Tre matcher spelade, nio poäng och fortfarande en nolla i kolumnen över insläppta mål. Även om vår offensiv inte riktigt vaknat till liv på allvar än är det svårt att vara annat än nöjd över inledningen av säsongen. Citys poängförlust innebär med största sannolikhet att vi kommer att vara i serieledning efter tre spelade omgångar. En av anledningarna till vår fina start är ett nyförvärv, som igår presenterade sig på allvar för publiken på Anfield.

Världens näst dyraste målvakt genom tiderna har haft blickarna riktade mot sig ända sedan han skrev på kontraktet med Liverpool, en dyr värvning, men en värvning till en position som varit omdiskuterad i evigheter. Alisson Becker skulle vara målvakten som säkrade upp defensiven än mer för oss, samtidigt som hans spel med fötterna skulle vara en tillgång i speluppbyggnaden. Pressen på honom är stor, men än så länge kan inte jag se några tecken på att den där pressen tynger honom, tvärtom. Brasiliens landslagsmålvakt har kommit in med pondus och tagit plats på ett sätt som jag inte är van vid att se hos målvakter. Redan i bortamatchen mot Palace fick vi se vilka en enorm precision han har i sina fötter, uppspelen hamnade allt som oftast på fötterna hos våra spelare och det är såklart en enorm fördel när vi ska ta oss förbi den första pressen.

Spelet med fötterna blir viktigare och viktigare för målvakterna, främst hos topplagen och ser man till hur matcherna ofta blir när vi spelar mot sämre lag råder det ingen tvekan om att vi kommer att få nytta av Alissons kunskaper där. Under en match mot ett lag som Brighton kommer vår målvakt att tvingas till kanske en eller två räddningar, samtidigt som han kommer att få vara delaktig i uppspelen under mängder av tillfällen, även om prio ett såklart måste vara att rädda de där två skotten är det en stor fördel om målvakten också kan fungera som en extra utespelare. Det här är såklart inga nyheter, vi såg redan förra säsongen vad Ederson betydde för Manchester City. Risktagandet blir lite högre och jag tror säkert att många City-fans svor när Ederson prickade Salah med sin passning på Anfield, men i det långa loppet är vinsterna större än förlusterna med att ha en sådan målvakt.

För risktagande, det är inget som Alisson Becker verkar rädd för. Under matchen mot Brighton fick han Anfield att både jubla och sätta hjärtat i halsgropen. Han dribblade, chippade över motståndare och hade en riskabel utrusning, inte utan att det kändes lite osäkert innan situationerna var över. Man märker att våra spelare redan litar på Alisson, då de inte räds att slå en passning till honom även i trängda situationer. Personligen skulle jag gärna se att vår nye målvakt jobbade lite på att värdera bättre när det är läge att hålla i bollen lite längre och när det är läge slå iväg den på ett tillslag, för många situationer som igår kommer leda till baklängesmål till slut. Hade han halkat till lite mer än han gjorde i den sista situationen igår hade vi inte vunnit matchen, men nu gick det vägen och i stället blev brassen matchhjälte. Det är trots allt bara tredje matchen han gör i Premier League och han kommer såklart att lära sig bättre hur hårt spelarna pressar, men precis som med Ederson i City får vi nog vara beredda på att det kan komma något tillfälle då de små marginalerna inte är på vår sida.

Om spelet med fötterna ibland känns lite riskabelt, så är det väldigt mycket annat som känns otroligt tryggt med vår nye förstemålvakt. Han får svåra räddningar att se enkla ut, frisparken han motade mot Palace såg ut som en rutinräddning, samma sak med räddningen på nicken i slutskedet av matchen igår. Han är på rätt ställe, styr bollen med båda händerna bort från fara. Kanske hade både Mignolet och Karius också räddat i samma situationer, men de hade inte gjort det med samma säkerhet och speciellt om man ser till nicken igår så tror jag inte de klarat av att få undan bollen på samma sätt. På fasta situationer har Alisson hittills visat upp en mycket hög nivå, han inte bara går ut och boxar bort bollen, han gör det dessutom med tydliga passningar till våra spelare. Vid ett tillfälle i den andra halvleken igår var han högst på en hörna och styrde den nästan som med ett volleybollslag ut till en av våra spelare på vänsterkanten. Det var en aktion som osade klass.

