Snart bär det av

På fredag åker jag till Liverpool, det blir mitt andra besök i staden och mitt andra besök på Anfield.
Vi åker tidigt på fredagmorgon, matchen är på lördag och hemfärden blir på måndag. Det kommer att komma en rejäl rapport här efter helgen, men den här gången nöjer jag mig med att skriva att jag på lördag kommer att vara i fotbollens Mecka och jag kommer att vara på fruktansvärt gott humör.

Dagens låt: The Streets - Dry your eyes

Inget nät

Jag som bloggare har faktiskt en sak gemensam med Spindelmannen, ingen av oss kan utföra våra uppgifter utan nät. Spindelmannen kan inte kasta sig mellan husen om han inte kan ta hjälp av nätet som greppar fast i väggarna åt honom och jag kan inte skriva mina tankar här om inte mitt internet fungerar. Precis det hände mig igår, nämligen att internetet i min lägenhet helt enkelt inte ville fungera. Därför blev det heller inget skrivet av mig igår. Nu är jag tillbaka på landet och där fungerar nätet som det ska i alla fall.
Igår var en väldigt bra dag fotbollsmässigt, vi slog nämligen ut det vidriga köplaget Chelski ur FA-cupen och som vanligt ska den patetiske tränaren hos ryssarna klaga efter matchen. Mourinhos gnäll gör segern ännu skönare tycker jag, han är så enormt dålig förlorare och det är så underhållande att höra honom försöka förklara bort förlusterna efter matcherna. I gårdagens match så tycker jag Liverpool var det bättre laget och vann välförtjänt, hade det inte varit för Riises slarv i andra halvlek så hade vi vunnit med 2-0. Nu blev det 2-1 och pulsen under matchens sista tio minuter var ohälsosamt hög. Finalen kommer att spelas mot West Ham och där kommer vi att vara skyhöga favoriter, hoppas vi kan leva upp till favoritskapet och plocka hem ännu en titel.

På fredag bär det av till Liverpool, ser fram emot det väldigt mycket. Det kommer helt rätt i tiden nu med en resa och ett bättre resmål hade jag inte kunnat tänka mig.

Dagens låt: The Cardigans - Losing a friend

WW på DVD

Idag har jag suttit vd tv:n och förberett niornas engelska för de kommande veckorna, samtidigt som jag jobbat har jag haft Weeping Willows live-dvd igång. Det är en dvd som borde finnas i alla hem, den är riktigt bra. Extramaterialet där WW spelar en lugn konsert på ett ställe i Finland som heter Dubrovnik är en riktig höjdare. De spelar då bara covers, men det är låtar som WW gör oerhört bra och det är verkligen kul att äntligen få dem inspelade. WW:s version av John Hiatts "Icy blue heart" är mäktig.
Den andra spelningen som är med på dvd:n är en vanlig konsert man gjorde i Helsingfors, också den är mycket bra. De var främst två saker som slog mig den här gången jag tittade:

1. "Try it once again" är fortfarande en otroligt bra låt, kanske den allra bästa låt som någonsin skrivits. Den har allting som en bra låt behöver och när den framförs live blir det en extra känsla i den.

2. "Stairs" är en jäkligt bra låt. Ju mer jag hör den desto bättre tycker jag att den blir, det är den kanske starkaste låt som WW gjort de senaste åren. Det blir ett bra tryck i låten trots att den är ganska nedstämd och den kombinationen är suverän. Låten är väldigt bra på skiva, men också den lyfter en nivå live.

Om ni inte har WW:s live-dvd hemma så är det bara att boka upp ett ex på någon internetshop, för den här kan man inte vara utan.

Dagens låt: Kris Kristofferson - From the bottle to the bottom

Veckans lista v.16

1. Diego Maradona - Gud var med om en trafikolycka igår och vad skriver man om i tidningarna? Skriver man om hur Diego mår efter olyckan? Nej, givetvis skriver man om att Diego såg lite drogad ut när han klev ut ur bilen. Världspressen verkar önska att Diego ska falla tillbaka i sitt beroende så att de får något snaskigt att skriva om honom. Nu kanske det är så att Diego var påverkad när olyckan skedde, men det är ingen som vet huruvida det är så eller ej, åtminstone inte inom pressen. Därför tycker jag man ska låta bli att skriva sådant som kan skada både Diego och hans familj, tyvärr har det blivit så att man inte kan skriva en artikel om Gud utan att nämna hans tidigare drogproblem eller viktproblem. Världen verkar ha glömt vad Diego gjorde för fotbollen och det är sorgligt.
På min lista kommer Diego alltid att nämnas i positiva ord, jag har honom att tacka för mycket av mitt fotbollsintresse och jag kommer aldrig att få en större idol än denne legend.

2. Neil Young - Jag började lyssna en hel del på honom när jag flyttade till ny lägenhet, han har gjort massvis med bra låtar och jag kan inte förstå att jag inte upptäckt honom tidigare. Men nu är inte musiken den stora anledningen till att Young är med på listan just den här veckan, eller på sätt och vis är det väl fortfarande musiken som spelar in. Neil Young ska i alla fall släppa en skiva som kritiserar Bush och kriget i Irak och det tycker jag är mycket positivt. Det är bra när stora artister tar ställning, speciellt när de tar ställning på ett bra sätt som i det här fallet. Youngs skiva ger honom en plats på veckans lista.

3. Kris Kristofferson - När jag såg "Fire down below" med Steven Seagal för en massa år sedan hade jag ingen aning om att filmens stora skurk var countryartist, men så var fallet. Insatsen i Seagal-filmen var inte speciellt imponerande, men det är å andra sidan svårt att imponera i en sådan film. I veckan har jag skaffat en dubbel-CD med denne countrystjärna, Panzer tipsade mig om en låt som jag skaffade och sedan var jag fast. Det är en grym känsla i musiken som Kristofferson spelar och den kom precis rätt i tiden för mig. Om någon skulle sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle ha en playlist med Kris Kristofferson, Johnny Cash och Hank Williams hade jag nog skrattat åt dem. Jag hade då ingen koll på vad riktig country är, men jag är glad att jag har insett det nu. "Sunday morning coming down", I´d rather be sorry" och "Loving her was easier" är exempel på låtar som är fruktansvärt bra. Kristofferson är tveklöst bättre som artist än som actionfilmsskurk.

4. Robbie Fowler - Förra omgången avgjorde Fowler ännu en matchn till vår fördel och jag skulle bli väldigt överraskad om han inte får en förlängning på kontraktet. han är vår mest målfarliga spelare och hans målsinne är imponerande. Jag skiter ärligt talat i att det skulle varit offside innan mål mot Blackburn, vi har haft sånt oflyt med sådana saker de senaste åren att det var på tiden att vi fick ett felaktigt domslut med oss.
Nästa lördag har jag tagit plats på Anfield för att se min andra Liverpoolmatch och det ska bli obeskrivligt häftigt. Det vore stort att få se Fowler göra mål, han är trots allt en av de stora spelarna som vi haft under min tid som fan och jag hade inte väntat mig att få se honom hos oss igen. Att han tagit av sig plåstret på näsan gör inget det heller.

