Vad saknades?

Säsongens tuffaste period är nu avklarad, med tre svåra bortamatcher på kort tid. Att ta tre poäng på matcherna mot Spurs, City och Chelsea är godkänt, men det känns verkligen som om det kunnat bli ännu bättre, om man bortser från de felaktiga domslut vi drabbades av, varför fick vi inga poäng med oss från de två senaste matcherna?
Mot Tottenham fick vi se vad vårt lag är kapabelt till när spelarna är utvilade, vi visade upp ett spel som utan tvekan håller för att konkurrera om en ligatitel. Citymatchen visade att vi kan mäta oss med de bästa lagen, men både där och i Chelseamatchen blev det tydligt vad som saknas för att vi ska nå ända fram. Skadorna på Gerrard och Sturridge har gjort att vi har en otroligt tunn trupp och under det tuffa matchande som varit nu på sistone har det märkts på en hel del av spelarna. Vårt mittfält, som var briljant mot Spurs, hängde inte alls med mot Chelsea och det berodde nog inte enbart på att motståndet var bättre, Allen, Henderson och Lucas såg trötta och sega ut. Samma sak kan sägas om Coutinho, som inte alls kom upp i den standard som krävs av honom i en toppmatch. Visst är det roligt att juniorer kan ta plats på bänken, men som fallet var igår satt de där av den anledningen att det helt enkelt inte fanns några alternativ och det är inte bra. Vi har en startelva för toppstriden, men vi har inte truppen för det. Över 38 matcher har jag väldigt svårt att se hur vi ska kunna konkurrera med Chelsea och City, som varje match kan vila 5-6 landslagsspelare och ändå ställa upp med ett slagkraftigt lag. Utan att göra några spelmässiga jämförelser är det intressant att titta på hur Evertonmatchen slutade, där hade vi Daniel Sturridge på bänken och när vi kunde kasta in honom under den sista stunden av matchen lyckades vi också få till en kvittering. Mot City och Chelsea fanns det ingen kraft att byta in och fick vi också se oss besegrade med uddamålet, något som säkert blivit fallet även mot Everton om vi haft samma bänk som igår. Det är väldigt mycket som känns positivt kring Liverpool nu, 2013 har varit ett väldigt bra år och Rodgers tar oss steg för steg närmare toppen, men om vi ska ta oss ända fram behöver vi bredda truppen. Med bredda truppen menar jag inte att vi ska köpa in breddspelare, vi ska se till, som de andra topplagen, att ha 17-18 spelare som är startspelare, men inte behöver starta varje match. En ordinarie elva idag kan ge en bänk med Allen, Sterling, Agger, Flanagan, Aspas, Alberto och Jones, med några skador på startspelare försvinner vår chans att förändra matchbilden genom byten.
Men. Spelar vi våra kort rätt i januari har vi väldigt god chanser att ta hem en CL-plats och det är ju trots allt så att vi, trots truppbredden, varit några felaktiga domslut från att plocka med oss poäng från båda de två senaste matcherna. Vi har vårt bästa startelva på flera år och många av spelarna är i en ålder där de fortfarande utvecklas, det finns all anledning att se positivt på 2014.

2013

Då börjar året lida mot sitt slut och som vanligt är det dags för mig att lista lite av det som skett under de senaste tolv månaderna:

Årets skiva: Nick Cave & the Bad Seeds - Push the sky away




Årets prestation: Jag genomförde Stockholm Maraton

Årets konsert: Nick Cave, Annexet

Årets avsked: Jamie Carragher, en legend lade skorna på hyllan.

Årets whisky: Min Mackmyra, tre år, men väldigt god.

Årets dryck: Guinness på Cavern

Årets bokning: Biljetterna till derbyt i januari.

Årets upptäckt, musik: Israel Nash Gripka

Årets film: 1. Prisoners 2. Broken 3. Django Unchained

Årets mest saknade: Morrissey, men en självbiografi kom det i alla fall.

Årets mest spelade: Håkan Hellström - Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Årets kaffe: Diablo.

Årets roligaste: TSKNAS

Årets händelse i Gävle: Israel Nash Gripka i Lilla Gasklockan

Årets mäktigaste musik: Leonard Cohen i Globen.

Årets gåshud: YNWA på Anfield, igen.

Årets serie: Derek

Årets varmaste: Vår loppisstund i Röste

Årets program: Så mycket bättre, Ebbot.

Årets upptäckt: Sushi

Årets godaste: Flapjacks

Årets rookie: Yllet, nykomling i familjen.

