Monday, November 25, 2013

Jon Flanagan

Sex mål, många målchanser, fula tacklingar, derbyt i lördags innehöll det mesta man vill, och inte vill, se i en fotbollsmatch. En sak som etsat sig fast i mitt minne från matchen är Jon Flanagans insats. Det var nog inte bara jag som höjde på ögonbrynen när jag såg att han skulle starta, jag kunde inte riktigt greppa varför man inte kunde trycka in spelare som Sakho eller Toure i startelvan i stället. Efter matchen insåg jag att jag Rodgers hade gjort rätt val och när jag sedan läser Gerrards kommentarer om Flanagans insats förstår jag varför. På planen i lördags fanns spelare från massvis av länder och flera olika delar av England, att då plocka in en scouser i startelvan, som förstår vad ett derby innebär, som inte tvekar att kliva in till hundra procent i en närkamp, visade sig vara ett genidrag. Flanagan har i intervjuerna betonat just det, att han visste precis vad som väntade honom när han klev in på Goodison Park, efter att ha stått på läktaren och bevittnat derbyn som fan. Att ha en sådan spelare i truppen är nog viktigare än vi tror, jag är övertygad om att vi hade släppt till ännu fler chanser om vi haft Cissokho ute till vänster.
Jag tror inte att Flanagan någon gång kommer att spela sig till en ordinarie plats i startelvan, han har inte riktigt de kvaliteter som krävs för att spela ytterback i ett spelförande lag, men i enskilda matcher kan han gå in och göra gedigna insatser och han ger dessutom laget den lokala anknytning som riskerar att försvinna när Steven Gerrard om några år lägger skorna på hyllan. Vi behöver givetvis spets på alla positioner i laget, men när det gäller bredden av truppen bör vi tänka på mer än bara fotbollskunskaperna. En spelare som ska in och göra 8-10 matcher per säsong har säkert inte helt enkelt i att verkligen brinna för de tre poängen, därför blir prestationen därefter. Jag tror att Flanagan spelar mer för Liverpool än för sig själv, medan en spelare som Cissokho säkert lägger större vikt vid att han själv gör en bra prestation, för att sedan kunna ta sig vidare till en klubb där han har en ordinarie tröja. Flanagan har goda förutsättningar att bli en stabil ytterback, som vid skador kommer ge 100 procent och, som jag tror, kommer att vara nöjd med att ha den rollen. Jag tror att han är enormt stolt över att vara en del av Liverpool Football Club och det är något som man verkligen inte kan underskatta.

Sunday, November 24, 2013

Glasvegas

Jag och Ronnie var till Stockholm i början av veckan, anledningen var Glasvegas spelning på Berns. Det var dagen efter jag hade bevittnat en fantastisk spelning med Israel Nash Gripka i Gasklockorna här i stan, så det skulle krävas en hel del för att jag skulle bli hänförd ännu en kväll. Inte nog med att Glasvegas skulle spela, som förband fanns Magnus Ekelund, som tillsammans med sitt gamla band Stålet varit en av det senaste året mest frekventa artister i min playlist på spotify. Jag var väldigt spänd på att höra hur hans solomaterial skulle låta, men jag anade oråd redan när han gick upp på scenen. I truckerkeps, med ett band som mer skulle passat in hos Basshunter än hos en av Sveriges mest spännande sångare, greppade han micken och började med någon slags rapp, som var som en dålig, svensk variant av Beastie Boys. Allt det som fick mig att fastna för hans röst den där kvällen i Uppsala, när han körde akustiskt förbandsset innan Jakob Hellman, var som bortblåst och i stället blev det en halvtimmes blandning av pina och känslan av det här var ett skämt. Jag var otroligt besviken på det Ekelund bjöd på och hoppas verkligen att han återvänder till den musik han gör bäst inom kort.
Glasvegas däremot, de gjorde mig allt annat än besviken. När trumman började dåna och kännas rakt igenom hela kroppen, tillsammans med James Allans fantastiska röst och ylande gitarrer förstod jag att jag även denna kväll skulle få njuta av musik när den är samma allra bäst. Bland alla vassa låtar stack en svensk cover ut, efter en lång förklaring bjöd Glasvegas på "Vem kan segla förutan vind?" och satan så bra den var. Jag hade hört bandet spela den på skiva tidigare, men att höra den live var något alldeles extra. När "Flowers and football tops" kom som extranummer hade jag glömt Ekelund klena uppträdande och var i stället helt uppslukad av skottarna på scenen. Det var tredje gången jag såg Glasvegas och det kan ha varit den bästa av spelningarna.