5. Laleh - Äntligen en artist som har insett att vi här i Gävle också vill bjudas på bra musik. Hon var här med sin föreställning "Vem har lurat alla barnen?" tidigare i år och det var bland det bästa jag sett på en scen här i stan. Nu är hon på väg tillbaka hit, den fjärde augusti ska hon nämligen spela i Gasklockorna tillsammans med Stefan Sundström. Det gäller att vara snabb på biljetterna för dte här vill ajg inte missa. Lalehs skiva var en av dem jag lyssnade mest på av de nya skivor som kom ut förra året, den är fortfarande väldigt bra och jag skulle gissa att man dessutom kommer att få höra en del nya låtar under den kommande turnén också. Lalehs talang och hennes val att komma till gävle igen ger henne givetvis en plats på denna lista.

Dagens låt: Kris Kristofferson - I´d rather be sorry

Vad lyssnar du på just nu?

Så heter en tråd som finns på liverpoolforumet och den har funnits med länge. Jag satt idag och tittade igenom den för att se vad jag lyssnat på under den tid som tråden funnits, det var ganska intressant. De här låtarna har spelats hos mig när jag skrivit:

Eric Clapton - Layla
Christian Kjellvander - Drunken hands
Isolation Years - Naked natives
Radiohead - Karma police
Ray Charles - I believe to my soul
Neil Young - Heart of gold
The Smiths - There is a light that never goes out
Teenage Fanclub - Mellow doubt
Moneybrother - Nobody's lonely tonight
Interpol - Say hello to the angels
Interpol - A time to be so small
Interpol - Evil
Herman Hermits - No milk today
Strebers - Högervindar
Gorky´s Zygotic Mynci - Single to fairwater
The Smiths - That joke isn´t funny anymore
Christian Kjellvander - Homeward rolling soldier
Interpol - Narc
Franke - Ställs mot dig
Bright Eyes - At the bottom of everything
Ryan Adams - Harder now that it´s over
Frankie Valli & Four seasons - Begging
The Cardigans - Paralyzed (Live Roskilde 2003)
Electric Soft Parade - Sleep alone
Morrissey - Striptease with a difference
Johnny Cash - I got stripes
Bonnie Prince Billy - Joy and Jubilee
Tom McRae - Boy with the bubblegun
Eric Clapton - Pretending
Morrissey - Angel, angel down we go together
Morrissey - Dear god, please help me
Morrissey - You have killed me
Morrissey - You have killed me
Editors - Fingers in the factories
David Bowie - Space oddity
PInk Floyd - Wish you were here
Radiohead - Creep
Christian Kjellvander - Juanita
Johnny Cash - I see a darkness
Johnny Cash - Daddy sang bass
Ray Charles - Born to lose
Isolation Years - Green on white
Patti Smith - Hey Joe
Freddie Wadling - Jag brinner
Morrissey - Speedway
The Perishers - In the blink of an eye
The Streets - Empty cans
Morrissey - Why don´t you find out for yourself
Morrissey - Alsatian cousin
Christian Kjellvander - Chose the city
Echo & the Bunnymen - Seven seas
Sophie Zelmani - Oh dear
Whiskeytown - Turn around
Johan Anttila - Inte visste jag
Morrissey - Margaret on the guillotine
Perishers - Someday
Morrissey - On the streets I ran
Morrissey - Life is a pigsty
Morrissey - On the streets I ran
Weeping Willows - While I´m still strong
The Streets - Never went to church
Bonnie Prince Billy - Even if love
The Perishers - Sway
Christian Kjellvander - Drag the dirt in
Nick Cave - The kindness of strangers
Morrissey - On the streets I ran
Songs of soil - Jesus
Kris Kristofferson - Sunday morning coming down

Det har blivit mycket Morrissey den senaste tiden och det märks på dne här listan, en sak som förvånade mig är att det var väldigt lite Weeping Willows. Jag måste ha lyssnat på dom när jag inte suttit och skrivit på forumet, eller så brydde jag mig inte om att skriva i vad jag lyssnade på just då.

Dagens låt 2: Lee Hazlewood & Nancy Sinatra - I´ve been down so long(It looks like up to me)

Hot Shots

Det finns vissa filmer som går att se precis hur många gånger som helst och ändå vara underbara, en sådan film är Hot Shots 2. Jag och Gamle Franken har säkert sett den filmen 10-15 gånger sedan vi flyttade till Gävle för snart fem år sedan. Första året vi bodde här hade vi problem, filmen fanns nämligen inte på någon av videohallarna här i stan. En helg änr jag hade lånat föräldrarnas bil så åkte vi runt på precis varenda videohall i hela Gävle och letade filmen, men ingenstans fanns den. Det var tungt att behöva inse att världens roligaste film inte fanns att hyra i vår nya hemstad. Det fanns bara ett sätt att lösa problemet, vi såg till att skaffa filmen båda två. Nu har jag både ettan och tvåan på dvd och om jag inte minns helt fel har Gamle Franken det också.
Vi har nu sett Hot Shots så många gånger att det är lätt att få associationer till filmen på de mest överraskande ställena, ett exempel var när vi var och käkade nere på stan i helgen. Vi skulle äta lunch nere på nian och ett av ställena sålde Shish Kebab. Har man sett Hot Shots massor av gånger faller det sig då naturligt att utbrista "Ah, shish kebab", det var nämligen vad fiendepiloterna skrek när de blev nedskjutna av Topper Harley i den första Hot Shots-filmen.
Det finns många klassiska repliker i denna otroliga filmserie, exempelvis "Ego river", "Geronimo, Geronimo, ME" och "Green, green, green". För dom som inte sett filmerna lika ofta som jag och Gamle Franken gjort kan de här uttrycken te sig ganska mystiska, men om ni ser filmerna igen så kommer ni att förstå.
Det finns ingen film som jag skrattat lika mycket till som till Hot Shots 2 och ettan kommer inte långt efter.

Dagens låt: Hank Williams - Ramblin man

Vågar man hoppas?

Läste en lovande artikel i arbetarbladet, den handlade om Eskobar. Där stod det att Eskobars kommande skiva skulle vara mer avskalad än de två senaste, tillbaka till rötterna. Den skulle dessutom vara inspelad live i studion. Jag tycker det låter väldigt intressant. Eskobars första skiva är en väldigt bra skiva som jag fortfarande gillar många låtar på, de skivor som kom efter är däremot något som jag inte riktigt vill kännas vid. När deras andra skiva kom blev jag ruggigt besviken, från att ha varit ett intressant band som spelade tillbakalutad deppop så lät man som vilket mtvpopband som helst. Alla låtarna lät lika och det var ingenting som föll mig i smaken, jag minns att det var någon recensent som beskrev skivan som hissmusik och det var en passande beskrivning på den otroligt trista skivan.
Jag lyssnade inte igenom skivan många gånger och den enda låt jag minns är duetten med Heather Nova, som visserligen var helt okej men inte i klass med första skivan. När nästa skiva kom hade jag gett upp hoppet om Eskobar, de lät trista och hade inte kvar en gnutta av känslan som fanns i "Good day for dying" och "Sun in my eyes" från första skivan. Jag brydde mig inte ens om att gå och lyssna på skivan på musikaffären i stan, jag hörde ena singeln och det räckte för att jag inte skulle vilja höra mer. Eskobar var ett avslutat kapitel för mig, i alla fall trodde jag det innan jag läste arbetarbladet idag. Jag hoppas verkligen att Eskobars nya skiva låter som den första de gjorde, när de fortfarande lät intressanta och då de fortfarande gjorde låtar som kändes äkta och inte plastiga. Deras första skiva var inte alls lika komersiellt gångbar som de två senaste, men den var fan så mycket bättre och det tror jag att de själva har insett också. Nu när de startat eget bolag kan de göra den musik de vill och om den här skivan håller hyfsad klass kommer den nog att finnas i min skivsamling i framtiden.

