Clapton

Igår kom jag hem från Stockholm och Claptonkonserten, jag är mycket nöjd med min resa. Eftersom konserten var på kvällen fanns det gott om tid att gå i affärer inne i centrum också. Det finns ett något större utbud i Stockholm än här i Gävle, så det är skoj att besöka huvudstaden ibland och spendera lite pengar. Jag hittade en ny sorts kaffebönor, det ska bli mycket intressant att testa. Mina Espresso Habanero är snart slut, då ska jag gå in på den här sorten.
Konserten var riktigt bra, bättre än jag på förhand trodde. den första överraskningen var förbandet. Förband brukar bara vara en tråkig transportsträcka till huvudbandet. Det spelar liksom ingen roll hur bra de är, man är ju där enbart för att se ett annat band så det är ofrånkomligt att man bara vill att de ska sluta. Robert Cray Band som spelade innan Clapton i lördags var faktiskt riktigt bra. Några av låtarna höll riktigt hög klass och Crays gitarrspel var helt fläckfritt. En positiv överraskning alltså, höjdpunkter i den spelningen var "Twenty" och "Poor Johnnie".
Det var ett kort avbrott innan Clapton klev upp på scenen tillsammans med sina elva bandmedlemmar. "Pretending" var en perfekt inledning på konserten, det blev bra tryck från första tonen och när Clapton inledde sitt första solo insåg jag att jag hade en mycket bra konsert framför mig. De andra två gitarristerna på scenen var också mycket duktiga och kompletterade Clapton på ett bra sätt. Höjdpunkten i den första delen av konserten var "Old love", under den kom även Robert Cray in på scenen och hjälpte till med gitarrspelandet.
I mitten hade man ett akustiskt set som kom i precis rätt tillfälle. "Running on faith" och "Nobody knows you when you´re down and out" var höjdarna i den delen av spelningen, speciellt den sistnämnda var helt underbar.
Efter det akustiska setet kom hela bandet in på scenen igen och man drog igång en riktigt mäktig "After midnight". Avslutningen på spelningen var perfekt. Den sista halvtimmen spelades "Wonderful tonight", "Layla", "Cocaine" och extranumret "Crossroads", mycket mäktigt. "Layla" var nog hela spelningens höjdpunkt, tillsammans med "Old love". Konserten var, som sagt, ännu bättre än jag förväntat mig och jag är väldigt glad att jag äntligen fått se Clapton live. Nu är det bara att börja ladda för Laleh på fredag och sedan är det dags för Moz nästa tisdag. Jag kan inte klaga nu.

Dagens låt: Robert Cray Band - Twenty

Veckans lista v.30

1. Eric Clapton - I morgon smäller det, då är det dags för min första Clapton-konsert. Det är i Globen jag äntligen ska få uppleva denne legend live och det sla bli oerhört kul. Jag har gillat Clapton i många år och har saknat honom på listan över de musikfavoriter jag sett live, i morgon kommer även han med på listan. De senaste dagarna har jag lyssnat på klassiker som "Layla", "Cocaine" och "Crossroads" och ju mer jag lyssnar, desto mer laddad blir jag. Det kommer säkert vara en hel del låtar som jag inte känner igen också, han har ju funnits med ett tag Clapton och jag har inte lyssnat på honom lika mycket som mina största favoriter. Jag räknar med många sköna gitarrsolon och en grym konsertupplevelse.

2. Lloyd Bridges - Det finns inte många inom komedigenren som kan få en att skratta lika mycket som Lloyd Bridges, han har gjort massvis med bra komedier och han har en tendens att ofta stå ut i dom också. Det första jag såg honom var Hot Shots-filmerna och där är han obetalbar. Han har repliker i den filmen som är så enormt bra, precis den nivå av humor som jag gillar när jag ser filmer. De som försöker ta efter de här klassiska komedierna är dömda att misslyckas. "Scary movie" var nog ett försök att efterlikna Hot Shots, eller åtminstone ett försök att komma in i samma genre, men den är inte i närheten. I veckan såg jag "Titta vi flyger" och "Nu flyger vi ännu högre", även i dom filmerna dominerar Bridgessom den virrige Macroskey. Bridges bortgång 1998 var en stor förlust för komedivärlden.

3. Jason Alexander - Ännu en rolig herre som gjort sig förtjänt av den här platsen på listan. Det är som George i Seinfeld som Alexander har tagit sig in på den här listan. Det är suveränt att man visar denna serie på tv igen, ett tag var det ingen kanal som visade Seinfeld och det kändes verkligen att det var någonting som saknades. När jag gick på gymnasiet tränade jag mycket och såg inte så mycket på tv, jag missade Seinfeld och fattade inte vad som var så speciellt med serien att mina klasskompisar var tvungna att sitta och snacka om den hela lektionerna. Nu när jag börjat se serien inser jag att det var mig det var fel på. George är mina favoritkaraktär i serien, han är både komisk och tragisk samtidigt och den kombinationen gör honom imponerande rolig. Att Jason Alexander indirekt kallade mig för missfoster i "Min stora kärlek" får jag helt enkelt tåla.

4. Johnny Cash - Jag håller just nu på att läsa sista delen av hans självbiografi och det är ingen tvekan om att Johnny Cash var en intressant person. Det är ett under att han levde så länge som han gjorde, med de vanor som han tydligen hade i sin ungdom. Jag upptäckte Cashs musik i samband med att han gjorde covern på NIN:s "Hurt" och började då lyssna på de äldre skivor han gjort, det är musik i min smak. Texterna är biljanta och det är konstigt att jag inte börjat lyssna på honom tidigare. "Big river" har jag haft på datorn i många år eftersom den har viss Weeping Willows-koppling, men det blev aldrig av att jag skaffade mig mer. Efter att ha sett "Walk the line" blev jag än mer intresserad av country och började lyssna på artister som den suveräne Kris Kristofferson, John Hiatt, Rosanne Cash och hank Williams. Jag håller nog Kris Kristofferson som den vassaste av dom alla, men Johnny Cash är inte långt efter.

5. Paul Fusco - Jag har ingen aning om hur Fusco ser ut, men hans röst känner jag väl igen. Det var nämligen han som gjorde rösten till Alf i den klassiska komediserien med samma namn. Idag hittade jag äntligen den första säsongen på dvd-box. Amazon.com hade den i sitt sortiment och nu kan jag se fram emot tio timmar av en av de allra bästa komediserier som visats i tv. Humorn i Alf är låg, precis som den ska vara. Jag såg det fanns två säsonger till att beställa också, det blir ett framtidsprojekt.

Dagens låt: Eric Clapton - River of tears

Absolute Power Ballads

Igår såg jag reklam för en skiva som lät väldigt intressant, nämligen Absolute Power Ballads. Är det någonting som jag förknippar med mellanstadiediscon så är det just Power Ballads. Jag och en kompis brukade agera dj:s på våra discon på den tiden, vi kallade oss Double Trouble. En av anledningarna till att vi fick sköta musiken var att jag hade More Power Ballads, den heliga skivan på våra discon. Man behövde egentligen inte göra så mycket än att knäppa igång den skivan och sen behövde man inte bry sig om musiken på över en timme. Den första kvarten brukade vi köra lite andra låtar, men när alla var på plats handlade det nästan enbart om lugna låtar och då var More Power Ballads skivan som gällde, tillsammans med "November Rain", "Don´t cry" och "Nothing else matters". Jag tror att alla i min generation har dansat tryckare till låtar som Scorpions "Wind of change" och Returns "Bye bye Johnny", men jag trodde att genren var utdöd nu och bara levde vidare i våra minnen. Helt plötsligt dyker då den här samlingsskivan upp, med 48 låtar som ska klassas som Power Ballads. Givetvis var jag tvungen att kolla in låtlistan för att se vilka låtar som är med och vilka som saknas. Faktiskt är de flesta av de låtar som jag skulle haft med på en sådan skiva med även på den här, men några har man missat. Den största missen man gjort är att utelämna Giants "I´ll see you in my dreams", dessutom är det en gigantisk miss att ta med The Calling, de hör inte hemma på en sån här skiva. Limp Bizkit ska inte heller vara med på en skiva med Power Ballads, det trodde jag var något alla visste, men tydligen har några missat det.
Skivan får ändå godkänt, man har med de viktigaste låtarna. Man utelämnar egentligen inte "Wind of change" från en Power ballads-skiva, men å andra sidan har man emd två andra låtar med Scorpions och tre låtar från samma grupp är för mycket. De här låtarna är nostalgi på högsta nivån och den kommer säkert att sälja rätt bra. Det är ju inte alla som har ett guldkorn som More Power Ballads kvar i sin skivsamling.

