Kvalitet

Låtar åldras olika mycket med värdighet, vissa låtar som man lyssnade på i ungdomen är lite skämmiga att erkänna, medan vissa är sådana som man fortfarande kan stå för att man verkligen uppskattar. När jag tränar brukar jag ibland lyssna till en spellista där jag blandat några gamla punkgodingar, främst musik från min högstadietid. Många av låtarna uppskattar jag av nostalgiska skäl och för att de ger energi, men vissa av låtarna är fortfarande genuint bra. En sådan låt är Dia Psalmas Kalla sinnen, från den klassiska skivan Gryningstid, som jag lyssnade till fler gånger än vad som kan vara hälsosamt under åren i mitten av 90-talet. Kalla sinnen var inte min första favorit på skivan, Emelie, Gryningsvisa i D-moll och Tro rätt, tro fel var alla låtar som jag fastnade för tidigare, men ju mer jag lyssnade på skivan, desto mer började den åttonde låten på skivan göra intryck på mig. Låten i sig är lite mer åt Strebershållet än de andra, texten är fortfarande bra, tempoväxlingarna i slutskedet av låten håller fortfarande hög klass. Det är snart 20 år sedan skivan släpptes och musiken är ganska långt ifrån det som jag lyssnar på idag, men senast idag reagerade på hur bra Kalla sinnen är, det måste vara ett tecken på att Dia Psalma gjorde något väldigt bra när de knåpade ihop den.

Dagens låt: Dia Psalma - Kalla sinnen

Broken

Jag fastande för Tim Roth när jag såg Reservoir Dogs, hans insats som infilterad snut i rånargänget i Tarantinos första film var briljant. Sedan dess har filmerna han varit med i varierat i kvalitet, men hans prestationer har alltid varit mycket bra. I en medioker film som Rob Roy dominerade han totalt, Little Odessa hade varit en rätt seg film om det inte varit för hans magnifika skådespeleri. Pulp Fiction är en av historiens bästa filmer, Roths roll där är relativt liten, men minnesvärd. De senaste åren är Funny Games en av hans starkaste filmer, men igår såg jag nog en av hans bästa insatser någonsin. Broken kretsade kring den unga flickan Skunk, Roth spelar hennes pappa Archie. Filmen var både tung och tragisk, samtidigt som man flera gånger skrattade högt åt några vassa kommentarer från Skunks kompisar. Förutom Roth imponerar Cilian Murphy och för mig nye bekantskapen Rory Kinnear, Elois Laurence, som spelar Skunk, för även hon en stor prestation. Filmen kändes lite som Tyrranosaur, lite som Fish Tank, men var lite varmare än dem. Den var verkligen inte lättsmällt, tvärtom tog den upp många tänkvärda ämnen och de olika beskrivningarna av fadersrollen var en av filmens allra största förtjänster. Det var väldigt roligt att får Tim Roth i en roll där hans skådespeleri får ta stor plats igen, han är en av de bästa aktörerna som finns i filmvärlden. Hade Tarantino haft samma status när Roth slog igenom som han har idag hade säkerligen denne britt suttit med en Oscar i sin samling, likheterna mellan honom och Tarantinos nye favorit, Christoph Waltz är slående och den sistnämnde har belönats för båda sina Tarantinofilmer. Det är bara att hoppas att Roth får visa sin kapacitet i fler roller av den kaliber rollen som Archie har, då kommer nog även han hinna belönas av akademin innan han lägger av.