Dagens låt 2: Eskobar - Good day for dying

Varför så sent?

När jag gick och pluggade på högskolan här i Gävle så fanns det ett program som jag såg till att inte missa varje kväll och det var Conan O´Briens talkshow på TV4+. Sedan jag började jobba har det naturligtvis blivit svårt att följa serien, den går sent på kvällarna och jag är alltid förbenat trött när det blir kväll. Nu har jag lov och har sett fram emot att få se denne underbare komiker igen, men till min stora förvåning har man bytt sändningstid på Conan under det senaste halvåret. Åtminstone den här veckan börjar varje avsnitt klockan tolv på natten och även om jag har lov så är jag trött när klockan börjar närma sig midnatt, alldeles för trött för att hålla mig vaken genom hela Letterman för att få se Conan. Jag förstår inte varför man flyttat Conan så sent, hur ska man nu kunna få se serien? Den enda chansen är väl att försöka tajma in repriserna när de går på eftermiddagen, men dte brukar jag jämt glömma bort. Dessutom är det så skönt att gå och lägga sig på gott humör efter att ha fått höra något av Conans låga och obetalbara skämt, man somnar mycket lättare då.
Det är fan så mycket svårare att somna om det sista man hört är Paul Shafers skratt efter nåt töntigt Letterman-skämt.

Dagens låt: Roseanne Cash - On the surface

Bästa textraderna

Jag läste idag om en omröstning de haft i England, det handlade om tidernas bästa textrader. I deras omröstning hade U2 vunnit, med en rad från "One". Jag gillar inte U2, men den låten är helt okej. Som vanligt när jag ser listor så börjar jag fundera över hur min lista skulle se ut. Att lista textrader är enormt svårt, dels för att det finns så många rader som är bra skrivna och som verkligen känns och dels för att det är svårt att bortse från musiken som ofta höjer låtar. Jag har utan inbördes ordning i alla fall plockat fram några rader från olika låtar som jag verkligen gillar:

"I´ve been stabbed in the back so many, many times, I don´t have any skin"
Morrissey - Why don´t you find out for yourself

"I´ve seen this happen in other peoples lives and now it´s happening in mine"
The Smiths - That joke isn´t funny anymore

"And for a minute there, I lost myeslf, I lost myself"
Radiohead - Karma police

"You´re the best thing that ever happened to me, I´m sorry but at that moment I couldnt see"
Weeping Willows - Try it once again

"I taught the weeping willow how to cry, and I showed the clouds how to cover up a clear blue sky, and the tears that I cried for that woman is gonna flood you big river, and I´m gonna sit right here until I die"
Johnny Cash - Big river

"I dreamed of you on my farm, I dreamed of you in my arms, but dreams are always wrong"
Mercury Rev - Dark is rising

"Why is the bedroom so cold, turned away on your side? Is my timing that flawed, our respect run so dry?"
Joy Division - Love will tear us apart

"Will you remember me this way? Or will the picture change"
Weeping Willows - Stairs

"But Jesus made me, so Jesus save me from pity, sympathy And people discussing me"
Morrissey - November spawned a monster

"Last night I felt Real arms around me No hope, no harm Just another false alarm"
The Smiths - Last night I dreamt that somebody loved me

"It's so easy to laugh It's so easy to hate It takes strength to be gentle and kind"
The Smiths - I know it´s over

"Please get out, get lost, you´ve hurt me one last time"
Weeping Willows - While I´m still strong

"Walk on with hope in your heart"
Gerry & the Pacemakers - You´ll never walk alone

"She said leave it all to me,everything will be allright she said leave it all to me, everything will be all right"
Red House Painters - All mixed up

"We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,Running over the same old ground. What have you found? The same old fears."
Pink Floyd - Wish you were here

"I dream about your smile, I´ll keep that dream alive"
Weeping Willows - I close my eyes

"Trivs du i min trasiga värld, håll ut var du än är"
Paus - Mitt samvete, din hämnd

"I am just a dreamer, but you are just a dream"
Neil Young - Like a hurricane

Idel upplyftande textrader från låtar som jag verkligen gillar, det här är rader som höjer låtarna till nya nivåer. Jag skulle kunna hålla på och lista textrader länge till, speciellt när det gäller Morrissey som skrivit så många genialiska texter att det nästan är omänskligt. Jag har inte skrivit raderna ovan i någon rankingordning, men om jag ska välja en nummer ett så blir det nog frasen från låten som är dagens låt.

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Tomas på fotboll

Idag var jag till Strömvallen för att se Gefle spela fotboll. Det var perfekt väder för fotboll, sol och ett gäng plusgrader, i alla fall var det så när jag åkte hemifrån. När jag kom till matchen insåg jag ganska snabbt att det var ett ganska dumt val att åka i jeansjackan, det började blåsa och då är den inte till mycket hjälp. Första halvlek gick ändå ganska bra, då var solen framme och värmde. Däremot hade jag något annat som störde mig under den första halvan av matchen, nämligen ett gäng grabbar bakom mig som konstant pratade trams. Det började med att de hade diskussioner kring något dataspel, inte direkt sånt jag åkte på fotboll för att få lyssna på. Som tur var mötte jag en klasskompis på läktaren som jag kunde snacka med, det hjälpte mig att koppla bort grabbarna på raden bakom. Efter ett tag började de i alla fall också prata om fotboll, men det dröjde inte länge innan av dom påstod att David Beckham var en av världens bästa spelare, då hade jag verkligen svårt att hålla mig ifrån att vända mig om och säga några väl valda ord. Jag lyckades hålla mig och det är jag stolt över.
Det stog 0-0 efter första halvlek och Gefle hade skött sig rätt okej, även om det absolut inte var tal om något bländande spel. En bit in i andra halvlek gjorde dock Häcken 1-0 och då föll Gefles lag ihop som ett korthus, det fanns inte en tendens till kämpaglöd. Som om det inte var illa nog med att spelet var uselt så började vädret också att bli sämre, det blåste på rejält och jag förstod att jag nu skulle få böta för att jag tyckte mig kunna åka i jeansjackan. Inte hade jag tagit med mig varken mössa eller vantar heller, det blev till att dra upp huvan på tröjan och stoppa ner händerna i fickorna. Som tur var fanns dte inget att applådera åt, så jag kunde lugnt ha kvar händerna i fickorna matchen ut. När Häcken gjorde 2-0 gick grabbarna bakom mig hem, det värmde lite grand i alla fall.
Matchen slutade 4-0 till Häcken och det enda roliga under andra halvlek var att klaga på Gefles spel tillsammans med Panzer. Jag är inget Gefle-fan, så förlusten svider inte speciellt mycket. Något som dock svider är att veta att Peking spelar i divisionen UNDER två såna här medelmåttiga lag och det är inte bra.

