Arnold

Idag visade SVT en intervju med en av mina största barndomsidoler, nämligen Arnols Scwarzenegger. Jag överdriver inte om jag säger att jag och min kompis David såg filmer som Dagissnuten, Rovdjuret, Commando och Conan - Barbaren tio gånger vardera under en och samma sommar, och då ska vi inte ens tala om hur ofta vi kollade på Terminator 2. Vi hade båda en varsin affisch på Arnold hemma på väggen, min var från T2 och Davids från Commando. Arnold var nog min första idol som inte hade någon koppling till idrott, då räknar jag inte med He-Man, Super-Ted, Storm Shadow och andra låtsasidoler jag hade i min barndom. Jag minns första gången jag såg Terminator, jag satt och hoppades på att Arnold skulle fånga Sarah Connor i slutet, jag ville ju inte att han skulle bli dödad av en mesig servitris. På senare år har jag dock insett de positiva delarna med att Arnold dör och inte Sarah Connor, hade Arnold vunnit i ettan hade det ju inte blivit en tvåa.
Arnold var stor bland alla i min ålder och jag minns att vi brukade diskutera vad det var för typ av träd han bar i början av Commando när han kom hem till sin dotter, om det var ett lätt träd som han bar och spände sig eller om det verkligen var ett skittungt träd som han kunde bära i verkligheten. Vi kom såklart fram till att det var ett riktigt tungt träd, men det bör nog uteslutas att trädet var så tungt som vi trodde i alla fall.
Att idag se Arnold sitta i svensk tv med Stina Lundberg och diskutera poltitk känns faktiskt väldigt konstigt, hade de pratat om hans filmer eller om bodybuilding hade jag varit med på noterna men det är svårt att fatta att Jack Slater är guvernör i Kalifornien. Jag tycker det verkar som om Arnold har hyfsad koll på vad han håller på med inom politiken, jag kanske inte håller med om alla hans åsikter men han verkar veta vad han pratar om i alla fall. I hand filmer är det ganska tydligt att man gör allt för att undvika dialog så mycket som möjligt, skulle inte tro att hans replikantal är speciellt högt överlag i filmerna han gjort. Däremot är han expert på att fälla kommentarer som man minns, "I´ll be back", "Hasta la vista baby", "You´re an ugly motherfucker", ja, listan kan göras lång på coola repliker från hans actionfilmer. Idag däremot står han och håller långa tal om hur man ska fixa ekonomin i Kalifornien, den som hade tippat på det för tio år sedan hade nog tjänat skapligt med pengar.
Det som jag tycker är positivt med Arnolds politikkarriär är att den tvingade honom att sluta med skådespelarkarriären ett tag. De andra två stora, i mina ögon, från den här tiden, Jean-Claude Van Damme och Sylvester Stallone, har båda fortsatt att spela in filmer i rask takt de senaste åren och det hade jag gärna sluppit uppleva. Jag tyckte Stallone var stenhård i Cobra, Rambo och Rocky men jag led av att se honom i skitfilmer som Driven och Get Carter. Van Dammes Kickboxer, Double Impact och Death Warrant var några av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten, men Legionnaire, Inferno och Terror Train är direkt pinsamma. Arnold han skämma ut isg i Terminator 3, men där tog det slut och det är jag mycket glad över.

Dagens låt: Tindersticks - No man in the world

Owen en skata

Idag skrev Liverpools gamla storstjärna Michael Owen på för Newcastle, det känns faktiskt lite konstigt. Första gången jag såg Owen i Real Madrids tröja kändes det konstigt och nu när jag kommer se honom i en tröja som tillhör ett engelskt lag som jag hatar kommer det kännas än med konstigt. Newcastle är ett lag som jag alltid avskytt, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag har något emot dom. En anledning är att Gamle Franken håller lite på dom, han är inte lika fanarisk som jag är när det gäller Liverpool men lite koll har han, därför vill jag gärna ha dem bakom oss i tabellen. En annan anledning är att de på senare är mest bestått áv en massa idioter, exempelvis Lee Bowyer, som misshandlade en asiatisk student och slogs med en medspelare på planen, Laurent Robert, Kieron Dyer och Craig Bellamy. Dessutom har de Greame Souness som manager, mannen som drog ner min kära klubb i skiten i början av 90-talet. Lägg till det Alan Shearer som får frispark bara han tittar på en mittback så har ni några av anledningarna till mitt hat. Att nu se en gammal idol spela i den svart-vita, fula tröjan blir svårt att vänja sig vid. Trots det är jag inte besviken över att vi inte värvade Owen. Självklart skulle jag vilja se honom tillbaka i vår klubb, men i dagsläget finns det många andra positioner som är viktigare att stärka än anfallet. Transferfönstret stänger snart och då hoppas jag att vi har en ny mittback och en ny högerytter i klubben, jag har väntat länge på de värvningarna och jag hoppas något händer snart. Hur det än blir har jag fullt förtroende för Rafa, han kommer ta oss till toppen.

Dagens låt: Morrissey - Angel, angel, down we go together

Tomas vs.Telefonbolaget

Idag spenderade jag en lång stund i telefonkö till mitt före detta förhandsval på telefonabonemanget, av någon mystisk anledning har de fortsatt skicka ut räkningar till mig så jag tänkte att det var bäst att höra efter om jag gjort något fel. Jag var förberedd på en lång stund i telefonkö så jag knäppte på en underbar skiva, Vauxhall and I, innan jag ringde. Det tog inte lång tid innan jag insåg vilken taktik man hade på telefonbolaget. De hade gjort väntan i telefonkön till en riktig utmaning, vanligtvis brukar det bara var någon enformig ton i bakgrunden och då kan utan problem lyssna på sin egen eminenta musik medans man väntar. Det här telefonbolaget hade tydligen satsat på taktiken att spela så hemsk musik under väntetiden att det skulle vara omöjligt att stå ut och i stället för att komma fram och få igenom sina klagomål skulle man lägga på för att slippa lidandet. Jag satsade dock på att var stark. De började med att spela en låt jag inte kände igen, den var usel men inte plågsam. Sen började en Barbadoslåt väsnas i telefonen, jag hade då kommit till plats 24 i kölistan så jag tänkte att jag nog skulle kunna stå ut. Det är tydligt att de som jobbade på företaget märkte att jag var en envis jäkel, för sen satte de in det tunga artileriet. När jag kom till plats fem började man nämligen spela Brandsta City Släckers i min lur och då var det väldigt nära att jag lade på och gav upp, men jag fortsatte kämpa. Jag genomled de patetiska verserna, den hemska handlappen och den pinsamma refrängen innan de äntligen avslutade tortyren och lät mig komma fram till mannen i växeln. Han lät lite förvånad när jag kom fram, troligen är det inte många som klarar av att pinas igenom all denna hemska musik i väntan på att klaga på en räkning. Så här i efterhand är jag nöjd med min insats men när jag väl satt där och hörde den där Glenn yla i luren hade jag seriösa funderingar på om det inte var vrt de där 98 kronorna i kvartalet för att slippa genomlida något som är en skam för all världens musik. Hur som helst så vann jag kampen och jag hoppas att inte sviterna av den här upplevelsen kommer märka mig allt för mycket.

