Wednesday, July 31, 2013

Fest i stan

När jag flyttade till Gävle var en av årets höjdpunkter Cityfesten, då samlades alla mina kompisar uppe på Sätra, där vi då bodde, och festade från första dagen till den sista. Det har gått några år sedan dess och när nu Gävle Stadsfest göt sin debut som ersättare till Cityfesten känner jag mig inte speciellt entusiastisk. Jag inser att det inte är jag som är målgrupp för tillställningen, det märks både på marknadsstånden och banden som spelar. Trots detta tog jag en promenad genom området idag och fick de flesta av mina fördomar om festen bekräftade. Åkattraktioner, brända mandlar, flottig mat, godisremmar, mobilskal, sådana där vidriga t-shirts där det står pinsamma texter(typ kaxig, singel osv.), allt som jag väntat mig fanns där. Ett ölområde fanns såklart också, precis som en scen, där de olika banden ska spela. Först blir jag lite trött och tänker att det är otroligt onödigt att dra igång den här skiten igen, men när jag lite senare går samma sväng med Malin och märker att det är ganska mycket ungdomar i farten och faktiskt en hel del folk i rörelse inser jag att det kanske är ungefär samma grej som jag gillade när jag var yngre och det vore ju orättvist om inte de fick ha en fest i staden så här i slutet av sommaren. Personligen hade jag gärna sett att man flyttat fram det hela en vecka, eftersom jag är på Way Out West då och sluppit sitta och lyssna på dunkandet av musik från en av grannarnas balkong, men också för att det då skulle krocka med Getaway och på så vis fått hela staden att leva upp på samma gång. De som vill lyssna på musik går till Gasklockorna, de som vill festa i stan går på Stadsfesten, jag tror inte att det är samma publik på de båda tillställningarna. Jag kommer inte att gå på någon av dem, men tycker i alla fall att det är lite roligt att det händer saker i stan. De där trosorna man sålde som det stod Blond på kan de ta dock ta och elda upp någonstans, tillsammans med alla Sexig-tröjor och de andra som känns helt fel att sälja.

Dagens låt:

Tuesday, July 30, 2013

Försäsong

Liverpool har börjat träningsmatcha nu och fyra fighter in i uppvärmningen inför årets säsong har man fortfarande bara segrar och inga insläppta mål. Nu ska man såklart inte dra för stora, om ens några, växlar av matcher mot lag av den kvalitet som vi ställts mot hittills, men en del positiva saker tycker jag mig dock kunna se av det jag bevittnat hittills. Coutinho kom under förra säsongen och visade redan under de sista månaderna av den att han kan komma att bli en spelare att sätta stort hopp till framöver, det han visat på försäsongen har inte givit mig någon anledning att sluta tro på honom som en stor spelare. Han har en fantastisk blick, samtidigt som han har ett skott som håller hög klass. Jag känner att jag förväntar mig otroligt mycket av honom under den kommande säsongen och om det skulle bli så att Suarez försvinner blir det hans uppgift att ta över den kreativa delen från vår missnöjde sydamerikan. Samma ansvar tänker jag inte lägga på Raheem Sterling, men det är väldigt glädjande att se det han presterat under försäsongen, han verkar kvitt sin skada och ser starkare ut än under fjolåret. Han är fortfarande väldigt ung och ska absolut inte spela lika mycket som han fick göra under Rodgers debutår i klubben, men jag tror att varken han eller Jordan Ibe kommer att göra oss supporters missnöjda när de väl får chansen. Mignolet och Kolo Toure har väl inte satts på några prov än så länge, men jag tror de kommer att visa sig vara mycket nyttiga när detta väl händer. Iago Aspas har gjort några mål och det är såklart bra för hans självförtroende, men för hans del är det viktigt att det fortsätter på samma sätt när träningsmatcherna är slut och det börjar gälla mer. Han kom inte speciellt billigt och han är inte speciellt ung, han måste in och prestera redan under den här säsongen, ingen lång tid för anpassning. Vi har en bredare trupp än under förra säsongen och det är såklart bra, de som inte gör det tillräckligt bra kommer att kunna petas. Mittfältet är väldigt spännande, jag tror fortfarande att Joe Allen kan visa sig vara en bra värvning, även om han mattades rejält i samband med axelskadan ifjol. Jordan Henderson överraskade mig rejält under förra säsongen och även han kommer att kämpa sig till många matcher på mitten, med tanke på att Gerrard och Lucas redan är givna borgar det för en hård kamp om platserna och det är positivt. Om knappt tre veckor börjar allvaret, äntligen.

