sysselsätta en hel backlinje på egen hand och gjorde dessutom det som Suarez inte riktigt fått till, nämligen mål. 08/09 var inte Torres bästa säsong hos oss, men trots det gjorde han många viktiga, och snygga, mål. Suarez är en otroligt bra spelare, men han gör för få mål och det måste han förbättra till nästa säsong. Ska man jämföra Carroll och Ngog är det ganska uppenbart att den förstnämnde är den bäste av de två och jag tycker han på sistone börjat visa tecken på form, men nästa säsong finns det inga ursäkter, han måste då upp på 10+ i skytteligan och han måste få till ett bättre samspel med sina partners där framme. Vi hade ett dyrt nyförvärv 08/09 också, Robbie Keane kom till klubben från Spurs, men han skeppades tillbaka efter halva säsongen efter att ha presterat mindre bra, det är tur för Carroll att tålamodet är större nu. Men, som sagt, nästa säsong måste han prestera.
Nästa säsong: Suarez och Carroll, utrymme för nyförvärv.

Anledningen till att jag inte lagt in fler nyförvärvsbehov är att jag hellre ser få och högklassiga värvningar, än många medelmåttiga. Jag tror inte vi kommer att få fylla ens de platser som jag radat upp i min text heller, men innan det görs är jag rätt övertygad om att vi inte kommer att ha med den absoluta toppen att göra. När det gäller ungdomarna i klubben är jag lika trött på snacket om Sterling och Suso som jag var på snacket om Pachecho 08/09, är de tillräckligt bra kommer de att få chansen, men det är väldigt lång väg från juniorfotboll till seniorfotboll och även om man alltid kan hoppas tror jag inte man ska lägga för stort hopp vid att Reheem Sterling ska rädda våt kantspel det kommande decenniet. Han skulle inte vara den första talang som kommer till klubben, för att sedan lämna och försvinna till Hammill, Welsh, Potter, Pachecho och alld vad de heter-land. Av våra ungdomar har jag mest hopp för John Flanagan, som visade moget spel redan förra säsongen. Jonjo Shelvey får göra börja ta för sig under nästa säsong, ska han bli något är det snart dags.

Wednesday, March 21, 2012

Skitfilm

Igår såg jag en filmtrailer, den var för en film som jag inte ens skulle se om jag fick betalt för det. Till att börja med var det en amerikansk komedi och det filmer i den genren som kommit ut efter Hot Shots 2 och varit roliga kan man med god marginal räkna på en hand. Den här filmen hade dessutom ett element som jag avskyr, man hade samma skådespelare i flera roller. Tidigare har jag sett det i filmer med Eddie Murphy och Martin Lawrence och i båda fallen har de filmerna snarare befäst min åsikt om att de är usla skådespelare än fått mig att dra på smilbanden. I den här filmen var det Adam Sandler som skulle spela två roller i filmen, givetvis var en av rollerna en tjejroll, för det är ju så ohyggligt roligt att se manliga skådisar sminkande som tjejer. Sandler hade en period när han gjorde filmer som, även om de inte var bra, gick att genomlida och faktiskt ibland kunde vara aningen småroliga, men det var längesen nu och de senaste åren har de filmidéer han nappat på varit så dåliga att man får magont bara av att se filmaffischerna för dem. Jag minns inte vad den här filmen som skulle komma nu heter, men den fick mig verkligen inte biosugen. Jag vill inte ens tänka på vilka pengar som lagts på att man ska få ut den här filmen i världen, de är säkert miljontals dollar, pengar som hade kunnat läggas på något mer givande än en Adam Sandler som hoppar mellan herr- och damkläder. Jag tror faktiskt han börjar segla upp till en toppnivå när det gäller skådespelare som jag ogillar starkt.

