Wednesday, January 31, 2007

Isolation Years

Idag dök det upp en ny skiva här hemma, inte direkt oväntat eftersom jag beställt den, men det var ändå en positiv händelse. Skivan var Isolation Years nya, "Sign sign". Jag har bara lyssnat igenom den gång hittills, samtidigt som jag skrev i loggböcker, så jag kan inte ge en rättvis bedömning av den än, men det verkar mycket bra. Det påminner mycket om den förra skivan och det är positivt. Än så länge har jag inte hittat någon låt av samma klass som "Moses" på den förra skivan, men å andra sidan kan man inte kräva att de ska få ur sig såna låtar till varenda skiva. Jag har bara sett bandet live en gång, det var på Ume Open för ett par år sedan. Det var en ganska speciell festival för mig, dels för att jag fick se många bra spelningar, men också för att jag lyckats med konststycket att skada foten utan att göra illa mig. Helt plötsligt hade jag bara förbannat ont i ena fotknölen och sedan började den svullna. Det slutade med att jag och syrran drog hem från festivalen tidigare, vi missade MillenColin, men det kunde jag leva med. Dagen efter var det en aning bättre i foten, men jag fick gå runt med nån rosa typ av bomull i skon. Jag minns inte riktigt vad hon hade haft den till tidigare, men den fungerade bra som smärtlindrare. På söndagen var min fot fit for fight igen, lagom till att jag skulle sitta på ett segt tåg hela vägen från Umeå ner till Gävle. Senare kom jag underfund med att min fotvärk nog hade koppling till att jag spelade innebandy på hårt golv i mina pingisskor, pingisskor är ungefär lika tjocka som sockiplast. Jag testade det nämligen veckan efter och fick då ont i foten igen, inte lika ont som i Umeå, men nästan. Sedan dess har jag alltid sett till att ha riktiga skor när jag spelar innebandy och när det vankas festival håller jag mig borta från all idrott dagen innan. Musik är viktiga grejer och det får inte sabbas av onödiga skador.

Dagens låt: Social Distortion - Sick boy

Tuesday, January 30, 2007

Tomas hos bilprovningen

Jag har blivit väldigt förtjust att skriva rubriker med mig själv i tredje person, vet inte vad det kommit ifrån, men jag hör vidare med det idag.
I morse klev jag upp före gryningen, anledningen var att min bil skulle in till doktorn och kolla hur den mådde. Mitt första intryck av bilprovningen var det inslag av Peter och Fredde som visades i stereo för en massa år sedan, som tur är har jag itne råkat ut för en sådan person än. När jag hade min gamla ford var jag alltid nervös innan besiktningen. Det var ungefär som att bjuda kompisar på mjölk med utgånget datum(inte för att jag brukar göra det, men ni förstår säkert vad jag menar), man fick alltid sitta och oroa sig för om de skulle märka om den var lite sur. Forden hade alltid några småskavanker som jag oroade mig för att de skulle märka och det var ofta en hel del att dona med dagen innan besiktningen. Dessutom var det alltid lika jobbigt att titta på när besiktningsmännen skulle knacka på de olika delarna under bilen, det var som att rufsa till håret på någon med massvis av mjäll, det snöade verkligen ner flisor av bilen. Trots allt detta så hände det faktiskt att jag kom undan från besiktningen med bara någon anmärkning. All fordångest fanns kvar i mig idag när jag för första gången skulle in med nya, vackra volvo. Klockan var sju på morgonen när det var dags för bilen att bekänna färg. Besiktningsmannen vinkade in mig, bjöd mig på en kopp kaffe och satte igång sitt arbete. Jag brukar alltid titta på besiktningsmannens ansiktsuttryck när han kollar alla delarna av bilen, men jag märkte idag att jag inte är någon mästare på att läsa av deras miner. Han som tog hand om min bil idag såg väldigt bekymrad ut genom hela besiktningen, så jag var inställd på det värsta när han kom fram till mig för att lämna domen, nu hade jag visserligen inte märkt något fel på bilen men jag är inte direkt någon mästare på bilar heller. Den enda kommentaren jag fick var: Det ser bra ut. Sen var det bara att sätta sig i bilen och åka därifrån, inte en kommentar, inte ens ett råd om något att hålla koll på, allt var som det skulle. Jag skulle tro att hans positiva inställning till min bil har med mitt pynt i bilen att göra. Vem kan motstå säckerhetsbältesöverdrag med Liverpools klubbemblem?
Har fått ett litet återfall till punken de senaste dagarna, jag har nämligen en skiva nmed Social Distortion i bilen och på jobbet nu. Det är nog den snabbaste musiken jag lyssnat på sedan högstadiet, inte direkt mördande konkurrens med tanke på att den musik jag lyssnar på är allt annat än snabb, men det är riktigt bra. Omväxling förnöjer. Nu kommer snart Isolation Years nya, veckan efter kommer Sophie Zelmani och sen är det dags för Weeping Willows. Februari blir en bra musikmånad.

Dagens låt: Social Distortion - Reach for the sky

Monday, January 29, 2007

Grammis

Förra veckan var det guldbaggegala på tv, nu vankas det grammisgala. Om jag var lite besviken över att jag sett så få av de nominerade filmerna på guldbaggegalan så är jag besviken över att jag tvingats höra många av de artister som är nominerade på grammisgalan. Bl.a har juryn på något sätt lyckats få med 7milakliv som en av årets låtar, jag kan inte fatta vad folk gillar med den låten. Texten är helt sanslöst dålig och videon skulle lätt ha platsat på 100 höjdare, men tydligen finns det några där ute som hittat något positivt i skiten. Bland de nominerade för årets nykomling finns Basshunter med, det är egentligen inte ens värt att kommentera hur jäkla pinsamt det är. Jag hoppas verkligen att riktiga artister som Marit Bergman och The Knife får med sig så många grammisar som möjligt hem. Såg förresten att man ska dela ut en specialgrammis till årets ringsignal också, jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Vad kommer härnäst, årets väckarklockeringning? Årets sms-ljud kanske? Om grammisgalan ska ha kvar någon som helst trovärdighet ska dom skrota det priset på en gång, skitsamma att det är telia som delar ut det, de kan dela ut priser på nån egen plojgala. En gång i tiden var grammisgalan rätt intressant, men nu känns det som om den tappat mycket. Rockbjörnen är samma skit det också, deras pristagare var inte mycket att hurra för. Jag får helt enkelt starta en egen gala för att det ska gå rätt till.

Dagens låt: Social Distortion - Highway 101

Sunday, January 28, 2007

Tomas äter veg



Idag var det min tur att bli bjuden på mat här på Brynäs. Det var Ronnie som tillagat Sesampanerad aubergin med varm bulgursallad. Receptet är än så länge hemligstämplat, men det var en delikat måltid.
Eftersom jag inte lagade maten den här gången stötte jag inte på några större problem, egentligen bara ett. Problemet var att jag alltid brukar ha på mig mina sandaler när jag ska gå över till syrran, men nu har det snöat och då var de inget bra val. Mina strumpor blev lite småblöta innan jag var inne, i efterhand kan jag väl säga att jag borde tagit andra skor, men det är lätt att vara efterklok. Jag slapp ju knyta skosnören i alla fall.



Dagens låt: The Smiths - Stop me if you think that you´ve heard this one before

På spåret

Igår var det säsongsavslutning på På spåret, jag såg tyvärr inte hela programmet, men man hade tydligen valt ut väldigt intressanta resmål. Jag hade, mycket oturligt, åkt ut ur vår pokerturnering när farsan ringde och meddelade att det sista resmålet under den här omgången av På spåret var Liverpool. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta serien på än att stanna i Liverpool, när man är där behöver man liksom inte åka någonstans längre, då är man framme vid målet. Liverpool är kanske inte världens vackraste stad, åtminstone inte om man kommer en bit utanför centrum, men det är en helt underbar stad att besöka. England är nog världens mysigaste land. Trevligt folk, mysiga pubar, välsorterade skivaffärer och invånare som brinner för sin stads fotbollslag. Lägg till det att England fött upp artister som Morrissey, The Jam, Echo & the Bunnymen, Charlatans och The Streets så är det inte svårt att förstå varför jag uppskattar landet så mycket som jag gör. Som svensklärare lär jag knappast få möjlighet att jobba i Liverpool, eller England, det är inte direkt ett yrke som de skriker efter i England. Någon gång ska jag göra en lång vistelse i Liverpool, men jag måste nog jobba och spara pengar i några år först. Efter 3-4 år som lärare kanske jag har en liten buffert så att jag kan dra över till Liverpool, köpa ett årskort på Anfield(eller vad nu den nya arenan kommer heta), ta ett jobb som ölupphällare på en pub och leva livet i England i ett halvår eller så. Det vore inte helt fel.
För att återgå till verkligheten så var det ett till intressant resmål igår, nämligen Bollnäs. Nu missade jag helt den delen av programmet, men de måste ha fått jobba hårt för att komma på frågor om en stad som Bollnäs. I Liverpool finns allt, i Bollnäs finns giffarna och Snoddas.

Dagens låt: Liverpoolpubliken - You´ll never walk alone

Saturday, January 27, 2007

Historia

Igår delade jag ut en hemtenta i historia till mina nior, samtidigt blev jag under dagen smärtsamt påmind om min egen historia två gånger under dagen. Den första gången var på jobbet. När jag gick i nian själv såg jag inte riktigt ut som jag gör nu, jag klädde mig annorlunda än nu och jag hade en annan frisyr. På mitt skolkort i nian har jag på mig en svart Köttgrottorna-tröja och har hår ner till axlarna, dessutom ser jag ganska arg ut. Jag borde ha fattat att det skulle dyka upp på skolan till slut, men jag blev ändå rätt förvånad när en av killarna i min klass kom in med en skolkatalog i handen och pekade på mig som 15-åring. Det känns som att det kortet är mer än nio år gammalt, men det är det inte. Det är bara nio år sedan jag gick i nian och det är antagligen därför de lyckades få tag på kortet. Tur att man inte hade skolkatalog på lågstadiet, för där har jag ett klassfoto som är mindre lyckat om man säger så.
Skolkatalogen var en ganska rolig incident, den andra gången jag blev påmind om min historia var mindre trevlig. Det var CSN som påminde mig om att jag tillbringat några år på högskola och lånat pengar av dem, nu vill de tydligen att jag ska börja betala tillbaka. Jag har försökt förtränga att det skulle dyka upp ett brev från dem, men nu går det inte att komma undan längre. Nu kommer jag att få sådana där räkningar med jämna mellanrum tills jag är 50 år, men jag hade inte kunnat plugga utan dem, så jag antar att jag ska vara tacksam.
På tal om historia, jag var här, magiskt.