Uddamålsledning. Motståndarna får en onödig fast situation i matchens döende minuter. Hur många gånger har vi inte sett det leda till ett baklängesmål och förlorade poäng? Hur många gånger har vi inte sett försvarare ha svårt att nå högst i nickduellen eller få bort bollen ordentligt? De senaste åren har vi fått se det ske alldeles för många gånger. Igår uppstod precis en sådan situation, men i stället för ett baklängesmål resulterade hörnan i en magnifik kontring och ett avgörande 2-0-mål. Skillnaden mellan det tidigare Liverpool och det nuvarande, Virgil van Dijk.

Holländaren kostade enorma summor när vi äntligen fick loss honom från Southampton för ett drygt halvår sedan, men det blir mer och mer tydligt att han är värd varenda en av de pund som vi betalade för honom. Personligen var jag inte helt övertygad om att van Dijk skulle kunna komma in och rätta till de problem vi haft i försvaret sedan Hyypiä och Carraghers dagar, att vi skulle bli bättre kände jag mig rätt säker på, men att det skulle bli en sådan enorm förändring hade jag aldrig kunnat tänka mig. Det blir så uppenbart att vi saknat en riktig ledargestalt i backlinjen, nu har vi en spelare som dirigerar sin omgivning på ett sätt som vi verkligen inte varit bortskämd med. Pondusen som van Dijk besitter gör att det känns tryggt och säkert när han går upp i dueller, även om Benteke kanske inte är den spelare han var för några år sedan är han en av ligans vassaste huvudspelare, men igår fick han inte en chans.

Vi har saknat ledarskap i de bakre leden sedan Carragher lade skorna på hyllan, även om han hade svårt att hänga med under sina sista säsonger kunde man tydligt se hur viktigt det var att ha en spelare i defensiven som kunde styra sin omgivning. Många har provat att fylla hans skor. Skrtel klarade det inte. Agger klarade det inte. Sakho klarade det inte. Kolo klarade det inte. Lovren klarade det inte. Matip klarade det inte. De har alla haft sina goda sidor, men de har inte klarat av att leda en backlinje. Antingen har de varit för passiva och försiktiga, eller så har de varit för måna om att vara den där stora ledaren att de tagit för stora chanser i sitt spel. I vissa fall har spelarna inte riktigt hållit måttet, men i vissa fall är det också så att de helt enkelt inte varit redo för det ansvar som krävs för att få spelarna runt sig att följa. Redan tidigt kunde man se att Virgil van Dijk ville vara spelaren som alla vände sig till, spelaren som alla lyssnade till och tog efter. Ju längre tid han varit i klubben, desto mer har han växt in i rollen. Vi kunde under försäsongen läsa om hur de yngre spelarna lärde sig av att spela med honom, hur de kände trygghet av att känna holländarens närvaro bredvid sig. Joe Gomez har nu gjort två raka matcher som mittback i Premier League, efter ett par småmissar i premiären stod han igår för en i stort sett prickfri insats. Hans egna kvaliteter är såklart den stora anledningen till att han lyckas, men jag tror inte vi ska underskatta betydelsen av spelaren han har bredvid sig.

Som jag var inne på i inledningen har vi haft enorma problem på fasta situationer i många år, under en period kändes det nästan som vanligare att motståndarna nickade bollen över mål än att vi lyckades nicka bort den. Bitvis kan problemen säkert ha legat i det taktiska, men det har också legat i att vi inte haft de allra bästa huvudspelarna. Därför sitter det lite i ryggmärgen på mig som supporter att hörna för motståndarna innebär målchans, farlig målchans, pulsen går upp, jag sänker ljudet lite för att slippa Holmgrens hemska vrålande om det blir mål. Samma rutin genomgicks igår när den där hörnan på övertid kom. I stället för en farlig målchans för Palace kom dock vår kontring och vårt avgörande mål. Virgil van Dijk lyfte majestätiskt över alla motståndare och nickade undan hörnan på ett fantastiskt förlösande sätt och där och då blev det så uppenbart hur viktig han är för oss. Han var bäst på planen matchen igenom och i allra högsta grad bidragande till att vi kunde vinna matchen på ett sätt som vi inte klarat av tidigare. Inget lag i ligan har hållit fler nollor än oss sedan holländaren drog på sig den röda tröjan och det är ingen slump. Vi kan försvara oss på ett helt annat sätt idag, vi kan hålla en ledning utan att blotta oss.

