Sunday, November 30, 2014

Skön skitseger

Det var en minst sagt välkommen trepoängare som vi tog igår, trots att det inte såg speciellt bra ut spelmässigt fanns det en del att ta med sig från matchen mot Stoke. När de där otroligt långa sju minuterna som domaren lade till var över och pipan ljöd på Anfield kändes det bättre än det någonsin gjort med en ful 1-0-seger mot ett lag vi egentligen ska slå komfortabelt. Just sättet vi vann på var ett sätt som jag inte trodde vi var kapabla till den här säsongen, spelet fungerade inte, men vi krigade och slet. För första gången på länge vann vi en del andrabollar, kom ut med bollen under kontroll efter närkamper och våra mittbackar klarade sig i nittio minuter utan att bjuda på en målchans. Det är såklart inget gott betyg till sommarens värvningar att den första segern på länge tas när vi enbart har en ny spelare i startelvan, det var ingen billig bänk på Anfield igår. Jag ska inte gå in allt för mycket på startelvan, men jag kan inte riktigt förstå varför Rodgers plötsligt petat Moreno. Visst, han har gjort två ödesdigra misstag, men att spela José Enrique i stället känns mycket konstigt. Att Glen Johnson får spela match efter match är även det ett stort frågetecken för mig, men den här gången är det inte läge att gnälla på det.

Rickie Lamberts mål i veckan och Glen Johnsons mål igår hade en sak gemensamt, det var mål som gjordes tack vare en bra inställning. Lambert kämpade in vår kvittering nere i Bulgarien och igår offrade Johnson en hel del när han kastade sig fram och nickade in segermålet. Förhoppningsvis är det här ett tecken på att spelarna förstått vad som krävs i år, det kommer inte att tas några gratisvinster, ska vi plocka hem trepoängare krävs det uppoffringar och kämpaglöd, det kommer att göra ont. Jag har länge saknat rätt attityd hos spelarna på planen, men nu börjar man kunna märka av den och det känns positivt. Ser man till antalet målchanser igår hade vi inte något övertag mot Stoke och i den första halvleken kändes det avlägset med ett mål framåt, det fanns ingen riktig idé om hur vi skulle komma till målchanser. Andra halvleken bjöd på en marginell förbättring, lite för ofta hamnade vi i ett ineffektivt kortpassande runt straffområdet, det togs för få avslut. Vi behöver bli mer direkta runt straffområdet och det skulle inte skada om vi sköt mer. Sterling visade ifjol att han kan göra mål från distans, Coutinhos skott är inte hans starkaste sida, men om han inte använder det riskerar han att bli ganska lättläst. En avslutande tanke kring offensiven, vad är det egentligen som hänt med våra fasta situationer? Under förra säsonger kändes det som en målchans när vi hade frisparkar och hörnor, nu fastnar de ofta på första försvarare och det är otroligt sällan någon av våra spelare är först på bollen. I läget vi är nu, där vi inte kommer till målchanser lika lätt, blir fasta situationer väldigt viktiga och det är en punkt vi måste förbättra. 

Det har varit intressant att se Lucas Leiva tillbaka i startelvan, igår var han en av våra bästa spelare och även om hans ben inte är de snabbaste visar hans spel vikten av att ha en defensiv mittfältare på planen. Jamie Carragher skrev en intressant text om ämnet i veckan, om hur Liverpool borde använda Steven Gerrard framöver och om att vår kapten aldrig varit den typen av spelare som städar framför en backlinje. Carragher betonade hur viktiga Dietmar Hamann och Javier Mascherano varit när han själv spelade mittback i laget, vi har ingen spelare som håller deras kvalitet i dagens trupp, men Lucas är det närmaste vi kommer en defensiv mittfältare som skyddar backlinjen. Gerrard har ett bra passningsspel från djupet av planen, men det är många gånger i år som det känts som om motståndarna kan promenera igenom mitten lite för enkelt. Ska vi börja plocka poäng måste vi bli mer kompakta som lag och då tror jag att Lucas närvaro på planen kan komma att behövas. Jag har sett för lite av Emre Can för att kunna bedöma honom i den defensiva rollen, kanske klarar han också av den, men den roll Steven Gerrard hade under den föregående säsongen är inget vi har råd med i år. 

Det finns fortfarande väldigt mycket som behöver göras, vi skapar alldeles för få målchanser och när vi lyckades göra mål sjönk vi ner i knät på Mignolet direkt, det är knappast en slump att vi tappat ledningar i slutskedet i stort sett varje gång vi haft en ledning att tappa. Jag tar dock med mig uppoffringen och kämpainsatsen, personifierad av Glen Johnson vid målet, jag tar med mig Lucas insats och allra främst tar jag med mig tre enormt viktiga poäng. Hoppas innerligt vi kan bygga vidare på det här under kommande vecka.

