Friday, May 31, 2019


Det känns som en evighet sedan den magiska vändningen mot Barcelona, då vi blev klara för våra andra raka final i Champions League, men nu är det äntligen dags för final. I veckor har vi kunnat planera. Var ska vi se matchen? Vad ska vi äta? Vilka ska vara med? I morgon är det allvar. Liverpool mot Tottenham, nittio minuter som ska avgöra vilket lag som får skriva in sig som vinnare i Europas mest åtråvärda turnering.

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på finalen i Kiev i fjol. Loris Karius tårar är bland det mest smärtsamma jag upplevt som supporter för Liverpool, att se en spelares karriär rasa samman inför hela fotbollsvärlden gjorde ont. Tidigare hade vi fått se en ledsen Mohamed Salah vandra av planen med en smärtande axel, han vandrade ut från CL-finalen, ut från VM-premiären, ut från en säsong där han klivit upp på tronen som en av de allra bästa spelarna i världen. Vi hade redan utsett honom till kung, men han fick inte krönas med en Champions league-pokal i händerna. Resan fram till finalen hade varit fantastisk, men matchen blev inte den magiska kväll vi hade hoppats på, långt ifrån. Nu drar vi fram klockan ett år, det som hände i Kiev är historia. I Madrid i morgon är det dags för Liverpool att ta den där sjätte titeln som gled oss ur händerna när Salahs axel gick sönder. Tårarna av smärta ska bytas ut, den här gången ska tårarna rinna ner för våra kinder av glädje. Det ska inte vara syndabockar som pryder omslagen på tidningarna på söndag, nu är det dags för hjältar!

Vi hackade i gruppspelet, speciellt på bortaplan, men gjorde till slut det som krävdes för att ta oss till slutspel. Väl vidare har vi imponerat stort, vi utmanövrerade Bayern München på ett övertygande sätt. Efter en mållös hemmamatchen var vi klassen bättre än dem på deras egen hemmaplan. Stolta, starka Bayern fick se sig utspelade av Liverpool, vi vann inte för att vi hade marginalerna med oss eller för att vi hade en bättre dag, vi vann för att vi helt uppenbart var det bästa laget. Porto i kvartsfinalen tog vi av bara farten, de hotade kanske lite mer än i fjol, men det var aldrig något snack om saken. Semifinalen mot Barcelona har det redan skrivits spaltmil om och kommer så att fortsätta göras under år framåt, vår vändning på Anfield är bland det häftigaste jag upplevt som LFC-supporter och det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Vi har fått se många hjälteinsatser under resans gång. Alisson Beckers parad i slutminuten mot Napoli tog oss vidare till slutspelet. Sadio Mané och Mohamed Salah har fortsatt producera mål i mängder. Våra ytterbackar har fortsatt leverera magiska framspelningar, samtidigt som de klivit fram med fint försvarsspel när det krävts. Vi har haft världens bästa mittback, som tillsammans med sin partner stått för den ena hundraprocentiga insatsen efter den andra. På mittfältet har vi vunnit den ena fighten efter den andra. Fabinhos lugn, kraft, pondus. Wijnaldums mål, tempo, passningsspel. James Milners lungor, vilja. Jordan Hendersons hjärta, smärta(vi var nog många som räknade med ett byte när han var nere för räkning mot Barcelona) och senare glädje. Roberto Firmino har varit precis så bra som bara han kan vara och när han saknades mot Barcelona klev Divock Origi fram och sköt oss till finalen.

Nu är det bara ett steg kvar, för att de här spelarna ska få den plats de förtjänar i historieböckerna krävs det att det steget tas med stor precision. Tottenham ska spela den största matchen de spelat på år och dagar, de kommer inte att vika ner sig eller ge oss någonting gratis. De kommer att kämpa till domarens slutsignal ljudit färdigt och med den väg de har bakom sig kommer de att tro på ett resultat oavsett hur matchen utvecklar sig. Vi drömmer om vår sjätte titel, de drömmer om sin första och spelarna vet att de kommer att bli legender i klubben om de lyckas. Spurs kommer att komma väl förberedda och de kommer att göra en bra match, men det ska inte spela någon roll. Vi är det bästa laget i den här finalen, Klopps bygge har utvecklats mer och mer varje säsong och när spelarna vandrar in på planen i morgon kommer de att göra det med ett enormt självförtroende. Det är dags för oss nu. Istanbul var en episk afton, men därefter har vi fått se tre jobbiga finalförluster i Europa. Milan, Sevilla och Real Madrid har alla grusat våra drömmar om en parad på gatorna runt om i Liverpool. Tottenham ska fan inte få sabba det här. Varje passning. Varje skott. Varje mål. Varje steg spelarna tagit i Europa har lett fram till nittio minuter i Madrid, nittio minuter som kan göra dem odödliga. Det är fjorton år sedan sist, vi har en hel generation som brinner för att få uppleva det som de hört oss som minns berätta om. Vi som minns vill vara med om det igen. Se spelarna jubla på planen, se arenan färgas Liverpool-röd, höra sångerna eka över hela fotbollsvärlden. Vi har erövrat hela Europa och vi tänker fanimej inte stanna nu!

