Sunday, October 28, 2018

En vecka med två planenliga segrar är nu avklarad, 8-1 i målskillnad och alla i vår topptrio har fått sätta bollen i nätmaskorna. Bakom dem har Shaqiri fortsatt att övertyga och göra sig svårare och svårare att inte placera i startelvan. Det är dock varken schweizaren eller någon annan av våra offensiva ess som gjort störst intryck på mig, det är lite bakom dem i planen vi hittar spelaren som mina ögon dragits till, för kanske är det så att vi äntligen fått igång den defensiva mittfältare vi saknat i så många år?

Jag gillade Javier Mascherano skarpt, han var en tuff bollvinnare, som dessutom kunde ta bollen uppåt i planen. När han spelade i Liverpool hade våra motståndare det alltid tufft att ta sig igenom mittfältet med bollen i behåll, lyckades in Mascherano vinna bollen såg han till att dra på sig en frispark och få spelet att stanna upp. Innan argentinaren hade vi tyske Dietmar Hamann att spela på det centrala mittfältet, han höll inte samma höga klass, men var en mästare på att hindra motståndarnas anfall och skydda backlinjen. När Mascherano lämnade för Barcelona uppstod ett hål på vårt mittfält, ett hål som har varit svårt att täppa igen. Lucas klarade av det i perioder, men alla hans skador gjorde att han aldrig blev den där spelaren man kunde luta sig mot. Gerrard hade rollen ett tag, men agerade mest spelfördelare. Jordan Henderson har haft rollen, ibland har han gjort det med den äran, men det har till och från märkts att det inte är hans naturliga position. Nu har vi i två matcher fått se Fabinho spela som defensiv mittfältare och även om det är tidigt än och han inte mött speciellt tufft motstånd finns det all anledning att hoppas att hålet efter Mascherano är fyllt.

Det tog några minuter innan brassen hittade rätt i matchen mot Röda Stjärnan i onsdags, men när han väl gjort det började han ta för sig på ett fantastiskt sätt. De långa benen hittade alltid en väg till bollen, det kändes som att han alltid var på plats i situationerna innan motståndarna. Efter att ha spenderat de första månaderna vid sidan av planen var det tydligt att Fabinho var redo att sätta sin spår på vårt mittfält. Insatsen mot Röda Stjärnan följdes upp med ytterligare en stark match under gårdagen, då Cardiff fick stifta bekantskap med spelaren som förhoppningsvis kan ge oss ytterligare en dimension. Det walesiska laget fick dessutom se att registret hos Fabinho är större än bara det rent defensiva, bollvinnande spelet, han har utöver det offensiva kvaliteter som han plockade fram när det behövdes. I båda våra två avslutande mål var brassen delaktig i speluppbyggnaden och vid flera tillfällen såg han till att ta bollen uppåt i planen i stället för att flytta bollen för mycket i sidled. Jag kan tycka att kritiken mot Hendersons passningsspel ibland varit överdriven, även han slår passningar framåt som kan vinna ytor åt oss, men under de två matcher som Fabinho nu spelat tycker jag man kan se att den typen av passningar kommer med en klart större frekvens. Vi har successivt uppgraderat anfallet, sedan försvaret, sedan målvaktspositionen, kanske är det uppgraderingen av mittfältet vi ser nu?

Fabinho i all ära, han har verkligen imponerat under den här veckan och det ska bli väldigt spännande att se hur han klarar av tuffare motstånd, men frågan är om inte säsongens stora utropstecken är den spelare som varit hans partner, nämligen Gini Wijnaldum. Holländaren har varit motorn på mittfältet de senaste månaderna och han fortsätter att övertyga i match efter match, han vinner bollar, fördelar dem och tar offensiva initiativ. Precis som Fabinho verkar ha, så har Gini både defensiven och offensiven i sin verktygslåda och det är såklart en stor tillgång. Mittfältet bekymrade mig lite innan den här veckan, jag saknade lite i bolltempo och kreativitet, samspelet mellan lagdelarna fanns inte riktigt där. Matcherna mot Röda Stjärnan och Cardiff har lugnat min oro. Det vi har nu är spelare som gör att vi kan anpassa oss mycket efter vilka lag vi möter. James Milner och Jordan Henderson kommer att vara fortsatt viktiga, kan tänka mig att Milner kommer att starta redan nästa helg, då Arsenal kommer att vilja ha mer boll än Cardiff. När det gäller Fabinho tror och hoppas jag att vi kommer se honom i väldigt många matcher framöver, inkörningsperioden är över.