Dagens låt: Morrissey - I have forgiven Jesus

Veckans lista v.4

1. Jerry Seinfeld - Den här veckan har mestadels bestått av jobb och sömn för mig, har blivit några långa dagar och då är det inte mycket annat som hinns med. En sak jag dock försöker hinna med innan jag går och lägger mig är att se ett avsnitt av Seinfeld från mina nyinskaffade boxar. Seinfeld är en suverän serie och eftersom jag upptäckte den sent har jag många avsnitt kvar att se innan jag sett allt. Avslutar man kvällen med Seinfeld är man alltid på gott humör när man går till sängs.

2. Tim Burgess - Jag har skrivit här många gånger om hur härligt det är att upptäcka ny musik, nu har det hänt igen. Gruppen jag fastnat för nu är The Charlatans, deras nyaste skiva har spelats väldigt flitigt både i min lägenhet och i min iPod den senaste veckan. Jag vet inte speciellt mycket om bandet, men jag vet att deras musik är fruktansvärt bra och jag vet att sångaren, Tim Burgess, har en grymt skön röst. Blackened blue eyes är den låt jag lyssnat på mest hittills, riktigt, riktigt bra.

3. Salif Diao - Första gången jag var nere hos Dino i Norrköping och hälsade på spelade Liverpool mot Fulham på bortaplan. Av någon anledning hade Benitez valt att vila Alonso, i stället spelade Houlliervärvningen Salif Diao på mittfältet. I halvtid låg vi under med 2-0 och Diaos insats kan vara en av de sämsta som en professionell spelare stått för, om farsan satte in värmepannor på samma sätt som Diao spelade fotboll skulle många människor få frysa. Diao slog varenda passning fel, även de enklaste bredsidorna. Redan i halvtid bytte Benitez ut Diao, in kom Alonso och vi vände och vann med 4-2. Diao spelade sparsamt den säsongen, men han visade varje gång att han var en inkompetent fotbollsspelare. I veckan har vi äntligen lyckats bli av med denna välbetalada nollan. De senaste åren har han bara kostat oss massor av pengar utan att bidra till att klubben blir bättre. Jag ogillade Traore, men jag hatar Diao och är väldigt glad att hann äntligen fattat att vi inte vill ha honom kvar i klubben. För Stokes bästa hoppas jag att de snart inser vad de värvat och gör sig av med honom, annars kan det sluta illa.

4. Jermaine Pennant - Han fick inte plats på listan förra veckan, därför är han emd denna vecka. Anledningen till Pennants plats på listan är målet han gjorde mot ryssarna förra helgen. Jag har önskat mig Pennant i Liverpool sedan jag och farsan var över till Liverpool och såg matchen mot Leeds. Pennant gjorde en kanonmatch och låg bakom det som Leeds hade till anfallsspel i den matchen, lyckligtvis vann vi matchen ändå. Vi har saknat en riktigt vass kantspelare i flera år och Pennant är precis den spelartyp vi behövt, tyvärr har han hans inledning hos oss inte varit vad jag hoppats på. På sistone har han höjt sig en nivå och i och med målet mot Chelski kommer han säkert få bättre självförtroende och ta för sig ännu mer. Jag tror på Pennant.

5. Roger Federer - Jag är inte speciellt intresserad av tennis och ser mycket sällan på matcher, men det går inte att låta bli att imponeras av denne schweizare. Han är ruggigt överlägsen och är mycket underhållande att titta på. Han kan göra vad som helst med sin tennisracket och för mig som själv sysslat med racketsport är det fascinerande att se en person behärskar sitt redskap på ett sådant fulländat sätt. Om inte Federer vinner i Australien blir jag mycket förvånad.

Dagens låt: The Charlatans - Road to paradise

Thursday, January 25, 2007

JO eller J-O

Då och då märker jag att jag inte riktigt tänker som jag borde, det är inte ofta, men det händer. I fjol när jag undervisade i religion råkade jag blanda ihop Ganesha(en gud) med Genosha(en planet där massvis av mutanter dör i X-men), sedan dess ser jag alltid till att ha koll på vad jag säger på jobbet, men när det gäller tänkandet har jag lite att jobba på än. Igår var jag nämligen på föreläsning till sent på kvällen, det föreläsningen behandlade var juridiska frågor i skolan. Det hela var mycket intressant, men ganska tråkigt att lyssna på. Hur som helst pratade föreläsaren ofta om JO, vilket var hans förkortning av justitieombudsmannen. För mig, som spelat pingis i massvis av år, är J-O någon helt annan, nämligen Jan-Ove Waldner. Varenda gång han sade JO fick jag bilden av J-O Waldner framför mig och han hade inte speciellt mycket med ämnet att göra. Jag tycker att de kunde kalla justitieombudsmannen för något annat, kanske JOM eller nåt, och låta J-O vara ensam om sitt smeknamn. Det vore ungefär som när man hänger upp hockeyspelares tröjor i taket fast I J-O:s fall pensionerar man ett smeknamn och hindrar andra från att använda den förkortningen. Då skulle jag slippa uppleva sådana struliga föreläsningar som igår, när man ska tänka juridik och jag bara får bilder av en pingisspelare i skallen.
Idag satt jag i klassrummet och jobbade när lektionerna var över, till mitt rättande hade jag gamla blandskivor i bakgrunder. Eftersom det var flera års blandskivor som jag hittade häromdagen var det låtar med på skivorna som jag inte lyssnat på på ganska länge. En låt som jag fastnade för var "Dark is rising" med Mercury Rev. Min syster avskyr den låten, men jag tycker att den är helt suverän. Texten är en aning dyster(stor chock), men det ger bara låten än mer tyngd. Jag såg Mercury Rev live i Stockholm 2005 och det var en riktigt bra spelning, även om recensenten inte höll med. När de körde Goddess on a highway fick jag nästan gåshud, den låter är sanslöst bra och live är den ännu bättre. Som deras bästa låt håller jag ändå Opus 40, det var den låten som fick mig att börja lyssna på bandet och den är fortfarande den bästa låt jag hört dem göra. Här är förresten ett klipp från spelningen jag såg.

Dagens låt: Mercury Rev - Dark is rising

Tuesday, January 23, 2007

Utrensning

Utrensning har varit mitt tema de senaste dagarna, både hemma och på jobbet. Eftersom jag skaffat nytt cd-ställ har jag börjat rensa ut cd-skivor och eftersom morsan och farsan fick mitt andra cd-ställ har de börjat rensa ut cd-skivor, det har varit både intressant och skrämmande. Den skrämmande delen var när jag tittade igenom mina egna gamla skivor, det är inte bara positivt att ha köpt skivor sedan man var 7-8 år, man blir ibland påmind om hur mycket skräp man lyssnat på. Jag står för mycket av det jag gillade som liten, Meatloaf-singeln lyssnade jag mycket på och både Snutarna och Ronny och Ragge var viktiga humorinslag i min ungdom. Den där tre musketörerna-singeln är kanske inget jag skulle skryta med, men när man är elva år kan det ändå vara godtagbart att ha en sådan skiva. Det finns dock skivor jag hittade i min samling så är så dåliga att jag, av rädsla för mitt rykte, inte vill skriva upp på den här sidan. De kommer att försvinna långt ner i någon papperskorg inom en snar framtid. Några skivor har jag skeppat ut till elever, det finns vissa fördelar med att ha koll på deras musiksmak. Jag har en guru i en klass som gillar Lok, jag hade en singel med dem(som jag inte har en aning om varför jag hade, eftersom jag aldrig gillat Lok). Min blandskiveelev gillar disney, så där kunde jag lämna min Lejonkungen-singel(som jag inte heller kan fatta att jag betalade pengar för). En liten bortförklaring till alla mina ballader är att jag och en kompis faktiskt brukade agera dj:s på våra mellanstadiediscon, då behövde man de mest populära smörsångerna. Jag hade faktiskt den här gruppen som ett av mina absoluta favoritband i femman, så man fick sin beskärda del av smörballader.
Morsan och farsan rensade också ut skivor, där fanns det ett antal brännda skivor utan text på. Det visade sig vara blandskivor som jag gjort de senaste åren. Utan att överdriva kan man säga att min musiksmak inte förändrats speciellt mycket de senaste åren, många låtar återkom på alla skivorna. Av de tio skivor som fanns inleddes tre stycken med I see a darkness, Stairs med Weeping Willows var med på fyra stycken av skivorna, Bloodless var med på ett flertal av skivorna och Morrissey var med på alla tio, med olika låtar. Whiskeytown var också ett stående inslag på skivorna, men så är ju Ryan Adams magisk också. Jag ska försöka lyssna igenom alla på jobbet den här veckan, men med tanke på hur många som är sjuka så blir det inte mycket tid med musik nu om dagarna.
På tal om jobbet så har det rensats även där idag. Jag blev av med tyskaböcker i mitt klassrum och det gav lite plats för extra svenskaböcker. När jag rensade hittada jag en bok som nästan måste tryckts av Gutenberg själv, det var ett lexikon med svenska ord från 1944. 1944, det trycktes alltså för 63 år sedan, innan andra världskriget var över, innan Sverige gick över till högertrafik, innan fotbolls-VM i Sverige, alltså förbenat längesen. Jag kan inte riktigt fatta varför man har sådant stående i bokhyllorna, det är ungefär som att ha kartböcker ritade innan man upptäckte Amerika. Nu är den i alla fall bortplockad, kanske kan jobbet göra sig en hacka på den på tradera, det lär ju vara antikvärde på den inom en inte alltför avlägsen framtid.

Dagens låt: Ryan Adams - When the stars go blue, fel video men en förbannat bra låt.

Monday, January 22, 2007

Guldbaggen

Ikväll är det guldbaggegalan och precis som vanligt har jag varit enormt dålig på att se svensk film under året. Jag har faktiskt inte sett en enda av de filmer som är nominerade i någon av klasserna, inte ens Nina Perssons långfilmsdebut "Om gud vill". Det är svårt att svara på varför jag ser så lite svensk film, det är några av de nominerade filmerna som jag varit riktigt sugen på att se, bl.a "Farväl Falkenberg" och "Offside", mest pga Liverpool-kopplingen, ändå blir det aldrig av.
Det tog flera år innan jag såg "Fucking Åmål" och jag har fortfarande inte sett filmer som "Tillsammans" och "Änglagård" trots att de gått på tv ungefär en miljon gånger. Jag måste bli bättre på att se svensk film, även om mycket av det jag sett varit dåligt måste jag bli bättre på att ge dem chansen.
Jag har aldrig riktigt fattat namnet på vårat svenska filmpris, en förgylld kopparskalbagge, hur kom man på att göra just ett sådant pris? Att priset är fult kan jag köpa, men jag kan inte alls fatta vad det har för koppling till film. I USA kan man vinna oscars och emmys, i Danmark vinner man Robertpriset eller Bodilpriset, guldpalm låter lite exotiskt och häftigt, men en skalbagge?
Det är väldigt tveksamt om jag kommer att titta på galan ikväll, av någon anledning brukar jag alltid titta trots att jag sällan sett de nominerade filmerna. Oscarsgalan känns mer intressant, men den brukar i stället gå sån trist tid. Flera gånger har jag tänkt sitta upp och titta på galan, men jag har aldrig hittat någon som varit sugen på att sitta uppe och hjälpa mig att hålla mig vaken.