Dagens låt: Dungen - Panda

Monday, July 29, 2013

Wolverine

Vi såg, som jag nämnde igår, Wolverine under vår vistelse i Hälsingland. Som vanligt har jag höga förväntningar när det vankas Marvel, men den här gången hade jag inte riktigt samma känsla på förhand som jag brukar ha när en X-men-relaterad film går upp på biografen. Filmen har inte skrivits upp lika mycket som tidigare, man har varit mycket sparsam med att få med andra karaktärer än Wolverine och även om han är min stora favorit brukar det alltid vara lite kittlande att se nya, klassiska hjältar dyka upp. Silver Samurai var visserligen med, precis om Mariko, men ingen av dem var speciellt intressanta. Hugh Jackman är fortfarande briljant som Wolverine och att han legat i hårdträning inför filmen kunde man tydligt se i de, ovanligt många, scener där han poserade i bar överkropp. Det jag saknade mest i den här filmen var tempo, man kan bygga en handling utan action, men man måste göra det på ett intressant sätt och det lyckas man inte riktigt med i den här filmen. Den känsla som jag lämnade biografen med var att det här var en riktig mellanfilm, för att bygga upp inför den kommande X-men-filmen. Filmen var inte dålig, absolut inte, men jag förväntar mig mer när de ska göra en film om serievärldens allra mest intressanta karaktär. Jag hoppas Bryan Singer gör ett mästerligt jobb med X-men - Days of future past, mina förväntningar där är ofantligt stora och efter den här besvikelsen känns det ännu viktigare.

Dagens låt: Cat Power - Cherokee

Sunday, July 28, 2013

Tillbaka i stan

Nu är vi tillbaka i Gävle efter en vecka i Svedja. Vi har hunnit med en hel del under vår vistelse i Hälsingland, tack vare det fina vädret har vi till och med lyckats bada en hel del, något som varit svårt tidigare somrar vi varit där. Det har utan tvekan varit min snabbaste semestervecka hittills, med saker att göra varje dag, väldigt välkommet efter fem veckor i ganska långsamt tempo. Vi har gått Sägensafari, kollat in nya Wolverine-filmen(en besvikelse), lyssnat på en konsert med ett lokalt band, åkt runt på loppisar och dessutom lekt med både systerson och hundvalp. Tillbaka i Gävle hann jag med en fotbollsmatch under kvällen, Gefle tog sin första seger på väldigt länge i en underhållande match mot Malmö FF. Jag och Den Gamle Franken satt på en ganska välfylld läktare i kanonväder och fick se imponerande insats av Gefle, kanske ska de kunna hanka sig kvar i allsvenskan i år också. Idag hade man faktiskt bytt spelsystem, något som kändes rätt osannolikt, med tanke på att man byggt hela sin allsvenska sejour på ett stenhårt 4-4-2. Spelar de som de gjorde idag kommer det att knipa fler vinster, utan tvekan.
Om knappt två veckor är det Way Out West, om tre veckor börjar Premier League, två av årets stora höjdpunkter.

Dagens låt: Beach House - Myth

Wednesday, July 17, 2013

WW och Ebbot, igen

För andra året i rad besökte jag igår Sigge Hills Jukebox i Hudik. Denna sommartradition har pågått i staden i många år, Sigge Hill och hans band uppträder och har med sig ett par gästartister som sjunger en del egna låtar och några covers. Den här gången hade jag på förhand listat ut vilka gäster det skulle vara och det var också en bidragande orsak till att jag åkte dit, det var nämligen Weeping Willows och Ebbot som var veckans överraskningar, något de hintade från scenen i Freluga i söndags. Förutom Teenage kicks och Bankrobber spelade man ett urval av låtar från Freluga, men eftersom inramningen var en annan i Sigges partytält gjorde det inget. Magnus och Sigge sjöng dessutom sin gemensamma låt om Norra Kyrkogatan. Niko Röhlke fick vara med och briljera en hel del, då Sigge Hill såg möjligheten att spela ett par Hank Williams-låtar när han äntligen hade en steel guitar på scenen. Det är onekligen en lyx att få höra Broken promise land live två gånger på tre dagar, att dessutom få se Ebbot köra Instant repeater 99 två gånger på tre dagar gör inte det hela sämre. Även om spelningen var lite kort den här gången, eftersom man spelade utomhus skulle det vara tyst vid elva, var det otroligt roligt att se och nästa år kommer alltså ett nytt WW-album, det är något att se fram emot.