Dagens låt: Eric Clapton - Back home

Pennant och pirater

Igår löste Rafa äntligen problemet på våran högerkant och det gjorde han genom att värva Jermaine Pennant från Birmingham. Jag har önskat mig Pennant i LIverpool ända sedan jag såg honom spela i Leeds för några säsonger sedan. Farsan och jag såg Liverpool-Leeds live den säsongen och både Pennant och Milner imponerade stort på mig. Liverpool vann matchen ganska komfortabelt, men i första halvlek ställde Pennant till med stora bekymmer. Han är en spelare som kan göra sin försvarare, komma runt på kanten och slå ett bra inlägg, precis en sådan spelare som vi saknat i många år nu. Rafa har gjort det bra i sommar, utan att spendera enorma summor han skaffat oss en bra vänsterback, en bra högerytter, en bra anfallare och en lovande mittback. Det ska bli väldigt intressant att se om vi kan rubba det ryska maffialaget den här säsongen.
Jag, Hasse Holmqvist, Gorbatjov och Bengan var på bio igår och såg uppföljaren till Pirates of the carribean. En sak som är säker att den här filmserien inte vore någonting utan Johnny Depp, det är han som gör filmen. Utan honom vore det bara ett spektakel med dyra specialeffekter och halvtaskig handling. I den här filmen var det verkligen på gränsen till att vara för mycket specialeffekter, det var lite som i Van Helsing. En massa hoppande, snurrande och fightande fram och tillbaka så man knappt såg vad som hände. Men jag antar att man måste använda sig av specialeffekter för att dölja Orlando Blooms begränsningar som skådespelare, det är nog ingen slump att han bara fått roller i filmer där det inte krävs speciellt mycket skickligt agerande för att ro hem filmen. Han passade bra som uttryckslös alv i Sagan om ringen, men efter det har han itne gjort speciellt mycket imponerande. Kul att se Stellan Skarsgård i den här filmen också, han har verkligen börjat göra sig ett namn i Hollywood nu. Den här filmen är ändå Johnny Depp-show rakt igenom, precis som den förra filmen. Det rä svårt att betygsätta filmen, men mitt betyg blir: TTT
Det är en svag trea, utan Depp hade det blivit en lika svag tvåa.

Dagens låt: Eric Clapton - I feel free

RIP Serie A

Det var längesen jag brydde mig om att titta på matcher från Serie A på helgerna, men gårdagens beslut att mildra straffen för de fuskande lagen i ligan måste tagit död på intresset för mygellihan hos de få som fortfarande brytt sig. Att topplagen i Serie A alltid har domarna på sin sida är inte direkt en nyhet och dte var nog inte någon som blev förvånad när den här skandalen blev känd.
De första straffen som delades ut var okej, men i mina ögon ändå för veka. Nu slutar det med att Juventus blir nedflyttade i Serie B och får inleda säsongen med 17 minuspoäng, det är ett straff som är så lågt att man nästan mår illa.
Är det verkligen inte värt ett högre straff när en klubb bevisligen fuskar sig till två ligatitlar?
De har genom åren kunnat bygga upp sitt lag genom pengar de fått genom sina ligaresultat som i sin tur har givit dom en plats i CL, allt detta har skett genom fusk. De lag som är rena i Italien(om det finns nåt) måste verkligen känna sig helt mosade av gårdagens beslut. De kämpar för sin existens i högstaligan och sliter som djur för att rubba storlagen och nu visar det sig att de egentligen aldrig haft en chans. Lag som Juventus har redan innan säsong en säker plats i toppen, även om de inte har spelet som räcker till det. Det kanske är förklaringen till att man trots att man spelar så förbannat tråkig fotboll och absolut inte räcker till i europa kan knipa förstaplatsen i ligan.
Juventus skule ha skickats ner i Serie C med minus trettio poäng och de andra lagen skulle ha åkt ner i Serie C med 15-20 poängs avdrag. Då kanske Serie A skulle haft kvar någon slags trovärdighet i framtiden, men gårdagens beslut var döden för Serie A.

Dagens låt: Eric Clapton - Cocaine

Fritid

Jag satt och tittade igenom mina senaste inlägg i morse och en sak är ganska tydlig: Det verkar som om jag ser på väldigt mycket tv nu. Nästan varenda inlägg handlar om filmer eller något tv-inslag. En förklaring till det är att jag faktiskt varit sjuk den senaste veckan och då orkar man inte göra så mycket annat än att ligga i soffan och titta på tv, dessutom har vädret inte varit det bästa så man har inte kunnat bada.
Igår var jag i alla fall ner till stan en sväng. Jag och Gorbatjov drack kaffe på Wayne´s och tittade lite i affärerna. Det är alltid lika skrämmande att komma in i skivaffärerna. De har inte Morrisseys nya singel men de har givetvis varenda jäkla Crazy Frog-remix som tillverkats. De har inte en enda skiva med Bonnie Prince Billy men de har givetvis Il Divos senaste tortyrredskap till skiva. Utbudet med en legend som Kris Kristofferson är väldigt begränsat men gillar man Tomas Ledin finns hela karriären i skivställen.
Förr i tiden, för kanske två år sedan, fanns det en suveränt bra skivaffär här i Gävle. Där fanns det verkligen allt man behövde, dte var inte ofta man behövde ta till Ginza när den affären fanns i närheten. Det var otroligt synd att Skivbutiken(har för mig att den hette så) lades ner, då försvann möjligheten att gå ner till skivaffären och lyssna på skivor man hört skulle vara bra. Att stå där vid disken och upptäcka nya favoriter i hörlurarna var härligt, den möjligheten finns vissrligen på en av affärerna idag också men de är inte i närheten av att ha samma utbud. Samma sak hände i Bollnäs när man började skära ner på Musikaffärn, det slutade med att man numera bara kan köpa skivor på Åhléns och där är det inte direkt de smala banden som prioriteras. Där tar man hellre in Paris Hiltons nya singel än Moz nya singel och det är riktigt skrämmande.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - I am drinking again

Tack SVT

I dessa dagar av skräp-tv är det tur att SVT fortfarande finns, det lilla som går att hitta som håller någon slags kvalitet i sommartid finns på SVT.
Igår visade man en väldigt intressant dokumentär om punkmusiken, tyvärr missade jag den första halvtimmen, men den sista timmen var mycket intressant. Det här är ett program som aldrig skulle ha visats på reklamkanalerna. Där är man enbart intresserad av att ha så många som möjligt som tittar, därför håller man sig till dokusåpor och amerikanska tv-serier, då är man garanterad tittare. SVT däremot vågar visa lite smalare program och det är väldigt positivt. Visst är dte mycket som visas där som också är dåligt, men när det kommer in såna här guldkorn ibland så kan det vara värt att betala den där hutlösa tv-avgiften ändå.
SVT har många guldkorn bakom sig, bland annat Smiths-dokumentären och WW-konserten. För kanske fyra år sedan gjorde man också en serie där en svenska artist fick spela tillsammans med en dansk artist. De gjorde cover på varandras låtar och avslutade med att spela en låt gemensamt, det var ett jäkligt bra program. Mitt favoritavsnitt var givetvis när Magnus Carlson från WW sjöng tillsammans med Pernille Rosendahl från Swan Lee. Två av mina favoritröster tillsammans och de låtar de spelade då var så bra att det är en skam att de inte finns utgivna på cd.

Dagens låt: Neil Young - You and me

Michael Madsen

Min favoritscen i filmhistorien kommer från den underbara filmen Reservoir Dogs. Det är givetvis scenen där den stackars polisen Marvin Nash torteras till tonerna av "Stuck in the middle with you", det är brutal och genial scen. Den skådis som gör scenen unik är Michael Madsen, hans insats kan itne överskattas.
Madsen är en skådis som inte alls får den uppskattning han förtjänar, mycket tack vare att han gjort några dumma val i sin karriär. Jag rankar honom som den kanske bästa birollsskådisen i filmvärlden, tillsammans med Steve Buscemi, Tim Roth och Joe Pesci.
Idag såg jag på SinCity, visserligen inte för första gången men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är synd att inte Madsens roll är större. Han har en förmåga att stjäla scenerna när han är med och så är fallet även i den här filmen. Madsens insats som Buck i Kill Bill 2 är ett annat exempel på hur han äger filmduken när han är med. Scenen där han sitter utanför sin husvagn och pratar med Bill kan man se hur många gånger som helst, stämningen mellan bröderna gestaltas så förbannat bra. Att Madsen oftast är med i Tarantinos filmer är ett gott betyg, men han gör även bra ifrån sig i filmer som Donnie Brasco och Thelma & Louise.
Om jag skulle göra en film vore Michael Madsen ett av de första namn jag skulle anlita.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Sunday morning coming down