Dagens låt: The Magic Numbers - I see you, you see me

Sunday, January 21, 2007

Tomas lagar veg del 3


Det har varit ett uppehåll i mitt veglagande pga lov och snöväder, men idag var det dags för den tredje delen i serien. Återigen var det syster och Ronnie som var på besök och det som jag tillagat den här gången var följande recept:

Champinjoner Provencale
Ingredienser
12 st färska champinjoner
75 g morötter
75 g palsternacka
1/2 pressad citron
1 msk vitvinsvinäger
1/2 dl vatten
parmesanost eller vanlig riven ost

SÅS:
1 burk krossade tomater
2 1/2 vitlöksklyftor
1 msk basilika
1 1/2 krm svartpeppar
2 1/2 krm salt
1 1/2 dl vatten

Tillagning
Sätt ugnen på 250 grader. Tvätta och vrid bort fötterna på champinjonerna. Ställ hattarna i en smord och ugnssäker form.
Svär svampfötter, palsternacka och morötter i tändstickstjocka stickor. Fräs dem i lite smör eller margarin. Späd med citron, vinäger och vatten.
Låt röran småputtra några minuter. Fördela den jämnt i champinjonhattarna. Strö över osten och gratinera i 250 grader ugn i 5-10 minuter.
Blanda ingredienserna till såsen, låt den koka ihop ca 15 minuter och servera den till champinjonhattarna.
Champinjon Provencale kan ätas enbart som en lätt lunchrätt eller med rykande het pasta

De svårigheter den här måltiden medförde var:

1. Palsternacka, hur det ut egentligen? Hur smakar det? Vågar jag köpa det? Frågorna var många innan jag tog mig mod att bestämma mig för det här receptet och således var tvingad att köpa något som jag inte visste hur det smakade. Palsternacka låter inte spciellt gott, men skenet bedrog.
2. Disken. Jag använde två kastruller, en stekpanna och en ugnsplåt, alltså blev det en jäkla massa disk. Tur att syster jobbat som diskare och fick det överstökat på en kort stund.
3. Champinjonstorleken. Jag var tvungen att hitta stora champinjoner, annars hade det där med att fylla hattarna varit rätt svårt. Jag fick leta igenom hela lådan på ica innan jag hittat tillräckligt många i rätt storlek.
4. Pastamängden. Det måste vara bland det svåraste som finns att koka rätt mångd pasta, jag chansar varje gång. Den här gången blev det en rätt lagom mångd, men det hade lika gärna kunnat bli alldeles för mycket. Kan ingen komma på något bra sätt att använda för att dosera spaghetti?



Dagens låt: The Charlatans - Blackened blue eyes

Bernard Pivots frågor

Actors studio är ett mycket bra program så går på Canal+. James Lipton intervjuar där kända skådisar om deras karriär. Idag såg jag intervjun med Al Pacino. Pacino är en av mina absoluta favortiskådisar, inte så konstigt med tanke på de insatser han gjort i Gudfadern, Scarface, En kvinnas doft, Carlito´s way m.fl. Det var väldigt intressant att höra honom prata om sin karriär och hur det var att spela in några av mina favoritfilmer. Det är synd att Pacino, och även DeNiro, inte gör lika bra filmer längre. Att Pacino bara sitter med en oscar hittills är en skandal och med tanke på de roller han väljer nuförtiden så kommer det nog inte att bli några fler heller.
I slutet av varje utfrågning får besökarna i programmet svara på ett frågeformulär som utformats av Bernard Pivot. Efter att ha sett ett flertal avsnitt tänkte jag ge mig på att besvara frågeformuläret jag också, så att jag är förberedd den dagen jag blivit en berömd skådis(kanske något för mitt nästa liv).
Så här lyder det i alla fall:

What is your favorite word?
-Det är svårt att komma på ett favoritord, men ett ord jag gillar är "petitess".

What is your least favorite word?
-Kopiator, ingen motivering krävs här.

What turns you on?
-Personlighet, när man vågar vara sig själv och inte bryr sig så mycket om vad andra tycker.

What turns you off?
-Dålig musik.

What sound do you love?
-Liverpoolpublikens sång när laget kommer in på planen, det blir inte större än så.

What sound or noise do you hate?
-De håller på och borrar på skolan nu, jag avskyr det ljudet.

What profession other than yours would you like to attempt?
-Sitta i tv och kommentera fotboll vore inte helt fel, att få betalt för att kolla på fotboll.

What profession would you not like to participate in?
-Jag skulle ha svårt att jobba med sjuka och äldre, mest för att jag är rätt kräsmagad och aldrig skulle kunna borsta tänder eller byta blöjor på vuxna människor. Jag är väldigt imponerad av de som klarar av sådana jobb.

What is your favorite curseword?
-Jag har försökt att dra ner på svärandet sedan jag började jobba, men jag missbrukar "fan" fortfarande.

If god exists, what would you like him/her to say to you when you reach the pearly gates?
-Att få möta Maradona vore så stort att jag ändå inte skulle höra vad han sa.

Så, nu är det bara en framgångsrik skådespelarkarriär som fattas, sen är jag redo för James Lipton.

Dagens låt: The Magic Numbers - Forever lost

Saturday, January 20, 2007

Veckans lista v.3

1. Jamie Carragher - Liverpool slog Chelski idag, 2-0 blev slutresultatet och det var aldrig något snack om saken. Ryssens ihopvärvade lag hade inget att komma med förutom Didier Drogba och han blev helt bortplockad av en fantastisk Jamie Carragher. Jag hatar Drogba, han är ett svin som lägger sig enkelt, men det går inte att bortse från att han är en ruskigt skicklig spelare. Han har avgjort matcher mot oss tidigare och hans klackfint mot Hyypiä på Anfield förra säsongen sved förbannat mycket. Så att se Carra plocka bort Drogba som han gjorde idag var en fröjd. Varje gång Drogba hade bollen i närheten av straffområdet så var Carra där och sparkade bort den, sedan snöt han sig som han alltid gör när han varit inblandad i en situation. Carra inledde säsongen lite taffligt, men på sistone har han varit precis så bra som man vant sig vid de senaste åren. Carra har ett hjärta som är större än hela Chelskis trupp tillsammans och sådant kan man inte köpa för rubel.

2. Paul Weller - Jag har lyssnat väldigt mycket på The Jam senaste veckan, nya favoritlåtar dyker upp hela tiden och jag är verkligen glad att jag tog mig i kragen skaffade en skiva med dem. The Jam är det närmaste punk jag kommit sedan min punkperiod på högstadiet, då jag uteslutande lyssnade på punk och gick med långt hår och kängor. Dia Psalma, Radioaktiva Räker och Köttgrottorna i all ära, men The Jam är på en annan nivå. Det positiva med att upptäcka ett gammalt band är att det finns mycket musik att lyssna på och jag har mycket kvar att utforska innan jag tömt The Jam och Paul Weller.

3. Ricky Gervais - Idag kollade jag, Kusen, Hasse Holmqvist och Liv på några avsnitt av The Office. Ju mer jag ser av den serien desto mer framstår den som den bästa serie som gjorts. Trots att jag sett alla avsnitt flera gånger så kan jag inte låta bli att skratta. Ibland är det så pinsamt att man knappt kan titta, men det är samtidigt helt briljant. SVT har verkligen gjort rätt som visar hela serien i repris på bästa sändningstid under helgerna, de som inte såg serien förra gången måste helt enkelt få en bra chans att se den den här gången. Avsnitten vi såg hos Kusen idag innehöll bland annat Brents motivationsföreläsning där han springer ut till "Simply the best", otroligt roligt. Gervais är magnifik som Brent, hans minspel och hans kommentarer går inte att se för många gånger. När han sitter och jämför sig med Jesus in seriens sista avsnitt når han verkligen upp till höjden av ödmjukhet.

4. Mark Wahlberg - Det är inte för hans tid i Marky Mark and the funky bunch som han är med på veckans lista, den saken är säker. Anledningen till att Wahlberg är med på listan är hans insats i The Departed, som jag såg förra helgen. Han gör en väldigt bra insats i en roll som passade honom mycket bra. Han behöver inte agera speciellt mycket, han ska mest vara sur och se tuff ut, det klarar han bra. Jag har aldrig varit något fan av honom, han har mest gjorde filmer som man sett och sedan glömt bort, men den här gången gjorde han en insats som jag kommer att minnas ett tag i alla fall. Det är en stark utveckling att gå från The Big Hit till att få filma med Scorsese.

5. Andreas Dackell - Brynäs var bäst i Sverige i några dagar och bäst i Brynäs är min gamle idol Andreas Dackell. Jag har varit lite besviken på honom sedan han kom hem från NHL, men den här säsongen har han varit grym. Till att börja med har han varit suverän i boxplay och nu har han även börjat producera framåt. Brynäs har avrit ett bottenlag i flera år, men nu ser det bra ut och man kanske till och med vågar hoppas på avancemang förbi kvartarna i slutspelet.