Dagens låt: Morrissey - Now my heart is full

VFU

I morgon börja min sista VFU som student på Högskolan i Gävle, VFU står för Verksamhetsförlagd utbildning, dvs praktik. Jag ska ha min VFU på samma skola som senast och det känns bra, jag trivdes där så det ska bli skoj att träffa alla igen. Förra gången jag var ute på VFU hade jag sex veckor, nu är det bara två och det tycker jag är alldeles för lite. Det finns inte en chans att man ska kunna genomföra något större arbete på två veckor, men logiskt tänkande och Högskolan hör inte ihop. Eftersom det blir två jobbiga veckor med tidiga morgnar och sena kvällar har jag vilat upp på bästa sätt i helgen:

-Fotboll vid tv:n.
-Tio rätt på Stryktipset, ska inte ta åt mig hela äran då det faktiskt var farsan som tippade.
-Plöjt igenom hela den briljanta Gudfadern-trilogin.
-Kräftskiva med kompisarna.
-Utekväll på Grand.
-Kaffe på stan med Patrik.
-"Vauxhall and I" i stereon.
-Sett mitt kära Liverpool ta hem ännu en titel efter 3-1 i Supercupfinalen.
-Hjälpt Gamle Franken att anmäla vårt korplag i innebandy, CSKA Gorbatjov.
-Fått en ny Brynäsbo bland mina bekanta, Gorbatjov har flyttat hit, väldigt kul.

I eftermiddag ska jag se Gefle-Häcken på Strömvallen, det kan nog bli en bra match. Nu väntar soffan och Finnkampen...

Dagens låt: Morrissey - Speedway

Jag har syndat

Det är många gånger när jag läst min egen blogg som jag stört mig på mitt eget språk, är man blivande svensklärare så är det klart att man ska konstruera korrekta meningar. Men det är klart att det blir lite konstiga saker ibland när man slänger ihop ett inlägg innan läggdags eller alldeles efter en fotbollsmatch. Jag kan ta att jag ibland har dålig ordföljd i meningarna, jag kan ta att jag kastar om bokstäver ibland i alla hast, men igår gjorde jag något som jag inte kan godta att jag gjorde, jag gjorde en särskrivning. Är det något inom dagens svenska språk som jag avskyr så är det just särskrivningarna och de gånger jag läst uppsatser på min praktik har jag torterats med den ena särskrivningen efter den andra. Jag anser att det är ett av de största problemen i det svenska språket nuförtiden, men kan se det i affärer och i tidningar, ja överallt.
Exempelvis såg jag och syrran en särskrivning när vi var in på en överklassaffär i Stockholm, måste ha varit drygt ett år sedan nu. Där hade man en låda där det stod "herr handske 99 kr", inte utan att man undrade vad fru handske hade kostat. Ett annat exempel som jag fått berättat av Gamle Franken stod på en container i trakten av högskolan, på den hade man med stora bokstäver skrivit: Bränn bart. De som ställde fram den containern måste ogilla The Simpsons väldigt mycket.
Igår var det alltså jag, särskrivningarnas störste fiende, som gav mig själv en dolkstöt i ryggen. Tittar ni en bit ner i min utläggning om Gudfadern har jag skrivit "skvaller blaskorna", helt oförlåtligt och jag ber hela min läsarskara om ursäkt för att jag betett mig så här illa.
Jag hoppas ni har större förlåtelse för det som skett än vad jag själv har, jag lovar att ni aldrig mer ska behöva se en särskrivning i den här bloggen och om ni gör det hoppas jag att ni upplyser mig om det, precis som Patrik gjorde idag, så att jag kan ändra det. Gårdagens inlägg ska jag inte ändra tillbaka, det ska få stå kvar och plåga mig, som straff för att jag var så slarvig!

Dagens låt: The Smiths - There is a light that never goes out

Gudfadern

Det finns många bra filmer, men för mig är det än som höjer sig ett snäpp över alla andra och det är Gudfadern. Igår fick jag dvd-boxen som jag beställde från CDON och idag har jag sett den första, och enligt mig bästa, filmen. Det är något mycket speciellt med de här filmerna, trots att de behandlar en maffiafamilj som inte drar sig för att mörda folk som går emot dem så får man en känsla av att det skulle vara kul att vara en del av gänget. De har en stark gemenskap inom Corleonefamiljen och de som är knutna till dem vet att de alltid har folk de kan lita på. Coppola visar det här på ett otroligt bra sätt och man får verkligen lära känna alla i familjen. Marlon Brando är helt suverän som Vito Corleone, Gudfadern som alla ser upp till. Brando påminner i den här filmen en del om min egen farfar. Dels tycker jag att det finns en hel del drag utseendemässigt som de har gemensamt och dels är det en scen i filmen där Brando sitter och skär bitar av en apelsin på precis samma sätt som min farfar brukar skära i frukt.
James Caan är helt suverän som den ganska hetlevrade Sonny, att det är hans livs roll råder det ingen tvekan om. Mordet på Sonny är något som verkligen väcker känslor när man ser den här filmen och jag blir lika besviken varje gång Vito Corleone säger att de inte ska hämnas mordet, väl inne i filmen blir man ju en av dem och då tycker man det är självklart att de som dödade Sonny själv ska straffas med döden. En film som kan väcka sådana känslor är tveklöst en oerhört bra film.
Egentligen behöver man inte nämna att Al Pacino är bra i filmen, han är alltid bra i sina filmer och i den här filmserien är han verkligen på topp. Mordet han utför innan han skickas iväg till Italien är en av mina absoluta favoritscener alla kategorier. Det gjordes en ranking över just filmscener i någon av skvaller blaskorna nyligen, jag funderade lite grand över vilka scener jag skulle ta med som mina favoriter. De jag kom på först var mordet jag nyss nämnde, Michael Madsens tortyr av Marvin Nash i Reservoir Dogs, när Arnold snor solglasögonen av barägaren i Terminator 2, Ryska rouletten mellan DeNiro och Walken i Deer Hunter och självklart "You talkin to me" ur Taxi Driver.

Dagens låt: The Streets - Weak become heroes

Kvällens kultklassiker

Jag har sett många rysare genom åren, inte speciellt många av dem har varit något att minnas. De rysare jag verkligen gillat är ganska lätträknade: Blair Witch Project, The Ring, Jurtjyrkogården, 28 Dagar senare och Det. Förutom dessa fem är det en film som, åtminstone när jag hyrde den första gången, klassas som rysare som jag uppskattar, det är Hotet från underjorden. Jag hyrde den tillsammans med en kompis när jag var 8-9 år och den har sedan dess varit en film jag gillat. Undertiteln på filmen var "Jättemaskarna anfaller" och framsidan såg väldigt skräckinjagande ett med ett stort monster som gapar under marken. Det här var den första film jag såg som klassades som rysare och jag minns att jag var väldigt spänd när vi skulle se den, jag väntade mig en massa blod och monster. Hotet från underjorden är dock inte en speciellt hemsk rysare, däremot är det en film som verkligen har glimten i ögat. Den utspelar sig i en liten by ute i den amerikanska vildmarken, byn blir terroriserad av blinda jättemaskar som dödar både djur och invånare. Handlingen är både orealistisk och lite töntig, men det har gjort den till en film som, i alla fall för mig, är något av en kultklassiker. Jag har faktiskt sett filmen åtminstone 5-6 gånger och den är lika underhållande varje gång. Ikväll klockan 23.35 på Tv3 visas denna härliga film och om ni inte sett den är det bara till att bänka er framför tv:n och se en Kevin Bacon i högform. En film kan ju inte gärna misslyckas med en sån här tagline: They say there's nothing new under the sun. But under the ground...