Dagens låt:Magnus Ekelund & Stålet - Skuggor

Det kunde varit annorlunda

Michael Owen har bestämt sig att lägga av med fotbollen, en nyhet som kanske inte kommer som någon stor överraskning, då hans skadelista börjar bli längre än vad som är hälsosamt. När Owen slog igenom i Liverpool i slutet av 90-talet var han en av mina stora favoriter, en local lad som vräkte in mål för laget. Han följde i Fowlers fotspår, men byggde sitt spel mer på snabbhet och hade en förmåga att springa ifrån de flesta backlinjerna han ställdes mot. Han fick ett enormt genombrott med sitt mål mot Argentina i VM98, samma match som Beckham drog på sig rött kort efter en eftersläng på Diego Simeone. Owen hade alla möjligheter att bli en legend på Anfield, i samma anda som Gerrard och Carragher, men någonstans på vägen gick det fel. I samband med att Rafa Benitez kom till klubben började det ryktas intensivt om att Owen var på väg bort från klubben och med liten tid kvar på kontraktet tvingades Liverpool acceptera ett relativt lågt bud från Real Madrid. Övergången blev slutet på kärlekssagan mellan Owen och Liverpool, i stället för att bli den legend han hade kunnat bli har han gjort en hel del saker som fått oss fans att känna avsmak för honom. När han lämnade Real hamnade han i Newcastle, där han mest var skadad, efter det kontraktets utgång gjorde Owen något som är mycket svårt att acceptera. Sin skadehistorik till trots fick Owen erbjudande av Manchester United, en klubb som jag inte behöver förklara mitt hat för, och var helt plötsligt en av de anfallare som Alex Ferguson hade till förfogande vid sina laguttagningar. Där försvann den sista lilla gnutta respekt jag hade kvar för honom och det är ingen tvekan om att hans karriär inte blev vad jag hoppades på när jag var yngre. Faktum är att Owen aldrig var bättre än han var hos oss, hans snabbhet har försvunnit mer och mer med åren och med skadorna. Att han slutar känner jag mig rätt likgiltig för, men visst påminner hans besked mig lite grand om de goda tider han hade i Liverpool och jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat bli om han stannat på rätt ställe under hela karriären, precis som hans gode vän Kung Carra.

Dagens låt: Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Fel plats

Bandysäsongen är slut och igår spelades finalen för första gången på Friends Arena, ett tilltag som jag har lite svårt att acceptera. Jag har fått uppleva två finaler på Studenternas och det har varit otroligt stort, trots att ingen av dem givit något SM-guld. Det finns flera anledningar till att jag vill ha kvar finalen i Uppsala. Den första är att jag vill att bandy ska spelas utomhus. Igår var det ett par minusgrader och solsken, att då gå in i en arena och spela inomhus är fel. En annan stor anledning till mitt missnöje är att jag är emot alla dessa gigantiska arenabyggen som i mångt och mycket tar bort den stämning som hör hemma runt idrotten. Jag kan förstå att klubbarna bygger större arenor, för att tjäna mer pengar och få in mer folk, men i en final på neutral plan ska det inte ha någon betydelse. På Friends Arena är det sittplatser, man ska stå på en bandyfinal. Dessutom är det så att bandyn varit relativt förskonad från kommersialiseringen som tar över idrotten, det har inte varit pengarna som styrt i samma utsträckning som i de större, mer stadsbaserade, idrotterna, men nu spelar man alltså sin final på samma plats som vinnaren i Melodifestivalen korades. Bandyn är en sport där traditionen alltid känts viktig, även om finalen inte alltid spelats i Uppsala har det blivit en speciell plats för oss bandyfantaster. Studenternas har varit bandyns arena, där bandysporten firar sin final. Nu håller bandyn till på en fotbollsarena, inklämd mellan musik och fotboll. Jag var på plats under snöfinalen och förstår att det finns fördelar med att ha inomhusmatch, men det är verkligen inte många gånger det snöar sådana mängder som det gjorde då. Man spelar ju inte alla fotbollsfinaler inomhus för att skydda sig från regn. Jag vill ha tillbaka finalen på Studenternas och jag vill ha tillbaka Bollnäs GIF i finalen.

Dagens låt: Songs: Ohia - The black crow Vila i frid Jason Molina.

Söndag

Söndag igen, det känns som om sportlovet nyss slutade, men nu väntar den sista femdagarsveckan innan påsklovet. Sista dagen av den här veckan har jag varit ganska effektiv, med helgmått mätt. Jag har spelat korpfotboll, sprungit, promenerat, lyssnat på en P3 dokumentär, rättat läxförhör, kollat på en bandyfinal som spelades på fel arena och sett första avsnittet av säsongens Mästarnas mästare. Tillsammans med På spåret och Så mycket bättre är Mästarnas mästare det program jag ser fram emot i tv-tablån. Den här säsongen har man äntligen plockat in en bordtennisspelare i programmet, det är Mikael Appelgren som fått en plats i årets upplaga. Han kommer nog inte att gå hela vägen, åtminstone att döma av den fysiska status som flera av deltagarna har, men hans film kommer att vara säsongens stora höjdare. Äpplet glöms ibland bort när man pratar om stora spelare, han kanske inte har J-O:s och Jörgens meriter, men det betyder inte att han inte är en legend. Ett flertal EM-guld i singel, VM-guld i lag och en spelstil som var omöjlig att inte gilla. Jag minns att jag såg honom spela i SOC i Sundsvall när jag var 8-9 år, då slog han Waldner i skilje i semi och sedan Saive, har jag för mig, i finalen på samma sätt. Långa dueller, spel långt bakom bordet och vinklar som ibland kändes omöjliga. Äpplet var en publikspelare och förtjänar verkligen en plats i Mästarnas mästare. Nu kommer han inte vara med förrän i den andra gruppen, ska jag plocka någon favorit i den första är det nog Mogren eller Forsberg. Hur som helst, roligt att det är igång igen.