Dagens låt 2: The Charlatans - Can´t get out of bed

Knäcka ryssen

Dagens uppdrag för Liverpool är att spöa Chelski, det vore så ruskigt skönt om vi kunde ta en trepoängare mot ett av topplagen. Vi är i ganska bra form och borde ha en hygglig chans att slå dem med tanke på att Terry fortfarande är borta. Det känns ungefär som inför matchen mot Arsenal i FA-cupen, den gången gick det tyvärr inte så bra. Jag tror på oss idag och jag hoppas jag får rätt. Abramovich ska få känna hur det känns att torska på anfield i PL.
I veckan har jag lagt märke till hur ens syn på en låt kan förändras bara av att läsa texten. Jag har försökt övertyga mina elever om att jag inte bara lyssnar på sorgsen musik, men det går inte så bra. Glad musik och snabb musik är inte riktigt samma sak och även om jag haft ganska snabb(i mina mått mätt i alla fall, de flesta andra skulle nog klassa den som ganska långsam) musik på jobbet på sistone, så har texterna varit dystra. Nu trodde jag att jag hade lyckats, genom att börja lyssna på The Jam. Jag hade inte lyssnat aktivt på texterna innan jag fick en av deras skivor på posten. Genast när jag hade fodralet i min hand öppnade jag texthäftet(de som inte köper skivor går miste om mycket) och började läsa deras texter. En av mina favoritlåtar den senaste tiden är Down in a tube station at midnight, det är en upptempolåt som jag tyckte hade en positiv stämning över sig, innan jag läste texten. När jag läst texten insåg jag att jag även denna gång lyckats fastna för en väldigt nedstämd låt. Samtidigt växte låten än mer när jag tagit reda på vad låten handlar om, texterna är onekligen väldigt viktiga för en låt. Det är förresten bara 25 dagar kvar till WW:s skiva nu, passa på att boka den här.

Dagens låt: Stone Roses - I wanna be adored

Friday, January 19, 2007

English rose

Snart kommer Kusen och plockar upp mig med bilen, så det blir ett kort inlägg idag. Har haft en bra, men körig dag på jobbet, rätt skönt med helg nu faktiskt. Jag har fastnat för en låt med The Jam, kan inte sluta lyssna på den. Låten jag menar är English rose, förbannat bra. Jag hittade inte den vanliga versionen på youtube, men Wellers akustiska version är inte heller helt fel. Lyssna på dagens låt, ni kommer inte att ångra er.

Dagens låt: Paul Weller - English rose

Thursday, January 18, 2007

Mitt liv i backen

Nu har snön börjat komma på allvar här i skogarna, till många av mina elevers stora glädje. Snö betyder nämligen att slalombackarna öppnar och med tanke på att många har årskort är det mycket populärt att backarna äntligen går att åka i. Jag har flera gånger idag fått frågan om jag ska till backen, men det finns nog ingen som är längre ifrån att vilja åka till backen än jag. Trots att jag är uppvuxen brevid en slalombacke har jag aldrig varit det minsta intresserad av att åka slalom. Jag har aldrig varit något fan av uteliv och jag kommer nog inte att bli det heller. När vi hade friluftsdagar på högstadiet hade jag ofta problem att fördriva tiden. Jag och en klasskamrat, som hade precis samma åsikt som mig om slalomåkande, tog i stället med oss en pulka för att få tiden att gå. Det var till en början riktigt kul att åka pulka i en lång backe, men att backen är lång betyder också att det är en jäkla tid att dra upp pulkan igen när man kommit ner. De första 4-5 gångerna kunde man smälta att det tog en kvart att dra upp pulkan och kanske en minut att åka ner, lite extratid om man körde omkull. Vi tyckte att vi hade en bra taktik med en som satt bak och bromsade och en som satt fram och försökte styra, denna taktik av oss dock ett problem. Vi råkade få upp alldeles för hög fart vid ett tillfälle, jag som satt bak körde ner fötterna i backen för att bromsa, detta ledde till att min kompis som skulle styra fick all snö i ansiktet och inte hade en aning om hur han skulle styra, att han hade glasögon med imma gjorde inte saken bättre. Pulkan stannade till slut, men den gjorde det av att vi körde rakt in i en av lärarna på lågstadiet. Hon såg onekligen ganska förvånad ut när hon tittade ner på oss två där i pulkan, det var tur att jag bromsat så bra som jag gjorde, annars hade både hon och vi slutat i väggen på värmestugan.
Jag har faktiskt åkt slalom i backen ett par gånger. En vinter följde jag med en kompis till mig och åkte, han hade åkt mycket och jag var nybörjare. Den första timmen åkte vi i barnbacken så att jag fick lära mig att svänga, det blev visserligen mer att jag lärde mig att bromsa, men vi kom ner i alla fall. Efter ett tag tröttnade min kompis på barnbacken och drog med mig högre upp, det skulle han komma att ångra bittert. Vi åkte i alla backarna, eller han åkte och jag plogade mig fram. Att jag tog mig ner levande gång efter annan gav mig självförtroende, den här gången kunde man nästan kalla det hybris. Jag fick nämligen för mig att jag skulle åka ordentligt ner för en backe, utan att ploga. Min kompis åkte snabbare än mig och stod nedanför backen och väntade när jag fick det här infallet. Jag lättade på btromsen lite grand och åkte snabbt, i mina mått mätt i alla fall, sen täntke jag stanna på ett flashigt sätt framför honom där han väntade på mig. När jag kom i hög hastighet mot honom kom jag på att jag faktiskt inte hade tränat på att bromsa snabbt, jag hade ju bara åkt sakta innan. Resultatet blev att jag körde rätt in i min kompis, varken han eller jag var speciellt småväxta, så det blev en redig smäll. Sedan den dagen har jag inte tagit på mig ett par slalomskidor och min kompis har inte heller försökt få med mig till backen, ganska förståeligt. Jag vet inte hur det är med friluftsdagar på skolan där jag jobbar nu, men om det blir någon ska jag slå ett slag för kortspel i värmestugan.

Dagens låt: The Charlatans - The only one I know

Tuesday, January 16, 2007

Tomas vs. kopiatorer

Det finns vissa maskiner här i världen som helt uppenbart är ute efter att sabba mitt tålamod. Skrivare är en sådan maskin som alltid, och då menar jag verkligen alltid, ska strula när jag använder dem. Det är dock en maskin som är värre än alla de andra tillsammans och det är kopiatorn. Mitt missnöje med denna förhatliga uppfinning inleddes när jag gick på högskolan. Jag och en klasskamrat hade bestämt oss för att kopiera en bok, den kostade 500 kr att köpa och skulle bara användas en gång. När man är student lägger man inte 500 kr på en bok i onödan, 500 kr är i alla fall 250 förpackningar nudlar och det gäller att prioritera. Vi lånade boken av en klasskamrat och började vandra skolan runt för att hitta en maskin som fungerade. De tre första som vi försökte med strulade på olika sätt, så vi gick till biblioteket, där brukade det oftast fungera smärtfritt. Problemet när man kopierade i biblioteket var att alla på skolan visste att det var den kopiatorn som fungerade bäst, därför var det alltid kö på att få kopiera. Vi fick vänta på vår tur, sedan ställde vi oss med betongklossen till bok och började kopiera. Det tog inte lång tid innan det började dyka upp folk som ville kopiera efter oss, eftersom vi hade 600 sidor att kopiera släppte vi före några stycken. Snart märkte vi att det var outhärdligt trist att kopiera, speciellt eftersom vi skulle ha dubbelt av allt och var tvungna att sortera hela tiden. Vi bestämde oss för att bara ta de första kapitlen, men också det blev ganska snart outhärdligt tråkigt. När vi insåg att vi inte skulle orka det heller övergick vi till att bara kopiera sammanfattningarna som fanns i slutet av varje kapitel. Det slutade med att vi kopierade sammanfattningarna och delade dem på två. När jag kom hem märkte jag att boken vi skulle läsa var så tråkig att jag slängde papprena och satsade på att föreläsningen. Så Sveins bok förblev oläst. Sedan jag började jobba har jag klarat mig ganska bra med kopiatorn från skolan, pappersstopp har det blivit någar gånger, men jag har alltid haft någon som kunnat hjälpa mig. Idag har kopiatorn visat mig att jag inte ska känna mig allt för säker, idag har den nämligen terroriserat mig rejält. När dagen började skulle jag kopiera upp häften åt mina nior, det tog ungefär två sekunder innan pappret i skrivaren tog slut, det är en enkel uppgift att lösa tillochmed för en teknikanalfabet som jag. När det första häftet var färdigt och jag skulle ge mig på det andra så var det som en ond ande tog över kopiatorn. Det började lysa en lampa bredvid "Error", det är inte ett gott tecken, sedan blev det pappersstopp. Jag letade runt efter hjälp ett tag innan jag hittade en kollega som kunde hjälpa mig. Det visade sig att det fastnat papper på tre ställen, ett papper hade fastnat på ett ställe i maskinen där jag inte ens visste att det fanns papper. Vi höll säkert på i en kvart innan vi hade hittat alla papper som satt sig på tvären. När allt var ordnat tackade jag för hjälpen och fortsatte mitt arbete vid helvetesapparaten, några minuter senare började den strula igen. Den här gången stod det på skärmen att det var slut på häftklamrar, jag var inte i närheten av att veta ens var de satt i maskinen, så jag fick än en gång ge mig ut på jakt efter en hjälpreda. Den här gången hittade jag en av de som jobbar på skolans kontor, hon följde med mig ut och öppnade maskinen. Det visade sig att det fanns gott om häftklamrar i maskinen, den hade bara fått för sig att den skulle jävlas lite med mig. Efter många om och en väldig massa men hade jag de två häftena färdiga och lämnade rummet med kopiatorn.
Det sista jag skulle göra innan jag åkte hem från jobbet var att kopiera upp ett papper till några elever. När jag kom in till min gamle kombatant satt det en stor lapp ovanpå locket, det stod: Felanmäld, ur funktion. Den satans maskinen var tvungen att avsluta dagen med att sätta käppar i hjulet för mig. Jag och kopiatorer kommer inte överens, det är bara att inse det.