Dagens låt: Laleh - Live tomorrow(skivan bara växer hela tiden)

Maradona erkänner

I dagens nummer av skvallerblaskan kan man läsa om ett uttalande Maradona gjort i sin egen talkshow, som jag för övrigt skulle göra allt för att kunna se. Han har i programmet erkänt att han slog in det beryktade målet mot England i VM-86 med handen. Det var väl inte direkt ett kontroversiellt uttalande med tanke på att det går att se på alla tv-bilder från matchen, men det här är inte första gången Diego officiellt erkänner att han gjorde det med flit. Tidigare har han sagt att det var Guds hand, vissa kanske tolkar det som om att Diego syftar på den Gud som vissa påstår finns i himlen, för mig är dte helt klart ett erkännande från Diego. Den ende Gud som existerar är fotbollens Gud och han är livs levande och heter Diego Maradona.
Jag har aldrig förstått hela tjafset med att Diego skulle vara tiderna störste fuskare bara för att han slog in bollen med handen. Självklart var det väldigt fel att göra en sådan sak på fotbollsplanen och det är ingen tvekan om att det är fusk, men om man ser vilken fotbollsmatch som helst idag så kan man se massvis med spelare som försöker med samma saker gång på gång. Det är kanske inte alltid spelare försöker slå in bollen med handen, men det Diego gjorde var att ge sig själv en målchans genom att bryta mot en regel, precis samma sak som alla som filmar gör i dagens fotboll. Jag tror inte det går en enda match utan att man ser en spelare som försöker filma till sig en straff eller en frispark i ett farligt läge, det anser jag är precis lika illa som att slå in en boll med handen. Båda aktionerna är medvetet fusk i syftet att ge laget en målchans, så jag fattar inte varför just Maradonas fusk ska ses som värre än någon annans. Med tanke på vilken typ av match det handlade om, en Vm-kvartsfinal, och med tanke på att det var ett känsligt möte mellan två länder som legat i konflikt med varandra så var dte onekligen en ganska dumt vald match att göra en sån här grej i, men blir fusket verkligen värre om det händer i en kvartsfinal eller i en gruppspelsmatch? Det Diego gjorde var väldigt fel, men det har blivit ett alldeles för stort fokus på honom som fuskare efter händelsen.

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Mindre fantastisk fyra

Idag såg jag äntligen Fantastiska Fyran, eller Fantastic Four som den heter här i Sverige. Jag hade inga höga förväntningar på den, serien var inte bland mina favoriter i Marvels universum. Jag gillade aldrig Mr.Fantastic, han var alldeles för seriös och allvarlig, dessutom ser jag inget coolt i hans superhjälteegenskap. Hans specialkraft är att han kan bli Peter Crouch, dvs oproportionerlig lång och det är inget som jag tycker är speciellt coolt. Fatntastiska Fyran var alltid duktiga hjältar också. Allt som oftast hyllades de av omvärlden, inte som exempelvis X-men, Punisher, Spindelmannen eller Daredevil som ofta kom i konflikt med den vanliga befolkningen. Serien var inte lika djup som många av de andra serierna i Marvel, även om Things problem med att inte kunna förvandla sig tillbaka ibland berördes. När man var med i Secret Wars II stannade han kvar på den andra planeten av just den anledningen att han kunde förvandla sig fram och tillbaka där.
Det finns det dock en ganska bra story i serien, men jag tycker inte riktigt att de löser det så bra i filmen. Visserligen har filmen sina ljusa sidor, Thing är väldigt bra gjord och Michael Chiklis passar bra i rollen. Effekterna är i allmänhet väldigt bra och slutfighten mot Dr.Doom är ganska cool. Men det finns en hel del saker som jag störde mig på och främst handlade det om Human Torch. Jag tyckte han var ganska cool i serien, lite våghalsig och kaxig. Det var han även i den här filmen, men nu höll han på med sånt som jag verkligen hatar att se i actionfilmer, nämligen extreme sports. I dagens actionfilmer verkar det vara lag på att man antingen ska köra en cool bil skitsnabbt eller åka snowboard, Human Torch sysslar med båda dessa tvivelaktiga nöjen i den här filmen och det störde mig något fruktansvärt. Dessutom deltog han i en crosstävlning där han gjorde en massa tricks, det gjorde inte saken bättre. Jag har inte läst alla avsnitt av Fantasiska Fyran, men jag vågar nästan lova att Human Torch inte åkte snowboard i serien. Jessica Alba är precis lika karaktärslös som jag minns Invisible Woman från serien, så hennes insats är väl som väntat.
Filmen var bättre än Hulk och Daredevil, men hamnar efter både Punisher och Spiderman på min ranking av de hittills filmatiserade marvelserier jag sett. Listan ser ut som följer:

1. X-men 2, bättre än ettan. Tveklöst en av de bästa filmer jag sett. Betyg: TTTTT
2. X-men, nästan lika bra som ettan. Betyg: TTTTT
3. Spider-man 2, Doctor Octopus var en klart bättre skurk än Green Goblin. Tobey Maguire passar väldigt bra som Peter Parker. Betyg: TTTt
4. Punisher, hade kunnat vara mycket bättre med tanke på att det är en väldigt cool serie. Betyg: TTT
5. Spider-man, några scener som var lite väl irriterande. Willem Defoe dock bra som Norman Osbourne. Betyg: TTt
6. Fantastic Four, ingen större besvikelse. Betyg: TT
7. Hulk, en film med en muterad pudel kan inte vara bra. Betyg: T
8. Daredevil, har aldrig varit så nära att gråta på en film. Ben Affleck ska hålla sig borta från mina barndomsidoler. Betyg: Död åt Ben Affleck.

Dagens låt: Laleh - Han tuggar kex, fortfarande.

Villovägar

I förrgår agerade jag chaufför åt mina föräldrar som var borta och åt Surströmming. Surströmmingsätandet skedde i Alfta, en liten by utanför Bollnäs. Jag åkte direkt från Gävle, mellanlandade snabbt hemma i Svedja och lekte lite med Plummer, sedan fortsatte jag mot Bollnäs och Alfta. När jag kom till Bollnäs började jag fundera, jag mindes inte vilken av de två utfarterna, Bolleberget eller Statoil, man skulle ta för att komma till Alfta. Till slut, efter inte allt för mycket tankeverksamhet, kom jag fram till att det nog var utfarten vid Bolle jag skulle ta. När jag hade åkte i en kvart kom jag till en skylt där det stod Arbrå 1 och då insåg jag att jag hade gjort en liten miss, jag hade nämligen tagit helt fel väg och åkt två mil åt fel håll. Det här hade kanske kunnat vara förlåtligt om det varit så att jag inte rört mig i de där kretsarna så mycket, men nu är jag född och uppvuxen i Kilafors som ligger kanske 4-5 mil från både Alfta och Arbrå och då borde man onekligen hitta till båda dessa byar utan några större problem. Jag är fullt medveten om att jag kommer bli påmind om den här felkörningen i många år, men jag har faktiskt några bortförklaringar:
1. Jag hade varit ut kvällen innan och var väldigt trött.
2. Jag lyssnade på så bra musik i bilen att jag helt enkelt glömde bort vägen.
3. Utfarten jag skulle ha tagit, Sävstaås, fanns inte ens med i mina tankar när jag valde väg. För mig är det nämligen ingen utfart, för mig slutar vägen vid Sävstaås och bandyplanen. 90% av gångerna jag åker den vägen svänger jag av in mot bandyplanen för att se Giffarna spela, därför tänkte jag inte ens på att man faktiskt kan åka vidare. Fortsätter man förbi där kan man sluta i Edsbyn och det ska man akta sig för, därför åker jag bara vidare där max två gånger om året. De två tillfällena är när Giffarna spelar borta mot Edsbyn och när vi ska till Arvika.
4. Både Arbrå och Alfta börjar på A och innehåller fem bokstäver så det är lätt att blanda ihop dem.
5. Vem åker egentligen självmant mot Suströmmingslukt? Det var säkert mitt undermedvetna som styrde mig bort från stanken.
6. Det är en ny rondell i Bollnäs som jag ännu inte är van vid, den kan ha gjort mig lite vilsen.
7. Eftersom jag bor i Gävle nu är jag bara van vid statskörning, är lite ovan vid att åka runt på landet.

Så jag tycker nog att jag är lite ursäktad i alla fall.