En försäsong där vi bitvis presterat en bländande fotboll, ett transferfönster där det i dagsläget känns som att vi utklassat de andra topplagen, en truppharmoni som känns oerhört stark. Allt det här är goda tecken inför morgondagens ligapremiär. Samtidigt som de är goda tecken ger inget av det några poäng. Det är nu arbetet börjar, det är nu allvaret börjar. Nu börjar Premier League.

Ni har säkert också sett det, experter både här i Sverige och i England som skriver om oss som Citys största hot, vissa håller oss till och med som favoriter att vinna ligan. Efter två säsonger i rad där en fjärdeplats har känts som ett bra resultat har ribban lagts på en ny nivå. Vi slår inte ur underläge i år, vi ska vara med i toppen och vi ska vara med långt framme i cuperna. Det är ny känsla, men det är en känsla som jag mer än gärna kan vänja mig vid. Tiden mellan finalen i Champions League och morgondagens premiär har skötts på ett oerhört imponerande sätt av klubben, både ledningen och Klopp har visat att man har en tydlig plan kring hur vi ska nå framgång igen. I stället för att ta på sig en alldeles för stor kostym direkt har vi bytt till en storlek större för varje säsong sedan tysken tog över som tränare. Klopp sade tidigt att han ville göra oss till "believers" och nu sitter vi här, inför premiären, med en känsla av att det faktiskt kan vara vår säsong i år.

Det finns ju så många anledningar till att se positivt på den kommande säsongen. Sättet vi tagit oss igenom Silly season är extremt imponerande, utöver alla värvningar har vi också fått sända ut nyheten att Mohamed Salah förlängt, trots att han varit en av världens bästa spelare det senaste året har det aldrig varit något snack om att han ska lämna. Vi har saknat kreativitet på mittfältet sedan Coutinho lämnade, nu har vi Keita. Vi har saknat en defensiv mittfältare av högsta klass sedan Mascherano lämnade, nu har vi Fabinho. Vi har saknat en respektingivande målvakt sedan...Ray Clemence, nu har vi Alisson. Man kan såklart aldrig ha någon garanti för att transfers blir lyckade, men jag tror inte många på förhand hade kunnat ställa några högre krav än det vi har fått in. Vi ska komma ihåg att allt det här är gjort på en marknad där de övriga topplagen har haft väldigt svårt att få till affärer. Visst kändes det lite bittert att det inte blev något med Fekir, men är det inte ett sundhetstecken att man drar sig ur affären om det finns en oro för återkommande skadeproblem?

Men det är nu vi ska skörda frukterna av det arbete som gjorts i sommar. Alla transfers, alla vinster på försäsongen, de ger oss förutsättningarna för en bra säsong, men de ger oss inga poäng. Nu börjar arbetet. För Klopp. För spelarna. För oss supportrar. Ribban är lagd högre, då måste även vi hänga med. Jag hoppas Klopps energi letar sig upp läktarna, även när det är Brighton och Huddersfield som står för motståndet. Jag hoppas vi slipper läsa om att våra egna fans hånar och hotar våra spelare i sociala medier. Jag hoppas få sluta se våra egna supportrar läcka och sprida startelvor redan dagen innan match. Vi ska ge laget de bästa förutsättningarna vi kan. Vi kommer att komma i svackor, vi kommer att göra dåliga matcher, men vi ska stå bakom våra spelare. Jag säger inte att vi inte ska kritisera spelarna, att vi inte ska ställa krav, men vi bör komma ihåg att vi också, till viss del, påverkar harmonin kring laget.

Nu är det i alla fall dags. Dags för Andy Robertsons galna löpningar. Dags Firminos bollvinster, skarvningar, löpningar, målgester. Dags för Manés ryck, finter och kopieringar av Firminos målgester. Dags för den där maskan i vänstra krysset att bli sönderskjuten av Mohamed Salah. Dags för Milner att börja springa, för att inte stanna förrän i maj. Det är dags för Premier League och jag tror jag talar för oss alla när jag säger att jag har längtat efter det här. Nu kör vi!