Dagens låt: Keane - Bedshaped

Monday, January 15, 2007

Parkeringsmiss och Kris

Nu har det kommit en hel del snö här och det ger mig en anledning att gnälla igen. Min parkering var onekligen ett dåligt val av mig, eller egentligen var det inget val eftersom jag blev tilldelad den. Som jag tidigare nämnt ligger min plats längst ut på parkeringen och nu när de plogat upp alla platser blir resultatet en fin snöhög precis där jag brukar kliva ur bilen. De dagar som jag kommer efter den som har platsen bredvid mig brukar jag hamna ganska långt ut, men idag lyckades jag komma till jobbet först och då är det bara mitt samvete som avgör hur långt ut jag ställer bilen. Idag var min bekvämlighet starkare än samvetet och därför ställde jag mig en bra bit in på min kollegas parkering för att slippa bli dyngsur om byxorna direkt på morgonen. Det hade otur när jag fick den där platsen, det var en miss, därför tycker jag att jag kan snika lite på de andras platser när det krävs. Anledningen till att jag fick min plats var att jag skulle få motorvärmare, under det året som jag jobbat på skolan har jag aldrig använt värmaren, därför känns det så här i efterhand en aning onödigt att jag tog just den platsen. I stället för varm motor ger platsen mig blöta skor.
Det är drygt två månader kvar till min och Gorbatjovs resa till Stockholm. Anledningen till att vi åker är att vi ska se Kris Kristofferson. De senaste dagarna har jag haft en av hans skivor i bilen och jag ser mer och mer fram emot spelningen. Kristoffersons låtar är jävligt bra och texterna är alltid väldigt välskrivna. För er som aldrig lyssnat på denne countrylegend tänkte jag lista mina fem favoriter med honom(är man listnörd så är man):

1. I´d rather be sorry
2. From the bottle to the bottom
3. Loving her was easier
4. Sunday morning coming down
5. For the good times

Gå till närmsta välsorterade skivaffär(vilket om man bor i Gävle eller Bollnäs innebär ginza) och införskaffa en skiva med Kristofferson, då kommer ni att förstå varför jag har höga förväntningar på spelningen i mars.
Ikväll är det idrottsgala, inte jättespännande men det blir säkert bättre än den pinsamma fotbollsgalan i alla fall. Vilka som vinner spelar ingen större roll, men jag hoppas att Ernst Bolldén får ta emot pris.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Help me make it through the night

Sunday, January 14, 2007

En månad kvar

Det blev ingen vegmiddag för mig, det blev i stället en resa i yrande snö hem till Svedja. I de här trakterna kan det nämligen inte snöa normalt, antingen snöar det inte alls eller så snöar det enormt mycket. Idag var det det sistnämnda som gällde. På vissa ställen snöade det i sidled i sådana mängder att man knappt såg vägen, så det tog ett tag att komma hem kan jag säga. Nu har jag klagat på att det varit för lite snö länge, så det ska bli rätt skönt att kunna klaga på att det är för mycket snö ett tag i stället.
När jag tittade på almanackan nyss slog det mig att det faktiskt bara är en månad kvar nu, en månad kvar till dagen för Weeping Willows skivsläpp. Nu kan man lyssna på den nya singeln på nätet och det ska ni givetvis göra, ni kan göra det här. Om den här månaden går lika snabbt som alla andra månader när jag jobbat så kommer jag snart kunna avnjuta en ny WW skiva, det är något att se fram emot. Sedan väntar Kris Kristofferson, sedan väntar Sophie Zelmani. Jag har en bra tid framför mig.

Dagens låt: Weeping Willows - The Burden

Jag lär mig

När jag började mitt jobb efter sommaren var en av mina första uppgifter att skriva brev och skicka hem till elevernas föräldrar. Jag var inte så insatt i hur man gick till väga, men jag satte mig vid mitt skrivbord och gjorde i ordning breven som skulle hem. Sedan skrev jag ner några av mina elevers adresser på kuverten och började slicka igen kuverten. Att slicka igen 29 kuvert är inte något som man ser fram emot att göra, efter ett tag blir man ganska torr i munnen. Jag passade dessutom på att skära mig i läppen på ett av kuverten och ni som någon gång skurit er på papper vet hur mycket det svider. När jag hade förseglat ungefär hälften av kuverten kom en av mina kollegor fram till mig och påpekade att det faktiskt redan var klister på kanterna, man behövde inte slicka igen dem. Hon berättade också att det gick att få alla adresser utskrivna på klisterlappar, så att man slapp sitta och skriva ner allt. Som tur var hade jag inte skrivit ner alla adresser så jag kunde gå bort till kontoret och få lapparna utskrivna och besparade mig på så sätt lite arbete. Nu fick hälften av eleverna handskrivna adresser och hälften fick på klisterlappar.
I torsdags var det dags att skicka hem brev igen, den hr gången skulle jag göra i ordning till åttio elever, men eftersom jag nu lärt mig hur man ska göra när det skickas hem saker så gick det mycket smidigare att få ordning på allt. Nu var det bara att trycka igen kuverten och sätta dit klisterlappen, jag slapp en torr tunga och en skadad läpp. Det hela gick så smidigt att jag råkade göra 20 stycken för mycket, det märkte jag när det tog slut på adresser och jag fortfarande hade 20 kuvert som var redo att postas. Eftersom är jag är så otroligt vänlig av mig gav jag de kuverten till den läraren som skulle skicka hem till det andra arbetslaget, dagens goda gärning.
Ikväll är det dags för vegmatlagning igen, alltid lika spännande.

Dagens låt: Stefan Sundström - Fisk i en skål

Saturday, January 13, 2007

Kuslig filmkväll

Nu har jag sett The Departed, det gjorde jag hemma hos Kusen ikväll, tillsammans med Kusen och Den Gamle Franken. Jag hade väldigt högt ställda förväntningar och till viss del infriades dem. Filmen var inte i klass med Scorseses äldre filmer, men den var trots det riktigt bra. Jag har aldrig varit något fan av varken DiCaprio eller Matt Damon, men båda två gör bra insatser i den här filmen och håller jämna steg med en gigant som Jack Nicholson. Filmen var ganska våldsam, men det var gjort på ett snyggt sätt och inte som i 98% av alla actionfilmer som görs just nu, det kändes hyfsat realistiskt och sånt är en bristvara i filmer nuförtiden.
En av mina elever meddelade i veckan att hon hört att Morrissey skulle vara med i schlagerfestivalen i år, först trodde jag att hon skämtade, men nu har jag också läst rykten om att Moz ska skriva en låt till den engelska uttagningen av tävlingen. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, Moz har många gånger visat att han är intresserad av schlagers, bl.a sjöng han på diggilo-diggiley när jag såg honom på Hovet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att Moz skriver schlagers, men samtidigt är en av anledningarna till att jag gillar Morrissey att han inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, han gör det han känner för att göra.
En sak är säker, om Moz låt går till final kommer jag att ringa och rösta på den, hur den än låter. Om han nu vill vara med så tänker jag stötta honom.

Dagens låt: Hederos & Hellberg - Together in the night

Veckans lista v.2

1. Andreas Westh - Bollnäs stod för den här veckans idrottsliga höjdpunkt och det kom verkligen som en räddning efter Liverpools pinsamma insats mot Arsenal i tisdags. Westh var matchens gigant när giffarna slog Edsbyn i deras egen hemmaarena, han var helt prickfri i sitt försvarsspel och var även med och drog upp ett flertal anfall. Jag ångrar verkligen inte att jag åkte iväg på matchen, var ett tag tveksam till om det var någon idé att åka eftersom jag var säker på att det skulle bli en rejäl torsk. Andra halvlek var underhållande och slutet av matchen var enormt nervös. När Edsbyn hade hörna och såg ut att kvittera till 6-6 höll jag på att smälla av, men när domaren vinkade avvärjande och visade att bollen gått i utsidan av målet blev jag i stället väldigt nöjd. Tyvärr kunde inte giffarna följa upp vinsten med nya poäng mot VSK igår, men det kan jag ta nu när man äntligen slagit Edsbyn i deras kyrka.

2. Martin Scorsese - Scorseses nya film "The Departed" går upp på bio här i Gävle i helgen och jag planerar att se den så snart som möjligt. Scorsese är en av mina absoluta favoriter bland världens regissörer, han och Tarantino är de två som jag håller högst. "Tjuren från Bronx", "Taxi Driver" och "Maffiabröder" hör alla tre till mina favoritfilmer, speciellt de två första. Den senaste film jag såg av honom var "The Aviator" och den var jag mycket besviken på. Visst gör DiCaprio en bra insats, men filmen gick väldigt långsamt och var inte riktigt vad jag väntat mig. Filmen blev docl väldigt uppskattad och fick ett flertal oscarsnomineringar, men det blev ingen statyett till Scorsese. Förhoppningsvis kan den här nya filmen vara så pass bra att han får det pris han förtjänat ända sedan den dagen han gjorde "Taxi Driver". Att han inte fick en oscar för den filmen är inget annat än en skandal.

3. Bud Grace - Grace är skaparen till en av mina favoritserier, nämligen Ernie. Under mina lediga veckor kring jul blev det en hel del serieläsning och det som är så bra med Ernie är att man kan läsa serierna flera gånger, de är ändå roliga när man läser dem nästa gång. Humorn i Ernie ligger på en stabil nivå, det är mycket sällan man läser strippar därifrån som inte är roliga. Min favorit i serien är utan tvekan Sid, ju mer han är med desto roligare blir serierna. Härom dagen läste jag avsnittet där Sid blir utan el eftersom han inte brytt sig om att betala sin elräkning, resultatet av det blir att det flyttar in två eskimåer i hans lägenhet och bygger en igloo mitt i ett rum. Hela avsnittet är väldigt underhållande och Sids reaktioner på allt som händer är obetalbara, om ni inte börjat läsa Ernie än börjar det bli dags.

4. Leif Boork - Brynäs är inne i en väldigt bra period nu och man har till stor del Leif Boork att tacka för det. Det han har gjort för Brynäs sedan han kom till klubben är imponerande, han styr nu laget med järnhand och de som inte presterar ställs utanför. Innan Boork kom var det enormt daltande med klubbens välbetalda spelare, även om de inte gjorde någonting på planen fick de köra på som om allt var frid och fröjd. Detta ledde till att Brynäs spelade i kvalserien nästan varenda år i början av min tid här i staden. Numera är jag inte ens orolig för att det ska bli spel någon nedflyttningsserie för Brynäs, man är väldigt stabila och förlorar mycket sällan. Jag tror inte det är något lag som vill stöta på Brynäs i en kvartsfinal.

5. Jason Alexander - I veckan fick jag hem två till säsonger av Seinfeld, jag har bara hunnit se ett par avsnitt, men de har varit mycket bra. George är den överlägset roligaste karaktären i serien, hans inställning och attityd får mig ofta att skratta. Innan jag flyttade till Gävle hade jag knappt sett ett avsnitt av Seinfeld, men när jag kom hit började jag se mer på tv sent och trean brukade visa dubbla avsnitt kring midnatt. Det tog inte lång tid innan jag var helt fast i serien och det är väldigt kul att priserna på boxarna gått ner så pass mycket nu att man köpa på sig några utan att det äventyrar ekonomin.

Dagens låt: Alice in chains - Down in a hole(Unplugged), lagom upplyftande musik.

Friday, January 12, 2007

Lång dag

Nu är jag hemma i lägenheten efter en lång dag på jobbet och en lång resa hem. Jag har inte riktigt ork att skriva något inlägg nu, så jag bjuder på högkvalitativa videor i stället, håll till godo:

The Smiths - This charming man, en ung Moz i toppslag.

The Smiths - What difference does it make, också en kanonlåt.

The Smiths - Reel around the fountain, liveklipp med Smiths, suveränt.