Dagens låt: Glasvegas - Vem kan segla förutan vind?

Saturday, November 16, 2013

Henderson

När Lucas Leiva tog sin ordinarie plats på vårt mittfält gjorde han det till mitt stora förtret, jag kunde inte se vad han skulle kunna bidra med, varken då eller på sikt. Efter att han fått stort förtroende under en tid utvecklades han till en mycket stabil defensiv mittfältare. Under perioden då det gick lite tungt fick han ta mycket skit, men aldrig att han gick ut i tidningarna och beklagade sig. Han kämpade tyst på och bevisade mig och de andra tvivlarna fel. När Jordan Henderson kom till vår klubb gjorde han det med en enorm prislapp på sina axlar, trots att han var både ung och relativt oerfaren. Hans första tid hos oss blev inte heller någon succé, tvärtom fick han ofta spela ur position och lyckades inte med någonting, som av en följd blev han den nye hackkycklingen för oss fans. Det var väldigt svårt att se vad som berättigade det dyra pris vi fick betala och det var inte direkt glada miner när man såg honom i en startelva, trots att han fick ta emot en hel del negativitet under den här perioden klagade han aldrig offentligt, han kämpade på. I år har Jordan Henderson varit vår kanske jämnaste spelare, han har hittat en bra roll på mitten och bidrar både med presspel och en del offensiv kreativitet. Han verkar ha släppt pressen prislappen medförde och genom sin attityd och inställning erövrat en, enligt mig, given plats i dagens startelva. Det är imponerande med spelare som Lucas och Henderson, som har den mentala styrkan att vända det negativa till något positivt. Vi har haft väldigt många spelare som kommit till klubben, haft svårt i början och sedan liksom aldrig kommit in i det. Bara på senare år har Cole, Downing, Carroll, Dossena m.fl kommit till klubben, haft det trögt i början och sedan försvunnit. Det handlar inte bara om att de fått olika mängder med chanser, det handlar om att förtjäna chansen och om att ta den. Lucas och Henderson har gjort en imponerande resa och i Hendersons fall känns det bara som början på resan.

Dagens låt: Israel Nash Gripka - Drown

Thursday, November 14, 2013

Nya tider

Det börjar att närma sig jul nu och härom dagen satt jag och filade på något som skulle kunna liknas vid en önskelista, det var inte helt enkelt. Det blir svårare och svårare att komma på vad jag vill ha i julklapp, vilket kanske inte är så otroligt konstigt med tanke på att jag ändå firar min 32:a jul nu i december. Eftersom jag alltid skickar över det jag vill ha som ett meddelande till mor via facebook gick jag tillbaka och tittade på vad jag hade önskat mig de senaste åren och det fanns en mycket stor likhet mellan årets lista och de tidigare. Det enda som skiljde var egentligen vilka böcker, vilken dvd-box och huruvida jag ville ha en whisky eller en konjak. Jag är, och har alltid varit, ett stort fan av julen, det är min favorithögtid och långt in i mitt liv hade jag svårt att sova kvällen innan julafton, men jag märker att det jag tycker är allra viktigast har förändrats. Att ge och få julklappar är såklart skoj, men jag tror att det är den där speciella julkänslan som betyder allra mest för mig nu, avkopplingen, maten och chansen att bara få umgås ordentligt är det som betyder klart mest och så har det nog varit i några år nu. Det börjar så smått gå upp för mig att jag nog faktiskt är vuxen nu, som tur är har jag ju Henry. Han är på väg in i den åldern där julen är lek, Kalle Anka och därefter en enda lång väntan på julklapparna, så med honom i huset får jag också ta del av barndelen av julen. Det är inte så många veckor kvar nu, fem arbetsveckor om jag räknat rätt, innan dess ska jag beta av ett par spännande spelningar och det ser jag mycket fram emot. Först ut Israel Nash Gripka på söndag i Gasklockorna, mycket intressant.