Dyster blandskiva

I dagens GD skriver man, bland alla visa citat, om hur en dyster blandskiva ska låta. Man uppmanar även läsarna att sätta ihop egna blandskivor. Stor del av den musik jag lyssnar på är dyster och därför bestämde jag mig för att knåpa ihop en egen gråtskiva, den ser ut som följer:

1. Bonnie Prince Billy - I see a darkness
Slår an tonen direkt, väldigt dyster och nedstämd låt. Will Oldhams röst är perfekt och den här låten visar vart skivan är på väg.
2. Walker Brothers - Another tear falls
Det är inte många som förstår hur jag kan lyssna på Walker Brothers, men om man sätter sig ner och lyssnar ordentligt på den här låten borde det vara ganska självklart.
3. Kris Kristofferson - From the bottle to the bottom
Lite högre tempo, men lika dyster text. "If happiness is empty rooms and drinking in the afternoons well I suppose I´m happy as a clown, but if it´s got a thing to do with smiling and forgiving you well I don´t guess that I could say I am".
4. Gorky´s Zygotic Mynci - Face like summer
Underbar låt. Lugn och dyster låt, som gjord för en plats på en sån här skiva.
5. Magnus Carlson - Genom natten
Min husgud nummer ett måste givetvis ha en plats på den här skivan. Hans första soloplatta är väldigt underskattad, både musiken och texterna är mäktiga och den här låten, som inleder skivan, är bland det bästa som skrivits på svenska.
6. Roy Orbison - Only the lonely
Behöver man egentligen motivera varför den här låten är med på en dyster skiva?
7. Mercury Rev - The dark is rising
En låt som syrran hatar, men som jag älskar. Hur som helst är det en pampig låt, med stråkar och grejer. Mercury Rev gör en väldigt stämningsfull musik och den här låten brukar inte göra en glad.
8. Johhny Cash - Big river
Dags för lite country igen. Det här var den första låt jag fastnade för av Johnny Cash. Musiken är inte så dyster, men texten däremot hör verkligen hemma på en skiva av det här slaget.
9. Joy Division - Love will tear us apart
"Why is the bedroom so cold, turned away on your side? Is my timing that flawed, our respect run so dry?"
10. Pink Floyd - Wish you were here
Jag har aldrig lyssnat specieltl mycket på Pink Floyd, trots att jag ofta fått höra att det är en grupp jag skulle gilla. Den här låten är hur som helst en låt jag fastnat för.
11. The Smiths - That johe isn´t funny anymore
Hur väljer man ut EN låt med Smiths/Morrissey? Man får helt enkelt gå på instinkt och just nu tycker jag att den här låten passar bäst på en deppskiva.
12. The Perishers - Steady red light
Ett riktigt coming-band i deppgenren. Den här låten från deras första skiva beskriver utomordentligt hur det är att sitta vid telefonen och vänta på samtal.
13. The Righteous Brothers - You´ve lost that loving feeling
Behöver egentligen inte motiveras, titeln säger det mesta.
14. Ryan Adams - When the stars go blue
"Gold" är ett av tidernas bästa album och givetvis måste en låt från den skivan vara med på den här listan. Kanske inte den mest dystra texten på skivan, men helt klart en nedstämd låt.
15. Weeping Willows - While I´m still strong
Magnus får med en sololåt, men jag kan inte utelämna världens bästa band från den här skivan.
16. Ray Charles - Born to lose
Jag fastnade för Ray Charles när jag såg filmen om hans liv, han verkar ha haft dte tufft och den här låten försvagar inte det intrycket.
17. John Hiatt - Icy blue heart
Jag hörde den här låten för första gången när WW spelade den som cover, givetvis var jag tvungen att ladda ner den. Grymt bra.
18. Tindersticks - Can our love...
Tindersticks är ett band jag upptäckte sent, men när jag väl upptäckte dom köpte jag allt jag kunde hitta.
19. Aimee Mann - Humpty dumpty
Underbar röst, ledsen text. Aimee Mann är en väldigt skicklig singer-songwriter.
20. Morrissey - Life is a pigsty
Ok, jag tänkte först bara ha en av hans låtar med, men dne här låten beskriver precis känslan man ska ha när man lyssnar på deppmusik.

Den här skivan är mitt bidrag till dystermusiksamlingarna.

Dagens låt 2: Sparklehorse - Apple bed

Veckans lista v.29

1. Morrissey - Jag tycker själv att jag böjar bli lite tjatig med Morrissey på den här listan, men det kan inte hjälpas. Min playlist har fått hoppa fritt de senaste dagarna, förutom lite Clapton-pepp igår, och igår kom den till "That joke isn´t funny anymore". Det är en komplett låt, en av de 2-3 bästa som någonsin gjorts och Moz sjunger den så bra att man nästan ryser. Jag älskar det mesta som Moz gjort, både solo och med Smiths, men den här låten sticker ut. Både texten och melodin innehåller allt det jag vill ha i en låt. På den nya skivan är det "Life is a pigsty" som ger mig den här känslan, de sista tre minuterna i den låten är magnifika. Om ett par veckor kommer jag att stå vid en scen och höra Moz sjunga den låten live och det känns nästan overkligt bra. Jag tror inte han kommer att spela den första låten jag nämnde, men man kan ju hoppas i alla fall.

2. Jon Stewart - Conan regerar i talkshowvärlden, i alla fall enligt mig, men Jon Stewart som visas på Canal+ ligger inte långt efter. Hans program är mer som ett satirnyhetsprogram än en talkshow, men det är väldigt underhållande. Han ser till att ständigt förlöjliga den amerikanske presidenten och det är positivt. Skämten i hans show har ibland en allvarlig underton och man lär sig faktiskt en del av att titta på programmet. Nyhetsläsarna på de stor kanalerna i USA får även de smällar av Stewart, han kan verkligen sätta fingret på vad som är sjukt i världen. Jag skulle gärna se att tv3 köpte in Stewarts show så att fler svenskar fick chansen att titta, då skulle dessutom tv3 få ett program som kan vara värt att titta bland all skit de visar idag.

3. Roy Orbison - Jag läser just nu Johnny Cashs självbiografi och där står det en hel del om Roy Orbison. Han verkar ha varit en väldigt sympatisk människa, Cash har bara positiva saker att skriva om honom och även om han kanske är partisk i bedömningen av en vän så tror jag inte han skulle hyllat honom på samma sätt om det inte vore sant. Som musiker gillar jag verkligen Orbison, han är en av Weeping Willows förebilder och bara det gör att jag är honom evigt tacksam. Utan honom kanske WW hade låtit på ett annat sätt. Jag gillar hans nedstämda texter och hans sångröst är speciell, man hör när det är Roy Orbison som sjunger. Han förtjänar verkligen att nämnas som en av de största i historien och han förtjänar även en plats på den här veckans lista.

4. Craig Bellamy - Vi hade försäsongspremiär förra helgen, det blev en 2-0-vinst mot Wrexham. En av målskyttarna var Craig Bellamy. Som jag tidigare berättat här har jag aldrig gillat denne spelare, men han växer verkligen för varje dag han är i vår klubb. Han talar hela tiden om hur bra han trivs och om hur glad han är att vara hos oss, det tycker jag är positivt. Om någon sagt till mig för två år sedan att vårt anfallspar 2006 hade varit Crouch-Bellamy hade jag nog sprungit till toaletten och spytt ur mig det mesta av den veckans intagna mat, men nu tycker jag inte att låter så pjåkigt. Crouch överraskade positivt förra säsongen och Bellamy verkar ha en bra attityd nu, de räcker inte till för att vi ska ta hem titeln men med en till förstärkning i anfallet ser det lovande ut.

5. Christopher Reeve - Snart har den nya filmen om Stålmannen premiär här i Sverige, i USA har den fått bra kritik, så det ska bli spännande att se hur bra den är. Jag minns när jag såg de gamla filmerna första gången, jag var inte speciellt gammal men jag minns hur enormt coolt jag tyckte det var. Speciellt den del där Stålmannen fryser en hel sjö och bär med sig den för att släcka en eld. Christopher Reeve som spelade Stålmannen i de filmerna var verkligen perfekt, han är väldigt lik den Clark Kent som tecknades i tidningarna i min ungdom och det var nästan som om man ritat av honom i tidningen. Reeves karriär fick ett tragiskt slut i och med den olycka som gjorde honom helt förlamad och han avled för två år sedan, endast 52 år gammal. För mig kommer han alltid att vara Stålmannen, det spelar ingen roll hur bra den nye skådisen är i den nya filmen.