Dagens låt: Madness - It must be love

Tv-spelstumme

Nu har jag varit världsetta i några dagar och lämnat karriärläget för att försöka vinna mot alla spelare på den svåraste nivån, det är onekligen knivigare att möta spelarna på den nivån, men också roligare. En sak jag märker när jag spelar är att jag inte riktigt är tränad att spela under några längre perioder, min tumme börjar nämligen att värka efter en dryg timme. Idag, efter två timmars spel igår, är översidan av mina högra tumme torr och hård, efter allt tryckande under mina försök att passera en hårt servande Juan Carlos Ferrero vid tv:n. Jag förstår inte riktigt hur mina tummar kan bli slitna av en x-box-handkontroll, den är perfekt formad för att ligga bra i händerna och knapparna är även de skonsamma. Annat var det förr. När jag var yngre och spelade Nintendo, med kantiga dosor, stenhårda och kantiga styrknappar, hade jag aldrig ont i händerna, trots att jag satt i många fler timmar och säkerligen tryckte ännu hårdare än jag gör nu. Jag vet inte om det är barnskinnet i händerna som gör att man kunde spela längre då än nu, jag kan ju inte direkt skylla på slitna arbetarfingrar, i min bransch tar inte händerna så mycket stryk, mer än att de kanske får tusch på sig när tavelsudden är försvunnen. Egentligen är det ganska bra att jag inte kan sitta mer än en timme åt gången och spela, jag har ju faktiskt andra saker att göra också, kanske är det precis det som min tumme försöker att förklara för mig.

Dagens låt: Mattias Alkbergs Begravning

Framtidstro

Egentligen ska inte en seger mot Tottenham kännas så otroligt viktig som segern vi tog igår, egentligen ska inte en seger i en match som faktiskt med största sannolikhet kommer ha ganska liten betydelse för vår slutplacering inte ge sådan glädje, men 3-2-vinsten mot Spurs igår var speciell. Vi har den här säsongen haft förtvivlat svårt att ta vinster mot lag som ligger i toppen, vid flera tillfällen har vi varit i ledning, kontrollerat, för att sedan tappa matchen på individuella misstag. Igår tog vi ledningen med 1-0 och hade därefter rätt bra koll på motståndet, fram till sista minuten i första halvlek. Återigen släppte vi då in ett mål efter ett inlägg från kanten, en hög boll som vi inte lyckades komma först på. I inledningen av andra halvlek small det igen, efter en hög boll in mot straffområdet, såklart. 1-0 hade blivit 1-2, som så många gånger förr hade vi tappat en ledning mot ett lag i toppen och spelet började rasa samman. Spurs hade koll på spelet och skapade en del chanser. Från ingenstans kom dock en lös hemåtpassning av Kyle Walker i Spurs, Lloris lyckades inte få undan den, i stället stod helt plötsligt Stewart Downing, det senaste årets hackkyckling, med bollen vid fötterna och enbart en back mellan sig och en kvittering. Med fel fot drar han in 2-2, mellan benen på en hjälplös Vertonghen. Sådana mål är det vi som brukar ställa till, matcherna mot City i år har båda slutat med att vi givit bort klara segrar efter försvarsmissar, men den här gången var det våra motståndare som slappnade av och gav oss en biljett in i matchen igen. Det skulle inte stanna där, efter en trasslig situation vid en hörna lyckas Spurs rensa, för att sedan, genom Defoe, slå in bollen tillbaka i eget straffområde. Bollen hamnar hos Suarez, han fälls. Tidigare under säsongen har Suarez inte fått de straffar han skulle haft, men den här gången blåste domaren. Att vi fick straff kändes viktigt, Suarez har dragit ner sitt filmande väldigt mycket och jag tror att domarna börjar märka det. Han är inget helgon, men nu när han står upp oftare är det större chans att han får straff när han verkligen blir fälld, domarna behöver inte vara rädd för att han ska slänga sig i samma utsträckning som tidigare. Att straffen gick i mål var såklart viktigt och när domaren blåste av knappa tio minuter senare var det många glädjande känslor som gick genom kroppen. Vi hade slagit ett topplag. Vi hade vänt ett underläge. Vi hade det flyt vi saknat under säsongen. Vi hade visat att vi är ett lag att räkna med. Rodgers har fortfarande en hel del att göra med vår trupp, vi behöver bl.a stärka backlinjen med minst en ny mittback, men vi är på rätt väg. Suarez, Coutinho, Sturridge och en nyuppvaknad Downing gör att vår offensiv ser mer spännande ut än på många år, med Raheem Sterling där bakom känns det såklart ännu bättre. Vi kommer inte att ta någon CL-plats den här säsongen, men till nästa år känns det realistiskt att tro att det ska gå, om Suarez inte lämnar.