Dagens låt 2: Magnus Carlson - Genom natten

Vår?

Nu verkar det som att snöandet har gett upp till och med här i Gävle, solen visar sig allt oftare och man börjar få ett litet hopp om att det kanske kommer en vår inom kort.
Ett vårtecken är att allsvenskan i fotboll har börjat, även om inte Peking är med i år heller så måste de ju spela av serien i väntan på att de kommer tillbaka till eliten. Idag ska jag se min första match i årets allsvenska, Gefle möter Häcken och nu när jag är ledig tänkte jag passa på att gå och se den. Jag tror att man i Gefle är väldigt glada åt att ha konstgräs på Strömvallen nu, annars skulle det knappt vara spelbart efter den senaste tidens skitväder. Konstgräs är ju en förutsättning för att kunna bedriva elitfotboll i Norrland, jag tycker ledarna nere i söder visar lite dålig förståelse för det. Det är ofta klagomål när de får kommer upp hit och spela matcher, men det är å andra sidan ganska roligt att höra dom gnälla också. Det måste väl ändå vara roligare att spela på en plan som är slät, även om gräset inte är äkta, än att spela på en leråker?
Ett annat, nog så viktigt vårtecken, är jag numera kan gå ut med soporna i sandaler. När det är vinter måste jag alltid snöra på mig vinterkängorna när jag ska slänga mina sopor och det brukar ofta medföra att jag väntar ända till påsen är överfull innan jag går ut med dem. Jag testade att gå ut med sandalerna i vintras, men det ledde bara till att jag fick dyblöta strumpor. Det är väldigt skönt nu när man bara kan kliva i skorna och gå ut.
Våren och hösten är mina favoritårstider, även om det är skönt med sommar och mysigt med vinter så gillar jag inte när det blir mycket plus eller minus på termometern. Jag vill ha en lagom temperatur så att man kan i jeans och jacka utan att svettas och kan gå utan mössa utan att frysa. Jag vill kunna sitta i tv-rummet utan att svettas och jag vill kunna vädra lägenheten utan behöva bli förkyld. Jag vill slippa bada och jag vill slippa åka skidor. Jag vill slippa känna att jag borde vara ute, men jag vill också ha en möjlighet att gå ut utan att behöva pälsa på mig en massa kläder. Jag vill kunna ta en promenad med Plummer utan att behöva se honom svettas och pusta av värmen, men jag vill också slippa klä på mig själv i tio minuter innan jag går ut.
Jag tror nog att jag skulle ranka våren som min favoritårstid, även om det är ett tecken på att PL snart är slut.

Dagens låt: Magnus Carlson - Va med mig

X:en

Igår fick jag en trevlig överraskning av storasyster, nämligen tre marveltidningar. Det var några avsnitt av X-men från 1984, bland annat den första tidningen av just den här versionen av serien. Av någon anledningen hade man döpt tidningen till X:en i stället för X-men, men det är inte det värsta, man har också döpt om några av karaktärerna. Wolverine heter inte Wolverine, man har i stället översatt han namn till svenska och kallar honom för Järven. Wolverine är det absolut coolaste namnet en karaktär i en serie kan ha, man byter helt enkelt inte ut det. Man har dessutom beslutat sig för att kalla Nightcrawler för Nattkryparen, och Beast för Besten. Det förstör en del av läsningen, jag stör mig lite på det. Men det gäller att se bortom namnen och hålla sig till handlingen.
När jag läste första avsnittet så fick jag en ganska rolig överraskning(nu kommer ett avslöjande som kommer ge mig en rejäl nördstämpel, men eftersom alla som läser det här vet att jag är på gränsen till nörd när det gäller X-men så väljer jag att fortsätta berätta om överraskningen). Jag har ett par X-menkalsonger där man tryckt utdrag från en serie på kalsongerna, precis det avsnittet som finns med på mina kalsonger fanns med i tidningen. Så nu fick jag veta hur äventyret slutade också, nu slipper jag fundera över varför Cyclops och Wolverine bråkar.

Jag vann förresten 1200 kr på stryktipset i helgen, det kommer väl till pass nu när det börjar vankas resor till Liverpool och Tyskland. En del har tur i spel...

Dagens låt: Morrissey - Why don´t you find out for yourself

Tomas vs.Trafiken

Det är inte många saker som kan göra mig riktigt arg. Jag blir väldigt arg när jag spelar pingis, jag blir väldigt arg när Liverpool släpper in mål, jag blir fruktansvärt arg när Liverpool förlorar och jag blir ofta väldigt arg när jag kör bil. Förra helgen skrev jag ett inlägg här som hade med trafik att göra, nämligen dte om idioten som höll på att krocka med våran buss, ilskan jag kände då var utan tvekan befogad. Ibland känns det som att jag blir obefogat arg när jag är ute i trafiken. Det finns dock så väldigt människor i Sverige som inte borde få sitta bakom en ratt och när man kommer i närheten av sådana är det svårt att hålla humöret uppe.
I förrgår var jag och handlade med storasyster, på vägen därifrån kom jag till en rondell. Det var ganska mycket trafik så jag fick stanna och vänta på en chans att åka in. Chaufförer med intelligens, som jag, brukar blinka när man åker ur en rondell, annars är dte svårt för bilarna som är på väg in att veta när man ska åka och när man bör vänta. Den här gången var det tydligt att en av puckona i rondellen hade missat den frågan på sin uppskrivning för 45 år sedan. Han kom och körde ganska sakta, men ändå för snabbt för att jag skulle våga svänga ut framför honom. Precis när han var framme vid min infartsplats så svängde han, utan att blinka såklart. Eftersom det var så mycket trafik hann jag inte svänga in i rondellen innan nästa bil kom, men om den där mindre klipska personen hade blinkat hade jag utan problem kunnat svänga in och sedan köra vidare. Han försenade nu mitt liv med 30 sekunder och det var väldigt onödigt.
Det där är ett typexempel på hur trafiken kan göra en förbannad. När jag åker E4 mellan Kilafors och Gävle så kan jag räkna med att åtminstone komma i närheten av en galning som ska testa att köra om i lägen som ingen normalt funtad person skulle försökt i. Det är lika irriterande varje gång. Det finns massvis med exempel på händelser i trafiken som kan göra att man blir förbannad, men jag tänker inte sitta här och rabbla upp dem. Dels för att det skulle ta lång tid och dels för att jag redan nu börjar bli lite irriterad inombords när jag tänker efter på hur jäkla frustrerande det kan vara.
Tur i alla fall att jag är en prickfri bilchaufför som ingen kan bli irriterad på.