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Tidsfördriv

Jag har dragit på mig en liten förkylning, det är jobbigt för nu kan jag inte träna om dagarna. Jag kan inte träna och vädret är för dåligt för att jag ens ska fundera över att åka till stranden. Mitt tidsfördriv blir i stället att jag ligger och slappar vid tv:n på förmiddagarna och en sak kan jag säga: Jäklar vad mycke skit det visas på tv under dagtid. På vissa kanaler är det repriser på hyfsade program, men de flesta kanaler kör antingen tv-shop eller något program där man kan ringa in och vinna pengar.
Tv-shop är ett intressant fenomen. Igår såg jag lite på ett inslag om en maskin som hette Ab-revolutionizer, det låter mer som ett vapen i Thundercats än som en träningsmaskin. Om det som sade på programmet stämmer kan jag inte fatta varför inte fler har upptäckt den helt underbara träningsvariant. Det var nämligen så att man kunde se skillnad på sin mage efter bara tre träningspass, inte illa. De är inte direkt blyga när de visar sina före och efter-bilder heller, man går tydligen från ölmage till tvättbräda på bara några dagar. Dessutom tränar den här maskinen samma delar av magen som sju andra magövningar. Alltid när man ska bevisa hur jäkla bra en magmaskin är så visar man bilder på atleter som sitter och gör situps och grinar illa, för att visa hur plågsamt situps är för ryggen. Det är så roligt att se minerna på se som ska visa situpsen, de är ju inte direkt skådespelare. Överspel är en underdrift i dte här fallet, de ser verkligen ut som om de fått ett svärd i ryggen och nu står det någon bakom som vrider och vickar på svärdet för att det ska göra ännu mer ont. Jag tror reklamen skulle tjänat lite på att åtminstone försöka vara en gnutta trovärdig.
Programmen där man kan ringa in och vinna pengar är också ganska intressanta, intressanta kanske är fel ord men nu när jag inte har något att göra måste man försöka hita saker i programmen som gör dom uthärdliga. Oftast står det en summa i rutan, kanske 100.000 eller nåt sånt, sen har man ett ord där man blandad om bokstäverna, t.ex oscialdemokrta(det är verkligen den svårighetsgraden). När någon ringer in och har rätt svar så antar man ju att de vunnit 100.00 kr, men så är det verkligen inte. I stället är det så att en avdankad såpakändis som lyckats förlänga sin misslyckade kändiaskarriär med någon månad står där i rutan och skriker: Grattis! Sedan kommer haken. Såpakändisen säger något i stil med: "Du ska nu bara välja en av de här trettio bollarna, bakom varje boll finns en summa, den summan vinner du. Väljer du jackpotbollen tre gånger i rad har du vunnit 100.000". Det slutar oftast med att den som ringer in väljer tre bollar där det står 500 och får alltså nöja sig med 1500 kr. Det är verkligen inte en nöjd vinnare som lägger på luren efter det samtalet, men den avdankade såpakändisen står ändå där med sitt flin och förklarar vilken lyckolig individ det var som just ökade på sommarkassan. "Pengarna kommer direkt in på kontot så dte är bara att använda dom till en resa till värmen", det närmaste värmen man kommer för 1500 kr är väl ett månadskort hos någon bastubadarklubb i närheten, utanför Sveriges gräns kommer man då i alla fall inte.

Dagens låt: Interpol - Narc

DVD-boxar

De senaste dagarna har jag plöjt igenom en av mina Thundercats-boxar, mycket underhållande. Just alla boxar som kommit nu i samband med att DVD har tagit över tycker jag är väldigt positiv. I min samling har jag hittills två Thundercats-boxar, James Dean-boxen, Gudfadern-boxen, StarWars-boxen, Office-boxen, Starzinger-boxen, Streetfighter-boxen och två andra Sonny Chiba-boxar. Det finns dock några boxar som jag fortfarande saknar i min samling, dessutom finns det några boxar jag saknar på marknaden. Jag har funderat lite över vilka boxar jag skulle vilja se släppas framöver och har kommit fram till följande:

-Svullo-boxen, innehållande Agne & Svullo, Svullo grisar vidare och Den elake polisen. Om den boxen släpptes skulle jag förhandsboka direkt. Svullo är oslagbar bland svenska komiker och den humor som finns med i de filmer jag nämnt ovan är tidlös.

-Alf-boxen, innehållande åtminstone första säsongen. Kanske den bästa serie som visats på tv. Alf kom när jag var ganska liten och tyckte jag att det var bra, men när det gick i repris på tv3 för 5-6 år sedan blev jag helt fast. Återigen tidlös humor som absolut borde finnas i samlingsbox

-Helt apropå-boxen, innehållande alla avsnitt av serien som visades i SVT. Vi diskuterade den här serien i klassen när jag gick på högskolan och vi kom då fram till att den verkligen borde släppas på DVD. En klassiker som "Pensionsdags" borde förevigas på DVD.

-Martin Scorsese och Robert DeNiro-boxen, innehållande Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Mean Streets, New York, New York, King of comedy, Maffiabröder, Casino och Cape Fear. Självklart borde ett av filmhistoriens bästa sammarbeten belönas med en egen box. Den kanske skulle bli lite dyr, men det får man ta.

-Tim Roth-boxen, innehållande Reservoir dogs, Little Odessa, Liar, Four rooms och Hoodlum. Tim Roth är en suverän skådis som tyvärr inte alltid hamnar i de bästa filmerna. De här fyra filmerna skulle dock visa hur jäkla bra han är.

-Wes Anderson-boxen, innehållande Rushmore, Royal Tenenbaum och The life aqutic with Steve Zissou. Det är en box jag skulle köpa på en gång, Wes Anderson är väldigt skicklig och de två förstnämnda filmerna är verkligen riktigt bra.

De här boxarna skulle jag väldigt gärna se i min samling.

Dagens låt: Paus - Mitt samvete, din hämnd

Temahelger

Ibland har tv-kanalerna och olika temakvällar. Jag har tidigare tagit upp ämnet här när SVT hade en temadag om fotboll. Antagligen har man dessa temadagar för att locka till sig tittare, när man har intressanta teman som på SVT kan det säkert medföra ett litet uppsving jämfört med de vanliga tittarsiffrorna.
I helgen hade TV3 en slags temahelg, men syftet med den kan jag verkligen inte se. De filmer man visade var "Robin Hood - Prince of thieves", "Tin Cup", "Revenge" och "Bodyguard". Någon som kan se den gemensamma nämnaren?
Javisst, det är fyra filmer med Kevin Costner.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att det är någon där ute som blir lycklig av att se att trean satsar på en helg med filmer med den näst träigaste skådisen i filmvärlden. Kevin Costner är oduglig. Okej att Dansar med vargar är en okej film, men det är knappast tack vare Costners skådesspeleri.
När man ser Kevin Costner blir det genast uppenbar vem som är Ben Afflecks stora förebild. De har precis samma utstrålning på filmduken, dvs ingen alls. Kevin Costner bränner av ett skratt i "Bodyguard" och det kommer så oväntat att man får en chock och missar de närmaste tio minuterna av filmen, det är första gången man ser honom byta ansiktsuttryck.
Jag gillar att göra listor, därför kommer här en lista över skådisar som jag absolut inte tål:

1. Ben Affleck - Alla kommentarer överflödiga, han står i en klass för sig.
2. Kevin Costner - "Waterworld" borde förpassat honom till någon annan bransh, men då och då dyker han upp i nya skräpfilmer.
3. Eddie Murphy - Som tur är ser man honom inte ofta i filmer nu för tiden, men han har gjort så jäkla många skitfilmer genom åren att hans plats på listan är given.
4. Martin Lawrence - En slags Eddie Murphy-wannabe, inget gott betyg.
5. Vin Diesel - Inse fakta Vin, du är ingen ny Arnold!

Dagens låt: Morrissey - Lifeguard sleeping, girl drowning

Veckans lista v.28

1. Morrissey - Egentligen behöver jag nog inte kommentera den här förstaplatsen, det var ju bara ett dygn sedan jag löste ut biljetterna till konserten och jag går fortfarande som på moln. Jag har inte riktigt fattat att jag ska få se Morrissey en gång till i år, det kom så oväntat. Ända sedan jag bokade biljetten har jag haft enbart Moz-låtar på playlisten. Det ska bli väldigt intressant att höra vilka låtar han väljer på den här turnén. Jag såg en intervju med honom på nätet igår där han fick en fråga om hur han väljer låtarna till sina konserter, han har ju ganska många mästerverk att välja mellan. Moz svar på den frågan var: "Väldigt egoistiskt, jag väljer de låtar jag känner för att sjunga". För mig spelar det ingen större roll vilka låtar han väljer den sjunde augusti, jag kommer vara överlycklig ändå.