Alisson Becker övertygar stort. Xherdan Shaqiri gör poäng på löpande band. Fabinho börjar varva upp. Kan vi få igång Naby Keita på allvar snart kan det här visa sig vara den bästa transfersommaren på mycket länge.

Sunday, October 21, 2018

Det är alltid lite nervöst med matcherna som kommer direkt efter ett landslagsuppehåll, spelarna kommer tillbaka från sina respektive matcher olika slitna, småskadade och trötta. Att då ställas mot ett lag som haft en mer samlad trupp att jobba med under den senaste veckan är allt annat än lätt, något som Huddersfield gjorde väldigt tydligt i gårdagens möte. Det kändes aldrig som om det var toppen mot botten som spelade, förutom när lagen fick sina hetaste chanser, då visade vi klass.

Mohamed Salah har haft en ganska jobbig säsongsinledning, han har fått slita med formen och inte fått det att lossna på samma sätt som innan axelskadan. Vi vande oss under förra säsongen vid att se våra anfallsspelare kombinera sig fram till mängder av avslut, så har det inte riktigt fungerat under inledningen av den här säsongen. Precis som vi skrivit här tidigare har samspelet i offensiven hackat, av flera olika anledningar. Trots att Salah inte nått den absoluta formtoppen än har han visat hur otroligt viktig han är för oss, han må leta efter det sista flytet, men i sitt letande har han varit tungan på vågen i två blytunga 1-0-vinster. Hemmamatchen mot Brighton var verkligen ingen klang och jubel-föreställning, men ett vasst avslut av vår egyptiske storstjärna gav oss en viktig uddamålsseger. Samma sak igår, en svag insats, ostrukturerat spel, inga farligheter. Så plötsligt, en fin passning av Shaqiri, en vältajmad löpning av Salah, ett högeravslut i bortre hörnet och ledning. Att ha en sådan spelare på planen är så enormt viktigt och där blev skillnaden mellan oss och ett lag som Huddersfield också tydlig. De hade fler farliga lägen än vi hade, men saknade den där sista klassen i avsluten. Vi hade få chanser, men vi hade en spelare som kan hitta den där decimetern nere vid stolpen i sömnen.

Ingen spelare kan hålla i den form som Salah hade under sin första säsong för oss, storheten av en spelare avgörs till viss del av hur bra denne kan vara även när man söker formen. Att göra det enda målet i en låst 1-0-match är ju slutändan viktigare än att göra två sena i en 5-1-vinst, målen som ger poäng är de avgörande när tabellen ska räknas ihop och för vår del har Salah nu varit helt avgörande i två matcher som jag är övertygad om att vi hade tappat poäng i tidigare. Han må söka efter sitt självförtroende, men han är ändå en av ligans farligaste anfallare och sådana spelare bör man hålla på planen även när det hackar. För hackade gjorde det igår, betänkligt. Vi hade stora problem med den press som Huddersfield satte och lagdelarna jobbade lite var för sig, utan att lyckas komma ihop som en enda stor enhet. Spelet landade ofta i att vi slog hem bollen till Alisson, som fick försöka börja om. Det var långsamt och ganska initiativlöst. I sådana matcher gäller det att kunna luta sig mot en trygg defensiv och även om både Lovren och van Dijk tappade fokus vid ett varsitt tillfälle igår fick vi ännu en gång kvitto på att vi kan spela på ledning på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har en helt annan fysik inne i straffområdet med Alisson och van Dijk än vi hade innan deras ankomst och när motståndarna jagar mål är det såklart oerhört viktigt.

Vi fick äntligen se Fabinho i ligaspel igår, även om det bara var ett inhopp. Han glänste inte på något sätt, men jag tycker man kunde se tecken på vad han kommer att tillföra när han är redo att spela nittio minuter. Några viktiga brytningar, en taktiskt frispark vid en farlig omställning och försök att transportera bollen uppåt i planen. Jag måste erkänna att jag börjat bli lite bekymrad över brassens situation i klubben, men inhoppet igår lugnade mig. Det skulle inte förvåna mig om han startar nästa helg, kanske redan på onsdag i Champions League. Mittfältet skulle må bra av att få in lite ny energi, efter en fin inledning av säsongen har man haft det tuffare de senaste matcherna och att få in Fabinho som alternativ vore säkerligen väldigt bra.