Dagens låt: The Smiths - Heaven knows I´m miserable now, en av de bästa låtar som gjorts.

Thursday, January 11, 2007

När blir man gubbe?

Idag kom vi in på en ganska intressant diskussion i klassrummet, eller det var väl snarare en fråga som fick mig att fundera. Vi pratade lite grand om att det kommit en ny person till skolan, en av eleverna frågade mig om det var den gubben de träffat som jag menade. Jag visste inte om jag skulle klassa honom som gubbe, men jag berättade att han var över 60 år i alla fall. Eleven svarade att om man var över 60 så var man en gubbe, det fick mig att fundera över var gränserna går egentligen. Nu finns det kanske ingen given gräns för när man blir gubbe, men en ungefärlig gräns borde det finnas. En kompis till mig berättade att han hade hört den där idolvinnaren på radio nyligen, han hade sagt att han skulle fylla gubbe, vilket för honom innebar att fylla 22. Det är något som jag verkligen inte håller med om, i sådana fall hade jag varit gubbe ganska länge nu och även om jag börjat lyssna en del på gubbrock så tycker jag inte riktigt att jag kan klassas som gubbe än. En annan kompis till mig påstod att han själv fyllde gubbe när han fyllde 25, det håller jag inte heller med om, för då skulle jag bli gubbe om en dryg månad och det går jag inte riktigt med på. Det kommer nog att dröja ett tag innan jag ser på mig själv som en gubbe i alla fall. Jag är ju inte ens vuxen enligt SJ, då ska jag inte behöva bli gubbe inom den närmaste framtiden. Jag är dessutom för ung för att gå som vuxen på stan, åtminstone där jag senast kollade, också det är ett tecken på att jag inte ska bli gubbe än på ett tag. Personligen tycker jag att jag kan få klassa mig som ungdom ett par år till, så gubbålder är det ett tag kvar till. När man inte är ungdom längre tycker jag att man kan få kalla sig man åtminstone till man är sextio, bevisligen(eller åtminstone enligt min elev) är man gubbe när man passerat den gränsen.
Ett annat intressant ord är "farbror". Jag minns när Kusen blev kallad för farbror av en dam på stan i Gävle, han blev rätt paff och vi andra hade ganska roligt åt det. Han var då drygt 20 år och jag tycker inte att man kan klassas som en farbror då, om man nu inte har en bror som fått barn såklart. Farbror känns lite yngre än gubbe, men ändå lite väl gammalt för att det ska sägas till en person i 20-årsåldern. "Herrn" eller "grabben" hade känts mer passande.

Dagens låt: Live - Lightning crashes, världens bästa låt enligt mig när jag var 15 år.

Wednesday, January 10, 2007

Pinsamt

Det finns inget annat ord som bättre kan beskriva den insats som Liverpool stod för igår, jag hade räknat med att se ett taggat lag eftersom vi spelade med många ny spelare som borde vilja visa upp sig för Benitez. Det enda en spelare som Palleta bevisade var att han är på tok för dålig för fotboll på den här nivån, maken till taffligt försvarsspel har jag inte sett sedan Kvarmes dagar. Skadan på Garcia var en utökning av den redan enorma mängd salt som fanns i mitt Liverpool-sår igår, nu måste det fanimej till den bättring i helgen mot Watford. Även om det var ett orutinerat lag som ställdes på banan igår så får man inte uppträda på det sättet när man bär en sådan klassisk tröja som våran, skamligt.
Ikväll ska jag iväg och se ett annat av mina favoritlag som troligen kommer att åka på torsk, nämligen Bollnäs GIF. Man börjar bli ganska härdad nu, det är tur att LFC gått hyfsat i ligan på slutet i alla falla, för nu har jag nämligen börjat få gliringar av de andra som jobbar på skolan också, inte bara eleverna. Idag när jag satt och hjäpte blandskiveeleven att hitta en text på en av skolans datorer stack en av mina kollegor, som håller på United, in huvudet, flinade och bad om en kommentar. Jag minns inte riktigt vad jag svarade, men det var inga snälla omdömen spelarna från igår fick kan jag säga. Näe, det är bara att bryta ihop, igen, och komma ige, igen.

Dagens låt: Sophie Zelmani - Stay with my heart, suverän.

Monday, January 08, 2007

Jobb igen

Idag var jag tillbaka på jobbet, det kändes bra. Efter en lång ledighet som den jag haft nu borde jag egentligen varit utvilad när jag kom till skolan i morse, men så var inte fallet. En av anledningarna till att jag inte var speciellt pigg i morse var att jag ställt om mina dygn en aning, när jag jobbar brukar jag sällan komma i säng efter elva, nu när jag varit ledig har jag gått till sängs efter ett varenda kväll. Igår försökte jag somna vid elva, det var ganska dödfött. Jag låg och vände på mig i ganska länge utan att känna mig det minsta trött, när jag sedan började känna att jag kanske var på gång att slockna började någon i huset att duscha. Det är inte första gången som någon av mina grannar bestämmer sig för att ta en nattdusch och det låter verkligen som om rören går genom skallen på en när man ligger där i sängen och försöker sova. Till slut gjorde jag det enda rätta, jag tände min sänglampa och läste en Ernie-tidning, när jag gjort det sälckte jag och somnade.
När klockan ringde vid halv sex i morse trodde jag att den skämtade med mig, men det gjorde den inte. Det blev inte riktigt det timantal det borde blivit igår, men det kommer jag nog att ta igen ikväll med tanke på att jag redan nu börjar känna mig trött. Snart är jag tillbaka i min dygnsrytm igen, jag brukar aldrig ha problem med tidiga morgnar så i morgon kommer jag nog att ta mig upp ur sängen utan några större problem.

Dagens låt: Bright Eyes - Easy/lucky/free

Sunday, January 07, 2007

Karriärval

Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Steven Seagal, de var tre av mina stora favoriter när jag var yngre. Arnold var Terminator, mycket coolare än så kunde det ju inte bli. Stallone var Cobra och Rocky, inte illa det heller. Steven Seagal gjorde även han actionfilmer som verkligen tilltalade mig när jag var 11-12 år. Problemet med att vara renodlad actionskådis, som de här tre var, är att det inte är något som man kan hålla med på med i evigheter. När man blir äldre är det inte lika lätt att genomföra alla fightingscener och det blir svårare att hålla sig i trim. De här tre gamla actionhjältarna har tacklat problemet på olika sätt.
Arnold har tydligen insett att hans tid med stora actionfilmer är över, han gjorde ett comebackförsök i Terminator 3 och alla vi som sett den filmen vet att det inte var något att vara stolt över. För mig, som är uppvuxen med Terminator 2, var det jobbiga timmar i biografen när jag skulle genomlida denna usla uppföljare. Efter detta gjorde Arnold det enda rätta, han bytte karriär. Numera är Arnold, som de flesta vet, guvernör i Kalifornien. Jag är inte speciellt insatt i hans arbete, men jag tycker det är rätt skönt att han slutat att spela in filmer. Nu kan man ha kvar minnet av honom som en stor actionskådis utan att behöva se honom förstöra det i skitfilmer, som Van Damme.
Steven Seagal har fortsatt att spela in filmer i samma tempo, och med samma handling som när han var yngre. Det vore en överdrift att påstå att de blivit någon större succe, men även han har valt att ändra riktning på sin karriär. Seagal har nämligen gett sig in i musikvärlden. Han bhar på sistone släppt två skivor och ska tydligen på en europaturné under det här året. Steven Seagal låter så här som sångare och jag vet inte om jag är speciellt imponerad. Hans röst har väl ungefär lika mycket inlevelse som hans skådespelari, dvs mycket lite, men jag ahde faktiskt väntat mig att det skulle låta ännu sämre. Seagal säljer tydligen rätt hyfsat med skivor, så kanske hans nya karriär får honom att sluta spela in filmer och övergå helt till skivsläpp, då skulle man slippa se honom i fler ovärdiga filmer.
En som tydligen inte ger upp sitt hopp om att mjölka pengar ur filmkarriären är Sylvester Stallone. När han gjorde Copland trodde jag faktiskt att han skulle kunna fixa en karriär som seriös skådespelare och inte bara som actionskådis, han har ändå gjort några hyfsade insatser genom åren. Sen kom Driven, sen kom Get Carter, sen kom D-tox, sen var mitt hopp om Stallone ute. I år fyller Stallone 61 år, samma år släpper han, hur sjukt det här än låter, en uppföljare till Rocky. Rocky Balboa går snart upp på biograferna världen över, med en 61-åring som spelar Rocky. Jag trodde att alla rykten om att den här filmen skulle komma var dåliga skämt och när jag såg den första bilden från filmen trodde jag att det var ett montage, men nu kommer filmen snart hit. Jag har hela tiden varit övertygad om att det här skulle bli en riktig kalkonfilm, men nu har jag läst en del recensioner från USA och även tittat på imdb:s omdömen och det verkar som om många av de som sett filmen varit nöjda med vad de sett. Jag kommer säkert gå och se den nya Rockyfilmen och med tanke på hur låga förväntningar jag har är det inte omöjligt att jag går ut ifrån biografen utan att vara missnöjd.
Alla de här tre skådisarna har valt olika vägar på sina karriärer och med tanke på hur mycket uppståndelse det är kring Rocky, med tanke på den makt som Arnold har och med tanke på att Seagal faktiskt får göra turnéer runt om i Europa måste man ändå säga att de lyckats rätt bra med sina val. Den som återstår av mina gamla favoriter är Jean-Claude Van Damme, han har helt enkelt låtit bli att göra några val. Han fortsätter att spela in sina filmer, trots att han numera är på tok för seg för att utföra de konster som gjorde att han blev populär. Jag tror inte han fixar att sitta i spagat mellan två tunnor och kansta knivar nu. Tyvärr valde jag i unga år att samla på Van Dammes filmer och nu när jag har alla måste jag tyvärr fortsätta att köpa på mig de filmer han ger ut, mindre bra investeringar kan jag säga.