Dagens låt: Laleh - Han tuggar kex

Vinst utan att imponera

Säsongens första trepoängare togs alldeles nyss efter det att Sunderland besegrats med 1-0, men det är bara vinsten som känns positivt med dagens match. Hade det inte varit för att vi mötte ett fruktansvärt dåligt lag hade det nog blivit tufft idag. Vår offensiv var oroväckande tunn idag och Morientes är näst intill osynlig.
Domaren i matchen höll ingen bra nivå, han missade dels en straff åt Sunderland och dömde bort ett regelrätt mål för oss för offside. Den största missen var dock när han visade ut en Sunderlandspelare för någonting som inte ens en enögd supporter som jag kunde förstå.
Huvudsaken är i alla fall att vi vann och nu har vi fyra poäng på två matcher och har fortfarande inte släppt in ett mål.
Matchens lirare för oss idag tycker jag var Steve Finnan som var stabil på sin högerbacksplats. Han var tillsammans med Kung Carra och Alonso den ende som kan vara nöjd med sin insats idag.
Det var ändå många positiva känslor inblandade med dagens match. Trycket på Anfield när spelarna kom ut var väldigt mäktigt och trots att jag såg matchen hemma i soffan fick jag nästan gåshud av att höra publiken sjunga. Det kan inte vara svårt att kämpa med en sådan publik bakom sig.
Känslan när Alonso skruvade in frisparken är något som man bara får uppleva som fotbollsfan. Det är ett riktigt glädjerus och man bara flyger upp ur soffan. Direkt när han träffade bollen syndes det att det skulle bli farligt och min puls steg mer och mer ju närmare målet bollen kom och när sedan Sunderlands målvakt inte lyckades tippa undan bollen var lyckan fullkomlig. Hur dåligt än laget spelar så är de 90 minuterna värda att se bara för att få uppleva den lycka det innebär att se laget i ens hjärta göra mål. Jag tror inte man kan uppleva samma typ av lycka inom något annat område.
Nu väntar europaspel i veckan, hoppas laget sköter sig bättre då.

Dagens låt: Bright Eyes - Lila

Hemmapremiär

I morgon gör vi säsongens första hemmamatch i PL och det är en match vi SKA vinna. För motståndet står Sunderland som förra säsongen spelade i Championship. Ska vi vara med i toppen är det här en match som helt enkelt måste vinnas. Vi är bättre än Sunderland på varje position och jag hoppas att det kommer synas på planen också. En av de värsta matcher jag sett var när vi mötte just Sunderland för några säsonger sedan. Vi spelade 0-0 trots att vi vann måchanserna med 21-0. Sunderland hade då en målvakt som hette Jürgen Macho, han gjorde sitt livs match den dagen och tror inte jag sett honom sedan dess. Hur bra chanser vi än skapade så var han där och räddade, det var som att det var bestämt på förhand att vi inte skulle få vinna amtchen. Att sitta hemma i soffan och se matchen var fruktansvärt frustrerande och jag minns känslan än idag. Jag hoppas på bättre resultat den här gången, och på den här startelvan:

Reina
Finnan-Kung Carra-Hyypiä-Warnock
Garcia-Alonso-Gerrard-Zenden
Morientes-Cissé

Det känns givet att vi startar med två anfallare en sån här match som vi helt enkelt SKA vinna. Det som känns mest oklart är vänsterkanten, men jag tror Warnock och Zenden får fortsatt förtroende och att Riise stannar kvar på bänken. Om det skulle vara så att Zenden är lika dålig den här gången kommer det nog inte dröja så länge innan Riise får hoppa in. Det är skönt att vi kan ha spelare av den kalibern på bänken, äntligen finns det inhoppare som kan komma in och göra lite nytta.
Jag tror på vinst med 3-0 efter mål av Cissé, Morientes och Gerrard.
Kom igen nu Liverpool!

Dagens låt: Paus - Kärlekens tunga

Skivsläpp

Dagens föreläsning var ännu värre än de två tidigare, men eftersom jag inte orkar gnälla mer ska jag ta upp något positivt i dagens inlägg i stället. Härom dagen kunde man läsa på bland annat chadie.nu om de skivsläpp som är aktuella de kommande månaderna, jag tänkte att jag skulle gå igenom de skivor jag ser fram emot och samtidigt varna för några skivor som kan komma att bli väldigt jobbiga.

Augusti:
Eric Clapton - Det ska bli mycket intressant att höra vilken stil han har på nästa skiva, jag har just nu fastnat i skivan han gjorde med B.B. King för några år sedan och jag skulle bli väldigt nöjd om han gör ännu en blues-gung-skiva. Min skivsamling i den genren är alldeles för liten och får gärna bli större.
Bob Dylan - Trots att jag nu inte ska gå på konserten ser jag fram emot att höra den här skivan, även om den kommer i andra hand denna månad.
Månadens varning: Craig David - Kommer säkert spelas en hel del på tv och det kommer säkert vara lika plågsamt tråkigt som hans tidigare låtar, bara att försöka undvika.

September:
Neil Young - Jag har nyss börjat ge mig på hans äldre skivor, men det gör inget att det kommer lite nytt på en gång.
Ryan Adams - Han verkade vara på väg utför efter "Demolition", men den senaste dubbel-cd:n är fruktansvärt bra och det är bara att hoppas att den här håller samma klass. Ett givet köp.
Echo & the Bunnymen - Spelningen i Arvika förra sommaren var väldigt speciell och det ska bli intressant att höra nytt material, som jag förmodar att det här är.
Weeping Willows(samling) - Jag hade helst sett att det kom en ny fullängdare, men när världens bästa band släpper skiva får man vara nöjd bara det är någon ny låt med. Enligt hemsidan har de spelat in några nya låtar så det här blir säkert en blandning av gammal och nytt, och det blir säkert suveränt bra.
Månadens varning: Rasmus - Kommer de med en plåga som "In the shadows" igen, då tror jag att jag smäller av.

Oktober:
Cardigans - Enligt uppgift ska den nya skivan ha lite annan stil än den förra, men så länge Peter Svenssons låtskrivande och Ninas röst är inblandad kommer det självklart att vara väldigt bra.
Christian Kjellvander - Verkligen på tiden att han kommer med en ny skiva. Förra skivan var en av de bästa skivor som gjorts och bara den här är i närheten av den kommer den vara underbar. Inget Kjellvander gjort hittills har varit dåligt, därför är jag ganska säker på att jag kommer gilla även den här skivan.
Tortoise & Bonnie Prince Billy - Jag har inte lyssnat på Bonnie Prince Billy speciellt länge så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av den här skivan, har ingen koll på vem Tortoise är heller, men allt jag hört av BPB har varit i min smak så det är bara att hoppas att så är fallet även den här gången.
Månadens varning: Texas - Har aldrig förstått storheten i varken deras musik eller sångerskans röst. Enahanda och tråkigt, och av någon anledning även populärt.

November:
Sophie Zelmani - "Love affair" var skön, hoppas det här blir en skiva i samma stuk.
Mikael Wiehe - Kanske inte blir något givet köp, men att han släpper nytt borde tyda på en turné och live är Wiehe alltid bra.
Månadens varning: Vad varnar man för en månad som Outkast, Brian McFadden, Westlife, Il Divo(finns det verkligen någon som lyssnar på dom?) och Eros Ramazzotti släpper nytt? Bara att undvika radio, ztv, mtv och alla andra ställen där man kan få höra skiten. Men med tanke på all bra musik som släpps innan så finns det ju ingen anledning att titta på ztv heller.