Dagens låt: Morrissey - Why don´t you find out for yourself

Veckans lista v.15

1. Quentin Tarantino - Igår såg jag, Kusen och Hasse Holmqvist en film som hette "Old man", på fodralet stod det att det var filmen som Tarantino önskade att han hade gjort. Det var ett uttalande som någon recensent hade gjort och jag tror inte att Tarantino känner så, och dte borde han inte heller. Nog för att filmen var underhållande, men den var inte i klass med det som Tarantino gjort. Tarantino är nog min absoluta favoritregissör och en stor anledning till det är "Reservoir dogs". Scenen där Michael Madsen torterar polisen i takt till musiken på radion är en genial scen, det är egentligen äcklig tortyr men som Tarantino visar det blir det en fröjd att se. Rollistan med Tim Roth, Michael Madsen, Steve Buscemi, Harvey Keitel och Chris Penn är klockren, det finns helt enkelt inga brister i filmen. Tarantinos senaste filmer, Kill Bill 1 och 2, är också filmer som är helt suveräna. Dialogen är riktigt bra och fightingscenerna är imponerande, lägg till det att det, som vanligt I en Tarantinofilm, är bra musik. Bills utläggning om Superman och Clark Kent i slutet av filmen är en höjdare och är ännu ett bevis på vilket geni Quentin är.

2. Robert Paulig - Ett okänt namn för de flesta, det var okänt även för mig fram till min vistelse i Stockholm. Det är är nämligen mannen bakom de suveräna kaffebönorna som jag införskaffade på en affär på Söder i Stockholm. Tydligen har denne Paulig startat en firma i Finland som tar fram olika sorters kaffebönor och den sorten jag köpte var grymt god. Om jag visste vad killen i affären som tipsade mig hette skulle han ligga med på listan i stället, men eftersom det är Paulig som fixat fram bönorna förtjänar han en plats här.

3. Scott Adams - Jag låg igår och läste lite Dilbert och det går helt enkelt itne att läsa denna serie utan att skratta. Skämten är precis på min nivå, precis lagom sjuka. Dilberts resor till Albylien är alltid hejdlöst roliga, det är visserligen resten av serien också, men albylierna är verkligen underhållande. Det skulle vara intressant att veta hur pass mycket av serien som bygger på Adams egna erfarenheter, jag hoppas för hans skull att det inte är så mycket.
Det är tydligt att det går att göra mycket roligt om kontorister, världens roligaste serie(Dilbert), världens roligaste tv-serie(The Office) och världens näst roligaste film(Office space) utspelar sig alla på kontor.

4. Martin St.Louis - Jag är inte speciellt intresserad av NHL och det är inte heller därför denne tampaspelare finns med på listan, anledningen är i stället de goda insatser han gjorde igår när jag, Kusen och Hasse Holmqvist hade hockeykväll och spelade NHL 2004. Jag krossade dom totalt och St.Louis var kvällens lirare, han är liten, snabb och gör massvis med mål. Gorbatjov anskyr att spela mot mig när jag är Tampa och den stora anledningen till det är St.Louis. Eftersom spelaren är så kort så blir han svår att tackla och däför är det lätt att komma i läge med honom. Ska man slå mig när jag är Tampa ska man göra en väldigt bra match, ha en väldig massa tur och dessutom tajma in en dag när jag är ur slag.

5. Jamie Carragher - Liverpools hjärta måste överleva bortamatchen mot Blackburn i morgon utan skada. Senast när jag var till Anfield och njöt av fotbollen som spelas där var Carra skadad, det var en flåbuse i Blackburn som skadat honom och jag fick således inte se min stora idol. Därför hoppas jag nu verkligen att han klarar sig helskinnad från matchen i morgon, jag vill se honom i aktion när jag åker till Anfield för andra gången om två veckor.

Dagens låt: Morrissey - On the streets I ran

You´ll never walk alone

Idag är det 17 år sedan den fruktansvärda läktartragedin som inträffade på Hillsboroughstadion.

Gerard Bernard Patrick Baron (67)
John Alfred Anderson (62)
Raymond Thomas Chapman (50)
Henry Thomas Burke (47)
Eric George Hughes (42)
Arthur Horrocks (41)
David Hawley (39)
Thomas Howard (39)
Brian Christopher Mathews (38)
David George Rimmer (38)
Inger Shah (38)
Michael David Kelly (38)
Patrik John Thompson (35)
Roy Harry Hamilton (34)
Vincent Michael Fitzsimmons (34)
Eric Hankin (33)
Stephen Francis Harrison (31)
Peter Reuben Thompson (30)
Alan Johnston (29)
Anthony Peter Kelly (29)
Christopher Edwards (29)
James Robert Hennessy (29)
Joseph Clark (29)
Martin Kenneth Wild (29)
Alan McGlone (28)
Barry Glover (27)
Christine Anne Jones (27)
Francis Joseph McAllister (27)
Gary Harrison (27)
Nicholas Peter Joynes (27)
Andrew Mark Brookes (26)
Barry Sidney Bennett (26)
Christopher James Traynor (26)
Paul Anthony Hewitson (26)
Paula Ann Smith (26)
David Steven Brown (25)
Richard Jones (25)
Derrick George Godwin (24)
Graham John Roberts (24)
Peter Andrew Burkett (24)
Colin Andrew Hugh William Sefton (23)
David Leonard Thomas (23)
Tracey Elizabeth Cox (23)
William Roy Pemberton (23)
David John Benson (22)
David William Birtle (22)
Gary Collins (22)
Tony Bland (22)
Carl William Rimmer (21)
Joseph Daniel McCarthy (21)
Marion Hazel McCabe (21)
Paul David Brady (21)
Peter Francis Tootle (21)
Peter McDonnell (21)
Thomas Steven Fox (21)
Gordon Rodney Horn (20)
Ian Thomas Glover (20)
Stephen Paul Copoc (20)
Colin Mark Ashcroft (19)
Colin Wafer (19)
David William Mather (19)
Gary Christopher Church (19)
Ian David Whelan (19)
James Philip Delaney (19)
Paul William Carlile (19)
Sarah Louise Hicks (19)
Carl Brown (18)
Carl David Lewis (18)
Christopher Barry Devonside (18)
Gary Philip Jones (18)
James Gary Aspinall (18)
John McBrien (18)
Jonathon Owens (18)
Paul Clark (18)
Carl Darren Hewitt (17)
Graham John Wright (17)
Henry Charles Rogers (17)
Keith McGrath (17)
Simon Bell (17)
Stephen Francis O'Neill (17)
Steven Joseph Robinson (17)
Stuart Paul William Thompson (17)
Kester Roger Marcus Ball (16)
Martin Kevin Traynor (16)
Nicholas Michael Hewitt (16)
Kevin Daniel Williams (15)
Kevin Tyrrell (15)
Peter Andrew Harrison (15)
Philip John Steele (15)
Victoria Jane Hicks (15)
Adam Edward Spearritt (14)
Lee Nicol (14)
Paul Brian Murray (14)
Philip Hammond (14)
Thomas Anthony Howard (14)
Jon-Paul Gilhooley (10)

You´ll never walk alone!

