Ryan, inte Bryan

Jag är rätt van vid att få förklara att jag inte lyssnar på Barbados, många som inte känner mig väl tänker fel när jag säger att jag gillar Magnus Carlson. Det problemet har jag tagit upp här tidigare, nu har vi kommit till nästa missuppfattningsproblem. Härom veckan släppte Ryan Adams en ny skiva och i helgen beställde jag den, jag har lyssnat på honom i många år och det har inte heller varit helt problemfritt. Vid ett flertal tillfällen har jag pratat om hur otroligt bra Ryan är, vilka grymma låtar han gör och vilka starka texter han skriver, men den jag pratat med har trott att jag menat Bryan Adams. Inget kunde vara mer fel. Visst, på mellanstadiet brukade vi ofta spela Please forgive me och Heaven på dansgolvet, men det är också där min uppskattning för Bryan Adams tar slut. Han är mil ifrån att vara det musikaliska geni som Ryan Adams är och det är lite jobbigt när folk tror att jag sitter och höjer en smörsjungade föredetting till skyarna. Har man inte hört talas om Ryan är det kanske inte så konstigt att man hör fel, deras namn är onekligen ganska lika. Man behöver dock inte lyssna länge för att inse klasskillnaden, Bryan skulle aldrig kunna göra låtar som Sylvia Plath eller La cienga just smiled. Så om jag någon gång pratar gott om någon Adams så är det inte Bryan, inte Tony heller för den delen, det är Ryan.

Dagens låt: Ryan Adams - To be the one
Damn don't the streets look empty though
Just wandering round here without you