Dagens låt: Nick Cave & the Bad seeds - Jubilee street

Felval

Jag har lyckats dra på mig en förkylning, inte direkt något jag uppskattar, då jag blir lite lätt rastlös av att inte kunna träna. Igår var jag så seg på dagen att jag kände för att titta på en mindre avancerad film, valet föll på¨Wrong Turn 2, där Henry Rolling någor överraskande hade en roll. Hur som helst, mindre avancerad var en underdrift när det kommer till både handling och skådespelarinsatser i filmen. Jag minns att jag såg den första filmen i serien för några år sedan, jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den, så jag antar att den inte var någon höjdare. Uppföljaren kommer jag minnas att jag sett, av den enkla anledning att den var dålig och då menar jag att den var dålig för att vara en uppföljare till en medioker rysare. Det var uppenbart att man hade köpt in en stor mängd tarmar till filminspelningen, dem använde man så fort tillfälle gavs. Henry Rollins var filmens behållning, egentligen mest för att det var han. Wrong turn 2, alltså ingen film som behöver ses.

Dagens låt: Nordpolen - När blodet pumpar i dig

Semesterfoton och skadeglädje

När jag gick i fjärde klass hade jag en lärare som tyckte att det var en bra idé att prata om ni egna semesterresor, ett grepp som jag hade väldigt svårt att förstå meningen med. Igår gjorde jag nästan samma sak själv, jag visade nämligen mina semesterbilder för en av mina klasser. Bilderna som jag hade med och visade upp var från vårt besök i Tjernobyl i somras, anledningen till att jag valde att ta med dem var att vi jobbar med energikällor nu och en av de källor vi diskuterar är kärnkraftverken. Besöket i Tjernobyl och Pripjet var verkligen givande och det kändes som om det gick förmedla lite av den känsla besöket gav med hjälp av bilderna.
Min nästa semester är förresten bokad och klar nu, i maj åker jag, David och Johan till Liverpool, där ska vi bevittna Kung Carras sista match och det bli ett privilegium att få hylla honom en sista gång. Matchen kommer antagligen att vara betydelselös, åtminstone för oss, QPR kan ha en del att spela för, men det spelar egentligen ingen större roll, då det är andra saker som kommer att höja känslan runt arenan. Vi är inte inblandad i de stora matcherna i år och då får man, i stället för att supportra sitt lag, fokusera på att det ska gå dåligt för de lag man ogillar. I mitt fall är det Manchester United som hamnar i fokus när det gäller lag jag ogillar. De spelade i tisdags, mot Real Madrid, som jag vanligtvis också ogillar. Matchen avgjordes efter ett otroligt tveksamt domslut, där Uniteds kanske vidrigaste spelare, Nani, visades ut. Den skadeglädje jag kände när Ferguson rusade ner från sin plats på bänken för att skrika åt domaren var otroligt stor, efter alla de gånger domaren givit United fördelar genom åren fick de känna på hur det känns att dömas bort från en match. Precis som Shelvey blev bortdömd mot United i år, precis som King Kenny blev bortdömd i sin första match vid rodret för två år sedan. Ju rödare Ferguson blev i ansiktet, desto varmare blev jag inombords. Jag kan inte glädja mig åt några framgångar för oss i årets Champions League, men jag kunde verkligen glädja mig åt Uniteds motgång och det är alltid något.