Årets mest enformiga: Maten i Polen

Årets starkaste resa: Auschwitz

Årets jag-var-där: Carraghers avskedsmatch, med ribbskottet och allt.

Årets expert: Erik Niva

Årets spel: OSM i mobilen.

Årets mest frustrerande: Bollnäs hemmaform.

Årets festivalmat: Tzaispett och potatis

Årets souvenir: Henrys Liverpool-tröja

Årets fulaste plagg: Liverpools nya andraställ.

Årets åldringssyssla: På spåret varje fredag

Årets tidning: Offside 

Årets läsning: Morrisseys självbiografi, dock ej påbörjad än.

Årets comeback: Weeping Willows första singelsläpp på nästan sju år.

Årets besvikelse, film: Wolverine

Årets löpare: Jag, Gävle halvmara, Stockholm Maraton, Vildmarksmilen, Hälsingegårdsstafetten och Lidingöloppet.

Årets pass: X-fit

Årets skådespelarinsats: Hugh Jackman, Prisoners

Årets rundtur: Anfield med Alan Kennedy

Årets titel: Julligaledning

Årets Värvet-intervjuer: Ernst Kirschsteiger och Erik Niva

Årets mest inkompetenta: Bandydomarna, alltid.

Årets filmpepp: X-men, nästa år smäller det.

Årets sportprestation, ej fotboll: Johan Olssons femmil

Årets blötaste, kallaste: Målgången på Stockholm Maraton

Årets soppa: Luis Suarez.

Årets kör: First Aid Kit, backade upp en fenomenal Conor Oberst.

Årets fritidssyssla: TV-spelande

Årets vad-i-helvete?: Magnus Ekelunds förbandsinsats på Berns innan Glasvegas.

Årets roligaste gävlebesök: Magnus Betnér och Soran Ismail


Årets jobbigaste: Kyparen på All Star

Årets glesaste: Publiken på stadsfesten i Bollnäs.

Årets lunch: Paltbröd och fläsk på Pigalle

Årets läsning: Sonic Magazine, 100 bästa svenska skivorna.


Årets duo: Magnus Carlson och Ebbot, som jag hade turen att få se två gånger på bara några dagar.

Årets doktor: Doktor Alban, som gjorde en spelning i Gävle i somras.

Årets inledning: 1-0, 1-0, 1-0, äntligen fick vi börja på ett positivt sätt.

Årets WoW-topp: Phosphorescent

Årets frontman: Tom Smith, Editors

Årets sjukaste: Gareth Bales övergångssumma

Årets skitigaste: Tjurruset

Årets cover: Vem kan segla förutan vind? av Glasvegas

Årets allsång: We all dream of a team of Carraghers

Raheems återkomst

När Raheem Sterling spelade mot Hull för en knapp månad sedan stod han för en otroligt dålig insats, hans bolltouch var dålig och hans offensiva försök stannade ofta med att han sprang rakt in i försvararna. Tillsammans med Victor Moses skulle han supportra Suarez i offensiven, men lyckades inte med någonting. Under försäsongen hade han sett han både vassare och starkare ut än tidigare, men när Premier League kom igång var det som bortblåst, ett par bleka inhopp och försök som wingback, men inget lyckades. Bakom Sterling började det pratas om att Jordon Ibe kanske var en större talang och mer värd att satsa på, ett lån av Sterling till något av bottenlagen kändes troligt. Självförtroendet verkade inte finnas där överhuvudtaget.  Lägg till det en del problem utanför planen, så ger det en liten bild av vad som föll från hans axlar när han slog in det enkla målet mot Norwich för några veckor sedan. När Sterling satte 5-1 mot Norwich var matchen sedan länge avgjord och målet kom givetvis i skymundan av Suarez show, men att döma av det man sett av vår unge talang i de senaste tre matcherna hade målet stor betydelse. Mot West Ham var Sterling väldigt bra, mot Spurs var han ännu bättre och i matchen mot Cardiff stod han än en gång för en bra insats, som han krönte med sitt tredje mål på fyra matcher. Det är lätt att glömma hur ung Sterling är och det är ingen tvekan om att han fick ta för stort ansvar under inledningen av den förra säsongen, att han dessutom fick göra landslagsdebut gjorde att hypen kring honom nådde höjder som han antagligen inte var redo för. Det jag såg i Sterling då var en snabb spelare, med okej teknik, men dåligt spelsinne och en tendens att missa en hel del målchanser. De senaste matcherna har vi fått se en annan Raheem Sterling, fortfarande snabb givetvis, men nu gör han också mål på några av de chanser han får. Jag är också rätt övertygad om att den crossboll Sterling slog till Henderson innan vårt andra mål mot Spurs inte ens funnits med som alternativ om han fått samma läge för ett år sedan. Skadan på Daniel Sturridge har visat sig bli ett bra tillfälle för Sterling att visa att han kan bli den spelare vi alla hoppades på och som han terroriserade Spurs försvar förra helgen var det nog inte många som saknade skyttekungen som avgjorde våra tre första matcher. Jag fruktade att skadan på Sturridge skulle ta oss bort från toppstriden, i stället har den givit oss ytterligare en offensiv spelare med bra självförtroende, det trodde jag inte när jag satt i soffan och svor långa ramsor över matchen mot Hull.