Dagens låt: The Soundtrack Of Our Lives - Instant repeater 99

Tuesday, July 16, 2013

Nya skiva äntligen på gång

Jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen det var, men i förrgår hade jag återigen den stora äran att få se Weeping Willows live. Precis som förra sommaren var spelningen på den otroligt mysiga Trädgårdsscenen i Freluga. Den här gången hade man med sig en gäst, nämligen Ebbot Lundberg och han är såklart alltid en tillgång. Två timmars musik, med Weeping Willows eget material, Ebbots egna grejer och en hel del covers, bjöds under kvällen och det höll otroligt hög kvalitet rakt igenom. Mellansnacket var underhållande, då både Magnus och Ebbot tycker om att prata och hade svårt att låta den andre få sista ordet i diskussionerna. En magnifik nyhet släpptes dessutom under kvällen, Magnus avslöjade att Weeping Willows ska börja spela in ett nytt album i höst, som förhoppningsvis ska komma ut till våren. Senast bandet släppte en skiva var på min 25-årsdag och det har ju passerat en hel del tid sedan dess, om deras tidsplan nu kommer att stämma blir det sju år mellan Fear & Love och den kommande plattan. Mina förväntningar på den här skivan är såklart enorma och det ska bli spännande att se i vilken riktning de rör sig den här gången, efter de två första skivorna, som var ganska lika i stil, har man gjort tre väldigt olika album och när man nu ska spela in sin sjätte skiva kommer man säkert att formas av den musik bandmedlemmarna lyssnat på den senaste tiden. Hur man än bestämmer sig för att låta är jag säker på att det kommer att bli bra, allt annat vore osannolikt.

Dagens låt: Weeping Willows - Stairs

Friday, July 12, 2013

Doktorn

Efter förra sommarens taxifärd i Kiev kändes det lite som min plikt att besöka Heartbreak i onsdags, man hade nämligen Dr Alban på besök. Det var jag, Gorbatjov, Kus och Kusens tjej som befann oss några meter från scenen när de första tonerna till Hello Afrika började ljuda ur högtalarna och efter en kort liten dansuppvisning kom Alban in på scenen och började köra igång med sin allra första hit. Det som sedan följde var en ganska udda 40 minuters föreställning, som verkligen visade att Doktorn nu försöker mjölka det sista ur en avsomnad karriär. Han körde sina hits, It´s my Life körde han till och med två gånger, den sista var dock någon slags remix. Med sig på scenen hade han två dansare och en tjej som sjöng, hon blev dock överröstad av orginalsången från skivorna, som fanns med i musiken. Detta var dock inget man verkade bekymra sig över, då man lät henne sjunga en hel kör själv, vilket skulle vara rätt svårt om inte de andra rösterna var förinspelade. Hur som helst, trots den bristande kvaliteten i framförandet var det roligt att se Dr Alban live, han har blivit någon slags kultfigur i min bekantskapskrets och att han kom till Gävle och uppträdde kändes passande. Att besöka Heartbreak för första gången på tre år var kanske ingen större höjdare, bara en sådan sak att bartendern frågar om man vill ha is i sin Ardbeg drar ner helhetsbetyget rejält, med tanke på att han inte ens visste vad det var kanske jag inte borde bli förvånad. När man dessutom erbjuder hutlösa priser på whiskyn, som man serverar i något som ser ut som små blomvaser, gör de inte riktigt så att man suktar efter att återvända. Jag antar dock att jag inte längre är målgruppen för stället, de flesta besökarna var antagligen i samma ålder som jag var när jag flyttade till Gävle och det var inte direkt igår. Sammantaget var det i alla fall en trevlig kväll, nu har jag fått se Doktorn live och det trodde jag aldrig jag skulle göra.