2. Eric Clapton - Jag har en stor konsertupplevelse innan Moz också, nämligen Eric Clapton i Globen om två veckor. Det är en konsert jag ser fram emot, av mina musikfavoriter är Clapton en av dom som jag tidigare inte sett live och en konsert med honom har stått långt upp på min önskelista i flera år. Jag lyssnar inte speciellt mycket på blues, men Claptons musik har jag gillat länge. Mitt intresse för hans musik väcktes i samband med att jag hörde den suveräna "Tears in heaven". Jag köpte då en skiva med honom och gillade verkligen det jag hörde. Nu har jag en ganska stor samling Claptonskivor som står i mitt cd-ställ och äntligen ska jag få chansen att höra alla låtar live. Det blir mitt tredje besök i Globen, Sverige-Tyskland i World Cup och Simon & Garfunkel är de andra två, och jag har höga förväntningar.

3. Peter Newman II - De senaste dagarna har vädret varit lite småknackigt här i Gävle, inte samma värme som förra veckan. Dåligt väder betyder tv-tittande och den här veckan har mitt tittande mest varit fokuserat på Thundercats. Jag fick den första boxen med serien när jag tog examen och när jag fyllde år fick jag den andra boxen. Jag har således haft en jäkla massa avsnitt att titta igenom. Nu är jag snart igenom den första boxen och serien är mycket bättre än jag trodde den skulle vara. När jag var liten och såg serien första gången tyckte jag att den var oslagbar, men jag hade inte väntat mig att den skulle vara lika bra fortfarande. Thundercats är underhållning på hög nivå. Peter Newman gör rösten till min favoritkaraktär, Tygra, och till Monkian. Tygra var min stora favorit i serien när jag var liten och det förstår jag, han är riktigt cool.

4. Francesco Saverio Borrelli - Borrelli har varit chefsåklagare i den skandal som utspelas i Italien. Även om jag tycker att straffen som delas ut till de klubbar som förstört fotbollen för ett helt land är på tok för låga så tycker jag det är bra att man åtminstone tar tag i problemen som helt uppenbart finns i ligan. Att ligan är korumperad har nog alla fotbollsintresserade insett för längesen, det kan ju knappast vara en tillfällighet att tilläggstiden i matcherna alltid blir dubbelt så lång när storlagen ligger under. Juventus straff att åka ner i Serie B och börja på 30 minuspoäng tycker jag är ganska rimligt, även om jag hellre sett att de kastats ner i Serie C på en gång. Det som upprör mig lite grand är att Milan kommer väldigt billigt undan, det tror jag inte de hade gjort om inte Berlusconi varit inblandad i det hela. Egentligen skiter jag i italienska ligan, men det är enormt orättvist mot de andra storlagen i europa som verkligen måste kämpa för en plats i CL när lagen i Italien inte ens behöver oroa sig för att missa. Storlagen i Italien har nog haft hjälp med sina resultat länge och det gör Maradonas ligaguld med outsidern Napoli än mer imponerande.

5. Halle Berry - Jag tror i princip alla som är med i X-men har varit med på den hrä listan, men Halle Berry som gör ett kanonarbete som Storm har inte varit med tidigare. Jag såg X-men 3 för andra gången härom dagen och dte var fortfarande några gånger som jag störde mig lite på, men det är en jäkligt bra film. Storm får visa mer vad hon går för i den här filmen och Halle Berry klarar det galant. Det är en ganska svår roll att spela, det går inte att komma ifrån att hon hamnar i bakgrunden när Wolverine är med i scenerna. Det är han som är den stora karaktären i serien och nästan alla Storms scener är tillsammans med honom, men jag tycker att Berry gör precis det som krävs för att man även ska ta till sig Storm. Det är för mig helt obegripligt hur en sådan skicklig skådis som Halle Berry kunde hamna i skitfilmen Catwoman, men i X-men har hon gjort insatser som helt klart gör att hon förtjänar sin plats på listan.

Dagens låt: Morrissey - Now my heart is full

Morrissey ett mozte!

Idag har jag köpt biljetter till ännu en konsert, en oväntad sådan. Det kom nämligen som en stor överraskning för mig att Morrissey skulle komma till Sverige en gång till i år, för att göra två spelningar i Karlstad.
Jag var först tveksam till om jag skulle ha råd, men när priset bara var 250 kr var det inget snack om saken. Jag och YouWillNeverKnow köpte våra biljetter idag och nu är det bara att börja ladda.
Det här har nästan varit ett osannolikt nöjesår för mig. Först Moz på Hovet, sedan resa till Liverpool, sedan fotbolls-VM, sedan Dia Psalma och Cardigans i Borlänge och snart är det dags för Clapton i Globen. Nu tillkommer alltså ännu en Morrisseykonsert och jag nästan rös när jag löste ut biljetterna och fick dom i min hand. Två konserter med Morrissey på ett år är nästan för bra för att vara sant.
Det var lite struligt att få ut biljetterna. Det första ställer jag skulle lösa ut dom på hade inte ATG, när jag kom till det andra stället visade det sig att jag hade råkat välja ticnetombud som uthämtningsplats. Det blev till att ta bilen ner till stan och lösa ut biljetterna på turistbyrån, men där fick jag äntligan dom.
Den sjunde augusti är det dags, då står jag där i publiken och njuter av Morrisseys underbara musik. Ibland är inte livet en svinstia ändå.

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Starkt jobbat Gävle

Utan att jag varit medveten om det har man på cityfestens hemsida bedrivit en omröstning för att få fram gävlebornas önskekonsert, den konsert som flest gävlebor vill se på cityfesten. Det här är ett perfekt tillfälle att få hit lite roligare band, men jag såg det för sent. Straffet jag får för att ha missat omrösningen kan vara det hårdaste som delats ut i Sverige de senaste 100 åren. Vinnare i omröstningen blev, håll i er nu, Arvingarna. Vem är det egentligen som önskar se en konsert med Arvingarna? Tydligen var det ett par tusen gävlebor som röstade och det tycker jag är skrämmande siffror, det tyder på att det finns ett flertal människor här i stan som faktiskt vill att Arvingarna ska spela i deras stad. Här har man chansen att verkligen önska hit ett band för att ge lite klass till cityfesten, visst det kanske inte går att få hit några stora namn, men lite riktig musik i alla fall. I stället ser man till att få hit ett avdankat dansband som ingen norr om Hagstakrog eller söder om Gävlebro minns. Är det verkligen ett sådant band som merparten av cityfestens besökare vill se?
Egentligen hade jag inte väntat mig något annat, de andra artisterna på cityfesten är Tommy Nilsson, Poodles och Da Buzz. Det måste verkligen vara skräpeliten som kommer hit till stan, det är tur att krogarna har öppet så att man kan gömma sig från den så kallade musiken som spelas på scenerna.

Dagens låt: Interpol - Slow hands

Parkeringshusstrul

Jag trodde jag hade lärt mig en läxa den gången jag och Kusen var på parkeringshuset inne i stan. Där har man ett sådant system att man får an lapp när man åker in, den ska man betala i en automat för att komma ut. När jag och Kusen var där glömde jag bort att betala och fick således backa tillbaka hela vägen till av automaterna som man betalar i. Vi sa då till varandra att det var en jäkla tur att det var lite folk där, så vi slapp skämmas. Hade det stått bilar bakom mig hade jag varit tvungen att få dom att backa också för att ta mig till automaten, det finns inte plats att åka bredvid varandra. Som sagt, jag trodde jag lärt mig en läxa den gången, det hade jag inte.
Idag var jag ner på stan och klippte mig. När jag var färdig gick jag in konsum och handlade lite, sen åkte jag upp i hissen, satte mig i bilen och körde iväg. När jag kom till bommen där man ska stoppa in biljetten kom jag på att jag glömt att betala. jag tittade i backspegeln och såg att jag hade en bil rakt bakom mig, han såg inte ut att vara speciellt sugen på att backa tillbaka hela vägen. Jag fick i stället backa upp på den väg där det kommer bilar från andra våningen och låta denne bilist köra förbi mig, sen kunde jag påbörja mitt backande tillbaka till automaten. När jag kommit halvvägs kom det en bil till som var på väg framåt. Den här bilisten var ganska förstående och såg ganska snabbt vad jag höll på med, han backade också tillbaka. När jag kommit tillbaka till automaten flinade han lite åt mig och körde förbi. Det här var absolut sista gången jag gjorde det här misstaget.

Dagens låt: Saybia - The second you sleep

Peace & Love

Som jag nämnde redan i gårdagens lista var vi på festival i helgen. Här kommer en närmare redogörelse över vad vi var med om.