Klappförberedelser

Bocken har brunnit här i Gävle, snön är i stort sett borta och den enda nederbörd vi bjuds på är regn, men nu har jag jullov och det gör att jag ändå inte har några större problem att få till någon julstämning. Idag är det dags att tända det sista ljuset och i övermorgon är det Julafton. I morgonkväll är det således dags för den årliga julrimskvällen och jag har börjat fila på några av rimmen i huvudet, det gäller att få till en bra kombination av ledtrådar och fyndigheter och det kan kräva vissa mentala förberedelser. Det är säkert femtonde året i rad som vi sitter och skriver rim på våra julklappar, jag minns inte riktigt hur det började, men jag vet att jag alltid tyckt att det varit roligt att sitta vid tv:n med glögg och julgodis och försöka hitta på ord som man kan få in i Nightmare before christmas-rim eller hur man rimmar på böcker man knappt vet handlingen på. Numera är rimmandet en given del i jultraditionerna, vilket är tur eftersom den enda uppesittarkväll som erbjuds är Bingolottos. Innan jag kan rimma på några julklappar måste jag dock ta tag i inslagningarna, som tur är är Malin en mycket skicklig inslagerska och brukar inte ha något emot att hjälpa mig med den biten, för jag måste erkänna att jag ogillar inslagande lika mycket som jag gillar rimmande. Hur man än gör så blir det ojämnt, knöligt eller snett, när man väl tror att man lyckats märker man att man tagit för lite papper och måste försöka skarva utan att det ser allt för illa ut. Hur som helst, att julen är här är något som jag gillar skarpt.

Dagens låt: The National - Sea of love

Stolthet

Jag är alltid stolt över att vara supporter till Liverpool, men jag kan inte säga annat än att jag var extra stolt när jag drog på mig min Liverpool-mössa och gick till jobbet på måndagmorgonen. En av anledningarna till det var såklart vår fantastiska insats mot Spurs under söndagen, vilket är en av de bästa matcher jag sett ett Liverpool-lag göra under mina snart 25 år som supporter. 5-0-vinsten var dock inte den enda anledningen, det fanns fler saker som värmde Liverpool-hjärtat i helgen. Min systerson fyller fyra år nästa år och sedan han föddes har jag gjort allt som står i min makt för att få honom att gilla Liverpool, han har bland annat två matchtröjor och har vid några tillfällen haft med sig en Gerrard-actionfigur när han ska sova. Det finns stora chanser att han i framtiden kommer att bli en del av av vår fanskara och det känns otroligt bra att han då inte bara kommer att följa ett lag med historia, själ och hjärta, utan att han även blir en del av de fans som i helgen återigen placerade sig i toppen på insamlingen till Musikhjälpen. Man kan inte bli annat än stolt över att vara Liverpool-supporter när man ser listan i fanskampen. Vi Liverpool-fans samlade in hela 76950 kronor, att jämföra med t.ex Arsenal, som var näst bäst av PL-lagens, 48100 kr, eller Uniteds 8025 kr. Det här påverkas såklart av att den hängivne Liverpool-supporterna Soran Ismail varit med och dragit igång det här, men det här säger också något om den supporterskara vi är en del av. Vårt mantra You´ll never walk alone är inte bara vackra ord i en sång eller en text att fylla våra halsdukar med, det är också ett sätt att tänka och ett sätt vara. Tack vare insamlingarna som Musikhjälpen ordnade kommer chansen för kvinnor att överleva sin graviditet öka, pengar kommer att göra så att fler barn i världen får växa upp med sina mammor och en del i det har Liverpools svenska supportrar. Att vara en del av den här fanskaran är något jag är väldigt stolt över och om min systerson, när han blir stor nog, väljer att följa Liverpool är det här en av anledningarna till att det kommer att kännas helt rätt.