Monday, October 08, 2018

Fyra raka matcher utan seger, bara ett gjort mål på de tre senaste, den där flödande offensiven som vi såg vecka efter vecka under förra säsongen har inte riktigt funnits där hittills den här säsongen. Nu går vi mot ytterligare ett landslagsuppehåll och personligen kände jag en liten frustration över den senaste veckans form när jag vaknade i morse. När jag sedan scrollade igenom mina sociala medier såg jag en notis som fick mig att se lite annorlunda på vår säsongsinledning.

Jag ska börja med att säga att jag inte på något sätt är missnöjd med starten av säsongen, men det har funnits en del bitar i spelet som inte riktigt har klickat. Främst har det stört mig lite att vi inte klarat av att bryta ner Chelsea och City, vi har inte lyckats skapa tillräckligt med målchanser. I morse såg blev jag påmind om att det var tre år sedan som Klopp skrev på för Liverpool. Jag försökte minnas tillbaka på hur känslan var alldeles innan han kom till klubben, hur vi kämpade efter att hitta en identitet i kölvattnet av att Gerrard lämnat och Suarez skrivit på för Barcelona. Vi var på väg ner i en negativ spiral, nyförvärven tog inte för sig och de spelarna som varit i klubben ett tag letade febrilt efter formen. Som jag minns det låg vi någonstans i mitten av tabellen och hade egentligen bara Phillipe Coutinho som våra motståndare fruktade, inte heller han hade fått det att klaffa riktigt. Brendan Rodgers, som var på väg att bli helgonförklarad under sin första säsong i klubben, hade gjort slut på sitt förtroendekapital.

När Klopp väl satt där på presskonferensen och pratade om att han ville få oss att tro på klubben igen var vi nog många som verkligen kände med honom. Personligen var jag både nöjd och spänd över att se tysken komma till oss, men innerst inne tvekade jag också lite, för hur mycket kunde egentligen en tränare betyda? Tre år senare har vi successivt, steg för steg tagit oss närmare och närmare den absoluta toppen. Vi har gått från att skrälla oss till en CL-plats, övertygande ta ytterligare en och nu stå som seriös utmanare om ligatiteln en säsong där vi konkurrerar med det kanske bästa laget som spelat i Premier League. Ballon d´or-kandidaterna har annonserats och vi kan hitta fyra av våra spelare bland de trettio utplockade. Vi har en egen produkt som valts ut som en av kandidaterna att vinna årets unga spelare i Europa. Vi har tagit tjugo av tjugofyra poäng under ligastarten, trots att vi mött tre toppkonkurrenter och spelat erkänt svåra bortamatcher mot lag som Leicester och Crystal Palace. Trots det sitter jag och är lite missnöjd. Klopp ville att vi skulle börja tro på laget och när jag satt och läste igenom det han sade under sin första presskonferens igen kände jag att om det är något han fått åtminstone mig att göra så är det att tro på Liverpool igen.

Vi har gjort vår bästa säsongsstart på evigheter, ändå känner jag en övertygad tro på att det här laget kan ännu mer. Vi fick ett av Europas bästa lag att komma till Anfield och spela avvaktande, ändå känner jag att vi borde kunnat dominera matchen mer än vi gjorde. Vi slår miljardbygget PSG i CL, ändå sitter jag och känner att vi borde varit bättre mot Napoli. Klopp har fått mig att känna att Liverpool alltid ska vara bra, oavsett om vi spelar hemma eller borta, bra eller dåligt motstånd. Jag förväntar mig underhållande offensiv och stabil defensiv. Det råder ingen tvekan om att Klopp fått mig, och jag tror fler med mig, att höja ribban för vad som förväntas av Liverpool. Landslagsuppehåll är trist, men det är ett bra tillfälle att stanna upp och verkligen njuta av att vi är där vi är idag. Under tre år med Klopp har vi klättrat i tabell, status och i fotbollens näringskedja. Bygget är inte färdigt, vi blir bättre och bättre. Någonstans måste man också försöka njuta av att sitta och vara missnöjd över ett oavgjort resultat mot Manchester City, vi är så pass bra nu att man kan förvänta sig mer och det är verkligen inte illa.