Det var mycket närmare till Borlänge än jag trodde, vi var på plats ett par timmar innan det var dags för de första banden att spela. Vi bestämde oss därför för att fylla magarna med mat, då skulle vi slippa springa iväg och äta mellan alla banden. Vi valde en restaurang som såg hyfsat fräsch ut, men det var den inte. Jag körde, så jag kunde inte beställa öl, men mina vänner som skulle ta en varsin öl fick snart veta att av de 10-12 sorterna som stod på listan hade man tre stycken hemma. När vi sedan beställt mat fick vi vänta i säkert 45 minuter, på en varsin portion pasta. När vi väl fick maten smakade den inte ett dugg, det var den dödaste portion pasta jag ätit på mycket länge, och då har jag levt som student i nästan fem år med pasta som huvudmat.
När vi lyckats få i oss den smaklösa maten begav vi oss ut på festivalområdet, där möttes vi av en mycket positiv nyhet. Stefan Sundström skulle göra en extraspelning på stora scenen. Det var en underhållande konsert på c:a 20 minuter, det ska bli kul att se en hel konsert med honom här i Gävle längre fram i år.
Efter Stefan Sundström var det dags för Lisa Miskovsky, ingen av mina favoritartister direkt, men hon gjorde en bra spelning. Jag blev förvånad över hur många låtar jag kände igen och live kändes de en aning bättre än i studioversion. Med på scenen hade Miskovsky en gitarrist spelade med Cardigans på Stockholm Calling för några år sedan, också det en bonus. Lisa Miskovsky var en klart godkänd inledning på festivalen.
Efter Miskovsky var det dags för en av helgens höjdare, Dia Psalma. Jag skrev en hel del om den spelningen igår och egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Det kändes overkligt att se dom spela live igen, jag trodde inte att jag skulle få uppleva det igen och jag trodde verkligen inte att det skulle låta så bra som det gjorde. Visst var de lite yra på scenen till och från, men det är skitsamma. Man stod med ett leende under hela konserten och bara njöt av att få höra alla gamla klassiker igen.
Efter Dia Psalma strosade vi runt lite grand på området och tittade lite på Håkan Hellström och Rickard Wolff, sedan var det dags för Nationalteatern. De inledde med "Barn av vår tid", en mycket bra låt. En positiv överraskning var att Mattias Hellberg, från Hederos & Hellberg, var med och sjöng på några av låtarna. Även Stefan Sundström dök upp och hjälpte till på en del av låtarna på slutet. En bra konsert av ett band som jag inte hade några som helst förväntningar på.
En som jag däremot hade höga förväntningar på var Thåström, han spelade efter Nationalteatern. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte lyssnat på hans nya skiva någonting, han spelade mycket från den och det kändes lite segt när man inte kände igen låtarna. Men med guldkorn som Du ska va president, Karenina, Vacker död stad, Alla vill till himlen och Fanfanfan blir givetvis konserten mer än godkänd. Även en seg Thåström är en bra Thåström, ingen tvekan om den saken. Det här är någit jag inte tycker ofta, men jag hade gärna sett lite mer fart i spelningen.
Efter Thåström var det dags för Cardigans, det var en timme mellan konserterna men den tiden gick ganska fort.
Jag skrev redan igår om Cardigans spelning och jag är fortfarande lika imponerad av deras framförande. Jag har alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, det är alltid lika på Weeping Willows konserter och samma sak med Moz konsert. Det är en känsla man får i kroppen när man ser en riktigt bra konsert som inte går att förmedla, det måste upplevas. En bra konsert är mer än ett bra band och bra låtar, det är en upplevelse som man minns. Den här Cardigansspelningen kommer jag att minnas mycket väl.

Dagens låt: The Cardigans - Don´t blame your daughter

Veckans lista v.27

1. Nina Persson - Igår såg jag min tredje Cardiganskonsert och det var enormt bra. En skillnad som jag tyckte mig märka jämfört med de tidigare konserter jag sett emd dem var att Nina vågar ta mer plats på scenen än tidigare. Ofta har hon bara stått vid mikrofonen och sjungit, även om det var riktigt bra då också så lyfta konserten ännu mer nu när hon vågade ta ut svängarna lite. Peter Svenssons gitarrspel är fenomenalt och Magnus Svenningsson är underhållande som basist, men igår var det Nina som verkligen lyfte spelningen. Hon har en helt unik röst och det visade hon verkligen igår, vissa låtar blir så bra så att man nästan ryser. "For what it´s worth" gör Nina ännu bättre än på LGBD och "Communication" är precis så bra som den kan vara. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på Cardigans den senaste tiden, men gårdagens konsert gav mig ett återfall.

2. Ulke - Igår så jag även min tredje spelning med Dia Psalma, men här var förutsättningarna lite annorlunda. Cardigans och Nina tillhör mina absoluta favoriter idag, Dia Psalma och Ulke var mina största idoler när jag var yngre. Jag var lite nervös innan Dia Psalma körde igång, jag hade väldigt högt ställda förväntningar och var nästan inställd på att bli besviken. Så blev inte fallet. Första låten var lite knackig ljudmässigt, men sedan kom bandet, och Ulke, igång. Det kändes nästan lite overkligt att stå där med självaste Dia Psalma på scenen, bandet som jag lyssnade på genom hela sommaren 1994, den sommar Sverige tog VM-brons. Dessutom kändes det faktist inte som att bandet blivit 12 år äldre, även om de kanske inte röjde jättemycket på scenen. Klassiker som "Atomvinternatt", "Kalla sinnen", "Tro rätt, tro fel" och "Ack högaste himmel" avverkades på löpande band och efter konserten var jag mycket nöjd och mycket glad.

3. Scott Adams - Jag skrev tidigare att jag fått ett återfall in i Cardigans, samma sak gäller för mitt serieläsande. Jag läste ut "Fans" i veckan och hade då ingen bok att läsa när jag gick och lade mig, så jag började läsa några Larson-tidningar. "Dilbert" är precis lika rolig nu som senast jag läste serien, det slutar ofta med att jag ligger och skrattar i stället för att jag blir trött. Scott Adams har gjort en serie som verkligen kan få en på gott humör och som har en humor som utklassar de flesta andra komediserier jag läst. Har man inte läst "Dilbert" har man gått miste om något.

4. Peter Svensson - Som jag tidigar nämnt bevittnade jag en underbar konsert med Cardigans igår, men det är inte enda anledningen till att Peter Svensson kommer med på veckans lista. Jag har nämligen lyssnat en hel del på hans soloprojekt Paus de senaste dagarna. Jocke Berg från Kent är också med i det hela och det är en person som jag brukar ha väldigt svårt för, men när han har Peter Svensson med sig blir skivan ett mästerverk. Låtarna är ganska dystra(oväntat va) och väldigt lugna, jag tycker det är en av de absolut bästa skivor som gjorts på svenska. Peter Svensson är en av de skickligaste låtsnickrare jag vet.

5. Conan O´Brien - Egentligen känns det fel att ha Conan så här långt ner på listan, han förgyller alla mina vardagskvällar med kvalitetshumor och inervjuer som inte är som några andra.
Den senaste veckan har varit underhållande, även om jag tyvärr somnade ifrån ett av programmen. Jag missar Conan då jag arbetar, men nu när jag är ledig får jag gott om tid över till att se på programmet. Conan är överlägsen både Letterman och Leno.

Dagens låt: The Cardigans - And then you kissed me

Tillbaka till barndomen

På skolan där jag gick i mellanstadiet brukade man ha en julfest innan man gick på jullov. Där hade vi luciatåg och diverse uppträdanden av elever. När jag gick i femman var jag med i ett av dessa uppträdanden tillsammans med tre kompisar. Vi förberedde oss väl. Jag såg till att morsan satt och virkade fast långa garntrådar i en av mina L.A.Kings-kepsar så att jag skulle se långhårig ut, jag fixade en svart tröja med avklippta ärmar som såg riktigt cool ut. Vi satt en hel dag hemma hos mig för att välja ut vilken låt vi skulle spela. På slöjden sågade vi ut gitarrer i plywood som vi målade svarta och skrev på med silverfärg. Vi fixade fram lådor som kunde fungera som trummor och valde vem av oss som skulle mima.
När det var dags för oss att uppträda stod vi där på scenen med långt hår, gitarrer och svarta tröjor. Vi var riktiga rockers. Vi VAR Dia Psalma och röjde som vildar genom hela "Grynigsvisa i D-moll". Efteråt var vi helt slutkörda, men mycket nöjda.
Idag, sådär 12-13 år senare, ska jag se mina barndomsidoler Dia Psalma live för första gången hur på länge som helst och det känns nästan lite overkligt. Första gången jag såg Dia Psalma live var jag i samma ålder som när jag stod på scenen med mitt garnhår och headbangade. Idag är jag äldre, men det är mycket möjligt att jag kommer känna mig ung igen när Dia Psalma kommer in på scenen.