Champions League-saknad

Champions League-kväll på Viasat, en drös med intressanta matcher att zappa mellan, några mål att imponeras av och några resultat att reagera över. Trivsamma kvällar vid tv:n, så ska inte Champions League-kvällar vara. De ska innehålla ångest, dagar av förberedelser, preliminära startelvor, räknande på resultat, tabeller och möjliga utgångar. Jag saknar otroligt mycket att se Liverpool i CL, de här vardagskvällarna när vintern kommer var för några år sedan givna höjdpunkter. Från det att man satt och följde gruppspelslottningarna live, till dess att vi slogs ut, eller vann, var det fantastiskt roligt att följa turneringen. Numer känns det som en turnering som de andra lagen spelar, vi har inte varit riktigt nära de senaste säsongerna och det känns som en evighet sedan vi var ett av de lag som i december kämpade om en plats bland de sista sexton.
Europa League har en viss tjusning, men det känns lite som att spela Ligacupen, går man långt är det roligt, åker man tidigt är det inte hela världen. Champions League däremot, där var varje match viktig, varje insläppt mål tungt, varje gjort mål en fröjd och en vinst kunde göra att man för en stund förträngde en uddamålsförlust mot Crystal Palace. Jag vill ha tillbaka vår plats i CL, jag vill ha en sen onsdagskväll i november med bortamatch i Florens eller hemmamatch mot något tyskt topplag, jag vill att vi ska mäta oss med de allra bästa i Europa igen. Vi hör hemma i den här turneringen, men för varje år som vi missar känns det som vi kommer längre och längre ifrån den här gruppen av lag som gör upp om titeln. Det finns många anledningar till att vi måste tillbaka till Champions League, ekonomiskt är det givetvis ett måste på sikt, även om vi vill fortsätta ha en stor fanbase runt om i värden, men främst för att det är så otroligt roligt att vara med. När man en gång varit med och fått uppleva Champions League-spel vill man ha mer. Rafa Benitez fick en hel del kritik under sin tid hos oss, delvis befogad, men man får inte glömma att vi under honom var bortskämd med spel i Europas finaste turnering, dessutom ofta bra resultat. Jag hoppas innerligt att Rodgers är den tränare som tar oss tillbaka till finrummet, om inte till nästa säsong, så till året därefter. Ge mig tillbaka Champions League-kvällarna.

Ny låt från WW

På min 25-årsdag släppte Weeping Willows sin senaste skiva, Fear & Love. Sedan dess har man inte kommit med något nytt material och jag har fruktat att det skulle bli så att deras femte skiva blev deras sista, medlemmarna i bandet har mängder av olika projekt och Magnus själv har sjungit in både jazz och annan musik. Härom veckan kom dock We´re in different places now ut och efter bara en lyssning inser jag hur mycket jag har saknat att få ny musik från mitt favoritband. Jag har sett dem live ett flertal gånger under de här åren och det är såklart fantastiskt roligt, men den där känslan att få höra nya låtar i livetappning har saknats och även om de gamla låtarna fortfarande är otroligt bra är det inget jag inte hört förut. Det är inte så att man kan tröttna på att höra Broken Promise Land, While I´m still strong och de andra låtarna spelas framför en, men den där extra gnistan som ovissheten kring hur det kommer att låta har saknats. Nu har jag biljett till bandets spelning i Gävle i april och då kommer man att ha en helt ny skiva i bagaget, vilket såklart är otroligt spännande. Den nya låten är det enda jag hört av den kommande skivan än, men att döma av den verkar det som om Weeping Willows gått tillbaka till rötterna, den skulle utan problem kunnat vara en av låtarna på underskattade Endless night och det är ett väldigt bra betyg. De tre senaste skivorna har varit väldigt bra, men något ojämna, främst har de inte haft samma storhet som de första två och det känns som om We´re in different places now är det första smakprovet på vad som kommer att vara en skiva från ett pampigt Weeping Willows och efter att ha lyssnat på låten ett tjugotal gånger inser jag hur mycket jag saknat det soundet. Några av originalmedlemmarna har försvunnit, sedan senast har basisten Stefan Axelsen försvunnit, åtminstone ser det så ut i videon och med tanke på att han inte heller var med på sommarturnén antar jag att han hoppat av, men det som fick mig att överge trallpunken och i stället lägga mitt musikfokus på Weeping Willows och deras förebilder finns kvar. I februari kommer den nya skivan, att påstå att jag ser fram emot den är en underdrift.