Dagens låt: Glasvegas - If

Sunday, November 10, 2013

Stagger Lee

Jag har sett en hel del spelningar genom åren, och därigenom hört mängder av otroligt bra låtar live. Weeping Willows While I´m still strong, Band of Horses med Funeral, Morrissey med Life is a pigsty, Kjellvander med Homeward rolling soldier, ja listan över livelåtar som givit mig gåshud och på något sätt känts episka är ganska lång. I onsdags hamnade en ny låt på listan, nämligen Stagger Lee med Nick Cave, en låt som inte är någon av mina absoluta favoriter på skiva förvandlades till en lång, magisk stund under spelningen på Annexet i onsdags. Cave viskade, sjöng, väste, skrek och gjorde låten till något man verkligen kände sig privilegierad att få uppleva. Det är precis den där känslan jag vill åt när jag är konsert, att jag får uppleva något som inte går att förmedla via skiva. Mercy Seat, Red right hand, God is in the house, Do you love me?, det bjöds såklart på fler mästerverk när Nick Cave och hans Bad seeds spelade, det var en otrolig spelning. Höjdpunkten var Stagger Lee, en låt som genom den här spelningen fått en helt annan ställning i mitt musikuniversum.

Dagens låt: Nick Cave & the Bad Seeds - Stagger Lee

Saturday, November 02, 2013

Besök i Auschwitz

 Det är svårt att med ord beskriva känslan av att besöka Auschwitz och Birkenau, men här kommer i alla fall en del bilder från mitt besök på denna hemska plats. Bara att passera den här skylten och kliva in på området kändes väldigt obehagligt.
 Stängsel och taggtråd ramade in barackerna där fångarna bodde.
 De olika barackerna fungerade nu som olika utställningar.
 Ställningarna för hängningar fanns kvar, med bilder på offer bakom.
 De randiga dräkterna som fångarna fick bära fanns kvar.
 I ett av rummen fanns väggar fulla med sådana bilder, på personer som inte lämnade Auschwitz levande.
 Vid denna plats arkebuserade man fångar, ofta efter att ha haft dem i ståceller eller andra isolerade celler innan.
 Gasen Zyklon B, som användes i gaskamrarna, förvarade man i sådana burkar.
 Jag visste att det här fanns i Auschwitz, men att förbereda sig för att se ett rum med proteser tror jag är omöjligt. Det kändes i hela kroppen när man möttes av den här synen.
 Precis som det gjorde när man såg alla högar av skor.
 Uppe på det taket släppte man ner Zyklon B...
 ...i gaskammaren. Där kunde man på väggarna tydligt se klösmärken från fångar som försökte ta sig uppåt.
 Känslan i det här rummet går inte att beskriva, att stå på en plats där så många människor gick en plågsam död till mötes var inte lätt att ta in.
 De här ugnarna fanns i rummet bredvid, där kunde man elda upp liken direkt efter avrättningen.
 Efter förmiddagen i Auschwitz besökte vi Birkenau, som var så enormt att det inte gick att förstå. Den här porten tågen passerade igenom var oftast ett första steg mot döden.
 Morgon och kväll fick fångarna besöka dessa toaletter.
 På nätterna sov de i dessa rum.
 I den här baracken förvarade man fångar som var för sjuka för att kunna jobba, att de hade sjukdomar som gick att bota brydde man sig inte i
 Som sagt, området var helt enormt.
 Vid Birkenaus gaskammare, som var förstörd, fanns dessa minnesstenar, som berättade om att askan från många av de döda fortfarande fanns i vattnet.
Vid rälsens ände fanns under kriget gaskammaren, bredvid den ugnar där nazisterna eldade upp kropparna. Det går inte att ta in de hemskheter som pågick under Förintelsen, men besöket i Auschwitz har gett mig en ännu större insikt i omfattningen, den utstuderade grymheten och gjort min motivation att få till ett studiebesök för eleverna här ännu större.