Dagens låt: Erc Clapton & B.B. King - Riding with the king

Fruktansvärda föreläsare

De senaste två dagarna har jag varit på föreläsning på Högskolan, det har inte varit speciellt upplyftande kan jag säga. Vi har haft två föreläsare, en ung kille och en kvinna som gissningsvis inte har speciellt långt kvar till pension. Trots att det skilde en hel del mellan dem i ålder så skilde det inte speciellt mycket i tristhet i deras föreläsningar. Föreläsarna på Högskolan börjar alltid på samma sätt, nämligen med att dra igenom vad de har för utbildning, vad de doktorerat i, var de forskar osv. Personligen kunde jag inte bry mig mindre om vilken bakgrund de har, jag förutsätter att de har kompetens inom sitt område när de ska stå inför 150 stycken snart färdigutbildade lärare. Jag kan säga en sak som dessa båda saknade i sin kompetens, nämligen att prata inför folk. Föreläsaren vi hade igår försökte göra det bästa av situationen och lägga in några skämt i föreläsningen, men det var inte många som orkade ens dra på läpparna efter det att han sövt oss med sitt oändliga pladder om vetenskapliga teorier. En gång under föreläsningen vaknade jag upp ur den kollektiva koman som rådde i aulan, det var när han började prata om fotboll. Men då han bara använde Serie A för att ta ett exempel om att man måste följa vissa lagar så sjönk jag snabbt ner i koman igen. Till hans försvar skall sägas att han hade en ganska svår uppgift, ämnet han behandlade var ganska stort. Men när man står och pratar självklarheter på ett sånt sätt att det nästan blir oförståeligt så är det nog dags att byta jobb. Damen vi hade idag var, om möjligt ännu tristare. Hon använde samma tonläge på rösten under tre timmar, utom vid de tillfällen då hon råkade vända sig bort från mikrofonen och på så sätt ändrade ljudnivå utan att veta om det själv. Hon lyckades få liv i klassen en gång, det var när hon gjorde en riktig slemhostning rätt i mikrofonen, som troligen gjorde fler än mig lite illamående. Inte nog med att ljudnivån var enahanda, hon stog dessutom på precis samma fläck under dessa tre timmar och bara rabblade upp en massa lagar som gick att läsa på overheaden. Det är inte ofta tid kan gå så sakta som när man är på föreläsning på Högskolan, jag kan inte fatta var de hittar alla inkompetenta pladdrare. det kan mycket väl vara så att man kan sitt ämne mycket bra, men det behöver inte betyda att man besitter kunskapen att berätta om det inför en stor grupp. Det har blivit mindre och mindre folk på föreläsningarna ju mer tiden gått och jag skulle bli förvånad om det inte minskat än mer till morgondagens föreläsning, vi har nämligen den här klämkäcka damen då också.

Det blev ingen Bob Dylan för mig, min polare som skulle med var tvungen att jobba och jag åker inte ner till Stockholm själv. Bara att hoppas att det passar bättre nästa gång Dylan kommer.

Dagens låt: Magnus Carlson - Hålla handen

Vem kan spela Gud?

Jim Caviezel spelade Jesus i den väldigt mediokra filmen "The Passion of the Christ" för några år sedan. Det var troligen en ganska svår roll eftersom Jesus har en viktig roll i världens största religion, filmen var också väldigt kontroversiell. Men en sak som måste vara svårare än att spela Jesus är att spela Gud. Nu är det nämligen på gång att man ska spela in en film baserad på Guds liv här på jorden fram till idag, den Gud jag talar om är såklart Diego Maradona. Igår skrev man i Arbetarbladet att en film om hans liv var i planeringsstadiet och det ska bli väldigt spännande att se vem som kan gestalta världens bäste. Jag har personligen otroligt svårt att komma på en skådespelare som är värdig att spela min allra största idol, De Niro och Pacino är för gamla och varken Tim Roth eller Michael Madsen har ett passande utseende. En ung Al Pacino hade faktiskt kunnat funka som Maradona, men ung är han inte längre. John Leguiziamo är en person som jag tror skulle passa ganska bra i rollen som Diego, han kan nog få till den kaxiga blicken Maradona hade när han var som bäst och han härstammar från Sydamerika precis som Maradona gör. Vem som än får rollen kommer ha en fruktansvärd press på sig, gör man en dålig insats i rollen som Gud kan man räkna med att bli avskydd av alla Maradonas fans och de är ganska många. Regissören som planerade att spela in filmen hade i alla fall en bra syn på Maradona och jag tror han kommer göra allt för att visa vilken legend Diego är. Han är helt enkelt unik, det kommer aldrig att komma en spelare som honom igen och hur bra än den här filmen kommer att bli kommer den aldrig vara i närheten av den undrhållning det är att se Diego på planen tillsammans med en fotboll. Det blir enkelt med rollsättningen när de ska filma fotbollsscenerna i alla fall, man behöver bara en skådespelare. För när Maradona fanns på planen var det bara han som syndes, de andra elva personerna på planen var som statister. Frågan är om dagens teknik inom filmskapandet räcker till, visst man kan gestalta rymdstrider, kloningar och mastodontslag på ett trovärdigt sätt, men jag tror inte det finns teknik nog att återskapa Maradonas gudomliga fotbollsteknik på ett sätt som är i närheten av orginalet. Hur som helst är det positivt att man börjar inte hur unik Diego var, nu kommer både en dokumentär av Emir Kusturica och den här spelfilmen att bli av och det tycker jag är mycket positivt.

Dagens låt: Bob Dylan - Emotionally yours

Vart börjar man?

Idag bokade jag biljetter till Bob Dylan i Globen. Jag har inte lyssnat på Dylan speciellt länge, knappt ett år för att vara exakt, men det jag hört är otroligt bra och det kändes inte som om jag fick missa den här chansen att se honom. Nu gäller det att lyssna in sig så mycket om möjligt på honom innan det är dags för konserten, men vart börjar man egenrligen lyssna in sig på en artist som gjort skivor i över 40 år? Den första skiva jag skaffade med Dylan var en Best of-skiva, en dubbel-cd som innehöll de allra mest kända låtarna, men nu när jag lyssnat på de skivorna länge är det dags att gå vidare till skivorna som inte är samlingar. Jag har rådfrågat ett Bob Dylan- och Liverpool-fan om var han började(är det några man kan lita på är det ju Liverpool-fans), så den skivan ska jag köpa så fort jag kommer ner på stan. Jag har två månader på mig innan det är dags för spelningen, det gäller att ta väl vara på den tiden så om det är någon som har tips på andra bra skivor med Dylan är det bara att höra av sig.

Dagens låt: Bob Dylan - Jokerman

Mållöst

Igår inleddes Premier League och för vår del inleddes den med en ganska seg tillställning borta mot Middlesborough. Matchen slutade mållös efter att vi dominreat stora delar av match utan att skapa speciellt många målchanser. Gerrard hade de flesta och de bästa chanserna och hade han haft en bättre dag hade vi vunnit matchen, lite oroväckande dock att det inte är fler som följer med i anfallen. Av de nya spelarna imponerade Sissoko och även Reina, även om han slarvade en gång i första halvlek. Zenden kan bättre än han visade igår och det kommer han säkert visa nästa helg. Kung Carra var stabil i backlinjen, men varken han eller Hyypiä hade speciellt mycket att göra under andra halvan av matchen.

Det var inte bara matchen som var mållös igår, jag hade nämligen fest här samtidigt som matchen pågick och mina mindre fotbollsintresserade gäster var även de ganska mållösa. För mig som är relativt fotbollsintresserad är det helt omöjligt att förstå hur man kan tycka det är tråkigt att se en fotbollsmatch, men igår satt det cirka 15 personer runtom i mitt tv-rum och bara väntade på att matchen skulle ta slut någon gång så att festen kunde börja på allvar. Medans jag satt som på nålar och levde med i matchen satt de andra och räknade ner matchuret. Ofta när man ser matcher i stora sällskap brukar det vara knäpptyst innan en farlig frispark eller liknande, alla väntar spänt på om det ska bli en farlig målchans av det. Tyst var det även igår vid farliga lägen, men det var enbart för att alla var så uttråkade. När slutet på matchen började närma sig kom det oroliga frågor som "Det blir inte förlängning va?". Går man på fest hos en Liverpool-fan samma dag som det är seriepremiär får man dock räkna med att det är fotboll på tv och jag hade faktiskt förvarnat de som skulle komma om att jag inte skulle vara kontaktbar innan klockan åtta, förutom en kvart i mitten då det var halvtid.