Dagens låt: Dia Psalma - Mamma

Peace & Love

I morgon bär det av till Borlänge för festival, så här ser min planering ut:

16.45-17.30 Lisa Miskovsky
Jag är inget större fan av Lisa Miskovsky, men jag tyckte det fanns några hyfsade låtar på första skivan och det känns som en alldeles lagom inledning på festivalen.

17.45-18.45 Dia Psalma
En av festivalens höjdpunkter. Jag har lyssnat en hel del på både Dia Psalma och Sterbers den senaste tiden för att komma in i rätt stämning. De var soundtracket till min högstadietid och det kommer kännas skithäftigt att se dom igen.

19.00-19.20 Håkan Hellström
Jag är inget stort fan av Hellström, men han brukar ha rätt underhållande spelningar. Det kommer säkert att vara bra fart framför scenen.

19.30-20.00 Rickard Wolff
Jag såg honom i Bollnäs för massor av år sedan, det var faktiskt riktigt bra. Jag gillar hans röst och tycker att han har några schyssta låtar, så det kommer säkert att bli bra.

20.30-21.45 Nationalteatern
Det är mest för att en av mina kompisar vill se dom som jag ska titta, men jag har en av deras skivor på datorn och den är ganska bra faktiskt. Det kanske blir en positiv överraskning.

22.00-23.15 Thåström
Ännu en av festivalens höjdare, här finns det bra chans att få höra några gamla klassiker. Jag har inte lyssnat någonting på Thåströms nyaste soloskiva, men de tidigare har jag gillat och med hans röst kan det inte gärna gå fel.

23.30-00.00 Mimikry
Här är det ett glapp, inga artister som jag egentligen vill se. Mimikry är iaf hyfsad trallpunk, även om det svider att se Hjalle och Heavy på scenen. Det hrä blir en halvtimmes uppvärmning inför kvällens höjdpunkt, som är:

00.30-01.45 The Cardigans
Jag trodde inte att jag skulle få se Cardigans på den här turnén så det var verkligen en positiv överraskning att de skulle spela så här nära Gävle. Nya skivan är väldigt bra och jag ser fram emot att höra låtarna live.

Dagens låt: The Cardigans - Losing a friend

Grattis Sly!

Jag läste i min morgontidning att det i idag är en stor dag för en av tidernas största acstionhjältar, Sylvester Stallone fyller nämligen 60 år idag.
Stallone var med i eliten på den tiden när man fortfarande gjorde riktigt bra actionfilmer. Filmserier som Rocky och Rambo är riktiga klassiker, men Stallones insatser i Tango & Cash och Cobra uppskattades också mycket av mig när jag var yngre. Sedan började det att gå utför för Stallone, Judge Dredd och Demolition Man var två skitfilmer. Filmen Copland var en stor positiv överraskning, en magnifik rollista och en Stallone som verkligen agerade övertygande, trots att han inte var filmens hårding. Stallone hade då chansen att spinna vidare på den filmen och kanske till och med få sluta sin karriär som en respekterad skådespelare och inte bara en gammal actionstjärna. De filmval som Stallone gjort därefter kommer troligen att gå till historien som några av de absolut sämsta filmer som gjorts. Ta bara en sådan film som Driven. Att det är lagligt att göra en sådan usel film är för mig helt obegripligt. Orealistiska scener, usel dialog och en handling som inte ens kan engagera filmens skådespelare. Stallones insats i filmen var plågsam och när den sen följdes av den nästan lika usla Get Carter så var det bara att inse att Stallone inte skulle åldras med värdighet. I Shade gör han en hyfsad insats som pokerhaj, men dte ändå inte en roll som är värdig en vår tids allra största filmstjärnor. Tyvärr verkar det nu som som Stallone ska ta till den sista utvägen för att få igång sin karriär igen, uppföljare till både Rocky och Rambo är på ingång och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Rocky är en filmserie som i princip hela min generation växt upp med och att få se honom ta död på karaktären totalt kommer nog inte att vara speciellt upplyftande.
Hur som helst är Stallone en legend bland actionhjältar, dagens stjärnor kan bara drömma om att nå upp till hans status. Ta bara en sån som Vin Diesel, han har helt missat hur man blir en storstjärna. Diesel slog igenom med skitfilmerna xXx och The Fast and the furious och blev där populär bland ungdomarna. Hade Vin haft koll på sin historia så skulle han varit medveten om att han, för att bli stor, ska satsa hårt på uppföljare. Stallone körde hårt på Rocky och Rambo och gjorde sig ett stort namn i actionvärlden genom deom, men Diesel tackade nej till xXx 2 och 2 fast and 2 furious(det måste fanimej vara det sämsta filmnamnet genom tiderna). När Vin insåg sitt misstag försökte han göra en Arnold och spela in en komedi med barn omkring sig, men The Pacifier är ingen Dagissnuten, långt ifrån. Diesel kommer aldrig att nå upp i samma status som Arnold och Stallone.
Stallone är på dekis nu, men han förtjänar stor respekt för de filmer han en gång gjorde.
Grattis på 60-årsdagen!

Dagens låt: Soundtrack of our Lives - Black star

Fans

Igår läste jag ut Fredrik Strages bok "Fans". Jag är väldigt nöjd med mitt val att läsa den boken, den var både intressant, rolig och fascinerande. Det var samtidigt en viss lättnad jag kände när jag läst ut boken, det var inte speciellt mycket igenkännande. Ibland får jag en känsla av att jag är lite extrem i min idoldyrkan, men om man jämför med de som var med i boken är jag ingenting.
Det roligaste, eller kanske sorgligaste, avsnittet i boken var om Westlifedyrkarna, snacka om insnöade tjejer. De beklagade sig över ett dåligt betyg på en Westlifekonsert och sade att "Om det varit Kent eller Bruce Willis hade spelningen fått högsta betyg", i viss mån har de väl rätt men att blanda ihop Bruce Springsten och Bruce Willis tyder på att man lever i en jäkligt liten värld.
Morrisseydelen var både intressant och lärorik, hans fans är verkligen oerhört hängivna. Jag ser på mig själv som en trogen fan av Moz, men det är tydligt att de finns de som avgudar honom mer än jag gör. Nu har jag i alla fall fått klarhet i vem Julia är, hon som Moz alltid brukar prata med under sina konserter. Det känns tryckt att vi är ett gäng som verkligen stöttar Moz och köper hans skivor, det borde ge goda förutsättningar för honom att fortsätta att skapa underbar musik.
Det var förmodligen tur för mig att det inte var någon sport inblandad i boken, hade man kommit in på att hålla på ett lag hade jag nog känt igen mig en hel del...

Dagens låt: Kris Kristofferson - The Taker

VM

Slutspurten av fotbolls-VM närmar sig nu, idag och i morgon är det semifinaler och till helgen är det final. Årets VM har, tyvärr, varit ganska intetsägande om man ser till hela turneringen. Det är inte många spelare som verkligen dominerat spelet. Det finns ingen spelare som likt Hagi, Stoichkov, Romario och Brolin 1994 verkligen underhåller på planen. De flesta lagen har spelat defensivt och inte tillåtit sina spelare att glänsa. De lag som spelat rolig fotboll(Spanien, Argentina) har försvunnit allt för tidigt efter att ha blivit upplåsta av trista, stela lag. Känslan jag har inför semifinalerna har jaga ldrig haft förut under ett VM, jag vill inte att något av lagen ska vinna.

-Tyskland. Arroganta, självgoda och domarhjälpta. Tyskland har spelat ganska rolig foboll till och från, men jag kommer aldrig förlåta dom för VM-finalen 1990. Jag vill absolut inte att Tyskland vinner.
-Italien. Filmande, fuskande och domarhjälpta. En överskattad megadiva som Totti förtjänar inte att vinna ett VM-guld. Dessutom spelar men otroligt tråkig fotboll. Det italienska folket svek Maradona efter VM90 och förtjänar inte att få fira ett VM-guld. Jag vill absolut inte att Italien vinner.
-Portugal. Filmande, fuskande och osportsliga. Portugals uppträdande har stört mig ända sedan semifinalen i EM2000 där man totalt skämde ut sig mot Frankrike. Allt filmande man håller på med på planen går mig på nerverna och jag avskyr Cristiano Ronaldo. Jag vill verkligen inte att Portugal vinner.
-Frankrike. Tråkiga, arroganta och mätta. Att Frankrike är i semifinal är för mig en gåta, det var först i matchen mot Spanien de överhuvudtaget verkade bry sig om VM. Henrys filmning mot Spanien var vidrig och han förtjänar inte att vinna ett VM-guld efter att ha gjort en sådan låg grej. Jag vill verkligen inte att Frankrike vinner.