Friday, November 28, 2014

Årets bästa skivor

Har sett att många tidningar släppt sina listor över årets bästa skivor, jag ska inte vara sämre, utan inbördes ordning, bäst i år, är:

-Weeping Willows - The time has come

-Lykke Li - Never learn

-Hurula - Vi är människorna era föräldrar varnade er för

-Ryan Adams - Ryan Adams

-Sun Kil Moon - Benji

-Kevin Morby - Still life

-Lana Del Rey - Ultraviolence

-Sharon Von Etten - Are we there

-Morrissey - World peace is none of your business

-Mattias Alkberg - Södra Sverige

-Vi som älskade varandra så mycket - Den sorgligaste musiken i världen

-Conor Oberst - Upside down mountain

-The new basement tapes - Lost on the river

-Det stora monstret - Det stora monstret

-Sturgill Simpson - Metamodern Sounds in Country Music

Wednesday, November 12, 2014

We had a right back called Steve Finnan...

Landslagsuppehåll och tid för eftertanke, i vårt fall även lite tid att slicka såren efter en månad av mestadels, snällt sagt, mediokra insatser. Det är inga delar av spelat som har fungerat speciellt bra, men jag fortsätter att fastna vid vårt försvarsspel. Misstagen haglar och det säger en hel del att den spelare som känts starkast i backlinjen, Alberto Moreno, ändå stått för två enkla misstag som resulterat i tunga baklängesmål. Man behöver inte titta på en match speciellt länge för att inse att vår backlinjen inte jobbar tillsammans. Det här har fått mig att drömma mig tillbaka till tiden då vi hade en stabil bakre fyra, där ett misstag var något som verkligen överraskade en, i stället för att, som nu, vara något man bara satt och väntade på. Simon Mignolet är inte den första målvakten vi har som är svag i luftspelet och lite fladdrig, både Pepe Reina och Jerzy Dudek var duktiga linjemålvakter, men de hade också en tendens att hamna fel i samband med fasta situationer och inspel i luften. Skillnaden då var att vi hade stabila mittlås(främst Hyypiä-Carragher) och det är oftast samspelet i mitten som dyker upp när man pratar om hur trygga vi var bakåt under första halvan av 2000-talet. Det är en spelare som ofta glöms bort, en spelare som jag så här i efterhand inser att jag saknar väldigt mycket. En ytterback som oftast stod rätt, som aldrig fick de stora rubrikerna, men som heller aldrig gjorde en dålig match. Jag menar såklart Steve Finnan. Ju mer jag sett vårt ytterbacksspel de senaste åren, desto mer har jag saknat vår trygge irländare. Han kom till oss 2003 och spelade 145 ligamatcher, innan han lämnade klubben för Espanyol 2008 och under de åren var han en vital del av en backlinje som tog oss till två Champions League-finaler. Finnan hade precis de egenskaper som jag saknat hos de senaste årens ytterbackar, han stod rätt placerad, spelade stabilt och enkelt. Han visste var han skulle hålla hus och han var otroligt samspelt med sina mittbackskollegor, jag är övertygad om att det placeringsspel vi såg av vår nuvarande högerback vid 1-2-målet i helgen aldrig hade inträffat under Finnans tid, han hade givit mittfältaren det understöd som förväntades. Finnan hade en fungerande offensiv, han kanske inte sågs som något stort hot från motståndarna, men han kunde slå fina inlägg om tillfälle gavs. Idag pratar man ofta om den moderne, frejdige ytterbacken, som flyger fram längs kanten och hotar offensivt. Det här tycker jag gör att man ofta glömmer bort att en ytterback även måste kunna försvara. I dagens Premier League finns det bara ett av de större lagen som har en stabil backlinje, det är såklart Chelsea jag menar. Tittar man på deras ytterbackar har de Ivanovic och Azpilicueta och det är i dem de har mycket av framgången. Båda har en fungerande offensiv, men är också otroligt trygga bakåt, de håller positioner och är otroligt svåra att passera. Speciellt den sistnämnde av de två är en spelare som inte får så stora rubriker, men som, likt Finnan, heller aldrig gör en dålig match. Att Glen Johnsons storhetstid är förbi blir jag mer och mer övertygad om och i mina ögon har han aldrig känts lika trygg som Finnan, inte heller lika trygg som Arbeloa. Jag har ibland en ganska konservativ syn på fotboll, jag vill att spelare ska ha svarta skor, jag blir irriterad när spelare har för höga nummer och jag har otroligt svårt för backar som inte kan försvara, det gäller även ytterbackar. Nu när Javier Manquillo, Flanagan eller kanske Andre Wisdom ska försöka etablera sig som högerbackar framöver hoppas jag innerligt att man lägger större vikt vid deras samspel med innerbackarna i defensiven än deras samspel med mittfältarna i offensiven. Jag vill ha en backlinje som är en enhet, inte fyra olika delar. Jag vill ha ytterbackar som, likt Steve Finnan, gör sitt jobb stabilt utan att stå för några enkla misstag. Bidrar de offensivt är det en bonus. En ny Steve Finnan, det är vad jag vill, för When he was playing we kept winning!