Dagens låt: Weeping Willows - We´re in different places now

Julkalender

Vår vana trogen har jag och Malin givit årets julkalender en chans, det hör ju trots allt julen till att se åtminstone något avsnitt. I år är det Barna Hedenhös som stor i fokus, jag läste den bokserien när jag var yngre och känner därför igen karaktärerna. Efter att ha sett åtta avsnitt känns det som om jag kommer försöka se även de kommande, det är lite småroligt bitvis och insatserna som görs av Fredde Granberg, Sissela Benn, Björn Gustafsson och en av skådespelarna från Ingen bor i skogen gör det inte sämre. Som jag mindes det tyckte jag om att läsa om familjen Hedenhös när jag var mindre, men mamma berättade för mig att så inte riktigt var fallet och nu när jag tänker efter tror jag att hon har rätt, det var inte speciellt mycket action i böckerna om Hedenhös. Jag kan inte riktigt förstå hur man hann med att följa kalendern förr i tiden, när man inte kunde använda sig av SVTplay, men nu när man kan titta lite när man vill underlättar det verkligen vårt försök att se de avsnitt som visas. 12 minuter varje dag för att trissa upp julstämningen en aning, det är absolut värt det, nu när snön dessutom är här och ingen bränt upp julbocken här i Gävle än känns det att julen är på ingång.

Dagens låt: Weeping Willows - We´re in different places now

Om att förlåta Suarez

Det är få gånger jag sett spelare göra en sådan fantastisk insats som Luis Suarez gjorde mot Norwich, när han tog sats för frisparken som resulterade i hans fjärde mål var jag säker på att han skulle sätta den, för han lyckades verkligen med allt han tog sig för. Suarez har ett enormt register och visar upp en effektivitet som är helt makalös. Att han är en av de bästa spelare vi haft under min tid som supporter råder det ingen tvekan om, när det gäller anfallsplatsen skulle jag vilja påstå att han är den bästa vi haft under hela Premier League-eran. Bättre än en formtoppad Torres, bättre än Michael Owen och bättre än Fowler. Han gör mål i boxen, utanför boxen, på frisparkar, på hörnor och till och med på huvudet, dessutom har han ett passningsspel som hotar våra motståndare. Suarez är världsklass rakt igenom, men så var det det där som hände i somras.
När skriverierna var som värst runt Suarez, när varenda uttalande han gjorde kändes som en kniv i ryggen kände jag inget annat än förakt för honom. Efter att vi backat upp honom vid hans mindre kloka aktioner försökte han lämna oss på ett smutsigt sätt, kan måhända vara några av hans uttalanden som översattes fel och överanalyserades, men det råder ingen tvekan om att han ville bort till varje pris. Jag sade då att jag inte kunde se mig själv jubla över ett av hans mål igen, det bröt jag ganska snabbt, ett mål för oss ger automatiskt jubel. När jag såg uppvisningen igår började jag fundera över om jag förlåtit honom för det han gjorde, om hans spel sedan återkomsten gjort att jag glömt hur otroligt besviken jag var under sommaren? Kan man bete sig hur som helst, men komma undan med det eftersom man är en briljant fotbollsspelare? Efter att ha funderat en hel del på det här inser jag att jag inte förlåtit det han gjorde, jag skulle aldrig välja att köpa en tröja med hans namn och jag försvarar väldigt sällans hans aktioner på planen, trots att han är vår bäste spelare, men det absolut bästa för Liverpool är att Suarez är i klubben och att han spelar som han gör nu och efter det att det stod klart att han inte fick lämna har inte någon gång gjort någonting som man blivit besviken på. Hans prestationer på planen den här säsongen är outstanding och för varje sådan match blir mitt agg mot honom något mindre. Egentligen är det ju inte Suarez det är fel på, det är den moderna fotbollsvärlden, där ett kontrakt inte betyder någonting, där agenter hjälper spelare bort från klubbar, där pengar styr och där man inte är någon om man inte spelar i Champions League. Den här fotbollsvärlden är Luis Suarez en del av och med det i åtanke blir hans aktioner inte lika oförlåtliga. Nu är Luis Suarez också en del av Liverpool Football Club och ju längre han är det desto bättre är det, så jag hoppas han inser hur lyckligt lottad han är, jag hoppas han tar oss till Champions League och även nästa säsong smäller in hattrick mot Norwich.