Det finns dock två spelare i de här lagen som imponerat på mig och som jag unnar att spela en final, det är Fabio Cannavaro i Italien och Zinedine Zidane i Frankrike. De har, trots sin höga ålder, varit mycket bra i VM. Zidane började segt, men i kvarten mot brassarna var han enorm. Så en final mellan Italien och Frankrike kan jag leva med. Italienarnas behandling av Maradona efter VM90 gör att jag nog måste sätta Frankrike som VM-vinnare, men dte är verkligen som att välja mellan pest eller kolera.
Vilket som blir mitt starkaste minne av VM är det ingen tvekan om, Sverige-England i Köln var mäktigt, väldigt mäktigt.

Dagens låt: Swan Lee - Flowers in the wintertime

Ordjakten

Jag och Gamle Franken för några år sedan, när vi(tack vare Gamle Franken) förbättrade vår ekonomi i direktsändning.

Både jag och min gode vän Gamle Franken har ett förflutet som ordjägare, idag såg vi det första avsnittet av Ordjakten på mycket länge. När jag pluggade brukade jag ofta se på programmet för att fördriva tid, men sedan jag började jobba har jag inte sett ett enda avsnitt. Nu är ju inte Ordjakten ett program man saknar heller, men idag såg vi ett prgram över att par koppar kaffe.
Tittarpyramiderna i programmet är oftast pinsamt enkla, och om det inte vore nog med det så delar programledaren ut ledtrådar till höger och vänster, till slut blir dte i princip omöjligt att inte veta vilket ord som är svaret.
Jag och Gamle Franken löste den sista pyramiden i kör idag. För kul försökte jag att ringa in till programmet med min mobil, tyvärr gick det inne att ringa in dit med mobil. Sedan försökte jag att skicka ett sms in, men tydligen var det nåt strul med nätet för inte heller det fungerade. Då tog Gamle Franken upp sin hemtelefon och slog numret in till programmet. När han kommit fram började han knappa in någonting, jag trodde först att han bara skämtade med mig, men det visade sig att han var en av dom som fått chansen att lämna sitt telefonnummer. Därefter började en nervös väntan, det var ju ändå 8000 kr som stod på spel, även om de stjäl 30% i vinstskatt. "Inget är så tyst som en tyst telefon" sjunger Magnus Carlson och det nog ungefär så som Gamle Franken kände också, men plötsligt ringde telefonen. Det var precis när det var dags för finalen av programmet, på telefonen stod det "Info-10", dvs dolt nummer. Gamle Franken svarade, jag och Pokervinstförstöraren lyssnade spänt på vad som sades. I ärlighetens namn ska sägas att jag först flög upp ur soffan och snabbt förbannade att det var Gamle Franken som hade flyt och inte jag, men när det lagt sig lyssnade även jag spänt. Samtalet blev dock kortare än vi väntat. Det var nämligen inte Ordjakten som ringde för att höra Gamle Frankens svar, det var Barncancerfonden som ville ställa några frågor. Just då var Gamle Franken inte speciellt intresserad av dom utan avspisade dom snabbt och slängde på luren så att han inte skulle vara upptagen om de ringde från tv. Det kom aldrig något samtal från tv, tydligen ansåg de att Jimmy på Gotland var mer förtjänt av pengarna än Gamle Franken. Eller så tyckte de att han vunnit tillräckligt mycket pengar av dom redan.

Dagens låt: The Streets - All goes out the window

Festival

I helgen har det varit Roskildefestivalen, som vanligt var bandlistan enormt imponerande. Morrissey var där, Bob Dylan var där, The Streets var där, ja listan kan göras mycket längre. Varje år känner jag att borde åka iväg, det är alltid massvis med bra band. Jag är dock ingen riktig festivalmänniska, jag är alldeles för bekväm av mig för att sova i tält på en lerig camping. När vi jobbar i Arvika får vi tälta på en fräsch camping med tillgång till dusch och toaletter, det är en förutsättning för att jag ska kunna spendera så lång tid på ett campingområde. Vi brukar varje år ta en tur upp till besökarcampingen och jag blir lika glad varje år att jag inte bor där. Egentligen tycker jag att det är riktigt segt att bo i tält, men när man kommer upp till den campingen så känns vår boplats på festivalen som ett hotellrum.
Nu blir det inget tältande för mig i sommar, det blir i stället ett endagsbesök på en festival i Borlänge nästa helg. Jag har börjat ladda med Dia Psalma i bilen och Cardigans i lägenheten. Det ska bli intressant att höra Ulke sjunga igen, trodde inte jag skulle få uppleva det live igen.

Dagens låt: The Cardigans - Communication

Veckans lista v.26

1. Gianluca Pessotto - Jag har ingen aning om vad som ligger bakom händelsen där Pessotto hoppade/ramlade ner från en balkong och numera svävar i livsfara, men en sak är säker och det är dne italienska fotbollen verkligen är sjuk nu. Jag tror inte att det är en tillfällighet att Juventus sportchef är med om en sådan här händelse bara dagarna innan rättegången som kan köra ner klubben i seriesystemet sätter igång. Nu har jag aldrig varit ett större fan av italiensk fotboll, förutom när Maradona spelade i Napoli såklart, men Pessotto är en spelare som jag alltid gillat. Mitt första intryck av honom fick jag på CM2 94/95 där han var spelets kanske bästa vänsterback, det var en spelare man aldrig sålde. I verkligheten har hans inställning ofta imponerat på mig, han kan spela i princip överallt och satte alltid laget i första hand. Jag hoppas att Pessotto överlever och att man verkligen reder upp i den italienska fotbollen.

2. Jean-Claude Van Damme - Härom dagen köpte jag Van Dammes ny film, "Second in command", men jag har ännu inte sett den. Anledningen till Van Dammes placering på listan är en film som gick på tv tidigare i veckan, en klassiker från min barndom, "Universal Soldier". Det är en film som jag sett fruktansvärt många gånger. Kampen mellan Van damme och Dolph Lundgren är väldigt underhållande och för att vara en Van Damme-film verkar den vara väldigt påkostad också. Dolphs karaktär är cool och har en del kommentarer som man minns, t.ex "I´m all ears". Van Damme gör det han är bra på i filmen, nämligen är tyst och slåss, inga onödiga kommentarer. Han byter till och med ansiktsuttryck någon gång i filmen och det hör inte till vanligheterna. Uppföljarna som gjordes till "Universal Soldier" var usla, men det kan itne ta ifrån den första filmen att den faktiskt är en jäkligt bra actionfilm.

3. Tobey Maguire - Den första trailern till Spider-Man 3 finns ute nu och den verkar faktiskt lovande. Den första Spider-Man-filmen var en besvikelse, jag tyckte den var okej men inte mer. Tvåan var ett steg i rätt riktning, mycket tack vare Alfred Molina som spelade Dr.Octopus. I trean kommer det vara tre skurkar och det finns en risk att det blir lite för många, men å andra sidan brukar det funka i serien så det borde kunna funka på film också. Tyvärr måste de ju alltid presentera skurkarna mer ingående i en film eftersom alla kanske inte läst tidningen, sådant tar mycket tid från filmen. Hur som helst tycker jag att Tobey Maguire är väldigt bra som Spindelmannen, han är lik Peter Parker både till sätt och utseende. Både Maguire och Kirsten Dunst passar perfekt i sina roller och det gör att det känns positivt inför den tredje filmen. Att dessutom den svarta dräkten kommer med i bilden här positivt, jag har alltid tyckt att den är coolare än den klassiska Spindelmannendräkten. Jag tror att det här kommer bli den bästa filmen i serien.

4. Craig Bellamy - Sommarens första stora värvning blev en spelare som jag aldrig gillat. Jag har alltid sett på Craig Bellamy ett egoistiskt problembarn, men ju mer jag läst om värvningen desto mer positiv blir jag till köpet. Bellamy är Liverpool-fan sedan barnsben och det borde betyda att han sköter sig här i klubben. Dessutom tror jag inte att Rafa skulle värvat honom om han inte var helt övertygad om att Bellamys psyke inte kommer bli ett problem. De andra spelarna i laget är positiva till värvningen, nu får vi in speed i anfallet också. Välkommen till världens bästa klubb Craig Bellamy!

5. Stefan Thordarson - Peking har börjat en aning knackigt i ligaspelet och ligger tyvärr ganska långt bakom ÖSK och TFF i toppen av superettan. Segern mot Väsby senast var därför enormt viktig och de två målen som Thordarsom gjorde var mycket betydelsefulla. Jag hoppas Thordarson fortsätter att göra mål, för de närmaste omgångarna kommer vara avgörande för huruvida Peking kan blanda sig i toppstriden eller ej. Peking ska vara i allsvenskan och nu är det dags att visa det!

Dagens låt: Morrissey - I will see you in far off places