Sunday, May 05, 2019

Det kändes som att vår chans var på väg att rinna oss ur händerna, Newcastle hade kommit tillbaka från underläge två gånger och vi hade svårt att få till ett ordnat spel. Under den här tunga perioden låg plötsligt Mohamed Salah i straffområdet och vred sig, efter en närkamp med Dubravka fick han en smäll mot huvudet som hindrade honom att spela vidare. Rafa Benitez var på väg att grusa våra drömmar om ligatiteln och nu stod vi inför matchens slutskede utan Premier Leagues bästa målskytt.

Flera gånger den här säsongen har Liverpool visat en enormt förmåga att hitta vägar att vinna matcher när det inte stämmer. Ingen glömmer Origis avgörande mål i derbyt, eller självmålet som Tottenham gjorde i slutskedet av den matchen. De är inte de enda gångerna som det känts som att en poängförlust varit på gång, men man efter slutsignalen fått sitta med ett leende på läpparna och inse att det här är ett lag som tror på det de gör, långt utöver de nittio minuterna som spelas. Frågan igår var om det skulle gå att hitta ett sätt att komma tillbaka efter Salahs skada, efter två tappade ledningar, efter ett tungt resultat mot Barcelona? Klopp fick leta inne i sin frysbox för lösningen, därifrån plockade han fram Xherdan Shaqiri, som de senaste månaderna inte ens kommit upp i tvåsiffrigt antal spelminuter. Utöver schweizaren kastade Klopp in Divock Origi, vars karriär i Liverpool innehållit både tider i frysboxar och utlåningar. Tillsammans lyckades de skapa målet som fick bortasektionen på St James´s Park att explodera. En välplacerad frispark, en luftduell och plötsligt var vi tillbaka i ledningen, både i matchen och tabellen.

Divock Origis säsong är väldigt speciell, han var en spelare som jag räknade med skulle ha lämnat klubben för längesen, men han har hängt kvar och det senaste halvåret har han verkligen bidragit till att vi är i det läge vi är. När han gjorde sitt mål mot Everton hade han bara varit med i matchtruppen vid två tillfällen under säsongen, derbyt var första gången han fick chansen att komma in på planen. Jag minns att jag då suckade och tänkte att han knappast skulle bidra, men jag hade fel. Målet han gjorde igår var hans tredje, utöver det har han också en assist, vilket är rätt imponerande med tanke på att hans totala speltid i ligan under säsongen är 285 minuter. Han har utöver det varit en av spelare som kommit in och slitit offensivt i våra två, viktiga uddamålssegrar över Fulham och Tottenham. När han byttes in igår var det hans första spelminuter i ligaspelet sedan just segern över Spurs, efter en knapp kvart hade han avgjort matchen. Att han nu vunnit oss tre poäng två gånger, i lägen då matcherna känts som att de nästan varit över, gör att nästan börjar få kultstatus i den här truppen. På sina 285 minuter har han spelat sin in i våra hjärtan på allvar, han kommer antagligen aldrig bli ihågkommen som en fantastisk fotbollsspelare, men vi kommer att minnas de här målen väl.

Manchester City har ett ganska enkelt spelschema kvar och kommer med stor sannolikhet att ta hem titeln i år, vilket såklart känns enormt surt, men om det skulle visa sig att de går på en nit i någon av de två sista matcherna kommer Origis mål igår att kunna vara helt avgörande för vår titel. En säsong innehåller många saker att minnas, speciellt ett år som det här, där vi varit imponerande från start till mål. Främst minns man såklart van Dijks majestätiska försvarsspel, anfallstrion målproduktion, Alissons räddningar, ytterbackarnas rekordartade assistmängd, men det är också de där små, men ack så stora, bidrag som truppspelarna står för. Daniel Sturridge viktiga mål mot Chelsea, Clyne som kommer in från ingenstans och är felfri mot United på Anfield, Simon Mignolets hanterande av att tappa platsen i målet och inte minst målen som Origi gjort. Det här är en otroligt stark trupp, där alla är med och fyller sin roll. En trupp som tror på det som deras tränare säger, som tror på det de gör på planen och som med sitt agerande får oss fans att tro, tro på att en seger alltid är möjlig att komma på alla möjliga och omöjliga sätt.

Jag kan inte säga att jag tror att Jordan Henderson kommer att lyfta Premier League-trofén nästa helg, men om det är något det här laget visat är det att de kan krångla sig ur tuffa lägen, resa sig på nio och återta kommandot. Kanske kan det finnas en till vändning i den här toppstriden också? Vi har varit uträknade, borträknade, men tagit oss tillbaka in i striden. Nu kommer vi behöva hjälp för att det här ska gå hela vägen, Brendan Rodgers har chansen att hjälpa oss till den titel han själv var så nära att bärga, det skulle verkligen skriva om hans historia på gatorna kring Anfield!