Dagens låt: Bright Eyes - Gold mine gutted

Julklapp

Tänk er en julklapp som tar nio månader att öppna, ju mer papper man får bort desto mer av klappen kan man se och efter fem, sex månader kan man börja ana vad det är för något i den. Under öppnandet får man olika hints om vad det kan vara, både bra och dåliga. Det hela är väldigt ångestfyllt eftersom man vet att det är lång tid till nästa gång man ska öppna klappen och därför vill man inte bli besviken på det man får.
Ungefär så känns det för mig idag, för nu börjar Premier League, nio månaders ångest, ilska, lycka, hopp, förtvivlan, hat och Crouch. Jag hoppas att den här säsongen blir ett framsteg jämfört med den förra, då vi slutade femma. Idag är Middlesborough som står för motståndet, en tuff match. Motsvarande möte i fjol förlorade vi med 2-0 och det är en match som jag minns med lite extra hatiska känslor. Jag hade min syster på besök och hade lyckats få henne att gå med på att se fotbollen. Matchen visades inte i direktsändning utan med några timmars fördröjning, av någon anledning fanns det någon annan match som enligt Canal+ skulle vara mer intressant att visa direkt. När jag knäppte på kanalen, två minuter innan utsatt tid såg jag något jag absolut inte ville se. Canal+ tyckte nämligen att dte var oerhört genialt att visa alla dagens resultat så där en minut innan en av matcherna skulle visas i efterhand. Middlesborough-Liverpool 2-0 lyste med ondskefulla tecken rakt i ansiktet på mig och min hela dag utan fotboll hade varit i onödan. Eftersom jag skulle se den här matchen i efterhand kunde jag inte se matcherna som visades direkt, då hade jag säkerligen fått veta resultat. Men jag trodde att om jag höll mig undan hela dagen så skulle jag kunna se matchen med spänningen i behåll, det förstörde dock de inkompetenta arbetarna på kanalen som jag betalar 200 kr i månaden för att se. Jag hoppas att matchen i år ger mig bättre minnen. Den startelva jag hoppas på är:

Reina
Finnan-Kung Carra-Hyypiä-Riise
Garcia-Alonso-Gerrard-Zenden
Morientes-Cissé

Det finns en risk att Rafa väljer att spela med enbart Morientes på topp och då kommer troligen Sissoko kliva in på mitten i stället. Jag tippar med hjärtat, 2-0 till oss efter mål av Gerrard och Cissé. Kom igen nu Liverpool!

Dagens låt: Gerry & the Pacemakers - You´ll never walk alone

Robin Cook

Härom dagen var Gamle Franken med familj och Gorbatjov här och tittade på film. När vi tittat klart på filmen knäppte jag på text-tv(förvånad, någon?), för en gångs skulle tittade jag på nyheterna på startsidan innan jag knappade in sidan 300. På förstasidan stod det som en av de stora nyheterna: "Robin Cook död". Jag och Gamle Franken reagerade precis likadant, vi blev båda ganska förvånade. Han kunde ju inte ha varit så gammal, det var ju bara kanske tio år sedan han hade sin sommarhit "I wont let sun go down on me". Vi började diskutera hur Gamle Franken fått lyssna på Robin Cooks album hela vägen till en fotbollsturnering och om hur dålig den skivan var. Efter att jag läst sporten tittade vi på sidan där det stod om Robin Cook, vi blev då pinsmt påminda om våra politikkunskaper. Det var nämligen fel Robin Cook vi hade diskuterat, den Robin Cook som hade dött var tydligen en före detta amerikansk eller brittisk politiker. Men tänker man logiskt på det hela så är det ju ganska självklart att det var en annan Robin Cook man menade, varför skulle man på startsidan av text-tv skriva att en amerikansk reagge-one-hit-wonder från början av 90-talet hade dött? Jag tror inte att den nyheten hade hamnat högt upp på listorna över dagens nyheter, snarare tvärtom. Ingen minns artisten Robin Cook, därför var det än mer sjukt att både jag och Gamle Franken reagerade på precis samma sätt, det första som kom upp i skallen var "I wont let the sun go down on me", lite oroväckande är det att jag ska bli lärare i samhällskunskap...

Dagens låt: Laleh - Live tomorrow

Idé till en film:

Tjejutomjordingar kommer till en skola i Kanada eftersom de behöver manliga hormoner till att fortplanta sig så att deras ras inte dör ut. Anledningen till att de valde just den här skolan är att de hittade reklam för den på internet där det står att man varje år utser en isdrottning, något som är väldigt passande eftersom de här rymdmonstren inte tål värme. Enda sättet att upptäcka om de är utomjordingar eller vanliga tjejer är att de istället för en navel har en svart ring där konstiga tentakler kommer ut. Problem uppstår när en av utomjordingarna blir kär i en vanlig kille, som trots att han får veta att de är aliens och har dödat flera stycken av killarna på skolan besvarar kärleken. De försöker fortplanta sig men det hela misslyckas och killen dör, efter det att tre konstiga spindlar klättrat ut ur munnen på honom. Det hela slutar med att huvudpersonen, en ganska blåst kille, springer runt med någon slags eldkastare och skjuter den ena rymdvarelsen efter den andra.
Det här låter självklart alldeles för dumt för att det ens ska vara möjligt att fundera över att spela in, men så var inte fallet. Idag såg jag nämligen precis den här handlingen i filmen Decoys på Canal+ och jag blev faktiskt fascinerad över hur dåliga filmer man verkligen spela in. Andra karaktärer i filmen är exempelvis lagkaptenen i hockeylaget, som inte ens kan läsa ordentligt, och två utbytesstudenter, som förstås har fördummats nåt enormt. Den svarte utbytesstudenten gav sken av att ha kommit direkt från djungeln och gjorde en massa ljud och grejer när han ska beskriva vad som hänt. Det var en skrämmande fördomsfull bild av både utlänningar och sportkillar, trodde inte att mans kulle behöva se sån rasism, för det var det, i filmer som är gjorda 2004. En allvarlig varning utfärdas för den här raktigenom skitdåliga filmen. Att folk vaknar på morgonen med håret välkammat och att en del repliker är patetiska är bara bisaker i den här kalkonen.

Dagens låt: Moneybrother - Blow him back into my arms

Moneybrother

Igår började Cityfesten och den började med Moneybrother. Moneybrother spelade på SunCity, jag hade bara varit där en gång tidigare och det var samma gång som de öppnade. Lokalen är faktiskt ganska dålig och trång, när det dessutom är mycket folk blir det rätt trångt. Vi trodde inte att vi skulle komma in på spelningen eftersom man inte hade sålt förköp och vi kom dit en timme innan han skulle börja spela, men det var inga problem. Moneybrother drog igång strax efter tolv och spelade i knappt en timme. Jag har sett honom tre gånger tidigare i år och jag tycker nog att det här var den sämsta spelningen. Dels saknades all blås, något som gör mycket i hans låtar, och dels kändes han ganska oengagerad, men dte kanske är förståeligt eftersom han måste ha turnerat ett bra tag med sin nya skiva nu. Det var absolut inte en dålig spelning, men när det gäller Moneybrother så ställer jag lite krav. Spelningen i konserthuset tidigare i år var otroligt bra och den har blivit som en måttstock på hans konserter för mig, något som kanske inte är rättvist med tanke på att man då hade ett stort band med både blås och stråkar och dessutom spelade i en lokal där man inte kan misslyckas med att få perfekt ljud. Även om det inte var en perfekt spelning var det en väldigt bra inledning på Cityfesten och om onsdagen är så här rolig så blir nog fredag och lördag riktiga höjdare.