Lov

Idag inleder jag mitt första påsklov som lärare och det känns mycket bra, inte för att jag vantrivs på jobbet, men det är skönt att få koppla av lite grand. I stället för att kliva direkt från sängen till frukostbordet och sedan jäkta ut i bilen har jag nu kunnat slappa hela förmiddagen, med en dubbel espresso och en fightingfilm. Jag köpte nya kaffebönor när jag var i Stockholm härom veckan och de var verkligen ett bra köp, kaffet blir så starkt och smakrikt som jag vill ha det och speciellt när jag gör espresso. Jag har tidigare importerat kaffebönor från Umeå med hjälp av syrrans kompisar som kommer på besök då och då, innan det brukade jag alltid köpa samma kaffebönor på en affär har i stan, men nu har jag alltså hittat en ny intressant sort. Det enda problemet blir att få tag på dom igen när den här omgången är slut, jag är ju inte direkt ner till Stockholm ofta och nästa resa dit som jag har inplanerad är i slutet av juli när jag ska se Clapton i Globen. Jag får således se till att njuta ordentligt av den här omgången och sedan köra med gävlesorten fram till sommmaren. Troligen kommer Stockholmsbönorna att vara slut när mitt lov är slut, det går nämligen en hel del kaffe när jag är hemma under en längre tid.

Dagens låt: The Streets - Never went to church

Gud har talat

- Jag funderar över möjligheterna att bli förbundskapten för Argentina, men det är svårt att prata om detta just nu när Jose Pekerman leder laget och så här tätt inpå VM. Det är en fråga för framtiden.
Orden är Diego Maradonas och tydligen finns det seriösa tankar kring att Gud ska bli Argentinas nästa förbundskapten, det vore givetvis ett klockrent val av dem. Ingen skulle kunna leda laget bättre. Alla i laget har garanterat haft Diego som sin stora förebild i livet och med honom på tränarbänken skulle de nog offra allt för att få vara med. Det ska tydligen inte vara aktuellt med Maradona på posten innan VM, men om Argentina åker ur tidigt och tränaren får kicken skulle jag inte bli förvånad om det är Gud som får ta över.

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Listdags igen

På liverpoolforumet är det just nu en diskussion kring överskattade och dåliga filmer, den diskussionen har jag givetvis blandat mig. Det är svårt att ranka de sämsat filmerna, det finns så enormt många dåliga filmer att dte är svårt att ta ut tio stycken. I stället har jag gjort en ranking över mina största filmbesvikelser, alltså filmer som jag hade förväntningar på men som inte blivit vad jag hoppades. Min lista ser ut som följer:

1. Terminator 3. Jag vet inte om jag trodde att filmen skulle vara bra, men är man uppvuxen med T2 så hoppas man ju i alla fall. Filmen var hemsk rakt igenom och inte en gnutta av den känsla som fanns i de gamla filmerna fanns kvar.

2. StarWars Episod 1. Egentligen behöver inte det här motiveras, det räcker med att jag skriver Jar-Jar Binks så förstår ni.

3. Troja. Bra skådespelaruppsättning och rejäla kostnader. Jag hade väntat mig en mäktig film i samma klass som Braveheart och Gladiotor, i stället blev det en töntig film med felplacerade skådisar. Skräpfilm.

4. Daredevil. En av mina absoluta favoriter i marvels värld kom på bio, klart man hade förhoppningar. Men Ben Affleck drog Matt Murdock i smutsen och levererade den dödaste rolltolkning jag kan minnas. Fy fan för Ben Affleck.

5. Aviator. Scorsese är en legend, men The Aviator var en seg och tråkig film. DiCaprio gör en bra insats, men filmen var minst en timme för lång och levde inte upp till mina förväntningar.

6. Master and commander. När en film får många oscarsnomineringar så hade man ju åtminstone förväntat sig att det skulle hända något i filmen också, men i den här filmen händer det nästan ingenting och ändå har man valt att göra filmen en halv dag lång.

7. Pearl Harbour. Okej, egentligen hade jag väl inga stora förväntningar på en film med Ben Affleck och Josh Hartnett och som regisserats av en av tidernas mest talanglösa regissör, Michael Bay. Filmen hade kunnat vara skitbra, om det funnits någon med en gnutta talang i filmteamet. För att citera Team America: Why does Michael Bay get to keep on making movies?

8. Mulholland Drive. Jag hade väntat mig att få se en kanonfilmen, men när filmen var slut hade jag inte en aning om vad jag hade sett. Jag skulle nog inte valt att se den när jag var trött och bakis, men nu gjorde jag det och blev väldigt besviken.

9. Hulk. Jag kan inte låta bli att ta med den här filmen på listan, för fan va usel den var. Hulken är inte en av mina favoriter inom marvel, trots det satt jag och led. Vem kom på idén att låta honom slåss mot nån muterad pudel?

10. The Score. DeNiro, Marlon Brando och Edward Norton, en film med en sådan uppsättning har potential. Jag såg The Score och sedan glömde jag bort att den ens existerade, meningslös film.

En sak som jag inte fattar är att flera på forumet skriver "Alla Van Dammes filmer" när de ska ranka de sämsta filmerna. Det är lite konstigt att man dömer ut alla hans filmer på samma gång, det är ju faktiskt en enorm skillnad mellan Bloodsport, som är en av tidernas bästa fightingfilmer, och Knock-off, som är en av tidernas absolut sämsta filmer. Om man sätter sig ner för att se en Van Damme-film och väntar sig högkvalitativ handling och enorma skådespelarinsatser så kan jag förstå att man tycker filmerna är dåliga, men om man förväntar sig det av hans filmer får man skylla sig själv. Om man däremot, som jag, sätter sig och ser hans filmer enbart för att få våldsunderhållning så klassar man verkligen inte alla hans filmer som de sämsta filmerna som gjorts. Jag kan hålla med om att det han gjort de senaste 7-8 åren inte har varit något att ha, men de gamla filmerna kan jag se hur många gånger som helst.

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Mina svagheter 2

Idag har jag suttit och försökr knåpa ihop ett engelskaprov till sjuorna och det är inte helt enkelt. Det är inte så att jag har några större problem med engelska, däremot har jag stora problem med fantasin. Eftersom det är en grammtikdel jag ska skriva ihop så måste jag sitta och hitta på meningar som eleverna kan fixa till och då krävs det rejäl gnutta fantasi. Jag har några namn som jag alltid brukar använda när jag gör övningar, dessa är Frank, Steven(Morrissey), Magnus(Carlson), Nina(Persson), Jamie(Carragher) och Logan(Wolverine) men det är meningens händelse som är det svåra att komma på. Först tänkte jag att jag skulle ha ett sammanhang mellan alla de tio meningarna, men det sket sig direkt eftersom jag inte var i närheten av att komma på så många meningar som passade ihop. Jag kan ju inte gärna använda Liverpool och fotboll hela tiden heller, det blir liksom lite enformigt då, därför blev det tio skitkonstiga och lösryckta meningar. En av meningarna kom att handla om att jag varit på semester i Belgien och jag kan för allt i världen inte komma på varför jag skrev så. Jag har aldrig varit i Belgien, har aldrig funderat på att åka till Belgien och kan inte ens se en anledning till att man skulle kunna tänka sig resa till Belgien. Trots det var Belgien det första land som dök upp i skallen på mig när jag satt och skrev.
En annan konstig grej som kom upp när jag satt och skrev var att jag helt plötsligt hade skrivit en mening om Peter, Paul and Mary och det kan jag inte heller riktigt fatta. Denna sånggrupp är inga som jag har i tankarna speciellt ofta, men nu när jag satt och skrev namn så dök de upp på skärmen.
Hur som helst så märker jag att det finns lite att jobba på när dte gäller mitt provsnickrande, men jag är ju rookie än så länge.