Dagens låt: Thåström - Beväpna dig med vingar

Monday, March 19, 2012

Igen

Efter SM-finalen förra året kände jag en enorm tomhet, efter gårdagens förlust i semifinalen mot Villa var det mer ilska som fyllde min kropp. Likheten mellan de båda matcherna var att domarnas insatser var väldigt avgörande för deras utgång. Vad som hände i finalen förra säsongen behövs inte diskuteras, det var ett solklart domarmisstag som avgjorde den matchen. Igår var det en genomgående undermålig domarinsats som gjorde att det blev en oerhört konstig match, där jag snarare kände mig avtrubbad än nervös. Trots att det var en livsviktig match, som verkligen handlade om små marginaler stod jag mest och störde mig på att det ännu en gång är en bandymatch som inte blir vad den borde bli pga att domarna inte klarar av sin uppgift. Det är inte bara matchstraffet i matchinledningen, jag hade kunnat rabbla upp tveksamma domslut från matchen länge, allt ifrån tveksamma straffar till pinsamma utvisningar. Det som stör mig allra mest är dock att den här matchen egentligen inte var så speciell, det är flera gånger per säsong som konstiga domslut avgörmatcherna i bandy och jag anser att det är ett stort problem för sporten. Jag har själv aldrig spelat bandy, så jag är ingen expert på reglerna, men den inkonsekvens som jag fått se från Sävstaås läktare under mina tjugo år som bandysupporter är helt makalös. Det känns lite som om domarna har egna regler, det handlar inte om bedömning och tolerans mot tacklingar, som inom fotbollen, utan det är enkla tydliga saker som man gör helt olika med. Det som är hög klubba en match är helt okej nästa match, ibland för spelarna hålla i varandra hur som helst utan att det blir utvisning och i vissa matcher åker de ut tio minuter så fort de håller i en motståndartröja. Tacklingen som gav Robin Ehn matchstraff igår hade med stor säkerhet givit tio minuters utvisning av de flesta domarna, men gårdagens domare tyckte, efter att Villas spelare gormat lite, att tryckaren Ehn delade ut var nog för ett matchstraff. Det är nu andra året i rad som en domarinsats har påverkat Bollnäs chanser att vinna SM på ett negativt sätt och måste säga att jag börjar känns mig ganska less. Det är för ofta som domarna avgör matcherna och och det är väldigt sällan som de får stå till svars för sina usla insatser, de bara åker vidare till nästa match. När man följer bandyn under säsongen får man en känsla av att domarna inte har någon som helst kommunikation med varandra, det som är utvisning med en domare är matchstraff med en annan. För att ta ett exempel från ett annat lag än Bollnäs kan jag nämna matchstraffet på Patrik Nilsson i Hammarbys första slutspelsmatch, han säger något dumt till domaren efter att ha fått en felaktig utvisning mot sig. Även om det inte på något sätt är okej att svära åt domaren som spelare tyxker jag att man måste en sådan en känsla en sådan gång att man inte drar för stora växlar av det. I den här matchen fick Nilsson matchstraff och genast fick Hammarby spela resten av matchen med en man mindre. Man ser så många konstiga domarinsatser under en bandysäsong att jag inte kan annat än fascineras av hur stora skriverier det blir när en hockeydomare gör ett misstag. De får stora rubriker om de dömer en utvisning fel, om jag någon gång ser en bandydomare som bara gör en en tydlig miss under en match ska jag skicka ett mail till bandyförbundet och be dem låta honom döma alla Bollnäs matcher. Jag är så otroligt trött på att gå ifrån en bandymatch och vara arg på domaren, det var den stora anledningen till att igår inte ens var speciellt nervös under matchens slutskede, jag var mer uppgiven. Än en gång har domarnas inkompetens tagit fokus ifrån bandyspelarnas briljans. Jag hoppas domarna gör sitt bästa och det tror jag säkert de gör, men om bandyn inte ska fortsätta avgöras på det här sättet måste förbundet sätta sig ner och fundera över vad som ska göras åt situationen. Proffsdomare är såklart orimligt att hoppas på, men jag hoppas nästa säsong åtminstone se en konsekvens hos domarkåren, där alla är överens om vad som är en utvisning, vad som är ett matchstraff, hur mycket hackande på stjärnspelarna man ska tillåta och vad som ska ge frislag. Den parodin som utspelades igår vill jag inte se fler gånger. Min känsla när jag lämnade Sävstaås var att jag aldrig ville se en bandymatch igen, men jag vet att jag kommer stå där nästa säsong igen, jag tycker för mycket om sporten för att sluta titta. Jag önskar dock att jag nästa säsong ska kunna hem från matcherna utan att behöva svära över att rättsskiparna på isen inte gjort sitt jobb.