Dagens låt: Moneybrother - Blow him back into my arms

Nedräkningar

Det är många saker som är på gång, så den här dagen har varit som lugnet före stormen. I morgon är det nämligen dags för terminstart, klockan nio i morgon börjar min sista termin på lärarutbildningen. Det kommer troligen bli en ganska slapp lektion i morgon, mest registrering och lite information om uppgiften vi ska göra, så det blir säkert inte så jobbigt. Nu är det inte bara skolan som startar i morgon, det gör även Cityfesten. Cityfesten har blivit en tradition för mig och mina kompisar, dessutom blir det här fjärde året i rad som jag får besök av några kompisar hemifrån. Onsdagen brukar vara ganska lugn, i morgon är det spelning emd Moneybrother på ett ställe inne i stan så kanske blir min fjärde spelning med honom på kort tid då. Det beror lite grand på om Kusen och Gorbatjov har råd och lust att se honom, jag ska sätta in Operation övertalning i morgon.
Skola och Cityfest i all ära, men den stora nedräkningen är till på lördag. Då startar nämligen årets säsong av Premier League, vi börjar borta mot Mboro och det är en tuff start. Det ska bli oerhårt spännande att se hur mycket bättre vi blivit sedan förra säsongen, för bättre kommer vi att vara. Det är bara att hoppas att Kung Carra, Gerrard, Cissé, Alonso, Garcia och de andra är med från början, för ska vi utmana Chelski ordentligt i år har vi inte råd att tappa poäng speciellt ofta.

Dagens låt: The Cardigans - Communication

Fördumning

För ett tag sedan var det en tv-reklam som blev förbjuden för att den visade upp gamla stereotypa könsroller. Om jag inte minns helt fel var det så att det var två barn i reklamen, pojken hade kostym och portfölj medans flickan var klädd som en hemmafru. Jag kommer inte ihåg vad det var man gjorde reklam för, men jag tycker det var helt rätt att reklamen blev bannlyst. Igår såg jag en annan reklam som jag tycker borde bannlysas, den fördummade verkligen det manliga könet. Det var en reklam för skivor, tror det var cdon:s reklam. Det hela gick i alla fall ut på att man påstod sig ha skivor för både han och henne. Skivan som var för henne var en skiva som kallades Tjejfest, säkert en riktig skitskiva det också så den här reklamen var säkert inte positiv för dom heller. Men nu var det skivorna som skulle riktas till "han" som gjorde mig mäkta upprörd, det var nämligen Ölhävarrock och Raggarklassiker. Värre skräpskivor får man leta efter, vem köper en skiva som heter Ölhävarrock? Jag kollade upp vad det var för skiva, den riktades ju till mig så det kanske var någonting jag missat. Det fanns en del hyfsade låtar med på skivan, det måste jag erkänna, men det hela var uppbyggt efter olika stadier i en fylla och avslutades med ett nykterhetstest. Okej att det finns folk som tycker sådana skivor är lite roliga, men att i en tv-reklam påstå att det är en skiva för killar tycker jag är väldigt fördummande. Skulle inte lika gärna tjejer bli full på att dricka öl som att killar blir det? Att de dessutom tror att vi står på balkongen tjoar "Fox on the run" är direkt pinsamt. Hade det inte räckt med att de sagt i reklamen att de hade olika partyskivor, om de säger skitskivor kanske det säljer lite för dåligt.
Igår såg jag community shield-matchen mellan Arsenal och Chelski, det var ingen speciellt imponerande tillställning. Några saker var värda att notera:

-Arsenal behöver en frisk Sol Campbell
-Chelski är lika tråkiga i år trots värvningarna
-Skadas Henry är Arsenal inte ett Topp-4-lag.
-Vi borde ha värvar Gallas i sommar, han är grym.
-Robben filmar fruktansvärt mycket.
-Drogba kan bli farlig i år, även han filmar.
-Lampard är inte i slag, kanske blir en sämre säsong i år...
-Arsenals mittfältare är inte färdiga att ta över efter Vieira

Det ska inte vara omöjligt för oss att komma för Arsenal, de är på väg ner och kommer sakna Vieira. Chelski har sån sjukt bred trupp att de blir svåra att tas med i år också, men vi ska inte ge upp på förhand. Mindre än en vecka till ligapremiären mot Mboro nu, hoppas veckan går undan.

Dagens låt: Sophie Zelmani - Stay with my heart

Mikronesien?

Friidrotts-VM inleddes igår och jag som är en aning sportintresserad såg en hel del av gårdagens övningar. En av de roligaste sakerna med VM är när man ser på kvalen till 100 meter för herrar, där deltar länder som aldrig någonsin hört talas om tidigare. Hade det inte varit för Dwight Yorke och Shaka Hislop hade jag säkerligen aldrig hört om Trinidad & Tobago innan Ato Boldon slog igenom. Igår lärde jag mig ett nytt land, nämligen Mikronesien. Jag tyckte det var ett väldigt spännande namn på ett land så jag bestämde mig för att kolla upp det lite närmare.


Mikronesiens flagga, det blåa står för Stilla Havet och de fyra stjärnorna är de fyra ögrupperna eller staterna.

Mikronesien är ett etnografiskt område i Stilla Havet som till största del befolkas mikronesier, oerhört logiskt. Området består av fyra stater, Marshallöarna, Nauru, Palau och Mikronesiens federerade stater (Karolinerna). Jag antar att löparen kom från Mikronesiens federerade stater. Den staten består av fyra delstater, Yap, Chuuk, förr kallad Truk, Pohnpei, förr kallad Ponape, och Kosrae.
Landskoder som används för nationen är FSM och FM, så om du ser någon av dessa beteckningar på en bil någon gång så behöver du inte längre fundera över vad det kan vara för länder.
Landets huvudstad heter Palikir och man blev självständiga från USA Maradonas gyllene år 1986. Befolkningen är 108 105 människor, vilket var mer än jag trodde. Mikronesien låter verkligen som om det bara är en liten by med fem personer, men så var det alltså inte.
Nationaldagen firas den tionde maj, något som kallas Konstitutionsdagen, och landets president heter Joseph J. Urusemal. Han har suttit på presidentposten sedan 2003.
Nationalsången har ett väldigt coolt namn, The patriots of Micronesia heter den. Jag har svårt att föreställa mig Mikronesiska patrioter, men tydligen finns dom. Musiken till denna nationalsång är tydligen inspirerad av Johannes Brahms "Festival overture". Texten är som följer:

'Tis here we are pledging,
with heart and with hand,
Full measure of devotion
to thee, our native land,
Full measure of devotion
to thee, our native land.

Now all join the chorus,
let union abide.
Across all Micronesia
join hands on every side,
Across all Micronesia
join hands on every side.

We all work together,
with hearts, voice and hand,
Till we have made these islands
another promised land,
Till we have made these islands
another promised land.

Det bör tilläggas att sången även kallas "Across all Micronesia", något som ter mer logiskt än den andra titeln.
Så kom inte och säg att man inte lär sig något av att titta på sport!

Dagens låt: Weeping Willows - How could you forget?