Dagens låt: Morrissey - The father who must be killed

Veckans lista v.14

1. Syrran - Ettan på veckans lista är ganska given, storasyster fyller nämligen år den här veckan, närmare bestämt i morgon. Dessutom såg hon förra söndagen till att jag tog mig till Morrissey-konserten. Det var andra gången som syrran ställde upp som sällskap på en Moz-konsert och jag är givetvis väldigt tacksam för att hon ställer upp. Många av mina största konsertminnen, som WW i Edsbyn och Uppsala, Moz bägge gångerna på Hovet, Magnus Carlson i Säter, Silverchair i Stockholm(på den tiden tyckte jag att det var skitstort) och Dia Psalma i Bollnäs hade stannat vid konsertdrömmar om inte syrran ställt upp för mig. Nu fyller hon 19 år för nionde gången i rad och givetvis förtjänar hon förstaplatsen på min lista.

2. Morrissey - För tredje veckan i rad ligger Moz med i toppen och den här gången är motiveringen givetvis den magnifika konsert som jag bevittnade i söndags. Jag får nästan gåshud bara av att tänka på avslutningen med "Last night I dreamt that somebody loved me", han kunde inte avslutat på ett bättre sätt. Jag har redan skrivit så pass mycket om den här konserten, så jag ska inte gå in mer på den nu. Förresten så finns nu "Ringleader of the tormentors" i affärerna, så det är bara att rusa iväg och köpa.

3. Jean-Claude Van Damme - Att jag är svag för fightingfilmer tror jag att jag nämnt här tidigare och även att jag är en stor samlare av Van Dammes filmer. I veckan införskaffade jag hans senaste film, "Wake of death", och man kan väl säga att han börjar bli lite till åren. Det jobbiga för mig som har alla hans filmer är att jag också måste skaffa alla nya filmer han gör och när filmer som "Terror Train" och "Legionaire" kommer ut i affärerna så svider det verkligen att behöva spendera pengar på dem. I "Wake of death" försöker sig faktiskt Van Damme på lite skådespeleri också, mellan alla actionscener får man se honom försöka frammana lite känsloyttringar och vid ett tillfälle så gråter han faktiskt. Hans insats är väl lite sådär, men han är i alla fall klart bättre än nollan som spelar hans son. Den ungen har inte många rätt och det är trist. Hur som helst så kommer Van Damme alltid att vara en av mina hjältar, även om jag helst minns honom för filmer som "Kickboxer" och "Bloodsport".

4. Dian Bachar - Det är dags att ge lite beröm till en relativt okänd, men fruktansvärt rolig, skådespelare. Bachar brukar vara med i Matt Stone och Trey Parkers filmer och har gjort oförglömliga karaktärer som Choda Boy och Little Bitch. Jag kollade in hans karriär på imdb och det är tydligt att han inte haft någon helt lysande karriär, förutom insatserna i Stones och Parkers filmer har han inte gjort någonting som jag känner igen. I deras filmer är han hursomhelst klockren i sina insatser och han förtjänar verkligen en plats på min lista den här veckan. Se filmer som "Orgazmo", "Baseketball" och "Cannibal the musical" så kommer ni förstå vad jag menar.

5. Freddie Wadling - Jag har just läst ut boken om hans liv och det har varit väldigt intressant läsning. Wadling är inte som alla andra och det verkar vara snudd på ett under att han över huvud taget lever fortfarande, men hans röst är något helt enormt. Jag upptäckte honom i samband med Arvikafestivalen i somras och har sedan dess skaffat mig en hel del av hans musik. Efter att ha läst boken inser jag att det finns mycket kvar att lyssna igenom än, men tyvärr blir det nog svårt att hitta så mycket av hans tidigare låtar. Boken var i alla fall väldigt bra och Freddie Wadling är klart värd en plats på veckan lista.

Dagens låt: Morrissey - I´ll never be anybodys hero

Jävla idiot

Jag vill börja med att utsäkta för min aggresiva titel på dagens inlägg, men när ni läser vad jag har att komma med så kommer ni att förstå varför jag slår an den tonen. Jag var idag på teater i Bollnäs tillsammans med sjuorna på skolan där jag jobbar, det var c:a 60 elever och tre lärare som var med på resan. Från början var det tänkt att vi skulle åka buss till teatern och sedan åka tåg hem, men när vi kom fram till föreställningen stod det genast klart att vi skulle missa tåget. De som anordnade föreställningen var snälla nog att fixa fram en buss åt oss som skulle kunna ta oss tillbaka i tid till elevernas lunch, den resan hade kunnat sluta i total katastrof.
När vi var halvvägs till skolan såg vi en bärgningsbil stående vid sidan av vägen på motsatta sidan, som tur var saktade vår busschaufför in lite grand. När vi kom närmare såg vi en bil som påbörjade en omkörning av bärningsbilen, sedan dök det helt plötsligt upp en till bil bredvid bilen som höll på att köra om. Bilen dök upp mitt i vår körbana och chauffören till vår buss tvingades slänga sig på bromsen för att undvika kollision, det ska också sägas att detta skedde mitt i ett backkrön så idioten som körde om bilen kan omöjligt ha sett något. I stället för att ta dte lugnt och avvakta backen så tog han en chans och körde om, han hade med den omkörningen kunnat förändra livet för 60 barn på väg till sin skola. Även om vi kanske hade överlevt så hade de garanterat varit märkta för livet, kollisionen hade tevklöst lett till att föraren i bilen blivit mos och säkert någon av oss i bussen också. Lägg till det de psykiska skador som skulle komma att följa med olyckan som kunde blivit.
Jag kan inte fatta hur en sådan person kan få finnas i trafiken, utsätter man sina medtrafikanter för en sådan fara har man fan inte på vägarna att göra. Har man så bråttom att man måste köra om en bil i ett backkrön har man fan problem. Jag kan inte tänka på dne här händelsen utan att bli arg, utan att samtidigt tänka på vad vi i bussen hade kunnat utsättas för bara för att satt en idiot bakom ratten till bilen. Jag hoppas att denne jävla idiot någon gång stoppas av polisen och blir fråntagen sitt körkort, för han har fanimej inte på vägarna att göra.