Dagens låt: Walker Brothers - The sun ain´t gonna shine anymore

Saturday, January 06, 2007

Slödag

Ibland är det skönt med dagar då man inte gör någonting alls, en sådan har jag haft idag. De senaste dagarna har jag jobbat lite varje dag, inte speciellt ansträngande, men ändå jobb. Det mest ansträngande jag gjort idag är att diska min riskokare och det är inte speciellt påfrestande. Passade på att ta en promenad också, det är så mycket roligare att gå nu när jag har min iPod, måste erkänna att det är lite lämpligare med den än med min gamla freestyle. För tillfället har jag en trevlig blandning av Bonnie Prince Billy, The Jam, Moneybrother, Radiohead och Fatboy i iPoden och det är en fröjd att kunna gå runt med sådan bra musik i öronen och dessutom slippa tejpa fast play-knappen för att den inte ska åka upp. Min kompis som lurade på mig iPoden gjorde verkligen en god gärning, jag behöver nån som sparkar på mig för att jag ska hänga med i utvecklingen.
Om lite drygt två timmar är det dags för LFC att visa Arsenal vilka som bestämmer, det vore väldigt skönt att slå ut dem ur FA-cupen och bevisa för resten av England att vi kan slå våre toppkonkurrenter också. Matchen är väldigt svårtippad på förhand, speciellt med tanke på att Arsenal har en del skador och avstäningar som är oklara, men hemma på Anfield ska vi slå alla lag, så allt annat än en vinst gör mig besviken.
Förra helgen började SVT att visa den briljanta serien The Office i repris och om det nu är någon som missat den så råder jag er att sätta er vid tv:n klockan 19.30 ikväll(om ni inte ska se Liverpool förstås, då får ni spela in Office) och se på när David Brent briljerar med sin dans, sin sång, sina skämt och sin utstrålning. The Office är nog den bästa serie jag sett, man kan inte se ett avsnitt för många gånger. Det rä inte bara David Brent som är enormt rolig i serien, Keith, Tim och Gareth är också mycket underhållande. Så titta på The Office.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Strange form of life

Veckans lista v.1

1. Magnus Carlson - Årets första lista toppas av en person som troligtvis kommer att inneha topplatsen fler gånger i år. I veckan har jag införskaffat WW:s nya singel och den är givetvis mycket bra. Det är skönt att Weeping Willows är tillbaka, det var längesen de kom med nytt material, även om det var några nya låtar med på samlingsskivan som kom 2005. Den nya singelns är inte enda anledningen till att Magnus är med på veckans lista, jag fick nämligen en försenad julklapp i veckan också. Den försenade julklappen var en cd-singel med Magnus och en av syrrans kompisars körer. På singeln var det en med en personlig God Jul-hälsning från Magnus till mig, det var coolt. Magnus var med och sjöng på två av låtarna och det lät riktigt bra. Nu är det bara att invänta alla hjärtans dag och den nya skivan, efter att ha hört singeln har jag höga förväntningar på skivan, men det har jag alltid på Weeping Willows.

2. Tommy Sandlin - Förra veckan gick Sandlin tragiskt bort, en stor förlust. Tommy Sandlin var tränare för Brynäs när jag var yngre och det var under hans ledning som jag första gången fick se ett av mina favoritlag plocka hem en stor titel. Året var 1993 och Brynäs spelade SM-final mot Luleå, jag var 11 år och följde matcherna som besatt. Åren innan hade inte Brynäs varit i närheten av att ta något SM-guld, så det här var en helt ny grej för mig och otroligt spännande. Brynäs var det mest populära laget på skolan där jag gick och det var ingen tvekan om vad som var det stora samtalsämnet i skolan de där veckorna som slutspelet pågick. Brynäs vinst det året är ett väldigt starkt minne, speciellt Dackells 2-1 på volley i den sista finalmatchen, och utan Tommy Sandlin hade jag nog inte fått uppleva det hela. Jag hoppas att man i Gävle och inom Brynäs kommer på ett bra sätt att hedra denne legend, man kanske inte kan hissa upp en tränares tröja i taket, men någon typ av staty i närheten av Halstablettshallen tycker jag vore på sin plats.

3. Paul Weller - De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på The Jam, de är verkligen enormt bra. Paul Weller var sångare och låtskrivare i gruppen och de uppgifterna skötte han utomordentligt. Jag vet inte speciellt mycket om honom som person, men hans sångröst är väldigt bra. Flera gånger har jag fått höra att jag borde börja lyssna på The Jam och jag är glad att jag äntligen såg till att få tag på en skiva med dem. Det trista med att upptäcka grupper som inte längre existerar är att man aldrig kommer få en chans att se dem live, man får helt enkelt hålla till godo med musiken som redan finns inspelad. The Jam har viss dragning mot punk och det är något som jag lyssnat på ganska lite de senaste åren. I högstadidet lyssnade jag nästan uteslutande på punk, innan jag upptäckte Weeping Willows, men nu var det ganska längesen. The Jam är i alla fall förbannat bra och Weller har gjort sig förtjänt av en plats på listan.

4. Zach Braff - De senaste veckorna har jag sett väldigt mycket på Scrubs på sexan, varje kväll innan läggdags visar de två avsnitt och dem har jag sett så ofta jag kunnat. Braff gör rollen som J.D. mycket bra, han är kanske inte den roligaste karaktären i serien, men det är honom allt kretsar kring och jag tror inte att det skulle fungera med någon av de andra. Jag har inte sett Braff i så många andra saker än Scrubs, men hans film "Garden state" var mycket bra. I den hade han lyckats få med sig Natalie Portman och de två tillsammans var en mycket bra kombination. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen, men efteråt var jag väldigt positiv. Om jag fattat det hela rätt så hade Braff skrivit manuset till den filmen själv, det är inte illa av en så pass ung skådis som honom. Braff har gjort sig förtjänt av en plats på den här listan, ibland får han en faktiskt att tänka till i Scrubs. Oftast tycker jag att de här seriösa tankarna om allt och alla som han har i Scrubs är rätt klyschiga, men ibland är det han säger träffande.

5. Xabi Alonso - Xabis plats på den här veckans lista är en retroaktiv belöning. Igår satt jag nämligen och tittade på CL-finalen från 2005, i väntan på att mina kompisar skulle komma hem från sin kryssning. Xabis straff i finalen är nog den ultimata känsloberg-och-dal-banan. När Xabi klev fram för att slå straffen hade vi kämpat oss upp från ett hopplöst 0-3-underläge till 2-3 och jag minns precis hur jävla nervöst det var att sitta där vid ett bord på o´learys tillsammans med Panzer och följa matchen. Om Xabi satte straffen skulle vi vara ikapp, om han missade skulle vi få fortsätta kämpa som dårar för att inte förlora matchen. Det är ingen överdrift att påstå att jag var nervös när det var dags för Xabi att lägga straffen. Han slog en ganska dålig straff, Dida hann ner och räddade den. När jag insåg att straffen inte skulle gå in sjönk jag besviken ner i stolen, enormt besviken. Nu var inte det hela över än, returen gick nämligen ganska rakt ut och Xabi hann fram för att slå in returen. Min besvikelse byttes snabbt mot en glädje som är svår att beskriva i ord. Under den där sekunden då jag från att ha trott att straffen var körd gick till att fira att Xabi slagit en returen är nog den snabbaste och största känsloförändringen jag någonsin gjort. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att få uppleva en match som Liverpool-Milan 2005 igen, men jag är lika övertygad om att jag alltid kommer att minnas matchen som bland de häftigaste sportögonblick jag varit med om.

Dagens låt: The Jam - Strange town

Friday, January 05, 2007

Smak av studentlivet

De senaste veckorna har jag haft jullov och speciellt de senaste dagarna har påmint mig om hur det var att vara student. Jag har nämligen använt dagarna på samma sätt som jag gjorde när jag hade hemtentor under tiden på högskolan. Till att börja med ställer jag klockan på väckning vid nio varje morgon, för att komma upp i hyfsad tid. Anledningen till att jag måste upp på morgonen är att jag vill få lite jobb gjort så tidigt om möjligt, precis samma sak var det när jag skrev hemtenta. Då klev jag upp tidigt och satte mig vid datorn för att jobba. När jag gjorde mina hemtentor jobbade jag alltid i morgonrock, det gör jag nu också. Det ger en väldigt avslappnad känsla och är dessutom ruggigt bekvämt. Eftersom jag är uppe i tid hinner jag få mycket gjort före lunch, det ger mig möjlighet att dra ner på stan och ta en kaffe med kompisarna efter lunch, något jag ofta gjorde under min tid på högskolan. Även kvällarna ser ut som de gjorde under högskoletiden, det blir ganska sena kvällar med kompisarna, antingen film eller poker. När jag pluggade brukade jag alltid avsluta kvällen med att titta på Conan O´Brien, men det har inte blivit mycket av den varan under de här veckorna. Conan har nämligen visats mycket senare nu än han gjorde när jag var en trogen tittare. TV4+ har fått för sig att visa en säsong av 24 på den tid som Conan brukade visas, vilket har lett till att Conan inte börjat förrän strax innan ett, för sent för mig. I stället för Conan har det blivit så att jag kollat på Scrubs på sexan innan läggdags, det är en serie som växer. I början när den gick på tv tyckte jag att den var rätt trist, men nu när jag sett ganska många avsnitt har jag börjat ändra mig.
När jag pluggade brukade jag ofta gå på promenader för att komma ut, det har jag gjort den här veckan också. När man gör det mesta av jobbet vid datorn blir man väldigt seg i både skallen och kroppen, därför känner jag att jag behöver en promenad då och då. Det är ingen större uppoffring att gå ut och knalla en sväng nu när min iPod fungerar som den ska, får jag lyssna på musik blir det mesta roligt.
Det har varit skönt med en sådan här vecka, men samtidigt känns det bra att jobbet börjar snart igen. Det ska bli riktigt skoj att komma tillbaka till jobbet och inleda läsårets sista termin och jag är jävligt glad att det är till jobbet jag åker på måndag och inte till högskolan.

Dagens låt: Bush - Inflatable

Thursday, January 04, 2007

Svagt löfte

Nyårslöften har aldrig varit något för mig, jag kan inte minnas att jag någon gång avlagt ett sådant. Jag hade funderingar på om jag skulle lova att lära mig knyta slipsknut i år, när ett flertal av mina elever kunde men inte jag kände jag att det kanske var dags att lära mig det, men något nyårslöfte blev det aldrig. För vå år sedan avlade en av mina kompisar ett av de svagaste nyårslöften jag varit med om. Det var Gorbatjov som lovade att han skulle sluta snusa. När klockan slog tolv och det var dags att byta över till år 2005 höll han högtidligt upp en nyöppnad snusdosa och vände uppochner på den, allt föll ur och det skulle vara det sista snus han var i närheten av. När nyårsfesten var slut gick jag, Gorbatjov och Kus hem till Gorbatjov och åt lite av Gorbatjovs mammas beryktade ärtsoppa. När vi ätit upp gick jag och Kusen hem och Gorbatjov lade sig för att sova. När jag träffade Gorbatjov på förmiddagen dagen efter berättade han att han råkat bryta mot asitt nyårslöfte. Han hade hittat en snusdosa hemma i lägenheten när han vaknade på morgonen och kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att inleda det nya året med en snus. hans nyårslöfte höll alltså i 8-9 timmar, det slutade med att han mest ångrade sig att han slängt bort en hel dosa vid tolvslaget.
Upplevde lite nostalgi igår när jag satt och slappade vid datorn, av en händelse kom jag fram till den här låten. Som vi lyssnade på den på våra discon på mellanstadiet, Returns klassiker och Msg med When I´m gone var nog de låtar som spelades mest när vi hade våra discon i NTO-lokalen. Det var kul att höra låtarna igen, även om jag har dem kvar någonstans så är det inte varje dag som jag lyssnar på dem nuförtiden.