Hungerspel

Jag och Malin var på bio igår, filmen vi såg var den andra delen av Hungerspelen. När vi såg den första tyckte jag att den var helt okej, en underhållande film som, för att vara en ungdomsfilm, hade en hel del tankeväckande delar. Uppföljaren var, minst sagt, strået vassare. Det var spännande och man har etablerat karaktärerna på ett sådant sätt att man verkligen bryr sig om hur det går för dem. Jennifer Lawrence, som spelar huvudrollen, är otroligt bra och fortsätter att imponera med sina insatser i filmvärlden. I Winter´s bone var hon suverän, som Mystique i X-men var hon jättebra och i Silver Linings Playbook stod hon för en prestation som gav en välförtjänt Oscar. Rollen i Hungerspelen är perfekt för henne och jag förstår att det är många av tjejerna jag har som elever i skolan som älskar de här böckerna, för det är inte direkt vanligt med en hjältinna av den här kalibern. När jag var ung kan jag inte minnas att det fanns någon karaktär som är i närheten av Katniss Everdeen i Hungerspelen. Vi hade Arnold, Bruce Willis, Van Damme, Dolph Lundgren osv, men kvinnlig actionhjältar fanns det, mig veterligen, inga. Förutom Lawrence är det roligt att se Woody Harrelson i en bra roll, det borde man få göra oftare. Jag ser verkligen fram emot avslutningen på den här filmserien, mycket mer än jag hade förväntat mig efter den första filmen. Utmaningen nu är att se till att mina elever inte avslöjar något om filmen i deras kommande recensioner av den sista boken.

Dagens låt: Thåström - Kärlek är för dom

Decemberångest

December, när man är fotbollssupporter är det en månad laddad av mycket ångest. Att den för vår del inleddes med en skada på en av våra viktigaste spelare och säsongens hittills största bottennapp gjorde inte direkt ångesten mindre. Nu går vi in i säsongens kanske mest hektiska skede utan en av våra vassaste målskyttar och med ett, gissningsvis, stukat självförtroende, vilket såklart inte känns idealiskt. Det är lätt att man blir negativ efter en helg som denna, men det var tyvärr smärtsamt tydligt i matchen mot Hull att bredden på vår trupp inte är den allra bästa. Med en skadad Sturridge och en halvskadad Coutinho fick Victor Moses och Raheem Sterling starta i offensiva roller och det slog onekligen inte speciellt väl ut. Ingen av dem har någon större spelförståelse utan är beroende av framspelningar från lagkamrater, för att kunna utmana på djupet med fart. Utan Coutinho och med Suarez allra längst fram är det väldigt få på planen som kan stå för det kreativa spelet ute på planen och slå just de passningarna. Gerrard glimtar till, men inte tillräckligt ofta. Henderson jobbar hårt, men någon spelfördelare är han inte. Lucas är inte den spelare som slår passningar som skapar offensiva farligheter. Finns rätt kvalitet hos Luis Alberto för att komma in och slå de avgörande passningarna? Är Iago Aspas bättre än han visade innan skadan? Jag är väldigt tveksam till att det är så och i sådana fall är vi otroligt beroende av att våra tre offensiva stjärnor inte missar matcher, att vi kan klara oss utan av dem har vi visat under slutet av förra säsongen och under inledningen av denna, men när vi saknar två har vi inte de hot jag önskar framåt. Jämför man vår bredd med de andra lagen i toppen är vi inte på samma nivå, vi saknar den där stjärnspelaren som vi misslyckades med att värva i sommar(Mkhitaryan, Willian, Diego Costa). Sturridge är en klasspelare, Luis Suarez är en av världens bästa anfallare och Coutinho har visat flera gånger att han dyrka upp försvar, men vi hade behövt en till spelare som sätter skräck i motståndarna. Visst är Arsenal mycket illa ute om Giroud skadas, men de har i stället mängder av kreativitet på mitten. City och Chelsea har såklart överflöd av offensiva spelare. Jag fruktar att Sturridge skada kommer att kosta oss platsen i Champions League nästa säsong, Coutinho kommer få problem med det hårda matchandet och kommer behöva vila, då står vi där med Suarez och en uppbackning(Aspas, Moses, Alberto, Sterling) som jag inte tror räcker.
Sådana här tvivel ploppar ofta upp efter ett bottennapp och jag hoppas innerligt att få mina farhågor motbevisade, ligger vi kvar i topp fyra när 2014 börjar kommer champagneskålen vid tolvslaget på nyårsafton att smaka extra gott.