Dagens låt: Wilco - I might

Saturday, March 17, 2012

Intressant fråga

En kamrat frågade mig idag om jag helst skulle se Liverpool vinna FA-cupen eller Sverige vinna EM-guld, en intressant fråga som jag givetvis hade lätt att svara på. En EM-vinst för Sverige vore såklart jätteroligt, men en FA-cupseger för Liverpool skulle smälla mycket högre. Jag har nog nämnt här ett par gånger tidigare att Liverpool är mycket viktigare för mig än svenska landslaget, jag följer Liverpool dagligen och sitter som på nålar redan från första minuterna i alla deras matcher. För att försöka förklara mina känslor i frågan skrev jag att Liverpool är som familj, medan Sverige är som en avlägsen släkting, och jag är så nöjd med den formuleringen att jag tar med den här också. Men det är ungefär så, Liverpool är den del av idrottsvärlden som står mig närmast och därför går såklart deras framgång före alla andra lags. De som kommer närmast Liverpool när det gäller idrottskänslor är Bollnäs GIF, jag blir nästan lika bedrövad när de förlorar, som när Liverpool förlorar, sedan finns det inga lag som riktigt är i närheten. De två största sakerna jag drömmer om att få uppleva är PL-seger för Liverpool och ett SM-guld för Bollnäs. När det gäller det svenska fotbollslandslaget vill jag såklart att det ska gå bra för dem, men när matchen är slut kan jag genast tänka på annat, så funkar det inte med LFC. När jag tänker på Sverige och fotboll är det mer sommaren 94 som dyker upp, det är laget som jag ser som mitt svenska landslag, eftersom det var en sådan speciell sommar och jag var i en ganska fanatisk ålder. Tomas Brolin, Jonas Thern, Kenneth Andersson, Stefan Schwarz, Klas Ingesson och de andra från laget är det landslag som jag haft mest känslor för. Jag gillar många av spelarna i dagens Sverige också, som Elm, Wernbloom, Sebastian Larsson(när han inte spelar mot Liverpool), Mellberg och givetvis även Zlatan, men det är inte alls på samma nivå. När jag åker ner på EM i sommar kommer jag hoppas på att få se två svenska segrar, men även om det skulle bli två förluster kommer jag att vara på gott humör, givetvis ännu bättre om de vinner, inte bedrövad som jag var efter giffarnas finalförlust i fjol t.ex. Det ska samtidigt bli skönt att kolla på fotboll relativt avslappnad. Jag tror att de flesta som följer ett lag intensivt känner som jag gör och alla Liverpool-fans jag känner är nog mer nervös för morgondagens cupmatch mot Stoke än för Sveriges EM-premiär mot Ukraina.

Dagens låt: The Deportees - A heart lika yours in a time like this

Thursday, March 15, 2012

Tiden går snabbt

Ännu en hektisk vecka är på väg mot sitt slut, jag har hunnit med en hel del sedan jag och Malin komhem från Stockholm i söndags. Bland annat har jag varit på ännu en konsert, den här skiljde sig dock betänkligt från den jag var på i Stockholm. Spelningen jag såg den här gången var Tommy Körbergs uppvisning på Konserthuset här i Gävle. Jag var onekligen bland de yngre i lokalen under spelningen, medelåldern var högre än jag någonsin varit med om på en konsert, men det har ju ingen större betydelse när spelningen är igång. Jag gillar Körbergs röst skarpt och det har jag gjort sedan Morrissey fick mig att börja lyssna på den här svenska storsångaren. Spelningen jag bevittnade var tre timmar lång, i det var det en paus på 20 minuter, och det bjöds på en hel del högkvalitativ musik. Fattig bonddräng och Anthem var så klart riktiga höjdare, men jag gillade även partierna med Brell- och Vreeswijk-låtar, även Körbergs Zappa-tolkning höll en riktigt hög klass. Mellan låtarna blev det en hel del prat och i det visade Körberg upp en sida som jag inte visste att han hade, han var nämligen bitvis mycket rolig och hade bland annat en hel del att säga om kyrkan och religion. En mycket trevlig afton var det och det tyckte även mina medbesökare, mor, far och Malins mor och far. Jag hade förresten en stunds kändisskap igår, då jag, tillsammans med två kollegor, var med i lokaltidningen här och pratade om vårt förhållande till sociala medier. Det blev en rätt bra artikel och vi såg mycket roade ut av samtalet. Veckan har innehållit en derbyseger för Liverpool också, något som var otroligt viktigt med tanke på hur det sett ut den senaste tiden. Hattrick av Steven Gerrard och starka insatser av spelare som Kelly, Carroll, Spearing och Suarez gladde mycket. Man vet verkligen inte var man har oss den här säsongen och det är jobbigt. Vi var mycket bra mot Arsenal, trots förlusten, vi var usla mot Sunderland och återigen bra mot Everton och så har det varit hela säsongen. Nu hoppas jag att vi kan få till en stabil period, där vi plockar poängen mot de sämre lagen. Vi har ett bra schema i säsongsavslutningen och även om jag tror fjärdeplatsen är körd skulle det kännas skönt att komma ur säsongen med huvudet högt.