Dagens låt: Beach House - Myth

Leonard Cohen

Jag bokade spännande konsertbiljetter i fredags, det är Leonard Cohen som kommer till Sverige och Globen i augusti som jag ska se. Cohen är en artist som jag har ett långt förhållande till, min mor och far spelade nämligen hans musik ofta i bilen när jag var yngre och när jag blivit äldre har jag letat mig bakåt i hans låtkatalog och insett att den där hesa stämman som sjöng I´m your man i bilen när jag var barn har varit del i mängder av vackra låtar genom åren. Han har dessutom ett mycket intressant liv bakom sig Cohen, där han förutom att varit stor artist spenderat tid i ett buddistiskt kloster.Från det klostret minns jag att han hade en pratstund med Stina Dabrowski i något av hennes program, han verkade oerhört klok och sympatisk under intervjun och det intrycket har jag fått av honom varje gång jag sett honom göra uttalanden. Han må ha blivit gammal nu, men hans röst låter fortfarande högklassig och det ska blir fantastiskt roligt att se honom uppträda. Att det är mor och far som är med mig på spelningen känns på något sätt naturligt, då det är deras förtjänst att jag upptäckt denna magnifika artist. Långt kvar till augusti fortfarande, men jag ser verkligen fram emot det.
Trots att jag inte spelat så myclet idag har jag lyckats klättra till plats 16 på världsrankingen och plockat hem både Australien Open och Franska öppna, succén fortsätter med andra ord.

Dagens låt: Leonard Cohen - Bird on a wire

Mammafirande

Idag har jag varit på födelsedagsfirande, det var min kära mor som fyllde 58 och det vill man ju inte missa. Firandet gick av stapeln i Svedja och dagen till ära hade farsan bakat en mycket god kolatårta, som det inte bar några problem att trycka i sig några bitar av. Med i firandet var såklart också lille Henry, han och jag har således hunnit med en hel del lekande under de timmar som jag var hemma på besök. Det vanligaste lekinslaget uner dagen var att hälla ut alla mammas syknappar, för att sedan lägga tillbaka alla i lådan igen, därefter hälla ut dem och än en gång lägga tillbaka dem, och så vidare. Munnen går i ett på honom nu och det blir lättare och lättare att förstå vad han vill ha sagt när orden börjar spruta. Mellan firande och lekande hann jag med att se Johan Olssons mäktiga insats på femmilen i skid-VM, det var längesen jag var så inne i ett idrottsevenemang som inte innehöll fotboll eller bandyboll, men det var så häftigt att se honom gå ifrån hela fältet och sedan hålla hela vägen in i mål. Vanligtvis brukar de där loppen vara samåkning i 49 km och sedan en spurt som Northug vinner, men den här gången blev det alltså annorlunda och kanske kan det här locka fler åkare att prova på att gå ifrån under loppen. Gemensamma starter är oftast trist och jag skulle gärna slippa det, men när loppen blir som idag är väldigt bra underhållning. I morgon är det dags att börja jobba igen och jag känner mig relativt utvilad, nu väntar fyra veckors jobb innan påsken kommer, som vanligt kommer säkert veckorna att springa iväg.
Idag tog jag mig in på topp 30 på världsrankingen, har nämligen klättrat till plats 29 nu, efter att bl.a slagit självaste Federer i en final. Förstaplatsen börjar närma sig.

Dagens låt: Leonard Cohen - So long Marianne

Pengabrorsbesök

Den nionde november spelade Moneybrother här i Gävle, då var jag och Malin i Stockholm och såg Band of Horses, så för första gången sedan jag flyttade till stan missade jag en spelning med pengabrorsan. Vi hade tur, för igår var Moneybrother tillbaka i Gävle, efter en snabbt inkastad spelning på All Star. Jag, Malin, Gorbatjov och Malins syster hade letat oss till klubben, för att se hur den här årgången av bandet skulle låta. Varken lokalen eller tiden var ideal för en spelning, trångt klubbgolv vid halv tolv en löningsfredag är inte direkt det man ber om när man ska lyssna på musik, men trots det gjorde Moneybrother en bra spelning. De långsammare låtarna, som brukar vara mina favoriter, var bortplockade ur setlisten, gissningsvis för att man inte ville bli överröstade av fulla tonåringar, men en spelning med Moneybrother blir aldrig perfekt utan Blow him back into my arms och eftersom den inte var med den här gången kändes det att något saknades. Man spelade i en knapp timme och rev av de flesta av de lite snabbare hitsen, bäst var det i extranumret It´s been hurting all the way with you Joanna och långköraren Positive vibrations. Det kan inte vara enkelt att gå in och försöka ta över lokalen en sån här kväll, men Wendin med band gjorde det bra, när bandet spelade var det inget annat som störde och det var något som jag var inställd på att det skulle bli problematiskt. De flesta på All Star var nog där för att se musiken och det var en positiv överraskning, jag hade trott att det skulle vara mängder av dräggfulla folk, men så var inte fallet. Överlag en positiv afton och roligt att få se Moneybrother även på den här turnén.
Förresten, nu ligger jag 42:a på världsrankingen och har just plockat hem en Davis Cup-titel till Sverige, snart får Federer, Nadal och de andra göra plats i toppen på rankingen.

Dagens låt: Moneybrother - Blow him back into my arms