Wednesday, November 05, 2014

Förlust med hedern i behåll

Jag har aldrig tidigare haft ett så litet hopp om poäng inför en match som jag hade inför vår drabbning med Real Madrid på Bernabeu igår, jag hade svårt att komma på ett scenario där vi var laget som lämnade med seger, ens med poäng. I stället fruktade jag en målmässig förnedring, ett formsvagt försvar mot världens kanske vassaste anfall är ingen lockande duell. När matchen var över och det stod klart att vi förlorat med 1-0 kände jag en viss lättnad, en lättnad över att vi stod upp och spelade med en heder, vi vek inte ner oss. Hade vi haft riktig tur hade vi till och med kunnat få med oss en poäng hem till England, men i ärlighetens namn var vi aldrig riktigt nära att ens få en chans där man kände pulsen gå upp.

Brendan Rodgers fick innan matchen en hel del kritik för att han valde att matcha spelare som inte vanligtvis brukar starta, på förhand kanske det är något att reagera över, men med facit i hand visade det sig vara ett bra val. Vi har gått tungt den senaste tiden och spelare som Gerrard, Henderson och Sterling har fått spela väldigt mycket, de två sistnämnda dessutom i landslaget. Trötta spelare med stukat självförtroende är nog inte det bästa sättet att möta Real, i stället valde Rodgers att låta Kolo Toure, Markovic, Borini, Lucas och Emre Can visa vad de går för mot bästa motstånd. Huvudorsaken var såklart att vila våra viktigaste spelare till lördagen, men i det här fallet gav det också en del vinster. De var pigga och med största sannolikhet motiverade att visa vad de gick för. Toure var vår klart bästa spelare, för en gångs skulle fick man se en mittbacksduo som arbetade någorlunda tillsammans. Han är ingen elegant mittback vår ivorian, men han är en rejäl försvarare och han vet sina begränsningar, i trängda lägen rensar han bollen upp på läktaren i stället för att försöka sig på mer avancerade lösningar. Jag kände mig trygg med backlinjen igår, den känslan var det ett tag sedan jag hade. På tal om att vara rejäl så är det något med Emre Can som får mig att känns mig hoppfull, han har en fysisk närvaro på mitten och är inte rädd för att försöka bryta fram med bollen vid fötterna. Han är ingen färdig spelare än, men när han blixtrar till visar han egenskaper som jag tycker saknas i dagens lag. Jag skulle gärna se fler starter för honom den kommande tiden. Tillsammans med de andra i laget stod han för fin kämpainsats och under matchens sista tjugo minuter lyckades vi dessutom hålla i bollen och etablera lite anfallsspel, tyvärr utan att skapa farligheter. Till helgen väntar möte med Chelsea och ingen av de som startade mot Real försämrade sina chanser till att få spela, om inte annat bidrog de till att de som vanligtvis är säkra på startplatser får känna flåset i nacken, kanske kan det få dem att höja sig till den nivå som man ska kunna förvänta sig från dem. En som dock inte behöver känna något nackflås är Alberto Moreno, han visade ännu en gång att han är en mycket bra vänsterback, slipar han bort sina missar har vi snart en spelare av allra högsta klass där ute till vänster och det kan jag inte minnas när vi hade senast.

Samtidigt som jag är nöjd med lagets insats i matchen känner jag mig besviken över de här två matcherna mot Real, de har inte alls varit de här magiska Champions League-kvällarna som jag saknade när vi var borta från turneringen. Redan på förhand kändes det som att vi inte alls hade den kvalitet som krävdes för att hota Real och det blev väldigt tydligt i hemmamatchen, vi var chanslösa då och vi var i stort sett chanslösa även under gårdagen. Real Madrid är samtidigt inte riktigt rätt lag att jämföra sig med, de kan handplocka exakt vilka spelare de vill till sin startelva. Vi mötte ett lag som värvat Premier Leagues bästa spelare två gånger(Bale, Ronaldo), de värvade två av VM:s största utropstecken(James, Kroos), de kunde kosta på sig att släppa spelare som vi skulle se som drömvärvningar(Xabi Alonso, Di Maria) om de valt att gå till oss. Fotbollseuropa har onekligen förändrats sedan vi var med och kämpade på allvar sist, då det värsta som fanns var att få möta ett engelskt lag, alla andra kändes som överkomliga motståndare. Senast vi var i CL kändes det som att vi kunde hota alla lag, om vi bara hade en bra kväll, jag tror det är oerhört få som haft den känslan inför de här mötena. Att många av oss var nöjda efter förlusten igår säger en hel del om hur långt efter vi är. Fyra omgångar in i gruppspelet har vi fortfarande kvar att bevisa att årets lag håller rätt nivå för Champions League, i dagsläget har vi bara tagit poäng i en match och det var en mycket tursam seger, mot ett lag jag inte hade hört talas om innan gruppen lottades. Nu har vi kvar att möta Ludogorets och Basel igen och jag hoppas att vi efter de två matcherna kan känna att vi hör hemma i den här turneringen.