Dagens låt. Tommy Körberg - Anthem

Sunday, March 11, 2012

30-årsresan


Det knackade på dörren till min lektion i fredags, en kollega tittade in och sade att jag var tvungen att avsluta lektionen. Jag förstod inte riktigt varför, men släppte mina elever och gick ut. Utanför dörren väntade Malin, med sig hade hon ett kuvert. Jag förstod då att det var min 30-årspresent som var på gång, på min fest fick jag nämligen ett kuvert där det stod att min present skulle komma någon gång i framtiden. Man hade tydligen bokat in en vikarie för mig på eftermiddagen, så jag lämnade byggnaden och fick en tågbiljett till Stockholm, Malin hade också en biljett. Vi satte oss på tåget och åkte iväg på en resa, där jag aldrig visste vad som skulle hända, utan fick kuvert med olika adresser på, sedan var det bara att bege sig till adresserna och se vad som väntade där. När vi kom till Stockholm hamnade vi först på Hötorgshallen för kaffeshopping och fika, därefter Weekday och jeansinköp. När vi kommit så långt var det tid att gå till vår sovplats för att checka in. Hotellet vi skulle bo på var otroligt fint, utsikt mot vattnet och rum med högt till tak. Vi stannade på hotellet en stund innan det var dags för mat.

Trerätters middag på Brasserie Le Rouge stod sedan på schemat och det var onekligen ingen dålig anrättning som serverades. Till de goda kalvläggen, lantpatéerna och mangopassionyuoghurtröran bjöds det på tre olika sorters vin, varav det sista, dessertvinet, var en riktig delikatess.

Kvällen avslutades med en The Drums-spelning på Berns Salonger. En mycket bra spelning, som överträffade den de gjorde på Way Out West 2010. När den var slut begav vi oss till Akkurat, en pub där det fanns hundratals olika whiskysorter. Min kamrat Daniel väntade på oss där, vilket var mycket trevligt. Jag valde att ta en tvåa av Ardberg Lord of the Isles, en mycket lyxig variant med 25 år på nacken. En ren njutning. Sedan blev det en taxi till hotellet, där välbehövlig sömn väntade.

Frukosten innehöll färkpressad juice, äggröra, bacon, ananas, melon, nybakat bröd, marmelad, youghurt, müsli, kaffe och espresso. Behöver kanske inte tillägga att jag var rätt mätt efter vi ätit.

Att kalla hotellet fint var en underdrift, det är svårt att visa på bild vilken stämning det var i lokalerna.
Resten av lördagen var det Malin som skötte fotandet, så jag saknar bilder från skivhandlingen på Bengans, Tintinöverlämningen på Sci-Fi-bokhandeln, hightechbion på Tekniska museet, Anton Corbijns fotoutställning på Fotografisk museet, middagen på Vaporino och alla andra händelser som förgyllde lördagen. Bakom de här underbara dygnen stod Malin, syster, Ronnie, Hempa, Malins mor och far, mina kusiner med respektive, min moster med karl, Malins syster och Malins systers karl. Ett stort tack till er allesammans, det var otroligt roligt och kändes verkligen som en helg som var skräddarsydd för att passa mig.

Ett smakprov från den starkaste stunden i The Drums spelning.

Dagens låt: The Drums - Down by the water

Thursday, March 08, 2012

Säsong ett slut

Nu har det snart gått en hel arbetsvecka efter sportlovet och tiden fortsätter att gå undan, den här veckan har jag varit rätt trött, mest pga den sena ankomsten från Liverpool i måndags. Att det var värt är det dock ingen tvekan om. Idag såg jag och Malin klart den första säsongen av The Wire, vi har varit lite sega, men det har varit en del saker som kommit i vägen. Inledningen av The Wire var långsam, men trots det sögs man in i serien och det har verkligen varit spännande att följa utvecklingen. En karaktär som gillat är D´angelo, trots att han är en av seriens bad guys ger han ett sympatiskt intryck jämfört med många av de andra som är med. Några av de dialoger han varit inblandad i under seriens gång har varit helt briljanta, t.ex när han förklarar schack för sin medhjälpare på ett sätt där han kopplar det till den värld de födds in i, med droger, bossar och strider. Hela gänget som jobbat med att sätta fast så många knarkhandlare som möjligt har vuxit under seriens gång, McNulty är givetvis ett starkt kort, med sitt sätt att gå en annan väg än de ovanför honom i rang vill att han ska göra. Det är omöjligt att hitta en huvudperson i serien, visst är det vissa som tar större plats än andra, men precis som i Oz har alla karaktärer en viktig roll att fylla och det är svårt att säga vems som är den viktigaste. Vi har fyra säsonger kvar och jag har väldigt höga förväntningar på dem, kommer de upp i samma klass som säsong ett blir det härliga timmar framför tv:n.