Dagens låt: Weeping Willows - Broken promise land

Tuesday, July 09, 2013

Bad i mängder

Fredagens festival i Bollnäs var en ingen höjdare publikmässigt, alldeles för lite publik för att det skulle bli rätt stämning, men musikmässigt var jag mycket nöjd när jag åkte hem från tillställningen. Sedan fredagen har jag hunnit med en hel del, bland annat två riktiga baddagar och det är ungefär den mängd bad som det brukar bli för mig om somrarna. Idag har jag varit ute på en av de större stränderna här i trakten och där stiftade jag bekantskap med en leksak som jag önskar hade funnits då jag var liten, nämligen en vattenstudsboll. Bara att kasta boll i vatten är otroligt roligt, när det är rätt värme i vattnet såklart, att ha en boll som studsar var roligare än jag hade kunnat tro. När vi väl gick ut i vattnet och började kasta var det mycket svårt att slita sig, det kändes verkligen som när man var liten och stod och kastade sig efter tennisbollar i vattnet. Vi spelade strandtennis en stund också, det verkar vara en tidlös sysselsättning, det är fortfarande lika roligt som när man var tio år och försökte hålla bollen i luften och faktiskt det närmaste jag kommit pingis de senaste åren. Jag har inte tillräcklig ro i kroppen för att ligga länge på en strand och steka, men när man har lite leksaker med sig blir det hela mycket mer underhållande. Med tanke på hur långt det är kvar av sommaren än borde det kunna bli fler strandbesök för mig innan jobbet drar igång igen, i sådana fall blir det nog något slags rekord.

Dagens låt: James Blake - A case of you

Thursday, July 04, 2013

Bollnäs lever

I morgon ska jag åka hem till Bollnäs och gå på festival, som jag skrev om här tidigare var det många år sedan sist och jag börjar känna mig lite förväntansfull. Det är bara tre band som spelar, men det är alla band som jag gärna vill se. MID skrev jag om förra veckan och jag har laddat med att lyssna igenom deras skivor de senaste dagarna, att få höra låtar som Vet din mamma, Mountainbike, Snart 30, Rattfylla och Heligt krig igen kommer bli oerhört roligt. Andra band att spela är Morgana Lefay, ett lokalt rockband som jag sett många gånger i min ungdom. Det är kanske inte min musik, men de gånger jag sett dem har det varit bra och live är det klart roligare att lyssna till den typen av musik än på skiva. Sist ut är Perssons Pack och få band drar nog mer publik i Bollnäs än Per Perssons gäng, jag gissar att allsången på Tusen dagar härifrån kommer att höras åtminstone långt förbi Rehnbron, kanske hela vägen bort till Rengsjö. I Rengsjö kommer förresten festivalsommaren att avslutas för min del, där har man helgen efter Way Out West en hemvävd festival vid namn Hem till byn och den är ett givet besök för min del. Ulf Stureson är huvudperson under den här festivalen varje år, med sig har han gästartister som brukar göra det hela ännu bättre. Även om årets gäster, Joel Alme och Kicki Danielsson, är långt ifrån lika bra som förra årets, Andreas Mattsson och Sigge Hill, kommer det garanterat att bli en bra spelning. Musiklivet hemma i Bollnäs har vaknat till liv på allvar och det är jätteroligt.

Dagens låt: Perssons Pack - Äkta hjärtan

Tuesday, July 02, 2013

Silly Season

Silly Season är i full gång och om det är någon gång på året som det gäller att ta till källkritiskt tänkande inom fotbollsvärlden så är det de här månaderna. Det kommer nya rykten dagligen och spelare sitter, enligt olika källor, på plan på väg till medicinska undersökningar och kontraktskrivande överallt. Vi har redan lyckats knyta till oss fyra spelare, förhoppningsvis kommer det in ett par till nya namn innan säsongen drar igång. De vi värvat hittills är Kolo Toure, Iago Aspas, Luis Alberto och Simon Mignolet, jag tänkte dela med mig lite om vad jag tänker kring dessa fyra nykomlingar.

Kolo Toure: Det här är en spelare som jag haft lite svårt för, han lämnade Arsenal för att tjäna mer pengar i Man City och har således spelat i två av våra stora rivalklubbar. Trots hans bakgrund kändes det som ett kap när vi plockade in honom på Free Transfer. Kung Carra lämnar ett stort tomrum efter sig i försvaret och tanken med Toure är antagligen att hans rutin ska fylla upp lite av det tomrummet. När han kommer in får vi en spelare som vet precis vad som krävs för att spela i PL, han kan tempot och han kommer inte att chockas av fysiken. Jag minns väl när vi värvade Pellegrino på ett ungefär likadant sätt under Benitez tid, även han hade massvis av rutin, men lyckades aldrig anpassa sig till ligan och blev en misslyckad värvning. I Kolo Toure vet vi precis vad vi får och till den rollen han värvas är det mycket viktigt. Rodgers vill säkerligen plocka in en yngre, mer långsiktig lösning till mittlåset också, men bredden i backlinjen känns säkrad med Toures intåg.