Dagens låt: Morrissey - The father who must be killed

2 April 2006

Varje år har dagar som man minns mer än de andra när året är över, jag vågar lova att gårdagen är en av de dagar som jag kommer minnas bäst när året är över. Det blev en tidig morgon eftersom vi(dvs. jag, syrran och syrrans kompis Eleonor) skulle ta tåg ner från Gävle till Stockholm och ville hinna med en sväng på stan innan vi skulle bege oss till Hovet och Morrissey. Som gävlebo tycker jag att jag kan klassa mig som en stadsbo, men när jag är i Stockholm känner jag mig som en riktig lantis. Alla springer fram på stan och alla verkar ha bråttom påväg nånstans, jag blir så trött av det.
Det blev inte mycket shopping gjord för mig, det enda jag fick med mig hem från stadsvandringen var ett halvkilo kaffebönor som enligt experten skulle vara riktigt starkt och jordigt, ska bli spännande att smaka. Vanligtvis brukar man se lite kändisar på stan också, kul omväxlingen för mig som gävlebo som enbart får kändisspota Rolf Lassgård varje helg. Det enda kända ansiktet vi såg på stan igår var Alf Svensson, och det var ingen större upplevelsen även om han hade ovaligt konstig mössa.
Efter vandringen på stan begav vi oss upp till Hovet, jag hade bestämt träff med två bekanta från liverpoolforumet. Vi lyckades leta oss fram till mötesplatsen och där dök snart YouWillNeverKnow upp tillsammans med sin flickvän. Därifrån gick vi in på en pub och träffade Sundance Kid. Det var väldigt trevligt att träffa dessa två forumskribenter, eftersom vi diskuterat en hel del på forumet så hade jag på känn att de skulle vara schyssta killar och det stämde väl. Snacka musik och fotboll, dricka en öl och lyssna på Morrissey-låtar i högtalarna, jag skulle inte kunna tänka mig en bättre uppladdning.
När klockan började närma sig halv åtta lämnade vi puben för att inta Hovet. Det är en väldigt speciell känsla i kroppen innan en konsert som man sett fram emot så här mycket, jag har bara känt det tidigare vid Weeping Willows-konserter och förra gången jag såg Moz. Det är ett alldeles eget pirr som kommer i magen, jag vet inte om det är nerver, förväntan eller bara en barnslig uppspelthet. Hursomhelst så är det en känsla man inte känner så ofta.
Efter ett stopp vid Moztröjsförsäljningsståndet så tog vi vår plats på läktaren, jag blev genast avundsjuk på YWNK och hans tjej som hade stå plats. Vi hade nämligen inga höjdarplatser, vi satt långt upp på läktaren och jag blev lite orolig över att vi inte skulle se så bra. När förbandet satte igång så förstod jag att det inte skulle bli några problem att se, även om vi satt långt ifrån så tyckte jag att man kunde få en känsla av scennärvaron hos artisterna. Nu hade förbandet, Boyfriends, itne mycket till scennärvaro och under hela deras spelning satt jag och väntade på att de skulle sluta spela någon gång så att Moz kunde komma in. Det ska sägas att även om Boyfriends hade varit skitbra hade jag nog suttit och väntat på att de skulle sluta, jag var där för Moz och de var bara onödigt tidsfördriv i väntan på min hjälte.
Efter en halvtimme var de äntligen färdiga och gick av scenen, det började spelas musik i högtalarna och nu visste jag att när den musiken tystnade skulle Moz komma ut på scenen. Låtarna som spelades innan var en blandning av punk och schlagers, på alla andra spelningar skulle det vara en konstig blandning men när Moz ska spela är ingenting konstigt. Den sista låten som spelades i högtalarna innan Moz kom ut på scenen var en låt som jag har en alldeles speciell relation till, det var nämligen Liverpoolhymnen "You´ll never walk alone". Jag tror aldrig jag fått gushud innan en konsert förut, men all denna förväntan kombinerat med att ljuset släcks ner till tonerna av en så pass speciell låt gjorde att jag rös. Det här kunde inte ha inletts på ett bättre sätt.
När låten var slut kom han ut på scenen, artisten som jag spenderat väldigt mycket lyssningstid på de senaste fem åren, artisten som jag väntat på att få se i snart fyra år, artisten som gjort fler bra låtar än någon annan artist, Morrissey. Han inledde med "First of the gang to die" och hela konserten var en ren njutning, skitsamma att jag satt långt från scenen, jag njöt ändå i fulla drag. Den ena kanonlåten efter den andra avverkades, med höjdpunkter som "How soon is now?", "I have forgiven Jesus" och den nya, blivande klassikern "Life is a pigsty" innan Moz tackade för sig och klev av scenen. Efter desparata applåder från publiken kom han in på scenen igen, jag hade int eläst några recensioner från hans tidigare spelningar så jag hade inte en aning om vad som skulle bli extranummer. Därför kom det som en chock, en positiv sådan, när de första tonerna till "Last night i dreamt that somebody loved me" började höras. Det här var den första låten som jag hörde av Smiths/Morrissey och det var när Weeping Willows spelade den live på en konsert. Det var den här låten som kopplade ihop WW med Morrissey, den här låten är således en av de låtar som betytt mest för mitt musiklyssnande någonsin. Det är dessutom en av de absolut bästa låtar som jag vet. Den som inte tycker att det här är en magisk låt har fel.
När låten tagit slut tändes ljuset och vi började gå mot tunnelbanan för att åka till t-centralen och invänta vårat tåg. Alla mina förväntningar hade infriats och även om jag saknade massor av låtar på konserten så hade Moz gjort ett bra urval.
Tågresan hem var lite seg, men som tur var sov jag en hel del. En sak är säker och det är att det var en fruktansvärt nöjd Tomas som klev av tåget i Söderhamn klockan halv tre natten mot måndag.

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Mina svagheter

Jag har kommit in i läraryrket nu och börjar känna mig riktigt hemma i mina klasser, tyvärr har de börjat lära känna mig också. Jag har en svaghet, eller egentligen är det ingen svaghet men i de här sammanhangen är det en, nämligen mitt fotbollsintresse. När eleverna känner att de inte orkar jobba brukar de ropa på mig och säga: "Det går dåligt för Liverpool såg jag" eller "Såg du matchen igår".
Då börjar det arbeta inom mig, jag vet att jag inte bör komma in i de diskussionerna eftersom jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kan sluta. Fotboll är ett ämne som jag helt enkelt kan diskutera hur länge som helst och jag har väldigt svårt att låta bli att ta upp diskussionerna när de kommer. Men när eleverna egentligen ska jobba med kristendomen så kan man lugnt säga att Liverpool ligger utanför ämnet, även om Liverpool är lite av en religion för mig. Den seriösa delen i mig(lärardelen) försöker övertala den besatta delen av mig(Liverpooldelen) att inte nappa på betet och ta upp diskussionen, tyvärr vinner den besatta delen av mig allt för ofta. Det är helt enkelt för svårt att stå emot när det sitter elever och kastar ur sig saker som att Gerrard är dålig eller att Liverpool hade tur när de spöade Fulham, jag känner det som min uppgift att klargöra för dom att det inte alls är på det sättet. Många av mina elever verkar seriöst idrottsintresserade och det kan vara lite farligt för mig. När man hör hur de börjar småprata i klassrummet om idrottshändelser måste jag verkligen hålla igen, jag vet hur det kan sluta. Jag skulle mycket väl kunna prata bort en hel lektion om jag bara fick, men jag försöker intala mig att eleverna inte är i skolan för att höra mig prata sport, även om det säkert också vore väldigt lärorikt för dem.

Dagens låt: Morrissey - On the streets I ran