Dagens låt: Afghan Whigs - Gentlemen

Tuesday, March 06, 2012

Liverpool


Igår kom jag och pappa hem från vår resa till världens bästa stad, nämligen LIverpool. Vi såg Liverpool-Arsenal, besökte pappas favoritlag Leeds och spenderade en hel del tid på gatorna i Liverpool. Det första vi gjorde i staden var dock att åka upp till Anfield, för att titta på arenans omgivning i lugn och ro. De flesta bilder jag tog där har jag tagit tre gånger tidigare, så jag nöjer mig med den här.

Efter Anfield behövde vi inta mat och dryck, något man lätt kan hitta, speciellt det sistnämnda, i Liverpool.

Vi började matchdagen med ett besök på The Albert, där Guiness smakar bättre än någon annanstans.

Sedan gick vi in på Anfield.

Det var onekligen en underbar känsla att för första gången beträda The Kop under en matchdag. Stämningen när det hela drog igång var fantastisk. Vi kom dit redan en knapp timme innan avspark, för att kunna ta in alla intryck.

Farsan satte sig ner på The Kop och inväntade uppvärmningen på planen.

Sedan kom spelarna in, först in för Liverpool var Pepe Reina, som värmde upp bara några meter från där vi satt.

Dirk Kuyt på uppvärmningen. Under matchen tog jag inga bilder, men kan enkelt slå fast att det som skedde på Anfield antagligen var årets mest orättvisa resultat.

Dagen efter matchen tog vi tåget till Leeds, eftersom farsan är Leeds-fan. Där gick vi en tour på deras arena, Elland Road, ledd av den gamle storspelaren John McClelland. En rolig herre som bjöd på många anekdoter från sin karriär i klubben.

Pappa vid planen på Elland Road.

Vår tourledare hade med sin ligasegermedalj och jag antar att det är den enda gången jag får hålla en sådan i min hand.

Leeds gamle storspelare Billy Bremner stod staty utanför arenan. Det fick bli den sista bilden under vår resa, en resa som vi båda var oerhört nöjda med. Det var inte sista gången jag var i Liverpool, långt ifrån.

Dagens låt: The Vaccines - If you wanna

Thursday, March 01, 2012

Moneyball

Jag och Liv var på bio igår, filmen vi såg var Moneyball. Det fanns en stor anledning till att jag ville se filmen, det var att John Henry, Liverpools ägare, fanns med som en karaktär i filmen. En annan anledning till att filmen kändes intressant var att filosofin som filmen tar upp är något som man pratar om även inom Liverpool, om än inte lika utpräglat som i filmen. Hur som helst, filmen handlar om en baseballtränare, som i ett läge där han tappat flera av sina stjärnspelare till rikare klubbar, satsar på ett nytt sätt att bygga lag, där man tittar på statistik för att hitta de perfekta spelarna. Filmen bygger på verkliga händelser och efter att ha läst om det i Offside för någon månad sedan var jag mycket spänd på att se hur man gestaltade det. Brad Pitt spelade huvudrollen och med sig hade han Jonah Hill, i rollen som statistiknörden som väljer ut spelarna som ska plockas in, båda gjorde det bra och även filmen som helhet var bra. Det underlättar nog när man tittar om man har ett visst sportintresse, inte nödvändigtvis baseball eftersom arbetet som gör i filmen går att applicera på många olika sporter. Man har, som sagt, diskuterat de här principerna kring Liverpool det senaste året, sedan John Henry tog över som ägare, Henry använder systemet i Boston Red Sox, som han också äger. Jag tror dock inte att man kan föra över det här på ett fotbollslag, då fotboll är en mer komplex sport än baseball. Visst, man kan se till att ha spelare som t.ex är mycket duktiga på fasta situationer, men om de inte är tillräckligt skickliga i spelet kommer man aldrig att komma till bra lägen ändå. Liverpool värvade Jordan Henderson dyrt i somras och en av anledningarna ska ha varit att han statistiskt sätt skapade många målchanser, än så länge har inte den värvningen slagit väl ut och även om han kanske kan lyckas på sikt är det oerhört mycket att ha hänsyn till innan man värvar en spelare till ett fotbollslag och jag tror inte att man kan se på statistik om en spelare ska kunna lyckas eller ej. Å andra sidan, så resonerade de kring Oakland Athletics också, men den satsningen ledde till segerrekord.

Dagens låt: Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i