Iago Aspas: Jag hade aldrig hört talas om den här spelare innan vi ryktena om vårt intresse för honom började florera i media. Efter att ha hört mig för med bekanta som sett mer av La Liga och också av Aspas spel står det klart att han gjorde en mycket bra säsong i nedflyttningshotade Celta Vigo. En drös med mål och även ett godkänt antal assist tar han med sig till Anfield, men det känns som en chansning att plocka in honom. Vi behöver fler kreativa spelare i offensiven, men det vi främst behöver är spets och jag måste erkänna att jag är lite tveksam till om Aspas är den spelare som ska komma in och göra oss ett snäpp bättre. Vi har Suarez(än så länge), Sturridge, Coutinho, Downing, Henderson, Sterling, Borini och även Shelvey som möjliga spelare i de offensiva positionerna och om någon ska komma in och konkurrera där ska det vara en klasspelare. Jag hoppas innerligt att Aspas är en spelare som kommer in och står för avgörande insatser, att han blir mer Luis Garcia än Ussama Assaidi, men jag är långt ifrån säker på att så blir fallet.

Luis Alberto: Ännu en spelare som gått mig obemärkt förbi i fotbollsvärlden, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han senaste säsongen höll till i Barcelona B. Att vi värvar spelare som spenderat sin senaste säsong i ett B-lag är ju inte direkt något man hoppar i taket över och precis som med Aspas känns det här som en chansning. Rodgers vet förhoppningsvis vad han gör när han lägger ganska stora pengar på två spelare som är relativt oprövade. Utvecklas de till betydande spelare har vi gjort fynd, men det kan samtidigt bli pengar som vi kastar i sjön och dessutom ser till att våra yngre spelare får mindre speltid. Jag är inte negativ till Aspas och Alberto, men jag kommer inte heller att vara förvånad om jag efter säsongen ser dem som onödiga värvningar.

Simon Mignolet: Det heter att Mignolet värvats för att konkurrera med Reina, men min tolkning av det hela är att Reina är på väg bort, om inte redan i sommar så i alla fall nästa sommar. Mignolet är en mycket bra målvakt, han kanske inte har Reinas fötter, men när det kommer till att stoppa skott håller han allra högsta PL-nivå. Jag gillar Reina, han verkar vara en sympatisk person, men han har varit instabil i ett par säsonger nu och även om han spottade upp sig efter jul i år känns det inte oväntat att det kommer in en ny målvakt för förstapositionen. Vi ska, antagligen, spela in ett nytt mittbackspar den här säsongen och då känns det också logiskt att göra en förändring på målvaktsposten. Jag är nöjd med värvningen av Mignolet, den kommer antingen betyda att Reina rycker upp sig och presterar igen, eller så blir det så att vår nye belgare visar sig vara en bättre målvakt och tar över platsen. Hur det än blir är det en seger för oss.

Dagens låt: The Verve - Sonnet

Monday, July 01, 2013

Fransk filmkväll

Vi såg En oväntad vänskap härom dagen, det är en film det pratats väldigt mycket om i min omgivning och nu var det dags att se om lovorden stämde. Filmen hade en liten gnutta En kvinnas doft och en liten gnutta Rain Man i sig, men det var en historia som hade en mer positiv känsla rakt igenom, mer en komedi än en dramafilm. Feel good-filmer brukar ha en tendens att var lite smöriga, men i den fällan tycker jag aldrig att den här filmen föll. En hel del skratt, några mörkare partier, som man lyckades balansera på ett bra sätt. Jag har full förståelse för att den här filmen blivit så pass omtyckt, den är verkligen svår att ogilla. De två huvudrollerna görs på ett mycket bra sätt och det är de två som gör filmen, deras samspel känns naturligt och gör att man bryr sig om hur det går för dem. Det är inte ofta jag ser fransk film, europeisk film överlag är något som jag inte ser så pass ofta som jag kanske borde. Lore, som vi såg på bio, var en tysk, briljant film och En oväntad vänskap var även den en film bör ses, så kanske är dags för mig att försöka se mer film från länderna i Europa, det verkar finnas en hel del att upptäcka och uppskatta.

Dagens låt: Oasis - Sunday morning call