Dagens låt: The Jam - Down in a tube station at midnight

Wednesday, January 03, 2007

Intressanta skivsläpp

Så här i början av året brukar skvallerpressen alltid skriva om skivsläpp som väntas under det kommande året, det har de gjort även i år. Det stora släppet för mig i år är givetvis Weeping Willows nya skiva, men det kommer även ut andra intressanta skivor. Några av de släpp som jag ser fram emot i år är:

-Sophie Zelmani - Hennes skiva kommer ut veckan före WW:s och jag har redan förhansbokat den. Zelmani kommer till Gävle i mars och det är första gången jag får chansen att se henne live, ska bli mycket intressant. Än så länge har jag inte hittat någon som vill följa med, men det är ett tag kvar att leta än. Jag gillar Zelmanis röst starkt och är rätt säker på att hennes skiva kommer att falla mig i smaken.

-Bright Eyes - Conor Oberst släpper nytt material i år och med tanke på att jag gillat allt jag hört med honom tidigare, så räknar jag med att jag kommer att uppskatta den här skivan också. Bright Eyes har gjort många starka låtar, många låtar som jag rankar bland min absoluta favoriter, hoppas det kommer många låtar av den klassen på den här skivan också.

-Jose Gonzalez - Gonzalez förra skiva var en mycket positiv överraskning, väldigt bra texter och skön musik. Jag har sett honom live tre gånger och varje spelning har varit kanon, speciellt den jag såg på morgonen dagen efter studentkryssningen var minnesvärd. Förhoppningsvis fortsätter Gonzalez med samma stil som han hade på den förra skivan, då kommer den här att bli riktigt bra också.

-Interpol - Jag gillar deras musik skarpt, lite besviken att jag inte upptäckt dem förrän nu. Förhoppningsvis betyder ny skiva turné och förhoppningsvis stannar turnén till i Sverige, så jag får chansen att se ett av mina nya favoritband.

-Mercury Rev - Förra skivan var en liten besvikelse, men spelningen jag och Bolinder såg på Berns bevisade att de fortfarande är ett band att räkna med. De har, likt Bright Eyes, gjort många låtar som jag håller bland de bästa som jag hört och om de fortsätter att göra låtar i samma klass som Dark is rising och Opus 40 så kommer jag att vara mycket nöjd.

-Radiohead - Nu har jag inte lyssnat speciellt mycket på Radioaheads senaste skivor, men deras äldre skivor bevisar att de har potential. Det här är också ett band som jag hoppas kunna få se live under året, en ny skiva betyder förhoppningsvis europaturné.

-REM - När jag gick på högstadiet var REM ett av mina absoluta favoritband, när de släppte "Up" under mitt första år av gymnasiet höll jag den skivan som en av de bästa som gjorts och At my most beautiful blev snabbt en favorit. De senaste åren har jag inte lyssnat lika mycket på dem, men jag kommer säkert se till att få höra den här skivan.

-Damien Jurado - "Ohio" är en underbar låt, om någon av låtarna på den kommande skivan är av samma klass kommer skivan snart att finnas med i min samling.

Det här är de skivsläpp jag ser mest fram emot i år, åtminstone av de som är klara just nu. Vill ni kolla in hela listan med de artister som ger ut nytt material i år kan ni klicka här.

Dagens låt: Weeping Willows - The burden

Tuesday, January 02, 2007

Weeping Willows tillbaka

Jag har skrivit om min beundran för Weeping Willows här massvis av gånger, så jag hoppar över den delen den här gången. I stället går jag rakt på sak, jag har köpt Weeping Willows nya singel. Det är alltid något av en högtidsstund när WW kommer ut med ny musik, den här gången kom det dessutom lite oväntat. Senast igår var jag in på deras officiella sida och kollade, där stod det att singeln skulle släppas den tredje januari, alltså i morgon, och hade det inte varit för att jag var ute efter en The Jam-skiva hade jag aldrig ens gått in på åhléns. Anledningen till att jag var på stan var för att ta en wayneskaffe med Kusen, eftersom åhléns ligger vägg i vägg så tog jag en tur ner till deras skivavdelning. Vanligtvis är skivutbudet i affären inte mycket att ha, mest skräp. En affär som har fler skivor med Crazy frog än med Smiths kan man inte riktigt ta på allvar och egentligen förstår jag inte hur jag kunde föreställa mig att de skulle ha en skiva med The Jam, men det var tur att jag var så dum. När jag insett att jag inte skulle hitta den skivan jag var ute efter gick jag bort till singelstället och tittade, där hittade jag WW:s skiva och det är ingen överdrift att påstå att jag blev rätt nöjd då.
De två låtarna som är med på singeln är "The burden" och "The moon is my witness", två titlar som känns ganska typiska för WW. Jag har lyssnat igenom låtarna 10-15 gånger nu och de växer hela tiden. För tillfället tycker jag att andraspåret är den bästa av de två låtarna, men det kommer nog att hinna ändras ett par gånger under morgondagen. Fullängdaren "Fear and love" släpps på min 25-årsdag(bara en sån sak) och det smakprov som jag tagit del av idag gör att jag nu längtar ännu mer till den dagen. Det är ingen risk att man råkar ut för åldersnoja när sådana händelser sker på ens födelsedag.

Dagens låt: Weeping Willows - The moon is my witness

Tre poäng, obehag och ny musik

Igår var det tv, film och musik som dominerade min dag. Det jag såg på tv var något som verkligen gjorde mig belåten, nämligen Liverpools vinst mot Bolton. 3-0 mot ett lag som låg framför oss i tabellen var inte fy skam. Äntligen presterade Jermaine Pennant den fotboll som jag väntat på hela säsongen. Jag har tjatat om att vi ska värva honom i flera år, nu när vi gjort det har han underpresterat rejält. Därför var det skönt att se honom spela samma fotboll som han gjorde i Leeds och Birmingham igår, nu när han har bättre spelare runt sig bör han kunna skapa än mer än han gjorde i sina tidigare lag. Jag tror stenhårt på Pennant och igår började han att visa lite av det som jag vet att han kan. Kuyt gjorde även han en riktigt bra match, han sliter som ett djur och skapar chanser att både sig själv och de andra i laget. Han var en bra värvning.
Filmen jag såg igår gjorde mig inte belåten, däremot gjorde den mig illamående. Den Gamle Franken och Kus hade fått för sig att vi skulle se Dirty Sanchez the movie. För er som inte vet vad Dirty Sanchez är kan jag väl säga att det är fyra galna britter som försöker bräcka Jackass genom att göra än sjukare och äckligare saker. Personligen har jag jäkligt svårt för det de håller på med. Dricka fettsugning, hänga tyngder i pungen och äta fruset bajs är inte riktigt vad jag kallar underhållning. Några delar av filmen var rätt roliga, men för mig som är ganska kräsmagad var det tur att det fanns möjlighet att lämna rummet ibland. Jag är inget fan av Jackass heller, men där har de i alla fall lite humor inblandat. Dirty Sanchez är bara galna och äckliga, inget för mig.
Musiken jag lyssnade på igår var en positiv upplevelse. Jag har många gånger fått höra att jag borde börja lyssna på The Jam, igår gjorde jag slag i saken och införskaffade en Best of-skiva. De är riktigt, riktigt bra. Idag har jag suttit och förberett SO till skolstarten, det har inte alls varit jobbigt nu när jag har ny, bra musik i högtalarna. The Jam är ganska snabb musik, jämfört med musiken jag vanligtvis lyssnar på och det kanske inte skadar att jag drar upp tempot på min musik ibland. Man dras verkligen med i låtarna. Det finns inte mycket som är roligare än att upptäcka ny, bra musik.

Dagens låt: The Jam - Town called malice

Monday, January 01, 2007

2007

Jaha, då var det dags för ett nytt år igen. Vi väntade ikn det nya året hemma hos Familjen RajRaj igår och det var mycket trevligt. I princip hela min bekantskapskrets här i Gävle var på plats, det var egentligen bara Gorbatjov som inte fanns med. Sammanlagt var vi nog 25 personer på festen och eftersom det var bestämt att alla skulle ta med mat att bjuda på så blev det en hel del att äta. Sedan satt vi och snackade i väntan på tolvslaget. När klockan var strax före tolv tog vi på oss skorna och gick ut på gården, där skålade vi alla i champagne och tittade på fyrverkerierna som small på olika ställen på himlen. När tolvslaget var avklarat gick vi in och satte oss vid ett bord och spelade Pictionairy. För er som aldrig sett mig rita kan jag säga att jag är lika konstnärlig som jag är teknisk. I skolan har jag två principer som jag går efter: Jag sjunger inte och jag ritar inte, anledningen till det är givetvis att jag inte kan sjunga och att jag inte kan rita. Nu hamnade jag i samma lag som Herr och Fru Fugelsang. Hade det inte varit för det regeltänjande laget med Den Gamle Franken, RajRaj och Jeppe på Berget hade vi haft goda möjligheter att ro hem vinsten, men det var inte tack vare mitt ritande. Bland annat fick jag i uppgift att rita "Transportband". Vem säger egentligen transportband? Jag lyckades med mina allra finaste bilder att få mina lagkamrater att gissa på rullband, så det var inte jättelångt från att lyckas. Som tur var skötte mina två lagkamrater ritandet bra och när spelet bröts hade vi knipit en stabil andraplats, det tredje laget med Liv, Pokervinstförstöraren och Hasse Holmqvist var klart distanserade. Hade vi haft en domare i spelet hade säkerligen vinnarna blivit straffade med poängavdrag(T.ex är tjock och tjockis är inte samma sak, man får inte heller göra gester med fingrarna när man ska rita massage), så egentligen kan säga att vi vann spelet. Kanske inte så konstigt att jag vann i spelet, vi spelade faktiskt ett liknande under sista jobbveckan med åttorna och några inhoppande nior, så jag hade tränat en del på att tyda teckningar.

Dagens låt: Laleh - Mamma, fortfarande otroligt bra.