Inflyttad

Nu är jag på plats i min nya lägenhet, börjar så smått vänja mig vid att ha gott om plats. Det är faktiskt ganska ovant att helt plötsligt behöva lämna sängen för att kolla på tv. Vanligtvis brukar jag ligga kvar i sängen ett tag på helgerna, anledningen är att det ofta är väldigt bra tecknade serier då. Förr var det till och med så bra att de visade X-men på trean kring halv nio, dvs den tid som jag oftast vaknar om inget oförutsett händer. Dessa tider är nu förbi, dels visar de inte längre X-men och dels måste jag alltså ta den långa vandringen genom halen för att knäppa på tv:n och det brukar vara för jobbigt.
Jag hade en väldigt bra tajming med min inflyttning. Under året får jag Arbetarbladet varje morgon, men när jag åker hem på sommarlov brukar jag spärra utdelningen. I år hade jag fixat det så bra att jag fick min första tidning i morse, alltså den första morgonen jag var på plats. Vanligtvis brukar jag räkna med lite marginal, så jag brukar ha 5-6 tidningar liggandes i postfacket när jag kommer till Gävle. Så var alltså inte fallet i år, visserligen ganska logiskt eftersom jag inte har nåt postfack utan får posten genom en lucka i dörren. Det är också något som kommer att ta tid att vänja sig vid, jag är inte direkt van vid att det är folk och håller på med dörren vid sex på morgonen. I morse hade nog tidningsbudet lite extra jobbigt eftersom jag stängt den andra dörren också, jag har dubbla dörrar vid ingången. Det måste vara lite struligt att trycka in tidningen när det är en till dörr som sitter i vägen på insidan, jag får se till att hålla den dörren öppen på natten så att det stackars tidningsbudet slipper allt strul.
Trots att jag har en massa nya saker att lära mig trivs jag väldigt här redan nu, och bättre kommer det att bli.
Ska ta och rätta till mina länkar nu, blev upplyst om att jag stavat fel till barbro i länken till syrrans fotodagbok igår.

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Sommarlovet slut

Nu är det snart slut på mitt sommarlov, på onsdag börjar skolan igen och idag bär det av till Gävle. Det känns bra att skolan börjar så här pass tidigt, det ska bli väldigt skönt att bli färdig med utbildningen så snart som möjligt. Den här terminen blir det mest uppsatsskrivning, speciellt många lektioner kommer jag nog inte att behöva gå på.
Jag har haft en väldigt bra sommar, även om jag inte gjort speciellt mycket. Den endan resan jag gjort är ner till Arvika, men det är å andra sidan en resa som alltid är otroligt kul. Dessutom har jag flyttat i sommar, vilket medför att jag idag kommer ner till en ny lägenhet som jag bara sovit i några enstaka nätter. Jag kommer säkerligen svänga av mot Sätra ett flertal gånger när jag är på väg till Gävle, har redan svängt av på fel ställe en gång. Jag bodde i min lägenhet på Sätra i fyra år och det är ganska lång tid, jag är den som bott längst i den uppgången jag bodde. De flesta andra insåg redan innan mig att det är för högt med 3300 i hyra för 27 stekheta kvadratmeter, för mig tog det ett tag att inse.
Det har blivit en del jobb i sommar också, men jag har inte slitit ut mig direkt. Jag känner mig faktiskt både utvilad och motiverad till att sätta igång min kanske sista termin på högskolan.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Log at 25

Owen, vän eller ovän?

Förra året vid den här tiden blev det klart att vår kanske mest kände spelare, Michael Owen, skulle lämna klubben för att prova lyckan i Spanien och Real Madrid. Jag blev faktiskt inte speciellt besviken när han lämnade, han hade haft ett ganska tungt år och missat en hel del målchanser som han inte missat tidigare. Tyvärr fick vi inte alls de pengarna vi skulle haft eftersom hans kontrakt var på väg att gå utm vi fick nöja oss med några få miljoner och Antonio Nunez, som nu lämnat klubben. Det som kändes tråkigt med Owens flytt var att han, liksom Kung Carra och Gerrard, är född i trakten kring Liverpool. Han hade spelat i vår klubb sedan barnsben och var en stor idol för alla fans, dessutom var han en stor stjärna utomlands. Efter målet han gjorde mot Argentina i VM98 var han en spelare som alla kände till, han var en spelare vars tröja gick att hitta på varje marknad och sådana spelare hade vi inte haft gott om tiden innan det här. Robbie Fowler var visserligen en minst lika bra målskytt som Owen, men han var inte samma namn utanför England. Hur som helst så blev inte Owen speciellt populär bland alla fans när han lämnade oss för den låga summan, något som även störde mig. Det var många som sade att de aldrig ville se honom i klubben igen och som kallade honom Judas, en term jag använt angående Gerrardaffären tidigare i sommar. Nu börjar det dock gå rykten om att Owen kan vara på väg tillbaka till oss, Real har värvat två nya anfallare och Owen får inte plats längre. Jag har funderat en del kring huruvida jag vill ha tillbaka Owen eller inte, han svek ju trots allt laget för bara ett år sedan. Jag har dock kommit fram till att jag gärna vill se Owen hos oss igen. Visserligen svek han oss, men han hade aldrig gjort någon hemlighet av att han någon gång ville lämna klubben för att spela utomlands och det var egentligen ingen chock att han bytte klubb. Owen behövde en ny utmaning, hans karriär hade stannat upp lite grand i Liverpool och det var varken bra för oss eller honom att han startade varje match utan att prestera. Vi behövde få in nytt blod i anfallet och Owen behövde en nytändning. Nu har vi värvat spelare som Cissé och Morientes i anfallet och även en till playmaker i Xabi Alonso, så det kanske är dags för Owen att komma hem igen. Alonsos perfekta passningar borde passa perfekt för Owens löpningar och om nu Baros försvinner har vi bara Cissé som riktigt snabb anfallare, visserligen är även Pongolle snabb men jag ser helst att han fåc chansen på kanten i år. Finns det pengar i klubben till att ta tillbaka Owen tycker jag verkligen vi ska göra allt för få honom, men det får inte bli på bekostnad av de positioner vi verkligen behöver stärka, mittback och högerytter. Mardrömmen vore om Owen gick till Manchester United, vilket det också ryktats om. Jag avskyr United och att se en av mina gamla idoler, en riktig Liverpoolikon, springa runt i deras vidriga tröja vore till en början riktigt jobbigt. Med tiden vet jag att jag skulle börja hata honom, den effekten har Unitedtröjan på alla spelare, men jag hoppas jag slipper uppleva det.

Dagens låt: Tindersticks - Until the morning comes

Stank

Den här sommaren har jag som vanligt jobbat som bonde hemma hos mina föräldrar, det är ett sommarjobb jag ofta brukar skryta med. Dels är det väldigt fritt, eftersom farsan är arbetsgivare, dels är det omväxlande och dels är det skönt att få vara ute på sommaren. Dessutom ger det bra kroppsarbete att jobba på gården, ibland känns det som efter ett träningspass när man utfört några jobbiga sysslor. Idag önskade jag dock att jag haft något annat sommarjobb än detta, jag hade faktiskt kunna tänka mig ganska många jobb jag hellre haft. Idag var det nämligen stor skitspridardag hemma på gården. Pappa hade hyrt in någon som spridde dynga på åkrarna runt gården och jag tänker inte beskriva lukten, ni kan nog själv tänka er hur kalvskit som lagrats i månader luktar. Jag jobbade med att stapla ved idag och hade alltså det tveksamma nöjet att känna lukten av skiten hela förmiddagen. Som tur var kom det ett regn kring två och då blev stanken lite mildare, då gick det att vistas utomhus utan att hålla andan i alla fall. Förutom dagens bajsattack har jag haft en väldigt bra sommar jobbmässigt, har fått göra mest roliga saker och med tanke på att vädret varit bra kan jag känna mig väldigt nöjd med att jag jobbat utomhus och inte suttit i någon kassa på ICA eller något liknande.

Dagens låt: Tom McRae - Bloodless